Bryssel reser sig efter ännu ett terrordåd: Andreas Liljeheden, Bryssel

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, tisdag.Är det kanske här i Storbritannien som lösningen finns på hur man ska bli av med politikerna ingen vill ha, de politiska vildarna, som lämnat eller blivit uteslutna ur sitt parti, men som ändå envisas med att behålla sin plats tills mandatperioden löper ut – nämligen genom att låta väljarna bestämma.Det kan de ibland få göra här i Storbritannien.Om en ledamot i parlamentet har dömts till fängelse eller gjort något så olämpligt att parlamentets eget granskningsutskott utdelat en reprimand – får väljarna en chans till ett nytt val. Om tio procent av de röstberättigade i valkretsen begär det – så blir det ett nytt val och politikern kan då välja att ställa upp igen, eller att avgå – vilket de flesta gör.Till exempel Margret Ferrier, från det skotska nationalistpartiet. Under pandemin bröt hon mot reglerna. Hon hade känt symtom på covid och tagit ett test, men utan att invänta svaret hade hon sedan besökt ett gym, en skönhetssalong, en gudstjänst och därefter tagit tåget till London och deltagit en parlamentsdebatt, innan hon dagen därpå fick svaret att hon hade covid.Det blev 30-dagars avstängning från parlamentet, partiet ville längre inte veta av henne. Och hemma i Skottland samlades det tillräckligt många namn för att de skulle bli ett nytt val, med en ny kandidat från nationalistpartiet som ställde upp och förlorade.På torsdag är det val i Wellingborough, en timmes tågresa norr om London. De är den konservative ledamoten Peter Bone som parlamentets granskningsutskott förklarat skyldig till att ha trakasserat en anställd, bland annat genom att visa sitt nakna underliv för den anställde. Bone har nekat, men granskningsutskottet bestraffade honom med avstängning tillräckligt många väljare har begärt ett nytt val. Bone ställer själv inte upp.I Sverige har frågan om politiker som misskött sig diskuterats länge. Om det inte handlar om grov brottslighet är det upp till politikern själv att bestämma om han eller hon ska sluta innan mandatperioden är över. Och det kan som bekant handla om stora summor pengar att kvittera ut för den som bestämmer sig för att hänga kvar. För ett par år sedan var de politiska vildarna så många att de fick en helt egen korridor i riksdagshuset.Och nog skulle det vara intressant att veta vad väljarna hade haft att säga som de fått möjlighet att rösta, kring till exempel sverigedemokraten som startade massagesalong samtidigt som hon fick ersättning från riksdagen utan att vara där, eller liberalen som fick pengar av riksdagen för att hyra en lägenhet av sin egen make. Eller vad väljarna i Malmö skulle säga om Jamal El-Haj är en fortsatt lämplig riksdagsledamot, trots att Socialdemokraterna har bytt uppfattning i frågan.I Sverige ges ingen sådan möjlighet förrän vid nästa val.Här kan väljarna få en extrachans att säga sitt.Pontus Mattsson, Londonpontus.mattsson@sverigesradio.se

