När är man integrerad? Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönika 28 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm tisdag.Jag har i över ett decennium nu åkt regelbundet på reportageresor till andra länder, främst i Östeuropa, både som frilansjournalist och anställd på Sveriges Radio. Och när man kommer till en ny plats, en ny stad, och ska stanna där i några dagar, då vill man snabbt komma in i samhället, förstå hur folk tycker och tänker och hitta personer att intervjua. För att få till det där är man i inledningsskedet beroende av nyckelpersoner som hjälper dig på traven, hjälper dig vidare.Och då har jag lärt mig att det kan gå lättare om jag väljer en viss boendeform: Jag talar om de små famljeägda hotellen. Ofta består de inte av mer än ett hus eller en trappuppgång. Men där i receptionen sitter alltid någon ur ägarfamiljen - det kan handla om att tre generationer ur samma familj turas om. Lobbyn är ibland nästan lite som deras vardagsrum. De tar sig gärna tid att prata, och har ofta kunskaper och kontakter som är guld värda.Jag har ganska många exempel på den här typen av fruktbara möten på familjehotell. Nu senast när jag var i Thessaloniki i Grekland kunde ägaren där ganska direkt tala om för mig i vilka kvarter som flyktingar från Nordafrika och Mellanöstern brukar hålla till. Jag var ute efter att göra intervjuer med flyktingar och kunde redan första kvällen söka upp några av dem. Ägaren kunde också hjälpa mig att komma i kontakt med olika folk inom hotellnäringen. För jag gjorde även ett reportage om återstarten för turismen i Grekland efter pandemin.I Bosniens huvudstad Sarajevo har jag flera gånger återkommit till ett litet hotell mitt i stan och en av sönerna i ägarfamiljen, som drömmer om att doktorera i historia, han har hjälpt mig att få tag på experter vid universitetet, när jag haft behov av det. Å pappan han visade mig - utan att jag direkt bett om det - den pistol han har i hemmet för att skydda sin familj, och började ladda den. Jag hade dagen innan berättat att jag var där för att rapportera om de många överflödiga vapen som finns i Bosnien och som ibland säljs vidare till kriminella i Sverige. Hans puffra var just en sådan som blivit över efter kriget i Bosnien på 1990-talet, och skjutvapen i hushållet är ju något som många bosnier fortfarande har, men jag tror inte de visar det för främlingar i första taget. Så det var ett förtroende.Jag måste förstås säga att det finns andra typer av hotell också. Jag har såklart även bott på stora kedjehotell. Och provat den typ av boende där man lånar en lägenhet.Och det finns nackdelar med små familjehotell. Ibland kan sängen vara alldeles för hård, så man får be om att få byta rum. Någon gång har en granne börjat tjuvröka i sitt rum mitt i natten. Sen går frukostarna inte att jämföra med vad man kan få på stora hotell. Man får vara glad om det ens serveras frukost.Och det som erbjuds kanske inte alltid imponerar. En gång när jag bodde på ett sådant ställe i Kosovos huvudstad Prishtina fick jag till frukostkaffe och en stekt brödskiva som låg under ett stort salladsblad. Det var allt.Men eftersom mitt mål är att komma nära det samhälle jag ska skilda som reporter - ja då kan det vara smällar man får ta.Henrik Dammberg, Östeuropakorrespondenthenrik.dammberg@sverigesradio.se

