Skriv – annars har det kanske aldrig hänt: Lubna El-Shanti, Charkiv

Utrikeskrönika 4 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Rom, fredag.Det är så enkelt att vara på gott humör här i Rom. Maten är god, människorna är för det mesta vänliga och så är det den här sydeuropeiska oslagbara kombinationen av joniska kolonner och moderna caféer gömda som juveler på innergårdar och där det alltid går att få en perfekt espresso.Men Rom är en av de städer där stadens invånare börjat tröttna rejält på tillfälliga besökare. Och det handlar inte bara om illa klädda nordbor som hasar runt Colosseum. Utan en konsekvens av den accelererande turismen är att den bidrar till att många infödda italienare har svårt att bo kvar, i samma takt som allt fler lägenheter ytrenoveras och hyrs ut som korttidsboende. Och utan människorna som är med och skapar den här atmosfären som i alla fall jag älskar, utan de blir det bara en kuliss kvar. Något musealt som stannar av i utvecklingen och som man säkert snart måste betala inträde till för att få vist as i.En ung italienare jag känner, född och uppvuxen här i Rom, säger att det är dags att flytta. Inte explicit på grund av turisterna. Utan helt enkelt för att det blivit för dyrt. Det senaste hyreskontraktet skulle garantera en bostad i flera år framöver. Men ägaren ändrade sig och ytterligare en fastighet förvandlas nu till lägenhetshotell med en hyra som är helt orimlig om man ska ha det som sitt permanenta boende. De som skulle ha råd äger hur som helst redan sina lägenheter.Det här är ju inte på något sätt unikt för Rom. I Barcelona har man satt ett tak för hur många lägenheter som tillåts hyras ut till turister. Lite tidigt att utvärdera om det var en tillräcklig åtgärd. I Frankrike diskuteras ny hårdare beskattning på möblerade lägenheter som privatpersoner hyr ut under korta perioder, för även i Frankrike har turistifieringen av bostadsbeståndet lett till ett accelererande bostadsproblem som politikerna nu känner att de måste börja hantera.Det kan bli riktigt konstigt. Speciellt på öar i Medelhavet. Jag läste en artikel för ett par månader sedan om Ibiza där lärare och poliser får bo i husvagnar och baracker på somrarna när turisterna kommer. Och i Portugal är exakt samma problem högt upp på den politiska dagordningen.Så frågan jag i alla fall börjat ställa mig är vad det är för artificiella platser vi nordbor besöker om inte ens den vanliga medelklassmänniskan har råd att bygga upp ett liv där längre.Cecilia Blomberg, Romcecilia.blomberg@sverigesradio.se

