När är man integrerad? Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönika 19 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, tisdag.I slutet av förra veckan tråcklade jag mig igenom Europaparlamentets virrvarr av korridorer och hissar och kom till slut upp till talmannens kontor på femtonde våningen.Väl där möttes jag av en fråga som kom lite oväntat.– Hur kommer det sig att du håller på ett italienskt lag? Varför håller du på Roma?, frågade talmannen Roberta Metsola.På skrivbordet framför henne låg några mappar med papper. Något av de där papperna handlade om personen som skulle intervjua henne, det vill säga om mig, med information som till exempel vilket fotbollslag jag håller på.När jag senare berättade om detta var det en kollega som tyckte att det lät lite kusligt att man som journalist blir granskad på det sättet.För mig var det inte första gången. EU:s företrädare brukar bli briefade av sina staber och ha bra koll på de journalister de träffar.Och jag brukar så klart läsa på om dem jag ska intervjua så man kan ju säga att det går jämt ut. Båda parter är förberedda på den andre så att säga.Men jag hade ju inte tjatat till mig tio minuter med parlamentets högsta höns för att prata fotboll utan för att prata EU-val.Metsola skulle precis åka till Sverige – en del av en turné där hon reser runt i EU-länderna för att marknadsföra valet i juni.Och det verkar behövas. Marknadsföring alltså.I början av året visade en studie att en majoritet av de svenska väljarna inte visste att det är val i år. Och ännu färre, bara en av tio, visste vilken månad det var.Och för de som nu undrar: EU-valet är den 9 juni i Sverige.Nyligen visade en annan studie att det också är lite av en uppförsbacke för de svenska EU-parlamentariker när de ska marknadsföra sig själva.Så här lät det i Studio Ett för en dryg vecka sedan:Mindre än tre månader kvar till EU-valet men flera av partiernas toppkandidater har en rejäl uppförsbacke framför sig. Flera av dem är helt okända för många svenskar.Okända svenska EU-parlamentariker som alltså ska ragga röster i ett stundande val som en majoritet av väljarna inte känner till. Inte det bästa utgångsläget.Men det är ju några månader kvar, kampanjerna kommer komma i gång på allvar under våren, så kanske att fler kommer bli varse om valet och gå och rösta.Kanske också att Roberta Metsolas besök i Sverige och möte med Sveriges statsminister och en svensk gymnasieskola bidrog till att några fler fick upp ögonen för valet.När det gäller parlamentets talman lärde jag mig också något nytt från vårt möte förra veckan. Vilket fotbollslag hon håller på.Det visade sig att talmannen från Malta var färgad av sin pappa som följde brittisk fotboll.Favoritlaget var Liverpool.Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

19 Mars 20243min

Utrikeskrönika 18 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hongkong, måndag.Där stod de. Under vägbron utanför parlamentet, i det blå skenet från gatlyktorna. Svarta tröjor och kepsarna neddragna. Asfalten ångade i sensommarregnet, trumslag och rop ekade mellan skyskraporna. Jag duckade för flaskor och paket som hystades mellan människor. Det var ögonskölj för tårgasen, första förband och gasmasker. Ryggsäckar packades metodiskt.Till slut lät de mig ta en bild. Maskerade, förstås. Inte ens deras föräldrar visste att de deltog i protesterna. Än mindre att de var här, bland de som förberedde sig för att ta strid mot polisen. Om det kom till det.Varför våldet? Frågade jag. För att vår framtid står på spel, svarade dem. Vi är unga, - och så ska vår frihet tas ifrån oss, sa dem. Så ska vår stad tas ifrån oss, och vårt sätt att leva. Så såg de det.Det var augusti 2019. Massprotesterna här i Hongkong nådde sin kulmen under den sommaren. Just den dagen demonstrerade två miljoner människor på gatorna. Den stora majoriteten på ett fredligt sätt.Men många av oss kände redan då på oss att Hongkong närmade sig en brytpunkt.Demonstrationerna hade börjat som en protest mot en ny utlämningslag, men vuxit – som en varelse med eget liv – till att handla om krav på demokrati och rättssäkerhet. Och om motståndet mot Pekings hårdnande grepp om Hongkong, en stad som varit en symbol för frihet.Knappt ett år efter den där söndagen införde Peking hastigt sin säkerhetslag i Hongkong. Mycket snart tystnade motståndet. Sedan dess har det varit tyst. Flera hundra har gripits och många dömts.Jag är tillbaka här för första gången sen 2019, under samma vägbro utanför Hongkongs parlament. Där inne diskuteras nu ytterligare en säkerhetslag.Det är en förändrad stad som möter mig. Siluetten må se likadan ut och nattens glittrande ljus är lika förföriska. Men människorna är tystare, svårare att prata med, försiktigare. Priset för att stå upp är för högt nu, risken för stor. Ingen vet riktigt var gränserna går och då är det kanske lättare att låta saker vara.En person jag möter beskriver det som att vanligt folk som då gick i demonstrationer, nu tillbringar helgerna med att åka över till Kina för att shoppa. De har blivit de medgörliga och opolitiska konsumenter som kommunistpartiet vill att de ska vara. Och av de som högljutt togs strid för Hongkongs friheter sitter många bakom lås och bom.Det tycks som om dagarna då Hongkong var en enklav av frihet i utkanten av ett auktoritärt Kina, är förbi.Moa Kärnstrand, Kinakorrespondentmoa.karnstrand@sverigesradio.se