28 Juni 20223min

Utrikeskrönika 27 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Yangon, måndag.Han tittar mig djupt i ögonen, hans egna svarta fylls av tårar när han berätta om dagarna när han åkte från sjukhus till sjukhus, fabrik till fabrik. ”Jag körde ned till hamnen för det gick ett rykte om att det kom ett fartyg med syrgas, men ingenting, ingenstans fanns det syrgas till oss”.Vi sitter på ett bullrigt te-hus i Myanmars största stad Yangon, min lokala kompis och jag. Han har precis berättat i detalj hur han för ett år sedan förlorade sin mamma och bror i covid. Ingen av dom var till en början dödssjuka. När de fick svårare att andas försöket familjen skaffa syrgas. Men det gick inte eftersom militärjuntan som tog makten i februari förra året kontrollerade all tillverkning och beslagtagit alla gas och vägrade att dela med sig. Allt för att straffa och skrämma befolkningen till underkastelse.Juntans plan lyckades inte. Ett och ett halvt år efter kuppen så är det folkliga motståndet i Myanmar starkt. Det syns inte på samma sätt som tidigare i städerna eftersom militären utan att tveka brutalt griper och ibland skjuter ihjäl de som demonstrerar. Det har gjort att motståndsrörelsen har ändra taktik och inte syns eller hörs. Men den finns där. Dagar innan jag kom till Yangon exploderade minst två sprängladdningar vid militärposteringar i stan och dödade flera i juntans säkerhetsstyrkor. På landsbygden är det en helt annan sak, där pågår regelrätta strider mellan militären och det väpnade civila styrkorna.Många unga har lämnat städerna för att gå med i de olika civila arméer som finns runt om i landet. Dom är långt ifrån välutrustade och situationen är på många håll svår, till och med desperat berättar en 23-årig kille för mig. Han kom tillbaka till Yangon bara dagar innan vi träffas. Han har de senaste nio månaderna tränats av och deltagit i strider med PDF, folkets försvarsarmé. Vi träffades första gången 2019, då var han en hoppfull dataprogrammerare som skrev raplåtar som han hoppades skulle göra honom till stor stjärna. Jag frågade honom om han träffar sin familj när han är i Yangon. Han skakade på huvudet och sa: ”Nej det är för farligt för dom. Jag finns med på juntans lista över efterlysta”. Han berättar: ”En månad efter att jag gick med i PDF kom polisen hem till vår lägenhet. Bara min mamma var hemma och de tog med henne till det ökända Insein fängelset i Yangon. Där förhörde säkerhetsstyrkorna henne i två dagar. Jag vet inte vad dom gjorde med henne, jag vill inte veta. Men vad de än gjorde var det hemskt och fel”. Tidigt på morgonen, dagen efter vi träffades, återvände han till det hemliga lägret i djungeln.Under mina dagar i Yangon träffar jag flera av mina gamla kompisar från den tid jag bodde i stan. När jag frågar första gången så säger de allra flesta att dom mår bra, men sedan kommer sanningen fram. Många mår riktigt dåligt. Det som drabbar mig är den avgrundsdjupa sorg människor känner för att ha förlorat sin framtid.Flera gånger försökte jag få tag på en kvinnlig bekant. Jag vet att hon haft det extra svårt sedan kuppen. När jag till slut får tag på henne svarar hon att hon inte vågar eller orkar ses. Jag vill inte bli påmind om hur bra det var, för nu är det bara nattsvart. Hon avslutar sitt sms med ett svart krossat hjärta.Peder Gustafsson, Sydostasienkorrespondentpeder.gustafsson@sverigesradio.se