13 Feb 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Hennes röst kommer att bli en vändpunkt i kriget.Så sa min väninna i Kairo i lördags när den sexåriga flickan Hind Rajab hittats död i en bil i Gaza. Ett barn bland 10 000 dödade barn i Gaza som fått hela världens uppmärksamhet.Efter att flickans vädjan om hjälp när hon satt i en bil i Gaza omgiven av ihjälskjutna släktingar, bandats i ett samtal med Palestinska Röda Halvmånens larmcentral.”Kom och hämta mig”, säger sexåringen, ”jag är rädd, kom och rädda mig”.Det var inte hon själv som ringt larmcentralen, utan i samma bil fanns hennes tonåriga kusin Layan som kopplats till larmcentralen efter att bilen flickorna satt i tillsammans med fyra släktingar beskjutits. Alla vuxna i bilen var döda.Layan, berättade att det bara var hon och sexåriga Hind som var vid liv, hon sa: de skjuter mot oss, stridsvagnen är precis intill oss, sen hörs en skottsalva, Layans skrik och tystnad.Röda Halvmånens larmcentral ringde tillbaka till tonåringens mobil och då svarade sexåriga Hind och vädjade om hjälp.Larmcentralen som talade med Hind höll telefonlinjen öppen i tre timmar medan Röda Halvmånen säger att de koordinerade med Israels militär för att få grönt ljus att skicka en ambulans till platsen.Först sa Hind att släktingarna i bilen var döda, sen sa hon att de sov och kvinnan från larmcentralen försökte lugna flickan med att de sov och att en ambulans var på väg. Hind ska ha sett ljusskenet från ambulansen som körde fram intill den sönderskjutna bilen, sen bröts kontakten med ambulansen, Röda Halvmånen anklagar Israel för att ha bombat den.Först tolv dagar senare, i lördags, kunde släktingar ta sig till området efter att israeliska styrkor dragit sig tillbaka därifrån. Då hittades två döda sjukvårdare i skelettet av en sönderbränd ambulans och i den sönderskjutna svarta personbilen, kvarlevorna av sex människor, inklusive sexåriga Hind och tonåringen Layan.Israels försvarsmakt har ännu inte kommenterat händelsen.Nyheten både om telefonsamtalet och om att Hind hittats död har spritts över hela världen och vissa av mina vänner i Kairo tror att Hinds tragiska död kommer att bidra till ett slut på Gazakriget.Hennes röst kommer att bli en vändpunkt, som min väninna sa. Men med ett snabbt och cyniskt rakbladssnitt klövs den förhoppningen när en annan av mina vänner sa:Har du glömt Aylan Kurdi? Tvååringen som drunknade i Medelhavet och vars livlösa lilla kropp hittades på stranden? Minns du vad man sa då? Hur FN:s sändebud Staffan de Mistura var övertygad om att Aylan Kurdis död skulle påverka Syrienkriget och flyktingströmmen och få världen att agera. Blev det så? sa den cyniska väninnan i Kairo.Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondentcecilia.udden@sverigesradio.se

12 Feb 20243min

Utrikeskrönikan 9 februari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris fredag,Ibland kan det vara utmanande att förhålla sig neutral i mitt jobb.Ja jag tänker bland annat på det här med vuxna män som sprutar ned en myndighetsfasad med dynga, och dumpar tonvis med jordbruksavfall framför entrén till regionstyrelsen, för att de är missnöjda med sin arbetssituation.Och på de lantbrukare, som stoppar lastbilar på motorvägen, och tömmer ut utländska grönsaker på vägen och tänder eld på dem, och sen förklarar tilltaget med att de inte vill ha importerade tomater i Frankrike.Och detta med övriga befolkningens samtycke.Vissa fransmän fördömde absolut, men dominerade gjorde inte ilskan, över att bönderna smutsade ner på allmänna platser, eller stal från sina spanska kollegor, nej dominerade gjorde förståelsen för de franska lantbrukarnas tuffa arbetsvillkor.Lika ovant var det med skadegörelsen i samband med pensionsprotesterna i våras.När jag frågade en medelålders fredlig dam, om det inte var synd att skattepengar skulle behöva gå till att städa upp efter demonstrationerna, som ju gick ut på att det behövdes mer skattepengar till folkets pensioner... fick jag till svar att nä busskurer finansieras via reklam, så att vandalisera sådana tyckte hon inte var så farligt.Två damer i pensionsåldern, som jag haffade med fördomsfulla ögon för att hitta kritiker till våldet, stödde också vandaliseringen som en sista utväg eftersom regeringen inte lyssnat till de fredliga demonstrationerna.En demokrati där man tillåter de bråkigaste att segra alltså?Alla fransmän höll inte med så klart, framförallt inte de som själva drabbades av uppeldade soptunnor och klotter, men betydligt fler än om allt de hade hänt i Sverige...Inte ens under sommarens upplopp efter polisskotten som dödade en tonåring, rungade ett unisont nej till våld i Frankrike.Trots plundrade butiker och uppbrunna skolor.Många var kritiska men andra förstående. Problemet var polisvåldet, inte de unga som hämnades.Så hur ska man förstå denna skillnad mellan fransmän och svenskar i synen på hur man kan uttrycka missnöje och samhällskritik, som jag tycker mig se?När fransmännen har demonstrerat i månader så ondgör vi oss fortfarande över sakernas tillstånd vid tre-fikat.Någon skriver kanske en insändare.Är förklaringen att svenska arbetsgivare är mer lyhörda?Har vi ett mer demokratiskt politiskt system i Sverige som lättar på trycket?Är vi svenskar rädda att uppfattas som bakåtsträvare och därför är mer benägna att bejaka samhällsförändring?Eller är vi bara lättare att köra över?Är franska samhället kanske för auktoritärt rent av så man lyssnar och lyder tills man exploderar?Vad tror du?Hur som helst så har vi svenskar kanske nåt att lära av fransmännen. Lite hetta hade kanske skyddat oss då och då.Och det skulle nog inte skada om fransmännen ibland tog efter sina mer stillsamma vänner i norr…Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

