Det exempellösa är det nya normala: Roger Wilson, Washington

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stavanger, fredag.Jag håller unika och dyrbara mineraler i min hand. Prover plockade från havets botten, på djup där ingen människa varit förut. Upplockade med fjärrstyrda maskiner utrustade med gripklor. Det är hårt, sprött och strävt. Svart, rostrött och till och med lite glimmande blått. Flera olika prover ligger uppradade på ett långt bord. Mineraler, prover som vanvördigt och med ett otränat öga kan beskrivas som vilken sten som helst, men som blivit sprängstoff. Jag är i Stavanger i sydvästra Norge. En anrik hamnstad som präglats först av fiske och sedan av drygt 50 år av oljeutvinning. Stavanger kallas också för oljans huvudstad. Här samsas sagolikt vacker natur, fjordar, en gammal trästad från mitten av 1800-talet sida vid sida med den betydelsefulla oljeindustrin ute på Nordsjön.Stavanger är Norges befolkningsmässigt tredje största ort och har sedan tidigt 1970-tal vuxit rekordsnabbt. En utveckling som stavas olja. Här finns huvudkontoren för både energiföretaget Equinor och statliga Sokkeldirektoratet som ansvarar för att dela ut olje- och gaslicenser.Och det är i Sokkeldirektoratets geobank, inhyst i källaren i huvudkontoret strax utanför centrum som jag får hålla i de unika mineralerna, hämtade på upp till 3000 meters djup långt ut i havet mellan Norge och Grönland. Myndigheten har nu också fått ansvar för Norges planer om djuphavsbrytning efter åtråvärda mineraler. Mineraler som behövs till vår moderna teknik och den så kallade gröna omställningen: batterier, elbilar, vindkraft.Och det finns de som gör jämförelser med norska oljefyndigheter på 1970-talet. Stora fyndigheter av mineraler kan innebära jobb, pengar, framtid. Norska Stortinget har sagt ja till att gå vidare med planerna men kritiken är kraftfull.Det saknas tillräcklig kunskap om vad brytningen i havsdjupen innebär för den unika, och hittills orörda havsmiljön menar kritikerna som manar till försiktighet. Vi måste lita på fakta är beskedet från norska politiker som menar att Norge går tillräckligt försiktigt fram. Och än är det inte fråga om någon kommersiell brytning.I Sokkeldirektoratets källare möter jag personal, som visar upp tjocka buntar av utredningar som gjorts. Kalkyler och beräkningar av vilka fyndigheter som kan finnas och hur de eventuellt ska kunna utvinnas. Men många frågetecken återstår.Jag väger de olika mineralerna i min hand, sten – med så stor betydelse på olika sätt. För miljön, för modern teknik.Djuphavsbrytning – lägg ordet på minnet – det här är med all säkerhet inte det sista du hör om ämnet.Carina Holmberg, Stavangercarina.holmberg@sverigesradio.se

23 Feb 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tokyo, torsdag.Jag är på väg till ön Guam i västra Stilla havet. Där finns ett valspråk som lyder: ”Där Amerikas dag börjar”. För när de första solstrålarna når över horisonten och träffar kalkstensklipporna på ön är det fortfarande eftermiddag dagen innan i New York, femton timmar bakåt i tiden, 13 000 kilometer bort.Under det brittiska kolonialväldets storhetstid sades det att solen aldrig gick ner över det brittiska imperiet. Det gäller även för USA idag.Med undantag för några år av japansk ockupation under andra världskriget har Guam varit amerikanskt sedan ön erövrades från spanjorerna under det spansk-amerikanska kriget 1898. FN kallar ön för ett icke-självstyrande område. En koloni, skulle vissa säga. Den amerikanska konstitutionen definierar området som USA:s egendom snarare än en del av USA – ett ”oinkorporerat territorium”. Konkret innebär det att de 170 000 invånarna där inte har någon röst i det amerikanska representanthuset, och inget inflytande i höstens