27 Juni 20223min

Utrikeskrönika 24 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul, fredag.Det är midsommaraftons morgon.Solen glittrar i Bosporen, på avstånd syns några mörka delfiner leka. De bryter graciöst vattenytan och betraktas av cirklande, skriande måsar. Tarva på fiskar.I dag vill jag vara en sådan där delfin, som leker tillsynes bekymmerslöst i vattnet.Vintern och våren har bestått av krig.Alla dessa människor, förtvivlade, sörjande, utblottade och desperata.Offer för en oprovocerad Rysk invasion i Europa, ett ryskt roffande av land som inte tillhör dom men som de till varje pris ska ha.’Det är så hänsynslöst.Nu har jag landat, funderat, fått det vi sett i Ukraina att liksom sjunka in.De gråtande människospillrorna kryper innanför skinnet på mig. Deras förtvivlan är så bottenlös och jag kan inte hjälpa, ingen kan hjälpa.Som 70-årige Kolja.”Allt är fint” sa han med ironi drypande i rösten när han kom ut från den sönderbombade brädhög som var hans hus. Han grät sedan, floder. Han var en stolt man, stolt och bedrövad, sörjande, på samma gång.Eller mannen som begravt sin hustru i trädgården.Tillverkat ett enkelt träkors som märkte hennes krav.Han var kärv först, ville inte prata. Men sedan kom tårarna där också.Eller det äldre paret vars son, journalisten, förts bort av ryska soldater. Nu svävar de i ovisshet. ”Lever han”, ”Torteras han”, ”Var hålls han fången”.De var rädda att de ska hinna dö innan sonen släpps. Om han fortfarande lever.Jag tänkte skriva om något fint, något vackert. Som kvinnan som planterade blommor vid frontlinjen. ”Också i krig måste det finnas skönhet” sa hon när hon grävde för pioner. Hon sprudlade när hon fick höra att vi var svenskar. ”Mitt barnbarn flydde till Sverige, svenskarna var så snälla mot henne, hon har fått en cykel”..Men det finns inte så mycket fint i krig, kanske viljan att hjälpa, men den har också brister när allt sätts på sin spets och det blir var man för sig själv.Möten från de svårast utsatta smittar av sig, sätter sig som en hinna, eller tagg i själen. Där bor redan minnen från Jemen, Syrien, Irak och andra ställen där människor tvingas lida för att andra inte kan komma överens eller drabbats av plötsligt storhetsvansinne.Nej, nu vill ja ta midsommar- som en delfin i Bosporen. Dyka upp och ner ur vattnet, få kallsupar till jag hostar. Fast lika graciös som Bosporens delfiner kommer jag aldrig att bli, liknar väl mer en valross. Men drömmen om delfinen kommer alltid att vara där, liksom drömmen om fred.Johan-Mathias Sommarström, Istanbuljohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

24 Juni 20222min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Att ta avsked från Ryssland är omöjligt.I alla fall för en som följt landet, ständigt återvänt dit, nästan alltid med glädje, sedan ett avlägset 1990-tal.Nu ska jag i alla fall ta paus, i rollen som korrespondent, och funderar på några väl valda avskedsord.Det är, i rådande läge, inte enkelt. Så minns jag mitt senaste besök i Moskva, dagarna efter att den ryska invasionen av Ukraina inleddes, då jag fortfarande hade ett giltigt visum som nu inte längre förnyas.Solen sken över Rysslands huvudstad. Det kändes att våren var på väg. Jag promenerade den vanliga vägen. Förbi Eremitazjparken med sina små kafébodar, passerade en grupp pensionärer som övade stavgångsteknik, korsade boulevarden där Vladimir Vysotskij står staty, fortsatte Petrovkagatan ner, genade över Teatertorget och så vidare mot Röda torget. Vid utgången från varuhuset GUM noterade jag en särskild ström av människor, med blommor i händerna, rosor och röda nejlikor, på väg förbi Vasilijkatedralen och vidare ut på bron som leder bort från Kreml.Det var söndagen 27 februari. Poliser stod i gathörnen och för att komma ut på bron behövde alla först passera genom metallbågar, öppna sina väskor, allt gick mycket lugnt och stillsamt till.Där uppe på bron stannade strömmen till.Människor la ner sina blommor mot broräcket. Stod tysta en stund. Betraktade bilderna på Boris Nemtsov, oppositionspolitikern som sköts till döds just där, en sen februarikväll sju år tidigare.Vid ett av fotografierna hade någon skrivit för hand, på en bit kartong: “Förlåt oss, du hade rätt”. Rätt om Vladimir Putins imperiekomplex och vart det en dag kunde leda.Dagens Ryssland hade så väl behövt sin Boris Nemtsov. Bufflig, rättfram men alltid trogen sin övertygelse om att hans land en dag ska bli fritt, från det gamla, förlegade, auktoritära, korrumperade.Jag minns honom livs levande. Från en sensommarkväll i Moskva för drygt tio år sedan. Boris Nemtsov hade kommit för att fira en annan frihetskämpe, den då nyblivne 70-åringen, människorättsförsvararen Lev Ponomarjov. Jag hade frågat Nemtsov hur han orkade fortsätta i ständig motvind som då ändå bara var en västanfläkt mot den orkan som blåser nu.“För det finns ju inget alternativ”, svarade han.“Jag vill i alla fall inte att mitt land ska förvandlas till ett Nordkorea. Jag kommer fortsätta kampen så länge som jag lever”.Den gången hade han tre och ett halvt år kvar i livet.Människorna med blommor i händerna, i februarisolen uppe på bron bort från Kreml, några dagar efter att den ryska invasionen av Ukraina inletts, delade hans dröm om ett annat Ryssland. De är många i Ryssland som delar den drömmen.Ingenting varar för evigt. Inte heller det som kallas för “Putins Ryssland”.Johanna Melénjohanna.melen@sverigesradio.se

