Bryssel reser sig efter ännu ett terrordåd: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönika 22 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, onsdag.GPS: sväng nu till höger.Jag kör in i ett industriområde en bit utanför Bryssels flygplats.Lastbilar och containrar står parkerade utmed sidorna av vägen.Allra längst in, där vägen tar slut, ligger vad som ser ut att vara stor lagerlokal. Med grindar framför infarten.GPS: resmålet ligger på höger sida.Kan det här verkligen stämma? Tänker jag.Är det verkligen här jag ska lämna in mitt pass för att få ett visum?I en skum lagerlokal?Mitt ute i ingenstans?Det hela hade börjat några veckor tidigare då vi på Ekot bestämde att jag, som tidigare år, skulle åka till Natos toppmöte senare i sommar. Ett möte som denna gång inte äger rum i Europa, utan i Washington DC, i USA.Vilket kräver visum. Som skulle visa sig vara mycket svårare att fixa, än jag räknat med.För det första tog det en evighet att hitta och fylla i ansökan på nätet då sajten konstant hängde sig och krävde omstart.Men det verkliga hindret kom när jag skulle gå på intervju på amerikanska ambassaden här i Bryssel.Efter att ha svarat på frågor från fem olika tjänstemän vid fem olika deskar visade det sig att jag gjort en stor missberäkning. I min enfald trodde jag att jag skulle få visumet direkt. Men nej, de skulle behålla mitt pass i några arbetsdagar och sen skulle jag komma tillbaka och hämta det.Problemet var att jag skulle använda passet för en två veckor lång privat påskresa två dagar senare.”Men du kan posta in passet när du är tillbaka från resan”, sa tjänstemannen och gav mig en lapp med vad jag trodde var instruktioner.Först efter resan tittade jag på lappen mer noggrant och där stod inget alls om hur jag skulle skicka in passet och till vilken adress.Det tog flera veckor, med otaliga mejl och samtal, innan jag tillslut fick svar att jag skulle leverera passet till en adress i Vilvoorde, 15 km utanför Bryssel.Alltså det där industriområdet som jag beskrev i början.Jag ringde på. Grindarna öppnades och jag släpptes in i den stora lagerlokalen.”Ska du lämna in ett pass?”, frågade personen som satt bakom skrivbordet.”Nä vet du, här hämtar du ut ditt pass när du fått visum”.SUCK.Jag var redo att ge upp och för min inre blick såg jag toppmötet i Washington DC gå upp i rök.Då kom chefen i lagerlokalen in. Kanske såg han desperationen i mina ögon för han gav mig ett stort A3-kuvert och sa: ”lägg i ditt pass här, skriv bara US Embassy och ditt namn så ska jag lämna över det”.Driver han med mig, tänkte jag. Det kommer väl aldrig att gå.Men vad skulle jag göra. Jag släppte ner mitt pass i det enorma kuvertet och bad en stilla bön.Och hör och häpna! Efter bara några dagar kom ett nytt mejl - visumansökan godkänd. Finns att hämta ut i ett skumt, men för mig välbekant industriområde utanför Bryssel.Washington DC och Natotoppmöte, here I come.Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

