De farliga männen 2: Fri igen

Fler eller färre platser i framtidens sjukvård? Kaliber handlar idag om balansen mellan en kostnadseffektiv vård och ett spel med människoliv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. De två senaste veckorna har Kaliber berättat om krisen med plats- och personalbrist i vården. När vi gick igenom förra årets Lex Maria-beslut, där sjukhusen själva anmält allvarliga vårdskador, upptäckte vi att plats- eller personalbrist på sjukhusen var bidragande orsak i var tionde fall. Vi hittade 35 dödsfall och 24 skadade patienter. Vi berättade om elvaåriga Fredrik Sundqvist, som dog delvis därför att det var platsbrist på infektionskliniken när han kom in till Gävle sjukhus. Hans mamma Maja Sundqvist berättade: – Och det är också en sådan grej de säger “För vi har inga grejer här”, säger de, för vi har ingen antibiotika här. Det hade funnits om vi hade varit på barnkliniken. Det är ju också en sån där grej, det finns inte rum, det ska ju finnas saker i alla rum, eller åtminstone nära. Fredrik hade vattkoppor som lett till blodförgiftning. Vården av honom tog för lång tid. – Man förstod inte hur sjuk han var. Ja, det är så svårt. Vi undersökte också orsakerna till platsbristen på sjukhusen. Det visade sig att tre av fyra landsting har tvingats stänga ner vårdplatser på grund av personalbrist. Sjuksköterskor lämnar sjukhusen därför att stressnivån blivit för hög. My Morin som är sjuksköterska på Södersjukhuset i Stockholm berättar om situationen där: – För mig som jobbar på akutmottagningen så har vi sedan några år tillbaka en ganska ohållbar situation, där vi jobbar i lokaler som är byggda för ungefär 160 patienter per dygn medan vi förra året hade ungefär 300 patienter per dygn som passerade våra lokaler. Kalibers granskning visade också att platsbristen beror på att färdigvårdade patienter ligger kvar på sjukhusen och att samarbetet mellan kommuner och landsting brister. Ofta är det äldre sköra patienter som tar upp sängar på sjukhusens avdelningar. Men hur blev det så här, och hur ser framtidens sjukvård ut? Det ska vi försöka bena ut i dagens Kaliber. Sverige är det land i EU med minst antal vårdplatser per invånare. Så har det inte alltid varit. I slutet av 60-talet fanns det mer än 120 000 vårdplatser på svenska sjukhus. Men i och med Äldreformen på 90-talet tog kommunerna över ett stort ansvar för äldrevården från landstingen. Antalet sjukhusplatser där man kan lägga in patienter sjönk då. Därefter har nedgången fortsatt. De sista åren har drygt tre tusen vårdplatser försvunnit på de somatiska vårdavdelningarna på svenska sjukhus, enligt Sveriges kommuner och landsting, och i dag har vi drygt 20 000 platser. Det här är helt rätt utveckling, det menar en av sjukvårdssveriges mäktigaste personer, Mats Eriksson. Han är moderat ordförande i Sveriges kommuner och landstings sjukvårdsdelegation. Under en paneldiskussion om platsbristen i vården i Almedalen för två år sedan sa han: – Jag skulle vilja köra det i botten först. Det är inte ok om vi har ordnat det så i samhället att vi inte använder våra pengar optimalt. När vi har kört det i botten och det kvarstår ett behov. Ja, då måste vi ha fler i så fall. Mats Eriksson vill alltså inte utöka antalet vårdplatser på sjukhusen förrän han sett att vården har uppnått full effektivitet. Vi ska återkomma till honom senare i programmet. Men nu till ett av framtidens sjukhusbyggen. Vi klättrar upp för en smal metalltrappa till en plattform med högt staket runtom. – Man ska inte ha anlag för svindel här. Vi tittar ner på det som ska bli ett av Europas modernaste sjukhus, Nya Karolinska Solna som beräknas stå klart 2017. Informatör Katarina Monhagen visar. – Det till vänster här är de fem sjukhusbyggnaderna som kommer upp ur det nya sjukhuset, och sen har vi de äldre delarna här. Rakt fram här så håller man på med förberedelserna för Akademiska stråket. Och även behandlingsbyggnaden som kommer upp här. Men det nya sjukhuset har fått hård kritik, bland annat från Landstingets egna revisorer, som befarar att bygget kommer att förvärra platsbristen i länet. Hur många sjukhussängar kommer vi ha i Sverige de närmsta åren? Kaliber frågade samtliga 21 landsting om de planerar att öka eller minska antalet sjukhusplatser framöver. Sex landsting svarade att ska öppna nya platser. Två ska dra ner. De flesta planerar ingen förändring. Det pågår en livlig debatt om antalet vårdplatser i Sverige. Vissa menar att vi har för få sjukhussängar. Andra säger att det är en naturlig konsekvens av att vården har moderniserats. En av dem som givit sig in i diskussionen är Pelle Gustafson, docent i ortopedi. Antalet vårdplatser är inte avgörande, skrev han i en debattartikel för några månader sen, han delar den åsikten med många beslutsfattare inom vården. Pelle Gustafson menar att svensk sjukvård orättvist svartmålas i media. Pelle Gustafson tar emot i en kontorsbyggnad i centrala Stockholm: – När vi är som sämst i svensk sjukvård är vi oftast väldigt bra i ett internationellt perspektiv. De länder som går att jämföra med. Och det är det som är den stora styrkan i svensk sjukvård skulle jag vilja säga. Om man tittar på var vi ligger i behandlingsresultat så kan vi mäta oss med vilket land som helst inom vilket område som helst. Den svenska hjärtinfarktvården är 30% bättre än den brittiska, vi har världens näst lägsta spädbarnsdödlighet, vi har världens bästa överlevnad och funktionsförmåga efter stroke, vi har världens bästa överlevnad i AIDS, man kan räkna upp hur många siffror som helst. Det finns mycket att vara stolt över i svensk sjukvård, men det finns också mycket som kan bli bättre. Pelle Gustafson säger att det är för enkelt att bara ropa på mer resurser när det gäller bristen på vårdplatser. – Vi måste lära oss mer om hur vi använder de vårdplatser vi har för det går inte att ärligt säga att vi alltid har vårdplatsbrist för det har vi inte. Vi har periodvis brist på vårdplatser och det ställer till stora bekymmer, så problemet ska inte viftas bort, men lösningen är sannolikt inte att alltid ha fler sängar. Lösningen är att vi lär oss mer om hur vi använder de sängar vi har. Det perfekta antalet patienter per sjukhussängar är omdiskuterat, men en vanlig uppfattning att 90 procent beläggning på ett sjukhus är lagom, då har man några sängar lediga om det skulle krisa sig. Att ha alltför få patienter per plats på ett sjukhus blir dyrt eftersom man då måste stå med massa tomma sängar. Och sambandet mellan antal vårdplatser per invånare och överbeläggningar är inte helt enkelt. Fenomenet med patienter i korridorer och på fel avdelning finns också i landsting med relativt sett många vårdplatser per invånare. Vårdplatsdebattören Pelle Gustafson säger att det inte är rimligt att lägga ännu mer pengar på sjukvården. – Det är också viktigt att andelen av bnp som går till sjukvård inte stiger, för det indikerar en situation som USA nu hamnat i. De ligger på nästan 18% av sin bnp och det stiger. Om sjukvården drar iväg och ökar så kommer rättsväsendet dra iväg och så kommer skolan göra det och så kommer alla andra samhällssektorer öka på det här sättet. Det förstår vem som helst att det har vi inte råd med tillslut. Genom att effektivisera patientens väg genom sjukhuset kan man lösa platsbristen, säger Pelle Gustafson. Men många av dem som arbetar ute på sjukhusen har svårt att se att det går att effektivisera vården mer. My Morin på Södersjukhusets akutmottagning igen: – Det går inte att till minsta lilla detalj effektivisera att hjälpa en 87-årig dam på toaletten. Det är omvårdnad, det är mänsklig kontakt. Det är samtal och det är beröring och det är så många olika saker i det och det är så otroligt individuellt. Många av de My Morin tar emot på akuten är gamla sköra patienter med flera olika sjukdomar som ingen tagit ett övergripande ansvar för i den högspecialiserade vården, de kommer därför in igen gång på gång. – Människor springer runt omkring dig hela tiden, det är hög ljudnivå, skarpa lampor och ljus…. Jag och mina kollegor kommer förbi och försöker titta till dig så gott vi hinner medan vi samtidigt försöker hålla liv i de allvarligt sjuka. Det är den gruppen av patienter som till absoluta majoritet hamnar mellan stolarna. På Helsingborgs lasarett möter vi KG Prütz. Han är njur- och internmedicinare och har arbetat som läkare sedan början av 80-talet. Visst, vården har moderniserats säger han, men omsorgen om människor kan inte gå fortare. – Det tar lika lång tid idag att studera in en stråkkvartett av Beethowen eller Mozart och att framföra den på ett njutbart sätt som det gjorde för 200 år sedan och det tar lika lång tid att trösta en ledsen människa idag som håller på att dö som det gjorde för 10, 15 eller 100 år sedan. Man får inte glömma bort att sjukvården i grunden är en humanitär verksamhet, den måste klara av båda de här sakerna, vi måste bli bättre och utnyttja de medicinska framstegen och teknologiförbättringarna och produktivitetsökningsmöjligheterna, men vi får inte tappa den humanitära, den mänskliga sidan, omvårdnadssidan. Är den hotad idag? – Jag tror den är hotad. När Helsingborgs lasarett byggs om blir det 30 vårdplatser färre. Landstingsledningen säger att de ska kompenseras med 12 på Landskronas lasarett och en satsning på avancerad sjukvård i hemmet, men KG Prütz tror inte att man kan dra ner mer på antalet sjukhussängar. – Det blir lätt så att man tror att allting kan skötas hemma, ‘folk behöver inte ligga på sjukhuset, den bästa sängen är den egna sängen i hemmet’ säger man men det är inte tryggt, säkert eller bra att vårdas för en akut hjärtinfarkt eller en svår blodförgiftning hemma i den egna sängen. Då riskerar ett antal människor att dö i förtid om man ska bedriva vården där vid den typen av sjukdomar. Också lungläkaren Charlotta Berling på Helsingborgs lasarett är orolig för hur det ska gå: – Som det är nu så upplever jag att vi har för få vårdplatser, helt klart, och skulle man utöver detta ta bort ytterligare 30 vårdplatser... jag kan inte se framför mig hur det skulle kunna bli en rimlig situation varken för patienter eller personal. Det är helt otänkbart. Vi återvänder till byggplatsen för Europas modernaste sjukhus, Nya Karolinska Solna. Liksom Helsingborgs lasarett förlorar Karolinska sjukhuset vårdplatser men den nya byggnaden, närmare bestämt 110 stycken. Men varje säng står å andra sidan i enkelrum, och ett högteknologiskt sådant. I ett showroom visar Annika Tibell, som är medicinsk chef på programkontoret, hur ett vårdrum på det nya sjukhuset kommer att se ut. – Vi har ett stort hygienutrymme. Alla patienter har ett eget hygienutrymme och det är extremt viktigt. Ska vi gå in och titta? – Man minskar spridningsrisken för infektioner väldigt mycket därför att de här multiresistenta bakterierna vi har och som är mycket mer frekventa i vår omvärld än i Sverige än så länge tack och lov, de bär vi ofta med oss i avföringen om vi har dem. Det innebär att just hygienutrymmet toaletten är en stor risk för att patienter … det här sprids mellan patienter eller genom personalen till patienterna. Badrummet är rymligt med en långsmal spegel framför handfatet så att man kan se också om man sitter i rullstol. I enda hörnet är en dusch och i det andra hörnet. Vad är det för skåp där i hörnet? – Det är vad vi kallar för desinfektor. Där desinficerar man pottor eller en rondskål för att man har kräkts eller så. Och på gammaldags avdelningar så var det ofta en desinfektor på avdelningen. Det här tog man med sig genom korridoren och sprang genom korridoren för att göra rent de här kärlen. Här gör vi det inne hos patienten vilket också minskar risken för spridning av bakterier. Att bygga så att spridningen av bakterier minskas är en viktig prioritering. Men så fort sängplatserna är för få och patienter hamnar i korridoren eller på fel avdelning ökar risken för spridning. Jan Halldin är pensionerad läkare som själv nyligen hamnade på sjukhus, vilket fick honom att fundera över platsbristen. Han opererades på Karolinska universitetssjukhusets öron-näsa-hals-klinik och blev då kringflyttad. – På kvällen vid halv tio-tiotiden kom en äldre sjuksköterska och sa att “tyvärr du måste byta rum för att vi får in en annan patient som inte tillhör öron”. Men det var den här utlokaliseringen då att de måste ta in en patient. Den måste ha det här rummet och då måste jag flytta till ett annat rum, ett fyrbäddsrum där det låg tre patienter. Jan blödde ur näsan och var allmänt omtumlad efter narkosen och operationen. Även om allt gick bra funderade han ändå i efterhand på hur säkert det där var. – Det finns ju väldigt mycket infektioner, man är ju väldigt känslig för det. Så känner man ju en viss oro och så. Så det är ju inte bra, det bad de om ursäkt för. Och jag förstod att personalen hade en väldig arbetsstress och ville gärna berätta för mig hur det var. Sjuksköterskorna berättade för honom om en pressad arbetssituation, hög personalomsättning och låga löner. På Karolinska universitetssjukhuset där han låg är just nu 160 platser stängda därför att man har för få sjuksköterskor. – Den här arbetsstressen och så vidare som det innebär att jobba i vården gör att folk flyr vården. Och det här ständiga ekonomitänket. Istället måste ju sådant som etik ligga i framkanten. Sjukvården är inte som att producera olika materiella saker, som bilar, utan det är något helt annat. Jan Halldin tycker att antalet vårdplatser per invånare är ett bra mått på vårdens kvalitet. – Vårdplatser är något som är väldigt konkret, det går att mäta och det är en förutsättning för att det blir en kvalitet i vården. Sen är de svårt att mäta kvalitet i vården. Vi har minskat alldeles för mycket. Det här med dagkirurgi, den utvecklingen inom vården har vi ju sett i andra länder också. Men varför ska Sverige ligga i botten? Det sker ju konsekvenser. Folk ligger och dör för att vi inte har antalet vårdplatser. Kan vi acceptera det i ett så kallat välfärdsland som Sverige ändå ska vara. Det tycker inte jag. I Kaliber i dag undersöker vi om vi har för få vårdplatser på sjukhusen i Sverige och hur det kommer att se ut i framtiden. De senaste veckorna har vi beskrivit hur patienter har dött och skadats när vårdplatser och personal saknas på sjukhusen. I 15 av 21 landsting har man stängda sjukhusplatser därför att man inte har lyckats behålla sin personal. Vi har hört läkare och sköterskor berätta hur de varje dag använder mycket tid till att hitta plats till patienterna och att arbetssituationen blir allt mer ohållbar. Vår enkät till landstingen visar att majoriteten av dem inte kommer att skapa fler vårdplatser de närmsta åren. Vad är då lösningen på sjukvårdens utmaningar? Ett nytt, högspecialiserat sjukhus byggs alltså i Stockholm. Men det kommer inte kunna ta emot fler patienter, snarare färre. Landstingsledningen säger att de 110 vårdplatser som försvinner där kommer att ersättas med 870 platser på andra sjukhus. Samtidigt har landstinget stora problem med att bemanna de sjukhusplatser man redan har därför att man saknar personal. Hur ska man klara att öppna hundratals nya vårdplatser när man redan idag tvingats stänga över 200 i brist på framför allt sjuksköterskor? – Platser är lätt att ordna men det hjälper ju inte om man inte har personal att bemanna de här avdelningarna med, säger Jan Nygren, ordförande i styrelsen för Danderyds sjukhus, ett av de andra akutsjukhusen i Stockholm. Nygren undrar hur det ska gå när Nya Karolinska Solna öppnar: – Jag är orolig för att hela det investeringsprogram som kom igång en aning för sent för bland annat Danderyd och Södersjukhuset inte kommer vara klart och då har vi ett dubbelt problem, nämligen att vi kanske generellt sett inte har tillräckligt med platser och vi har dessutom två akutmottagningar som inte är färdigbyggda då kan 2017-2018 bli ett problem för de akut sjuka i Stockholms län, utöver de problem vi redan har ska jag väl säga. Hur skulle du beskriva de problem ni redan har? – Det handlar väldigt mycket om sjuksköterskebrist, där akutsjukhusen tyvärr råkar sämst ut. Jag får signaler från våra personalansvariga på Danderyds sjukhus som säger att inte på 25 år har man upplevt något liknande, så det har gradvis blivit värre och värre. Stockholms läns landstings ledning svarar att man i år har varit framgångsrikt med sin rekrytering av personal och att man kommer klara att bemanna sjukhusplatserna. Förlängd introduktion för nyutexaminerade sjuksköterskor hoppas man ska hjälpa upp situationen. Landstingspolitikerna har också budgeterat 59 miljoner i år för att kunna attrahera de allra bästa specialistsjuksköterskorna till viktiga positioner. Men Jan Nygren menar att akutsjukhusen behöver mer resurser än så för att kunna behålla sin personal. – Vi kan knappast skära ner verksamheten ännu mer, stänga vårdplatser leder bara till ökade problem på akuten och det kostar både i kvalitet, vilket är det viktigaste i vården men också i pengar. Så resurser, ekonomiska resurser till akutsjukhusen så att vi kan åtminstone tillfälligt kan erbjuda något bättre villkor för de sjuksköterskor som vi behöver på nätter, obekväm arbetstid, etcetera med mera. Ulf Ljungblad är före detta sjukhusdirektör i både Sverige och i Norge. Han är en av de debattörer som skrivit artiklar om vårdens utmaningar. Han tycker att sjukvården borde organiseras om helt i Sverige för att råda bot på platsbristen. Bland annat borde man separera akutvård från planerad vård. – Problemet med akutsjukhusen är att där kolliderar den planerade vården och den akuta vården. Det är detta som skapar kaos. Det är som att bilindustrin skulle bedriva garantiservice och reparationer samtidigt som de producerar bilarna. Det blir inge bra säkert. Ja, sjukhusen är speciella organisationer på det sättet att de både ger akut vård och planerad vård. Det går inte att slimma ett sjukhus på samma sätt som en bilfabrik, man måste alltid ha beredskap för det akuta. Häromveckan rapporterade Ekot att mer än var tredje läkare på landets akutmottagningar är olegitimerade. Ulf Ljungblad menar att bristen på kompetent personal på akuten gör sjukhusen mindre effektiva, oerfarna läkare tenderar att lägga in patienter i onödan. – Det är alldeles för okvalificerade doktorer på akutintaget. De doktorerna har alldeles för liten tillgång till kompetenta doktorer. Det finns sällan någon doktor som är komplett ansvarig för att akutintaget fungerar. Dessutom är sällan akutintaget prioriterat av sjukhusen och sjukhusledningarna. Det är den plats som det är mest ointressant för doktorerna att arbeta på. Det är ett hundgöra att gå på akutintaget. Det ska vara de mest kompetenta doktorerna som är på akutintaget för det är där de svåraste avgörandena tas. Men i Sverige och många andra länder är det ju faktiskt tvärtom. Vårdens framtida utmaningar handlar mycket om prioriteringar. Hur mycket vård ska ges, och till vem? En allt äldre befolkning med allt fler sjukdomar kommer ställa stora krav. Tack vare den medicinska utvecklingen kan vi göra oändligt mycket mer än tidigare, men begränsningarna i pengar, personal och sjukhussängar finns kvar. Det betyder att vårdpersonal allt oftare ställs inför etiska dilemman där de måste välja att aktivt avstå från möjliga behandlingar. Intensivvårdssjuksköterskan Emanuel Sjöström på intensiven på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge efterfrågar tydliga prioriteringar från chefer och politiker: – Kravet som jag vill ställa på både organisationen och på lagen och på de som bestämmer, ‘hur vill du att vården ska va? Vilka vill du ge vården till?’ för vi kan vårda alla och det kan vi göra länge. Men alla får inte plats, utan ni måste bestämma er. Hur ska vården se ut? Ska vi vända varannan timme för att minska trycksår eller för att lungorna ska må bra? Eller var fjärde timma? För att ska vi borsta tänderna för att undvika lunginflammation eller ska vi göra det bara två gånger per dag? Mats Eriksson är moderat politiker och ordförande i sjukvårdsdelegationen på Sveriges Kommuner och landsting. Vi ställer sjuksköterskan Emanuel Sjöströms fråga om prioriteringar till honom. – Vi har ju fastslaget i Sveriges Riksdag en prioriteringsutredning, men om jag får vara lite mer personlig, för mig är inte det viktigaste att förlänga livet till varje pris med enstaka dagar, veckor eller månader. Sen kan jag förstå problematiken som medarbetare i vården står inför, vem ska fatta det beslutet? För mig är det en dialog som måste till. Det går inte att fatta ett politiskt beslut som säger “så här är det” för det kan kanske vara olika beroende på vilken individ det är och vilken situation man är i. De senaste veckorna har Kaliber berättat om patienter som dör på grund av platsbrist och att sjukhuspersonal säger upp sig när bristen på sjukhusplatser gör arbetet för tungt. Vi påminner Mats Eriksson, en av sjukvårdssveriges mäktigaste personer, om vad han sa på seminariet för två år sen. – Jag skulle vilja köra det i botten först. Det är inte ok om vi har ordnat det så i samhället att vi inte använder våra pengar optimalt. När vi har kört det i botten och det kvarstår ett behov. Ja, då måste vi ha fler i så fall. Ser du att botten är nådd vad gäller antal sjukvårdsplatser i Sverige? – Jag hoppas att vi inom en väldig snar framtid har hittat de här väldigt optimala och bra flödena så att man får sin vård på rätt ställe. Man blir inte inskickad i ambulans från ett äldreboende utan man får sitt behov tillgodosett där, vi har en hemsjukvård som kan lösa mycket mer i hemmet. Vi har ungefär tio procent vårdskador i Sverige. Det är så i hela världen. Det är inte ok, vi måste jobba med att få ner den betydligt. Det blir väldigt många personer som ligger i en säng som vården själv har åsamkat en vårdskada. Ofta är det infektioner. Det finns ganska mycket att göra. När vi har detta så nära optimalt som går, har vi fortfarande platsbrist på sjukhusen, då ska jag vara den förste som fattar sådana beslut. Vi har träffat mycket vårdpersonal som säger att det går säkert att göra saker effektivare, men som det ser ut här och nu så behövs det fler platser. – Ja och det kan det finnas, men jag är säker på att vi är inne i en period där man jobbar mkt med kommunerna, hittar rätt flöden, minska onödiga inläggningar och vårdskador och jag tycker man ska göra det först, ibland måste man ha lite is i magen i detta. Men vi ser ju redan nu att patienter har dött och kommit till skada på grund av platsbrist. Har man inte nått botten då? – Nej för jag tycker inte att vi jobbar optimalt än med kommuner och hemsjukvården och så. Det är oerhört tragiskt, men vi måste också räkna med att sjukvården är en delvis lite riskfylld bransch. Den ska ju helst inte vara riskfylld för att det möjligen är fel kompetens eller fattas platser, men det är möten mellan människor och man kan ha komplicerade tillstånd där inte alltid symptomen är så jättelättlästa. Det kommer alltid tror jag att ske misstag eller brister i vården men de ska ju vara så få som möjligt. Reporter/producent: Maja Lagercrantz och Anna Iversen Exekutiv producent: Thomas Björklund kaliber@sverigesradio.se