presidentval.Samtidigt beskrivs Guam ofta som avgörande för USA:s säkerhet, en spjutspets, eller USA:s osänkbara hangarfartyg i Stilla havet. På Andersen Air Force Base på öns norra del står just nu amerikanska B52-bombplan uppradade intill stridsflyg från Japan, Sydkorea, Australien och andra länder som deltar i den omfattande militärövningen Cope North.Ur militär synpunkt handlar detta om avskräckning, om att göra Guam säkrare och projicera amerikansk makt i en region där Kina blir alltmer påstridigt. De på Guam som är kritiska till USA:s militära närvaro menar tvärtom att den gör ön till en måltavla.När myndigheter och tankesmedjor gör så kallade ”war games”, alltså simulerar vad som skulle hända i en väpnad konflikt med Kina kring Taiwan, så blir Guam attackerat i så gott som alla tänkbara utfall.Statsvetaren Kenneth Kuper på University of Guam har påpekat att precis som Stilla havets önationer drabbas oproportionerligt hårt av klimatförändringarnas konsekvenser, så riskerar de också att få bära en oproportionerligt stor del av förödelsen i ett framtida storkrig.Axel Kronholm, Tokyoaxel.kronholm@sverigesradio.se

22 Feb 20242min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skåne, onsdag. Rabaldret kring den avhoppade socialdemokraten Jamal El-Haj har nått Danmark. När jag bläddrar igenom danska Politiken – som för övrigt fortfarande utkommer i härligt enormt broadsheet-format – så stannar jag upp och läser – som alltid – nyfiket hur den svenska inrikespolitiken berättas från danskt håll. Sakligt redogör min danska kollega för turerna, hur El-Haj till slut lämnar partiet, och om den socialdemokratiska ilskan när han meddelar att han trots det kommer sitta kvar i Riksdagen som politisk vilde. Men här märker jag hur journalisten – för att begripliggöra alltihop för den danska publiken – känt sig tvungen att stanna upp och förtydliga. För i Sverige, förklarar reportern pedagogiskt, finns inte samma tradition som i Danmark, att fortsätta som folkvald utan att representera det parti man en gång ställde upp för.Med andra ord: i Danmark är man mer van vid den här typen av oreda i leden, än man är i Sverige.Ja, jösses ja, där slog han huvudet på spiken, tänker jag och slår ihop min tidning. För ska man nämna en enda skillnad i politisk kultur mellan Danmark och Sverige så är det kanske det här med politiska vildar – eller løsgænger, som de kallas i Danmark. Visst förekommer de i Sverige, men i Danmark är det alltså en tradition.I och med Jamal El-Hajs petning finns det nu två politiska vildar bland Riskdagens 349 ledamöter. I det danska Folketinget finns bara 179 ledamöter, men antalet vildar är tre gånger så många som i Sverige. De senaste fem åren har det hänt fem gånger i Sverige att en parlamentsledamot lämnat sitt parti men suttit kvar på sin stol – i Danmark hela 28 gånger. Efter förra Folketingsvalet 2022 tog det bara en vecka innan den första vilden var ett faktum. Och det finns en och annan dansk politisk vilde som man minns. Som Uffe Elbaeck till exempel, som varit politisk vilde två gånger – alltså valts in i Folketinget i två olika val, för två olika partier, och hoppat av båda. Sen har vi Naser Khader, som hoppade av Radikale Venstre, var vilde ett tag, bildade ett nytt parti, Liberal Aliance, hoppade av även det partiet, blev vilde igen och sen anslöt sig till Konservative. Alltihop under en och samma mandatperiod. Härom året uteslöts han för övrigt av Konservative – blev vilde en tredje gång innan han lämnade politiken.Eller Dansk folkepartis nuvarande ledare Morten Messerschmidt, som 2007 hoppade av Dansk folkeparti, blev vilde och sen anslöt sig till partiet igen tre veckor senare. Och en av de mer nutida exemplen: Pernille Vermund, partiledare för Nya Borgerlige, som i januari i år helt sonika la ner partiet, upplöste folketingsgruppen och blev løsgænger. Det finns många fler exempel, men jag stannar där. Om politiska vildar är bra eller dåligt för demokratin kan jag inte bedöma. Men jag vågar påstå att det ständiga av- och påhoppandet gör den danska rikspolitiken liiite roligare att följa, än till exempel den svenska. Samuel Larsson, Danmarkskorrespondentsamuel.larsson@sverigesradio.se