22 Maj 20243min

Utrikeskrönika 21 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Nyss hemkommen från en reportageresa där jag för en gångs skull inte fokuserat på sjukdomar eller problem. Utan i stället på vad som gör oss friska, mer specifikt vad som kan ge ett riktigt långt liv. Den grekiska ön Ikaria är en av fem platser i världen som ringats in som så kallade Blue zones, ställen där ovanligt många blir ovanligt gamla. Även om Blue zones inte är helt vetenskapligt sammanställda, så är det ingen tvekan om att de inringade platserna har en hög andel invånare som blir riktigt gamla. Forskare har också intresserat sig för Ikaria och gjort studier på människorna där för att hitta svaren. Men det visar sig att vi kan slå fast mycket mer om vad som förkortar våra liv, än om vad som gör dem riktigt långa. Bland de människor i världen som blivit rekordgamla är det svårt att se något gemensamt mönster. Det finns förstås ändå en rad saker som vi vet håller oss friska, och på Ikaria hittar man flera pusselbitar. Det är några självklara, men också andra som åtminstone inte jag hört lika mycket om. En av de mest givna är maten, lagad från grunden och med en stor andel grönsaker. En annan är vardagsmotion. Ikaria är en bergig ö och att knata i uppförsbacke ger bra flås.Ikariaborna är också övertygade om att öns honung och, inte minst, vinet bidrar till ett långt liv. Av hälsoskäl dricks till och med en slurk till frukost. En oomtvistat hälsoskyddande faktor är avsaknad av stress – och det är också Ikarias melodi. Här helgas siestan, och för en reporter på besök kan ett ”jag är tillbaka i eftermiddag” innebära ”jag kom tillbaka sent på kvällen”, och det blev ingen intervju alls. Det som också nämns här, men inte lika ofta i hälsoguruernas ”lev så här”-inlägg i sociala medier, är de sociala banden. Ikaria är känt för sina Panagirias – fester fyllda med mat, vin och dans där hela byar och alla generationer är med. De börjar tidig eftermiddag och slutar först morgonen dagen därpå.En känsla av sammanhang, i sociologin kallat KASAM, är viktigt för vårt välbefinnande och vår förmåga att hantera motgångar. KASAM betyder att man ser sin tillvaro som hanterbar och meningsfull. Och, utan att ha haft turen att få gå på en riktig panagiria, tror jag att sådana fester bidrar till det där – så länge man tar sig hem på serpentinvägarna på ett säkert sätt framåt morgonkröken. Jag tycker ofta att sådant som ska ge hälsa känns motigt att få till i vardagen. Det jag tar med mig från Ikaria är att det kanske inte behöver vara så svårt. Det som – kanske – gör livet långt är i mångt och mycket sådant som – helt säkert – gör livet roligare. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

21 Maj 20243min

Utrikeskrönika 20 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London måndag, och gasmätaren är fortfarande trasig. Ett och ett halvt år efter att mätarställningen låste sig. Försöken att få den utbytt har varit resultatlösa.Det började med namnet på abonnemanget. Eftersom mätaren felanmäldes redan under min företrädares tid, ändrade vi först inte det hos energibolaget EDF. Nytt namn skulle nämligen lett till ny plats längst bak i kön för reparationer.Och den kön var lång. Anmälan gjordes i januari förra året, i december skulle reparatören komma. Dagarna före fick jag påminnelser via sms och telefonsamtal från kundtjänsten i Sunderland om att hålla mig hemma på förmiddagen.Dagen kom, men ingen reparatör. Ingen hörde heller av sig. På eftermiddagen ringde jag EDF för att höra vad som hänt. När jag angett abonnemangsnumret frågade kvinnan i luren misstänksamt: Are you Stephanie?Nej, det är jag förvisso inte, svarade jag men det är jag som är här nu, och har väntat på reparatören som aldrig kom och jag undrar vad som händer nu.”I can't talk to you, security reasons”, sade kvinnan och lade på. På kvällen kom ett sms – på grund av oförutsedda händelser hade reparatören inte kunnat komma. Men jag skulle få en ny tid.Vi skrev över abonnemanget på mig. Ny tid i mitten av februari. Jag fick nya påminnelser om att hålla mig hemma. Sms och telefonsamtal, som alltid inleds med kontrollfrågor om adress, postnummer och e-post innan kundtjänsten kommer in på ärendet. Security reasons, gissar jag.Till slut kom dagen i februari. Reparatören ringde på dörren. Jag visade honom den trasiga gasmätaren. Den sitter väldigt illa till, sade han och skruvade på sig. På drygt två meters höjd och i ett skåp i köket.Den kan jag inte fixa själv. Det behövs två man och en ”skinny ladder”, en smal stege, sa reparatören som kontrakteras för varje enskilt uppdrag, och försvann.Nytt samtal till Sunderland, det behövs två man och en ”skinny ladder” förklarade jag. Jag fick en ny tid i april.Nya sms, nya telefonsamtal, nya kontrollfrågor.Dagen efter ringer de på dörren och där står EN reparatör, ingen ”skinny ladder”, ingen stege över huvud taget. Jag kanske kan ringa en annan kille förklarade reparatören när jag såg lite undrande ut. Men det behövdes aldrig.När han såg mätaren sade han bara: ”Den där går inte att byta, den sitter för illa till”. Man kan kanske kan stå på köksbänken, försökte jag, den är ju alldeles intill. ”Det får vi inte för EDF”, sa reparatören, om bänken skadas blir det problem.Nytt samtal till kundtjänsten. Det är nu sex veckor sedan. Men ännu ingen ny tid, ett och ett halvt år, tre havererade bokningar, mängder av telefonsamtal, mejl och sms, fortfarande en trasig gasmätare. Alla gör säkert det de ska, och följer instruktionerna ovanifrån. Ingen tar ansvar för helheten.Gasen funkar i alla fall, elementen är varma, och avdelningen som skickar fakturorna, med uppskattad förbrukning, fungerar också. Kraven att betala kommer som de ska. Precis som påminnelserna om att jag måste lämna mätarställningen hela tiden har gjort, vi har inte fått den på länge.Thank you very much för det.Pontus Mattsson, Londonpontus.mattsson@sverigesradio.se

