De farliga männen 2: Fri igen

Restaurangbesök, tamponger och hemmabiosystem - medan Stefan var på sitt gruppboende rullade pengarna ut från hans konto. När samhället ska skydda de allra svagaste kan 100 000-tals kronor försvinna utan att någon reagerar. Kaliber om ett system där varningssignalerna har satts ur spel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. -Hej pappa, hur mår du? Mår du bra? Håller du på och sondmatar? Karolina Ahlström ringer till sin pappa som sen början av 2000-talet bor på ett gruppboende för människor med psykiska funktionshinder. Ungefär lika länge har han haft en förvaltare – en åtgärd som kommit till för att skydda de allra svagaste i samhället. Men gör den det? Eller har samhället svikit den som inte kan göra sin röst hörd? Det här är den andra delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som tidigare kallades omyndigförklaring. Den som blir satt under förvaltarskap behåller sin rösträtt, men i nästan alla andra sammanhang träder förvaltaren in i personens ställe. Förvaltarskapet har kommit till som ett skydd för de svagaste i samhället. Det handlar om människor med olika funktionsnedsättningar som psykisk sjukdom och demens, men gång på gång hör vi historier om hur den som är satt att hjälpa utnyttjar sin ställning och skor sig på den utsattas bekostnad, utan att kommunen reagerar. Handlar det här bara om några enstaka fall eller överger samhället den som inte kan ta hand om sig själv? Kaliber kan idag visa att det finns stora brister inbyggda i själva systemet. Karolina bläddrar i ett fotoalbum. - Här är han så otroligt lik min farfar som också ser väldigt bra ut. Det är roligt att se. Jag har bara glada positiva minnen om pappa. Han spelade badminton och läste sagor. För mig var han aldrig sjuk för han var ändå en pappa och kunde göra såna saker som pappor gör, berättar Karolina Ahlström när hon visar oss bilder på sin pappa Stefan ur ett fotoalbum från när hon var liten. Redan när hon låg i sin mammas mage började han bli psykiskt sjuk och idag är han så pass dålig att hon inte vill att vi följer med och träffar honom. Stefan har skador i matstrupen som gör att han måste sondmatas. Det är livsfarligt för honom att äta – och det var för att hindra honom från att köpa mat som en förvaltare sattes in år 2004. Sedan dess har förvaltaren tagit hand om Stefans ekonomi, medan personalen på hans gruppboende har hjälpt till med det som behövs i vardagen. Och det var Stefans kontaktperson på boendet som en dag i somras när Karolina var och hälsa på sin pappa, uppmärksammade henne på att allting inte stod rätt till med hennes pappas ekonomi. - Hon sa att det stämmer inte. Det finns aldrig några pengar när vi behöver pengar till Stefan. Vi behöver köpa nya skor till honom, han behöver ny vinterjacka. Och när vi frågar honom, förvaltaren, så säger han bara det finns inga pengar. Det finns inga pengar att handla för. Stefan har så mycket skulder. - Din pappa då, han var också där, vad sa han? - Han sa att jag tror att han blåser mig. Jag förstår ju nu att han också har haft en stark magkänsla om det. När Karolina kommer hem igen ringer hon till överförmyndarexpeditionen i Boden, där hennes pappa bor och ber om att få förvaltarens årsräkningar över hennes pappas ekonomi skickade till sig. - Jag fick de senaste tre åren hemskickade till mig och jag började titta och det ser jag direkt att det här stämmer inte. Det var stora inköp på Coop, det var inköp på konditori. Det var inköp på Elon… Det var ju så solklart att det stämmer inte. Ingenting av det här har kommit min pappa tillgodo. När Karolina får se de inköp som har gjorts misstänker hon alltså att det inte står rätt till. Det har handlats massor av mat – och Karolinas pappa får ju inte äta. Det finns också ett mobilabonnemang, men hennes pappa har ingen mobil, så hon ringer tillbaka till överförmyndarexpeditionen och berättar vad hon har upptäckt. - Jag kände att jag inte fick någon stöttning i det jag sa, utan det var mest den här förvaltaren, han har ju så många uppdrag och det här är en väldigt pålitlig människa. Karolina Ahlström tvivlar inte på att hennes pappa behöver en förvaltare – och när tingsrätten fattade beslutet om förvaltarskap år 2004 tyckte hon att det var bra. Även om hon då inte visste så mycket om vad det innebar. När en förvaltare tillsätts går det till så att kommunens överförmyndare, ofta en förtroendevald person rekryterar den som ska bli förvaltare. Ett uppdrag som till stor del bygger på ideellt arbete. Det krävs ingen särskild utbildning för att bli förvaltare. Lagen säger bara att personen ska vara en ostraffad, rättrådig, erfaren och allmänt lämplig. Själva systemet med godmanskap och förvaltarskap bygger på en nästan 100 gammal lagstiftning. Det har visserligen gjorts en del justeringar genom åren, men i stort ser den likadan ut nu som då. Bengt Wahrolén är jurist och arbetar med förvaltarärenden och enligt honom har lagen inte följt med sin tid. - Man har låtit det mer eller mindre växa mossa över den här lagstiftningen. Grundsystemet har behållits och det är ett system som bygger på att kommunen ska ha ansvar för dem som bor i kommunen. Ursprungligen byggde det på att familjen hade ansvar för sina släktingar och det stora1974 var att man släppte in utomstående. Det vill säga det som nu har vuxit ut till omsorg och vård på kommunal nivå. En förvaltare brukar få ett arvode på mellan 9 000 och 13 000 kronor om året. Och behovet ökar. Vi står bara i början av den så kallade äldreboomen. Dessutom har många psykiatriska institutioner slagit igen de senaste decennierna. En undersökning som Kaliber har gjort visar att ansökningarna om förvaltarskap har ökat med 25 procent på fem år, från 1 500 ansökningar år 2008 till 2 000 år 2013. Hur många av dem som blir förvaltarskap vet vi inte men många kommuner har idag svårt att hitta folk som vill ställa upp och det har lett till att överförmyndaren till och med kan behöva leta i sin egen bekantskapskrets när de behöver anlita förvaltare. Problemet är att samma överförmyndare som rekryterat förvaltaren sen också till uppgift att granska den här personen – och garantera att förvaltaren gör ett bra jobb. Få är så insatta i hur det här systemet fungerar som Elisabeth Carlsund. Hon gick i pension för ett år sedan, men innan dess gjorde hon två stora granskningar av godmanskap och förvaltarskap på Riksrevisionen – den senaste år 2009. Och hon ser just överförmyndarens dubbla roller som en stor brist i systemet. - Har jag en riktig tur så har jag en jättebra förvaltare eller god man, men har jag otur så är det mycket som kan passera kunde vi se, utan att det händer någonting. Och då är det, vart ska man vända sig? Ja, vad kan man göra, man kan klaga hos överförmyndaren. Den överförmyndare som har rekryterat kanske, någon som de känner och övertalat dem mer eller mindre att ta det här uppdraget, och som inte alltid sköter sin tillsyn. Vi ska återkomma till de brister i tillsynen som Riksrevisionen upptäckte i sina granskningar, men först ska vi tillbaka till Karolina Ahlström. När hon upplever att hon inte får något gehör från överförmyndaren börjar hon granska sin pappas förvaltare på egen hand. Hon begär ut både årsräkningar och kvitton på inköp. Och det är när hon får se kvitton från stormarknaden Coop hon upptäcker att det finns två kort kopplade till hennes pappas konto, ett som hennes pappa har kunnat handla med och ett som förvaltaren själv har använt. - Om man tittar på det pappa har handlat så är det cigaretter, det är sopsäckar, halogenlampor, engångshyvlar. Inget ätbart. Om man kollar då på det förvaltaren har handlat så är det väldigt mycket. Det är godis, det är mat, det är oxfilé, det är renkött, det är glass och inte bara det. Han har också stora kapitalvaruinköp. Ett hemmabiosystem. Där har han handlat en solsäng, en solbädd, för 1595 kronor, säger Karolina. Karolina börjar nu lägga ihop kvitto efter kvitto på mat och prylar som varken hon eller personalen på hennes pappas boende sett att hennes pappa har fått ta del av under åren som har gått. Det är alltså kommunens överförmyndare som har ansvar för att granska förvaltaren. Förvaltaren är skyldig att lämna en årsräkning varje år. Men hur brukar de här granskningarna gå till ute i kommunerna? För att ta reda på det åker vi och träffar Claes Gillberg. Han är ordförande i föreningen Sveriges överförmyndare, en ideell intresseorganisation och han är själv överförmyndare i Täby utanför Stockholm. Claes Gillberg säger att överförmyndaren ska granska förvaltarens årsräkning varje år. Det innebär att man går igenom den blankett som förvaltaren skickat in och ser till att inkomster och löpande utgifter som t ex hyra och vårdavgifter stämmer, men när det gäller inköp som mat och kläder görs inte alltid en kontroll av kvitton. - Vi går ju igenom årsräkningarna, men sen när det gäller kvitton, ja då kan vi begära in kvitton om vi är osäkra. - Hur tydliga instruktioner finns det för hur de här årsredovisningarna ska kontrolleras? - Nej, det finns ingen, om vi jämför med socialnämnder, som också finns i alla kommuner, så finns det en Socialstyrelse med rätt att skriva författningar och liknande. Detta saknas helt på överförmyndarsidan. Det finns alltså inga exakta regler för hur överförmyndarens kontroll ska gå till, men utöver den här rutinmässiga genomgången görs också mer noggranna stickprovskontroller. Hur många och hur ofta varierar också mellan olika överförmyndare. På så sätt kan en inköp som de Karolina upptäckte slinka igenom år efter år, trots att det ser väldigt märklig ut om man tittar närmare på dem. Vi ber Claes Gillberg titta på ett utdrag av Karolinas pappas utgifter. - Ja, inte stora pengar men tidningen Laura för kvinnor + 40… kattmat… nä, jag vet inte, men det ser väldigt märkligt ut. När det gäller överförmyndarens olika roller, är också Claes Gillberg kritisk till hur systemet ser ut idag. Det är formellt egentligen tingsrätterna som ska utse förvaltare och gode män, men i praktiken har den uppgiften sen länge hamnat på överförmyndarens bord. - Ja, det är ju inte en bra lösning naturligtvis, men det har blivit så. Vår absoluta huvuduppgift är ju tillsynen. Sen har det ju över tid blivit så att vi får göra en hel del av grundarbetet i den rättsliga processen att utse gode männen och då resonerar man väl praktiskt tror jag att det är svårare för tingsrätten, som har en stor domsaga med många kommuner inblandade att veta var det finns lämpliga gode män. Ja, det har blivit en slentrian, så det är egentligen inte en bra lösning. Claes Gillberg får medhåll av Eva von Scheele, som är förbundsjurist på Sveriges Kommuner och Landsting. Inte heller hon är nöjd med säkerheten i systemet som det ser ut idag. - Det är ett väldigt konstigt system, att man dels ska rekrytera och försöka få människor att ta de här uppdragen, och sen så fort de har fått ett uppdrag så utövar man tillsyn. Det är ett tveeggat uppdrag som jag är mycket tveksam till om det är det mest effektiva och det bästa. Som systemet är utformat idag ska alltså samma person som har till uppgift att värna om Karolinas pappa både rekrytera förvaltaren och kontrollera så att förvaltaren sköter sitt uppdrag. När någon klagar på en förvaltare blir det alltså indirekt ett klagomål på överförmyndaren. Det här var nånting som Karolina tyckte att hon blev varse när hon larmade överförmyndaren om att hon misstänkte att förvaltaren hade använt hennes pappas pengar för egna inköp. - Jag kände att jag inte fick något medhåll från deras sida. Jag fick ingen hjälp. Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren genom att poängtera att han var så bra och pålitlig och att allt har varit i sin ordning när de har fått sina kvitton och fått in årsräkningarna så har allting stämt. Mellan 2004 och 2013 har förvaltaren, enligt Karolina, köpt mat och prylar till sig själv för över 300 000 kronor av hennes pappas pengar. Förvaltaren har vid den här tidpunkten också flera andra förvaltaruppdrag åt kommunen, och överförmyndaren har ingenting att anmärka på. - Det gör mig ju också vansinnig. Vad har de sysslat med? Vad gör de under sin arbetsdag? Hade de bara kollat igenom kvittona ordentligt och sett till vad det är för person det handlar om så hade de ju förstått att det här är inte rimligt. Men han har fått fortsätta att handla och härja bäst han vill. När hon inte tycker att hon får någon hjälp av överförmyndaren polisanmäler Karolina själv förvaltaren den 30 augusti förra året - och efter stor tvekan väljer hon också att gå ut i lokaltidningen, Norrländska Socialdemokraten, och berätta sin historia. - Det är ganska stort att gå ut med en sån här grej. Att blotta pappa och mig och vårt privatliv. Att blotta det inför alla. Så jag blev livrädd, men sen så kände jag att neej, jag ska göra det här. Inte bara för att sätta press på överförmyndarnämnden utan även för att jag visste ju då att han hade 14 andra klienter, huvudmän, och jag kände bara att om de kan få reda på att det är något fuffens som försiggår så kan de också kan börja granska och få stopp på det hela. Att vi är några man och kvinnor starka i det här så att vi kan hjälpas åt. Det är först efter artiklarna i tidningen som Karolina upplever att överförmyndarens granskning tar fart. På eftermiddagen den 12 september, samma dag som tidningen publicerar sin första artikel, har överförmyndarnämnden ett möte där de avsätter Karolinas pappas förvaltare. Dagen efter frånsäger sig förvaltaren själv de 14 andra huvudmän han har ansvar för. Och en knapp månad senare, den 9 oktober, polisanmäler även kommunen förvaltaren. Han anmäls för trolöshet mot huvudman, förskingring och urkundsförfalskning . Men hur kunde kommunen dröja så länge? Just nu pågår en utredning på länsstyrelsen av hur Bodens kommun har skött ärendet. Det yttersta ansvaret för Karolinas pappas förvaltarskap har den politiskt tillsatta överförmyndarnämnden. Ordförande i nämnden är Arne Pettersson (S). Varför har de inte reagerat tidigare? - Ja, det är svårt att svara på naturligtvis, helt klart är ju att vi inte har reagerat, säger han. - Men är det inte er uppgift att just granska? - Ja, men vi har granskat. - Och hur tycker du att ni har utfört den granskningen? - Jag vill avvakta länsstyrelsens granskning, så jag svarar inte på det