9 Feb 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Salvador. Torsdag. I folkhavet utanför presidentpalatset i San Salvador känner jag plötsligt hur någon knackar mig på axeln. Jag vänder mig om och där står dom: två fnittriga tonåringar. Deras ögon lyser. Dom tittar på min mikrofon. En av dom tar sats och säger:-Vi måste bara fråga…är du Youtuber? Dom tittar på varandra och fnissar. Den ena har selfiekameran redo i handen. Jag har fått den här frågan förut här under valrörelsen av tonåringar som har sett mig jobba och jag vet hur besvikna dom blir av att höra svaret. - Näe… jag jobbar med radio, säger jag. Den ena tjejen blir tyst en sekund. Hon ser fundersam ut. Hennes kompis hjälper henne och flikar in. - Ja… Radio. Han jobbar med radio. Du vet en sån som finns i bilar. Dom glittrande ögonen har slocknat. Dom ser besvikna ut. Ja, alltså radio, fortsätter jag. Jag är här och bevakar valet för svensk radio. Jag gör reportage. Reportage som går på radio. Som man kan lyssna på när man åker bil, till exempel. Nu tittar dom på mig så som man tittar på en morfar som berättar en alldeles för lång anekdot. Så, du är inte youtuber? Jag känner hur jag håller på att förlora dom. Jag säger att vi faktiskt också gör grejer på sociala medier. P3 Nyheter har ju faktiskt en ganska stor Tiktok, till exempel. Dom nickar artigt. -Vad kul… säger dom och lägger försiktigt tillbaka selfiekameran i fickan. Just Youtubers har spelat en viktig roll i det här valet. President Nayib Bukele har i princip bojkottat etablerade medier under sin valkampanj. Han fokuserar nästan bara på sociala medier och förlitar sig på en armé av lojala Youtubers som sprider hans budskap - ofta helt okritiskt. Jag undrar om det vi ser i El Salvador kanske är en liten glimt in i hur framtidens valrörelser kommer att se ut. Inga valstugor. Inga valmöten. Inga TV-debatter eller utfrågningar. Bara sociala medier. För varför ska politiker utsätta sig för kritiska frågor i en TV-studio när dom kan prata ostört och direkt till sina väljare i sina egna kanaler? För Nayib Bukele har den här strategin varit extremt framgångsrik. Han struntade i journalisterna och vann valet med 85% av rösterna. Youtubers verkar har blivit superstjärnor som tonårstjejer vill ta selfies med. Borta vid presstältet framför presidentpalatset finns några av världens största och mest ansedda nyhetsmedier. Det är journalister från New York Times, Le Monde, El Pais och The Guardian. När tonårstjejerna går förbi tittar dom förundrat på det stora pressuppbådet - ungefär med samma typ av fascination som när man tittar på en uppstoppad mammut på ett museum. Som om att dom tänker: ”wow… vad stora dom var innan dom utplånades.” Love LyssaridesP3 Korrespondent – San Salvador

