Bryssel reser sig efter ännu ett terrordåd: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönikan måndag 17 juni. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul, måndag.Snart åker jag hem på semester.Min plan för återhämtning är att inte ha några semesterplaner. Inga måsten.Men ibland så tänker jag att jag ändå måste passa på och bocka av någon plats på min önskelista över resmål. Norges magiska fjordar finns med på den listan. Nära och enkelt att ta sig dit.För mig är en resa till ett grannland ett bra val när jag inte vill anstränga mig.Till skillnad för hur det är för många här i Mellanöstern. En resa till ett grannland kan vara enormt påfrestande eller rent av omöjligt.För en månad sen stod jag och pratade med två palestinska tonårstjejer vid Damaskusporten i östra Jerusalem. När de förstod att jag är född i Libanon blev de helt utom sig av iver.– Snälla, kan du inte prata på libanesiska, så kan jag filma dig och lägga upp det på TikTok, säger den ena tjejen, sprudlande.Jag tackar nej, vänligt.– Berätta, vilka libanesiska artister har du sett i verkligheten, frågar den andra tjejen.Tjejerna lyssnar med vidöppna ögon, när jag räknar upp vilka libanesiska artister jag har träffat i olika sammanhang.För de här tjejerna är det en ouppnåelig dröm att få åka till Libanon.Tjejerna som tillhör de runt 360 tusen palestinier som bor i det ockuperade östra Jerusalem saknar juridisk status, eftersom frågan om Jerusalems status fortfarande är olöst. Palestinier i Jerusalem har inga riktiga pass, utan temporära resehandlingar, som antigen är israeliska eller jordanska. Med de israeliska är det omöjligt att komma in i Libanon, och en rad andra arabiska länder, med de jordanska är det väldigt krångligt. Dels för att resehandlingarna inte är riktiga pass och dels för att Libanon misstänker alla som kommer från områden som kontrolleras av Israel för att vara spioner.På den västra sidan av Jerusalem träffar jag caféägaren, 42-årige Yehonatan. Han är israel med jemenitisk bakgrund. Yehonatan berättar att hans största dröm är att få besöka Jemen.Av sin kärlek till den jemenitiska kulturen och musiken, har lärt sig arabiska själv, på Youtube. Yehonatan, har inget annat pass än israeliskt, och får därmed inte resa in i Jemen.Men trots det så tror han starkt på att han någon dag kommer att få se platsen hans farfäder kommer ifrån.– Det är nog en sentimental önskan jag har, men någonstans mitt i allt mörker så kan det plötsligt hända, säger Yehonatan.Mötet med honom och de ivriga tonåringarna får mig att fundera över människans ihärdiga längtan efter att vara en del av ett större sammanhang.Varken gränser, passkontroller, murar eller taggtrådar kommer få människan att sluta drömma om att nå och utforska det som finns bortom fjärran.Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondentsamar.hadrous@sverigesradio.se

17 Juni 20243min

Utrikeskrönika fredag 14 juni Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.På sjukhuset i Kairo säger läkaren att i början frågade Ahmed ofta efter sin mamma och sin pappa och sina syskon. Men nu när det gått fem månader är det benen han saknar mest. Var är mina ben? frågar han. OCh läkaren svarar: vi har skickat dem på reparation, du ska få tillbaks dem när de är lagade.Ahmed, 3 år, fick benen avklippta i en flygattack i Gaza. Samtidigt dödades hela hans familj. Nu ligger han i en sjukhussäng i Kairo med sina två benstumpar. Ibland får han sitta i en liten elektrisk rullstol som är rolig att köra, men oftast är han arg.Ahmed anlände till Kairo tillsammans med 16 spädbarn som alla låg i kuvös på Shifasjukhuset i Gaza i början av kriget och transporterades i ilfart till Egypten när striderna rasade runt Shifa. När jag nu träffar dem i Kairo har de hunnit bli 5 månader gamla. Hälften av de har återförenats med sina mammor som fått tillstånd att komma efter barnen till Egypten. Men den andra hälften har bara det plastarmband med moderns namn som de fick vid födelsen, inga anhöriga verkar vara vid liv, kärleksfulla egyptiska barnskötare har givit dem namn.Jag minns så tydligt första gången jag som korrespondent stod vid en sjukhussäng där det låg ett litet krigsskadat barn. Det var i södra Libanon efter en granatattack som dödade över 100 människor i Qana. Det är 28 år sedan nu...Under flera år efter den händelsen fick jag frågor av svenska radiolyssnare som undrade om jag visste hur det gått för lille Khaled.Men idag är antalet skadade och dödade barn i krig för stort att för den sortens engagemang. Palestinska barn, israeliska barn, syriska barn, irakiska barn, sudanesiska barn. Och vem kommer att fråga efter Ahmed med sina avklippta ben om ett par år.Det är omöjligt att inte tänka på vilket misslyckande det är för oss alla, för hela världssamfundet, att vi inte förmått göra bättre än så.Cecilia Uddén för P1 Morgoncecilia.udden@sverigesradio.se