4 Maj 201429min

Överbeläggningar och felplacerade patienter är vardag på landets sjukhus. Förra veckan visade vi att platsbristen leder till att patienter dör. I dag berättar vi om en ond cirkel där arbetsbelastningen får sjuksköterskor att säga upp sig. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Men först till en av de patienter som blivit svensk sjukvårds Svarte Petter. Vill du ha kaffet eller kakan? – Kakan. Sture Lundquist sitter i sin permobil i solen utanför korttidsboendet Sjöglimten i Norrtälje och äter toscakaka. För ett halvår sedan var han en pigg 89-åring som spelade gitarr och klarade sig själv utan hemtjänst. I dag kan han inte gå själv, och han behöver hjälp med allt från att laga mat till att gå på toaletten. – Jag är uppfödd att jag ska klara mig själv så långt det går men… men när man inte kan göra nåt med händerna... Det var i höstas som Sture föll och bröt både nacken och lårbenet. På sjukhuset fick han också lunginflammation och på grund av platsbrist flyttades han flera gånger mellan olika avdelningar. När han var färdigbehandlad var han fortfarande för svag för att klara sig hemma. Han skulle ha behövt rehabilitering men där fanns ingen sådan plats. Istället blev han kvar en månad på sjukhuset i väntan på att komma till det kommunala boendet Sjöglimtens korttidsboende. Men här kan han inte heller stanna kvar. – De vet ju inte vad de ska göra av mig egentligen utan det förslag de har det är då att om jag nu kan klara mig hemma, eh… Ja, Sture ska troligen flytta hem till lägenheten i Norrtälje igen, efter att ha bott på olika sjukhus och boenden ända sedan september. I förra veckans Kaliber berättade vi att många vårdskador på landets sjukhus kan kopplas till brist på vårdplatser eller personal. Bland förra årets Lex Maria-beslut fann vi 35 dödsfall som helt eller delvis orsakats av plats- eller personalbrist. Nu handlar det alltså om orsakerna. Vårdplatserna på sjukhus har minskat de senaste åren och Sverige har nu minst platser per 1000 invånare i västvärlden. Vår sjukvård har blivit effektivare och behandlingarna går allt snabbare. Samtidigt blir befolkningen äldre och personer som Sture Lundqvist förväntas klara sig själva högre upp i åldrarna. – Jag kan äta själv… Över kaffet och toscakakan förklarar Sture hur kroppen påverkats av det senaste halvårets åkommor… – …men händerna de är okänsliga de här händerna och jag har svårigheter att trycka på knappar och... Jag klarar tv:n ganska bra. När benbrottet och lunginflammationen läkt blev Sture alltså kvar på sjukhuset en månad. Det fanns ingen plats inom rehabiliteringen och han var för svag för att skickas hem. Kommunen kunde inte heller ordna plats på ett lämpligt boende. Istället upptog han en sjukhusplats i onödan. Norrtälje kommun har haft ont om platser på särskilda boenden, men Cristine Dahlbom-Nygren på Sjukvårds- och omsorgskontoret säger till Kaliber att det blivit bättre och att man från och med i år kommer att ha tillräckligt många platser. Enligt lag är kommunerna skyldiga att skaffa fram särskilt boende eller hemtjänst inom fem dagar efter det att patienten är behandlats klart på sjukhus. Klarar kommunerna inte det måste de betala en straffavgift för varje dag som patienten ligger kvar på sjukhus. Förra året fick landets kommuner betala 174 miljoner kr till sjukhusen i såna avgifter. Det visar Kalibers enkät till samtliga landsting. – Ännu dyrare blir det för sjukhusen som måste upplåta sina sängar åt färdigbehandlade patienter. Enligt Socialstyrelsen kostar det landstingen 1,7 miljarder under 2012 – alltså tio gånger mer än för kommunerna. Ett av sjukhusen som har problem att få iväg sina färdigbehandlade patienter är Danderyd Sjukhus i Stockholm. – Då ser vi att på kvinnokliniken finns det platser… Chefläkare Carl-Göran Ericsson sitter framför sin dator där han kan följa hur många lediga platser de olika avdelningarna har timma för timma. Det är några dagar efter jul och sjukhuset har många överbeläggningar, det vill säga fler patienter än vad det finns vårdplatser och personal för. – På ortopedsidan finns det en del platser… de kommer säkert bli fulla… och kanske behöver det läggas ortopedplatser på kirurgen också. Telefonen ringer och Carl-Göran Ericsson lyfter luren: – Jag tror att det här är från akutmottagningen… Eriksson...hej. Carl-Göran blir uppringd av en läkare från akuten som undrar vad hon ska göra med en patient hon inte har någon ledig plats för. Flera av sjukhusets sängar är upptagna av äldre patienter som är färdigbehandlade och som väntar på att kommunen ska ordna särskilt boende åt dem. – Jag har nyss haft kontakt med infektion också och de har speciell smitta där på någon sal så att de inte kan lägga mer än en patient där. Carl-Göran Ericsson instruerar akutläkaren hur hon ska placera patienterna… – ...och då tycker jag att man redan nu planerar in flyttning av fyra till sex patienter till kirurgen från medicin, sådana som är stabila, färdigbehandlade. Fem vardagar är alltså den maxtid kommuner har på sig att få fram ett på särskilt boende eller hemtjänst så att patienterna kan lämna sjukhuset när de vårdats färdigt där. Men såhär vid storhelger med många röda dagar kan fem vardagar bli betydligt längre tid berättar chefläkare Carl-Göran Ericsson när han har lagt på luren. – De här fem dagarna om man utnyttjar de här fem dagarna kan de bli 17 dagar över helgerna, så jag skulle vilja säga att det är ett lagstadgat systemfel att fem dagar kan bli sjutton. Och hur mycket kostar det er för varje dag som patienten ligger kvar fast att den inte borde? – Pengar är inte huvudproblemet egentligen även om det kostar oss kanske ungefär 6-7 000 kr per dygn och efter fem dagar får vi, jag tror 3 400 från kommunen, då kostar det oss 3000 så att säga emellan, men den stora kostnaden är ju i slitaget i personal, det är otroligt jobbigt att ha överbeläggningar och att väcka patienter för att flytta till andra avdelningar. Det är inte bra att patienter med en åkomma vårdas på fel klinik, det är större risk för vårdskador och därigenom längre vårdtider. Så det är det stora, riskerna för patienterna och slitage för personal. Det är dom som får betala. Ja, ett problem för landets pressade sjukhus är att det ligger kvar patienter som är färdigbehandlade men som kommunerna inte tar emot. Patienterna blir ofta en slags Svarte Petter som både kommuner och landsting vill bli av med. – Vi skulle behöva överenskommelse med alla kommuner om att man har en funktion som tar emot och vårdplanerar patienter, alla röda dagar, sju dagar i veckan året om. Det skulle lösa vårt problem det är jag säker på. Carl-Göran Ericsson undrar varför samarbetsorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) inte tagit tag i problemet som funnits länge. – Sveriges kommuner och landsting det hörs ju på namnet att man borde se till att det blir en optimal samverkan. Ska vi börjar med att du presenterar dig? – Ja, Mats Eriksson, är ordförande i SKL:s sjukvårdsdelegation….. Varför har ni inte fixat det här med samordningen? – Vi jobbar med frågan mellan två olika delegationer här. Det viktiga är väl att man inte ska behöva ligga fem dagar heller… utan när man inte behöver sjukhusets resurser så ska man ligga någon annanstans. Men den här lagen har ju funnits länge? – Man kan nog säga att samarbete är lite svårt. Sen har vi sagt till staten att det kanske är dags att förändra lagstiftningen, men det är inte gjort än. Nyligen tillsatte regeringen en utredning som ska se över femdagarsregeln och samarbetet mellan kommun och landsting. Men det är inte bara att patienter ligger kvar för länge som gör att det saknas platser på sjukhusen, det finns en annan och kanske ännu viktigare orsak – det fattas sjuksköterskor. Sen Kaliber besökte Danderyds sjukhus i vintras har platsbristen där förvärrats. Man har nämligen tvingats stänga 33 platser därför att man saknar sjuksköterskor. Och samma sak händer på många sjukhus. På Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm står 160 sängar tomma på grund av sjuksköterskebrist. En avdelning bemannas helt av hyrpersonal. På en annan avdelning bestämde man sig i höstat för att hyra in sig på privata mottagningar på stan för att kunna operera sina patienter. – Då hyrde vi extern operationssal hos privata vårdgivare där vi åkte ut själva som operatörer och så hyrde vi övrig personal och tog med oss våra egna patienter. Gunilla Tegerstedt är tillfördordnad områdeschef för gynekologi på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, där man bland annat behandlar kvinnor med förlossningsskador, cystor och endometrios. Eftersom operationsavdelningen saknar sköterskor kan patienter få vänta i upp till 8 månader på operation här, och det var därför som de valde att hyra in sig hos privata vårdgivare berättar Gunilla Tegerstedt: --Vi tittade på vår operationskö och så valde vi ut de patienterna, de mest friska. För att på de här privata vårdenheterna vill man helst ha friska patienter, de ska vara lätta att söva, och det innebär att våra sjukaste patienter, de kunde vi inte operera så de står kvar ju kvar i kön. Så då åkte era läkare ut till de här privata vårdgivarna på stan och opererade i deras operationssalar? – Precis, så gick det till. Det låter dyrt att hyra in sig på privata ställen… – Ja det var förstås dyrt, det kostade mellan 45 och 65 000 per operationssal per dag. Som Karolinska fick stå för, fast att man redan har sina egna operationssalar? – Ja. Det var alltså för att det saknades narkos- och operationssköterskor som avdelningen hyrde in sig hos privata vårdgivare under nio dagar till en kostnad av cirka en halv miljon kr. Hur kommer det sig att de här privata vårdgivarna där ni hyrde in er kan rekrytera sjuksköterskor men att Karolinska inte kan det? – Delvis är det förstås löner, men inte bara det, jag tror också att det är många som lockas av att arbeta på små enheter där man ej behöver gå jour, där man kan jobba dagtid, där man kan arbeta med friska patienter. Så det är lite lättare arbete helt enkelt? – Ja. I år planerar kliniken att öppna en egen dagmottagning för att beta av köerna. Gunilla Tegerstedt säger att det var problematisk att hyra in sig hos privata vårdgivare – även om det var bra för de patienter som på så sätt fick sin operation. – Alltså vi tänkte på våra patienter… vi var ledsna för att de inte kunde bli opererade så vi kände patienterna och de kunde lita på vi följde med och att vi opererade på det sätt som vi skulle ha gjort i Huddinge. Och varför har ni inte fortsatt med det här nu då? – Det beror mycket på att det är svårt att välja ut patienterna som är tillräckligt friska för att operera i den här privata enheten för där vill de ha bara patienter som är friska typ, som är lätta att söva, som inte har för mycket andra sjukdomar, helst unga också. Så då blev det lite konstig prioritering, att de friskaste fick vård först? – Absolut så blev det. Medan universitetssjukhusets kirurger opererade patienterna på privata mottagningar i city stod alltså deras egna operationssalar i Huddinge tomma. Vi besöker ännu en sal som är tom i brist på sjuksköterskor på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Specialistsjuksköterskan Emanuel Sjöström visar runt på intensivvårdsavdelningen: - Så då går vi in på en sal som egentligen är tom nu då men, det här är en fyra-sal och här... när vi har plats för 12 patienter då är den här salen också full. Så är det här ett av de rummen som är tomma på grund av personalbrist? – Exakt. Intensivvårdsrummet ser ut som ur en Science fiction film. Det är nästan 100 kvadrat stort, med två högteknologiska sängar och tillhörande datorer, respiratorer och dialysapparater. De här vårdplatserna kostar 40 000 kr per dygn och är till för människor som svävar mellan liv och död. – Nu simulerar vi att det här är en patient med den här lungan och om man är så trött att man inte andas, då går respiratorn in och andas åt en och då larmar den först och talar om att nu måste ni komma och kolla… Det finns 12 sådana här platser här i Huddinge men sedan några månader tillbaka står två av dem tomma. Inte för att det saknas patienter utan för att det saknas sjuksköterskor. – Om vi hade haft tillräckligt många sköterskor skulle vi kunna ha fler vårdplatser, vad som händer och har hänt under den här tiden är att vi varit tvungna att jobba mycket extrapass, sjuksköterskor och undersköterskor måste jobba dubbelpass, båda dag-kväll eller kväll-natt... Emanuel berättar att 12 specialistsjuksköterskor på den här avdelningen har sagt upp sig bara sen i januari – Det är många faktorer som spelar roll, det är inte bara en punkt men faktum är ändå att vi har för lite personal och att de som finns här mår jättedåligt just nu. Emanuel berättar att jobbet som sjuksköterska har blivit tyngre under de 12 år han jobbat här: – Jag tycker att arbetsgivaren försöker att möta eländet med att dra ner på vårdplatser men lyckas ändå inte för det räcker ändå inte för det är så många som slutar och så många vårdtunga patienter att ta hand om. Stockholm är det landsting i landet som har minst antal vårdplatser per person. När hundratals platser dessutom stängs i brist på personal så ökar trycket ytterligare på avdelningarna Just det, de där breven som du prata om… – Du kan få se lite hur de ser ut här... Emanuel Sjöström som är avdelningens skyddsombud har bett sina kollegor skriva ner hur de upplever arbetssituationen på intensiven, nu läser han upp några citat ur breven. – ”Tack Emanuel, valde att säga upp mig igår då jag kände att det blivit för mycket och måste se till min hälsa, tungt men genomtänkt beslut.” /Vänligen sjuksköterska... – En läkare skriver: ”…känns sorgligt att det gått så långt…” – En annan läkare har skrivit: ”…för alla, framför allt IVA-sköterskorna är läget ohållbart, det handlar trots allt om en arbetsplats om inte ett krigstillstånd...” – Och så är det ett långt brev från en sköterska… och….”Jag är som sagt förtvivlad… och utmattad i själen av allt detta jag ser heller ingen ljusning som kan hålla modet uppe. Tvärt om ser jag ju att vi inom kort har förlorat ett dussin sköterskor till… som då lämnar för en mer mänsklig arbetsbelastning. Det här låter förtvivlat, det är det också men vi kan inte säga att vi ska dra ner på platser för det har vi redan gjort och det betyder att patienter som behöver vård dör i förtid…” – Sen avslutar hon med ”Det här blev ett riktigt klagobrev, tack för att ni ville lyssna. Jag är i grunden stolt över mitt jobb och det jag gör.” Klas Östman är presschef på Karolinska universitetssjukhuset. Hur kommer det sig då att ni inte kan hålla alla de här platserna öppna som ni borde hålla öppna? – Brist på sjuksköterskor – Det är hela förklaringen egentligen. Och varför kan ni då inte bemanna med sjuksköterskor? – Därför vi lyckas inte anställa fler. Och varför lyckas ni inte med det? – Därför att det inte finns tillräckligt många, det är nationell brist på sjuksköterskor, och sen har vi ju som universitetsjukhus med väldigt avancerad vård också lite speciellt för vi kan ju inte ta vilka sjuksköterskor som helst, det är inte i första hand de nyutexaminerade grundutbildade sjuksköterskor som vi behöver, vi behöver ju erfarna och gärna specialistutbildade sjuksköterskor och de trollar man inte fram hur som helst. Men det är ju inte bara det att ni inte lyckas anställa nya sjuksköterskor till exempel, som på Intensivvårdsavdelningen i Huddinge där jag var och där väldigt många har slutat nu. – Det där varierar, men generellt sätt så har vi inte jättestor personalomsättning, den ligger på ungefär 10 procent per år. Sen är det vissa kliniker som har speciellt stora problem, svårt att rekrytera och många som slutar… det blir ju en ond cirkel därför att om många slutar blir arbetssituationen pressad och då blir det svårt att rekrytera flera. Karolinska universitetssjukhuset har bland annat infört trainee-utbildningar och karriärsstegar för att locka sjuksköterskor. Och den medarbetare som rekryterar en ny sjuksköterska får 25 000 kr i bonus. Men det tycks inte hjälpa - just nu fattas 160 sjuksköterskor på sjukhuset. Stockholms läns landsting gick förra året med nästan en miljard i överskott. Vi frågar Klas Östman varför man inte bara höjer sjuksköterskornas löner? – 5000...det är i själva verket lite mer… Han tar fram miniräknaren i mobilen. – Om du höjer lönerna för dem med 2000 kr per år blir det 24 000 per år per sköterska… 132 miljoner. Vad är det du har räknat ut här? – Jag har räknat ut att det skulle kosta 132 miljoner om vi höjde alla sköterskors löner rakt av med 2000 kr i månaden, så skulle det kosta 132 miljoner på ett år. Och det har ni inte råd med, eller? – Nej. Men har ni råd att ha stå med så många tomma platser som ni inte får betalt för av landstinget? – Nej. Hur mycket kostar det? – Det blir ju också hundratals miljoner i värsta fall… Hur stort problem är det här med sköterskebristen för Karolinska sjukhuset skulle du säga? – Jag skulle säga att det är vårt största problem precis som jag tror att det är för de allra flesta sjukhus i Sverige. Över hela Sverige stängs vårdplatser på sjukhusen därför att det fattas sjuksköterskor. Kaliber har frågat samtliga landsting om de just nu har stängda vårdplatser på grund av personalbrist. 15 av 21 landsting svarade ja. På Helsingborgs lasarett tex, har man stängt sex platser på grund av sjuksköterskebrist. Samtidigt ökar trycket från patienter, berättar sjuksköterskan Anja Backlund. – Jag tror att det är fler äldre som behöver vård och söker sig in till sjukhuset. Anja Backlund säger att det blivit vanligare att sjukhuset har fler patienter än vad det finns platser och personal för. – Framför allt de sista 4-5 åren har man märkt en konstant ökning, innan kunde det vara perioder när det var högre tryck och vi hade kanske överbeläggningar nån kort stund, men sista åren så känns det som att trycket har varit högt året runt. På Akademiska sjukhuset i Uppsala sade flera sjuksköterskor och läkare upp sig förra året. Det ledde till att man tvingades stänga vårdplatser. Just nu är mellan 50 och 60 platser stängda på grund av personalbrist. Infektionsläkare Erik Salaneck berättar om en avdelning där personalen går på knäna. – Arbetsbelastningen, stressnivån, känslan av att inte ha utfört ett gott arbete när dagen är slut har bidragit till detta. Jag vet att många har uppgett också den inte särskilt positiva löneutvecklingen på det här universitetssjukhuset som ytterligare en anledning så det finns ju många faktorer. Det är definitivt så att vi har slitit ut våra sköterskor och inte betalat dem tillräckligt. Erik Salaneck menar att ett stort problem är att man dragit ner på antalet vårdplatser. – Om man inte är insatt i sjukvården kan tycka att färre vårdplatser, att det blir mindre arbete men det blir precis tvärt om. Vi ska utföra samma uppdrag med mindre resurser så vi har precis lika många patienter som kommer in på sjukhuset men vi har färre sängar att lägga dem på. De betyder att det blir mer flyttningar mellan avdelningar, snabbare hemgångar, de som ligger inne är alla väldigt sjuka. En sköterska som för tio-15 år sedan hade hand om 10 patienter kanske hade fem som var dåliga och fem som var på väg att bli bättre. Nu har samma sköterska samma antal patienter men de är betydligt mer vårdkrävande. De behöver fler insatser. Det är alltså jobbigare att ta hand om tio patienter idag än för tio-femton år sen. Divisionschef Mikael Köhler på Akademiska sjukhuset håller med om att de inskrivna patienterna kräver mer vård idag än tidigare. Han säger att sjukhuset just nu ser över lönerna och hur mycket personal som behövs för varje sängplats. Men det här med att många sjuksköterskor slår larm om att de tycker att arbetsmiljön har blivit alldeles för tuff på sjukhusavdelningarna, kan det spela in? – Det kan spela in. Vi har ett problem med att rekrytera sjuksköterskor, men vi har ett starkt inflöde. Men vi har under en period hamnat efter. Det ska sägas. På Gävle Sjukhus har över hälften av sjuksköterskorna på akuten sagt upp sig på drygt ett år. Sjuksköterskan Rafael Saers säger att sjuksköterskebristen märks: – Dels blir det ju svårt att täcka korttidsfrånvaron, att folk blir sjukskrivna, det är svårt att få in vikarier. Sen är det ju svårt att lägga ett schema som blir vettigt. Det sätts upp listor på många olösta pass. Man blir ofta inringd på lediga dagar för att komma in och täcka korttidsfrånvaro och så. Gävle sjukhus har inte stängt nåra vårdplatser trots att det saknas sköterskor. Divisionschef Helena Björkman, säger att man försöker rekrytera ny personal. Och genom intervjuer försöker man ta reda på varför de gamla har slutat. – Det finns många orsaker till det förstås, och de stora delarna handlar om arbetstider, ökad arbetsbelastning, ökad mängd patienter som kommer. Det är liksom grundproblematiken. Och det är ett problem som vi delar med många andra akutmottagningar. Ja, allt sjukare och allt äldre patienter som behandlas för allt fler åkommor i ett allt högre tempo skapar en tung arbetsbelastning på många avdelningar. När sjuksköterskor säger upp sig en efter en tvingas sjukhusen stänga vårdplatser. I dagens Kaliber har vi hört att platsbrist ofta är detsamma som personalbrist, och att 15 av 21 landsting just nu har stängt sjukhusplatser därför att det saknas personal. Vi har också hört att äldre patienter ofta ligger kvar på sjukhus efter att de behandlats klart därför att kommunerna inte ordnar särskilt boende till dem i tid. 174 miljoner kr fick kommunerna betala i straffavgift till sjukhusen under förr året. 89-årige Sture Lundquist i Norrtälje ska snart flytta hem till sin lägenhet igen, för korttidsboendet där han vårdas idag är just bara ett korttidsboende. Men han oroar sig lite för hur det ska gå eftersom han har svårt att röra sig, ser dåligt och behöver hjälp med det mesta. Tror du att det går att flytta hem? – Ehh… ja de har ju gjort i ordning här hemma så... med alla attiraljer och telefoner och grejer och nu ska vi hem och prova…. men som sagt jag behöver ju hjälp på morgonen, och middag och kvällen. Nästa vecka fortsätter granskningen av platsbristen i svensk sjukvård. Då får vi höra vad Sveriges kommuner och landsting vill göra åt problemet. Reporter/producent: Maja Lagercrantz och Anna Iversen Exekutiv producent: Thomas Björklund kaliber@sverigesradio.se