21 Feb 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.I augusti i fjol fyllde en av Putins närmaste 70 år. Det påstås att det som hände i fredags var en försenad födelsedagspresent till honom från sin gamle universitetskamrat i Leningrad. Denne 70-åring hatade en betydligt yngre man så att han lät honom långsamt dö på en plats där han inte hade en chans att kämpa emot. Som inkvisitionens plågsamma avrättningar av de dödsdömda.”Han borde inte ha kommit tillbaka, viskas det i maktens korridorer, men han gjorde det så han får skylla sig själv.””Kunde han inte nöjt sig med att nästan dö av förgiftning för tre år sedan. Och allt är ändå västs fel”, ylar de förutsägbara propagandisterna på tv:n.Nu sitter 70-åringen som högste chef för den inflytelserika utredningskommittén och beslutar även om kroppen – som om det inte vore nog att föremålet för hans djupa hat är död. Han har också makten över hur kvarlevorna hanteras, hur länge det ska dröja tills de anhöriga ska få se Aleksej Navalnyjs döda kropp? En del av viskarna i maktens korridorer säger att de kanske aldrig får kroppen. För då blir det begravning och hur ska en begravning kunna ske utan att den blir en manifestation till den dödes minne? Det har hänt förr i det stora landet att människor som avlivats för sina åsikters skull bara försvunnit, utan att de anhöriga har fått veta vare sig att de dött, när eller var de nu finns.Hatet hos den långe, men ändå korpulente, 70-åringen grundar sig i en av Navalnyjs alla avslöjande undersökningar. Om hur 70-åringen i Putins närhet berikat sig med tillgångar utomlands och blivit mångmiljardär. Det var länge sedan det avslöjades, men 70-åringen glömmer inte. Han är också känd för att personligen kört ut en av prisade Novaja Gazetas journalister i skogen 2012 och dödshotat honom för artiklar han skrivit om en massmördare, som kom undan för lätt.Så sker i det stora landet – mördarna får kortare straff än de som bara sagt ”stoppa kriget!”.Men det stora landet kommer få problem. Även om de lärt sig hur moln ska sprayas för att få soligt vid de årliga militärparaderna har de ännu inte rått på regnbågen.Och regnbågen ser allt för mycket ut som en extremist. Därför förbjöds i helgen mässan Amore mi, för alla som älskar de rosa enhörningarna My Little Pony. Inte ens det faktum att de bytt de små rosa plasthästarnas manar till färgerna rött, blått och vitt hjälpte.För den främsta ponyn i familjen, som ska se till att himlen är klar och blå, heter ju fortfarande Rainbow Dash och alla vet att hennes man är i regnbågens färger. Med ryska betongmännens logik: En spridare av extremism, en förespråkare för den internationella HBTQ-rörelsen.Min enda tröst i allt eländet, som präglat de senaste dagarna är att döden även kommer ifatt mördarna själva.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