20 Maj 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, fredag.Jag tänker inte sällan att jag skulle behöva lite hjälp, på olika plan i mitt liv, en sekreterare, en butler, en personlig tränare... ah du fattar.Men jag har inte vågat närma mig tanken på assistans från någon form av högre makt, men nu har det hänt, för så många tillfälligheter kan annars inte inträffa samtidigt.Så här var det, eftersom min man och son var i Sverige på vårlovså frågade jag min dotter om hon ville hänga med på bio någon dag.Jo visst, sa hon och föreslog redan samma kväll eftersom hennes kille ändå skulle på en fotbollsmatch, och hon sen ville flytta hem till honom för resten av veckan.Visst, sa jag, och slog på TV:n. Jag fastnade vid ett inslag om just en ny film, som fångade mitt intresse.Den handlade om en lärare som tog en hård kamp, mot radikal islam som fått fäste bland några av hennes elever. Jo, den ville min dotter också se.Men det visade sig att filmen hade premiär först dagen efter, men att det fanns en förhandsvisning på en biograf som jag inte kände till sen tidigare.Den hette Regissörernas biograf, det lät ju fint, och ja det var liksom det alternativ som fanns. Jag bokade. Vi blev sena, som vanligt. – Men det är säkert en kvarts reklam innan, sa jag.När vi kom fram visade det sig att hon anade rätt.Det fanns ingen popcornförsäljning i entrén, och istället för reklam var det en filmfantast som introducerade filmen, i sällskap av – hör och häpna – både regissören och huvudrollsinnehavaren, alltså de jag sett i inslaget på TV tidigare på dagen.Efteråt var det tydligen frågestund med publiken. Där satt representanter från skolorganisationer, andra kulturarbetare, kritiker, elever, lärare och till och med lokalpolitiker från kvarteret. Som en dröm för en journalist. Och filmen som fritt översatt heter ”Amal – en fri själ”, var så intressant och regissören Jawad Rhalib som själv är muslim var så engagerad, att jag insåg att jag bara måste intervjua honom.Och jodå det gick att ordna och det hela resulterade i ett reportage. Men, om inte min man och son åkt till Sverige just den veckan, hade jag och min dotter inte gått på bio.Om jag inte haft på TV:n på den kanalen just de där minuterna hade jag inte fått nys om just den filmen.Om inte en av kvartsfinalerna i Champions League spelats just den kvällen, hade inte min dotters pojkvän gått på fotboll då. Om inte han gått på fotboll just den kvällen, hade vi troligen inte gått på bio just den kvällen heller. Om vi inte gått på bio just den kvällen, hade vi inte gått på just den biografen. Om vi inte hade gått på just den biografen, hade vi inte fått delta i det spännande samtalet med filmens regissör och skådespelare. Och om jag inte fått reda på att regissören var i stan och att han var en så intressant person så hade jag aldrig tänkt att honom måste jag intervjua.Om jag aldrig hade tänkt den tanken, hade du aldrig fått höra det reportaget för några veckor sedan i din radio.Ofta är mina reportage resultat av lyckosam och noggrann planering, ibland är det tillfälligheterna som gör det. Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