4 Okt 20243min

Utrikeskrönika 3 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, torsdag.Varannan dag kommer en sliten minilastbil körande in på min gård för att hämta husets sopor. Det brukar inte lukta något vidare. Det här årets ovanligt heta höst här i Peking får skräpet att bli dåligt snabbt.Kanske kan man se det symboliskt. Sopor har nämligen gått och blivit en metafor för nutiden i Kina. Folk kallar den ”historiens skräptid”.Häromdagen träffade jag en tjej i 20-årsåldern som berättade att hon sökt över tusen jobb. Hon har en master i ekonomi från ett bra universitet. Ändå får hon inget arbete. Kinas ungdomsarbetslöshet slog i rekord i augusti när nästan en av fem unga var arbetslös. Andra får lönesänkningar eller sparken.Tjejen jag träffade sa att framtiden känns mörkt.För fem år sedan pratades det om att Kina skulle gå om USA och bli världens största ekonomi. I dag låter det annorlunda.Och ungdomsarbetslösheten hänger samman med de stora ekonomiska problem som det här landet tampas med nu, utlösta av bland annat en fastighetskris, utländska investeringar som flyr och konsumenter som håller hårt i sina plånböcker.Men orsaken ligger djupare än så, säger experter. Kinas hela ekonomiska system behöver förändras, från investeringsledd tillväxt till mer pengar åt hushållen.När kommunistpartiet i somras kallade till det möte som var femte år stakar ut vägen för Kinas ekonomi hoppades många på löften om ekonomiska reformer. På motsvarande möte 1978 klubbades Deng Xiaopings reform och öppnande, som skulle bli starten på Kinas ekonomiska explosion.Men de stora reformerna uteblev i somras.De senaste veckorna har de styrande här presenterat en rad åtgärder, bland annat räntesänkningar. Och inför nationaldagslovet som pågår nu delade man ut kuponger till folk. Men bedömare säger att mer måste till.”Så är det att leva i historiens skräptid”, skriver en användare på Kinas sociala medier.Inom idrott är skräptid den period i slutet av en tävling där resultatet redan är uppenbart, men matchen ändå måste fortsätta. Här har uttrycket kommit att symbolisera oron för att en ekonomisk kollaps är oundviklig.På sociala medier gör folk en allegori med Kinas sista kejserliga dynasti, Qingdynastin. Man säger att den föll strax efter att dess skräptid inletts, då folk för första gången på allvar började ifrågasätta om den längre var en dynasti på uppgång.Det är en underförstådd kritik av kommunistpartiet, som byggt sin legitimitet på löften om ekonomisk tillväxt.Risken finns att om partiet inte får ordning på ekonomin – om skräptiden fortsätter – då måste man hitta på ett annat sätt att behålla sin legitimitet. Nära till hands ligger då att fortsätta elda på nationalismen.Och det kan få stora konsekvenser, även utanför Kina.Moa Kärnstrand, Pekingmoa.karnstrand@sverigesradio.se

3 Okt 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.På hennes vinröda t-tröja stod det: ”You're not allowed to give up”. Det vill säga: ”Du tillåts inte ge upp”, ett citat från Aleksej Navalnyj. Och när jag kom till lokalen i norra Barcelona, eller hubben som den så typiskt hette, var det uppenbart att hon var typisk bland dem som köade för att komma in där.En lördagkväll skulle de fylla hubben till bristningsgränsen och de som kom hade inte bara vurmen för Navalnyj gemensamt, de var också typiska för en ung generation ryssar som syntes i Navalnyjs protester i Ryssland.Med tydliga markörer i klädstil, frisyrer och tatueringar rådde det ingen tvekan om vilka de är och en gång var när de fortfarande bodde i Ryssland.För dem råder det ingen tvekan om att Aleksej Navalnyj inte dog av någon naturlig orsak utan helt enkelt dödades i fånglägret, troligen förgiftad igen.För dem är det inte heller någon tvekan om vem som gav ordern – Vladimir Putin – och att enda sättet att få bort mannen som styrt deras land i nästan hela deras liv är genom att Ukraina besegrar Ryssland i kriget.För dem rådde inte heller någon tvekan om att den man de väntade på där i hubben skulle kunna åstadkomma en regimförändring.Ändå satt de där och hoppades på att han skulle kunna ge dem lite optimism och framtidstro, trots att de flesta nu efter dryga två år av exil inte längre hoppas på en egen framtid i Ryssland.Så när Ilja Jasjin studsade upp på scenen som bestod av hopspikade lastpallar, klädd i en enkel rutig skjorta och mörka byxor, då bröt jublet ut och applåderna.Jasjin, som tillhört den marginaliserade liberala oppositionen i Ryssland i flera år och som sattes i fängelse för att han kallade kriget ett krig och kritiserade den ryska invasionen av Ukraina. Men sedan två månader en fri man, efter ett oväntat och spektakulärt fångutbyte.För exakt tio år sedan var Jasjin en av organisatörerna och deltagarna i den största antikrigsmarschen i Moskva mot den ryska ockupationen av östra Ukraina och Krim. De gick i centrala Moskva med ukrainska och ryska flaggor i september 2014.Idag är ukrainska flaggor och även färgerna gult och blått förbjudna och du kan gripas som förrädare. Och en av frontfigurerna i demonstrationen då, oppositionspolitikern Boris Nemtsov, är precis som Navalnyj död. Han sköts ihjäl strax nedanför Kremls murar på en bro över Moskvafloden.Men i lokalen i Barcelona följer de unga Navalnyjs råd och ger inte upp hoppet.Maria Persson Löfgrenmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