18 Mars 20242min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Barcelona fredag.– Hoppla där står ett gäng poliser, tänker jag och saktar ner farten till noll vid den röda gubben.Jag rör mig till fots i Versailles utanför Paris och vill inte riskera att få böter. Det är natt och finns inte en bil så långt mina sinnen når så om jag inte hade sett några uniformer hade jag -oss emellan -trippat på.Men nu stannar jag alltså. Så där står jag ensam i Versaillesnatten vid en nolltrafikerad gata och väntar på att den röda gubben ska bli grön.– Madame, hör jag då konstapeln säga. Varför fortsätter ni inte...? Det finns ju inte en bil i sikte..– Ehhh jag är svensk hör jag mig själv säga...generad... Vi följer alltid regler!Vilket ju inte ens är riktigt sant, men motiverar mitt konstaterande för mig själv genom att påminna mig om kulturella skillnader vid europeiska säkerhetskontroller...– Produkter med vätskor måste rymmas i en sådan här plastpåse, säger den bastanta kvinnliga vakten i en något för tight uniform.– Ja, jag vet. Det är därför jag har inrymt mina produkter med vätskor i en sådan här platspåse, svarar jag.– Den måste gå att stänga..., påpekar vakten.Vad av detta vill du slänga?Jag studerar besviket alla mina ”nästan slut”-tuber.– Det är EU-regler, sa kontrollanten.De måste vi följa.Ja i Sverige tänkte jag surt.Annat är det på Malta. Där hade de så trevligt i säkerhetskontrollen att de till och med missade att jag i stressen hade glömt en helt flaska med vatten i väskan.Just den där grejen med att det bara får vara en stängd enliters - plastpåse. Den har jag faktiskt bara stött på i Sverige.Men jag gillar annars iden om att vi ska gå mot samma regler i hela EU. Det blir ju lättare då. Att hålla reda på allt, menar jag.Från mitt perspektiv kan vi gärna även ha samma tid...När jag var i Portugal i måndags som ligger en timme efter Sverige blev jag kallad till två möten. Klockan nio och klockan 14 på onsdag upplyste min digitala kalender mig om.Fine skrev in detta i min fysiska kalender.Sen kom jag till Spanien och när jag skulle klicka in mig på mötet klockan nio, var det visst tio mötet skulle börja...Herregud... hur snurrig får man bli tänkte jag... ja ja...bara för att upptäcka att jag noterat fel tid även för det andra mötet...Vänta här nu...Jodå, min digitala kalender är tydligen så hjälpsam att den anpassar tiden på bokningen när jag byter tidszoner- utan att uppmärksamma mig på den servicen.Så därför började mina möten en timme senare- i Barcelona än enligt min notering från Lissabon. Där man för övrigt få taxi snabbare, om man kan betala kontant. Kortanvändare får vänta lite längre.Å fisken i fiskaffären i Paris den beställer man över fiskdisken, går sen och betalar i kassan och sen hämtar man den i fiskdisken.Och lunch på småorterna i Normandie måste man ta mellan 12 och 14 för sen eftermiddagsstänger restaurangerna.Å hur var det nu med det där med att gå emot röd gubbe.Jo om jag är korrekt informerad så är det olagligt i både Sverige och Frankrike, men brottet ger bara böter i Frankrike, fast den typen av böter utdöms aldrig där, tydligen...Marie Nilsson Boij, Barcelonamarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