23 Juni 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, onsdag.Jag vill att ni följer med mig till en plats i den colombianska huvudstaden, att ni blundar och försöker föreställa er den plats där jag för några veckor sen spelade in det ljud ni kan höra om ni lyssnar på denna krönika.Det är tidigt på morgonen, inne i den stora lokalen finns cirka 250 personer.De allra flesta sitter på väl uppradade stolar, många håller blekbruna lappar mellan fingrarna och stirrar in mot mindre tv-skärmar som skruvats fast på gröna pelare över hela lokalen.Jag andas in och lukten av sprit, handsprit, den som vi vant oss att använda de senaste pandemi-åren, når mig.Från den avlånga desken, med 35 luckor kommer uppropen: Maria Gonzalez … Roberto Perez … Ivan Garcia …Jag vaknar till, det är ju mitt namn. Jag tittar lite förvirrat mot tv-skärmen närmast mig, så hör jag mitt namn igen, lucka nr 22. Jag skyndar mig dit.Nu ska vi se, du som blundade, vad är det för plats?Ja, det är en vårdcentral. Jag har aldrig sett en så stor och högljudd vårdcentral som den här i Bogota, och den är inte unik, det är så de ser ut här. Okej, jag kanske överdriver lite, de är alltså primärvård, men de är också specialistvård och labb.De får tusentals besökare varje dag, det är trängsel och köer. De flesta väljer tiderna mellan 6 och 8 på morgonen eller 18 till 21, för att inte få löneavdrag på jobbet.Det är noll personlig integritet, namnen ropas upp. Finns inga med skyddad identitet här i Colombia, tänker jag, och hur gör de som är hörselskadade?Hon som får hjälp vid lucka 21, grannluckan, är här för att undersöka en misstänkt tumör i nacken. Han vid lucka 23 har skadat armen i en olycka för två veckor sen.Vi patienter är så nära varandra att vi hör allt som den andra säger, namn, telefonnummer, e-mejladress, åkomma och yrke.När jag står där och försöker viska mina uppgifter så att inte alla ska få höra varför jag är här, så längtar jag hem till den svenska sjukvården.Här i Colombia är sjukkassorna privata och storleken på avgiften avgör hur mycket hjälp du kan få, ju mer du betalar, desto fler förmåner. Det får också en att längta hem.Själv är jag med i en billig sjukkassa, som de flesta colombianer. Ändå kostar mitt läkarbesök eller provtagning bara 10 kronor, översatt till svensk köpkraft handlar det om ungefär en femtiolapp. Billigt.Men den stora skillnaden är ändå tillgängligheten. Jag ringer på morgonen och får träffa läkare eller labbet redan på eftermiddag. En specialist tar en vecka.Där blandas hemlängtan med en undran – när kommer vi att ha det så här i Sverige?Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se