17 Maj 20243min

Utrikeskrönika 16 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jerusalem, torsdag.När jag skriver den här krönikan, sitter jag på mitt hotellrum i Jerusalem.Från balkongen hör jag då och då bilar eller motorcyklar som svischar förbi, men annars är det lugnt och stillsamt där ute.Jag är nyintroducerad till staden, som alla vill äga.På min näthinna har det fastnat lager av bilder från Jerusalem som har samlats i fyra decennier.Bilder på israeliska poliser som slår palestinska bedjande med batonger vid Al-Aqsa moskén. Bilder på Palestinska unga män som utsätter israeler för knivattacker, och bilder på Judiska högextremister som tågar i Gamla staden och ropar ”död åt araber”.Det var det jag hade förväntat mig se när jag kom till Jerusalem. Men när jag går runt i staden, särskilt i det ockuperade Östra Jerusalem, där både israeler och palestinier bor, så får jag se bilder som jag aldrig har sett förut.Häromdagen var jag på väg till Gamla staden i Östra Jerusalem, när jag gick förbi en busshållplats.Där stod det två beslöjade kvinnor. Några meter bort stod det en ultraortodox judisk man, med skruvlockar och en svart hatt på huvudet och väntade på bussen.Jag gick vidare mot Damaskusporten. På trapporna stod det en kvinna med asiatiskt utseende och sjöng på engelska, en sång om Jesus. Två unga israeliska, beväpnade soldater gick förbi henne och var helt inne i ett samtal. De tittade inte ens mot den sjungande, glada kvinnan – som verkade ha fått feeling av att vara i Jerusalem.Från Damaskusporten tog jag mig in i labyrinten av gränder, med rader av butiker och marknadsstånd. På hyllorna stod det högar av Palestinasjalar bredvid kippor i olika färger.En dag jag gick jag runt i gränderna när solen hade börjat gå ner och alla butiker hade stängt. De trånga gatorna med de blanka stenarna var tomma.Ibland kunde det dyka upp en eller två personer. En kille i 20-årsåldern, iklädd svarta jeans och en svart bomberjacka gick med blicken fäst på mobilen, och växlade från en arabisk låt till en annan.Snart dök det upp en jämnårig kille, med en kippa på huvudet och en tallit runt överkroppen, en fyrhörnig bönesjal med tofsar som hänger ner från varje hörn.De två unga männen gick förbi varandra, utan någon speciell reaktion från båda.Jag kan inte sluta observera människorna här, och på något sätt fascineras av tanken att i varje konfliktområde, så finns det någon slags koexistens. Bakom de oroväckande rubrikerna och de våldsamma bilderna, finns det också en vardag, som kan vara lugn och stillsam.Samar Hadrous, Jerusalemsamar.hadrous@sverigesradio.se