nu. Vi har 450 årsräkningar att granska och det är inte så lätt att hitta att allting, att det är storlek på skorna och om man behöver en dammsugare eller inte. - Här var det mat för en man som har sondmatning... - Ja, det där vill jag inte gå in på. - När Karolina slår larm och ber att få er hjälp och ert stöd så upplever hon inte får det - vad säger du om det? - Det får stå för henne. - Varför tror du att hon säger det? - Ja, det vet jag inte. - Hon upplever att ni vill skydda er förvaltare? - Ja, det fåt stå för henne också. Varför skulle vi skydda en förvaltare? - Ett klagomål på en förvaltare innebär också ett klagomål på er tillsyn. Hur tror du att det påverkar er? - Nej, det påverkar inte oss alls, utan får vi ett klagomål på oss så tar vi ju det på allvar naturligtvis. - Det är inte så Karolina har upplevt det… - Nej, jag förstår det. När vi pratar med Arne Pettersson betonar att han tillträdde som ordförande i överförmyndarnämnden i Boden först år 2011. När Arne Pettersson tog över ordförandeskapet hade hela den tidigare nämnden nyligen avgått. Orsaken var att den hade fått skarp kritik från länsstyrelsen just för deras bristande tillsyn av förvaltare. Även då var det en anhörig som slog larm. Efter kritiken såg överförmyndarnämnden över sina rutiner . Men under samma period hade alltså Karolinas pappas förvaltare en mängd uppdrag för kommunen, utan att någon reagerade. Men Arne Pettersson, ordförande i överförmyndarnämnden i Boden, tycker att huvudmännens intressen tas till vara och att tillsynen fungerar: - Jag tycker att vi sköter tillsynen och att det här skulle inträffa är ytterst beklagligt bara. - Men nu har det ju inträffat, inte bara en gång utan flera gånger? - Ja, men så är det nog i många kommuner att det händer saker. Kan man hitta sätt att hitta olika sätt att utnyttja olika system så finns det ju ofta bedragare. Kanske vi har varit mera på tårna att följa upp och göra polisanmälningar, så jag vill inte säga att vi på nåt sätt inte agerar. - Men tycker du fortfarande att man kan känna sig trygg om man har en förvaltare i Bodens kommun? - Ja, absolut. Polisutredningen mot Karolinas pappas före detta förvaltare har precis påbörjats. Vi har pratat med förvaltaren och erbjudit honom att bemöta anklagelserna, men han vill inte ge några kommentarer. Men när en förvaltare döms för brott har han eller hon ett personligt ansvar. Karolinas pappas nya förvaltare kan begära skadestånd av kommunen för hennes pappas räkning, men för att kunna få det krävs det att kommunen har brustit i sin tillsyn och enligt jurist Bengt Wahrolén kan det vara svårt att få rätt. - När det gäller kommunen måste jag kunna visa att tjänstemännen har varit försumliga. Det vill säga att de måste ha kunnat inse att förvaltaren inte skötte sig och då blir kommunen skadeståndsskyldig. Och det är alltså ett extra steg. Men det finns alltså ytterligare en kontrollinstans - ovanför överförmyndaren – som också ska se till så att ingen huvudman råkar illa ut och det är de statliga länsstyrelserna. De ska kontrollera att överförmyndarna utför sin tillsyn på ett bra sätt - och det är deras verksamhet som Elisabeth Carlsund har granskat på Riksrevisionen – en gång 2006 och ytterligare en gång år 2009. I sina granskningar hittade hon bland annat förvaltare som hade gjort uttag på stora belopp utan att redovisa; husförsäljningar som inte var dokumenterade och flera fall där årsräkningar saknades helt. - Det som vi har pekat på i de här granskningarna är förutom att man hittar sådana oklarheter med vart pengarna går helt enkelt, så var det otydligt med kritiken, hur allvarligt länsstyrelsen såg på det och vad man ansåg att överförmyndaren skulle göra åt det hela. Vilket gör att tillsynen inte var effektiv i den meningen. - Så vad hände då när en massa pengar var borta utan kvitton? - Ja, tyvärr, i många fall verkar det som att det hände alldeles för lite eller ingenting. I Riksrevisionens båda granskningar kom det också fram att det är stora skillnader i hur tillsynen sköts i olika delar av landet. För att förbättra kontrollen slogs därför länsstyrelsernas tillsynsverksamhet i juli 2012 samman till sju större enheter, men enligt en undersökning som Justitiekanslern, JK, har gjort har tvärtom antalet kontroller i landet minskat efter sammanslagningen. Lagen säger att länsstyrelserna ska kontrollera alla överförmyndare en gång per år, men förra året var det bara en av sju enheter som levde upptill det kravet enligt JK. Det var Dalarna. I Boden gjorde länsstyrelsen ingen tillsyn förra året. Det berodde enligt länsstyrelsen i Norrbotten på tidsbrist. Man var tvungen att prioritera så kallade riskkommuner - och till dem hör inte Boden, trots den kritik som har riktats. En rundringning som Kaliber har gjort till de sju länsstyrelseenheterna visar att länsstyrelsernas kontroll inte ledde till mer än en polisanmälan under 2013. Istället är det ofta precis som i Karolinas pappas fall en anhörig som slår larm. - Det var jag som var tvungen att börja granska det här för att det skulle komma fram. Och det är skrämmande att veta att, hade jag inte varit där och då och pratat med pappas kontaktperson så kanske det inte hade kommit fram. Det kanske hade fått fortgå i flera år till. Han har struntat i att betala min pappas hyra till exempel. Han har en hyresskuld på över 21 000 kronor. Vad hade hänt då, hade han kunnat bli utslängd från sitt boende? Man vet inte. Det är skrämmande att tänka hur långt det hade kunnat gå. Personlig konkurs. Jag vet inte. Jag vågar inte ens tänka tanken. Under arbetet med den här serien har vi hört talas om mängder av liknande fall och vi har inte stött på en enda person som tycker att systemet fungerar bra som det ser ut idag. Men trots Riksrevisionens två rapporter och trots att det gjordes en stor utredning av systemet med godmanskap och förvaltarskap redan år 2004 har inte mycket hänt sen dess. Snart väntas regeringen komma med ett nytt lagförslag på området, men ingenting tyder så här långt på att systemet kommer att förändras i grunden. Jurist Bengt Wahrolén går så långt som att systemet som det ser ut idag riskerar att urholka förtroendet för rättsväsendet i stort. - Tilltron till samhället skadas. Vi andra som ser på, även om vi inte just nu berörs, vi drabbas ju också för att vi undrar hur blir det när jag blir gammal och tappar förmågan? Kommer mina släktingar att kunna se efter mig eller kommer kommunen att ta över kommandot? Och vad gör de med det kommandot? Nu väntar Karolina Ahlström på att polisens utredning ska bli klar. Kommunens omsorg däremot har hon helt tappat förtroendet för. - Det känns som att det finns ju inget skydd för de svaga och utsatta. Det är ju de som ska finnas till för de utsatta, om de inte går att lita på vem ska då hjälpa? Om inte ens överförmyndarnämnden ska vara de som hjälper, gör det? I nästa vecka fortsätter vi vår granskning av förvaltarskap – då frågar vi oss varför ansvariga politiker inte har tagit tag i de här bristerna trots alla varningssignaler. Reportrar: Micha Arlt och Anna Berg Producenter: Micha Arlt och Anna Berg Exekutiv producent: Annika H Eriksson kaliber@sverigesradio.se

9 Mars 201429min

Tänk dig att du en dag inte längre har tillgång till dina egna pengar och att din namnunderskrift inte längre gäller. Att du inte får åka på en resa utan att först fråga om lov. I Kaliber idag hör du hur det kan gå till när en människa förlorar rätten att bestämma över sitt eget liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. - Nu är vi i Erikslund då, Gubbyn. Det är många som tycker det är fint här, säger Martin Granlund, som är på väg till brevlådan för att hämta posten. - Jag har varit och hämtat och posten… roliga räkningar och lite sotning… En helt vardaglig rutin för de flesta av oss, men inte för Martin – för Martin är det frihet. För att ta reda på varför kommer vi att behöva gå tillbaka till en dramatisk händelse för snart 27 år sen. Vi kommer att rota igenom tre stora kassar fyllda med fakturor och räkningar och vi kommer att förstå hur svårt det kan vara att göra sin röst hörd. Och vi kommer att fråga oss hur det står till med den svenska rättssäkerheten. Det här är den första delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som fram till år 1989 kallades för omyndigförklaring. Den stora skillnaden nu mot då är att man idag behåller sin rätt att rösta. Förvaltarskap är en åtgärd som kom till för att skydda samhällets svagaste, men som också är ett av de största ingrepp samhället kan göra i en enskild människas liv. Bengt Wahrolen är jurist och jobbar med förvaltarärenden och han beskriver vad ett förvaltarskap innebär rent juridiskt. - Det innebär att man kan inte själv faktiskt göra några giltiga rättshandlingar, man kan inte göra avtal, inte köpa en bil, ta upp lån eller låna ut pengar. Det är ju en större inskränkning än vad någon annan råkar ut för någonsin. Den som får ett straff fortsätter ju att ha sitt personliga liv, även om han fysiskt begränsas då. Att förvaltarskap behövs är de flesta överens om, vi blir allt äldre, och många psykiatriska institutioner har stängt igen. Allt fler behöver hjälp med att klara vardagen. Men hur noggranna utredningar görs innan någon sätts under förvaltarskap? För att ta reda på det har vi åkt till Ånge. - Nu är vi på loppis. - Oj, här är det grejer! - Ja, och här fylls det på hela tiden. Det är alltifrån gamla plåtleksaker till gamla fönster, det har jag sålt hur mycket som helst av, berättar Martin Granlund. Ungefär mitt i Sverige i den lilla byn Gubbyn strax utanför Ånge bor Martin Granlund i ett ljusgrått hus tillsammans med sin katt Gubben. Här har han också en gårdsloppis som han håller öppen på lördagar och söndagar. - Det är mycket som inte jag vill ha men som alla andra vill ha. Och det är jag väldigt glad för. Vi lämnar loppisen och går in i Martins hus, tar varsin kopp kaffe och sätter oss i soffan i vardagsrummet för att prata om den händelse för snart 27 år sen som förändrade Martins liv över en natt. Det var en sen och riktigt kall novemberkväll år 1987 som Martin olovligen tog sig in på SJ:s banområde i Sundsvall. - Ja, 16 år var jag och tjyvlånade en bil som jag körde i ganska hög fart och jag sladdade in i en stoppbock så att bilen gick av. Flög ut från bilen cirka 20-30 meter. Och så blev jag kraftigt medvetslös då. Martin fick allvarliga skallskador och hölls nedsövd i flera veckor. När han vaknade visste han inte var han var, knappt ens vem han var. Så efter olyckan blev det lite som att börja om på nytt med allting. - Ja, lära mig att prata. Träna upp musklerna i både ben och armar och ja, börja om helt enkelt från början då. Medan Martin kämpade med att komma tillbaka till livet började det trilla in försäkringspengar på hans bankkonto. Ofta kom de i klumpsummor det kunde vara 20 000 kronor en gång och 100 000 en annan. Martin, som aldrig hade haft så mycket pengar förut och inte heller hade någon närstående som kunde hjälpa honom, tog kontakt med Örnsköldsviks kommun, där han bodde då för att få hjälp med ekonomin. - Jag tyckte att det var det enda vettiga jag kunde göra det så att jag kunde lära mig lite om ekonomin då. Hur man hanterade så stora pengasummor. Kommunen ansökte om en god man till Martin. Hur många det är som har en god man eller förvaltare idag är det ingen som riktigt vet. Men en undersökning som Kaliber har gjort visar att så många som 15 000 ansökningar kom in till tingsrätterna förra året – och de allra flesta går igenom enligt tingsrätterna. Det är en ökning med 15 procent på fem år. Allra mest ökar antalet ansökningar om förvaltare. Om man enkelt ska beskriva skillnaden mellan en god man och förvaltare kan man säga att en god man är en person som går bredvid och hjälper till, medan en förvaltare är en person som träder in istället för. Det krävs ingen utbildning för att bli varken god man eller förvaltare. I princip kan vem som helst åta sig uppdraget. Lagen säger bara att personen ska vara ostraffad, rättrådig, erfaren och lämplig – och uppdraget bygger till stor del på att människor ställer upp ideellt. Det här systemet är grundat på lagar som började gälla mellan 1917 och 1924 och som kom till för att skydda den som inte kan klara sig själv i samhället. Och även om justeringar har gjorts att par gånger så kom den till i en tid då samhället såg helt annorlunda ut. Då bodde många kvar på orten där man hade vuxit upp, man kände varann och när man blev gammal eller var sjuk flyttade många in på äldre boende eller institution. Från det att lagen skrevs till att Martin fick sin gode man hade det hunnit gå nästan 100 år. Martin var till en början väldigt nöjd med den hjälp han fick av sin gode man. Hon tog hand om nästan allt som rörde hans ekonomi under rehabiliteringen och hon gjorde det bra. Men med åren, när han började känna sig bättre och själv ville ha mer kontroll över sin ekonomi uppstod det slitningar mellan dem. Något som kulminerade när Martin år 1998, utan att fråga, bytte upp den bil han hade till en nyare modell. - Och då tyckte jag att jag kanske inte behövde säga till min gode man för ett bilbyte, utan jag gjorde det ändå. För pengar finns det ju. Det var då det vart ett riktigt bombnedslag i huset. Det vart en ordentlig diskussion ”men Martin, du ska tala om det här för mig, hela tiden, oavsett. Nu tänker jag bestämma möte med Ö-viks kommun om förvaltarskap” och jag visste inte ens vad det var för nånting. Strax därefter kallades Martin till ett möte hos kommunens överförmyndare. Det är överförmyndaren som ska se till så att den som behöver en god man eller förvaltare ska få det. En överförmyndare behöver inte heller ha någon särskild utbildning och är ofta politiskt förtroendevald. När Martin kom till mötet visste han inte mycket mer om vad det handlade om än att hans gode man var väldigt arg. - Ja, och då tog de bara ett papper, typ så här, säger Martin och visar. Då kan du kolla här och så kan du skriva under här. Gör det här nu på en gång så har vi det här avklarat. Så godtroget så skrev jag på det här pappret. - Visste du då vad förvaltarskap innebar? - Nä, de förklarade inte. De sa inte jag kunde sparka en god man ens en gång. Det papper Martin hade skrivit under utan att förstå vad det handlade om var ett medgivande om förvaltarskap. Och efter mötet