27 Apr 201429min

Överbeläggningar på landets sjukhus leder till att patienter dör och skadas allvarligt. Det kommer vi att visa i dagens Kaliber. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi börjar på Gävle sjukhus nyårsdagen 2011. Fredrik Sundqvist, 11 år, har haft vattkoppor sen annandagen och har de senaste dagarna fått allt ondare i höften. Han och hans mamma placeras i ett rum på akuten i väntan på en plats på infektionskliniken. Till barnkliniken får han inte komma eftersom vattkopporna kan smitta. Fredriks mamma, Maja Sundqvist berättar: – Det var ju platsbrist och givetvis förstår man att man inte kunde komma upp på barnkliniken och göra så att alla andra barn också blev smittade, det är ju förståeligt. Men det man ser så här i efterhand det är ju att det måste ju finnas något mer rum, någon med plats. När vi kommer in till sjukhuset med Fredrik och han är sjuk, då tänker ju inte vi på att det är storhelg och lite folk. Det som hände den här dagen blev sedan Lex Maria-anmält och utrett av både sjukhuset och Socialstyrelsen. I sjukhusets analys av händelsen står det att Fredrik borde ha vårdats på infektionskliniken. Men det finns inga platser där. Fredrik och hans mamma väntar kvar på akuten. – Jag minns bara Fredrik han sa: jag är så trött mamma, jag måste få sova. Så jag släckte lamporna där för att han skulle få sova. Men som han mådde då. Sammanlagt så sov han sju minuter under de där timmarna vi väntade. Han var ju så trött stackarn. Jag kommer inte ihåg exakt, men från två till kvart i fem kanske. Det som var så konstigt, det var att när vi var själva där inne de där timmarna och jag knäppte på lampan, då fick jag en chock för han såg så konstig ut i färgsättningen. Det syntes på honom i ansiktet att det är något som händer, men samtidigt, vad skulle jag veta vad som hände. Så det påtalade jag då innan vi gick att det är ju någonting fel på honom, det kan ju inte bara vara höften. Det påtalade jag redan då. Istället för att komma till infektionskliniken skrivs Fredrik in på ortopedavdelningen, där man planerar att punktera vätskeutgjutningen i höften som orsakat smärtan de senaste dagarna. – Nu ska vi åka upp på det här rummet på ortopeden, och det beklagade de och sa att det finns inget annat ställe vi kan göra av honom i och med att han har vattkoppor. Men de som mötte oss där uppe, jag minns speciell uttrycket på en tjej som kom där uppe. Det var ett “oj, vad gör ni här”. Det syntes vilket medlidande vi fick när vi kom upp. Och det hörde jag hon sa sen, att “vad gör dom här?” På ortopeden förbereder man Fredrik för operation. Men nu är han så dålig att han inte kan stå på benen, han ska duscha och håller på att svimma. Fredriks mamma, Maja, börjar bli riktigt orolig, men försöker att inte visa det för honom. – Så jag säger att jag är trött, och då säger han att mamma du ska inte vara så trött, du kan ta och lägga dig här för det finns en säng här bredvid. Maja känner att något är riktigt fel, så hon går ut till läkarna i korridoren och sägeratt de måste komma. När de kommer in berättar de att Fredrik ska flyttas ner till intensivvårdsavdelningen. – Och det är också en sådan grej de säger “För vi har inga grejer här, säger de, för vi har ingen antibiotika här. Det hade funnits om vi hade varit på barnkliniken. Det är ju också en sån där grej, det finns inte rum, det ska ju finnas saker i alla rum, eller åtminstone nära. Fredrik är nu på intensivvårdsavdelningen. Läkarna bedömer att han har fått blodförgiftning. Bakterier från ett vattkoppssår har förökat sig i kroppen. Bakterier som också var orsaken till smärtorna i höften. Det är en känd komplikation vid vattkoppor men det är ovanligt att det leder till blodförgiftning. – Och vi stod där med Fredrik och det var slangar hit och dit och han pratade och han skojade med läkaren, de pratade ishockey. De skojade med varandra läkaren och han. Fredrik försvinner alltmer bort och förlorar medvetandet. Efter bara ett par timmar är han död. – Man förstod inte hur sjuk han var. Ja, det är så svårt. Man ser ju liksom hur han tynar bort på något vis. Gävle sjukhus konstaterar i sin analys av händelsen att man gjort fel, barn med vattkoppor ska behandlas på infektionsavdelning med infektionsläkare som medicinskt ansvarig. När flera olika avdelningar hade hand om Fredrik blev det oklart vem som hade huvudansvaret. Vi står i entrén till Gävle sjukhus där man har haft problem med platsbrist under lång tid. Gävleborgs landsting har toppat överbeläggningsstatistiken sen Sveriges kommuner och Landsting började mäta i januari förra året. För bara några veckor sen slog läkare här larm om allvarliga brister på akutavdelningen. I ett brev till sjukhusledningen som Kaliber har fått ta del av via Arbetarbladet, skriver de att det inte längre är medicinskt säkert på akuten. Lite senare i Kaliber ska vi prata med sjukhusledningen om platsbristen Enligt hälso- och sjukvårdsagen är sjukhus skyldiga att tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet och att ha den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att en god vård ska kunna ges. Ändå läggs patienter dagligen i korridorer eller flyttas mellan avdelningar på grund av platsbrist. För de allra flesta patienter som vårdas på sjukhus går det bra. Vi tittade på de fall där det inte gjort det och gick igenom alla vårdskador och dödsfall på sjukhus som anmälts enligt Lex Maria förra året. I undersökningar ingår inte psykiatriska avdelningar. Av 585 Lex Maria-beslut fann vi 35 dödsfall och 24 allvarliga skador som bland annat - helt eller delvis - orsakats av plats- eller personalbrist. Det handlar alltså om var tionde fall. Flera av fallen finns i Skåne. När tidningen Sjukhusläkaren tidigare granskade Skånes universitetssjukhus under en tvåårsperiod fann de åtta dödsfall kopplade till platsbrist bara där. Förra året vårdades Vesna Dedukic pappa Tomislav på SUS Lund där man har minskat antalet vårdplatser under flera år. Vi träffas i en park intill järnvägsstationen i Lund. – Han var 70 år och mådde rätt så bra asså, han hade haft en hjärtinfarkt för flera, flera år sen och han var alltid igång och som sagt väldigt aktiv. Han ville aldrig ligga ner, eller sitta han var hela tiden aktiv. I februari fick Tomislav först urinvägsinfektion och sen hjärnpropp. Han skickades mellan hemmet, vårdcentralen och lasaretten i Landskrona och Helsingborg. Men hans tillstånd försämrades. Till slut kom han till akuten på universitetssjukhuset i Lund. Han hade då fått svininfluensa och kunde inte längre andas själv utan behövde respirator och vårdades på akutvårdsavdelningen, infektionsavdelningen, och intensivvårdsavdelningen. – Så fort han blev lite, lite bättre flyttade de honom tillbaka till nån annan avdelning där de inte behövde så mycket tillsyn. Och sen blev han värre igen, och då flyttade de honom tillbaka igen och så höll. På 13 dagar som jag har räknat blev han flyttad 10 gånger från de olika avdelningarna och det tyckte vi var helt hemskt eftersom han mådde dåligt och han fick blåmärken av all flyttning, de ville inte flytta hela sängen, de använde en sänglyft eller vad det heter och han fick blåmärken men de var tvungna att göra så. Efter 20 dagar på universitetssjukhuset dog Tomislav, de sista sex dagarna flyttades han sex gånger mellan avdelningarna. Hans dotter Vesna klagade senare hos Inspektionen för Vård och omsorg, IVO. I myndighetens beslut riktade man ingen kritik mot de medicinska besluten, däremot kritiserade man sjukhuset för att Tomislav flyttats runt så mycket under hans sista dagar i livet. Läkarna angav i utredningen att det var bristen på vårdplatser som gjorde att man var tvungen att flytta Tomislav så många gånger. Vesna såg hur jobbigt det var för hennes pappa: – Och när vi klagade sade de att ja, ni får klaga på politikerna, det är de som bestämmer. Så de kunde inte göra nåt annat. I Region Skånes toppmoderna kontorshus i Västra Hamnen i Malmö träffar vi moderaten Carl-Johan Sonesson som är politiskt ansvarig för vården i Skåne. Han känner inte till detaljerna kring Tomislav men beklagar de incidenter som inträffat på grund av platsbrist och överbeläggningar. Han tror inte att lösningen är fler platser, utan att det handlar om att utnyttja de platser man har bättre. – Utvecklingen är på det sättet att man kan göra mer och mer saker över dagen, öppenvård istället för slutenvård. Medelvårdtiden har ju drastiskt minskat i hela västvärlden. Det är klart att har man en teknikutveckling så ska man ju inte behålla en sjukhusstruktur som vi hade igår utan då måste vi också anpassa sjukhusstrukturen till det nya. Men nu är det ju så att både socialstyrelsen, arbetsmiljöverket och Inspektionen för vård och omsorg har riktat omfattande kritik mot akutvården i Skåne, där de säger att det finns för få platser och att besparingarna har gått för långt. Ligger det inte nåt i den kritiken? – Jo när det gäller akutsjukvården har vi sett att trycket blivit väldig mycket högre sedan 2009 har det ökat med 40% och jag tror att det är lika över Sverige, att söktrycket till akuten ökat, och det är ju långt över demografin och befolkningen har utvecklats, och varför gör man det ja det är nåt i den moderna människan att man går till akuten istället för till sin vårdcentral. Just nu pågår ett arbete med att bygga ut hemsjukvården och primärvården i Skåne för att färre patienter ska åka in till akuten. Carl-Johan Sonesson tror inte att problemet med överbeläggningar handlar om pengar. – Det är väldigt svårt att se att det skulle vara resurstilldelningen aggregerat som det är fel på. I sådana fall är det inom ramen för respektive sjukhus som man skulle ha fördelat på ett annorlunda sätt, men då får du ställa den frågan respektive sjukhusledning hur man gör de prioriteringarna. Så vi frågar ledningen för Skånes universitetssjukhus om platsbristen som uppmärksammats gång på gång både i medier och av olika tillsynsmyndigheter. Förvaltningschef Jan O Eriksson och chefläkare Marie Ekberg berättar att de under förra året inledde ett stort arbete för att komma tillrätta med platsbristen, bland annat genom närmare samarbete med vårdcentralerna så att folk inte ska komma till akuten i onödan. Att bli effektivare inne på sjukhuset ingår också i handlingsplanen: Jan O Eriksson: – ...där vi försöker se över alla delar av vårdflödet från det att patienten kommer till akuten, till hur vi jobbar inne på akutmottagningarna och samarbetet mellan akuten och vårdavdelningarna och arbetet inne på vårdavdelningarna för att optimera vårdarbetet som leder i så fall till ännu bättre vård med ännu kortare vårdtider allt i akt och mening att försöka se till att vårdplatstillgången räcker och det arbetet har gett ett visst resultat men det är långt ifrån färdigt. Marie Ekberg – Ja, jag instämmer, vi ser ju allvarligt på de här händelserna som har inträffat relaterat till vårdplatsbrist och det har, som Jan säger, vidtagits en rad åtgärder men det finns säkert mer att göra. Ja, både sjukhusledning och landsting har jobbat för att komma tillrätta med platsbristen. Och under förra året minskade överbeläggningarna på sjukhuset. Men åsikterna går isär om vilken effekt arbete haft. På canceravdelningarna där Nils Wilking är verksamhetschef säger han att det har blivit bättre: – Det har skett en klar förbättring och den satsning man har gjort och som pågår med palliativa vårdplatser och avancerad hemsjukvård tycker vi har gett klara resultat. Åtta trappor upp, på den akutkirurgiska avdelningen träffar vi kirurgen Thorarinn Gudmundsson. Han har jobbat här i tio år och upplever att platsbristen snarare förvärrats under senare tid. Vi sätter oss i avdelningens fikarum, med vid utsikt över Lund. – I mina ögon, de åtgärder som görs nu har ingen effekt överhuvudtaget, det känns som att de som styr har liten aning om vad som händer inom verksamheten. Ja, politiker och chefer talar om att effektivisera flödena medan personal på golvet säger att det behövs fler vårdplatser och personal. Samma sak hör vi i alla städer vi besöker. Sjukvården har blivit effektivare och behandlingarna går snabbare idag än tidigare. Samtidigt vittnar många läkare och sjuksköterskor om att det saknas vårdplatser här och nu. Till exempel kirurgen Thorarinn Gudmundsson: – Man måste ta hänsyn till att populationen blir äldre, det blir fler som behöver under en kortare tid inläggning på sjukhus för att kunna ha ett värdigt liv hemma, man kan inte skicka hem patienter som man vet kommer att komma in om några dagar igen bara för att det är platsbrist och det händer ideligen. Så hur löser du den här ekvationen här på golvet med fler sjuka patienter och färre platser? – Jag blir allt mindre läkare och allt mer strateg. Jag vet var det finns platser där jag kan trycka in patienter, jag tar risker vad gäller patientsäkerheten också. Stor del av min tid går ut på att hitta platser. Det går så långt att har fått stryka planerade operationer på grund av att det inte funnits plats på grund av att det inte funnits plats för dem att komma in dagen efter. Även Helsingborgs lasarett har under flera år dragits med överbeläggningar och patienter som placerats i korridorer i brist på lediga rum. Förra året fick de betala 2 miljoner i vite till Arbetsmiljöverket. Efter det införde ledningen ett förbud mot att lägga patienter i korridorer. När sängarna på en avdelning är fulla får man inte ta emot fler. Resultatet är att många patienter blir kvar på akuten. Lungläkaren Charlotta Berling behandlar patienter med lungcancer och kol. Här på lungavdelningen blev det lugnare efter korridorsförbudet, men när hon gör arbetspass på akuten ser hon baksidan av förbudet: – Vi tycker ju att det är helt värdelöst ur patientsäkerhetssynpunkt och även för personalen, det är ju både sköterskorna och vi läkare som drabbas av detta. när de ligger på akuten är det helt omöjligt att ha bra koll på patienter som ligger i rum med så lite personal. Man har ju bättre övervakning av patienterna om de ligger i en korridor på en vårdavdelning där det hela tiden finns personal som passerar. Så ur patientsäkerhet så är det mycket bättre att ligga i korridor på en avdelning. Kjell Ivarsson är divisionschef för bland annat Helsingborgs lasarett: – Jag har en tydlig uppfattningen att vi ska inte ha patienter alls i korridorer, patienterna ska komma till rätt från början, (det behöver vi arbeta med på olika sätt,) vi behöver arbeta dels internt på sjukhuset för att effektivisera de vårdtider vi har men det kräver också ett stort samarbete med primärvård och kommun. Och att man har vård utanför sjukhuset med avancerad sjukvård i hemmet. När Helsingborgs lasarett byggs om kommer man ta bort ytterligare 30 sjukhusplatser. Det ska kompenseras med 12 nya platser vid Landskronas lasarett och en utbyggnad av den avancerade hemsjukvården med 40 platser. Kjell Ivarsson beräknar att det kommer räcka, men läkaren Charlotta Berling är orolig för hur det ska gå: – Som det är nu så upplever jag att vi har för få vårdplatser, helt klart, och skulle man utöver detta ta bort ytterligare 30 vårdplatser... jag kan inte se framför mig hur det skulle kunna bli en rimlig situation varken för patienter eller personal. Det är helt otänkbart. Vad kommer hända ifall det blir så? – Jag tror ju att det kommer gå ut över patienter, om vi nu inte får lägga upp patienterna i korridorerna ja då kommer det bli massor av patienter på akuten som inte kommer vidare. Det kommer leda till att personal börjar säga upp sig på akuten, det finns inga som kan arbeta under sådana förutsättningar. På många håll i landet har personal redan sagt upp sig på grund av den höga arbetsbelastning som platsbristen skapar. I Uppsala stängde landstinget vårdplatser förra året för att spara pengar. Många anställda sade upp sig i protest. Infektionsläkaren Erik Salaneck samlade in 2600 namnunderskrifter bland personalen mot nedskärningarna. Men landstingspolitikerna stod fast vid sitt beslut. – Ja, vi var ju väldigt upprörda när vi skulle behöva genomgå ytterligare ett stålbad i februari 2013. Erik Salaneck säger att platsbristen på sjukhuset har blivit ett normaltillstånd. – Numera kan det vara så att det egentligen är helt fullt när man går in i natten. Då är man ganska nöjd med att man kanske har ett antal överbeläggningsplatser att arbeta med under natten om man alltså ser till hela sjukhuset. Det är som grodan i hett vatten-analogin, vi har nu vant oss och accepterar en situation som egentligen är ofantligt patientosäker. Erik Salaneck tror att det i längden blir dyrare med färre platser. – Man har visat i vetenskapliga undersökningar att vården är vare sig effektiv eller kostnadseffektiv, alltså det blir dyrt när man har en för hög beläggningsnivå. Man arbetar enligt en princip som är väldigt ovetenskaplig när man belägger upp fullt. Det måste vara några tomma platser för att det ska fungera bra. Plats- och personalbrist leder alltså till dödsfall på svenska sjukhus. I Kalibers granskning av förra årets Lex Maria-beslut så orsakades var tionde dödsfall och allvarlig skada helt eller delvis av plats- eller personalbrist - 35 dödsfall och 24 allvarliga vårdskador. Men mörkertalet är stort, Lex Maria-anmälningar görs inte alltid, säger personal vi talat med. – Jag känner till exempel där våra chefsläkare har sagt att “vi har redan Lex Maria-anmält ett liknande fall så vi behöver inte anmäla detta. Och personalen hinner inte alltid skriva avvikelserapporter. Anja Backlund är sjuksköterska vid Helsingborgs lasarett: – Nej, tyvärr inte, vi försöker ju skriva dem men det är ju det man prioriterar sist egentligen för man försöker prioritera att ta hand om patienterna först. Rafael Saers, sjuksköterska på Gävle sjukhus: – Jag tror att det finns ett ganska stort mörkertal där folk inte hinner skriva avvikelser på arbetstid. My Morin, sjuksköterska på akuten på Södersjukhuset i Stockholm: – Såna skulle vi ju egentligen kunna skriva varje timma, det gör vi ju inte, det har vi ju inte tid till! Vi återvänder till Åmot, norr om Gävle, där Maja och Mattias Sundqvist fortfarande undrar vad som hände när deras 11-årige son Fredrik dog. Vi går igenom pappren från sjukhuset. – Vi åkte in för att han hade ont i höften och då skulle vi ju bli bra. Vara kvar ett par dagar och sen åka hem. Fredrik dog i blodförgiftning som inte behandlades i tid, bland annat därför att det var platsbrist på infektionskliniken. Omhändertagandet av Fredrik Sundqvist var oacceptabelt långsamt, säger Socialstyrelsen, som riktade skarp kritik mot Gävle sjukhus efter händelsen. Vi bläddrar i Socialstyrelsens beslut, och läser: – “Bristerna omfattar både kompetens, kommunikationsförmåga, organisation, rutiner och ansvarsfördelning.” – Det står ju mycket fint sådär om vad som ska göras, men som ändå känns som att det är lätt att skriva en sak. Hur är det sen i praktiken och hur har det blivit sen? På Gävle sjukhus tar Roger O Nilsson emot i en konferenssal. Han är divisionschef i Gävleborg landsting och ansvarig för vården på sjukhuset där Fredrik dog för tre år sen. Han säger att man det senaste året har gjort flera saker för att komma till rätta med överbeläggningarna på sjukhuset. – Vi har bättre processer, vi har också dagliga kommunikationsmöten, vi följer vårdplatssituationen dagligen vilket gör att vi har en bättre kontroll på vårdplatssituationen dagligdags och veckovis. Vi frågar om fallet med 11-årige Fredrik Sundqvist. – Är det ett specifikt patientfall så skulle jag vilja ha de frågorna så får vi ta det i en annan intervju i såna fall. Roger O Nilsson vill ta reda på mer så vi återkommer efter några veckor. Divisionschefen förnekar först att det skulle ha med platsbrist att göra… – Platsbristen i sig har ingenting med den här tragiska situationen att göra... Han ligger på akuten, det finns inte plats på infektionsavdelningen, det finns inte något isoleringsrum på barnkliniken. Det är de två avdelningar där man kunde tänkt sig att han skulle vårdas. Bidrog inte det till att man inte kom igång med den vård som han behövde? Han blir liggande kvar på akuten i väntan på att transporteras till en annan avdelning. – Det är en faktor som spelar in, det är korrekt. Men det är också att man inte - för det framgår i händelseanalysen där mina medicinare säger, det är det här vi står dagligdags inför att göra prioriteringar - hade man förstått allvaret som var. Men om jag minns rätt så fick också vissa av de här läkarna kraftig kritik utifrån händelseanalysen vi ändå visade på där det brast. För vi har gjort rutiner för att vi inte ska hamna i samma situation igen, vilket vi nu följer, där vi nu har rutiner. Hur ska man kommunicera, vilken är det som har ansvar för, hur går inläggningen till. Här brast vi. Här brast vi i den här situationen. Så är det. Vi brast i omhändertagandet totalt sett. Maja Sundqvist:– På ett sjukhus ska det finnas resurser. Det är ju deras jobb, det är därför vi är där det är därför vi ska få hjälp. Då ska man inte behöva vänta så hemskt för att få tag på folk.Och vilken dag det än är då ska det finnas folk, de ska inte dra ner något. Saker kan inträffa fast det är helg, fast det är kväll, dag, natt. Då borde det finnas det där rummet eller fler rum som man har kvar. Och folk framför allt. I dagens Kaliber har vi undersökt konsekvenserna av plats- och personalbrist på landets sjukhus. bland förra årets Lex-Mariabeslut hittade vi 35 dödsfall och 24 allvarliga vårdskador som helt eller delvis orsakats av brist på sängar eller personal. Reportrar och producenter: Anna Iversen och Maja Lagercrantz Exekutiv producenter: Annika H Eriksson och Thomas Björklund Nästa vecka fortsätter granskningen om platsbristen på svenska sjukhus.