14 Juni 20243min

Utrikeskrönikan torsdag 13 juni 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nuuk, torsdag.Vi hade bara precis satt oss i det lilla rödmålade propellerplanet, innan vi behövde gå av igen. Vädret, sa personalen på plattan och ryckte på axlarna. Ingen annan av de 34 passagerarna verkade tycka det var något konstigt, och vi tågade i samlad tropp tillbaka mot terminalen. Regnet öste ner och det låg gott om snö på fjällsluttningarna som omringade oss på alla sidor. I övrigt var några färgglada hus och en landningsbana allt som syntes till här i Kangerlussuaq. En gammal militärbas, långt från allt, undangömd västra Grönlands ödemarker, inklämd mellan fjord och inlandsis – och den enda flygplatsen i hela Grönland där det går att landa med större flygplan från Europa. Här dimper man ner från Köpenhamn och får slussas vidare till huvudstaden Nuuk i små propellerplan.Om nu vädret tillåter, alltså. För det råder andra förutsättningar här än vad det är på andra håll. De 56 000 invånarna som lever här, glest utspridda på världens största ö, har att anpassa sig efter avstånden och klimatet. Ett samhälle stöpt i is och format under tusen år av de karga arktiska förhållandena. En kultur som aldrig haft ambition att tämja naturens råa krafter, utan istället alltid anpassat sig efter den. Det verkar gälla även flygtrafiken.Efter en stund får vi sätta oss i planet igen och lyfter söderut mot Nuuk. Jag läser kortet med säkerhetsanvisningar i stolsfickan. Pedagogiska illustrationer visar hur man tar på sig de polarfodrade overaller som finns ombord till alla passagerare. Dessutom har flygplanet både tält och överlevnadslådor för att klara en nödlandning i det stränga arktiska landskapet. Bilderna visar hur tygfodralen till stolsdynorna går att ta av, de är extra fodrade och kan användas för att skydda fötterna från förfrysning. Ja, det är andra förutsättningar här.Flygresan ner till Nuuk tar en timme. Men precis innan landning avbryter piloten manövern och lyfter igen. Det är för dimmigt, varken flygplanet eller flygplatsen har teknologi för att landa utan sikt, och efter ännu ett försök tvingas vi i stället påbörja resan tillbaka till Kangerlussuaq. Jag suckar lite halvhögt men ingen hakar på. Kvinnan bredvid mig förklarar pedagogiskt att vi helt enkelt får göra ett nytt försök senare. Flygvärdinnan, som på något märkligt sätt verkar veta vad nästan alla passagerare heter, skojar och bjuder på mer kaffe.Tillbaka i Kangerlussuaq är vi drygt fem timmar försenade när vi – åter igen – promenerar mot den slitna terminalen. Det råder förvånansvärt god stämning. I Grönland reser man på naturens villkor, och jag verkar vara den enda i det lilla röda flygplanet som inte hade räknat med det. Samuel Larsson, (som ändå till slut kom fram till) Nuuk på Grönland)samuel.larsson@sverigesradio.se