2 Okt 20243min

Utrikeskrönika tisdag 1 oktober Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, tisdag,I fredags var jag på den österrikiske förbundskansler Karl Nehammers sista valmöte i Wien inför parlamentsvalet.Han höll ett kort tal och plötsligt sa någon att nu kunde medieföreträdare ställa frågor.Inga lokala journalister anmälde sitt intresse så jag tog chansen och tjoade till att jag vill ställa en fråga.Det fick jag.Ja, ni hör själva, o ve och fasa, jag hälsar alltså på förbundskanslern, partiledaren för det rätt konservativa, traditionsstarka, historiskt mest inflytelserika partiet i landet ÖVP, med det mer tyska hälsningsuttrycket ”Guten Tag”.Men ni hörde också kanske, jag insåg det lite opassande omedelbart, bad om ursäkt och sa det mycket mer österrikiska ”Grüß Gott” istället, på så kallad uppstuds och fick till och med applåder av förbundskanslern för räddningen.Nej, nej, det fanns inget partipartiskt i varken hans eller mitt agerande, det var den mänskliga faktorn som ställde till det och sånt kan man samlas kring, oavsett relation.Jag vet ju förstås att det är ”Grüß Gott” som oftast gäller i Österrike, liksom ”Erdäpfel” istället för ”Kartoffeln” och ”Semmel” istället för ”Brötchen”, men ändå, när tyskan inte är ens modersmål och man oftast befinner sig i en del av det tyskspråkiga området där det formella oftast är ”Guten Tag” så blir det lätt lite fel ändå.Det är klart, jag hade presenterat mig som reporter från Sveriges Radio före felet, så det hade förstås förlåtits även om jag inte hade rättat till det.Så allvarligt var det inte, men det uppskattas i Österrike om man uttrycker sig österrikiskt eller i Bayern om man uttrycker sig bayerskt, osv, osv överallt – det uppskattas helt enkelt om man kan.Och den seden tar jag gärna dit jag kommer.Jag fick ju dock iallafall mina ”15 minutes of fame” som korrespondent, man kämpar och kämpar, år ut och år in med inslag och reportage och direktsamtal, man undrar om någon hör vad man gör och så gör man en sån grej och man blir viral.Iallafall i Österrike.Och förresten, enligt en omtyckt intern legend på min tidigare redaktion Radiosporten så gastade den fenomenale referenten Åke Strömmer genialiskt en gång under löpande referat under ett upplopp med en svensk idrottsman att ”nu har vi årskrönikans lyssnare med oss också”.Åke kände på sig, mitt i direktsändningens här och nu, att det här referatet skulle komma med som en av årets höjdpunkter.När jag ställde min fråga till förbundskanslern tänkte jag, i Åkes anda, insåg jag i efterhand, att ”jaha, nu har vi sociala medier med oss också.”Men som jag också sa där till förbundskanslern, man gör hela tiden en massa dumma fel, så är det här i livet.Det är bara att kämpa vidare.Daniel Alling, nu tillbaka i Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