20 Apr 201429min

Lagstiftningen har hjälpt till att göra Sverige till ett Klondike för utländska företag i jakt på malm. Och Kaliber kan visa att en stor del av sökandet efter metaller pågår i vår mest värdefulla natur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”It´s your chance to do business. – It´s about raising capital for the mining industry and about getting deals done. And we find that the PDAC is a wonderful platform in which we can do that. “ Här på den stora prospekteringsmässan i Toronto i mars släpptes nyheten: Sverige är världens bästa land för den som vill satsa pengar på gruvor. Det är 690 gruv- och prospekteringsföretag världen över som fått sätta betyg i undersökningen som sammanställs av den kanadensiska forskningsorganisationen Fraser-institutet. För att hamna i topp ska landet ha gruv-vänlig politik, miljöregler som inte avskräcker från att investera, lågt skattetryck, och bra infrastruktur. Och Sverige rankas alltså sammantaget som det bästa landet i världen för malmletare och gruvbolag. Såhär säger en vice vd på ett prospekteringsbolag om Sverige i undersökningen: En "exemplarisk politik", ”Snabbt beviljande av prospektering.” Hemma i Sverige presenterade näringsminister Annie Lööf förra året regeringens mineralstrategi. – När man tittar på de prognoserna som industrin själva tar fram så är expansionen väldigt tydlig. Vi kommer under kommande decennier se fler gruvor och på fler ställen runt om i landet. Och det har lett oss till att vi idag presenterar en strategi som bygger på orden dialog, hållbarhet, konkurrenskraft och tillväxt i hela landet. Prognosen i strategin visar att det om sex år kan finnas 30 metallgruvor i Sverige, nästan en fördubbling jämfört med idag. Och 2030 kan uppemot 50 gruvor vara igång. Men innan man startar en gruva måste man leta efter malmen, det kallas prospektering. Medan du och jag ofta inte får tälta eller plocka en blomma i ett naturreservat kan företag i jakt på malm få borra i vår mest värdefulla natur. I Kaliber idag om gruvboomen som satt snurr på de stora borrmaskinerna som åker in i skyddad natur och tuggar sig djupt ner i berget i jakten på metaller. Matti Berg leder in och matar sina islandshästar som brukar ta med turister på ridturer i Kebnekaisefjällen. I den skyddade naturen här omkring letar företag från flera olika länder efter metaller. – Jag tycker att det är för jävligt rent ut sagt. Sen tycker jag att det är mycket märkligt att vi har en massa skyddsbestämmelser för miljön, sen när det kommer till kritan är de inte värd någonting. Alltså när minerallagen träder in upphör all annan lagstiftning att gälla verkar det som. Du urholkar ju hela naturreservatet, du urholkar miljöskyddet. Vilka signaler skickar det till allmänheten och till vanligt folk? Man får inte göra det ena och det andra men du får gå in med en stor bandvagn och borriggar och borra därinne. I miljöbalken står inskrivet att fjällområdet Kebnekaise-Sjaunja ska skyddas mot exploatering som skadar naturvärdet. Men i marken här finns järn, och ett utländskt prospekteringsföretag har meddelat myndigheterna att de planerar att sätta borrmaskinen i berget på åtta platser i området nu under våren. – Det är ju väster om här. Det är ju uppe på kalfjället. Det är ju Kebnekaisefjällen, det är ju riktig fjällvärld. Man kan ju fråga sig hur länge kan jag visa upp det här för folk från hela världen? Nu hotas allt det där på grund av kortsiktigt ekonomiskt vinsttänk, det är ju bara det som styr. Det känns jävligt surt tycker jag. Jag blir förbannad. De senaste årens starka efterfrågan på metaller och stigande priser har gjort det hett att leta malm i några av Sveriges mest skyddsvärda naturområden. Även om både metallpriserna och malmjakten minskade under förra året så är det fortfarande höga nivåer jämfört med för tio år sen. För att få leta efter malm krävs ett undersökningstillstånd från statliga Bergsstaten. Och det får man i naturreservat. Minerallagen är skriven så att när ett företag vill söka malm ska Bergsstaten inte ta hänsyn till om det finns höga naturvärden i området. Det är bara i nationalparker som Bergsstaten inte ger undersökningstillstånd. Ingen myndighet vet hur mycket malmletande som pågår i naturreservat. Så vi räknar själva antalet undersökningstillstånd. Vi ställer Bergsstatens karta bredvid Naturvårdsverkets karta över skyddad natur. Vi kollar på Norr- och Västerbotten där nära hälften av landets 900 undersökningstillstånd finns. Och det visar sig att 22 procent, alltså mer än var femte undersökningstillstånd ligger helt och hållet, eller delvis, inom naturreservat. Siffran blir högre om man också räknar med annan skyddad natur, som EU:s Natura 2000 – som ska skyddas för att bromsa utrotningen av djur och växter. I till exempel gruvkommunen Kiruna är det regel och inte undantag att undersökningstillstånden sträcker sig in i skyddad natur. – Okej, vi har malm för ungefär tio års ytterligare drift. Och för alla som behöver järn och stål är det en otroligt bra nyhet det här. Också statens företag LKAB borrar efter malm i naturreservat. Det är den 12 mars och teknik- och affärsutvecklingsdirektören Per-Erik Lindvall har kallat till presskonferens om att de hittat mer malm kring gruvberget i Svappavaara. – Vi ser ju att malmen fortsätter men vi vet inte hur djupt den går så vi fortsätter ju prospekteringsborrningarna här i området. Just det här är inte skyddat naturområde men nu planerar företaget att gå vidare med borrmaskinen, in i fjällurskogsreservaten här omkring. – Vår prospekteringsbudget ligger strax under 100 miljoner kronor per år nu. Varför vill ni borra i naturreservat när det redan finns tre stora kända malmer här? – Är det så att vi ser att vi har en potentiell fyndighet så vill vi skapa kunskap om den, oaktat var så att säga. Det är ju inte förbjudet, kom ihåg det, utan man får faktiskt tillstånd att göra det här, så att jag tycker liksom att vi ska inte dra det där strecket för långt liksom att vi håller på med någonting som inte skulle vara tillåtet utan det är absolut tillåtet. Finns det då en fyndighet av tillräcklig storlek, ja då kommer vi så småningom att söka tillstånd för att bedriva den. Vi kommer att vilja utveckla vår verksamhet så långt det är möjligt för att stärka företaget och det tror vi är till nytta både för oss som företag och för samhället i stort. Varje naturreservat har sina egna regler och det kan krävas dispens från Länsstyrelsen för att få borra efter malm där. Men det är först när det gått så långt som till en provbrytning som det behövs en miljökonsekvensbeskrivning och miljötillstånd. – This one here is a challenge for me to do because it is a 60 degree angle. 2011 och 2012 borrade Asera Mining, med indiska finansiärer, i och under den Natura-2000-klassade sjön Vättern, till priset av runt 20 miljoner kronor. I julas satte företaget borren i nästa tänkbara gruvprojekt, vid Tabergs naturreservat, söder om Jönköping, där det bor sällsynta fladdermöss.Järnfyndigheten ligger i naturreservatet, men för att slippa söka dispens har företaget borrat det här första hålet precis utanför reservatsgränsen. Tabergsbon Lennart Johansson blev ledsen när han upptäckte hur det såg ut när borrningarna var klara, precis intill en liten bäck sticker ett metallrör upp, det är själva borrhålet. Runt omkring ligger en blågrönsvart sörja i större och mindre högar – sådant som kommit upp ur berget när de borrat. I den lilla bäcken finns också det blåsvarta. – Det var inte vackert. Men sen bävar man ju lite för att de ska ge sig in det här berget och ta jordartsmetaller. För det går ju faktiskt bäckar härifrån ju. Och det här är ju betesvallar och det är lätt att korna kommer ner till vattnet. Det kanske redan gör ont i magen på korna. Ove Göting som är delägare i företaget Asera Mining säger att de ska städa upp vid Taberg. – Vi ska dit. Vi ska också lägga grus på vägar där vi kört som var väldigt våta då. Är det risk att det innehåller några farliga ämnen det här materialet som är uppborrat från berget? – Nja, det vet man ju inte förrän man har analyserat det. Men om man tittar på de gamla analyserna av malmen där så är det ju inget som är farligt på något vis. Varför är det värt att undersöka järn som finns inne i ett naturreservat? – Ja, ett naturreservat är ingenting som måste bestå i tid och evighet. Samhället behöver ju också industrier, arbetstillfällen och inkomster. Du har borrat i Vättern och nu vid Tabergs naturreservat, vad kommer det bli härnäst? – Förhoppningsvis mer på samma ställen tills det ger något resultat på riktigt. Det är givetvis det som är målet - att få öppna en gruva som kan bryta malm. Kalibers sammanställning visar att mer än var femte undersökningstillstånd i norra Sverige finns i naturreservat. Bara en liten del av allt sökande blir verkligen en gruva. I de fallen är det en total förvandling av landskapet. Men även att undersöka kan innebära risker för naturen. Ett exempel är Australiensiska Avalon Minerals borrningar förra året i Påkketanjaure Naturreservat längst upp i norra Sverige. Avalon hade fått klartecken att fälla 35 träd i naturreservatet för att den stora borrmaskinen skulle komma fram och borra efter koppar och järn. Men när Länsstyrelsen kommer på kontroll i maj 2013 möts de av dieselstank. Ur ett av borrhålen rinner det ut något som liknar olja. Material som har borrats upp från bergets djup ligger utspritt som en gyttja, och det här slammet från borrningarna ligger så att det kan rinna iväg och förorena vattendrag. Marken är sönderkörd på flera ställen och levande träd är överkörda. Länsstyrelsen polisanmälde företaget för dumpning och spridning av miljöfarligt avfall och nedskräpning. Och åklagare har inlett en förundersökning med misstanke om otillåten miljöverksamhet. Vi ringer Avalons Affärschef, Ian Wallace i Australien. – Because we did the drilling during the winter months there was some drilling material that couldn´t be identified at the time because it disappeared into the snow. Han säger att de borrade under vintern och då tappade de en del material som försvann i snön. Och det hade smält fram när Länsstyrelsen kom. Han säger att företaget nu har städat upp efter sig, och det kommer Länsstyrelsen att följa upp nu till sommaren. Han säger att förutom de träd företaget fått tillstånd att kapa så skadades ytterligare två träd under borrningens gång. Hur det kommer sig att marken enligt Länsstyrelsen är sönderkörd på flera ställen kan han inte svara på eftersom han inte sett rapporten. – Tre, två, ett, noll! Det var glada miner för 1,5 år sedan när en ny gruva sprängdes gång - en järnmalmsgruva utanför Pajala. Granne med Muonioälven som är skyddad som en del av Europas mest värdefulla natur - Natura 2000. – Såhär ser bottnen ut väldigt nära utloppet. Det är brunt slam, typ järn. Urban Kumpula bor bara några meter från Muonioälven och hans stora intresse är att fiska lax. I höstas var han och fotade röret där vatten från gruvan släpps ut och som bland annat innehåller rester av sprängmedel. – Det har varit rena stenar. Men nu är ju hela den här delen, den är beväxt med alger och det är ju ett stort tecken på att det är övergödning. Och det är bara efter ett års brytning, så har det förändrats totalt. Det här ju absolut sådant vi inte vill ska hända. Det är en av Sveriges största laxälvar. För att få starta en gruva krävs ett miljötillstånd. I tillståndet för den här gruvan finns inget gränsvärde för hur mycket vatten från gruvprocessen som får släppas ut i älven. Fram till i höstas hade en miljon kubikmeter vatten från gruvan släppts ut. Men enligt David Berggård som är gruvexpert på Länsstyrelsen i Norrbotten hade inga sådana stora mängder vatten behövt släppas ut om företaget hade byggt magasinet för gruvvatten så stort som det var planerat – flera gånger större än det blev. Och för att undvika översvämning måste gruvvatten ibland pumpas rakt ut i den skyddade Muonioälven. Urban Kumpula är orolig för att ämnen som släpps ut från gruvan ska göra att laxen försvinner från älven. – Det är inte värt att offra en älv för flera 100 år framåt, om man ställer det mot en gruva, med den blomstrande ekonomi som kommunen har, som är verksam i 30 år. Nej, jag offrar inte älvens väl och ve, inte ens för en gruva. Vi har kollat på företagets siffror från mätningar av utsläpp i älven. Och de visar på något högre halter av kväve och fosfor nedanför utsläppspunkten jämfört med längre uppströms. Willy Sundling är miljödirektör på det Luxemburg-registrerade Northland Resources som driver gruvan och han säger att det viktiga är att myndigheterna fortfarande klassar älven som att den har god ekologisk status. – Det viktiga är att vi inte avbördar vatten till Muonioälven som förändrar älvens status i någon riktning och det är ju det som är den huvudsakliga inriktningen från vårt håll. Men han lämnar samtidigt inga garantier till Urban Kumpula och andra som är oroliga för livet i älven. – Jag tror att det är ganska komplicerad materia att diskutera den här påverkan där utgångspunkten är att vattnet från gruvverksamheten skulle övergöda älven. Det är en ganska komplicerad bevisbörda att säga att det inte blir så eller att det blir så. Han hänvisar också till en debattartikel i höstas där forskare från Luleå Tekniska universitet skrev att de miljöeffekter som kan uppstå vid gruvdrift ofta är lokala och att det inte finns några belägg för att gruvindustrin skulle kunna orsaka övergödning i Östersjön, där älv-vattnet till slut rinner ut. – Deras bedömning var att risken var obefintlig att det skulle kunna inträffa, det använder jag som rättesnöre i sammanhanget. Att det blev ett mindre vattenmagasin än planerat var för att hålla nere kostnaderna i samband med gruvstarten säger han, men företaget kommer att bygga ett större magasin när produktionen ökar. Under förra året fick statliga LKAB miljötillstånd att starta en ny gruva några mil söder om Kiruna, intill Aptasvare fjällurskog som ingår i EU:s mest värdefulla natur, Natura 2000. Naturvårdsverket befarar att gruvan kan förstöra det skyddade myrlandskapet. Nu har gruvdriften tillfälligt stoppats. Berget, som ligger utanför reservatsgränsen, är redan urgröpt vid toppen efter provbrytningen. – De fick börja avverkningarna för gruvan i somras. Det var skyddsvärd skog, nu är det ett kalhygge. För tio år sen var Per-Erik Mukka här och inventerade skyddsvärd skog på uppdrag av Länsstyrelsen. – Det är ju ett reservatsförslag. Kryllar av rödlistade arter som är beroende av gamla och döda träd. Orkidéer. Det är ju bara att tänka – urskogar i Sverige – hur mycket har vi kvar? Det finns ju knappt kvar någonting. Nu jobbar han med att förbereda de nattliga sprängningarna i LKAB:s Kirunagruva. Och är ordförande för Naturskyddsföreningen i Kiruna. – Vi tycker att skyddad natur ska vara skyddad. Då borde det vara onödigt med prospektering också där. Eftersom vi tycker att man inte ska bryta det så borde man inte prospektera heller. Vi har ju skyddat det av en orsak - att det ska få vara kvar till framtiden. Det handlar ju om hur mycket vi ska utrota av arter, vad ska vi ha kvar? Nu under våren ska mark- och miljööverdomstolen avgöra om den här gruvan skadar den skyddade naturen intill. Gruvföretaget LKAB har gjort en undersökning och kommit fram till att gruvan inte kommer att förstöra myrlandskapet. Svenska staten hjälper med skattepengar till att marknadsföra även naturreservat för företag som letar malm. Under förra året flög en helikopter och ett flygplan lågt över naturreservat norr om Kiruna med mätinstrument som läser av berggrunden. Projektet att kartlägga berggrunden i norra Sverige kostade staten totalt 20 miljoner förra året. Mätresultaten läggs ut på nätet. Syftet är främst att det ska hjälpa företag med malmletandet så att de vet var de ska sätta ner borren. Det här ingår i regeringens mineralstrategi. Inför sommaren är planen att staten ska gå ut och kartlägga berghällar i Muddus nationalpark. – Skogen har ju en enorm betydelse, det har ju ni alla förstått nu. Samtidigt ska mer natur skyddas. Det berättade miljöminister Lena Ek på en presskonferens i mars. – Utöver de hektar som vi redan har bestämt oss för att skydda i Sverige så lägger vi på här 150 000 hektar. Men trots att Länsstyrelsen i Västerbotten i tio år jobbat för att göra naturreservat av Rönnbäcksnäset vid Tärnaby så har regeringen nu gett ett företag tillstånd för en nickelgruva på det planerade naturreservatet. Nu återstår bara ett miljötillstånd. Per Nihlén jobbar med naturreservat på Länsstyrelsen i Västerbotten. – De prospekt man har sett på gruvplanerna så innebär det naturligtvis en total ödeläggelse av naturvärdena. Gammal orörd skog med en massa rödlistade, hotade arter. Om man sågar ner alla träd och bryter upp marken och använder det som upplag då är ju naturen förödd så att säga. Vi är på juridiska institutionen på Uppsala universitet där vi ska träffa Jan Darpö som är professor i miljörätt. Han säger att just malm och gruvor väger tungt och har flera speciella förmåner i lagtexterna, på bekostnad av miljöskyddet. – Minerallagstiftningen är i grund och botten en exploateringslagstiftning. Det är ett helt paket av åtgärder som har vuxit fram under många år och som ju egentligen har syftat till att få fram gruvor och arbetstillfällen. Det är ju val man gjort genom åren från lagstiftarens sida. Jan Darpö tycker att alla beslut kring gruvor och malmjakt borde gå att överklaga till miljödomstolarna. – Problemet är att man har en särskild myndighet, man har en särskild myndighetskultur vars beslut är svåra att överklaga och ofta överklagas till regeringen med en relativt exploateringsinriktad rättstillämpning. Det ger, tror jag, regelmässigt ett svagare miljöskydd. Man kan peka på regler som också är väldigt förmånliga för mineralutvinningen - till exempel i tredje kapitlet miljöbalken så har ju mineralutvinning ett företräde som riksintresse. Här vid Kungsträdgården i Stockholm har gruvornas branschorganisation SveMin sitt kontor. Anders Lundkvist jobbar med miljö- och energifrågor. Hur ser ni från branschorganisationen på prospektering i skyddad natur? – Vi tycker ju att det är nödvändigt att man har möjlighet att komma in och göra undersökningar i sådana här områden. Det kan ju vara så att det finns väldigt stora tillgångar under områden som har ett visst naturskydd idag, men som i en process längre fram då kan bli aktuellt för en gruva. Vad är det som ni ser att man kan gå miste om ifall man inte prospekterar i skyddad natur? – Det kan ju vara avsevärda tillgångar i mineraler och framtida metallförsörjning för Sverige och för EU. Hur ser ni på att det kan hända sådana här saker, att det spills olja i samband med prospektering vid naturreservat? – Det vi kan göra som branschförening det är ju att se till våra medlemmar har bra anvisningar så man kan jobba gemensamt. Vi förlorar ju alla på om enskilda bolag inte beter sig rätt i sådana här miljöer. För då, naturligtvis, kan ju tillåtligheten att gå in i sådana här områden ifrågasättas och det är ju inte vi betjänta av alls. Går det att åka in med borraggregat och borra utan att man spiller olja eller att det blir avfall ifrån själva borrningen där? – Det är klart att det går att undvika att det blir spill. Eller det går att se till att det inte blir det. Och om händer så ska man naturligtvis ha ett systematiskt sätt att ta rätt på det. Chans till arbetstillfällen står mot naturvärden. Kaliber har räknat ut att en mer än en femtedel av alla undersökningstillstånd efter mineraler i norra Sverige gäller i naturreservat. Samtidigt som regeringen vill skydda mer natur. Vi ville prata med gruvminister Annie Lööf eftersom det är minerallagen som styr och den ingår i hennes ansvarsområde. Men trots att vi under tre veckors tid bett om en intervju får vi gång på gång nej från hennes pressekreterare. Till slut får vi intervjua hennes politiskt sakkunniga, Marie Wickberg som också är Centerpartist. – Vi ser ett väldigt stort värde i just den här kartläggningen alltså att vi vet vad som finns under mark. Därför har vi gjort den avdömningen att vi tycker att det är okej att man letar även i de skyddade områdena och om det inte bryter mot föreskrifter eller reservatets syfte skulle det teoretiskt sett också kunna vara möjligt att ha en industriell verksamhet även i ett naturreservat. Men hur ser ni på risken att prospektering faktiskt kan orsaka skador, som till exempel oljespill eller nedkörda träd? – Det är naturligtvis oacceptabelt att det blir skador på det viset oavsett om man är i skyddad natur eller någon annanstans. Men tyvärr finns det en sådan risk och det går ju inte att garantera till 100 procent att det aldrig kommer hända. Vad är det som gör att det ändå är värt att tillåta prospektering i skyddad natur? – Att vi har en jättebra koll på vad vi har för mineraltillgångar i Sverige. Det betyder tillväxt och arbetstillfällen. Varför är regeringen med och betalar miljonbelopp av skattepengar för att hjälpa företag som letar malm med var de kan hitta malm i naturreservat? – Världen lider jättestor brist på olika metaller och mineraler och vi ser en möjlighet att kunna utvinna en del av dem i Sverige på ett kanske mer miljövänligt sätt än man kan göra på andra ställen i världen och därför tycker vi att det är viktigt att vi vet vad som finns. Hur kan regeringen säga att ni vill skydda mer skog samtidigt som regeringen har gett tillstånd till en nickelgruva i ett område som Länsstyrelsen i Västerbotten försökt göra till naturreservat? – Vi har skyddat väldigt mycket skog i norra Sverige och det är också i norra Sverige vi har huvuddelen av all gruvdrift. Det vi behöver göra nu är att titta mycket på södra Sverige och de nyckelbiotoper som finns där. Vad säger hon om professor Jan Darpös kritik om att gruvdrift har speciella förmåner i lagstiftningen på bekostnad av miljöskyddet? – Vi vill ju vara ett attraktivt gruvland. Vi vill att fler människor ska komma hit och titta på vad vi har för mineralfyndigheter. Sen säger vi det också tillsammans med att vi har en av världens strängaste miljölagstiftningar. I stallet vid Kebnekaisefjällen har Matti Berg matat färdigt sina islandshästar. – Om vi då offrar stora naturvärden – de är ju borta för alltid. Och vi offrar det för kanske tio års utvinning av järnmalm. Vad gör vi sedan då? Då har vi kvar såren i marken. En mineral är en ändlig resurs. Och någonstans måste vi ta ett beslut – vad är priset vi är beredda att betala? Reporter Magdalena Martinsson magdalena.martinsson@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se Reporter Taberg Alexandra Svedberg alexandra.svedberg@sverigesradio.se