13 Juni 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Hur mår Rom egentligen?Jag kommer att göra er Italienälskare arga nu, men det går ju knappt att vara i den staden. Jag kom hem därifrån häromdagen och kan äntligen andas ut. Rom är invaderat – av turister. Jag vet vad ni tänker nu: ”jaja, det är mycket i turister i Rom – kom med något nytt!” – men nej – nu verkar det faktiskt ha nått nya nivåer.Nästan överallt syns tätt packade klungor av turister på bakgator och torg. Fulla, rödsprängda brittiska lads på svensexe-resor som bara skriker. Amerikaner i röda shorts och vita skjortor som pustar runt, så proppmätta att det snart börjar spruta cacio o pepe ur öronen på dem. Vilken uteservering man än sätter sig på så riskerar man att hamna bredvid en full amerikan som sitter och förklarar något om romarriket för sin uttråkade fru.– I'm Italian, säger amerikaner, eftersom att dom har gjort ett DNA-test online och sett att deras gammelgammelfarfar hade nån halv promille italienskt i sig och därför måste de nu till varje pris åka till Rom och ta bilder av fontäner.Jag tar en kaffe på Piazza del Parlamento med min italienska kollega som bara suckar och tittar ut över folkhavet.– Det går ju inte längre, säger han.Turisterna kan inte bete sig heller. Han berättar om gänget med holländska turister som var här och hade en blöt utekväll som slutade med att de slog sönder en fontän från 1600-talet. Polisen försöker få folk att sluta hälla bärs i Fontana di Trevi. En brittisk PT på besök i Rom blev påkommen med att ha ristat in hans och hans tjejs namn på Colosseums väggar.Jag tränger mig igenom folkhavet på väg mot Piazza Navona. Indragarna på restaurangerna krigar om turisternas, och min, uppmärksamhet.– Pizza, pasta, gelato!Jag undrar om de ens är italienare på riktigt eller om de bara lägger på en italiensk accent för att turisterna tycker att det är härligt att höra lite … ”Italien”…? Finns det någon genuin italiensk kultur kvar i Rom? Eller är allt bara ett skådespel för turisterna?– Du åker bara till fel ställen i Rom, säger mina Italien-älskande vänner och menar att jag ska ta tunnelbanan bort från centrum. Vadå, så jag måste …lämna Rom för att uppleva det autentiska Rom? Är alltså stadskärnan att betrakta som förstörd? Ska vi ge upp på den?Kullerstenen på gatorna trött ut. Mer än 30 miljoner turister trampade ner den förra året och nu är jag en av dem. Det är en enorm inkomstkälla för staden såklart men det driver också upp priserna och gör livet svårt för italienarna som inte har råd att bo kvar i sin egen stad eller ser sina kvarter förvandlas till ett museum. Staden, som har en så unik historia och själ, känns som en kuliss som ska tillfredsställa turisternas hunger efter känslan av det 'italienska'.Men vad blir kvar av staden när allt bara är till för turister och deras behov? Aja. Vem är jag att klaga på det här? Jag är ju precis som dem: en invaderande turist, beväpnad med en telefon som dagarna i ända skjuter av bilder mot fontäner.Love Lyssarideslove.lyssarides@sverigesradio.se

12 Juni 20243min

Utrikeskrönika 11 juni 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, tisdag.De har kallats för mini-Trumparna, republikanerna som ofta dök upp i domstolen under Donald Trumps rättegång i New York, och som kanske kandiderar till vicepresident-posten.Flera av dem satt med inne i rättssalen strax bakom Trump och hans advokater. Och på eftermiddagen, när dagens förhandlingar var över, skyndade de sig ut ur byggnaden, sneddade över gatan och ställde sig tätt ihop i en liten klunga i parken mittemot domstolen och väntade på att vi journalister skulle samlas framför dem. Det gjorde vi, med mikrofoner och kameror redo.De var klädda på liknande sätt, i mörkblå kostymer och röda slipsar. Och deras budskap var också koordinerade. ”Rättegången är en skam”, sa en av dem. ”Domaren är korrupt”, sa en annan.Sen blev det svårt att höra vad nästa republikan sa, eftersom det var fullt med högljudda Trump-kritiska demonstranter i parken. ”Bootlicker”, stövelslickare, skrek en man. Och en annan ropade hånfullt: ”var har ni köpt era kostymer, på dictators-r-us?”En man i prästkappa klämde sig in bredvid mig i trängseln. Han klingade oavbrutet i en stor mässingsklocka samtidigt som han gjorde korstecken i luften. Men republikanerna i röda slipsar lät sig inte hejdas. De fortsatte kritisera rättegången och hylla Donald Trump.De dagliga presskonferenserna utanför domstolen blev en sorts ritual. En audition för republikanska politiker som vill signalera både Trump-lojalitet och intresse för vicepresidentposten.Det är bara en månad kvar till partikonventet i Milwaukee när Trump väntas meddela vem som blir hans running mate. Den här veckan har kampanjen, enligt medieuppgifter, börjat gallra bland aspiranterna, genom bakgrundskontroller och intervjuer.Bland de hetaste kandidaterna finns Doug Burgum, guvernör från North Dakota. ”Doug Who?” som Washington Post kallade honom i en rubrik, eftersom han är en av USAs mest okända guvernörer. Burgum har vissa likheter med Trump, han kommer från företagsvärlden och har stor kampanjkassa.Senator Marco Rubio från Florida står på listan. Han bidrar med utrikeskompetens och verkar ha kommit över att Trump kallade honom ”Lille Marco” i förförra valrörelse. Senator Tim Scott från South Carolina är en pålitlig Trump-förespråkare. Senator JD Vance, även känd som författare till succéboken Hillbilly Elegy, ses som toppkandidat. En av få kvinnor på listan är New York-republikanen Elise Stefanik, profilerad i kulturstridsfrågor.Donald Trump passar på att dra in pengar på vicepresident-intresset. I mail uppmanar han supportrarna att rösta på sin favorit, samtidigt som man kan skänka valfritt bidrag till kampanjen.Om några veckor vet vi om det är Trump-lojalitet eller andra kvaliteter som avgör i vicepresidentkampen.Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se