15 Mars 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Putin, Putin, Putin, Putin, Putin...Detta tvåstaviga ord är det bästa ord du kan använda om du vill ha många klick på din sajt, sälja många tidningar eller faktiskt, böcker.Putin ja, det vet ju minsta barn att det inte bara är ett tvåstavigt ord, utan namnet på den ryske ledaren. Det är sen gammalt, som en del brukar säga och ja den gamle mannen har kontrollerat Ryssland under hela 2000-talet. Unga ryssar har inte levt under någon annan än Putin.Om du googlar Putin blir det på mindre än en halv sekund 497 miljoner träffar, med kyrilliska bokstäver blir det lite färre, bara 55 miljoner träffar. Tydligen googlar inte ryskspråkiga Putin så ofta. Som en jämförelse ger Biden 941 miljoner träffar på en sekund och Frankrikes Macron får bara 191 miljoner träffar på en halv sekund.När jag flyttade till Moskva 2003 brukade jag ägna väldigt mycket tid åt att fascinerat följa Putin på tv. Han toppade alla nyhetssändningar redan då, satt med olika ministrar vid ett bord eller gjorde långa utläggningar om ekonomin. Han var helt klart från första början nyhetstopp oavsett vad han sa eller gjorde. En hel del han gjorde var han först med som rysk ledare, rida barbröstad, fiska, flyga med tranor och dyka till exempel.Som utrikeskorrespondent var det förstås min uppgift att följa vad landets ledare sa och gjorde, men det blev alltmer tröttsamt liksom att ständigt prata om Putin. Och intresset har inte mattats av, vilket bevisas av det jag inledde med att har du en artikel med rubriken Putin i eller en bild på samme Putin ja då är det garanterat ett klickmonster.På så vis blir också vi journalister en del i att upprätthålla den idag rätt förfärliga fascinationen för den ryske ledaren. Noterar nästan varje dag att kvällstidningarna gärna har löpsedlar med Putin, Putins hot, Putin redo för kärnvapenkrig, Putins nya vapen.Sen sitter jag igen och tittar på honom i rysk tv där han nu syns rätt ofta för att visa folket att han just är folkets man. Och det går inte att komma ifrån att det inte är samme man, som jag såg varje dag då i början av 2000-talet. Under gårdagens intervju satt han i en stol och pratar med Dmitrij Kiseljov, ett välrepeterat samtal. Putin säger inte något nytt eller förvånande, men han sitter väldigt konstigt där på stolen. Hans ansikte är rundare och plufsigare mot förut och han håller sig fast i stolskarmen med en hand i konstigt läge, som vore han på väg att kana ur sitsen.Och det är ju det som händer nu, han kanar sakta men säkert ur fokus in i historien. För inte ens Putin är odödlig.Då kanske han likt Stalin ”bara” får nöja sig med 109 miljoner träffar på en halvsekund på Google. Eller så når han Hitlernivån på 349 miljoner träffar på en halv sekund.Den här krönikan blir i alla fall ett klickmonster, lovar.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

14 Mars 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Hur svarar man ett barn som säger, ”Jag är hungrig”?De vanliga svaren brukar vara, maten är klar snart. Eller, du ska få äta om en stund.Men hur svarar man ett barn som inte har fått äta på flera dagar. Ett barn vars föräldrar inte har någon aning om när de får tag i nästa måltid. En måltid som kan bestå av djurfoder, vilda växter eller hundkött.För två veckor sen hade jag ett telefonsamtal med 8-åriga Menna, som bor tillsammans med sin familj i Jabalia i norra Gaza.Ett samtal som kommer etsa sig fast i mitt minne, för resten av livet.Menna och hennes storfamilj tvingades äta hundkött, efter att ha varit utan mat i tre dagar.Mennas farbror berättade att området de bor i, var omringat av den israeliska armén, som sköt mot allt som rörde sig. Ingen vågade lämna hemmet, för att hitta något att äta.En hund sökte skydd från bomberna hos familjen.Inte visste det skrämda husdjuret, att det inte finns någon säker plats i Gaza.Papporna i familjen bestämde sig för att slakta hunden, när de såg sina barn blekna och förtvina av hunger mitt framför ögonen på dem.Ett samtal med familjen i Jabalia på 40 minuter, kom att skaka om de mest basala sociala beteenden, som jag har lärt mig, under mina dryga 40 år.Helt plötsligt tappade jag alla artighetsfraser, som man börjar och avslutar ett samtal med.Allt som skulle kunna komma ut från min mun, kändes olämpligt.Att börja ett samtal med människor som har kommit till en punkt, där de önskar att få dö av bomber, i stället för att dö långsamt av svält, med frasen ”hur mår ni?”, kändes så opassande.Att avsluta samtalet med att säga ”ta hand om er”, kändes som ett hån.Jag ville passa på att ställa så många frågor som möjligt, innan den dåliga linan avbryts.Men många gånger så tystnade jag. Dels för att försöka ta in det jag hör, och för att kunna få tid att famla efter orden.Jag kom på att frasen, ”Jag är ledsen för er skull”, skulle kunna vara behjälplig. Jag lutade mig mot den, efter varje beskrivning de gav mig, av det ofattbara.Efter att Mennas far berättade att han hade sprungit efter en katt, i hopp om att kunna lägga mat på bordet för familjen. Men han var för mager och kraftlös för att kunna komma i kapp katten.Frasen assisterade mig igenom samtalet. Fram tills jag fick prata med 8-åriga Menna, som svarade på frågan om vad hon hade ätit idag med:”Vi åt inget, jag är hungrig.”I bakgrunden kunde jag höra hennes lillebror, som är ett och ett haft år gammal, gny och jämra sig av hunger.Där tog min sociala kompetens slut.Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondentsamar.hadrous@sverigesradio.se