13 Apr 201429min

Det har handlat om svenska basketligan, biltvättar och nagelsalonger, om gängkriminalitet, sexhandel och om den svenska alkoholkulturen. Vi har mött pälsbutiksägare, uzbekiska gästarbetare och skattefifflande läkare. Vi har varit i alltifrån de norrländska urskogarna till kinesiska smyckesfabriker. 252 program och många banbrytande avslöjanden. Kaliber fyller tio år! Och idag blickar vi tillbaka på åren som gått. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det första Kaliber sände söndagen den 4 april 2004. Det avslöjade hur kollekt från svenska kyrkan går till dem som kringgår kyrkans regelverk och hur 4 miljoner kronor lämnade kyrkans kontroll och hamnade i meningsmotståndarnas händer. Och de som var med då vid starten det var Sanna Klinghoffer, Anna Jaktén och Kristina Hedberg. - Anna Jaktén, du var reporter när Kaliber startade. Hur väl minns du det första programmet? - Ja, det här första programmet minns ju jag varenda ord helt och hållet och till fullo känns det som. Och själva jobbet att granska Svenska Kyrkan var ju som att sticka huvudet rakt in i ett getingbo. Och det var omtumlande också att få det genomslaget eller den uppmärksamheten som det blev. Och för mig var det också omtumlande att jobba i grupp, som vi gjorde. Att vi jobbade på Kaliber så tydligt ihop. För mig var det fantastiskt. - Kristina Hedberg, du var programledare, det var dig vi hörde här, hur var det då när ni startade Kaliber? - Det var som Anna säger. Jag tycker det reportaget var så bra för det satte tonen för Kaliber. Det var en hemmablind fläck, det var ett ganska ogranskat område. Det var ett reportage, inte bara faktaradio. Att det blev så känns ju som att det var ganska mycket tur och slump och vi hade alla möjligheter men det var ju väldigt lite bestämt och fastslaget och beslutat när vi startade, utan vi fick ju hitta fram dit själva och vi simmade runt och…vi delade på en telefon i början, vi hade en dator, vi hade noll riktlinjer. Men fantastiskt att få det förtroendet också, samtidigt, av Sveriges Radio. - Sanna Klinghoffer, du var producent när det startade, hur var det att dra igång ett program för undersökande journalistik, håller du med om det som Kristina precis beskrev här? - Ja, jag håller absolut med. Det var helt fantastiskt. Och jag tror att när vi började så förstod vi inte riktigt vidden av det, och det var nog tur att vi inte riktigt förstod vidden av det. Vi lärde oss ju nya grejer efter varje program. Och vi blev också sakta men säkert djärvare, modigare och ville mer. Och klarade mer. Och den resan var jättekul och jättehäftig att göra, säger Sanna Klinghoffer. - Men det var ju många saker som höll fast också. Som till exempel att vi från början var väldigt transparenta med hur vi jobbade. Att man redovisar så här gjorde vi, det här bakgrundsmaterialet har vi, det hade vi redan från första början, säger Anna Jaktén. - Och det är så de flesta redaktioner som jobbar med granskande journalistik idag faktiskt gör. Vi ska lyssna på några korta klipp från tre program. Först det här som sändes 2005: ”- Jag har också nybörjartur och vinner 100 kronor. Jag säger till butiksinnehavaren som säger att han snart ska komma ut. - När du vinner pengar står du inte och skriker utan du kommer hit. Mannen i butiken ger mig en hundralapp, men han säger åt mig att jag måste prata tyst om att jag fått ut en vinst. - Du får komma fram till disken, annars får du inga pengar. Förstår du?- Ja, man får ta det lite diskret.- Man får ta det diskret, ja.” - Kristina Hedberg, du var en av reportrarna bakom den här granskningen av spelkungen. Kan du berätta, vad var det för granskning? - Ja, det handlade om den illegala spelmarknaden som hade en ganska legal fasad. Men det är bara en sak som jag inte kan låta bli att tänka på när jag hör just det här klippet var hur vi var liksom så dåligt rustade att vi skulle göra då en dold inspelning vid en spelautomat. Och Mikael Funke hade en pytteliten bandspelare, men vi hade ingen pytteliten mikrofon, så han var nog den osmidigaste spelautomatspelaren som de hade sett i den butiken men de genomskådade honom inte. Vi granskade framförallt en ganska stor makthavare på den kriminella marknaden får man väl säga, Rade Kotur, som idag sitter fängslad för de skattebrott han höll på med där, att undanhålla pengar från den vita marknaden. - Vilka svårigheter ställdes ni inför under den här granksningen? - Förutom det där med mikrofonen? Nämen, det är ju alltid svårt att granska just kriminalitet för det finns ju liksom inga officiella dokument på det. När man talar med en politiker så är det ju ganska att kontrollera att den personen verkligen har gjort det den personen säger. Men när du pratar med en medhjälpare som har jobbat i något skumt nätverk för länge sedan så finns det ju ingen liksom…Man får kolla folk på andra sätt då. Det lärde vi oss i den här granskningen. - Anna Jaktén, du gjorde flera program om häkteshängningar, bland annat om Leo i Mariestad. Och vi ska lyssna en bit från det programmet som var från 2008: ”Det är i början av april. Kortet med sista hälsningar har bleknat av regnet. Och någon har lagt ut grus och spångar på leran och gräset där två bröder visar till rätt grav. Här under blommorna och jorden och leran ligger en tredje bror, en lillebror. Vi kan kalla honom Leo. Det är om Leo det här programmet handlar. - Älskar dig och kommer alltid att älska dig. Det är ifrån flickvännen och dottern. Någon som vill vara anonym har genom sitt arbete fått insyn i vad som hände på häktet i Mariestad två veckor tidigare, den första februari. Källan är trovärdig, säger att sanningen måste fram, och berättar. ”Häktespersonalen lät honom bara hänga. När ambulanspersonalen kom möttes de av en låst dörr. Och när de tog ner honom levde han! Under de drygt två veckor som har gått är det uppenbart att man ifrån Kriminalvården gör allt för att mörka händelsen. Det är helt säkert att chefer vet vad som har hänt, men de vill uppenbart inte ta sitt ansvar.” – Vad handlade det här om? – Det handlade om en ung man som hängde sig på häktet i Mariestad och där vårdarna som hade ansvar för honom och hans hälsa och liv inte tog ner honom utan lät honom hänga kvar. Och ambulanspersonalen när de kom så tog de ner honom, och faktiskt igång hjärtat på honom. Men skadorna på hjärnan var för stora, så han klarade sig inte. Och den här historien kom inte fram förrän vi eller jag i det fallet började granska det. – Men vad ledde det fram till? – Det ledde till flera olika saker. Det ledde till utbildningsinsatser och så på svenska häkten. Det ledde också till en debatt om synen på självmord. Och det ledde till att tre vårdare dömdes i tingsrätt för tjänstefel. Ett av de program som kanske har fått mest uppmärksamhet genom åren det var granskningen i tre program av Sverigedemokraterna 2009. Tre personer gick med i partiet för att se om Sverigedemokraterna hade gjort upp med sitt rasistiska förflutna, om det som partiet förmedlade utåt var samma inom partiet. Såhär lät det då. ”– Det kommer bara mer och mer invandrare till staden. Och vi vill inte ha hit de jävla kossorna. När de kommer med åtta barn i släptåg. Sverigedemokraterna är ett parti som fortfarande får epitetet främlingsfientliga i nyhetssändningar. Själva är de tydliga med att personer med rasistiska åsikter ska uteslutas. Linjen inåt ska vara samma som den utåt. De som kommer från de här länderna är riktiga barbarer, de har det i ryggmärgen, säger den här partimedlemmen. De andra skrattar eller håller med." - Sanna Klinghoffer du var en av reportrarna i det här programmet, och producent för den här serien. Delar av det vi hörde var inspelat med dold mikrofon. Vad tänker du om den här granskningen idag? - Jag tycker den är jättespännande med tanke på också den här diskussionen som är nu och som har pågått i olika vändor gällande Sverigedemokraterna och deras politiska arv som har kommit upp i flera olika omgångar och när jag tänker på den idag så tycker jag att den är djärv, modig och att den visade på någonting som är väldigt viktigt. - Det blev ju en ganska kraftig debatt och diskussion eftersom det handlar om dolda mikrofoner som ju är en kontroversiell arbetsmetod inom journalistiken. Hur resonerade redaktionen där? - Vi hade väldigt svårt att förstå att ett parti som hade haft en sådan tydlig främlingsfientlig hållning tidigare helt ändrar ideologi och hade tydliga signaler på att de inte riktigt hade gjort det. Så vi gjorde två saker. Vi intervjuade Jimmie Åkesson och andra öppet. Och sen så beslöt vi att låta först en reporter gå med i Göteborgsavdelningen. Men så tänkte vi såhär att om vi nu skulle få någonting där eller inte få någonting där så säger inte det något om hela partiet. För att ge en sann bild så lät vi tre reportrar gå med i partiet, för att se vad som sägs på möten. Och det är ju ingenting som de hade sagt till oss om det var så. Och det märkte vi på öppna intervjuer. Så det var vårt ända sätt att få reda på vad de sa. Och där var instruktionerna till de här reportrarna väldigt tydliga. Att inte inleda, att vara passiv, att inte själv ha en rasistisk…rasistiskt sätt att prata. Utan att vara ögon och öron. - Tack så mycket för att ni kom hit, Sanna Klinghoffer, Anna Jaktén och Kristina Hedberg. Ni som faktiskt var med när Kaliber faktiskt startade. Vi ska nu lyssna på fler klipp ur några av de 252 program som har sänts under Kalibers tio år. Obol: ”I Taormina på Sicilien - inte långt från vulkanen Etna - går en man in på ett hotell. Han talar vant med personalen på italienska. Vi har just ätit lunch på en uteservering. Strax ska vi påbörja en intervju. Men intervjupersonen ser först en flygel och sätter sig. Han som just satt sig vid flygeln i Taormina heter Bo Johansson. Samtidigt som han är här på Sicilien så rapporterar medierna i Sverige om honom - och om hans Obol.” Det var ett avslöjande som skakade om den svenska idrottsvärlden. En schweizbaserad miljardkoncern som hette Obol hade fått ett rykte om sig som svensk idrotts välgörare. Obol erbjöd generösa sponsringskontrakt med idrottsklubbar. I utbyte hjälpte klubbarna till att få företag och privatpersoner att placera pengar i bolaget – ju fler investerare, desto mer sponsring. ”Kronan på verket det var när Obol nu i höst tecknade ett femtonårigt sponsoravtal med basketbollförbundet. Och sedan dess heter basketligan Obol basketball league.” Men Obol visade sig vara en gigantisk bluff. ”Idrottssponsor granskas av finansinspektionen för kapitalförvaltning utan tillstånd” ”De har sagt att de är schweizbaserade, men finns inte alls där. Och de har varken tillstånd för fondhandel i Sverige, Schweiz, eller i Kanada, där de också säger sig arbeta.” I samband med avslöjandet lämnade Obols huvudmän landet och höll sig borta ända tills Kaliber fick träffa den pianospelande finansmannen Bo Johansson ett och ett halvt år senare – på Sicilien. - Det finns ett sätt att få reda på vem som står bakom Obol investment och det är att jag säger vem det är. – Varsågod. – Nej, det kommer jag inte att göra. Det kommer jag aldrig att göra. – Men varför kommer du inte göra det? – Varför skulle jag göra det? – För att vinna i trovärdighet, för att… – Är jag intresserad av min trovärdighet? Är jag intresserad av att rentvå mig nu när jag kommer och träffar er? – Jag hade…Om jag hade varit du hade jag varit intresserad utav att rentvå mig. – Ja, men det är inte mitt intresse. Inte på något sätt. Jag är inte intresserad av att rentvå mig. Jag vill att kunderna ska få tillbaka de pengar som vi kan uppbringa.” Kina: ”Luften är mättad av sötaktigt stendamm och bullret är på gränsen till outhärdligt redan från början. Men det ska bli värre. Mr Huang är klädd i flanellskjorta och brun kavaj och ser butter ut. Han verkar från första början lite förbryllad över ”affärsmännen” från Sverige som går och skriker för sig själva hela tiden.” 2006 granskade Kaliber den svenska handeln med Kina. Genom att utge sig för att vara affärsmän lyckades Kalibers reportrar besöka flera fabriker som levererar granit och smyckestenar för export. ”Redan när vi kommer på tio meters avstånd från byggnaden ser vi hur dammet yr från ingången. Och Mr Huang själv börjar vifta besvärat framför munnen. Sen vinkar han in oss.” Kaliber kunde berätta om arbetsförhållanden som var så dåliga att många av de kinesiska arbetarna fick den dödliga sjukdomen stendammslunga. ”Och för att skona oss från dammet knuffar chefen till arbetarna en efter en för att få dem att sluta slipa just när vi går förbi. Efter bara tio minuter därinne har vi redan munnarna fulla av fint damm och börjar få svårt att hålla den affärsmässiga attityden uppe. – Det där var riktigt, riktigt illa faktiskt. Det gick knappt att vara där inne. Jag har hela munnen full med små, små partiklar.” Efter Kalibers granskning stoppade flera svenska kommuner sin import av sten från Kina. Och Sveriges Stenindustriförbund tog fram en uppförandekod för sina medlemsföretag. Bland annat finns det nu krav på att all importerad sten ska vara märkt, så att arbetsförhållandena i ursprungslandet går att kontrollera. Sverigedemokraterna: 2009, ett år innan riksdagsvalet, gjorde Kaliber alltså en granskning av Sverigedemokraterna, som då var ett parti på väg in i riksdagen. Tre reportrar hade gått med i partiet, och dokumenterade möten och andra samtal med dold mikrofon. Syftet var att undersöka om det var som partiet sa, att de gjort upp med sitt rasistiska förflutna, och att det inte fanns någon skillnad mellan det som sas inåt och det som sas utåt. ”De som kommer från de här länderna är riktiga barbarer. De har det i ryggraden, säger den här partimedlemmen. De andra skrattar eller håller med.” Reportagen avslöjades en rasistisk jargong på politiska möten och andra sammankomster. Och på en resa med nyblivna unga partimedlemmar så sjöng och spelade ledande Sverigedemokrater vit makt-musik. ”Det är alltså den svenska symbolsången för svensk trettiotalsnazism som Erik Almqvist kallar för en cool antimarxistisk sång” Det sjöngs också en sång om Olof Palme. ”Skottet brann, blodet rann, Olof Palme han försvann. Olof Palme gick på bio.” Partiledaren Jimmie Åkesson, som sjöng med i sången om mordet på Olof Palme, ville efter att han lyssnat på programmet inte ge Kaliber en intervju. Däremot uttalade han sig i andra medier, här i SVT:s Debatt: – Jag förstår att det är stötande på många olika sätt. Och jag vill också säga att jag tar fullt ansvar för den här enskilda händelsen som jag upplever egentligen som i de här två programmen från Kaliber som vi har hört hittills som är riktigt, riktigt illa. Inte heller idag vill Jimmie Åkesson ge Kaliber en intervju angående programmen. Det meddelar Sverigedemokraternas presstjänst. Den tidigare riksdagsledamoten Erik Almqvist skriver via mail att den nazistiska propagandasången som han sjöng, ”Friheten Leve”, är ”symboliskt kritisk mot både marxism och borgerlighet. Något jag står för även om jag sannolikt inte delar mycket av låtskrivarens åsikter i övrigt.” Skogen: ”– De här ringarna vid barken på granen, det är spår av tretåig hackspett, som är en rödlistad fågel. – Du menar det schackmönstrade där, det är tretåig hackspett alltså? – Ja.” Nej, det är inte ett inslag från naturmorgon, utan Kalibers reporter Ola Sandstig, som är ute i en urskog utanför Kvikkjokk i Norrbotten. En unik skog med utrotningshotade arter, som snart skulle huggas ner. ”Det är ingen skog för virke, utan kommer förmodligen bli till pappersmassa, och till slut kanske hamna i brevlådan som reklamblad.” Kaliber kunde visa hur skogsbolag struntade i lagens krav om miljöhänsyn, och hur skyddsvärda så kallade nyckelbiotoper avverkades. Dessutom kunde Kaliber visa hur Skogsstyrelsen, den myndighet som har ansvar för att skydda naturvärden, tystade ner känslig statistik om hur skogsföretagen skadar miljön, efter att bolaget Stora Enso Skogs vd ringt upp myndigheten. All inclusive: ”– Det är smidigt med barnen. Och bufféerna är fantastiska för just barnen.” 2011 granskade Kaliber den hetaste semestertrenden, all inclusiveresor. Sol och bad, gratis mat och drinkar – allt ingår. Gästerna betalar i förväg. ”De kan äta tills de storknar från de välfyllda bufféerna. Revbensspjäll, vattenmelon och frasiga baguetter.” Men Kaliber kunde visa att all inclusive-trenden har en mörk baksida. Små restaurangägare slogs ut när turisterna slutade komma, och hotellanställda vittnade om arbetstider och löner som bröt både mot lagar och internationella konventioner. ”Känns det som att ni har gjort tillräckligt för att kontrollera att de hotellen ni har avtal med håller det som ni i sin tur lovar till turisterna? – Nej, absolut inte. Kajsa Moström, på Apollo Sverige, ett av de reseföretag som granskades. - Vad ska ni göra då? – Nä det är bara att vi.. att vi ser till att vi kollar det.” Cytotec: ”– De kanske nämnde att man kommer att blöda lite eller att man förstod det i och med att man liksom skulle krysta ut fostret men de nämnde ju inte hur mycket man verkligen kommer att blöda, för att det är ju enorma mängder blod. Man tror du man ska förblöda när man står där.” Det presenterades som ett säkert, effektivt och inte minst billigt alternativ till godkända läkemedel på marknaden. 2012 kunde Kaliber berätta om preparatet Cytotec, som blivit vanligt inom svensk kvinnosjukvård. Cytotec är egentligen en magsårsmedicin, men orsakar också kraftiga sammandragningar hos gravida, och används därför flitigt vid till exempel uteblivna missfall. Stora delar av läkarkåren betraktade cytotec som säkert. Men kvinnor som Kaliber träffade hade en helt annan bild. ”– Alltså det var ju, det forsade ju liksom ut. Så kändes det i alla fall, eller det kändes inte bara så utan det var så för man såg ju på golv och på väggar och det var blod överallt. – Du säger på väggarna på toaletten? – Ja, alltså jag stod ju. Jag blev väl liksom chockad och stod väl antagligen och vred och vände och undrade hur jag skulle få stopp på det här och hur jag skulle… Så det blev blod överallt, det var enormt mycket.” Cytotec används också vid förlossningar, något som utländska myndigheter varnat för. Här var läkarkåren delad och vissa menade att det fanns risker, eftersom medicinen var svår att dosera. Idag använder fler kliniker Cytotec vid igångsättning av förlossningar än när Kalibers granskning gjordes. Förespråkarna säger att medicinen är säker om den doseras rätt. Språkanalyserna: – Jag sa till henne att jag inte vill åka landet som jag inte kommer ifrån. Det är bättre att om ni ska skicka mig tillbaka till Somalia. Där kommer jag ifrån. Men jag vill inte åka nåt… en annat land som Migrationsverket hittat på. Det vill jag inte åka. För lite mer än två år sedan träffade vi Aisha Sharif, som skulle utvisas till Tanzania – ett land hon själv säger att hon aldrig satt sin fot i. Anledningen till att hon skulle utvisas just till Tanzania var att en så kallad språkanalys som visade att hon pratade språket swahili. Själv hävdar Aisha att hon kommer från Somalia och talar språket bajuni, som är närbesläktat med swahili. När Kaliber granskade ärendet så visade det sig att språkanalytikern som skrivit rapporten inte själv kunde bajuni. Det fanns också en annan språkanalys som visade att Aisha kunde somaliska. Och en världsledande expert på östafrikanska språk menade att det var uteslutet att hon kom från Tanzania. Språkanalyser utförs av privata bolag, och språkanalytikernas identitet är skyddad, så när som på ett anonymiserat cv som ligger som bilaga till själva analysen. När Kaliber gick igenom 1200 språkanalyser som gjorts under 2011 så visade det mindre än en tredjedel av analytikerna har någon som helst språkrelaterad utbildning och de inte alltid hade språket de analyserade som modersmål. – Vi har försökt vara på Tanzanias ambassad, och de har sagt att de absolut inte kommer släppa in mig, för att jag kommer inte från Tanzania. – De kan inte utvisa mig och jag vet inte vad som kommer att hända med mig. De kan inte utvisa mig och de vill inte att jag får stanna här i Sverige. Aisha Sharif lever fortfarande i Sverige. Hon har inte kunnat utvisas, eftersom Tanzania inte heller tror på att hon är medborgare i landet och vägrar ta emot henne. - Det här var alltså ett axplock från de tio år som Kaliber har sänts. Nuvarande producent är Sabina Schatzl. Du tog över 2011. Det är ju en väldig bredd vi hör här..... - Ja, det är Kalibers styrka. Vi håller oss inte bara till de klassiska myndighetsgräven, utan tvätom så ger vi oss ut även i oväntade ämnen. - Vad har hänt med programmet sedan starten 2004? - Vi har hållt fast vid att vi ska vara djärva och modiga, att reportaget är viktigt. Det typiska för Kaliber är kvar, men idag är det 40 program istället för 20 och det är väldigt roligt för vi är med lyssnarna en större del av året och har blivit väldigt självklara inom Sveriges Radio, flera redaktioner vill följa upp det vi gör. - Kaliber bygger ju en hel del på tips från våra lyssnare - hur ska man göra om man vill komma i kontakt med oss? - Man kan mejla och på vår hemsida finns också instruktioner hur du gör om du vill lämna väldigt känsliga uppgifter och hur du kan skydda dig själv och källor. Du kan ockås ringa såklart, avslutar Sabina Schatzl. Det vi har hört idag är bara några av alla de 252 program som gjorts. Reportrar: Markus Alfredsson och Annika H Eriksson Producenter: Sofia Boo och Annika H Eriksson kaliber@sverigesradio.se