11 Juni 20243min

Utrikeskrönikan fredag 7 juni. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Slovenien, fredag.Ett av de viktigaste valen för oss européer står för dörren. Eller uppfattas det verkligen som viktigt?Ser man till kampanjer och budskap, i alla fall i vissa länder, känns hela tillställningen oroväckande lam, knepig och idéfattig.I Slovenien, ett av länderna jag bevakar, har man satsat på kampanjminimalism.När jag för några veckor sedan besökte huvudstaden förvånades jag av den totala avsaknaden av budskap inför EU-valet.I stadens gamla kvarter var det som vanligt liv och rörelse, ett perfekt ställe för vem som helst som vill sprida en åsikt eller politisk vision. Men här var det graffitin på husväggarna som berättade sina finurliga historier – men ingenting om EU-valet.Inte så konstigt då att valdeltagandet brukar ligga lågt i det här landet, typ under 30 procent.I grannlandet Ungern har regeringspartiet bestämt att EU-valet handlar om allt som allt tre frågor. Nej till krig, nej till migranter och – den viktigaste biten – nej till allt som bryter mot traditionella värden som i det här fallet specifikt handlar om könsfrågor, om hbtqi-rättigheter. Det är något partiet tycker är ett otäckt nytänkande.Ett annat parti i samma land kör med en inrikespolitisk touch som vore det ett parlamentsval som stundar – fast detta inte sker förrän om två år. Här är det skola, äldreomsorg, vägarna och undermålig sjukvård som är huvudfrågorna, men inget om EU:s framtida inriktning som både berör landets befolkning och miljontals européer i olika länder.När de första plakaten dyker upp i Stockholm, blir jag lite full i skratt. Det är som att samtliga partier och enskilda kandidater delat på en och samma kampanjledare – kanske för att spara pengar?Gräns är ordet för dagen. Det ska nämligen hållas, sättas och dras gränser.På enskilda politikers och partiers plakat dras det gränser för allt möjligt. Miljöbovar, migranter, franska bönder – för ditten och för datten. Att säga stopp! Dra en röd linje! Hit men inte längre! En tydlig trend.Vi får väl se om den får alla att gå man ur huse och EU-rösta som aldrig förr. Det brukar annars landa kring 50 procent – valdeltagandet hos oss.Tillbaka till sydöstra Europa.Till ännu ett parti i Ungern, det tvåsvansade hundpartiet, som började på skoj för runt 20 år sedan och som sedan dess har använt humorn som vapen och skämtat sig fram till en stark position.De inleder seriöst, för numera är partiet seriöst, och bjuder in folk för att diskutera EU-politiken. Det är några veckor före det stundande valet.Mötet sker i en av stadens stora parker. Men när lockvaran gratis öl väl delats ut till en, ska också sägas, ganska liten skara som orkat ta sig till parken verkar alla tappa sugen på EU.Istället sätter man sig i gräset, partiets företrädare och åskådare tillsammans, och löser quiz och dricker öl.Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