16 Maj 20243min

Utrikeskrönikan 15 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, onsdag.För bara någon dag sedan så stod jag på en sliten gräsplan i kåkstaden KwaMashu, på kullarna ovanför kuststaden Durban där några hundra glada men slitna människor hade samlats. En del äldre damer satt i campingstolar men de flesta stimmade runt framför lastbilen med en liten scen på i ena hörnet av planen.Först såg jag inte riktigt vem det var, men rösten kände jag igen, även om det var på Zulu, ett språk jag kan säga ”hej” och ”tack” på, inte mer. Men där stod han, huvudpersonen i det sydafrikanska valet, den tidigare presidenten Jacob Zuma, 82 år, men still going strong.Han talade bara zulu, inga instick på engelska som är vanligt på andra partiers valmöten där i provinsen KwaZulu Natal. Och det är det som är kärnan i hans nya parti, Umkhonto we Sizwe och som blivit en mardröm för regerande ANC inför valet i slutet på maj. Det här nya partiet som bildades så sent som i vintras kan enligt vissa mätningar bli det största partiet i KwaZulu-Natal, av en enkel anledning, det är här de flesta zulus bor, Zumas absoluta maktbas.Missnöjet är stort och utbrett över ANC som suttit vid makten i 30 år. Men frågan är om Zumas nya parti är så mycket bättre. Många har beskrivit det som konservativt när det gäller livsstilsfrågor och synen på homosexuella till exempel, men till vänster ideologiskt, andra talar om ett rent zulunationalistiskt parti.Jag lyckas tråckla mig in i VIP-tältet bredvid Zumas lastbil där det är mindre trångt. Här kvinnor i glittriga klänningar, på ett bord står bubbel och snittar, en hel del har dyra guldtänder som speglar sig i champagneglasen. Långa män i dyra kepsar och Guccisolglasögon. Några bär t-shirts med ett foto på Zuma tillsammans med Rysslands Vladimir Putin. De är gamla kompisar, förklarar en ung glad tjej för mig.Nästan alla jag träffade där i Durban gillar Zuma, det var bättre när han var president, sa både medelklassparet nere på stranden och de fattiga slitna här i kåkstaden. Men det känns ändå lite märkligt. För rent objektivt, för alla att se, så var Zumas nio år vid makten en katastrof som höll på att skjuta landet i sank. I Sydafrika kallas Zumas år vid makten för ”det förlorade decenniet”. Ändå detta massiva stöd här.Det är ett mysterium, men kanske ändå inte. Sydafrika har hittills varit ett få länder i Afrika där politik och val inte präglats av etniskt röstande, utan av ideologiskt olika partier, sakfrågor. I övriga Afrika så har etniskt tillhörighet alltid varit en huvudfaktor, inte sakfrågor och ideologi.Det är då det slår mig där i VIP-tältet när jag ser ut över ängen; de ser Zuma som sin man, som ska ta hand om dem, enbart för att de tillhör samma grupp som han. Sydafrikansk politik håller på att ändras snabbt.Richard Myrenberg, Pretoria richard.myrenberg@sverigesradio.se

15 Maj 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tbilisi, tisdag.Jag har precis talat med några konststudenter, som står på trappan framför Georgiens parlament med plakatet ”Konst är fritt och oberoende”, skrivet med de där konstiga krumelurerna som utgör kartuli i Sakartveli, landet där kartvelebi bor – alltså Georgien.20-åringarna Anna och Ellen talar felfri engelska och är en del av protesten mot ryssificeringen, som de ser hotar med agentlagen och att de ska bli en ny rysk lydstat där ingen konst är vare sig fri eller oberoende och där de kan glömma allt som kallas europeiskt.Tack för att du bryr dig om att rapportera om oss, säger tjejerna, precis som alla andra hittills sagt till mig. Men där och då på trappan till de höga valven i fasaden på parlamentet grips jag av en så stark känsla och tårarna börjar rinna.Låtsas ha utsatts för en pollenattack, trots att jag inte är allergisk och skyndar mig bort från alla dessa unga entusiastiska människor, som står vid sitt parlament för att försvara det som borde vara deras självklara rättighet, en framtid av möjligheter, frihet och rättvisa. De som går på universiteten som rensades ut från korruption innan de ens var födda. De som har föräldrar som gått före och stått på samma trappor dygnet runt för att försvara sin rätt till ett korruptionsfritt och rättvist land, som inte styrs från Ryssland.Jag var här då för 20 år sedan, stod där dag och natt på torget när allt hände på många sätt som nu. Kravallpolisernas brutalitet. Människors envishet och hopp. Och så upplösningen då folkmassan ledd av några av den tidens oppositionella politiker tog sig in i parlamentet med röda rosor i händerna. Dåvarande presidenten Eduard Szevardnadze, en före detta sovjetisk utrikesminister, tvingades avgå. Rosrevolutionen förde Micheil Saakhasjvili till presidentmakten. Idag sitter han i fängelse – en del av den politiska vendettakultur, som fortfarande finns här.Det är ändå sorgligt att de unga måste upprepa sina föräldrars kamp för något, som borde ha varit klappat och klart nu, om det inte vore för Ryssland – som igen försöker ändra utgången från den europeiska väg georgier valde redan då 2003.Här litar ingen på Ryssland eller ryssar, inte ens de oppositionella, som flytt hit, litar de unga georgierna på. De har svårt att se sitt imperialistiska tänkande, säger de unga georgierna, som vägrar prata ryska, ens när de kan det.Maria Persson Löfgren, Tbilisimaria.persson_lofgren@sr.se