6 Apr 201429min

Höga förväntningar och spruckna drömmar. Kaliber - om fotbollsfabriken där jakten på talanger liknas vid barnhandel. Och där det finns stora pengar att tjäna på nästa stjärna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Kom igen ett varv till. Hey, lite bättre tempo nu! Ni är ju tjugo meter efter alla andra. På uppvärmningen står man ju inte still, då rör man sig! Leif Sjöqvist står i den kraftiga blåsten och skriker ut instruktioner till sina spelare. De är, eller ska fylla, tolv år i år, och spelar i göteborgsklubben Hisingsbacka FC. Det är ruggigt väder, och det är bara jag och ett par föräldrar som står vid sidan av planen och huttrar. Efter träningen går spelarna in i klubbstugan, och sätter sig kring ett bord. Jag är här för att höra hur de tänker om en framtida fotbollskarriär. Stämningen är fnittrig. Det är fredag, och en journalist är på besök. Men efter en stund blir en av spelarna, Kevin Alaiso, allvarlig. – Du vet, man måste ändå ha lite kunskap också. Det är inte bara att träna. Du måste ha kunskap för att bli upptäckt. Om du vill gå till Chelsea kan du inte missa 100 bollar på träning. När det kommer till match och om en scout kollar då måste du verkligen ta 100 procent. Det är så man brukar tänka. Vad skulle ni säga om Chelsea hörde av sig? – Alltså, det spelar ingen roll vilket lag det är. Man vill bara komma härifrån.. eller… man vill komma upp till de högre nivåerna. Det spelar ingen roll vilket lag det är. Bara man kommer högre upp. Kevin är tolv år. Han tänker redan på hur det skulle vara om en scout kom på besök. Kaliber handlar idag om den intensiva jakten på talanger inom svensk ungdomsfotboll. Hur flera aktörer ser en chans att tjäna pengar på spelare som inte ens gått ut grundskolan. För jakten på talanger startar redan i tidig ålder. För några få går verkligen drömmen om en proffskarriär i uppfyllelse, men för de flesta blir det aldrig så. – Vill du ha grönt te? En av de som i tidig ålder satsat på en proffskarriär är Anjur Osmanovic. Året han skulle fylla 13 år tog sig hans lag Lärje/Angered till final i världens största ungdomsturnering Gothia Cup. Efter det fick utländska klubbar upp ögonen för Anjur och hans lagkamrater. Och en dag besökte en talangscout från den brittiska storklubben Chelsea Anjur Osmanovic:s lag. – Och så fastnade han för oss. Ja han fastnade för oss. Chelsea ville ha Anjur Osmanovic. Men det finns regler som förbjuder utländska klubbar inom EU att värva spelare under 16 år om inte föräldrarna följer med. Så trots att det var klart med en övergång till engelska Chelsea redan när Anjur Osmanovic var 15 år så spelade han kvar i sitt lag i Sverige. Det var en nervös tid, och han säger att han tvekade innan han flyttade. Då hade han redan hoppat av skolan, för att satsa allt på fotbollen. – Det var väldigt spännande och längtansfullt såklart. Men ändå lite tufft också. Man tänkte att nu ska man lämna familjen. Så man blev lite fast i tankarna. Men han valde att satsa på sin dröm. Och väl framme i Chelsea gick det bra för Anjur, till en början. – Alltså allting bara gick spikrakt uppåt. Eftersom jag var så glad och känslan påverkar prestationen så klart. Så det kändes väldigt bra. Och det gick riktigt bra på försäsongen. Det gick riktigt bra. Anjur kände att han utvecklades som fotbollsspelare. Men efter en tid vände det. -– Jag tror det har mycket med politik att göra. Jag hade aldrig sett det så. Trodde alltid den bästa skulle spela. Det flöt på, det gick riktigt bra. Men de värvade in en brasilianare det året. Och han var värd mycket pengar, och han var från Brasilien och jag är från Sverige. Det är inte samma sak, du vet. Så jag typ bara försvann. Ja jag bara försvann typ. Det började gå allt tyngre i Chelsea. Anjur som hade lämnat skolan och familjen i Sverige, var van vid att alltid få spela. Van vid att alltid vara bäst. Men nu satt han ofta på bänken, och började må allt sämre. – Det är klart att det blev tungt. Den situationen hade jag aldrig haft förr… det chockade mig. Det förändrade allting. Jag kunde inte hantera den stressen eftersom jag var van vid att spela. Vara bland de bästa. Man blev chockad. Man tänkte att nu sitter man på bänken och får hoppa in några minuter. Det är inte som förut. När började ni fundera på att du skulle flytta tillbaka till Lärje? – Det var inte planerat. Det bara hände, snabbt. Jag pallade inte trycket mer. Jag tänkte att nu ska jag inte vara kvar här, jag kommer göra något tokigt. Det var bättre att komma hem och vara med familjen. Men det var ett hastigt beslut också. Typ sista dagen, det var något akut och det blev Lärje. Hur mådde du då den här förra säsongen? – Jag mådde inte så bra. Jag var deprimerad, helt och hållet. Jag var instängd. Många ringde på luren. Jag stängde av den. Det var mörkt. Väldigt mörkt. Det var inte några underbara tider. Riskerna med en tidig elitsatsning är kända. På Svenska fotbollförbundets hemsida skriver man bland annat att barnen sällan tillåts att vara barn och utvecklas i egen takt. Barnen är utsatta för stor psykologisk och fysiologisk påfrestning och stress. Barnen riskerar att missa adekvat utbildning och barnen kan bli så involverade i fotboll att de känner sig främmande i andra sammanhang och får svårt med situationer utanför idrotten. Men Anjur Osmanovic är inte ensam om att tidigt bli kontaktad av utländska proffsklubbar som letar talanger i Sverige. Förra året åkte en tolvårig spelare i IFK Göteborg över till den brittiska storklubben Manchester City för att träna med klubben och visa upp sig. Roger Gustafsson är ungdomsansvarig i IFK Göteborg och han tror att den tidiga jakten på talanger från utländska storklubbar riskerar att skada fotbollens anseende. – Ja, fotbollen står på spel som en trovärdig idrott. Något man kan låta sina barn hålla på med. Men ändå viktigare är ungdomarna själva och skolutbildningen. De flesta som spelar fotboll går inte upp i klubbarnas A-lag. Det spelar ingen roll om det är division fyra i Sverige eller Manchester City. De flesta når inte A-laget. Om man då har missat skolan för att bli bra i fotboll är det ingen ljus framtid som samhället ser ut idag med svårt att få jobb och så vidare. En bra utbildning är suveränt viktig och det är ju det vi satsar på i Sverige. Att de ska få det då. Så det är största faran, att för många spelare tappar skolutbildning och var hamnar de då någonstans? När det blev känt att en tolvåring visat upp sig för Manchester City beskrevs det som unikt i svensk fotboll, på grund av spelarens ålder. Men när Kaliber ringer till de 32 så kallade tipselitklubbarna på herrsidan som spelar i Sveriges två högsta divisioner, och som får extra pengar för att satsa på ungdomsutveckling, upptäcker vi att flera klubbar har liknande berättelser. Sex klubbar berättar att 13-åringar kontaktats av utländska klubbar under de tre senaste åren. Och en klubb berättar om ytterligare en tolvårig spelare som har kontaktats. Men det slutar inte där. En klubb berättar att en tioårig spelare har kontaktats av en utländsk klubb. Och den yngsta spelaren vi får höra om är en nioårig spelare som kontaktats av en utländsk klubb. Totalt berättar 20 av de 32 svenska tipselitföreningar vi pratar med att utländska klubbar under de tre senaste åren har kontaktat spelare som är under 16 år. – Det är helt okej att behålla skorna på. Det är ganska kallt på golvet. En av de som gjort samma resa som Anjur Osmanovic är Martin Bengtsson. Precis som många andra barn i Sverige drömde Martin om att en gång bli fotbollsproffs. 2004 flyttade han till Italien för att spela med det italienska laget Inters ungdomslag. Då var han 17 år gammal. – Den första tiden i Italien var väldigt rolig och spännande. Jag hade drömt om när jag var liten att bli proffs i Milan. Jag hade posters och affischer på väggarna i mitt pojkrum. Och nu hamnade jag i Inter, men det var ändå bilden av att vara proffs i Italien som hade drivit mig. Väl där gick det väldigt bra i början, gjorde mål i min första match och det började skrivas om det. Men sedan fick jag en knäskada och blev borta under en tid. Då kom det in en massa andra tankar och känslor som handlade om vem jag är när jag inte spelade fotboll. Det var första gången jag haft ett brejk, jag hade bara kört på innan. Och då blev jag ganska ställd inför tankarna. Det är inga konstiga tankar för en tonåring, men plötsligt insåg jag att jag inte hade hängt med riktigt i vad som hade hänt. Martin kände sig isolerad och kontrollerad, och sjönk längre och längre ner i en depression. – Det ledde till en depression som ledde till ett självmordsförsök på ett badrum på spelarboendet där jag skar mig i handlederna med rakblad. Sedan åkte jag hem till Sverige och bröt kontraktet med Inter. De ville att jag skulle komma tillbaka men jag klarade inte det eller ville inte det. Visste inte vad jag ville eller vart jag var på väg. Jag kände bara att jag inte kunde åka tillbaka. Några år senare skrev han ner sina upplevelser i en bok. Idag är han författare och musiker, och föreläser om sin tid som ungdomsproffs. Sedan åren som ungdomsproffs har Martin Bengtsson funderat mycket över vad det egentligen var som hände. Han jämför jakten på talanger med aktiehandel, där vuxna spekulerar i barn. – Det finns något problematiskt i att sätta ett pris på barn. Och pratar vi om fotbollen så lever den efter egna regler. Det skulle bli ett jäkla ramaskri om det skedde barnhandel inom något annat område. Men i fotbollen kan man sätta ett pris på en tolvåring och det sker de här affärerna, mer eller mindre synligt. Men det sker då inom den goda bubblan idrott. Det blir någon slags barnhandel i slutändan, ser jag det ändå som. Vår kartläggning visar alltså att 20 av 32 svenska föreningar som spelar i herrallsvenskan och superettan berättar att spelare under 16 år har kontaktats av utländska klubbar de tre senaste åren. Men varför är unga svenska spelare intressanta för utländska klubbar? I våra samtal med ungdomsledare och representanter, både för i tipselitklubbarna och mindre föreningar där spelare kontaktats, får vi höra om hur utländska klubbar satsar stora pengar på sin ungdomsverksamhet. Och även om klubbarna inte får värva spelare under 16 år så vill klubbarna visa upp sin verksamhet för talangfulla spelare och skapa en relation. En ledare beskriver det som en huggsexa mellan de största klubbarna om talangerna. Några pratar också om spelaragenter. Agenterna är licensierade av Svenska fotbollförbundet, och representerar spelaren i en övergång mellan två klubbar. En ledare vi pratar med upplever att agenterna tidigare skrev kontrakt med 15-åringar, men att det idag sker redan i 13-årsåldern. Och agenterna har ofta kontakter i utländska klubbar. Både klubbar och agenter kan tjäna pengar på att tidigt hitta talanger. Klubbarna och agenterna är officiella. För de finns regler för hur kontakter med spelare och klubbar ska gå till. Men vi hör talas om ytterligare en aktör som jagar talanger. Personer som säger att de har kontakter med utländska klubbar, och kan visa upp spelaren – utan att faktiskt ha en agentlicens. De kan gå under titlar som rådgivare eller ombud. De finns inte i det register som Svenska fotbollförbundet har över agenter. Därför är det svårt för klubbarna att kolla upp vilka de är. Och de har heller inte förbundit sig att följa agenternas yrkesregler. Ninous Toma är ungdomsansvarig i Assyriska FF – en av klubbarna vi ringer. Han har tidigare arbetat som licensierad agent. Han berättar om en 13-årig spelare som var på väg till en utländsk klubb för provspel utan att föreningen visste någonting. Det var en så kallad rådgivare som inte hade någon agentlicens som ordnat provspelet. – Plötsligt får vi veta att de har köpt biljetter och är på väg till England. Jaha, tänker man, vad ska hända där? Även om han skulle vara överlägsen, vad innebär det att åka dit? Så det är klart att det är svårt att bara stoppa dem. Så de åkte dit. Vad tänkte ni om klubben som bjöd över honom? – Den är oskyldig för de förstod inte vilken relation personen som hade tagit dem till klubben hade med oss. Han kanske drog en historia om att vi var med på racet. Men så är det inte. Personen som tog dit den här spelaren då, vad sa ni till honom? – Han har hållit sig undan. Han får inte vistas i närheten av våra spelare. Han har förstått själv att vi vet vem han är. Är du intresserad ta kontakt med oss på rätt sätt, men ta inte direktkontakt med spelare eller föräldrar. Ninous Toma är inte den enda vi pratar med som tycker att det är ett problem med personer utan agentlicens som rycker i ungdomsspelare. Benjamin Westman är tipselittränare i GAIS i Göteborg. Han berättar att ledarna ofta pratar om problemet med rådgivare och ombud som tar kontakt med unga spelare. – Relativt ofta skulle jag säga. Det aktualiseras hela tiden med tanke på att vi knyter till oss talanger, spelarna blir bra fort i en tidig ålder hos oss och då kommer per automatik den här andra delen av fotbollen. Vad är det man som spelare riskerar om man får en sådan här kontakt? – Det första är att man kan bli lurad givetvis, om det inte är av rätt eller goda anledningar som man får den här så kallade extra hjälpen. Och det är inte bara elitklubbarna som berättar om hur obehöriga personer tar kontakt med föreningens ungdomsspelare. Också Leif Sjöqvist i Hisingsbacka FC, vars seniorlag spelar i division fyra, har varit med om liknande händelser. – Vi brukar hålla de kort kan jag säga. Det har hänt? – Ja, det har hänt. Vi hade någon stjärna här som ville bjuda med spelarna till Dubai i fjorton dagar. Jag pratade med pappan i fråga som det handlade om och vi var överrens om att det inte var seriöst. Och sedan har det hänt att de har ringt och sagt att de vill ta över spelare. Men jag har hållit på så länge så jag har ganska bra koll på vem som är seriös och vem som inte är det. Och enligt Leif Sjöqvist så är en mindre förening i det läget i princip maktlös. – Vi kan prata med föräldrar, vi kan berätta vad vi vet. Det här är troligt. Men vi kan inte säga nej för då säger spelaren naturligtvis att då byter jag klubb. Vi har inga kontrakt. Då är det bara för honom att gå vidare till nästa klubb. Så vi har inga maktmedel överhuvudtaget. Det är ett problem för om vi säger att det inte ens är seriös och vi säger nej, så kommer klubben bara säga att de ska gå till en annan klubb. Och de hittar alltid en annan klubb. Det är ett problem som är gemensamt för flera klubbar. Alla måste ha en gemensam linje om det ska fungera, om man ska sätta ner skorna någonstans. En klubb kan inte göra det, det är helt meningslöst. Flera vi pratar med tycker att den tidiga jakten på talanger är ett problem. Både för spelarna och klubbarna. Men alla håller inte med. – Jag tycker det är en normal del av fotbollen som har blivit. Nikola Majdandzic var förra säsongen tränare för Lärje/Angereds 12- och 13-åringar – ett lag som förra säsongen hade besök av en scout från en utländsk storklubb som ville titta på spelarna. Nu är han tränare för Angered FCs 13- och 14-åringar, ett lag där två spelare redan fått komma utomlands på provspel. Han säger att så länge man som ledare och vuxen gör klart för spelarna hur hård tillvaron som ungdomsproffs är och vad det är man offrar, så behöver det inte vara ett problem att utländska scouter tittar på 12-13-åringar i svenska klubbar. – Vi säger bara det svåra. Att man lämnar sin familj, man lämnar allt. Och att det är väldigt svårt att lyckas, och det poängterar vi för killarna. Fördelarna fattar de själva, men vi poängterar hur svårt det är att bli ungdomsproffs. Men vi bor i ett område där en sådan här möjlighet.... Det är bara att ställa frågan – skulle du stoppa en ung spelare från att åka från Hjällbo där det åker polishelikoptrar just nu? Skulle du stoppa de här spelarna? Möjligheten de får där genom att bli uppmärksammade kan man inte tacka nej till och vi sätter inte stopp. Men vi förklarar alltid hur svårt det är. Och förre ungdomsproffset Martins Bengtssons kritik som handlar om att jakten på talanger gränsar till barnhandel håller Nikola Majdandzic inte med om, och hänvisar till reglerna som säger att spelare ändå inte får flytta utan föräldrar till en utländsk klubb förrän spelaren är 16 år. – Det är ju den regeln som gäller i EU, och det är inget konstigt med det tycker jag. Så jag skulle absolut inte kalla det för barnhandel. Aldrig. Men när vi står och pratar på fotbollsplanen i Angered händer något överraskande. – Det här är ganska komiskt. Bjarne som står där uppe, det var scouten som arbetade för Chelsea. Han kanske ska kolla på träningen. Han brukar kolla på våra träningar och matcher då och då. Plötsligt vandrar Bjarne Hansen, talangscout för den tyska storklubben Hamburg, ner mot fotbollsplanen i Angered. För några år sedan letade han unga spelare för Chelseas räkning. Och det var Bjarne Hansen som scoutade Anjur Osmanovic. Och nu är han här för att titta på när Angered FC:s 13- och 14-åringar tränar. Och det visar sig att det inte är någon tillfällighet. Han besöker laget två gånger i månaden för att följa spelarnas utveckling, berättar han. – 00-laget var i Danmark. De slog alla de bästa danska lagen. Så självklart kommer jag hit två gånger i månaden för att ha koll på dem. Du kommer så ofta? – Ja,för att se hur de utvecklas. Inte heller Bjarne Hansen ser något märkligt med att scoutingen sker i unga åldrar. – Det är ju inte speciellt för fotbollen. Det finns inom all sport, all musik och all teater. Att man försöker att hitta talangerna så tidigt som möjligt. Det är X-factor på tv där de blir yngre och yngre. Det handlar ju om att se talangerna så tidigt som möjligt. Nu arbetar jag för Hamburg men alla mina kollegor, vi arbetar ju med att hitta talangerna så tidigt som möjligt. Så vi kommer till sådana här ställen och tittar. Jag passar på att fråga honom vad han tänker om Anjurs situation. Det var först efter det att Bjarne Hansen lämnat Chelsea som Anjur började må dåligt och Bjarne Hansen berättar att han faktiskt försökt hjälpa Anjur Osmanovic med att hitta en ny klubb. – Jag har varit mycket ledsen å Anjurs vägnar och har försökt hjälpa honom. I somras hade jag honom på provspel i Nordsjaelland i Danmark. Vi har försökt i Silkeborg och Bröndby. Flera olika klubbar i Danmark. Jag tycker det är mitt ansvar för jag fick honom att åka utomlands och vill gärna hjälpa honom till en ny klubb. Det finns de som lyckas. Som verkligen blir proffs, antingen i Sverige eller utomlands. Hur många som lyckas efter att i tidig ålder visat upp sig utomlands hittar vi inga siffror på. Det är Svenska fotbollförbundet som reglerar och organiserar de svenska fotbollsklubbarna. Claes Eriksson är utbildningsansvarig på Svenska fotbollförbundet. Och han tror inte att det på lång sikt gynnar en proffskarriär att åka iväg till utländska klubbar i tidig ålder. – Den bästa vägen är väl att spela något år i Sveriges högsta liga, för att sedan ge sig ut på nya utmaningar utomlands. Och Claes Eriksson känner igen bilden av att många vill förmedla unga spelare. – Jag tror det handlar väldigt mycket om pengar såklart. Det finns mycket pengar i fotbollen och de vill många komma över. Claes Eriksson säger att det är problematiskt att man letar spelare i så unga åldrar, men att Svenska fotbollförbundet har svårt att göra något åt det. – Vi har riktlinjer där vi är tydliga med hur vi tycker att barn ska bedriva sin utbildning och hur ledarna ska agera. Men den som bestämmer över sitt barn är ytterst föräldern, det är inte Svenska fotbollförbundet som gör det, och den som bestämmer över sin förening är föreningsledningen. Alla föreningar är unika att bedriva sin verksamhet. Men samtidigt som Svenska fotbollförbundet i sitt utbildningsmaterial skriver att barn- och ungdomsspelare ska idrotta på sina egna villkor och göra satsningar i en socialt trygg miljö, så hittar vi en artikel i Dagens Nyheter från 2011 där Claes Eriksson själv jämför talangutveckling med biltillverkning, och att man ska se talangutveckling som produktutveckling där ”produkten kan användas i Allsvenskan eller säljas.” – Det handlar först och främst... kanske ett lösryckt citat, men det handlar först och främst om den elitförberedande verksamheten. Det handlar inte om all ungdomsverksamhet utan om den elitförberedande verksamheten. Den man kommer in i kanske vid 12-13 års ålder. Kan i vissa föreningar vara ännu tidigare. Men någonstans runt den åldern. Så från 12-13 års ålder ska man se det som en produktutveckling där produkten kan användas i Allsvenskan eller säljas? – Ja det skulle man kunna säga, eller som en utbildning skulle jag snarare säga än produktutveckling. Men du sa produktutveckling då. (DN 2011 Red. anm.) – Ja, det kanske jag sa. Kalla det produktutveckling om du vill, men jag skulle hellre se det som en utbildningsinsats. Anjur Osmanovic är nu 19 år. Han har ingen gymnasieutbildning, har inget jobb och bor hemma hos sin familj. I höstas, när han mådde som sämst, funderade han på att sluta med fotbollen. Men han mår bättre nu och under våren spelar han med Lärje/Angereds A-lag i division två. Trots slutet i Chelsea hoppas han till sommaren kunna hitta en ny klubb utomlands. Och han ångrar, trots allt, inte att han åkte. – Jag säger alltid att den som säger nej till utlandet är rädd. Det är en utmaning, man ska ta den. Det som händer det händer. Allt är redan nedskrivet så det är inget du behöver oroa dig över. Reporter: Morris Wikström morris.wikstrom@sverigesradio.seProducent: Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