22 Juni 20223min

Utrikeskrönikan 21 juni 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, tisdag.Det där med att ta farväl, i rätt tid och på rätt sätt, det är baske mig en konst. Men bor man här i Tyskland har man åtminstone en rik tradition av diktare, musiker och tänkare att luta sig mot.Nu ska den här krönikan inte tippa över i ”Dagens dikt” men nalkas ett avsked här, då går inte att komma runt Herman Hesse, han med kultboken Stäppvargen och dikten ”Stadier”.Det är svårt att göra den rättvisa i översättning men den mest berömda strofen handlar om magin som bor i varje begynnelse och om hur människan livet igenom måste vara redo för nystart såväl som avsked, så fort man boar in sig hotar förslappning.Inte ens Tysklands förra kansler Angela Merkel kunde låta bli att citera den dikten titt som tätt, och helst vill man ju få till övergången till ett nytt livsavsnitt lite som just hon (fast på en blygsammare skala, förstås).För när hon tillkännagav att hon skulle lämna politiken, då steg inte bara stödet för hennes parti utan också henne personliga popularitetssiffror. Man gillade alltså Angela Merkel mer för att hon skulle sluta.Så mycket jobbigare om reaktionen på ens försvinnande istället skulle bli som för Ericssons förre vd Hans Vestberg. När han fick lämna för några år sedan gjorde börskursen ett rejält språng uppåt på nyheten, vem mår bra av att få svart på vitt att ens framtida frånvaro är värd hundratals miljoner?När det kommer till oss radiokorrespondenter så är vaktombytet förstås annorlunda. Det är beskedligare på alla sätt men framförallt är vi utsända på en i förväg utmätt tid. Att sluta är så att säga redan från början en del av uppdraget.Det kan tyckas beklämmande att nedräkningen börjar i samma sekund som startskottet går men jag blir allt mer övertygad om att det är en välsignelse att i tre år ha vetat att nästa vecka, då är det slut.Jag kommer slippa att likt Angela Merkel till sist själv konstatera att jag blivit en anakronism, och jag behöver inte ständigt spana efter rätt tidpunkt för en sorti.I en intervju nyligen visade Angela Merkel upp sitt nya kontor, och en av få saker hon tagit med sig dit från kanslerhögkvarteret var en staty av Kairos, det rätta tillfällets gud. Han som har ett rejält hårsvall fram men är kal i nacken. Det gäller alltså att greppa honom i luggen vid precis rätt tillfälle, annars slinter man på flinten och tillfället är förbi, för alltid.Hon berättade att hon köpte statyn samma år som hon hade bestämt sig för att lämna kanslerposten 2017, men sedan blev Donald Trump president i USA och Merkel förblev förbundskansler i ytterligare 4 år, så var det med det rätta tillfället.Så kanske ska man istället satsa på att se på fler avsnitt i livet som ett tidsbegränsat korrespondentkontrakt, redan från början se att det i varje nystart finns inte bara en förtrollning, utan också fröet till ett slut och att vi alla kan och ska ersättas och att det är bra så, det är rätt och riktigt.Caroline Salzinger, Berlin

21 Juni 20223min

Utrikeskrönikan 20 juni 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington måndag morgon.I torsdags satt jag och en drös andra journalister på golvet i kongressen eller stod upp, lutade mot marmorväggarna, utanför sal 390 där den tredje dagen av TV-sända vittnesmål i utredningen av 6 januari-attacken pågick. Vi som inte fick plats i salen, satt med våra mobiler och laptops, alla med lurar i öronen och följde det som hände där innanför dörrarna.Den här dagen vittnade nära medarbetare till dåvarande vicepresidenten Mike Pence om hur Donald Trump gång på gång på gång pressade Pence att på egen hand riva upp resultatet av presidentvalet 2020. Det skulle han göra genom att den 6 januari förklara vissa delstaters valresultat som ogiltiga, istället för att enbart ta emot och se till så att elektorsrösterna räknades i den ceremoniella roll vicepresidenten har efter ett presidentval.På morgonen den 6 januari ringde Mike Pence till Donald Trump för att meddela honom att han inte tänkte gå med på det, att det inte finns något stöd i konstitutionen för att en vicepresident ensam skulle kunna avgöra ett val på det sättet. Eller som Pence beskrivit det ännu tydligare senare: ”Det finns ingen mer oamerikansk idé än att ge en enda person makten att välja USA:s president.” Trump ska ha blivit rasande på Pence. Han ska ha kallat honom för svag, kallat honom för p-ordet.Och som Washington Post sammanfattar det: Dagen som för Mike Pence började med att han blev kallad för en pussy av sin chef slutade med att han flydde för sitt liv från en arg mobb som skanderade ”Häng Mike Pence”, och tillsammans med sin familj fick ta skydd i ett parkeringsgarage under kongressen medan en medarbetare citerade bibelverser.Och i fredags, dagen efter att utfrågningen visat att Trumpsupportrarna kom så nära som tolv meter från Mike Pence den 6 januari, stod Donald Trump framför en grupp kristna konservativa på en konferens och gick återigen till angrepp mot Pence, han var inte modig nog att gör det rätta, Mike var rädd, sa Trump och liknande honom vid ett mänskligt löpande band.På plats i kongressen i torsdags reste vi journalister oss då och då från våra platser när olika kongressledamöter kom ut genom dörrarna till hörsalen. Vänsterdemokraten Ayanna Pressley beskrev hur utfrågningen väckte minnena till liv från 6 januari, dagen då och hon och hennes kollegor, precis som Mike Pence flydde, rädda för sina liv.Republikanerna bojkottar utfrågningarna och menar att de inte visar vittnen som skulle kunna ge en annan bild av Donald Trumps agerande, och att de är ett sätt för demokraterna att avleda det amerikanska folket från Biden-administrationens misslyckanden. Och det är förstås så att demokraterna hoppas att de TV-sända förhören där de målar ut Trumps agerande som ett försök till statskupp, ska gynna dem i valet i höst.Men det var inte en demokrat som under utfrågningen kom med den kanske skarpaste varningen om vad som kunde ha hänt om Mike Pence hade lyssnat på Trump, utan en republikan och en av de främsta konservativa juristerna i landet, tidigare domaren Michael Luttig, som sa att det hade kastat USA in i en revolution och en konstitutionell kris.Cecilia Khavar i Washington