8 Feb 20243min

Utrikeskrönikan 7 februari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm onsdagDet förlovade landet, så såg de så kallade Kirunasvenskarna på Sovjetunionen när de lämnade Sverige för att vara med och bygga kommunismen. Det skulle visa sig vara en chimär, som bara några få återvändande kunde vittna om. Nu tycks ett gäng misslynta svenskar vara på väg igen, åtminstone påstår en 80 årig kvinna det i mejl till mig. De vill inte bo kvar i lydstaten Sverige eller det förhatliga väst. De är tydligen de flesta pensionärer med tid att surfa runt bland konspirationsteorierna på nätet för att få stöd för sina fasta övertygelser om att väst velat invadera Ryssland sedan 1991 och att Ukrainakriget är en sammansvärjning mellan Storbritannien, USA och vapenindustrin. Allt för att få Ryssland på fall och dela upp det rika landet i smådelar. Men,påstår de, så kommer det inte bli för väst har underskattat den ryska styrkan och nu sjunker Europa ned i misär tillsammans med USA. Så de smider sina planer på en mycket bättre tillvaro i Ryssland.... Den verklighet jag försöker berätta om i Ryssland går dessa människor spårlöst förbi, eller så ses det som lögner. Precis som inga varningar bet på Kirunasvenskarna då på 30-talet. Ett exempel på hur det var är finsk-svenska filmen Den eviga vägen, som finns på SVT Play. Men antagligen tittar inte pensionärsgänget på SVT, för public service är i deras ögon krigshetsare köpta av vapenindustrin och USA förståss. De har heller inte hört om barnläkaren Nadesjda 67 år, som riskerar fängelse för att ha baktalat ryska armén. Det påstår en mamma, som besökte doktorn för att få ordning på sin sons ovanliga beteende. Sonens far strider i Ukraina och kvinnan anmälde doktorn för att ha sagt att det var orsaken till pojkens problem. Barnläkaren nekar, men redan har husrannsakning gjorts i hennes enrummare i Moskvas förorter. Och inte vill de höra om Valeria, som riskerar fängelse för att hon hade örhängen med regnbågsfärger, dvs hon är en del av den världsomfattande extremistiska gayrörelsen och då brottsling.Eller om alla lokalpolitiker, lärare, universitetslektorer och forskare som sparkats för att de är för fred och emot krig. Det svenska gänget vet inte att det är riskabelt att gå med fredsduvor i Ryssland eller ännu värre, lägga gulblå blommor vid statyer, hänga ut gröna band, eller bära en vit sjalett, allt symboler mot krig och för fred. Sen det storskaliga ryska anfallet på Ukraina för snart två år sedan har nära 20 000 ryssar gripits för att de är emot kriget. Över en miljon har tvingats lämna landet för att undvika att straffas för sina åsikters skull. Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent maria.persson_lofgren@sr.se