20 Feb 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, måndagEfter över 15 år här i Belgien har jag nu tagit ett stort kliv in i det belgiska samhället. På riktigt.För nu har jag och min familj nämligen blivit en del av den officiella belgiska statistiken.Även om det skavde lite med vår jämställda svenska bakgrund.Det började för några veckor sedan med det här…Knack.En äldre herre kom och knackade på vår port.Han kom från Stat bel - belgiska motsvarigheten till Statistiska centralbyrån.Vår familj hade blivit slumpmässigt utvald att delta i en undersökning som görs var femte år på uppdrag av Sciensano, typ Folkhälsomyndigheten.Faktum är att jag hade fått brev om detta några veckor tidigare men det hade hamnat i högen med mindre viktiga papper att titta på vid senare tillfälle. Som inte blev av.Men så stod då plötsligt statistikern där på vår tröskel och ville boka tid för samtal.För det ska sägas att detta inte handlade om någon mindre enkät man kunde riva av på nätet eller på telefon. Nej, det krävdes ett fysiskt besök där statistikern skulle prata länge och väl med samtliga familjemedlemmar: pappa, mamma och två barn. Min sambo, som var den som öppnade dörren då jag var ute på jobb, erbjöd mannen att komma in direkt men nej, det gick absolut inte. Han var nämligen tvungen att börja utfrågningen med le chef de famille - familjens chef, vilket råkar vara undertecknad i det belgiska systemet.Just detta, att en förälder klassas som en slags överhuvud i belgiska familjer sticker fortfarande i våra svenska ögon även om vi bott många år i Belgien och även om det mest är en pappersprodukt som inte har någon större praktisk betydelse, annat än när jag ska deklarera.Hur som helst, eftersom familjens chef, det vill säga jag, inte var hemma, blev vi tvungna att boka en tid senare.Efter många om och men och hastigt ändrad tid på grund av mitt journalistiska arbete som är svårt att planera fick vi tillslut till ett datum som passade alla.Det blev ett samtal som kom att vara i två timmar med en massa frågor om alltifrån sjukdomar och mediciner, träningsvanor, utbildning, skola, relation med vänner och inkomst.Just den sistnämnda frågan om inkomst kom också att skava lite. Eller, inte frågan i sig utan snarare kommentaren från statistikern i samband med att frågan ställdes.Han försäkrade nämligen att inkomstuppgifterna som vi angav inte kunde härledas till just oss, det var anonyma svar och oavsett skulle de inte delas med Skatteverket. Som om han utgick ifrån att vi inte redovisade alla inkomster.Det kanske också säger något om det belgiska samhället som min familj, nu rent statistiskt, blivit del av.Andreas Liljeheden, Bryssel

19 Feb 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Cartago, fredagJag har rest vidare till Costa Rica, efter några dagar i Honduras. Och från det lilla landet, mitt på remsan mellan Nord- och Sydamerika, tar jag med mig många intryck.Den politiska historien om Honduras är som en överdriven gangsterfilm. Den förre presidenten sitter fängslad i New York, anklagad för narkotikahandel. Rättegången börjar nu i dagarna. Och han är bara en i en lång rad giganter med blod på händerna. Som sällskap har han en tidigare rikspolischef, höga militärer och politiker. Hans bror, en tidigare kongressledamot, sitter redan i amerikanskt fängelse på livstid för att smugglat kokain och tagit emot pengar av den ökända knarkkungen El Chapo.Med viss galghumor skulle man kanske kunna skratta åt eländet, om det inte vore för vad det här har fört med sig. Våldsamheterna i Honduras är på en nivå som är svår att ta till sig. För tio år sen toppade den kommersiella huvudstaden San Pedro Sula den makabra listan över städer med flest mord per capita. I hela landet, med en befolkning lika stor som Sveriges, skedde i genomsnitt 20 mord – om dygnet.Honduras har stiftat en lag som förbjuder två män att åka på samma motorcykel. Men det har inte med trafiksäkerhet att göra. Det beror på att en stor del av alla mord är beställningsjobb och sker just från motorcykel, med en torped bakom föraren. Men det som hände efter att lagen infördes, berättar en honduransk journalist, var att de kriminella gängen snabbt lärde upp sina flickvänner i torpedjobbet.Och kvinnor är, utöver offer för ett utbrett våld