14 Maj 20243min

Utrikeskrönika Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, måndag.Han har vuxit om sin pappa för länge sen. Han är över två meter lång nu, och har just fyllt arton. Och trots att han inte gått ut high school än, så är han på väg in i det politiska strålkastarljuset.Barron Trump, Donald Trumps yngsta son, skapade rubriker i veckan när republikanerna i Florida gav besked om att Barron skulle göra partipolitisk debut. Yngste sonen Trump kommer att bli en av de officiella delegaterna på partikonventet i juli, meddelade de. Ännu en Trump på väg in i politiken.Men de borde ha kollat med mamma först. Melania Trump svarade snabbt i ett kortfattat pressutskick att Barron tyvärr måste tacka nej till inbjudan på grund av ”andra åtaganden”.Men det politiska intresset för Barron Trump var redan väckt. Det blev inte mindre när Donald Trump i en intervju berättade att Trump junior ger honom råd inför presidentvalet. ”Barron är en smart kille. Åt det långa hållet och mycket stilig”, sa en stolt pappa Trump i intervjun, ”och han är mycket politiskt intresserad”.Tre av Trumps äldre barn har redan framträdande roller i valkampanjen.Sonen Don Jr har dessutom låtit omvärlden veta att han inte utesluter en egen presidentvalkampanj 2028.Storebror Eric Trump leder partiets Floridadelegation på partikonventet i Milwaukee i juli, när Donald Trump ska nomineras till presidentkandidat.Erics fru, Lara Trump, är numera en av de allra mäktigaste inom partiet, som nytillträdd ordförande för partiorganet RNC.Jag såg henne tala på ett kampanjmöte här i Washington förra månaden, ”Valet i höst är inte en kamp mellan republikaner och demokrater”, sa Lara Trump, ”det är en strid mellan godhet och ondska”.Det ser annorlunda ut på Demokraternas sida. Joe Bidens skandalomsusade son Hunter Biden kommer inte lyftas fram som draglok för kampanjen. Nästa månad ställs han inför rätta anklagad för skattebrott, han har varit öppen med sina tidigare missbruksproblem, och ses inte som en valmagnet. Jag såg Hunter Biden skymta förbi i vimlet på ett evenemang i Vita Husets trädgård nyligen. Det gick ett sus genom journalistkåren på plats. ”Är det verkligen the Hunter?” viskade en fotograf intill mig. Det är inte ofta Hunter syns vid sin pappas sida i officiella sammanhang. Istället är det nästa generation, Bidens barnbarn, som dyker upp på kampanjscenen.Presidentval i USA är alltid en familjeangelägenhet. Politiska dynastier har präglat politiken i decennier. Kennedyklanen, the Roosevelts, presidentgenerationerna Bush och powerparet Clinton.På partikonventen i Milwaukee och Chicago i sommar, kan vi vara säkra på att få se presidentkandidaterna omgivna av – valda delar – av sina respektive familjer.Kampanjen är en familjeaffär. Och en ny generation väntar i kulisserna.Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se

13 Maj 20243min