skickades en ansökan om förvaltarskap för Martin in till tingsrätten. Förutom det medgivandet som Martin hade skrivit på bifogades ett kuratorsintyg och ett läkarintyg. Hur många som har förvaltare idag vet man inte, men undersökningen som Kaliber har gjort visar att tingsrätterna fick in 2000 ansökningar förra året. Det är en ökning med 25procent på fem år. Och när tingsrätterna ska fatta sitt beslut är det läkarintyget som väger tyngst. Innan vi tittar närmare på vad det stod i Martins läkarintyg vill vi veta hur det går till när en läkare gör bedömningen av om en person ska sättas under förvaltarskap eller inte. Vi åker och träffar Karin Sparring Björkstén. Hon är specialist i psykiatri och geriatrik och jobbar som överläkare i psykiatri i södra Stockholm. Till henne ringer många läkare med frågor om just intygen för förvaltarskap. - När det gäller förvaltare är min erfarenhet att man lägger ner mycket arbete och försöker få ordentliga läkarintyg. Problemet är ju att det finns ju inga regler för vad man ska skriva i intygen. För många andra intyg, till exempel om jag skulle sjukskriva dig för nån krämpa så finns det ju ganska noggranna anvisningar som Försäkringskassan har utfärdat vad man ska skriva och hur man ska formulera sig. Man kan få intygen i retur om de är dåliga. Eller patienten får inte sjukpenning. Men här finns det inga rekommendationer. - Så hur ska läkarna veta hur de ska skriva sina intyg? - Nej, men det gör vi ju inte. Vi vet inte det. Vi gör så gott vi kan. - Men innebär det då att det är upp till varje läkare hur noga det här blir? - Ja. Karin Sparring Björkstén säger att det råder en stor osäkerhet i läkarkåren om hur de här intygen ska skrivas och att det skulle behövas tydliga riktlinjer – och hon är också noga med att betona att förvaltarskap behövs i vissa fall. - Det finns ju en del människor som är maniska eller får andra mycket allvarliga psykiska sjukdomar. Speldjävulen till exempel och då kan man ju sätta sprätt på allt de äger och har. Då måste vi ju skydda de människorna. Man kan tillsätta en förvaltare akut och det ska man göra i vissa fall. - Men hur kan man tänka sig att det påverkar en människa som inte bör ha förvaltare att bli satt under förvaltarskap? - Ja, det måste ju vara fruktvärt kränkande. Man fråntas ju sin rättshandlingsförmåga. Man får inte bestämma över sina pengar eller sitt liv, man kan inte ingå avtal. Det är väldigt mycket man inte kan. Man är inte en fri människa längre. Vad stod det då i Martins läkarintyg? Jo, läkaren som är en vikarierande distriktsläkare på vårdcentralen skriver att Martin själv vill ha förvaltare. Han skriver också att Martin har en funktionsnedsättning som antagligen är kopplad till trafikolyckan. Men orsaken till att han behöver förvaltare är enligt läkaren framför allt hans svårigheter att hushålla med pengar, som exempel på det tar läkaren upp att Martin gått i borgen för ett lån som en kompis har tagit på 25 000 kronor och den där bilaffären Martin hade gjort. Han skriver också att Martin har hamnat i skuld på grund av bilköpet, vilket inte stämmer. Martin har vid det här tillfället inga skulder. Hans ekonomi är tvärtom bättre än de flestas. Han har en stadig månadsinkomst i form av både pension och försäkringspengar. Men även om han hade haft en skuld är ju frågan var gränsen innan samhället träder in för att skydda någon. Jurist Bengt Wahrolen säger att det finns reglerat i lagen att man ska ha rätt att leva efter sina tillgångar. - Förvaltarskapen är i stort sett förbehållna de fall där någon förstör sin ekonomi. Och då kan jag säga dessutom att: det räcker inte med att man slösar pengar utan att förstöra sin situation ska ju handla om att man inte klarar sig i framtiden. När rätten ska fatta beslutet om Martins förvaltarskap blir Martin aldrig kallad. Det står i lagen att den som kan höras ska göra det, men om en person har skrivit under ett medgivande är det inte nödvändigt. Det görs ingen kontroll av att det verkligen var vad personen ville. - Det är lag på att man ska få yttra sig, om man kan, när det gäller att utse god man, för det är ju mer fråga om en hjälpreda. Men när vi går till den starkare inskränkningen nämligen att ha en förvaltare, då säger inte ens lagen att man ska fråga den som berörs. Det blir helt upp till Vårdsverige att beskriva den här personens behov och sen föreläggs det tingsrätten som ofta tar det bara på handlingar. I lagen står det tydligt att inskränkningen i en persons liv aldrig får vara större än den behöver vara. För att se till att det blir så är också förvaltarskapet indelat i tre områden: att bevaka personens rätt, förvalta egendom och sörja för person, det vill säga ansvara för att personen får den omvårdnad han eller hon behöver. Den 6 april år1998, en vecka innan Martin ska fylla 27 år, sätts han under förvaltarskap och han fråntas rätten att bestämma över sitt liv på samtliga tre områden. - Jag fick inte sköta nånting. Förvaltarskap innebär alltid begränsningar. Det är som att skriva dit med stora bokstäver på väggen: NEJ! Du har alltid den här förvaltaren inpå dig hela tiden. Så det är oroligt hela tiden. Det är hur jobbigt som helst. För Martin börjar nu en lång period av vad han beskriver som ett fängelse. Förvaltaren sätter in pengar på det enda konto Martins har tillgång till varje torsdag. Han fått mellan 700 och 1500 kronor i veckan, lite beroende på vilken förvaltare han har haft, de pengar han har vill ha utöver det får han fråga om. För att dryga ut veckopengen ägnar han sig åt sin hobby, loppisverksamheten. Och så köper och säljer han prylar på auktionssajten Tradera. Men han känner sig hela tiden låst och vill bli av med förvaltarskapet. - De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller. - Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare? - Nej, jag har inte varit glad alls. Lagen säger att ett förvaltarskap ska omprövas varje år – i praktiken går det till så att förvaltaren fyller i en blankett där han eller hon kryssar för ifall behovet av förvaltare kvarstår. Blanketten skickas sen till kommunens överförmyndare som ska göra en bedömning. Men systemet är uppbyggt så att överförmyndaren sitter på stolar. För samma personer som ska sörja för Martins bästa har också anlitat den rättrådiga peson som är Martins förvaltare. Den överförmyndare som ifrågasätter förvaltarens omdöme ifrågasätter alltså samtidigt sin egen rekrytering. År 1999 flyttar Martin från Örnsköldsvik till Sundsvall, men innan flyttlasset går tar han kontakt med överförmyndaren där och berättar att han vill ha sitt förvaltarskap upphävt. Men ingen ny läkarutredning görs. Åren går och Martin ber gång på gång om att förvaltarskapet ska upphävas – och han mår sämre och sämre. Och när han 2012 får besked av sin förvaltare om att han inte längre får ha kvar sitt användarkonto på Tradera, eftersom han inte får ingå några som helst avtal, blir allting svart. - De här dagarna för nåt år sen när jag också försökte med att upphäva förvaltarskapet. Jag har pratat med den här förvaltaren då, jag vill ha ett avslut på det här. Jag har hållit på i 14 års tid men ni lyssnar inte. Då hade jag fixat en strypsnara av en vajer då. Jag var just på väg när en kompis dök upp. Han hade inte tänkt komma men han gjorde det ändå. Han frågade vad i helsike jag höll på med. Jag ska hänga mig sa jag. Jag orkade inte prata och sen brast jag i gråt då. Då fick jag åka ambulans ner då. Då fick jag vara där då och prata om det här. Att jag ville bli fri det här förvaltarskapet och det är ingen som lyssnar sa jag. Martin blir inlagd på Sundsvall sjukhus. I ett intyg skriver läkaren att Martin lider av en depression och har tydliga självmordsplaner – och att de enligt Martin är helt hållet kopplade till den kränkning han upplever av att ha en förvaltare. - Ja, det var antingen eller. Det var ingen som lyssnade så det var antingen eller. Jag hade förberett mig för döden och hade inte han kommit så hade inte jag heller suttit här. I soffan. Med dig. På Sundsvalls sjukhus hjälper personalen Martin att skriva en ansökan om att bli av med förvaltarskapet, direkt till tingsrätten. Ungefär samtidigt ringer telefonen hemma hos Eva. Eva känner inte Martin särskilt väl. Men nu ringer Evas gamla kollega och berättar att Martin har hamnat på sjukhus och mår väldigt dåligt. Och där och då fattar Eva ett beslut – för hon har känt till Martins situation och vet att han länge har försökt bli av med sitt förvaltarskap. - Men jag har ju mitt företag och jag har två barn och jag hade ju mitt. Inte förrän då, när han satt på sjukhuset tänkte jag, nää, under alla dessa år, det är så många som känner Martin, nu ska jag lägga min hand på han och hjälpa han. Och det har jag gjort för det har ju varit tokigt allting. Eva som själv har haft uppdrag som god man och dessutom driver eget och är van vid att göra ekonomiska redovisningar bestämmer sig alltså för att hjälpa Martin. Eva sätter sig och ringer runt, hon bokar tid för en ny läkarundersökning på vårdcentralen och hon ringer till överförmyndarkontoret och bestämmer möte. - Det är fruktansvärt. Det gör ont i hjärtat på en, Hur kan man få leva så där? Det är ju bedrövligt. Martin får ett möte på överförmyndarkontoret, men överförmyndaren avstyrker ännu en gång hans önskan om att bli av med förvaltarskapet . I sin skrivelse till tingsrätten uppger de att Martin fortfarande har svårt att hushålla med pengar, förvaltaren säger att han kommer med förslag till köp han inte har råd med och att hon fått avstyra dåliga affärer. Dessutom ska Martin en gång ha lyckats ta ut pengar från sitt eget sparkonto utan att fråga om lov. Nämnden hänvisar också återigen till det nu 15 år gamla läkarintyget och bilbytet han gjorde då. Men hur länge håller ett läkarintyg för förvaltarskap? För att ta reda på det återvänder vi till Karin Sparring Björkstén, överläkare i psykiatri. - Man ska ju ompröva förvaltarskapet en gång om året. Och om patienten eller huvudmannen, som man säger, inte vill ha det så är det ju väldigt rimligt att man gör en ny läkarbedömning och tar ställning igen. Läkarintyg är ju färskvara och det händer väldigt mycket i en människas liv, både åt det bättre och åt det sämre hållet. Med Evas hjälp genomför Martin den utredning överförmyndaren inte gör. Martin går till vårdcentralen och träffar två olika läkare. Han utreds också grundligt av en psykolog som också genomför en mängd tester. I psykologutlåtandet står det: ”Patientens på sin höjd lindriga begränsningar att hantera sin privatekonomi på ett bra sätt, förefaller för undertecknad ej på långa vägar stå i proportion till det stora ingrepp i den personliga integriteten som ett förvaltarskap innebär. Det är för undertecknad inte ens tydligt att han totalt sett och vid en jämförelse med ett befolkningsgenomsnitt, har några sådana begränsningar.” Och i läkarintyget står det: ”Av patientens berättelse förstår man ju också att han vid skadan 1987 ådrog sig en ordentlig skallskada med en lång rehabiliteringsperiod. Detta i ett skede då vuxenlivet inte ens hade börjat. Hans omdöme och erfarenheter är självklart annorlunda idag, både på grund av ökad livserfarenhet och till följd av att rehabiliteringen efter en så omfattande skada tar många år i anspråk. Utifrån det material vi får fram i dagsläget och min personliga bedömning vid besöket finner jag inte att Martin uppfyller kriterier för att ställas under förvaltarskap. Jag skulle heller inte intyga att Martin Granlund skulle vara i behov av god man”. Den 11 januari år 2013 kommer Martins ärende upp i Sundsvalls tingsrätt och den här gången är Martin närvarande – och han berättar sin historia. - Och vi satt där och de här nämndemännen eller vad det var som frågade mig vad jag skulle vilja göra med mitt liv? Ja, jag skulle vilja vara mig själv och sköta allting själv. Huvudsaken är att jag blir av med det här förvaltarskapet. Och blir jag inte fri det här då vet ni vart jag ska nånstans. Då kommer jag till himlen, sa jag. - Och sen satt de väl och skrev och hade sig och då sen då sa de det att vi tar en paus. Sen gick vi in igen och då vart det klart då att vi förklarar Martin fri ifrån förvaltarskapet. Pang sa det bara! - Och den som skrek högst det var väl egentligen Eva, hon klappade händerna och så fick jag en kram av Eva och av min advokat och sen gick vi ut. Då var det över. Bara den känslan är fruktansvärt skön. Att man äntligen få vara sig själv och inte behöva ringa varje torsdag eller få pengar varje torsdag. Planera och allt det där, det är borta nu så att jag är så, jaa, jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan resa jorden runt om jag vill, utan att fråga, ja, jag kan leva mitt liv och det är det jag gör nu. Rätten beslutade att Martins förvaltarskap skulle upphöra med omedelbar verkan. - Så gick vi ut och firade! Och åt pizza tror jag att vi gjorde. Men, alltså det var en lycka liksom. Här har man kämpat och kämpat och allt det här skedde på bara ett halvår så var det klart, minns Eva. Nu har vi mängder av frågor vi vill ställa till de som haft ansvar för Martins förvaltarskap: överförmyndarkontoret i Sundsvall som har handlagt hans ärende och överförmyndarnämnden Mitt som har det övergripande politiska ansvaret. Vi undrar varför det aldrig gjordes någon ny utredning av Martins förvaltarskap? Vi vill vet hur de tycker att de har skött Martins ärende? Och vi undrar hur de har tänkt efter tingsrätten upphävande av förvaltarskapet? Martin vill också ha ersättning från kommunen för den skada han har åsamkats under de här åren. Vi har fått en fullmakt där Martin tillåter alla inblandade att uttala sig fritt till oss. Överförmyndarkontoret i Sundsvall har fått en ny chef sen Martins förvaltarskap upphävdes. Hon heter Cecilia Aspholm och vi ringer till henne och blir lovade en intervju. Men några timmar innan avbokar Cecilia och skickar istället ett mejl med ett skriftligt svar. I det står det att nämnden inte har någonting att anmärka på hur förvaltaren har skött sitt uppdrag. Cecilia Aspholm skriver också att hon efter att ha gått igenom Martins akt kan konstatera att ärendet har handlagts efter gällande lagstiftning och de rutiner som arbetats fram på överförmyndarkontoret. Med stöd av de uppgifter som finns i akten har det varit nämndens uppfattning att förvaltarskapet bör kvarstå. Men