7 Juni 20243min

Utrikeskrönikan onsdag 5 juni Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, onsdag.En sak som jag inte var fullt införstådd med, när jag började det här jobbet som USA-korrespondent för några år sedan, var hur mycket av min rapportering som skulle handla om rättsfall, rättegångar, överklaganden och även konstitutionella juridiska frågor. Jag menar, ett och annat beslut i Högsta Domstolen hade jag väl kunnat tänka mig, men de senaste åren har jag pratat extremt mycket i radio om till exempel lokala abortlagar och försök att förbjuda dragshow och Trumps rätt att få vara med på valsedeln i vissa delstater och massor med andra frågor som gjorts upp på juridisk väg. Och på samma sätt har ju upptakten till årets valrörelse dominerats av rättsfall. Jag pratar om den enorma mängd timmar som världens medier, inklusive jag själv, ägnat åt Trump och hans fyra brottmål, där det nu ser ut som om rättegången i New York är den enda som kommer att hinnas med före valet.Den avslutades ju i förra veckan med att Trump förklarades skyldig till alla 34 åtalspunkter, men redan nu är dags för en ny rättegång som kan få politiska följder. Den mot president Bidens son, Hunter Biden. Det här åtalet är förhållandevis ganska rakt och enkelt: ljög Hunter Biden på ett intyg när han köpte ett vapen, när han kryssade i att han inte på ett olagligt sätt använde droger. Men det här målet har också en extremt stor potential när det gäller att exponera snaskigt material från familjen Bidens allra mest privata sfär. Det handlar inte bara om Hunters missbruk under den period då han köpte det nu så omtalade vapnet. Utan också det förhållande han inledde med sin svägerska Hallie, efter att hans bror och hennes man Beau dött i cancer. Ett förhållande som bland annat ledde till att Hallie själv blev beroende av crack. Fast, en del av den här smutsiga byken är redan offentlig. Hunters exfru skrev om otrohetsaffären i en självbiografi 2022. Eventuellt ett svar på Hunter Bidens egen självbiografi Beautiful things. Men Hunters självbiografi har nu också blivit en del av bevisningen emot honom. Juryn har fått lyssna på hans ljudboksinläsning där han beskriver jakten på droger. De som är välvilligt inställda till Biden och hans kandidatur, menar att Hunters rättegång kanske kan fungera tvärtemot det förväntade när det gäller opinionen. Att så många väljare själv, eller att har någon i sin familj som missbrukat droger att de känner sympati inför Hunter och Bidenfamiljen och allt de fått kämpa med. Frågan är ju då bara om den sympatin även gäller för Hunters nästa rättegång, fallet om Hunter Bidens försök att slippa betala miljonbelopp i skatt som ska avgöras i rätten september.Ytterligare en rättsfall i raden i detta redan rättegångstäta valår. Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

5 Juni 20243min

Utrikeskrönikan tisdag 4 juni Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Stockholm tisdag. En irrationell sorg över ihjälskjutna älgar i Stockholms innerstad, tusentals hjärtan på en video där en liten pojke i Gaza matar övergivna katter trots att han själv inte har mat. De starka känslor djur väcker kallas ibland en mätare på - inte hur djurvänliga vi är, utan hur medmänskliga vi är. Djuren är ju också människor. Och en fattig yrkeskusk som piskar sin magra häst, en pojke som dränker katter och religiösa ledare som ser ut som om de skulle njuta av att piska hundvalpar i garaget, förtjänar inga mänskliga epitet. Men hur är det med föräldrar i Gaza som serverar sina barn hundkött för att de ska överleva? Och varför går det rakt in i hjärtat när Saeed al Arr räddar katter och hundar i Gaza där det knappt går att rädda människor? Han grundade föreningen Sulala Animal Rescue och har under kriget flytt med inte bara sin familj utan också 100 skadade husdjur. En gång i tiden fanns det ett zoo i mellersta Gaza. Det förstördes under ett av de tidigare krigen och stängdes helt 2016. Men under den period då tunnelsmugglingen från Egypten var så omfattande att man kunde beställa Kentucky Fried Chicken till Gaza via tunnlarna från Egypten, minns jag hur också djur till Gazas zoo inhandlades. Ett lejon köptes och drogades för att transporteras på ett slags dressin genom smuggeltunnlarna. Det stackars lejonet vaknade sen upp till ett nytt liv i en för liten bur på zoo i det trånga Gaza. När jag var där för många år sedan stod jag utanför en bur och tänkte - de där zebrorna, de ser ovanligt rufsiga ut, inte så där blanka och snygga i pälsen som zebror brukar vara. Det var inte zebror utan två vita åsnor som zooägaren själv målat ränder på med maskeringstejp o svart hårfärgningsmedel. Vi gjorde det för barnens skulle sa han.Men barn är grymma, det vet vi. Och jag glömmer aldrig ett reportage jag gjorde för många många år sedan, före alla fredsprocesser, på den tiden då den palestinska flaggan var förbjuden på den ockuperade västbanken och israeliska ockupationssoldater bestraffade den som viftade med en palestinsk flagga. En dag var det utegångsförbud i flyktinglägret Balata och ett gäng barn ville jävlas med soldaterna. De fäste en palestinsk flagga mellan öronen på sin åsna och en palestinsk flagga i svansen. Och så skickade de ut åsnan i gränderna där det rådde utegångsförbud. Åsnan med de förbjudna palestinska flaggorna, blev skjuten av soldaterna.Och av alla svenska radiolyssnare som reagerade på mitt reportage, var det ingen som uttryckte någon kritik mot de israeliska soldaterna, alla tog avstånd från de grymma barnen. Sådan är djurens ställning. Cecilia Uddén, för P1morgon

4 Juni 20243min