30 Mars 201429min

Drygt ett år har gått sedan debatten om Reva var som mest intensiv. Då handlade det om ID-kontroller i tunnelbanan och om polisens hänsynslösa jakt på papperslösa. Men vad hände med debatten? Kalibers nyhetsdokumentär handlar idag om det kontroversiella projektet Reva. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Då, för drygt ett år sedan, var debatten intensiv. I debattartiklar, på kultursidor och i reportage diskuterades Migrationsverkets, Gränspolisens och Kriminalvårdens nya projekt Reva. Ett projekt med syfte att öka antalet avvisningar. Men kritiken landade mest i gränspolisens knä och debatten kom att handla mycket om hur invandrare krävdes på id-kort i tunnelbanan, hur polisen slog till på borgerliga vigslar och häckade utanför barnpsykiatrin. Allt för att få fast papperslösa som skulle skickas hem till sina hemländer. Det pratades om stasimetoder och att en ny polisstat växt fram, där invandrare eller de som såg ut som invandrare, skulle kontrolleras. Men vad var det som ledde fram till den här förändringen? Och hade medierna och allmänheten verkligen förstått vad Reva egentligen handlade om? Nu, 2014, har debatten om Reva tystnat. Men på olika håll fortsätter kampen. Till exempel här i Jesusparken nära Möllevångstorget i Malmö där ett gäng aktivister tältar i protest mot att flera afghaner ska avvisas. Det är fortfarande kallt ute och en av de som riskerar att avvisas, Zabihullah Nadeem, visar runt i tältlägret. – This is the tent. We fixed it yesterday and we were here last night also. You have some beds here and blankets. – Yes some warm things, it was very hard to stay here last night. You slept here? – Yes we slept here. But it was very cold, and some friends got sick, but we will continue this. De flesta här är med i olika nätverk såsom Aktion mot Deportation och Asylgruppen som jobbar aktivt mot Reva. De berättar att en del blivit sjuka av kylan men att de ska fortsätta med protesterna. En av de som sökt sig hit är Zabi Rahimi. Han säger att han avskyr Reva. – No I am actually not interested to talk about Reva. Because I really hate it. Why do you hate it? – Because it´s a fucking stupid system. Have you protested against it? – Yeah, many times. As much as I could. And why? – Cause I really hate it. It´s an indecent system. Hej jag kommer från Sveriges radio och gör ett program om Reva. Vad tycker du om Reva? – Jag tycker att Reva är förkastligt, säger aktivisten Heram Li. Varför då? – Dels för att det utgår från rasprofilering. Man kan ju inte ha ett rättsväsende där polisen kollar och ser hur du ser ut och därefter stoppar dig. Det är ju mot allt som har med mänskliga rättigheter och demokrati står för. Aktivisterna här är långt ifrån ensamma med att ha uppfattningen att Reva handlar om id-kontroller på stan. Den föreställningen har också flitigt förmedlas i olika medier. I till exempel SVT:s morgonsoffa då det lät så här för ett år sedan. “Ska polisen få stoppa och kräva identifiering av människor som ser ut vara i Sverige utan tillstånd? Ja det har diskuterats intensivt de senaste veckorna efter polisens så kallade Reva-projekt där man stoppat människor i till exempel Stockholms tunnelbana på jakt efter papperslösa”. SVT, Gomorron Sverige SVT var inte ensamma. I Dagens Nyheter och i Svenska Dagbladet med flera kunde man läsa om polisens Reva-kontroller. Och när Jonas Hassen Khemiri skrev ett öppet brev till justitieminister Beatrice Ask kopplade även han ihop Reva med de inre utlänningskontrollerna. Men Reva handlade inte om id-kontroller på stan. – Reva-projektet är egentligen något ganska tråkigt administrativt som kanske framförallt sker inne på Migrationsverkets kontor bland deras handläggare. Det handlar om att effektivisera handläggningen av verkställighetsärenden, säger Peter Leander som står bakom en färsk rapport från den väns­terorienterade tankesmedjan Arena idé. I rapporten har Peter Leander granskat polisens inre utlänningskontroller och hur de uppkommit. Enligt honom har Reva lett till att man fått mer tid över till att göra fler id-kontroller på stan. Men han menar att det inte går, som många medier har gjort, att sätta likhetstecken mellan Reva och polisens id-kontroller. – Man pratar om polisens Reva-projekt, man pratar om Reva-poliser, polisens Reva-kontroller. I media av någon anledning så används det här Reva-begreppet på just inre utlänningskontroller. Det finns ett missförstånd där. Men det har varit felaktigt? – Ja det är det. Man har slarvat. Det blir väl mer slagkraftigt att kalla det Reva. För att förstå hur Reva kom till får man gå tillbaka till december 2008 då regeringen skickade ut sina regleringsbrev. Alltså de uppdrag som varje år delas ut till Sveriges myndigheter från regeringen. I regleringsbreven till Migrationsverket, Kriminalvården och Gränspolisen uttryckte regeringen att man ville att de tre myndigheterna skulle göra en översyn för att öka antalet verkställigheter, alltså att fler skulle skickas tillbaka till sina hemländer. Detta hade regeringen aldrig uttryckt tidigare. En av anledningarna var att få ner de långa handläggningstiderna och att minska trycket på Migrationsverkets förvar. Året efter, 2009, avsattes 10 miljoner kronor och en av satsningarna blev Reva, en förkortning av Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete. Och projektet gick ut på att jobba smartare i byråkratin. Det handlade bland annat om att tjänstemän skulle ta över ärenden när deras kolleger blev sjuka och att dela in ärenden efter svårighetsgrad. Inne på polisstationen i Malmö sitter gränspolisens chefer Kristina Hallander Spångberg och Leif Fransson. Här var man först ut med projektet som först skulle testas i Skåne. Och den nya metoden nådde framgång. – Vi blev effektivare. Vi ökade antalet verkställigheter markant. Skånes verkställigheter gick upp med 25 procent från 2010 till 2011, säger Kristina Hallander Spångberg. – Innan har det varit så att de svårare ärendena hade man aldrig tittat på innan. Nu avdelade man ett antal utredare som i lugn och ro fick jobba med de här svårare ärendena och då ledde det också till att man nådde en framgång där och sedan var det en grupp som bara jobbade med de här lite snabbare ärendena. Så att med en tydlig uppdelning får man också en specialisering och med det får man också upp en kunskap och en snabbhet i olika ärenden, säger Leif Fransson. Det var alltså det här Reva handlade om - att dela upp olika ärenden poliser emellan efter svårighetsgrad. Inte om de inre utlänningskontrollerna. Leif Fransson och Kristina Hallander Spångberg säger att det spred sig en frustration inom polisen när medierna inte förstod vad Reva egentligen var. – Det är klart att det är frustrerande. Jag tyckte och kände så här: fast man levererade sakliga uppgifter så fastnade inte det hos ett antal journalister, säger Leif Fransson. - De journalister som faktiskt beskrev vad Reva var. De försvann ju, säger Kristina Hallander Spångberg. I debatten menar du? – Ja, det försvann. Det kom aldrig upp. – Man vill ju alltid ha ytterligheterna. Det jag kan tycka är tragiskt är att journalister inte engagerar sig mer i att ta reda på vad sanningen egentligen är. Vad är det här? Utan man har redan förutbestämt att så är det. Det kan jag tycka det är synd att man inte kan ha en nyanserad debatt - att det här är Reva och här är det som är fel, säger Leif Fransson. – Det som är trist med det är att när det blir en sanning i media, då styrs ju också den allmänpolitiska debatten, det blir väldigt polariserat och det tjänar ju inget syfte, säger Kristina Hallander Spångberg. Men även om Reva var en administrativ metod så kontrollerades ju människor på stan, till exempel i tunnelbanan. Någonting hade ju hänt. För att förstå hur de inre utlänningskontrollerna har blivit allt fler får man backa till 2001. Då Sverige går med i Schengen. Syftet med Schengen var att människor skulle kunna röra sig helt fritt mellan de EU-länder som ingår i samarbetet. Men för att kunna öppna gränserna ställdes ett motkrav från EU. De inre utlänningskontrollerna, som gick ut på att polisen skulle göra kontroller innanför landets gränser. Det för att motverka illegal invandring och gränsöverskridande brottslighet såsom människosmuggling. Men till en början gjordes det få kontroller. Det framgår av Gränskontrollutredningens betänkande från 2004. Där beskrivs det också att det fanns en osäkerhet inom polisen hur kontrollerna skulle genomföras. Man var orolig att kontrollerna skulle bryta mot diskrimineringslagen. 2007 började polisen föra statistik över antalet kontroller. I statistiken kan man se att polisen då börjat prioritera kontrollerna. 2007 gjordes 10 000 kontroller året efter 17 000. Sedan, i juni 2011, hände något. Då Rikspolisstyrelsen i en FAP, alltså i sina allmänna råd och föreskrifter, gav ut en text om de inre utlänningskontrollerna till polismyndigheterna runt om i landet. Nu slog man fast att kontrollerna skulle vara en integrerad del av polisens olika verksamhetsgrenar. Här förklarade man också att kontrollerna var en viktig åtgärd eftersom vi gått med i Schengen. Det här var alltså orsaken till varför de inre utlänningskontrollerna hade ökat så markant. Men i Skåne fanns det även en annan bidragande faktor till varför antalet inre poliskontroller ökade. I slutet av 2011 drabbades Malmö av en mordvåg och polisen stod handfallen. Skånepolisen beslutade därför att begära en nationell förstärkning från andra polismyndigheter - poliser som skulle bistå Malmöpolisen i kampen mot mordvågen. Malmöpolisen förstärktes och sammalagt arbetade en tid 300 poliser I Malmö som hjälpte till dels med mordutredningarna men också med att patrullera på Malmös gator. Satsningen döptes till Operation Alfred. – Så man ökade antalet poliser i yttre tjänst dramatiskt och de gjorde ju många personkontroller. På hotspots, där man vet att det begås brott och de kontrollerna förstod jag när den debatten kom bakades ihop med de inre utlänningskontrollerna, säger Kristina Hallander Spångberg. Skåne var först ut med Reva. Men snart skulle andra polismyndigheter också implementera den nya administrativa metoden i sitt arbete. 2013 inleddes projektet i Stockholm. I bland annat SVT och P3 Nyheter kunde vi för ett år sedan höra flera personer som berättade om hur de blivit kontrollerade av polisen i tunnelbanan. "- Ja, det var så att jag stod och väntade på en kompis innanför spärrarna och jag hade dragit mitt SL-kort och jag hade inte plankat eller någonting. Och då kom det en polis och frågade mig om jag skulle kunna följa med åt sidan. Jag skulle vilja se ditt pass för du är misstänkt för att ha kommit illegalt in i Sverige Vad känner du när det här händer? - Det känns dåligt. Det känns diskriminerande" " - De frågade mig först på engelska om jag kan prata svenska. Hur kom jag hit och hur länge hade jag bott här. Hade han någon anledning att stanna dig tycker du? - Absolut inte. " Vittnesmål från tunnelbanan SVT och P3 Nyheter I de större medierna rapporterade man om polisens Reva-kontroller. Men faktum var att när de första medierna började skriva om kontrollerna hade inte ens Reva startat i Stockholm. – Ja de har vi ju genomfört under flera år, säger Per-Uno Johansson som är enhetschef vid Gränspolisens utredningsenhet i Stockholm. Så det hade ingenting med Reva att göra? - Nej, absolut inte. Och ändå kopplades det ihop, hur kunde det bli så tror du? – Det kan inte jag förklara för vi förklarade för journalisterna gång efter annan både jag och min chef i ett antal intervjuer att det fanns ingen koppling. Men du berättade det här för journalisterna att det här hade inte med Reva att göra ändå så skrev de att det hade med Reva att göra, vad tänker du om det? – Ja, jag tycker det är tråkigt att de inte lyssnar på vad man säger. Jag får intrycket av att de redan hade bestämt sig att här ska vi köra en drive och då gjorde man det oavsett vad vi sa. Sen då all den här kritiken som kom då, varför upplevde så många att de blev diskriminerade i tunnelbanan? – Ja, det kan ju inte jag svara på. För det var ju många som upplevde då att de blev diskriminerade. – Ja, men då uppmanade vi dem att de skulle göra en anmälan så att man får utreda det. Men hur lätt eller svårt är det att genomföra den här typen av kontroller utan att diskriminera någon? – Ja nu förstår jag inte riktigt hur du menar. Vi upplever inte att de här kontrollerna var diskriminerande. Nej, men det var ju många som gjorde det. – Jag kan ju inte svara för hur de upplevde det. Jag kan inte svara på hur andra upplever vissa kontroller. Men går ni på utseende? – Nej, vi går inte på utseende utan vi går på andra omständigheter och nu måste jag bryta för nu har de här minuterna gått för länge sedan. Ja, okej. Tack så mycket. – Tack, hej. Även om frågan om diskriminering i tunnelbanan fortfarande är känslig för polisen så kvarstår faktum. Reva hade inte ens inletts i Stockholm när medierna började skriva om id-kontrollerna i tunnelbanan. Även i Skåne pekades vissa metoder ut som en del av Reva. Till exempel att man slog till på borgerliga vigslar i jakten på papperslösa. – Att vi kontrollerar borgerliga vigslar. Så länge jag har varit här och några år innan dess har man gjort det, säger Leif Fransson vid Gränspolisen i Skåne. Det var långt innan Reva? – Ja, det var långt innan. Det var 10 år. Alltså så länge man har sysslat med utlänningsverksamhet så har man kontrollerat borgerliga vigslar. Men var gick det fel då, var kommer det här ifrån, den här missuppfattningen då? – Jag tycker du ska fråga Linda Stark som skrev den första artikeln, säger Kristina Hallander Spångberg. Det var där det blev fel? – Ja. Linda Stark var en av de första journalisterna som skrev om Reva-projektet i reportagetidningen Re:public. – Idén kom egentligen från redaktionen och de frågade om jag ville undersöka vad det var som gjorde att ungdomar som levde gömda i Malmö kände sig väldigt rädda för att gå ut och de kände att de var extra bevakade av polisen, säger Linda Stark. Vad var det du kom fram till då? – Först och främst tog jag kontakt med de som jag hade kontakt med innan som träffade gömda i Malmö. Och de bekräftade den bilden. Och jag hörde av mig till flera och alla sa samma sak. Och när jag kollade runt lite på nätet så hittade jag på något sätt ett dokument från polisen där det handlade om Reva. I den längre artikeln som fick stort genomslag och som lade grunden till hur andra medier uppfattade vad Reva var kunde man läsa att id-kontrollerna på stan, stormningar av borgerliga vigslar och påringningar till BUP, allt var nya metoder som en del av Reva. – Jag tycker också att det är problematiskt om man säger Reva-kontrollerna i tunnelbanan. Jag har inte velat använda det. Men för du skriver ju också det att id-kontroller på stan är en del av Reva? – Ja, för att kan man koppla ihop samman de här arbetsmetoderna med Reva? Ja, ju mer effektiva vi är i det administrativa arbetet desto mer tid har vi för spaningsarbetet och det är ju inre utlänningskontroller. I Linda Starks artikel står det att polisens arbetsmetoder var en del av Reva. Men hon tycker ändå inte att det är hennes ansvar vad andra medier senare har skrivit. – Alltså jag kan bara ta ansvar för min artikel. Där jag är tydlig med att skriva att det är en konsekvens av Reva. Sedan om andra medier har skrivit det kritiserade Reva-projektet när det kom till Stockholm. Det får ju stå för dem. Men kunde du ha varit tydligare så här i efterhand? – Det jag kunde ha varit tydligare med var kanske att metoderna i sig kanske inte var nya. Gränspoliserna Leif Fransson och Kristina Hallander Spångberg igen. -- Många hade en grov missuppfattning. Men mycket av upprördheten kom ju från de här metoderna man använde. Att man går in på borgerliga vigslar till exempel. Spelar det någon roll att man kallar det för Reva eller inte? – Nej, men då tycker jag att journalisterna ska föra ut att när det gäller borgerliga vigslar handlar det om rätten att göra inre utlänningskontroller. Alltså som journalist tycker jag att det är viktigt att man åtminstone för ut ett korrekt budskap så att folk åtminstone kan ta ställning till - vill jag ha en inre utlänningskontroll? Då får man förklara vad är en inre utlänningskontroll och så får man ha en diskussion utifrån det och då kan man ju ha en livlig debatt. I Debatt på teve eller var som helst. Men man måste åtminstone leverera korrekta slutsatser på ett korrekt material. Annars går det inte att förändra något? – Nej, det är ju helt omöjligt. För då pratar vi om äpplen, medan journalisterna pratar om päron och sen uppfattar allmänheten det som apelsiner. Alltså det är helt omöjligt att få ut något vettigt eller konkret av det. Nils Funcke är författare, publicist och expert i yttrandefrihetsfrågor. Han menar att den här typen av missuppfattningar kan skada allmänhetens förtroende för journalistiken. – Det är ju alltid så att man ska beskriva saker och ting sakligt. Det tjänar ju inget till att bedriva och gå ut med överdrifter, för rätt som det är kommer sanningen ikapp det här och då undergräver man ju tilltron till medierna och risken är ju att man utsätter myndigheterna för medborgarnas avoghet när det faktiskt inte är motiverat. Så ska ju en bra journalistik inte fungera heller utan vi ska ju dra upp oegentligheter och tillkortakommanden och allt vad det nu kan vara, men man ska ju ändå beskriva verkligheten på ett korrekt sätt. – Och sedan som sagt var då också att tilltron till myndigheterna minskar och jag säger inte att ambitionen ska vara att de ska ha hög trovärdighet, men ska de falla, så ska de falla på att de faktiskt gör dumheter eller felaktigheter. Inte att man målar upp en bild av att de är korrupta eller att de är invandrarfientliga eller vad det nu kan ha varit i det här sammanhanget. I Kalibers nyhetsdokumentär har du idag fått höra om hur medier rapporterat om Reva. Hur en missuppfattning spridit sig om att Reva handlade om de inre utlänningskontrollerna. Men att Reva aldrig handlade om det, utan var en administrativ metod som användes av bland annat polisen. Men hur har det gått då? Antalet inre utlänningskontroller har ökat år för år. 2012 gjordes det över 42 000 inre utlänningskontroller i Sverige. Samtidigt har polisen i Stockholm beslutat att inte längre genomföra kontroller på tunnelbanan. Reva-projektet kommer i sommar att avslutas och bli en ordinarie del av Polisens, Migrationsverkets och Kriminalvårdens verksamheter. Men samtidigt har man blivit mindre effektiv och lyckats avvisa färre personer under 2012 och 2013 än i början av projektet. Peter Leander på Arena idé som skrivit rapporten om de inre utlänningskontrollerna tror att Reva-debatten hade kunnat landa annorlunda om det inte skett någon missuppfattning om vad Reva var. – Polisen har fått bära ett hundhuvud i den här debatten som kanske skulle kunnat ha getts till politikerna. Vad hade hänt då om debatten hade riktats mer åt det hållet? – Det är ändå en ansvarsfråga. Vad beror den här viljan på? Man kunde ställt politiker mer till svars för de inre utlänningskontrollerna, än enbart polisen. Att se den politiska dimensionen av det här. Och i Jesusparken i Malmö fortsätter tältprotesterna. Och även om man här har börjat förstå att Reva inte är samma sak som de inre utlänningskontrollerna så tycker i alla fall aktivisten Heram Li att debatten lett till något positivt. – Jag tror generellt på ett sätt att det har blivit bra. För man här ändå uppmärksammat frågor kring det och folk har fått en djupare förståelse kring det. Sen hade man kanske kunnat önska sig att debatten inte tog slut när det blev ointressant efter en månad när Jonas Hassen Khemiri hade skrivit en debattartikel och alla hade lajkat den på Facebook och sen va alla nöjda och gick hem. Och där tog ju varken Reva eller de inre gränskontrollerna slut. Det är väl någonting man kanske kan tycka är tråkigt. Men samtidigt så tror jag att fler i samband med det har engagerat sig, kollat upp mer, läst på mer. Att det ändå finns en mer levande debatt efter än före. Reporter Mikael Funke kaliber@sverigesradio.seProducent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