7 Feb 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin tisdag,I går var jag i vackra Dresden, huvudstad i delstaten Sachsen, för att tillsammans med kollegor träffa den kristdemokratiske regeringschefen där, Michael Kretschmer. Han leder Sachsens regering som består av hans eget parti Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och De gröna.Den förste september i år det val till Sachsens delstatsparlament, samma dag är det också val till delstatsparlamentet i granndelstaten Thüringen.Och tro mig när jag säger det, det är två tyska delstatsval som många av världens blickar faktiskt kommer riktas mot.En av anledningarna har tre bokstäver och stavas förstås AfD.Det tyska partiet, med sina likheter och skillnader med Sverigedemokraterna men som likt Sverigedemokraterna för några år sen i Sverige, nu fullständigt dominerar den tyska politiska diskussionen, i Sachsen såväl som Thüringen samtidigt som det pågår stora demonstrationer mot partiet och det ropas på förbud.De tyska partirepresentanterna, framförallt de kristdemokratiska, som just exempelvis Michael Kretschmer i Sachsen, får ständigt nu liknande frågor som borgerliga svenska politiker framförallt fick förr, om man uteslöt eller på något sätt kunde tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna.I Tyskland är nu frågan till politiker som Kretschmer istället:– Kan du på något sätt tänka dig att samarbeta med AfD?Hittills utesluter alla det, kristdemokrater, såväl som liberaler och socialdemokrater.Men det gjorde man ju länge i Sverige också.Men den svenska regeringslösningen, en borgerlig minoritetsregering som stöds av SD har förstås inte gått spårlöst förbi här i Tyskland.I somras träffade jag två förbundsdagsledamöter från AfD, efter ett tag framkom det att de hade full koll på den svenska lösningen och ja, det var något man hade diskuterat, kanske inte med partiledningen ännu men iallafall vissa ledamöter sinsemellan.Så på besöket i Dresden igår hos kristdemokratiske Kretschmer var det förstås läge att fråga om han kunde tänka sig ett liknande parlamentariskt samarbete med AfD i Sachsen, om det skulle bli läge?– Jämför du mig med den svenske statsministern, sa Kretschmer först och log och sa sen att han hade uteslutit ett samarbete så många gånger redan att han inte behövde göra det en gång till.Men Michael Kretschmer och flera med honom kommer få den där Afd-frågan många gånger till.Och inte bara den, i Thüringen ser AfD ut att kunna bli så pass stort att kristdemokraterna där kanske måste samarbeta med vänsterpartiet för att få ihop en regering, vilket man hittills också uteslutit, eller varför inte med det nya partiet kring den förra vänsterpolitikern, Sahra Wagenknecht.Utanför rann floden Elbe förbi, bred och präktig.Det hinner helt enkelt rinna många, många liter politiskt vatten under broarna i Dresden och i Thüringen före och efter valet den förste september.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

6 Feb 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Att vara korrespondent i den delen av världen där jag håller till, i sydöstra Europa, är för det mesta minst sagt spännande. Konflikter, klimatkatastrofer och dramatisk storpolitik, men även hoppingivande och glada berättelser.Och utöver detta finns också något som är ack så ljuvligt, men mer eller mindre livsfarligt – en stor kulinarisk variation, där i synnerhet charkuterier i förädlad form är svårt att stå emot.För min del har jag snöat in på kallrökt salami i alla dess olika utföranden. Den ska helst vara ungersk, men det går också bra med serbisk, kroatisk eller slovensk. Men denna passion har en baksida – en kroppslig sådan. Man lägger på, så att säga.Nå, salamiorsakad viktuppgång går inte jättefort. Pö om pö händer saker och skjortor sitter lite trängre och byxor är svårare att få på.Nånstans mellan jul och nyår inser jag trots allt att salami-kosten bör reduceras en smula, men ständiga jobbuppdrag och egentligen få reaktioner från familj och vänner, får sådana tankar att skingras ganska snabbt.Några dagar in på det nya året kommer vändningen, och då är det en annan specifik egenskap, vanligt förekommande i sydöstra Europa, som står för upplysning och kunskap. Att smussla, dölja eller prata i gåtor är inte östeuropéns starka sida – man säger vad man tycker.I det här fallet är det svärmor, en svårimponerad från Polen invandrad dam, som visar prov på denna speciella, låt oss kalla den, förmåga.Hon är inbjuden på middag, kommer vid utsatt tid och stiger in i bostaden. Något hej eller annat normalt kommer dock inte, utan första meningen är: ”Men Milan, du har blivit tjock!” Det sägs med bestämd betoning på ”tjock”. Bakom står hustrun och i ögonvrån ser jag chocken sprida sig i hennes ansikte. Detta är inte vad man bör förmedla så direkt, inlindat ja, men inte rakt upp i ansiktet, som en hälsningsfras från helvetet. Men jag själv – känner mig som hemma.Detta sätt att påpeka sakernas tillstånd är mig så välbekant – från de levande och ibland brutala konversationer jag som liten fick ta del av bland fastrar och mostrar och annan släkt under sommarsemestrarna i dåvarande Jugoslavien. Men även idag under mina vistelser i den östeuropeiska hemisfären.För min del blir svärmors hälsningsfras befriande på många sätt – äntligen någon som tar upp det jag själv inte velat se och med det – möjligheten till en åtgärdsplan.Hennes kalla konstaterande får mig att vakna upp – relationen är över, den till salamin alltså. Och när svärmor kommer på middag om några veckor igen, ska det bli spännande att höra hennes första kommentar när hon stiger in genom dörren. Då kommer man med säkerhet få veta hur landet ligger.Milan Djelevic för P1-Morgon.