20 Juni 20223min

Utrikeskrönikan 17 juni 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nuuk, fredagNere i den gamla kolonihamnen här i Grönlands huvudstad ligger det ett par rejäla isblock och skvalpar mot kajkanten. Stora som husvagnar och vit-turkos-mörkblå i färgen. Junisolen värmer och isen smälter på ytan. Luft som stängdes in i små bubblor där i isen för tio tusen år sedan frigörs igen. I havet utanför hamnen passerar tio-femton ännu större isberg. Tysta och oändligt långsamt. Det är magnifikt att se, trots att det bara är smulor av de miljarder ton is som varje år bryter sig loss och flyter längs Grönlands kust och vidare ut i Atlanten.Men att det ligger flera tusen år gammal is nere i hamnen är det ingen mer än jag som höjer på ögonbrynen åt här i Nuuk. För människor här i Arktis lever med isen. Det är det isen som alltid har bestämt förutsättningarna. Ekonomiskt, kulturellt och bokstavligen lever grönlänningarna i isens skugga. Så när den arktiska isen nu smälter så är det kanske inte så konstigt att själva fundamenten rubbas. Missförstå inte, det här är långsamma processer. Arktis är fortfarande kallt, det kommer fortsätta vara kallt länge till. Men något stort är otvivelaktigt på väg att hända. Och det påverkar allt. Ekosystemen, ekonomin - och såklart den säkerhetspolitiska karta som nu snabbt ritas om här uppe runt nordpolen. Vi kommer alla att behöva prata mer om Arktis de kommande decennierna. Men när jag står där och gapar över isklumparna i hamnen vandrar tankarna istället till kulturen. Till ursprungsfolket inuiterna och den identitet och historia som är så tätt knuten till isen. Självklart är det helt oundvikligt att samhällen och kulturer förändras - så har det alltid varit. Men grönlänningarna är ett litet folk. Det krävs inte så stora förändringar för att ingen längre ska minnas de gemensamma berättelserna, de traditionella teknikerna och de gamla sångerna. För att den identitet som skapades i is också ska smälta bort som is. Det här har såklart inte bara med ett förändrat klimat att göra. Hundratals år av dansk kolonialpolitik bidrar. Skandalerna om hur danska staten med tvång försökt begränsa inuiternas reproduktion och radera ut deras kultur duggar just nu tätt. Den senaste veckan har jag hört vittnesmål här i Nuuk som fått blodet att isa.Men jag har också mött motsatsen. Som den grönländska bluesartisten Varna Marianne Nielsen, till exempel, som en dag insåg vad som höll på att gå förlorat, satte sig ner och lärde sig sin förfäders sånger och trumrytmer. Och som gjort till sin livsuppgift att främja en inuitisk identitet med huvudet i samtiden, men med båda fötterna på isen.Samuel Larsson, Nuuk i Grönlandsamuel.larsson@sverigesradio.se

17 Juni 20223min