13 Mars 20243min

Utrikeskrönikan 12 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag. Igår regnade det i Bryssel utanför Natos högkvarter när ceremonin för Sverige Natointräde ägde rum.Den svenska flaggan som hissades upp för den 32:a av Natos flaggstänger markerade inte bara att Sverige nu är medlem i Nato. Det innebar också det symboliska slutet på en följetong jag som utrikesreporter på Ekot haft nöjet att följa nära – Ungerns alla turer kring Sveriges Natoansökan.Nu så här i efterhand, med lite distans, när det hela väl är över: ställer jag mig frågan; när var senaste gången svenskarna och svensk media i synnerhet brydde sig så mycket om Ungern? Har det någonsin skett? Ungernrevolten 1956 möjligtvis, men sett till hur nära vi svenska journalister har följt processer, dagordningar och semestertider i det ungerska parlamentet måste perioden vi nu tar oss ur vara mer eller mindre unik.Otaliga gånger har folk här hemma i Stockholm bett mig svara på varför Ungern agerat som de har agerat. Och otaliga är de ungrare jag har ställt den här frågan till. I och med att tiden gick, turerna blev fler och omsvängningarna häftigare, förändrades också svaren när jag intervjuade både vanliga ungrare och politiker i landet. Från början var svaret att Orbán så långt som möjligt ville hålla Turkiets president Erdoğan om ryggen. När Turkiet sedan sprang ifrån Ungern – som från dag ett hade basunerat ut att man bannemej inte skulle bli sist – då förändrades svaren till att mer handla om att Orbán ville säkra en fördel i sina förhandlingar och konflikter med EU.Med på tåget var också en del spekulationer kring Orbáns eventuella kopplingar till Vladimir Putin men till slut var de flesta överens om att nog inte ens den ungerska regeringen helt visste varför de agerade som de gjorde. Även efter månader av att ha försökt tolka Ungerns handlande i den svenska Natoprocessen ska jag helt ärligt säga att jag nog inte helt har fattat vad allt egentligen handlade om. Men något säger mig att det kan ha att göra med just den där frågan – ”när var senaste gången Sverige brydde sig så här mycket om Ungern”?Jacob Hallerström, för P1 Morgon i Stockholm.