vi får ingen möjlighet att ställa följdfrågor. Vi ringer till överförmyndarnämnd mitts ordförande, moderate Bertil Swensson – och vi ringer igen – vi pratar in på hans telefonsvarare och vi mejlar – och till slut ringer han tillbaka, men då har han inte tid. - Ja, tyvärr så är min tid väldigt begränsad just nu så att jag har inga tider för närvarande. Vi säger att vi har en mängd frågor vi vill ställa om Martin Granlunds ärende och att vi har en fullmakt, men Bertil Swenson hänvisar till att han som myndighetsperson inte kan diskutera enskilda fall. - Om någon har klagomål på nämnden då ska huvudmannen anmäla det till länsstyrelsen, säger han. Och någon allmän intervju om nämndens arbete när det gäller förvaltarärenden hinner vi heller inte få till, eftersom Bertil Swenson hänvisar till vecka 13. Efter samtalet gör vi nya försök att nå både Bertil Swenson och Cecilia Aspholm. Vi skickar ett mejl till båda där vi förklarar att fortfarande vill höra deras syn på saken. Vi får ett nytt mejl från Cecilia Aspholm, där hon nu skriver att hon kan konstatera att det finns anledning att se över överförmyndarkontorets rutiner vad gäller omprövning av förvaltarskap. Hon skriver också att hon även kommer att se över den utbildning som idag ges till förvaltare och gode män. Är Martins fall unikt? Eller är det som överförmyndarkontoret skriver, att det är så här rutinerna för förvaltarärenden ser ut? Vi kan inte veta om fler befinner sig i Martins situation – men under arbetet med den här serien har vi stött på flera fall där tingsrätten, ofta efter anhörigas protester, har upphävt förvaltarskap. Och även vi kan konstatera att det kan vara svårt att få tag i någon ansvarig. Numera går Martin med lätta steg till brevlådan och hämtar sin egen post. Den 24 april öppnar han en liten antikvitetsaffär. Den ska heta Martins butik. - Jag älskar ju att hålla på med det här med antikviteter, träffa nytt folk och träffa nya kompisar. Det är hur kul som helst. Sen han fick tillbaka rätten att ta hand har han inte varit orolig över sin ekonomi. - Nej, det är jag inte. Absolut inte, jag är en fri människa nu och jag gör ju som jag vill så att självklart måste jag ju betala räkningar annars så går det åt pipan. I nästa veckas program går vi vidare med vår granskning om förvaltarskap och då kommer det att handla mer om hur noggrann kontrollen är av dem som är satta att skydda samhällets svagaste. Reportrar: Anna Berg och Micha Arlt Producenter: Anna Berg och Micha Arlt Exekutiv producent: Annika H Eriksson kaliber@sverigesradio.se

2 Mars 201429min

Olyckorna ökar i samband med färdtjänstresor. I Kaliber idag om Lennart som fick amputera benet efter sin olycka och de funktionshindrade barnen som får åka till skolan i trasiga bilar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är tidig morgon på Kannebäcksskolan i västra Göteborg. Taxibilar anländer med förskolebarn och skolbarn till parkeringen där skolans taxivakter och personal tar emot. Många av barnen här har speciella behov. De är döva, hörselskadade, har talsvårigheter, diagnoser eller andra behov. 120 av de 200 eleverna har skolskjuts eller färdtjänst för att komma till skolan. Vi har åkt hit för att skolans namn ofta dyker upp bland klagomålen på färdtjänst i Göteborgs stad. Det handlar om förskolebarn som släppts av på parkeringen istället för till en vuxen, men också om olyckor och allvarliga incidenter. Varje år skadar sig hundratals personer i samband med en färdtjänstresa och andra samhällsbetalda resor som till exempel sjukresor och transport för barn med funktionshinder. Kaliber har granskat skaderapporteringen i Sveriges storstadsregioner. Trots att färdtjänstcheferna där säger sig jobba aktivt för att minska olyckorna inte minst genom nya tekniska lösningar, kan vi idag avslöja att både olyckorna och personskadorna ökar. I Kaliber idag söker vi svaret på varför olyckorna ökar och om det kan ha ett samband med den prispress som hela taxibranschen är utsatt för. Jag sitter i en rullstolstaxi tillsammans med Lennart Wilde. Föraren kopplar loss banden som håller fast rullstolen under färden. Det var här utanför radhuset i Sollentuna i Stockholm som olyckan hände. Olyckan som kostade Lennart hans ena ben. – Som tur är har jag ju ingen känsel i benen för att annars mer eller mindre bryta och krossa två ben det måste ju kännas en hel del. Det blödde kraftigt för det ena brottet, de benen var av. Lennart är förlamad efter en ridolycka för mer än 40 år sedan och sitter i elrullstol. Vi har gått in i radhuset och Lennarts dotter Mia kokar te. Den 11 mars 2013 skulle Lennart Wilde åka hem till radhuset i Sollentuna efter ett par dagars vistelse på Danderyds sjukhus. – Han öppnar luckan där bak, fäller ut en liten ramp och jag har för mig att han sa "backa försiktigt". Och det går inte att göra något annat med de här rullstolarna de rör sig väldigt långsamt bakåt, däremot så är ju motorn väldigt stark. När den börjar på att åka bakåt och banden, låsningen fortfarande sitter fast, så blir det en spänning som gör att stolen tippar framåt. Det var som en blixt, jag åkte framåt. Jag åkte framåt mot väggen så jag nästan hade kunnat bryta nacken. Lennart har suttit i utrymmet längst bak i den minibussliknande bil, en Wolksvagen Caddy, som taxibolaget använder. Rullstolen är fäst med flera utdragbara remmar längst fram, som fungerar lite som ett säkerhetsbälte. Men när Lennart ska backa tar det stopp. Lennart faller framåt och den mer än 100 kilo tunga rullstolen krossar hans ben. Chauffören får med hjälp av en förbipasserande granne upp Lennart i rullstolen igen, men båda Lennarts ben är krossade. – Men trots att jag inte hade ont så blev jag väldigt omtumlad och just när han skulle försöka lyfta mig upp i stolen, jag trodde att han skulle krossa mig. Jag vet inte om han sa något om att ringa efter ambulans. Jag har inget minne utav det. Enligt chaufförens egen redogörelse för händelseförloppet har olyckan skett för att Lennart kört snabbt och ryckigt och haft bråttom att backa ut. Han skriver även att han frågade Lennart om han skulle ringa en ambulans men att Lennart säger nej till det så han kör in Lennart i hans hus och lämnar honom där. När Lennarts dotter Mia kommer hem efter en stund hittar hon sin pappa blödande i rullstolen. – Då när jag kommer hem så ser jag att väskorna är slängda utanför ytterdörren och sedan så öppnar jag och då hittar jag min far som sitter i sin rullstol utan kudde och med benen liksom släpande efter sig och han är hysterisk. Då ser jag att det blöder. Byxorna är fulla med blod så jag ringer direkt 112 och pratar med dem där och säger att detta verkar allvarligt. Medan ambulanspersonalen lägger Lennart på en bår och tar in honom i ambulansen så ringer föraren. – Då säger jag att vi är på väg med ambulans och det här ser allvarligt ut och vi får hoppas på det bästa. Jag försöker lugna både pappa och mig själv och det blir även färdtjänstkillen också som jag lugnar på något sätt. Och sen så åker vi iväg. Enligt taxichaufförens skriftliga redogörelse för händelseförloppet har Mia sagt till honom att han inte ska ta på sig skulden för det som har hänt, att det är en olycka. Det blir sedan rubriken för denna händelse i färdtjänstens händelsedatabas. ”Dottern anser att det var en olyckshändelse och inte förarens fel”. – Vad som hade hänt innan jag kom det vet ju inte jag, jag är inte en sådan som vill anklaga någon. Jag vill bara ha en utredning om vad som har hänt. En ärlig utredning där man inte bara försöker skydda sitt eget skinn. Varför tror du att det här hände med din pappa? – Jag tror att det beror delvis på stress. Jag tror att färdtjänsten är väldigt stressade när de ska av och på med folk. För att de har ofta en annan kund som sitter och väntar. Jag tror också att det var därför han fattade ett dåligt beslut, att inte ringa till ambulans när pappa behövde det. Jag är helt övertygad om att han inte är någon elak eller dålig människa, han verkar vara en hygglig kille och de flesta jag haft kontakt med som kör färdtjänst är hyggliga killar och tjejer så det är inte det, men jag tror de är rätt så pressade ibland. Just när det gäller tid. I Kaliber förra veckan kunde vi berätta att klagomålen på färdtjänsten och andra samhällsbetalda taxiresor ökar i storstadsregionerna. Flera av problemen kunde härledas till en stor personalomsättning bland förarna, i ett system där framförallt priset styr vem som vinner upphandlingen hamnar både förare och färdtjänstresenärer i kläm. Vi ville se om även olyckorna, de fall där folk faktiskt skadar sig fysiskt ökar. Genom att begära ut kommunernas och trafikbolagens skaderapportering och granska den kan Kaliber idag avslöja att olyckorna och personskadorna ökar i Stockholms län, i Skåne och i Göteborgs stad. Från 91 olyckor för fem år sedan till 140 olyckor förra året. Minst 123 av olyckorna förra året ledde till personskador. Västtrafik sköter färdtjänstresor för 41 kommuner i Västra Götaland. De har tidigare inte sammanställt de här uppgifterna, men förra året inträffade 22 trafikhändelser där någon blev skadad. Totalt rör det sig om minst 145 fall av personskador i storstadsregionerna förra året. Antalet trafikolyckor har ökat, men de flesta olyckor sker när fordonet står still. Så här kan det till exempel stå i rapporterna. ”När hon skulle kliva in i bilen i baksätet så fick hon inte med sig sin högra fot in i bilen utan föraren stänger dörren och foten kommer i kläm. Resenären hör ett krasch när han försöker stänga dörren. Då ser föraren att hennes fot sitter i kläm. Det är en komplicerad fraktur på foten och att det kommer att ta minst nio veckor för rehabilitering.” ”När resenären kommer ner och försöker sätta sig i bilen så ramlar resenären utanför bilen med halva kroppen i bilen. Hemtjänsten ringer ambulans. Föraren ber resenären att sätta sig på rullatorn så att han kan åka iväg och hämta andra resenärer. Resenären åker ambulans till Danderyds sjukhus.” ”Resenären och hennes assistenter märkte att föraren var stressad och han frågade hela tiden hur lång tid resan skulle ta. När föraren skulle spänna fast resenären i bussen glömde han fälla ner skydden på rullstolens baksida och han spände inte fast ordentligt. Bara efter några meters körning tippar rullstolen bakåt och resenären slår i sitt huvud och sin arm.” ”Föraren låste inte rullatorn så när resenären skulle gå så ramlade resenären och slog i ansiktet. Resenären Blödde kraftigt i ansiktet.” ”När föraren skulle köra in resenären i rullstolen i bilen tippade han inte bak rullstolen för att underlätta, utan körde bara rakt fram. Detta resulterade i att rullstolen hårt träffade bilen och resenären ramlade ur rullstolen. Fallet var så hårt att hon bröt benet. Hon fick åka in med ambulans till sjukhuset.” Det här är bara några exempel på olyckor som inträffade 2013. Anders Wretstrand lektor vid institutionen för teknik och samhälle vid Lunds universitet är en av de få personer som studerat förekomsten av personskador i samband med samhällsbetalda taxiresor i Sverige. Han är oroad över utvecklingen. – Det är bekymmersamt därför att anledningen till att vi gjorde den här forskningen var att den var efterfrågad av vår forskningsfinansiär och vi deltog också i olika sammanhang för att sprida resultaten för hur färdtjänsten ska kunna bli säkrare. Och en hel del har gjorts för fordon har i ökande omfattning blivit låggolvfordon vilket har minskat risken för vissa typer av olyckor, men om det nu är så att olyckorna inte tycks minska utan snarare öka så tyder det på någon typ av systemfel. Anders Wretstrand gjorde tillsammans med flera andra forskare en studie som beräknade samhällets kostnader i samband med skador vid samhällsbetalda taxiresor. Deras beräkningar visar att kostnaden för skadorna kan värderas till en kvarts miljard kronor för hela landet. – Det vi observerade var det att antalet olyckor är inte så många men relaterat till hur många resor som görs så förefaller det som att färdtjänsten är en olycksdrabbad transportform. Enligt Anders Wretstrand är färdtjänsten extra utsatt för olyckor eftersom resenärerna är skörare än andra resenärer och att själva systemet är så komplicerat upplagt. Ofta är flera företag inblandade i en och samma resa och information om resenärens behov når inte alltid föraren. – Och de skador som vi noterade då det var förhållandevis många allvarliga skador som dessutom uppstod när fordonet stod stilla, alltså inte under färd. Han berättar att redan för 10 år sedan när han gjorde sin studie var personalomsättningen stor och många förare visste inte hur de skulle spänna fast en rullstol. – Det kunde tillexempel vara så att jag följde med på ett antal resor och i vissa fall var det så att det kom en förare då som kanske inte har fått så mycket utbildning utan till och med att det var hans första pass. Då fick jag själv hjälpa till och instruera hur rullstolarna skulle sättas fast, trots att min roll egentligen bara var att observera och intervjua resenärerna. Tillbaka till Lennart Wilde och hans krossade ben. När Mia och Lennart kommer fram till sjukhuset så säger läkaren att Lennart har öppna frakturer på bägge benen och efter ett par dagar står det klart att Lennarts ena ben måste amputeras. – Då kunde jag inte tala om det här och en lång tid efter kunde jag inte tala om det här och jag blev väldigt deprimerad utav det här. Det var en mycket svår tid. För mig var det ju en mycket besvärlig händelse som gjorde att våren och sommaren inte blev…och eftersom man är så gammal som jag är man ju rädd om tiden. Man kanske inte har så många somrar kvar. Lennart är trött och ledsen efter att ha förlorat benet och spenderar våren och sommaren med det andra benet i gips. Han orkar inte anmäla händelsen till färdtjänsten direkt och när han väl gör det visar det sig att taxibolaget och färdstjänsten i Stockholm redan har bestämt sig för vad som hänt utan att någon gång ta kontakt med Lennart och kontrollera de uppgifter som föraren lämnade. I köket i Sollentuna läser vi igenom vad som står i förarens rapport. Det man märkte innan inlastningen var att kunden körde mycket snabbt och ryckigt i sin elrullstol som var smal och ganska hög. Gjorde du det? Körde du snabbt och ryckigt? Kan du visa hur snabbt kan du köra? – Ja. Du kör rullstolen med den där