1 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 30 september. 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Jag tänker på mörkret och snöbollen.På alla bilder som jag får skickade till mig från Gaza och Libanon, lemlästade, döda, förtvivlade människor – de som förlorat sina hem, sina arbeten, sina vänner och familjer.Sedan Gazakriget började har jag fått oräkneliga meddelanden och bilder. Hopplöshet och förtvivlan. Död och blod.Eländet är som en snöboll i utförsbacke.Känslorna som byggs likaså.Det börjar som en vit liten boll som rullas neråt.För varje meter byggs den på, blir större. Smutsig snö tränger sig in, det mörka.Samma sak med känslorna. Hur mycket finns det plats för i en kropp egentligen, i ett bröst innan det exploderar?Hur mycket elände orkar man innan man tittar bort eller går sönder eller slutar bry sig ?Snöbollen fortsätter att rulla, fortsätter att suga åt sig grådaskig snö, smuts.Samma sak med bilderna från Gaza, de fortsätter att strömma in men orkar folk ta till sig det längre? Och nu har vi ett nytt krig, i Libanon, som ingen vet vart det ska ta vägen, fler döda, mer elände.Det har snart gått ett år sedan Hamas vidriga terrorattentat mot södra Israel, ett år sedan dansande ungdomar abrupt avbröts av hundratals raketer och beväpnade terrorister som urskillningslöst dödade dem de kom åt, kidnappade. De som överlevde kommer alltid att leva med traumat.Ett år sedan de pittoreska kibbutzerna istället för trygga hem, blev en vaken mardröm där familjer slets ur sina sängar och dödades i skyddsrum.Det har snart gått ett år och så mycket har hänt.Vi har sett så mycket hat, sprickor som vidgat sig till bottenlösa avgrundsdjup, inom samhällen och mot främlingar.Ett år fyllt av förluster och smärta för så många.Hoten mot Israels existens, vägran att fördöma Hamas terrordåd, det ihärdiga blundandet för de många vanliga människor, de många civila, barnen som dödas i Gaza, oviljan att släppa in tillräckligt med förnödenheter. Bosättarnas våldsamma och egoistiska övergrepp på Västbanken. Rasismen. Åsiktsklyftor som växer och kanske aldrig kan repareras.Det har varit ett mörkt år, där lager på lager av elände lagts på likt snöbollen som rullar ner för sin backe.Tillslut stannar snöbollen, kanske bryts sönder.Det är bara att hoppas att det andra eländet också gör det snart, även om vi inte kan se den verkliga backens slut, den tycks snarare bara bli längre och brantare, lagren av elände läggs på. Hur länge ska vi orka?Johan Mathias Sommarström , Internationell korrespondentjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