12 Mars 20242min

Utrikeskrönika 11 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, måndag.I maj stundar borgmästarval och kulturkrigets giftiga språkbruk mellan högern och vänstern tar sig in också i detta sammanhang.Det är Labourpolitikern Sadiq Khan, Londons förste muslimske borgmästare, som sedan åtta år sitter på posten. Han ligger bra till för att vinna också en tredje gång men är samtidigt ett rött skynke för många motståndare.Godhetssignalering, sade det konservativa Tory-partiets kandidat Susan Hall när Khan nyligen presenterade de namn som linjerna för lokaltågen på London Overground ska få.Suffragete line, Windrush line, Mildmay line är några av namnen. Suffragetterna, som slogs för kvinnlig rösträtt vid förra sekelskiftet. Windrush, namnet på den generation invandrare som kom från kolonierna efter andra världskriget och Mildmay, ett sjukhus känt för att ha behandlat många aidspatienter.Jag är förvånad över att han inte döpte en av linjerna till Sadiq line, fortsatte Susan Hall.Och inte lugnade det känslorna när borgmästaren strax därpå presenterade förslagen för vilket konstverk som nästa gång ska placeras på den så kallade fjärde sockeln på Trafalgar Square mitt i stan. En plats där konstverken byts ut med jämna mellanrum och ofta utgörs av något annat än de många krigshjältar som står staty där.Ett alternativ är en färgglad glassbil med en tiger på taket. Inspirerad av konstnärens pappa, född i Calcutta utvandrad till Liverpool, och som sägs förmedla migrationens historia. Ett annat förslag är en stor sötpotatis, ur vilken det växer gröna blad, något som ska påminna betraktarna om den nödvändiga dialogen mellan olika nationer. Ytterligare ett förslag är en skulptur i brons av en ung, kraftfull svart kvinna, en symbol för en värld där alla globala medborgare uppskattas för sina unika bidrag.”Woke”, ”politiskt korrekt”, klagar motståndarna”Anti-brittisk propaganda”, enligt Howard Cox, högernationalistiska Reform UK:s kandidat i borgmästarvalet.Vinner Tories Susan Hall valet planerar hon att ersätta sockeln med en staty av drottning Elisabeth.Men argast av alla på Sadiq Khan är kanske den konservative parlamentsledamoten Lee Anderson. Han anklagade nyligen borgmästaren för att vara kontrollerad av islamister och ha lämnat över huvudstaden till sina kompisar.”Rasistiskt” och ”islamofobiskt”, menade Khan och uppmanade Toryledningen att säga samma sak. Just de orden ville inte premiärminister Rishi Sunak använda men han sa att uttalandet var felaktigt, och Anderson har stängts av från sin partigrupp eftersom han vägrat be om ursäkt.Mer av giftigt språkbruk är att vänta. I vår är både borgmästarval och lokalval. Och till hösten väntas parlamentsvalet. Det brukar heta att val är demokratins högtidsstund. En nåd att stilla bedja om.Pontus Matsson, London

11 Mars 20243min

Utrikeskrönikan 8 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco i tanken, fredag.Don't go right. Gå inte till höger, så behöver du inte se sådant du inte vill se, sa den unga, gulliga tjejen i hotell-lobbyn.Jag hade lyckats ta in på ett hotell som låg alldeles i utkanten av Tenderloin, kvarteren som på senare år tagits över av stadens uteliggare.Och jag hade redan vandrat högerut och på bara några minuter hunnit se så mycket samlad, mänsklig misär att det kändes som att röra sig på gator, befolkade av zombies.Men håll bara till vänster, uppmanade hotelltjejen med ett varmt leende, så är du okej. Till vänster låg turistkvarteren, palmerna och spårvagnarna. Och gick man bara med näsan ditåt behövde man inte låtsas om något annat än att solen sken och Golden gate glittrade på kvällen.Don't go right påminner ju om snarliknande Don't look upp! - Titeln på den svarta, politiska satir där Leonardo DiCaprio spelar en astronom som förgäves försöker varna världen för en komet som är på väg mot jorden och riskerar att utrota hela mänskligheten.Men varningarna för satelliten som är en metafor för klimatförändringarna, möts av likgiltighet, stundtals även hån, från politiker, kändisar och media.Don't look up. Titta inte uppåt bara, så behöver du inte bry dig och se sånt du inte vill se.Idag får man nog ta på sig skygglappar för att inte se sådant man inte vill se. Överallt krig, våld och förtryck. Fattigdom och drogmisär. Och så likgiltigheten med vilken vi fortsätter skövla vår natur och utrota planetens djur.Jag tänker ibland på FN:s generalsekreterare António Guterres. Han börjar mer och mer likna en av de där forskarna i en politisk satir som för varje tal försöker höja rösten för att på något sätt nå fram genom massans likgiltighet.”Vi ser klimatet kollapsa i realtid. Runt om i världen drabbas samhällen av våldsamma bränder, översvämningar och dödliga temperaturer. Tiden håller på att rinna ut” sa han till exempel under FN:s senaste stora klimatmöte i Dubai.Och vad svarar vi? ”Titta inte uppåt. Gå inte till höger. Ta spårvagnen till vänster för den vackraste utsikten.”Jag är glad och stolt över ett yrke som förutsätter att jag ska gå både till höger och till vänster. Att jag och mina kollegor förväntas orka se, även sådant vi inte vill se.Och jag lovar försöka orka. Fortsätta läsa, lyssna och berätta om den där kometen som är på väg och som hotar både djur, natur och en mänsklighet utrustad med skygglappar.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

8 Mars 20243min