5 Feb 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, fredag.Den som ger sig ut på en promenad i den här stan kan få intrycket av att San Fransico är en stad där odlingsglädjen står orimligt mycket i centrum. På vissa gator fylls trottarerna av rader av nästan badkarsstora aluminiumbaljor där man planterat suckulenter. Kant i kant längs hela kvarter. Ibland även i de allra mest smala, mörka och bortglömda gränderna.Visst finns det en San Francisco-tradition av att husägare sätter ut stora krukor med vackra växter på trottoaren, men den senaste vågen av odlingskärl i gatumiljön har dessvärre ganska lite att göra med gröna fingrar.Planteringarna är ofta ditsatta av lokala grupper, och är ett sätt att hindra hemlösa från att slå upp sina tält på trottoarerna.På min gata försökte man till en början inte ens låtsas att det handlade om någon form av utsmyckning. I en månad eller så innehöll odlingskärlen bara lite cement på botten, så att man inte skulle kunna flytta på dem. Nu, efter att växterna planterats, så verkar ingen riktigt sköta om odlingarna. Suckulenterna börjar försvinna från odlingskärlen. I en del finns bara jorden kvar, andra har börjat fungera som ovanligt stora soptunnor.Defensiv arkitektur, ja så betecknade lokaltidningen Mission Local de här odlingskärlen, som fungerar som ett slags barrikader mot stadens hemlösa, från vissa boendes sida. Reportrarna från Mission Local räknade till mer än 2 000 odlingskärl i stadsdelen Mission, och den typen som står i rader på en av gatorna vid mitt hus kostar tydligen runt motsvarande 7 500 svenska kronor att köpa in.Det är alltså hundratusentals kronor av misslyckade planteringar som finns bara i mitt grannskap.Eventuellt är det också en kostnad som står i paritet med de skyhöga boendekostnaderna i den här stan, något som också drivit på att folk förlorat sina boenden. San Francisco har kämpat med hemlösheten i årtionden, men många jag pratar med här säger att det var efter pandemin som allt blev riktigt akut. Den pågående fentanylepidemin i USA har ytterligare förvärrat läget.Det här är förstås också det stora ämnet inför valet här i San Francisco i höst, där man bland annat ska välja borgmästare. Just nu ser det ut som om valkampanjen kan komma att handla om vem som lovar mest polisnärvaro och tuffare tag – medan rösterna som vill se mer satsningar på boenden och sociala åtgärder verkar ha hamnat i bakgrunden. Det krävs pengar för att göra sin röst hörd i en valrörelse i San Francisco.En del av stadens techmiljonärer har i flera år pumpat in pengar i organisationer för att försöka förändra den ofta extremt liberala stadens politiska inriktning. En av dem som utmanar den sittande borgmästaren London Breed är Daniel Lurie, en av arvingarna till förmögenheten från ett av stadens mest kända klädmärken: Levi's.Roger Wilson, USA-korrespondent

2 Feb 20243min