30 Sep 20243min

Utrikeskrönika fredag 27 september Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tel Aviv, Fredag.– Vad säger israeler om det här kriget?Jag har fått frågan så många gånger den senaste veckan i olika nyhetssändningar här ifrån Israel. Det är en bra fråga, men tyvärr omöjlig att besvara. Det bor mer än 9 miljoner människor här och jag kan inte fråga vad alla tycker. Jag kan bara säga vad dom jag har pratat med tycker och tänker. Så, det tänkte jag göra nu.Gila vaknade i söndags och var övertygad om att hon och hennes man skulle dö. Grannhuset på den lilla gatan utanför staden Haifa hade träffats av en av Hizbollahs raketer.– Pergola! Sa hon.Pergola. Tydligen är ordet för 'pergola' samma på svenska som på hebreiska. Det hade fastnat små bitar av Hizbollahraketen i Gilas pergola och hon försökte dra ut dom med en nyckel.– Jag är så trött på det här kriget, sa hon.Hon sa att hon bara ville leva i lugn och ro och nu har hon ingen energi kvar.– Det känns som att det här bara är början också, sa hon.Dagen efter gick flyglarmet i Kiryat Bialik och jag träffade Rita i ett skyddsrum på en liten bensinmack. Vi lyssnade på dom dova, mullrande explosionerna – ljudet av Israels luftförsvarssystem Iron Dome – som sköt ner Hizbollahraketerna som flög ovanför oss. Rita sa att hon inte var rädd.– Jag är van, sa hon.Hon berättade att hon älskade Israel när hon kom hit på 80-talet, men att hon idag skäms för sitt land. Hon skäms, sa hon, för att Israel inte kan lyckas få till fred med sina grannar eller lösa gisslansituationen.Dagen efter slog en raket ner i ett bostadsområde i en stad längre norrut. När jag kom dit några timmar efter var Raam redan där. Han hade sot på händerna och i ansiktet och var alldeles svettig. Han hade skyndat dit, sa han. Han rusade fram till resterna av huset, gick förbi avspärrningen och började leta. Jag frågade vad han gjorde. Han berättade att han samlade på raket-delar. Så fort han såg på nyheterna att en raket hade slagit ner någonstans satte han sig i bilen och åkte dit och letade. Jag frågade om jag och fick följa med honom hem och se hans samling. Han visade mig sitt garage. Det var fullt av skrot-delar.– Det här så coolt, sa han och drog fram en del av det han sa var en iransk drönare.Jag frågade vad han tyckte om kriget. Han pekade bort mot bergen och Libanon och sa att vi ska ”clean up Lebanon”.– Vadå ”clean up Lebanon”, frågade jag? Städa upp?Ja, från Hizbollah. Alla ska bort, sa han, nästan med ett litet leende på läpparna. Jag frågade honom om barnen som hade dött. Mer än 50 barn de senaste dagarna. Varför ska de ”städas bort” – för att använda hans ord.– Om de inte hade dödats av våra anfall hade dom dödats av Hizbollah så småningom, och dessutom är det ingenting mot vad som hände våra barn den 7:e oktober, sa han.Så, vad säger israeler om kriget? Det är svårt att svara på. Men så här sa Gila, Rita och Raam iallafall.Love Lyssarides, Tel Aviv.love.lyssarides@sverigesradio.se

27 Sep 20243min

Utrikeskrönika 26 september. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, torsdag.Och jag funderar över skamstraffet. Att offentlig förnedra en brottsling som en del av bestraffningen. I många europiska länder försvann skamstraffen i början av 1800-talet. Men när jag tar del av mediers skildring av brottslingar här i Storbritannien känns det som det är tillbaka. Ett straff som inte nu inte längre verkställs av kyrkan eller rätten utan av polisen och medierna i skön förening.Brittisk polis publicerar gärna namn och bild på brottslingar på sina hemsidor, inte sällan filmsekvenser där brottslingen grips, förses med handbojor och grymtar något svårt att urskilja till sitt försvar. Filmade med de så kallade kroppskameror som poliserna har på uniformen, eller offentliga övervakningskameror. Många polisdistrikt har egna Youtubekanaler där de publicerar filmerna.Och medierna visar gärna. Till exempel filmen med den 37-årige säkerhetsvakten som dömdes till ett långt fängelsestraff för att ha planerat att kidnappa och mörda en känd tv-programledare, enligt vad han skrivit i olika chattgrupper.Filmen visar hur polisen sent på kvällen slår in dörren med en murbräcka och tränger in i vaktens lägenhet. Det är trångt, nedsläckt och stökigt och vakten som enligt tidningarna väger uppåt 200 kilo är iförd bara kalsongerna. Han förses med handbojor och mumlar något om att allt bara handlat om fantasier.Och när fängelsedomen kommer, blir flera år gamla tv-bilder aktuella att visa igen. När vakten deltar i ett bantningsprogram i BBC och talar om sin övervikt och att han dricker 18 liter Coca-Cola om dagen.Flera tv-kanaler visar också polisens bilder på när en 30-årig kvinnlig lärare grips i sitt hem. Hon döms för att ha haft sex med två 15-åriga elever och bilder från en övervakningskamera i en butik när hon köper ett Gucci-skärp till en av de 15-åriga pojkarna visas också.Enligt de pressetiska reglerna, exempelvis BBC:s, ska journalisterna respektera människors privatliv, särskilt om de är i chocktillstånd. Det finns förstås undantag, om det bedöms finnas ett så kallat överväldigande allmänintresse, bland annat när det gäller att exponera brott eller grova oegentligheter.Publiceringarna får stort utrymme. Förbrytargallerierna med dem som dömts efter sommarens upplopp har varit oräkneliga. Lokaltidningar publicerar bilder och detaljerade uppgifter om personer dömda för narkotikabrott, misshandel eller stöld.Om man ska tro på de pressetiska reglerna med sina formuleringar om respekt för människors privatliv, så tillhör kanske brottslingarna en annan kategori varelser. Eller så bedöms helt enkelt allmänintresset för att exponera brott vara så överväldigande att det motiverar publiceringarna.Snart också i Sverige, kanske? Vem vet. Nyligen publicerade också Expressens webb-tv den brittiska polisens bilder på gripandet den 30-åriga läraren.Pontus Mattsson, London.pontus.mattsson@sverigesradio.se