i hemmen, också delaktiga i de extrema våldsamheterna. Förra året skedde den största massakern av och mot kvinnor i Latinamerika, när medlemmar ur det kriminella gänget Dieciocho dödade 46 andra interner i ett kvinnofängelse.Trots att den nya presidenten – en kvinna för övrigt – har sagt sig vilja ta tag i korruptionen, har inte mycket hänt. I den årliga rankningen av Transparency International över korruption i världens länder, där Danmark och Finland är etta och tvåa och Sverige halkat ner till nummer sex, ligger Honduras stadigt på nummer 154. Korruptionen och våldet påverkar hälsan på flera sätt. Hälso- och sjukvårdssektorn är en av de mest korrupta, och den offentliga sjukvården går följaktligen på fälgarna. Honduras har regionens högsta barnadödlighet.Costa Rica, där jag är nu, bara några hundra kilometer söderut, är om man jämför något av en motsats. Costa Rica hamnar på korruptionsrankningen strax under länder som Spanien och Tjeckien, och ovanför Polen och Grekland. I levnadslängd och hälsa kan Costa Rica jämföras med höginkomstländer i Europa.Det är förstås inte bara våld och ond bråd död i Honduras, och allt är inte toppen i Costa Rica. Här finns också narkotikahandel och utsatta migranter. Men jag tror att det här är första landet jag rest till, efter snart tre år som hälsokorrespondent, som har gratis sjukvård för alla oavsett ålder, inklusive tandvård. ”Vi har ett solidariskt system”, sa en chef i primärvården jag intervjuade. ”Och med vårt förebyggande arbete, får vi en friskare befolkning och det behövs mindre av den dyrare sjukhusvården.” Så enkelt, och ändå, uppenbarligen, så svårt för så många både rika och fattiga länder.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

16 Feb 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.För två veckor sen kom jag tillbaka från min första reportageresa som Mellanösternkorrespondent.Den första anhalten i mitt korre-liv, blev Israel och Palestina.Även om jag kan en hel del om den delen av jorden, så kunde jag vid varje åktur mellan de israeliska och palestinska områdena överväldigas av känslan av att slängas mellan två parallella världar, på så kort tid.I dessa två världar lever två mammor, endast 45 kilometer bort från varandra, men distansen mellan de två känns som ett ljusår.Den ena mamman är israel från Herzilya, norr om Tel Aviv och den andra mamman är palestinier och bor i Tulkarm i Västbanken.Den israeliska mamman ligger sömnlös om nätterna, rädd för att somna för att sen vakna till beskedet att hennes 21-årige son som togs som gisslan av Hamas, inte kommer hem. Morgnarna är lika obarmhärtiga som nätterna.Solen får henne att tänka på sin son, som kanske sitter i en tunnel under jorden och inte har sett solen på fyra månader. Han får förmodligen andningsattacker, eftersom han lider av allvarlig astma. Vad har min son gjort för att förtjäna allt det här? Han skulle bara ut och dansa med sina vänner, men kom aldrig tillbaka, säger mamman.I världen bredvid går en palestinsk mamma runt i ett kallt och kalt hem vars ena vägg har sprängts bort och där spår av granatsplitter har strötts över väggar och golv. 40 dagar tidigare stormades hemmet av den israeliska armen. Mamman hann fly tillsammans med sina barn bara sekunder innan armen började skjuta mot familjehemmet.Det hon inte visste när hon sprang iväg, var att hennes 21-årige son hade dödats i en drönarattack i kvarteret bredvid några minuter innan.Han hade höga betyg men lämnade sina studier för att ansluta sig till en militant grupp, han såg ingen framtid under ockupationen och dess dagliga förnedringar och trakasserier, säger mamman och tillägger att hon har en annan son, en minderårig som inte är involverad i något militärt, men som har suttit i flera månader i ett