lilla spaken. – Det går inte att komma fortare. Det är svårt att köra den särskilt fort faktiskt. Men Lennart Wilde var i sitt yrkesverksamma liv ombudsman på organisationen DHR och tänker att det som har hänt honom inte får hända andra, så han tar själv kontakt med färdtjänsten och kräver en oberoende utredning. Färdtjänsten, rullstolsresor och sjukresor i Stockholm sköts av Trafikförvaltningen på Stockholms läns landsting. De är de som upphandlar och beställer resorna från taxibolagen. Vi är på väg till deras huvudkontor för att träffa den ansvarige chefen Kenneth Svärd och prata om det som hände Lennart. – Den här frågan som du skickade en fråga om, en benhändelse, den är ju fruktansvärd tragisk i sig men problemet med den händelsen är ju i stort sett att det är inte fordonet som det har varit fel på utan det är själva rullstolen. Och där har vi en svårighet, vi påverkar inte hjälpmedlet. Hur kan du säga att det är rullstolen det är fel på? – Hur kan en rullstol välta inne ett fordon så att säga när det står stilla på vägen? Det är liksom inte görligt om inte rullstolen är så stark vilken den är att den drar omkull sig själv. En elrullstol är ju byggd för att vara otroligt stark och köra till exempel ute i trafiken, upp för trottoarkanter och upp för små höjder. Så den är oerhört stark och har ett kraftigt vridmoment, om då brukaren är lite vårdslös eller kör för snabbt då kan ju tyvärr sådant här hända. Det här är första gången vi har råkat ut för det och det är tragiskt, i synnerlighet för den brukaren, men vi har väldigt svårt att påverka, är rullstolen lämplig i fordonet. Menar du att ansvaret för det som hände ligger på Lennart? – Man kan inte få en rullstol att välta i ett fordon om man inte kör rullstolen eller gasar för mycket. Hur har ni kommit fram till den här slutsatsen? – Det är ju med beprövad erfarenhet som det så vackert heter. Har ni träffat Lennart och testat hans rullstol? – Nej vi har inte träffat någon brukare och diskuterat frågan av det skälet att vi kan ju inte påverka själva hjälpmedlet. Det ligger på annan part. Vi kan inte träffa alla 12 000 brukare av elrullstolar och godkänna deras stolar. Det är inte vår roll. Men ska ni inte ha fordon som de hjälpmedel som brukarna använder fungerar i? – Vi har ju fordon där alla hjälpmedel kan resa med, men sen om hjälpmedlet är lämpligt att resa på i bilen, det är någonting vi inte äger bedömningen utav, utan det måste den förskrivaren av hjälpmedlet göra om det är att lämpligt att resa på eller sittande i så att säga. Jag har träffat Lennart och testat hans rullstol och den har ju bara ett sätt att åka bakåt och det är långsamt. – Ja, men om man kör när rullstolen sitter fast då är den stark nog att vrida omkull sig själv. Men Lennart menar ju att han har fått instruktionen att backa? Och det är väl inget som föraren säger emot eller? – Nja, man ska ju backa sakta ut ur bilen så att föraren lossar de främre fasthållningsanordningarna. Kör man för fort i det läget och inte ger dem möjlighet att lossna, då kan sådant här hända. Men hur kan man köra för fort när det bara finns ett sätt och det är långsamt? – Jag känner inte till rullstolar som bara har ett läge så att säga. Det låter märkligt. I så fall är det ett tecken på att den här rullstolen inte är lämplig i fordonet för den här typen av fasthållning finns över hela världen. Fordonet har det inte varit något fel på. Kenneth Svärd hänvisar till att färdtjänsten i Stockholms län har varit med och tagit fram bilmodellen och att utrustningen är testad av tre oberoende testinstitut och därför vet han att fordonet inte har några felaktigheter. Om rullstolen satt fast så borde Lennart ha märkt det. Det är alltså Lennart eller rullstolen som enligt Kenneth Svärd har orsakat olyckan. Ord står mot ord, men färdtjänsten i Stockholm har aldrig tagit kontakt med Lennart för att höra hans version. Kaliber har också varit i kontakt med det aktuella taxibolaget och inte heller de har sett någon anledning att ifrågasätta förarens redogörelse av händelseförloppet. Men klart är att Lennarts ben krossades när han skulle ur bilen och att han lämnades blödande i sitt hus. Men däremot medger Kenneth Svärd att kontakten med Lennart kunde ha skötts på ett bättre sätt. Och att olyckorna i Stockholms län har ökat från 46 till 60 på fem år beklagar han men påpekar att det är få i förhållande till hur många resor som görs. I materialet från Sveriges storstadsregioner hittar vi 145 fall av personskador under förra året. Det kan röra sig om lättare skador som klämda fingrar och sårskador på händer och ben, men bland skadorna hittar vi också flera allvarliga fall av benbrott och skallskador som ger bestående men och leder till långa sjukhusvistelser. Tillbaka i köket hos Lennart. Han får lyssna på de svar vi har fått från färdtjänsten i Stockholm och det aktuella taxibolaget. – Det känns ju inte bra när de mer eller mindre talar om att jag själv har förorsakat en olycka som gjorde att jag blev av med ena benet och sedan att de inte vill göra en utredning så att man i framtiden kan undvika sådana här olyckor. Det tycker jag är, det är nästan brottsligt. Åter till Anders Wretstrand, en av forskarna bakom den enda vetenskapliga studie av olyckor inom färdtjänsten som gjorts i Sverige. Vi berättar för honom om Lennart och vilka åtgärder som färdtjänsten i Stockholm och taxibolaget har tagit. – Det är en förfärlig händelse det måste man ju säga. Samtidigt är den inte så förvånande för det är den typ av incidenter som vi också har stött på i våra studier. Anders Wretstrand tycker inte att färdtjänsten i Stockholm har gjort en bra utredning av Lennart fall. – Efter vad jag förstår tycks det vara brister i uppföljningen av detta. Man bör ju rimligtvis fråga resenären som blivit skadad och få resenärens version av detta för att sedan kunna utesluta vilka orsaker som kan ha varit möjliga. Man ska inte skuldbelägga föraren här, men det är viktigt att utreda orsaken till detta för att det inte ska upprepas igen. Men om det är på det här sättet som olyckorna utreds är det då konstigt att olyckorna ökar? – Det är ju ingen bra process att minska olyckorna, om man följer upp det på ett så ensidigt sätt. Vi åker tillbaka till Kannebäcksskolan i västra Göteborg. Idag har det snöat. Barnen är rejält påpälsade när de kommer ur taxibilarna och pulsar fram i den djupa snön. Alexandra Gahrn arbetar som elevassistent på skolan och hon är också taxisamordnare. Hon ägnar en stor del av sin arbetstid åt att hantera klagomål som rör elevernas resor till och från skolan. – Igår hade vi en som hade sommardäck på bilen, han kom inte långt kan jag säga. Så ibland får man stå här och skälla lite. Det gör man väl varje dag. När du skäller vad skäller du då om? – Det kan vara som när du kom nu till exempel. En bil som inte hade några lampor där fram. De var trasiga. Då får man inte köra. De har inga skolskyltar när de kommer hit eller att de sitter kvar i bilen och inte är aktiva. Eller så kan de inte svenska. Det är ganska vanligt. Vi går in på skolans expedition där Alexandra skriver in morgonens händelser och skickar in till färdtjänsten. Att färdtjänsten och skolskjutsarna fungerar är viktigt för skolans elever, där de flesta har speciella behov. Under det senaste året tycker Alexandra Gahrn att det blivit allt fler tillbud och incidenter att rapportera in till färdtjänsten. Men vissa chaufförer är fantastiska mot barnen. – Vi har några fasta chaufförer och en utländsk kille är så underbar, han går och lär sig teckenspråk frivilligt. Det är för att kommunicera med barnen. Och sådana människor är otroliga och sådana vill man verkligen behålla. Vissa är helt underbara. Trots att det finns goda exempel bland chaufförerna så rapporterar Kannebäcksskolan ändå in ett 100-tal incidenter varje år. Oftast rör det sig om att chauffören inte haft en tydlig skylt att det är en skolskjuts, att bildörrarna där barnen sitter inte varit låsta eller att förarna inte hjälper till eller att det är något fel på bilen. Men ibland sker också allvarligare händelser berättar Alexandra Gahrn. – Förra året, det var en elev på eftermiddagen när de åkte hem. Jag tror det var i Tingstadstunneln så krockade de. Och det var inget vi fick reda på från taxibolagen utan vi fick veta det från föräldrarna. Och då visade det sig att bilen kört alldeles för fort. Hur mycket för fort då? – Enligt föräldrarna så körde de ungefär 50 kilometer för fort. Och det är väldigt mycket. I våras, vid ett annat tillfälle, fick en pojke fick sitta och hålla en bildörr hela vägen från Hisingen där han bodde till Tynnered där Kannebäcksskolan ligger, en resa genom hela Göteborg. – Och när våra taxivakter kommer ut sitter ett barn på den sidan där dörren är öppen och håller i dörren för att den inte ska åka upp. Och då berättar barnet att han har suttit och hållit i den här dörren hela vägen hemifrån och hit för att den inte ska åka upp. För det sitter ju andra barn i bilen också och i mitt fall anser jag att då ringer man in en ny bil. Kan man inte stänga en dörr så kör man inte. Det är ju livsfarligt, det kan ju hända vad som helst. Peter Norling är trafikchef för färdtjänsten i Göteborg. Han tar emot på färdtjänstens kontor i Högsbo. Vad säger du om de här händelserna, just när det gäller de här barnen som har speciella behov? – Det är fullständigt oacceptabelt. Sådana saker får över huvudtaget inte inträffa. Jag blir bara arg när jag hör det. Det finns inga försvar för den typen av saker överhuvudtaget. Kan man inte stänga en dörr då ska man inte köra. Göteborg sticker ut när det gäller olyckor å det sker mer än dubbelt så många olyckor nu som för fem år sedan. – Vår vision det är att vi inte ska ha några olyckor alls, det ska inte behöva ske något överhuvudtaget. Sen är det ju gudskelov så att de flesta händelser leder inte till jätteallvarliga händelser efteråt. Men det är ändå viktigt att vara observant på det för äldre människor kan få bensår som inte läker så man får absolut inte nedvärdera några typer av skador utan det är otroligt viktigt att vi faktiskt verkligen följer detta. Peter Norling menar att en del av den kraftiga ökningen kan förklaras med att det skedde ovanligt få olyckor i Göteborg 2008. Men han har tänkt mycket på hur färdtjänsten borde förändras för att passa resenärerna. – Göteborg är stort, vi upphandlar vår trafik utifrån ett väldigt stordriftstänkande har det varit. Jag tror vi måste hitta små småskaliga lösningar för att komma till rätta med den här problematiken. Kaliber har idag kunnat visa att olyckorna ökar när det gäller samhällsbetalda taxiresor som till exempel färdtjänst. När första delen av den här granskningen sändes var det många taxichaufförer som hörde av sig till oss och ville berätta om upphandlingar och beställningssystem som gör arbetsvillkoren för chaufförerna orimliga. De säger att det handlar om tid, tid man inte har för att man jobbar på provision, och om dålig planering av beställningscentralerna, att man kan få en körorder som är omöjlig att klara av. En av dem förarna är Johan i Örebro. Johan, som egentligen heter något annat, berättar om den trafikolycka som hände i Örebro i början av februari, där en färdtjänstchaufför från hans taxibolag enligt vittnesuppgifter körde för fort, vilket kan ha orsakat den olycka där både föraren och den 80-åriga passageraren skadades allvarligt. – Jag känner bara att det är tragiskt. Det visar bara hur pressad branschen är i och med att de flesta sitter och kör på provision. De måste hinna köra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Därför blir man stressad. – Säg att du ringer till beställningscentralen och säger att du behöver 20 minuter till. Då kommer de så att säga planera om körningen. De plockar bort nästa kund som du ska hämta vilket betyder att du i slutändan får en kund mindre. Du får mindre betalt på passet. Och eftersom de allra flesta sitter och kör på provisionslön så betyder det ju mindre pengar i plånboken. Johan vågar inte vara med sin egen röst, därför har vi låtit en annan person läsa in hans svar. Han säger att kollegor till honom som har pratat om den här stressen i lokala medier har förlorat sina köruppdrag. Vi kontaktar det taxibolag där Johan jobbar, liksom länstrafiken i Örebro som är ansvarig för färdtjänsten och den beställningscentral som lägger ut uppdragen på förarna. Ingen av dem känner igen bilden av de stressiga körningarna, eller att förarna går miste om betalning från färdtjänstresor på grund av det stressiga arbetstempot. Statistiken som Kaliber har tagit fram visar att antalet trafikolyckor med färdtjänstfordon har ökat under de senaste fem åren. Och nu när ett nytt billigare taxibolag snart ska ta över en del av färdtjänstresorna i Örebro tror Johan att olyckorna med färdtjänsten kommer att öka. – Det är bara en tidfråga innan det kommer ske en allvarlig dödsolycka någonstans med ett taxifordon eller ett färdtjänstfordon inblandat. Beroende på framförallt stress. Att man ska hinna så mycket som möjligt. För ska man leva i dag på att köra taxi, måste man vara ganska tung under högerfoten om man vill köra in en vettig lön. Så är det. Så jag tror olyckorna kommer öka. Reportrar: Maria Ridderstedt maria.ridderstedt@sverigesradio.se Karin Wettre karin.wettre@sverigesradio.seProducent: Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

23 Feb 201429min