26 Sep 20243min

Utrikeskrönika 25 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Colombo, onsdag.Supervalåret 2024. Vi har några månader kvar tills nyår men visst börjar det kännas lite i kropp och sinne? Alla samtal med väljare, analyser av förståsigpåare och politiker som vill framstå som det enda vettiga alternativet.Sex av de åtta länder jag bevakar har hållit något slags val i år, att några inte kunnat klassas som demokratiska utifrån en svensk måttstock är en annan sak. Bland mina länder är det bara befolkningen i Nepal och Afghanistan som inte har gått till valurnorna. Vad gäller Afghanistan så lär landets härskare inte anamma idén om folkets rätt att välja på mycket länge.Senast ut i Sydasien var Sri Lanka som i lördags röstade fram en ny president. Folket valde kommunistledaren Anura Kumara Dissanayake. Till skillnad från några av de andra valen jag rapporterat om i år, har den här valrörelsen varit nästintill artig där påhoppen på motståndaren snarare kan kategoriseras som ret och tet än hatiska.Det är också i överväldigande positiva ordalag som EU:s valobservatörer beskriver valet. Häromdagen höll de en pressbriefing. På en fråga från en journalistkollega om andra länder som snart ska hålla val har något att lära av Sri Lanka, brast församlingen ut i skratt. Många här har en dyster bild av det egna landet efter den ekonomiska kollapsen för två år sedan. Men vi tillrättavisades snabbt av chefsobservatör Nacho Sanchez Amor.Sri Lanka har visst en massa att lära världen om hur man håller val sa han. Hur man för en valkampanj som kännetecknas av fred och energi i stället för hat och hot. Hur en president sedan lämnar över till nästa utan större besvär.Valobservatörerna hade egentligen bara två större anmärkningar: Den första handlade om landets medier som inte gjort sitt jobb tillräckligt bra. De rapporterade inte opartiskt utan tog ställning för en kandidat. De organiserade inte heller debatter där kandidaterna fick lika mycket taltid och kunde argumentera mot varandra.Den andra synpunkten handlade om det utegångsförbud som infördes med mycket kort varsel i lördags kväll medan rösterna räknades. Det har hänt förut i Sri Lankas historia men eftersom valkampanjen och valdagen var så lugn kom det som en överraskning för många.Det var avgående president Ranil Wickremesinghe som tog beslutet. Bara någon timme tidigare hade en inhemsk valobservatörsgrupp stolt meddelat att lördagens val var det fredligaste i landets historia.Att införa utegångsförbud när befolkningen uppträtt så värdigt och fint går inte ihop sa Nacho Sanchez Amor. Politiker måste bestämma sig; befolkningen kan inte kallas för medborgare ena stunden och pekas ut som en del av en mobb nästa.Och så var det detta med kvinnorna. 38 presidentkandidater. Alla män. Kom igen Sri Lanka, bättre kan ni sa han!Naila Saleem Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

25 Sep 20243min