23 Mars 201428min

Mycket pengar, utsatta människor och stora brister i kontrollen. Har det som var tänkt att fungera som ett skydd för samhällets svagaste blivit en arena för bedragare? Allt fler kräver nu att regeringen river upp systemet med gode män och förvaltare och gör om från grunden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. - Jag är 95 år och där är jag och min syster, säger en äldre dam. - Foton som hänger på väggen och vilken är det som är du då? Är det du som är till vänster eller höger? - Höger förstås. - Förstås? Ja,ja… skrattar sjuksköterskan Sabina Bäckström. Det är snart dags för lunch på demensboendet Nytorgsgården i Stockholm – och sjuksköterskan Sabina Bäckström går ett varv och ser till de boende. Många av dem som bor här har blivit gamla och glömska och klarar inte längre av att sköta sin ekonomi, men hjälpen de får av samhället fungerar inte alltid, berättar Sabina. - Om du ringer och tjatar och pengarna inte kommer? Vem ska du kontakta då om de inte har anhöriga?, säger Sabina Bäckström. Det här är den tredje och sista delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som tidigare kallades omyndigförklaring. Förvaltarskap och godmanskap har kommit till för att skydda den som inte kan ta hand om sig själv. Det kan vara på grund av psykisk sjukdom eller till exempel demens. Men tidigare i vår serie har vi hört om människor som far väldigt illa. Stora summar pengar som försvinner utan kvitton och människor som inte får sitt förvaltarskap omprövat på många år. Under seriens gång har vi också fått många mejl och telefonsamtal från människor som berättar om liknande händelser. Innan vi tar reda på vad den ansvariga ministern, justitieminister Beatrice Ask, har att säga om systemet ska vi börja med att ringa in problemen. Kritiken handlar inte om ifall förvaltarskap och godmanskap behövs. Tvärtom de flesta är överens om att behoven kommer att öka. I takt med att vi blir allt äldre kommer fler av oss att förlora våra förmågor. Många äldreboenden och psykiatriska institutioner har också slagit igen de senaste decennierna. Men även många av dem som bor på en institution behöver hjälp av någon som sköter deras ekonomi. Det gör de flesta på Nytorgsgården, där sjuksköterskan Sabina Bäckström jobbar. - Alltså det behövs ju nån som sköter ekonomin så är det ju bara. Så det finns ju ett behov det gör det ju absolut. Någon måste ju kunna sköta ekonomin speciellt för dem med minnessjukdomar. Sabina Bäckström har jobbat som sjuksköterska i 14 år och haft mycket kontakt med gode män och förvaltare genom åren och hon säger att det där väldigt olika hur väl de sköter sina uppdrag. En del gode män hälsar på ibland, håller kontakt med personalen och ser till så att deras huvudmän får både den omvårdnad och de pengar de behöver, men det finns också de som inte ens ser till så att de boende får sina grundläggande behov uppfyllda. - De flesta problemen som vi har är ju när man tar kontakt och de inte riktigt sköter det ekonomiska. Man tar kontakt för pengarna börjar ta slut och de behöver gå och klippa sig eller gå på fotvård eller något sånt och så dröjer det väldigt länge innan pengarna kommer in. Ibland måste man ringa och tjata och påminna: Nu är det så att vi bara har så många kronor kvar. Det behöver fyllas på för annars kommer hon inte att ha råd att göra någonting. Det måste fyllas på. Jaa, säger dem. Vid nästa tillfälle när man behöver pengarna så finns de inte där och det är väl inte så riktigt som det ska fungera, berättar Sabina. - Vad gör ni då i en sådan situation? - Nä, alltså det är väldigt svårt för personalen. Jag menar vi kan ju inte ta med boende på sådana saker som de kanske skulle behöva. Men även saker som en utflykt. Har de inte råd att åka så är det ju uschligt att de får sitta hemma på en solig dag om de ska ut och bara fika, men har inga pengar. Det måste ju kunna fungera det här med godmanskap för dem som inte har släktingar eller kan sköta ekonomin själv. För de boende blir på Nytorgsgården kan alltså skillnaden mellan en bra eller dålig god man eller förvaltare innebära skillnaden mellan om man kan åka med på en utflykt eller inte. Som det ser ut idag ska systemet med gode män och förvaltare uppfylla både behoven för den som bor på en institution och för den som bor i sitt eget hem. För den som bor hemma finns det inte alltid någon personal som kan ringa och tjata om pengar. Att bli satt under förvaltarskap är en betydligt större inskränkning i en människas liv än att ha en god man, även om båda uppdragen vilar på samma lag. En god man aldrig får göra nånting som är tvingande, utan måste ha sin huvudmans samtycke, medan en förvaltare tar över beslutanderätten och träder in i personens ställe. En del av dem som har en förvaltare har små eller inga möjligheter att göra sina röster hörda. Därför anses det också extra viktigt att samhället skyddar just den här gruppen. Men så ser det inte alltid ut i praktiken. En som har mer inblick än de flesta i hur systemet fungerar i verkligheten är Elisabeth Carlsund. Hon gick i pension för ett och ett halvt år sen, men innan dess jobbade hon på Riksrevisionen. Det är kommunerna som har ansvar för förvaltarskap och godmanskap, men de statliga länsstyrelserna har till uppgift att kontrollera att kommunerna utövar den tillsyn de ska. När Elisabeth Carlsund granskade länsstyrelsernas kontroller – år 2006 och 2009 – såg hon ett skyddsnät där maskorna blivit så stora att systemet kan locka till sig bedragare. - Kombinationen av att det handlar om många människor som inte kan föra sin egen talan, det är därför de har en ställföreträdare, mycket pengar inblandade och det finns väldigt lite insyn från samhällets sida i realiteten. Vi följer inte ens upp hur många handlar det om här, hur mycket pengar handlar det om? Det vi har idag, det är siffror från den första granskningen som avser 2004. Sen har vi inte siffror på hur mycket det är. Och det sker väldigt mycket utan att det finns en ordentlig insyn i och med att det inte finns någon uppföljning av det hela, säger Elisabeth Carlsund. Det finns alltså inte ens någon statistik över hur många som har god man och förvaltare idag. De senaste siffrorna är från 2004. Då handlade det om 88 000 personer men det har blivit många fler sen dess – och allra mest ökar förvaltarskapen. Det visar en undersökning som Kaliber har gjort. Men trots att det handlar om så utsatta människor saknas det idag tydliga regler för hur förvaltarskapet ska gå till. När tingsrätterna fattar beslut om förvaltarskap lägger de stor vikt vid läkarintyget, men i den första delen av vår serie berättade Karin Sparring Björkstén som specialist i psykiatri och geriatrik och jobbar som överläkare i psykiatri i södra Stockholm att det råder en stor osäkerhet i läkarkåren om hur läkarintygen för förvaltarskap ska skrivas. Det finns idag inte ens några kriterier för vem som ska anses behöva en förvaltare. - I en del andra länder har man jobbat med det här och det finns direktiv. I England har man nåt som heter the mental capacity act, där man har strukturerat upp väldigt noggrant hur man ska bedöma om människor har förmåga att fatta vettiga beslut som är bindande. Men vi har inga direktiv ens för det här, säger Karin Sparring Björkstén. Idag kan ett läkarintyg om förvaltarskap skrivas av vilken legitimerad läkare som helst, en läkare som kanske bara har träffat personen en kort stund på en vårdcentral. Och omprövningen av förvaltarskap görs inte heller alltid som den ska. Enligt lagen ska ett förvaltarskap omprövas varje är, men i tillsynsrapporter från länsstyrelser läser vi om kommuner, som på grund av tidsbrist, dröjer flera år med att upphäva förvaltarskap. Till och med i fall där de själva har konstaterat att förvaltarskapet borde upphöra. När tingsrätten har fattat beslut om förvaltarskap och förvaltaren tillsätts är det kommunens överförmyndare som sköter rekryteringen. De kan fråga runt i sin egen bekantskapskrets eller till exempel annonsera efter folk. Och det var en just en sån annons om att Uppsala kommun sökte gode män som Berit Stag läste i tidningen för 21 år sen. - Berit, vi ses om fjorton dagar, säger en kvinna i Uppsala som har Berit som god man. - Jaa, det gör vi som vanligt såklart, säger Berit Stag, som precis har varit och hälsat på en av sina huvudmän. Hon brukar besöka kvinnan två gånger i månaden. Berit har sammanlagt sju huvudmän och hon drivs av en önskan om att ge dem så goda förutsättningar som möjligt i samhället. - Jag tycker om att försvara människor som inte kan försvara sig själva till de rättigheter man har. Vi kan ju bråka med myndigheter, vi som är friska, på ett helt annat sätt. De har inga möjligheter att kunna göra det och då är det väldigt intressant att hjälpa dem så att de har sin rätt. För de har lika stor rätt att leva och ha ett bra liv i samhället som vi har. Det är väl därför jag tycker om att göra det, säger Berit Stag. - Från överförmyndaren i din kommun, hur mycket instruktioner har du fått av dem hur du ska genomföra uppdraget? - Man får ju inte instruktioner därifrån mer eller mindre. När man får uppdraget så man får man ett papper där det står vilka åtgärder man ska göra då i början, att man ska ta kontakt med banker och si och så, sen är det upp till mig själv, så man får ju inte mycket hjälp därifrån. - Men hur mycket utbildningar erbjuds du från kommunen? - Ingen, mer eller mindre. Ingen utbildning därifrån. När jag började, då fanns ju inte godmansföreningen och gjorde det här då som de gör nu med utbildning. Men nu är det då att via föreningen så utbildas ju folk. - Men i den kommun där det inte finns någon engagerad förening, vad händer med den? - Stackars huvudmän! Det är ju bara att säga det. De får inte den hjälp de behöver där kanske. Det krävs ingen särskild utbildning för att bli förvaltare eller god man och det gör det inte heller för att bli överförmyndare. De som är överförmyndare är ofta politiskt förtroendevalda. Eva von Scheele är förbundsjurist på Sveriges kommuner och landsting och företräder kommunerna och hon bekräftar att det inte finns några tydliga regler, varken för hur förvaltare eller överförmyndare ska hjälpa de mest utsatta i samhället idag. - Det stora problemet, det är den lagstiftning som inte varken hjälper varken överförmyndarna eller ställföreträdarna att tala om vilket uppdrag ställföreträdarna har. Och det i sin tur är ju en rättsosäkerhet för de mest utsatta i samhället, säger Eva von Scheele. - Vad sätter det den som tar på sig uppdraget i för sits? - Att den får ett otroligt stort ansvar, skyldigheter som man sen då ska redovisa för överförmyndaren som sen då i sin tur ska försöka tolka lagen, där det inte finns någonting att tolka. Lagarna som styr systemet med godmanskap och förvaltarskap kom till redan i början av 1900-talet. Det har gjorts en del ändringar genom åren, men i grunden ser systemet likadant ut nu som då, men samhället har under samma period genomgått stora förändringar. Margareta Brattström som är professor i civilrätt på Uppsala universitet och en av Sveriges främsta experter på familjejuridik, tycker inte att lagstiftningen har följt med sin tid. - Det finns ju ganska många fall där det inte riktigt fungerar som det är tänkt. Och då måste man ju börja fundera på hur det kommer sig. Finns det någonting som kan vara bättre? Och det har ju utretts flera gånger om och man vet en hel del men man har inte genomfört det än. Så det är ju lite sorgligt, säger Margareta Brattström. Vi ska återkomma till de utredningar som faktiskt är gjorda, men först ska vi återigen titta närmare förvaltarens uppdrag. Att vara förvaltare är ett frivilliguppdrag som till stor del bygger på att folk vill ställa upp ideellt. Arvodet för en förvaltare ligger på mellan 9 000 och 13 000 kronor om året och uppdraget kan vara både krävande och utsatt. Det handlar inte bara om att ta hand om en persons vardagsekonomi, utan kan också röra sig om stora affärer som fastighetsförsäljningar – och om att se till så att huvudmannen får bra omvårdnad. En förvaltare har heller ingen rätt att avsäga sig sitt uppdrag förrän en ersättare har hittats. Många kommuner har idag svårt att hitta folk som vill åta sig uppdraget och det har i sin tur lett till att de förvaltare som finns kan ha väldigt många uppdrag. Berit Stag som vi träffade i Uppsala har sammanlagt sju godmans- och förvaltaruppdrag och enligt henne tar det ungefär motsvarande 75 procent av en heltidstjänst att sköta dem. Men det finns förvaltare och gode män som har över 70 uppdrag – och i lagen finns det ingen övre gräns för hur många uppdrag en förvaltare får ha. Att en del förvaltare har väldigt många uppdrag ser de flesta kommuner som ett stort problem. Så för att förbättra kvaliteten har flera kommuner satt upp egna maxgränser. Men när vi läser protokoll från överförmyndarnämnders sammanträden och ringer till de här kommunerna visar det sig att även de ofta bryter mot sina egna regler. Överförmyndarnämnd Mitt i Sundsvall har till exempel satt en gräns på max tio uppdrag. Ordförande i nämnden är Bertil Swenson. - Vi har en gräns på högst tio stycken, säger han. - Följer ni den gränsen? - Japp. - Fast jag vet att ni har flera förvaltare som har fler än tio uppdrag… - Ja det beror ju på om det är en person som har skött uppdraget väldigt länge, så kan de få någon till. Maud Ollén, överförmyndare i Norrköping: - Vi har i våra riktlinjer en maxgräns på tio uppdrag. Vi följer den till 95 procent. Det finns en och annan god man och förvaltare som har några fler uppdrag än tio. Malmö har satt sitt tak tre gånger så högt. Där får en ställföreträdare ha 30 uppdrag, men inte heller här följs reglerna. - Dels är det väldigt individuellt hur många man klarar av, sen är det så att vi har svårighet att hitta ställföreträdare till de uppdrag som är mest krävande, säger ordförande i överförmyndarnämnden Bengt Persson. Även i de fall där en kommun håller sin maxgräns kan förvaltaren ha fler huvudmän, eftersom han eller hon samtidigt kan ha uppdrag i andra kommuner. Ett annat stort problem i regelverket som många experter pekar på är överförmyndarens dubbla roller. Förutom att tillsätta förvaltaren är det också överförmyndarens ansvar att granska förvaltaren. Följden av det här blir att den som klagar på en förvaltare samtidigt kritiserar överförmyndaren. Det är ju överförmyndaren som ska se till så att allt fungerar. I vårt förra program berättade vi om Karolina Ahlström. Hon slog larm till överförmyndaren i Boden och berättade att hon misstänkte att hennes pappas förvaltare hade gjort av med flera hundra tusen av hennes pappas pengar för egen räkning. Men hon tyckte inte att hon fick något gehör. - Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren genom att poängtera att han var så bra och pålitlig och att allting har varit i sin ordning när de har fått sina kvitton och årsräkningarna, berättade Karolina Ahlström. Karolina Ahlström polisanmälde själv förvaltaren och det gjorde till slut även kommunen.Polisutredningen har precis påbörjats och förvaltaren vill inte uttala sig. Som anhörig har man rätt att ta del av de årsräkningar förvaltaren lämnar in till överförmyndaren, men alla har inte anhöriga. För att se till så att kommunerna verkligen sköter tillsynen har därför också de statliga länsstyrelserna till uppgift att granska den här verksamheten. Men inte heller länsstyrelsernas tillsyn fungerar som den ska. När Elisabeth Carlsund gjorde sina granskningar för riksrevisionen såg hon också att det ser väldigt olika ut i olika delar av landet. - Det är ett system som öppnar i realiteten för väldigt stora variationer med alldeles för stora maskor där det slipper igenom problem som borde ha plockats upp och uppmärksammats och åtgärdats av både överförmyndare och länsstyrelser men där det inte händer. För mycket ramlar igenom, säger hon. - Men skulle du säga att det här området ändå är ganska genombelyst och granskat vid det här laget? Man känner till problemen? - Ja två granskningar av mer eller mindre samma område med tre år emellan, det är ganska väl omhändertaget får man väl säga med tanke på den konkurrens som finns när det gäller att titta på olika områden. Riksrevisionen har alltså gjort två stora granskningar och justitiekanslern, JK, har också undersökt länsstyrelsernas tillsyn - senast 2013 och också sett att tillsynen inte är tillräcklig på många håll i landet. Redan för tio år sen, år 2004, gjordes också en stor statlig utredning av systemet med godmanskap och förvaltarskap. Det resulterade i en 1 500 sidor tjock rapport över brister och förslag till åtgärder, men sen dess har inte mycket hänt. Flera andra länder i vår närhet har däremot sett över sina system. I Norge och Finland till exempel är tillsynen förstatligad. I Finland är det dessutom numera till största delen tjänstemän som har hand om förvaltaruppdragen. Finland och Norge har också infört så kallade framtidsfullmakter. De innebär att man själv medan man är frisk utser en person som ska träda in i ens ställe den dag man kanske behöver den hjälpen. De flesta är överens om att framtidsfullmakter skulle minska trycket på de ställföreträdare som finns, men de löser inte de andra stora problem som finns i systemet. Regeringen väntas snart komma med ett nytt lagförslag om godmanskap och förvaltarskap och vi har fått signaler om att det kommer ingå ett införande av framtidsfullmakter i det. Men ingenting i utredningsförslaget tyder på att systemet kommer att förändras i grunden. Trots att kritik mot systemet nu kommer från så många håll. Från Eva von Scheele, förbundsjurist på Sveriges Kommuner och landsting: - Man lappar och lagar och har utredningar som gör vare sig varken till eller från, eller tvärtom det blir andra problem av dem som man inte har förutsett så att det behövs en översyn över alltihop, tycker jag. Och från Claes Gillberg som är överförmyndare och ordförande i den ideella organisationen föreningen Sveriges överförmyndare: - Vi vill nog att den skulle reformeras lagstiftningen ganska rejält, så att man får isär och väldigt tydligt pekar på hur det ska vara och kanske slipper en hel del sådana här oegentligheter som dyker upp. Margareta Brattström, professor i civilrätt på Uppsala universitet är också kritisk. Hon har vid det här laget hunnit få bokhyllan full av utredningar som har gjorts inom det här området. - Det har inte hänt så mycket och det är ju det som är lite frustrerande, eftersom som sagt var det här är personer som inte kommer skrika efter hjälp själva för det kan de inte göra. Och de flesta länder i vår omedelbara närhet har ju nya regler på det här området. - Vad är det som hindrar då att vi gör samma sak i Sverige? -Det är ju lagstiftarens ambition – riksdag och regering – det måste ju en fråga på den politiska dagordningen, avslutar Margareta Brattström. Den som har möjlighet att sätta den politiska dagordningen inom det här området är justitieminister Beatrice Ask – vi får göra en kort intervju med Beatrice Ask på språng mellan en debatt och ett anförande. Kommer regeringens lagförslag att förändra systemet i grunden? - Nej, vi gör inte om systemet. Det finns de som säger att det vore bättre att använda sig av offentligt anställda rakt över. Vi har ett system som bygger på ett frivilligt engagemang av vanliga medborgare. I grunden är det en tradition och en erfarenhet som fungerar bra på många sätt och det finns ingen anledning att slänga ut barnet med badvattnet. Men vi måste och ska rätta till de brister som finns, säger Beatrice Ask. - Under den här serien har vi träffat väldigt många som har råkat illa ut. Anhöriga som har fått göra egna utredningar när man har haft misstankar om att förvaltaren har förskingrat pengar, vi har pratat med personal på äldreboende där de boende inte får gå på fotvård för att pengarna inte kommer in i tid – vad tänker du om det här? - Det är ju bland samhällets mest utsatta människor som inte själva kan fatta beslut i egna angelägenheter och de är väldigt sköra och syftet med en god man eller en förvaltare är att någon ska föra deras talan och stå på deras sida och det fungerar inte alltid. Men jag är inte säker på att det skulle fungera bättre generellt i något annat system heller. Det här är svårt och därför måste det vila på en väldigt bra rekryteringsprocess, tillsyn och kontroll hela tiden. - Men flera av dem vi har pratat med säger att systemet är så osäkert idag att det till och med lockar till sig bedragare. Vad säger du om det? - Ja, det är ett av skälen till att skärpa kraven när det gäller rekrytering och att också kontrollera dem som utses till gode män och förvaltare bättre än hittills och där kommer regeringen också att ta initiativ. Man ska också ha klart för dig att en stor del av verksamheten fungerar ju väl, människor får den hjälp de behöver och då tycker jag kanske att det viktigaste är att rätta till de uppenbara bristerna och få det att fungera bättre. - Men hur stor del av verksamheten fungerar väl? - Ja, jag har inte siffror på det i huvudet just nu och det kan man kanske inte ha för det finns ju grader av det hela, men de här allvarliga händelserna som jag säkert tror att ni har stött på, de är i helheten inte en stor andel, men vart och ett av dem är ju naturligtvis oerhört allvarliga. - Men hur kan man veta att det inte är en stor andel om man inte har kontrollerat? - Vi har behov av bättre statistik också på det här området, men vi har ju ändå en överblick , vi har ju överförmyndarnämnder och andra, så viss kunskap finns det ju faktiskt om hur det ser ut. - Vi har ju till exempel pratat med personal som jobbar inom omsorgen – och har pratat med flera som säger att det är vanligare att det inte fungerar än att det fungerar… - Ja de säger det till dig, men vad har du för statistik på att de kan tala för alla. Jag träffar ju också väldigt många personer som arbetar med de här frågorna- och vad jag säger är att de är komplicerade och det händer saker som är allvarliga och som man måste åtgärda, men det är inte generellt sett så att de säger att det inte fungerar alls, men vi kan inte acceptera de här bristerna, att människor som inte kan hantera sin situation, utsätts för olika typer av brottslighet eller dålig hantering av den som är satt att faktiskt sköta deras tillgångar eller viktiga beslut. - Så vad tänker ni göra åt det? - Vi kommer inom kort att lägga förslag som handlar om att skärpa reglerna för rekrytering och tillsättning, ställa högre krav på tillsynen, ställa större krav på utbildning som ska erbjudas de som ställer upp som gode män och förvaltare. Sen finns det en del av förslaget som handlar om att ge den enskilde större möjlighet att påverka också. - Men flera andra länder har gjort om sina system, Flinland och Norge till exempel och förstatligat tillsynen – varför gör inte Sverige samma sak? - Där för att vi inte har funnit skäl till att göra det och vi får väl med intresse studera konsekvenserna av hur det kommer att fungera i andra länder där man valt ett annat system, men vi är inte Danmark, Norge eller Finland. Vi är Sverige och vi har vår erfarenhet – och vi har ju inte haft likadana system tidigare heller. - Men det är så många som vittnar om att systemet fungera väldigt dåligt idag – när har man skäl nog att ändra ett system? - Ja, man måste nog höra fler än dem som ni har haft kontakt med och har framfört de synpunkterna. Vi har gjort omfattande utredningar, där många har kommit med synpunkter – och jag säga det att det är ju inte så att en folkstorm som säger att vi bör ändra systemet från grunden, utan det som remissinstanserna har haft synpunkter på är ju framförallt att det finns saker som behöver förbättras, att det finns problem att ta itu med och det har vi arbetat med att försöka åstadkomma och kommer inom kort att lägga förslag, avslutar justitieminister Beatrice Ask. Reportrar: Micha Arlt och Anna Berg Producenter: Micha Arlt och Anna Berg Exekutiv producent: Annika H Eriksson kaliber@sverigesradio.se

16 Mars 201429min