Tobias försvann på vägen till fritids och 83-årige Gustav kom aldrig hem efter sin resa med färdtjänsten. Kaliber den här veckan har granskat resor med färdtjänst, skolskjuts och sjuktransport och kan berätta om de som lämnats på fel plats eller på fel sätt och chaufförer som vittnar om tuffa arbetsvillkor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Färdtjänst är särskilt ordnade transporter för personer med funktionshinder och varje kommun ansvarar för att kvaliteten är god. Men hur påverkas kvaliteten av prispressade upphandlingar och taxiförare som arbetar 70 timmar i veckan? Det undersöker vi i Kaliber idag. Vi är i Hörby i Skåne i den nybyggda sim- och bowlinghallen. Hit skulle Tobias ha kommit med färdtjänst från sin skola. Tobias som är född med Downs Syndrom åker från särskolan hit flera gånger i veckan för att bowla eller simma. En onsdag förra hösten åkte då 17-åriga Tobias som vanligt hit, men han kom aldrig fram. Fritidsledaren Jessica Edvinsson stod och väntade i dörren. – Och det dök aldrig upp någon. Först och främst ringer vi Skånetrafiken för att kolla var de blev av och då får vi meddelandet att han är avsläppt och då tycker jag nej, för här ingen, för han skulle bli avsläppt i entrén och här är inget barn och då ringer man upp chauffören och jo, han har blivit avsläppt. Efter upprepade samtal till Skånetrafiken får fritidspersonalen till slut reda på att Tobias inte har släppts vid entrén utan vid infarten till parkeringen ett par hundra meter därifrån. – Någonstans har det brustit med kundcentret och taxichaufförens kommunikation, eftersom de har fått en fast adress från början och det är utanför entrén till badet. Den tiden som det varade kändes som en hel evighet. Den som liksom Tobias, har en funktionsnedsättning, exempelvis stora svårigheter att röra sig på egen hand och därmed har svårt att använda vanlig kollektivtrafik, har rätt att få färdtjänst. Varje kommun har ansvar för att organisera detta. Många kommuner har valt att lägga över ansvaret för själva resorna på ett regionalt trafikbolag som i sin tur köper in resorna från taxibolag. Tillsammans med andra samhällsbetalda resor som till exempel sjukresor och skolskjuts för barn med funktionsnedsättning står de för hälften av alla taxiresor som görs i Sverige. Kaliber har granskat klagomålen som rör färdtjänst, skolskjuts o sjukresor i 95 svenska kommuner runt Stockholm, Göteborg och Malmö. Och vi kan se att klagomålen i Sveriges storstadsregioner ökar kraftigt. Från 14 300 klagomål 2008 till 26 000 klagomål 2013. Tydligast märks detta i Stockholmsregionen och i Göteborg. Där lämnas det i dag in dubbelt så många klagomål som för fem år sedan. En ökning märks även i Västra Götaland och Skåne. I förhållande till hur många resor som görs är det Skånetrafikens resenärer som klagar mest. Och en av de saker resenärerna klagar mest på är punktlighet och bemötande av förarna. Men gång på gång stöter vi även på berättelser om personer som liksom Tobias lämnats av på fel plats eller på fel sätt. Tobias mamma Karin Gren var på jobbet på Folktandvården i Hörby när hon fick det där samtalet som är varje förälders mardröm. – Och då ringde de och sa att Tobias var försvunnen. Och de var ute och letade efter honom. Så blev jag lite orolig så jag ringde flera gånger till dem och då var de ute och letade efter honom. När Tobias pappa Lars Gren kommer till sim- och bowlinghallen har Tobias varit försvunnen i en och en halv timma. – Ingen visste var han var någonstans. De visste inte var han blivit avsläppt. Bara att han hade följt med någon. Det var det de visste. Så vi fick ut och leta. Vi åkte runt med bil med fritidspersonalen runt i byn. Vi var på hemadressen och fritids och lite olika ställen där vi kunde tänka att han kunde vara. Men vi hittade inte honom. Vi står vid platsen där Tobias blev avsläppt. Det är bara 200 meter till badets entré, men Tobias har Downs Syndrom, svårt att tala och behöver tydliga instruktioner vart han ska gå. Taxichauffören har sagt till Skånetrafiken att någon som Tobias kände mött honom vid bilen, men pappa Lars har svårt att tänka sig vem det skulle kunna ha varit och blir bara mer orolig. – Det var ju väldigt oroligt att veta var han tagit vägen, om han hade följt med någon annan eller om någon hade tagit med honom i en bil. Lite sådana tankar. Tobias mamma Karin var kvar på jobbet, men hade nu hunnit bli riktigt orolig – Jag blev ju ledsen, jag började gråta. Jag var helt förtvivlad och sa nu måste jag gå för de har blivit av med Tobias. Då gick jag. Då cyklade jag hem. Då började jag tänka att fan det har hänt någonting mer allvarligt. Det tror man ju. Det är folk som kan ta honom. Jag vet inte om du har hört om det som hände med Helén? Hon bodde ju här i Hörby. Det Karin pratar om är mordet på den tio-åriga flickan Helén som fördes bort från Hörby 1989. Sex dagar efter att hon försvann återfanns hennes kropp i en plastsäck. Mordet lämnade ingen i Hörby oberörd och nu dyker det upp i Lars och Karins medvetande. – Sådana tankar kommer ju. Så fort man inte hittar dem så blir man ju jätte orolig. Det har nu gått mer än två timmar sedan Tobias försvann och man börjar prata om att koppla in polisen. Men då är det plötsligt någon som ringer från en gruppbostad i närheten och de säger att de har hittat en pojke som ligger och sover i en soffa. Och det är Tobias. – Ett grustag föll från axlar och hjärta och alltihopa. Det är klart man blir jätteglad, säger Karin Gren. Karin gjorde en anmälan till Skånetrafikens kundtjänst dagen efter att detta har hänt. Efter nästan tre månader fick de ett brev från där det stod att Skånetrafiken tagit emot deras anmälan och beklagade om det hade blivit ett missförstånd. – Det är inte mycket till ursäkt tycker jag faktiskt. Och det tar för långt tid också innan man får detta, säger Lars Gren. Vi sitter i köket och pratar om vilka problem de har haft med Tobias resor. Chaufförer som kommit för tidigt eller för sent och konstigt samplanerade resor där någon annan skulle köras till en annan kommun på vägen. Karin berättar att på sista tiden har de haft en fast förare och nu fungerar allt lite bättre. Då dyker plötsligt färdtjänstbilen med Tobias upp utanför fönstret. Men han ska inte hit. Han ska ju till bowlingen idag. Taxichauffören har åkt förbi hemma hos Tobias bara för att berätta för föräldrarna att han ska sluta som förare nästa vecka eftersom ett nytt taxibolag har vunnit upphandlingen om Tobias resor. Han berättar också att det står fel adress i bokningen av Tobias resor idag. Mamma Karin ringer upp Skånetrafiken för att fråga varför de inte fått någon information om att de ska få en ny förare. – Jag frågade varför och de sa att det inte skulle påverkas. Men det gör det ju. Att det blir ny chaufför och så. Och det är ju skitbra att få reda på innan, så man kan förbereda Tobias på det. Och framför allt att vi vet om det. De kunde väl skicka ut ett brev eller någonting. Hon sa att det inte påverkar att det är en ny upphandling, vad säger er erfarenhet? – Det gör det ju. Då vet vi att då kan det strula den dagen. Och någon dag till innan de lärt sig hitta slingan, var vi bor någonstans, vem som ska med, hur vi ser ut. Back in business igen! Nu hade det precis börjat fungera? – Ja, jag tycker det. Och då ska det bytas? – Ja. Men vems fel är det att det strular så här mycket med Tobias färdtjänstresor? Jag sätter mig i bilen. Jag ska träffa Lars Hellström, ansvarig för färd- och serviceresor inom Skånetrafiken. – Det är jätteallvarligt. Varje sådan avlämning på fel ställe är ju en katastrof för den enskilde. Så vi ser jätteallvarligt på detta. Varför gör ni inte grundligare undersökningar då? Jag tänker med det här fallet med Tobias till exempel. Ni har fått reda på att han inte dök upp där han skulle vara, att han var försvunnen under två och en halv timme, det finns i anmälan till kundtjänst, och sedan så har beställningscentralen frågat föraren vad han gjorde och sen är det slut. Ingen mer kontakt med familjen, inget mer telefonsamtal med familjen utan ett brev tre månader senare där ni ber om ursäkt om det var ett missförstånd. – Nu relaterar du till ett ärende från 2012. Jag hoppas ju verkligen att vi har en kvalitet idag som är bättre på de sakerna. Det ärendet känns ju som vi har misslyckats i hur vi kommunicerar med kunden. Och hur vi också kommunicerar när detta upptäcks. Det är ju helt uppenbart. Lars Hellström anser att en del av förklaringen till problemen beror på den stora omställning som Skånetrafiken gjort 2012 då två beställningssystem slogs ihop till ett. Det märks också i mängden klagomål som kommer in till färdtjänsten just då. – Det är alltid så när man byter taxibolag eller man byter beställningscentral eller man gör en såpass stor omorganisation som vi har gjort så blir det stora störningar. Det är tyvärr så. Ibland går det fel. Och visst har bytet av beställningscentral skapat en hel del problem för färdtjänstresenärer i Skåne och vi hör flera berättelser om det. Men det är trots allt ett och ett halvt år sedan och folk lämnas fortfarande fel och inte bara här utan på flera andra ställen i landet. När vi går igenom händelsedatabaserna hos beställarna av färdtjänst, skolresor och sjukresor i Skåne, Västra Götaland och Stockholms län hittar vi fler fall. Det handlar om funktionshindrade barn som lämnas på fel plats och inte till en vuxen som beställningen anger. Synskadade personer som släpps vid helt fel adress eller vid fel ingång vid sjukhuset. Vi hittar närmare 1300 fall med personer som lämnats på fel plats eller på fel sätt och inte enligt instruktionen bara de senaste två åren. De här fallen baseras på nio miljoner utförda resor årligen. I förhållande till det kan antalet fellämningar tyckas litet. Men för den enskilde kan varje fellämning få stora konsekvenser. Eftersom anmälningarna kodas på olika sätt på de olika platserna i landet har vi inte kunnat få fram alla anmälningar. Vi vet dessutom att det finns ett stort mörkertal - det vittnar flera av färdtjänstcheferna om. Alla anmäler inte vad som hänt. Så här kan det stå i de dokument vi har fått fram. Föraren hade lämnat kunden ensam på trottoaren med packningen utan att ha följt med henne in, vilket det står i bokningen att han ska göra. Kunden är dement och var mycket ledsen när grannen hittade kunden ute på gatan. Innan de var framme så sa föraren jag hittar inte adressen och det är ditt fel att jag missar flera bra körningar, jag lämnar dig här, jag har inte tid att leta efter din adress. Resenären uppger att hon blev lämnad nedåt vattnet. Hon irrade omkring med sin rullator och till slut ringde hon på hos en privatperson och bad om hjälp. Privatpersonen körde henne till sjukhemmet. Resan var bokad med extraservice men det hade inte nått föraren och han lämnade henne i entrén där hon tydligen har suttit fast i sin rullstol i flera timmar och nu blivit inlagd på sjukhus efter detta. Chauffören släppte bara av damen. Damen hittas gående ute på stora vägen mot Limhamn. Någon känner igen damen och tar hem henne. På grund av sin demens talar hon inte så bra. Det är mycket viktigt att instruktionerna följs. Kunden kommer in i bilen och letar efter sitt kort i sin väska och föraren blir irriterad att det tog lite tid. Han bad henne gå ut ur taxin och släppte av henne mitt på gatan och åkte iväg. Hon förstod ingenting. Kunden är synskadad, rörelsehandikappad och förståndshandikappad. En av de vi hittar i materialet är 83-årige Gustav som aldrig kom hem. För drygt ett år sedan hade han varit på ett korttidsboende ett par dagar och skulle hem till sin fru. Färdtjänsten körde honom dit. Men någonting gick fel på vägen. Vi åker till platsen där det hände. Det är en liten by, lantligt belägen i Västra Götaland. Gustavs fru vill själv inte berätta om händelsen i radio och Gustav heter egentligen något annat. Istället möter vi familjens vän Ove Severin, som är medlem av samma församling. – Det var ju en väldigt trevlig herre. Lugn. Påverkad av åldern självklart. Det är ju naturligt. Ganska lång ståtlig herre. Han hade gjort ett långt kärnfullt liv som lantbrukare. Gustavs by är en fin liten by på landet med öppna fält, några hus och en gammal missionskyrka. Det var kallt ute den där dagen, minus fyra grader, och det hade snöat hela dagen. Gustav som bara skulle åka från dörr till dörr med färdtjänsten, hade keps och handskar men var för övrigt tunt klädd. – Den här gården här nere är det då. Där har han bott tidigare. Det är rätt så många år sedan som han flyttade härifrån. Av någon anledning körde de hit ändå. Med äldre personer som det är ibland så har de inte riktigt komihåg. Närminnet försvinner ju först. Så han reagerade väl inte på det viset ordentligt. Egentligen var det några hundra meter längre bort som han skulle svängt av och kommit upp till det stället där han bodde nu då. Tyvärr så följdes ju inte instruktionerna heller, som de hade då att de skulle lämna tillsammans med anhörig som tog emot då. Utan de lämnade av honom här någonstans på vägen. Och efter en stund, jag vet inte efter hur länge så var det grannar runt omkring som fick se honom ute då och han var ju inte klädd för att vara ute egentligen eftersom han skulle åka från dörr till dörr. Så blev han nerkyld och förmodligen på grund av det då, när han hade blivit omhändertagen utav grannar som såg honom ute, så klarade han sig inte. Han föll ihop och dog tyvärr inne hos grannarna. Hur tog man emot det här i bygden? – Det blev en viss chock över att det hade hänt på det här viset. Tragiskt givetvis när han har gått bort. En person vi känt i många år. Också en viss ilska då över att inte färdtjänsten följt instruktionerna utan det ska behöva gå på det här viset då. Sluta så illa. 83-årige Gustav dog där inne vid kaffebordet hos grannarna efter att ha varit ute i kylan i en halvtimme. Det var inte första gången Gustav blev avsläppt på fel ställe. De anhöriga hade hört av sig till färdtjänsten och det ansvariga trafikbolaget Västtrafik flera gånger tidigare av samma anledning - att Gustav blivit avsläppt på den adress där han bodde för mycket länge sedan. Ändå hände det igen. Ove Severin har engagerat sig i det som hände Gustav. Han berättar om fler händelser där medlemmar i hans församling inte fått den hjälp de behövt av färdtjänsten. – Chauffören har helt kommer in i kyrkan och bett oss hjälpa till att hjälpa de gamla ur bilen då. Och det är också någonting som man kanske borde haft utbildning på. Hur man tar hand om och hjälper en person som är delvis rörelsehindrad att komma ur en bil. Det är inte paket man kör, det är människor som har vissa speciella behov. Det ska ju en färdtjänstchaufför ha den kunskapen. Det tycker jag. Vad tycker du om det? Att du då får hjälpa till. Att inte färdtjänstföraren kan sitt arbete? – Jag tycker det är bristfälligt helt enkelt. Det är väl billigast så. Släng in någon bara som kan köra en bil. Gustav bodde i en av de 41 kommuner i Västra Götaland som lagt över ansvaret för färdtjänsten på Västtrafik. Kaliber träffar därför Gunilla Wicktor, kundansvarig för Anropsstyrd trafik hos Västtrafik, för att höra hur de ser på händelsen med Gustav. – Nu är det ju så att det här var en väldigt tragisk historia som fick ett väldigt tråkigt