israeliskt fängelse utan någon formell anklagelse.Mycket skiljer dessa två mammor åt. Allt från tron på vem som har rätt till det här landet, till bilden av vilken part som är den mest inhumana.Men en sak har de gemensamt, kroppsspråket.Båda försvinner i blicken när de talar om sina barn.Båda tar ett djupt andetag för att orka försätta berätta, och båda försöker stå stadigt men måste luta sig mot väggen bakom då och då.Sen jag träffade de två plågade kvinnorna har jag föreställt mig se dem stå bredvid varandra lutandes mot samma vägg, ansikte mot ansikte, samsas om luften när de behöver dra sina djupa tunga andetag, och berätta för varandra om sina smärtor.En mamma till en mamma.Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondentsamar.hadrous@sverigesradio.se

15 Feb 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Guantanamo Bay, onsdagVi flyger in med ett militärplan till den amerikanska militärbasen på Kuba. Vi journalister placeras längst bak, försvarsadvokaterna framför, sen åklagarna. Allra längst fram sitter en liten grupp anhöriga till offren, till några av de nästan tretusen människor som dödades i elfte september-attackerna mot USA 2001.Vi är på väg till Guantanamo för att följa det som händer i militärtribunalen. De huvudmisstänkta för terrorattackerna ska ställas till svars. Bland dem mannen som kallats för hjärnan bakom 11-sept-attackerna, Khalid Sheikh Mohammed. I över tjugo år har han suttit i amerikansk fångenskap. Åtalet mot honom kom 2008. Men rättegången har inte startat än. Det vi kommer få se i militärtribunalen är en inledande förhandling. Närmare bestämt den 49e omgången av inledande förhandlingar, inför en eventuell rättegång som ingen vet när eller om den startar.Vi flyger in över den kubanska kusten och landar i fuktig karibisk värme. Femtusen människor bor här på militärbasen Guantanamo. Det är som en amerikansk småstad, med snabbmatsrestauranger, utomhusbio, välklippta gräsmattor i villakvarteren. Några kilometer bort från de pastellfärgade villorna ligger ett av världens mest ökända fängelser, dit terroristmisstänkta män i orangea fångdräkter fördes för mer än tjugo år sen. Idag hålls trettio män fortfarande kvar här.Vi skjutsas i gula skolbussar genom militärbasen, och kommer till militärtribunalens låga byggnad. Vi åhörare får sitta längst bak i salen, bakom en ljudisolerad glasruta. Vi ser det som händer, men ljudet från rättssalen kommer med 40 sekunders fördröjning. Ibland blir det tyst, en röd blinkande lampa indikerar att militären censurerat ljudet. Jag får inte ha med mig bandspelare, bara penna och papper. Anteckna är okej, men att rita i blocket är uttryckligen förbjudet. Av säkerhetsskäl, säger min militära eskort.Så kommer de fyra åtalade in. Khalid Sheikh Mohammed i sitt hennafärgade orangeröda skägg. En stor metallring är fäst i golvet intill hans stol. Den är till för att fästa fotkedjorna i, men den används inte idag. En stolsrad är tom. Där skulle en femte terroristmisstänkt ha suttit. Men han är så psykiskt sjuk att en domare bedömt att han inte kan medverka.När dagens förhandlingar slutat, så kör vår militära eskort runt oss för att visa valda delar av militärbasen. Vi vill se fängelset, men det går inte av säkerhetsskäl, säger militären. Istället erbjuds vi ta foton på stranden, eller framför McDonalds. Vi handlar mat i militärbasens affär, de säljer souvenirer. Orangea muggar med texten ”Relax Guantanamo Style”.Solen går ner över fånglägret på Guantanamobasen, och de kubanska bergen glöder mot horisonten. Den amerikanska flaggan halas som varje kväll. Imorgon hålls nya förhandlingar, nya juridiska diskussioner, inför en rättegång som ingen vet om eller när den blir av.Ginna Lindberg för P1 Morgon, Guantanamo Bay

14 Feb 20243min