slut. Därmed kan man inte säga att det beror på att vi släppte av personen på fel ställe, men det är oerhört tragiskt det som hände i alla fall. Att Gustav blivit avsläppt på fel ställe flera gånger tidigare trots att de anhöriga hört av sig till Västtrafik i frågan, förklarar Gunilla Wicktor med att förarna har trott på Gustav när han sagt var han har bott och att beställningscentralen inte får skicka ut upplysningar till förarna om att en person är dement. – I det här fallet var det en talför man som hävdade med bestämdhet att han bodde där och att föraren skulle absolut släppa av honom där. Vilket föraren gjorde. Det är inte acceptabelt. Det får inte gå till så. Det står på körordningen att han skulle lämnas inne i hemmet och det står ju så av en anledning. Borde inte färdtjänstens chaufförer veta om det? – De vet om det. De vet om det. Och jag kan inte förklara. Den här föraren var djupt olycklig efter detta. Det här har ju hänt andra personer att de blivit släppta på fel ställe flera gånger efter det här. Hur ser du på det med tanke på den kundgruppen ni kör, alltså de svagare i vårt samhälle? – Det är ju inte acceptabelt. Och därför är vi så noga med att följa upp varje enskilt fall. Det är människor som arbetar med människor och ibland blir det fel. Tillbaka till Hörby och Tobias som har Downs syndrom och som var försvunnen i mer än två timmar efter att färdtjänsten släppt av honom på fel ställe förra hösten. Den här gången kom han fram till bowlinghallen. – Jag har varit här länge nu. Vad ska du göra nu? – Jag ska spela bowling. Tobias mamma Karin frågar sig varför färdtjänsten inte kan fungera så bra som den gjorde förr. – Det funkade ju bra när det var hörbykillarna som körde. Chaufförerna som körde kände Tobias, de kände oss. De visste var de skulle köra, de hittade ju i Hörby kommun och skulle de komma utanför och de inte kände till det så hade de ju tagit reda på det. De visste att de kunde ringa till oss. Det är en helt annan….ja. Men lilla Hörby Taxi kunde inte erbjuda ett lika lågt pris som de större taxibolagen i Skåne och kör inte längre färdtjänst på det sättet. Det bud som vunnit den senaste upphandlingen som trädde i kraft den 1 februari i år ligger som lägst på 64 kronor milen. Redan för 15 år sen tog Hörby taxi mer än så. Det här är en historia som vi stöter på om och om igen. De samhällsbetalda resorna, alltså färdtjänst, skolskjutsar och sjuktransporter står för cirka hälften av taxibranschens omsättning. Taxibolagen slåss om rätten för att köra dessa samhällsbetalda resor. När det kommer till upphandling konkurrerar taxibolagen och pressar därmed priserna. Samtidigt är det allt fler kommuner som lägger över hanteringen av färdtjänsten på en central organisation. Till exempel upphandlar och sköter Skånetrafiken färdtjänsten i 24 av Skånes kommuner. De finns så klart en mängd chaufförer som utför sitt arbete på ett mycket bra sätt och har en enorm yrkesstolthet. Bäst verkar det fungera när man fått en fast förare som lär känna resenären, men det är förstås dyrare. Och har man väl fått det att fungera kan upphandlingssystemet göra att ett nytt billigare bolag tar över körningarna och chauffören byts ut. Och varje gång ett nytt bolag med nya förare tar över ökar klagomålen på nytt. Det säger flera av färdtjänstcheferna vi talat med. Lars Hellström är den som är ansvarig för Skånetrafikens upphandling av färdtjänst. Och på Tobias mamma Karins fråga om varför Hörby taxi inte kunde fortsätta köra färdtjänst, svarar han så här. – Vi kan aldrig garantera att det blir ett lokalt taxibolag utan det är ju faktiskt de som lägger anbud. Vi får inte lov att begränsa på ett sådant sätt att vi förhindrar att aktörer lägger anbud. Det vi ställer krav på är att man ska ha en kunskap i de områden man har lagt anbud på. Han säger att det som avgör vem som vinner upphandlingen är till 80 procent priset och 20 procent kvaliteten. Lars Hellström menar att de inte kan ställa vilka krav som helst på de företag som kör. Henry Freij är expert på färdtjänsten i Sverige. Han menar att man borde kunna ställa högre kvalitetskrav på färdtjänsten än vad som görs idag. Han har en bakgrund som socialchef och han har suttit i flera statliga utredningar om färdtjänstens villkor. Och Henry Freij menar att när man centraliserar färdtjänsten förändras något på vägen. – Det har blivit i allt större utsträckning en fråga om att ekonomin styr. Man måste som det heter effektivisera och orsaken till det är att man vill ha ner kostnaderna. En konsekvens blir då ofta att den personliga kännedomen, det personliga engagemanget, det försvinner i verksamheten när den blir stor och omfattande. Vad leder det till för den enskilde individen som är beroende av att färdtjänsten fungerar? – Man får inte den hjälp som man kanske behöver via färdtjänsten. Man betraktas som en resenär vem som helst, som om man inte hade några behov och verkligheten ser ju inte ut så. Vad tycker du är de största problemen idag som du i ditt arbete har stött på och är kritisk mot till hur färdtjänsten sköts? – Det blir ju fler och fler utförandefrågor som blir aktuella. Att man gör stora upphandlingar, resenär och chaufför okända för varandra. Och det hänger ju naturligtvis ihop med att fler och fler kommuner och regionala kollektivtrafikbolag överlåter färdtjänsten till nya, okända bolag och där prispressen kommer in i bilden där lägsta pris är avgörande för vem som får uppdraget istället för kanske en hög kvalitet då. Flera av färdtjänstcheferna Kaliber talar med tar upp enskilda förares bristande kompetens och lämplighet för yrket som förklaring till en del av klagomålen. Men är det några enskilda förares fel att det har blivit så här? Idag finns runt 25 000 taxichaufförer i Sverige, enligt Transportförbundet, som också vittnar om en svagare löneutveckling för taxiförare, i jämförelse med exempelvis bussförare. Det är en stor personalomsättning bland förarna och många har osäkra villkor, enligt Transportförbundet. Kaliber talar med femton taxiförare som också kör färdtjänst. Några av dem har fått anmälningar på sig och för dem är arbetsvillkoren själva skälet till att färdtjänstresorna får en sämre kvalitet. – Det ser väldigt hemskt ut för våra kunder som har färdtjänstkortet. Kvalitet är väldigt lågt i botten. Vi inom servicebranschen måste serva dem. Men vi får ingen moral på grund av orättvisor, dåligt betalt. Vi jobbar 65-70-75 timmar i veckan. Då är man helt slut, som en småbarnspappa som jag, dålig ekonomi, jag som ensamarbete i hemmet. Vi bråkar med våra kunder och med våra arbetsgivare också, säger Metin. Metin började köra taxi för tio år sedan. Han säger att han gärna vill berätta om sin arbetssituation, men då under ett annat namn. Han är alltför rädd att förlora jobbet. Vi har därför låtit en skådespelare läsa in vad han säger. – Jag jobbar 70 timmar i veckan, sex dagar i veckan. Jag menar hur kan jag bli en människa? Metin säger att han för att hinna till körningarna ibland inte följer trafiklagar och regler. Att han och hans kollegor jagar efter körningar. Eftersom de jobbar utifrån provision. Och för en färdtjänstresa får han mellan 30 och 50 procent mindre betalt beroende på tidpunkten. – Det blir inte alls bra, jag tycker synd om dem. I min kultur vi måste respektera våra äldre. Men när jag inte vill visa respekt genom att inte svara till dem i bilen, genom att inte komma ut från bilen och öppna deras dörr, det krossas, min kultur, min service framför allt. Men ändå, jag kan inte hjälpa till, jag är slutkörd. Vi pratar med ett tiotal förare från Taxi Kurir som har en liknande bild som Metin. Vi söker därför upp Magnus Klintbäck, VD för Taxi Kurir i Stockholm som är ett av de företag som utför en stor del av färdtjänstresorna. Han är även vice förbundsordförande för Taxiförbundet. Magnus Klintbäck känner inte igen den beskrivning som Kaliber fått från förarna som är missnöjda med arbetssituationen. – Jag känner inte igen den bilden. Klart att på 3000 förare som vi har i Taxi Kurir Stockholm kan det säkert finnas en eller två eller några stycken som är missnöjda, det är det ju alltid. Och du har intervjuat tio av 3000. Hade det varit som du beskriver hade jag inte haft 3000 anslutna förare. Magnus Klintbäck känner inte heller igen bilden av att klagomålen ökar – trots att klagomålen på färdtjänsten fördubblats i Stockholms län de senaste fem åren. Men föraren Metin, menar att han på grund av arbetsvillkoren inte kan ge resenärarena det han vill och att det påverkar hela hans person. – Jag känner mig jättedåligt, det är emot min karaktär. Jag tappar mig själv, jag blir helt annan människa även hemma. Man gör en sak mot sig själv. Reportrar Maria Ridderstedt maria.ridderstedt@sverigesradio.se Karin Wettre karin.wettre@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

16 Feb 201429min

Safaridagar och turistande när politiker och tjänstemän åker på biståndsresor och det blir få konkreta resultat av arbetet. Kaliber granskar svenska kommuners och landstings arbete med biståndsprojekt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är strax före jul och vädret gråmulet och regnigt. På folkpartiets expedition i Växjö håller man på att duka upp kaffe och pepparkakor när dörren slås upp och in kommer gästerna: fem politiker från Sydafrika. 2006 inledde Kronoberg ett biståndssamarbete med sydafrikanska Tlokwe. Sedan dess har det blivit många resor och många projekt. Just nu är de sydafrikanska politikerna i Växjö för att få en bild av hur politiken fungerar i Sverige och diskutera nya samarbetsområden. – So please welcome to the liberals here in Växjö…We have a very small office here.. Alla har bänkat sig och folkpartisten Annika Stacke börjar berätta om sitt parti. Snart går man över till att diskutera likheter och skillnader mellan kommunerna. Efter åtta år känner man varandra väl. Kronoberg i form av Växjö kommun, Regionförbundet Södra Småland och Landstinget Kronoberg har sedan 2006 bedrivit nära 30 biståndsprojekt i Tlokwe varav fyra pågår just nu. Det gör deras samarbete med den Sydafrikanska kommunen till ett av de mer omfattande inom den speciella form av bistånd som kallas kommunala partnerskap. Just nu bedriver cirka 70 kommuner, landsting och regioner drygt 100 projekt i Afrika, Asien och Östeuropa. En del har något enstaka projekt, andra har längre samarbeten med en eller ett par orter. Errol Temanie är projektledare från Tlokwe och har varit med från början. Efter arbete med allt från sjukvård till jämställdhet, vatten- och avloppsfrågor till budgetarbete känner han sig hemma i Sverige, det har blivit många besök för hans del. – Coming to your country gives us hope. You know we have many stories about how Sweden struggled. How poor swedes were at a particular point in time. Ni har gett oss hopp – ni har varit fattiga och arbetat er ur det. Det kan vi också göra säger han och berättar att ekonomiavdelningen i Tlokwe har börjat arbeta annorlunda efter att man har studerat hur man gör i Växjö och att man har fått en ny hemsida. – Obviously if you go to our website and if you look at that website today it is very different from the website we had before. Riksdagen har beslutat att kommuner, landsting och regioner ska vara en del i Sveriges biståndsarbete. Varje år anslår SIDA - den myndighet som hanterar svenska biståndspengar - cirka 40 miljoner för de kommunala partnerskapen. Det övergripande målet är som i all SIDA:s verksamhet fattigdomsbekämpning. Det handlar också om att utveckla den lokala demokratin och bidra till att kommuner i samarbetsländerna fungerar effektivt. Tanken är också att de svenska kommunerna ska ha något att vinna på samarbetet – att man ska arbeta kring frågor där bägge parter kan utvecklas. I Kronoberg, där man bedrivit en stor mängd kommunala partnerskapsprojekt genom åren, säger Roland Gustbée, ordförande för Regionförbundet Södra Småland och fullmäktigeledamot i Växjö kommun att projekten ger mycket tillbaka. – Det ger oss i att vi har en omvärldsbevakning, men också att vi bidrar till Sveriges nationella mål på biståndssidan. Den främsta vinsten är helt enkelt att de som reser ner, vidgar sina vyer och upptäcker att man kan göra saker på ett annat sätt. Roland Gustbée är också medlem i den politiska styrgrupp som ansvarar för projekten. Varje projekt innebär minst två resor, en för sydafrikanerna till Sverige och en för svenskarna till Sydafrika. Och det har blivit många resor genom åren. Ett 100-tal kronobergare – främst politiker och tjänstemän - har besökt Tlokwe på sammantaget 40-talet resor. – Man kommer ner till Sydafrika, tjänstemännen träffas och går igenom och de har alltså ett ganska tight schema från åtta på morgonen till fem på eftermiddagen. För det mesta handlar det om kunskapsutbyte att diskutera hur man löser olika problem i de två länderna. Tight schema mellan åtta till fem säger Roland Gustbée. Men när jag tittar närmare på Kronobergs resor under de åtta år som biståndssamarbetet varat framträder en annan bild. Jag går igenom 27 reserapporter och scheman som visar hur man har använt dagarna i Sydafrika. I genomsnitt, under vistelsen, är mindre än häften eller 45 procent av tiden av det som normalt räknas som arbetstid mellan åtta på morgonen och fem på eftermiddagen schemalagd till arbete, möten eller studiebesök. Resten av tiden på plats går till ankomst- eller avresedagar där man oftast inte har några aktiviteter förutom kanske en middag eller ett besök på något museum. Nära en tredjedel av tiden går till aktiviteter som inte har någon tydlig koppling till projektet. Ibland står det ledigt och shopping men mer vanligt är utfärder som safari eller en hantverksmarknad. Vid en av resorna, i det projekt som bland annat ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida var Öppna kanalen i Växjö med och filmande. Vi har fått deras tillstånd att använda oss av ljud från filmen. Första dagen tas man emot med en välkomstmiddag. Morgonen därpå samlas alla för att inleda arbetet. Man jämför arbetssätt mellan de olika kommunerna och diskuterar om hur man bäst använder internet för att kommunicera med medborgarna. Man besöker också den lokala tidningen och radiostationen. En av deltagarna föreläser på universitetet och man besöker ett barnhem för Hiv-smittade barn. Sammantaget ägnas tre och en halv dag åt arbete och studiebesök. Sedan gör svenskarna en utfärd och efter ett par timmar på små grusvägar kommer man fram till en lejonfarm. Där får man också möjlighet att hålla och kela med en lejonunge. Nästa dag ägnas också åt djur. Den här gången i Pilanesberg National park på en safaridag där man bland annat ser elefanter, zebror och giraffer. Dagen efter safarin är ledig så när som på ett kyrkobesök och enligt reserapporten hinner man sista dagen med ett besök på ett lokalt bryggeri och får smaka på det inhemska ölet, innan man avrundar med en slutdiskussion och åker till flygplatsen. Tillbaka till Växjö och Regionförbundet Södra Småland där Roland Gustbée är ordförande. Jag går igenom resan dag för dag med honom, och han säger att man ofta lägger resor över en helg eftersom det gör att man får billigare flygbiljetter – och då är man ju ändå ledig. Men han tycker ändå att det är för lite med tre och en halv dagars arbete. – Det är för lite arbete kan jag tycka. Och jag kan ju säga att i våra kontaker med Sydafrika har vi hela tiden försökt ligga på för att det ska vara mer arbete och mindre av, ska vi säga, turistiska saker. Sydafrikanerna säger också att det är mer arbetsintensivt när vi är här. Men vår granskning visar alltså att den här resan inte på något sätt är unik. Visserligen har den genomsnittliga arbetstiden ökat något under åren som gått, men en veckolång resa innebär i genomsnitt tre dagars arbete möte eller studiebesök efter en ankomstdag då man sällan har något på schemat förutom en lunch eller välkomstmiddag. Två dagar går till sociala eller kulturella aktiviteter som safari eller andra utfärder. Vistelsen avslutas sedan med en avresedag som ibland innebär ett besök på ett museum eller kanske någon timmas slutdiskussion. Och just safari är en aktivitet som återkommer på flera resor. I 19 av de 27 resor Kaliber granskat har deltagarna åkt på en halv- eller en heldags safaritur. Ofta men inte alltid förlagd till en helg. Roland Gustbée igen. – Jag tycker att det är inte konstigt om folk vill passa på att se något av landet när man är där nere och just safari är ju något vi absolut inte kan erbjuda här hemma. Det viktiga är ju att arbetet blir gjort och jag har inget emot att man får en safaridag, att den kan ingå i resan, men det är viktigt att vi får ut någonting av projekten också naturligtvis. Ibland har man bekostat safarin själv, och ibland har den sydafrikanska kommunen bjudit på safarin. Och det är inte första gången som svenska kommuner åker på safari på biståndsresor, och då låter sig bjudas av samarbetskommunen. 2011 uppmärksammade Sydsvenskan att Staffanstorps kommun åkt på flera resor till Namibia, resor som oftast innefattat en safari och som kommunen i Namibia bjöd på. Det ledde till att Staffanstorp blev hårt kritiserat. Bo Gertsson är utvecklingschef i Staffanstorp. – Efter den kritiken framfördes har vi vid våra besök inte låtit oss bjudas på några safari. ICLD – Internationellt centrum för lokal demokrati - är den organisation som hanterar de biståndspengar som SIDA varje år anslår till de kommunala partnerskapen. Dåvarande generalsekreteraren för ICLD sa att det är orimligt att kommuner låter sig bjudas, och slog fast att kommunerna är på plats för att arbeta – inte för att bli underhållna. Staffanstorps kommun har fortsatt åka på safari – men efter kritiken betalar man allting privat säger Bo Gertsson. Deltagarna tar semester och betalar såväl utfärden som övernattningen. – Det har då bekostats privat. Inte av Mariental och inte av Staffanstops kommun. Men så har Kronoberg inte gjort. På de resor man har gjort från Kronoberg ligger safarin inom ramen för resan, och resa, övernattningar och traktamente betalas med biståndspengar. Det gör också lönen för den projektledare som är med. Men till skillnad från många andra kommuner och landsting har man valt att själv bekosta arbetstiden för deltagarna. Vissa av safaritillfällena har deltagarna betalat privat, men ofta har den sydafrikanska kommunen stått för den kostnaden. Och Roland Gustbée, som sitter i den politiska styrgruppen för kronobergsprojekten tycker att det är okej att den sydafrikanska kommunen bjuder. – Jag tycker att det kan ligga inom det rimliga, inom en rimlig nivå. Det är en dagstur, det är inga övernattningar på dyra hotell. Man åker en minibuss i två och halv timme och sedan är man en dag och sen åker man hem på kvällen. Sun City är ett hotell- och kasinoområde cirka två och en halv timmes bilväg från Tlokwe. Därifrån har de flesta safariresorna utgått till Pilanesberg, den närmaste nationalparken - vi ringer dit och frågar vad en rundtur i nationalparken kostar. – It costs 460 rand per person for the safari. Ja, hade jag bott på Sun City hade det kostat mig 460 Rand eller drygt 250 kronor för en två och en halv timmes tur i buss tillsammans med 20 andra. För de som åkt på biståndsresa från Kronoberg har safarin ibland varit en heldagsutflykt i en egen minibuss. En av deltagarna som Kaliber pratar med och som har betalat safarin på egen hand berättar att det då kostade mellan 800 och 1 000 kronor. En genomräkning av de 19 resor där det ingår en safari visar att cirka 90 personer har deltagit. Och för varje person handlar det alltså om en kostnad på mellan 250 och 1 000 kronor. Lite längre bort i korridoren på Regionförbundet Södra Småland sitter Annika Ström som är en av projektledarna som jobbar med Sydafrika. Hon säger att den sydafrikanska kommunen bjuder på safari på de resor som politikerna gör. På tjänstemännens resor händer det däremot att deltagarna betalar själva. Och hon säger att man ofta ber om att få betala själv. – Ofta säger vi att vi vill åka dit och att vi vill betala för det själva då. Och vid flertalet tillfällen har vi fått betala själva, och ibland får vi inte det. Men om man nu vill betala för safarin - hur kommer det sig att man inte alltid gör det? – Vi försöker alltid minimera och säga att vi inte vill bli bjudna men samtidigt är det ju en balansgång. Man kan inte säga nej helt och hållet. För det är ju nästan som att liksom…hur ska de kunna få visa att de är glada och tacksamma om det inte får göra något tillbaka. Och Annika Ström betonar att safarin ofta ligger på en helg, då man ju normalt är ledig, samtidigt tycker hon inte att man ska se den eller andra utflykter som enbart ledighet eller nöje. – Då har ju vi oftast i stort sett med oss antingen hela den sydafrikanska gruppen eller deltagare från teamet eller andra från kommunen som är med vilket gör att det finns en möjlighet för oss att prata på vägen dit, när vi sitter i bussen, när man äter, ja under hela den här resan så umgås man ju också och då skapar man ju relationerna som gör att vi sen när vi arbetar har lättare att ha de samtalen man kanske inte har med vem som helst om sitt arbete. Och det blir en annan stämning. Så jag ser det inte riktigt som helt ledigt. Annika Ström tycker inte att vårt sätt att räkna ger en rättvisande bild av hur man använder tiden på biståndsresorna. Att bara se på dagtid mellan åtta och fem är missvisande tycker hon och menar att studiebesök även kan ske på kvällstid och att vi borde räkna in middagarna i arbetstiden. – Jag upplever ändå när vi är där att vi har ett program alla dagar som är ganska intensivt dagtid och sedan så har man oftast även på kvällen en middag tillsammans och det är ju liksom också jobb för vi sitter där och pratar om vad vi gör. Det är ju liksom inte en nöjesmiddag alltid. Kaliber idag handlar om när kommuner och landsting åker på biståndsresor med målet att minska fattigdom och utveckla demokrati. Vi har tittat närmre på 27 resor som politiker och tjänstemän från Kronoberg gjort till Tlokwe i Sydafrika. Resor där en tredjedel av tiden gått till aktiviteter som safari och andra utfärder och där politiker och tjänstemän flera gånger låtit sig bjudas på safarin av den sydafrikanska kommunen. Det är biståndspengar från SIDA som finansierar projekten men de som granskar slutrapporterna och betalar ut pengarna är Internationellt centrum för lokal demokrati, ICLD, som Sveriges kommuner och landsting, SKL står bakom. 2011 riktade dåvarande generalsekreteraren för ICLD stark kritik mot Staffanstorp som låtit sig bjudas på safari – och att man blir bjuden är heller inget som nuvarande generalsekreterare Maria Åberg tycker är okej. – Jag skulle absolut avråda det. Om man tänker så här, den sydafrikanska kommunen har sannolikt använt sina egna kommunala medel till att bekosta det här. Och det är ju naturligtvis en aspekt i det hela. Det är ju inte väl använda skattepengar från deras horisont, och det är ju naturligtvis något som man som svensk samarbetspart absolut borde reflektera väldigt mycket på och helt enkelt säga nej till. Maria Åberg säger att hon förstår att man kan behöva en halv dag för att återhämta sig från en resa, och om man förlänger resan för att få en billigare biljett kan det motivera att man ägnar en dag åt mer sociala aktiviteter. Men att en stor del av tiden går till annat än arbete är inget som ICLD står bakom. – Vi är ju intresserade av att se att de här projekten når resultat, alltså att man når vad man är där för att göra. Och går för mycket tid åt - oavsett vem som betalar – till det som du beskriver som turistande så är det naturligtvis inte vettigt, inte klokt, inte ett bra sätt att använda tiden. I sina redovisningar till ICLD har Kronoberg tydligt berättat om vad man har gjort dag för dag. Även aktiviteter som safari, hantverksmarknad och besök på lejonfarm har man beskrivit. Projektledare Annika Ström säger att man aldrig fått något påpekande eller ens en fråga från ICLD. – Så det är ju inte så att vi försöker dölja någonting. Skulle vi inte vilja säga att vi varit på safari till exempel då skulle vi ju inte skriva det i rapporterna. Men vi har ju hela tiden visat det och finansiären ser det och har inte sagt något om det då kan jag tycka att då har de väl gjort samma bedömning som vi att det är okej. ICLD har alltså aldrig varit i kontakt med Kronoberg om vare sig hur man använder tiden på plats, eller när den sydafrikanska kommunen bjuder på safarin vilket emellanåt skrivs uttryckligen i slutrapporten. Men Maria Åberg, generalsekreterare för ICLD, säger nu att man borde ha reagerat. – Ja det borde vi ha gjort. Vi borde ha pratat med dem om det här framgår i redovisningarna till oss. Det finns inget krav på att arbetstiden dag för dag ska redovisas i slutrapporterna till ICLD och det gör det svårt att säga i hur hög grad andra kommuner ägnar sig åt aktiviteter som inte har med projekten att göra. Kaliber har varit i kontakt med ett tiotal kommuner och regioner och tittat på reseberättelser eller scheman för cirka 20 resor. På ett par av resorna redovisar man att all tid på plats gått till arbete, men på de flesta resorna finns en del turistande på programmet, men oftast i mindre omfattning än i Kronobergs fall. Och enligt Maria Åberg är det ganska sällan som ICLD får slutrapporter där man berättar om mycket fritidsaktiviteter och turistande. – Vi ser väldigt få och tror jag färre och färre i våra redovisningar av den här arten som du nu beskriver. Det tillhör inte vanligheten. Men frågor om hur man balanserar arbete och fritid under de biståndsresor som görs och vad som är okej att göra och inte är något som diskuteras bland de kommuner som bedriver kommunala partnerskap. Det visar bland annat en ännu inte färdigbearbetad enkät som ICLD skickat ut till kommunerna. – Vi försöker ju uppmuntra kommunerna att under den förberedelsefasen så ska man stämma av förväntningar och stämma av kulturella skillnader och sätt att vara. Alltså resonera kring saker som gåvor, att det inte är ett investeringsprogram, vad kan låta sig bjudas på och inte. Det är sådant vi uppmuntrar till att ta upp i väldigt tidigt skede, säger generalsekreterare Maria Åberg. Omkring 40 miljoner kronor av svenska biståndspengar går varje år till de kommunala partnerskapen. För ett projekt under ett år beviljas ofta mellan 300 000 kronor och 500 000 kronor. Det övergripande målet handlar som i all svensk biståndsverksamhet till att reducera fattigdom, men det handlar också om att öka den lokala demokratin. Och Maria Åberg säger att ICLD ser goda resultat av verksamheten. – Jag och vi tycker att kommunerna är helt fantastiska i biståndsarbetet. Vi får ibland beskrivningar och ibland resultat som vi blir oerhört imponerade av. Att man lyckats nå så långt på ganska kort tid och med inte alltför stora pengar. När den politiska styrgruppen för projekten i Kronoberg lät göra en utvärdering av sju utvalda projekt för att se vad man nått för konkreta resultat sa några av de sydafrikanska deltagarna att projekten bidrog till att minska fattigdom genom att stimulera den lokala ekonomin. Och från bägge länder poängterade deltagarna att man lär av varandra och att människor utvecklas både som personer och i sitt yrke. Men några av de tillfrågade svenskarna pekade också på risken att det hela bara resulterar i en trevlig resa, som inte tas på allvar utan ses som semester eller belöning. Och när det kom till konkreta resultat kunde man konstatera att de var få. Utvärderingen ger tre exempel på konkreta resultat i de sju projekten. Ett projekt ledde till att Tlokwe började arkivera dokument elektroniskt. I ett jämställdhetsprojekt anordnades en konferens om våld i hemmet och så informationsprojektet som ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida. Men trots få konkreta resultat kommer man ändå till slutsatsen att man väl nått upp till målen att utbyta kunskap och öka förmåga och effektivitet i bägge kommunerna. Roland Gustbée, ordförande i Regionförbundet Södra Småland ser det också som att kommuner har en viktig roll att spela i biståndsarbetet. – Kommuner kanske inte är specialister på bistånd men kommuner är ju de som är bäst på att driva kommun. Och det är ju just det som vi samverkar mest kring. Hur gör man bäst för att vara en kommun. Bo Sjö är nationalekonom vid Linköpings universitet. Han var tidigare knuten till SADEV, en myndighet som hade till uppgift att utvärdera svenskt bistånd men som lades ner för något år sedan. Han tror att det är svårt för kommunerna att utföra ett effektivt bistånd. – Att utföra biståndsarbete på den nivån och så direkt som kommunerna är inblandade i det kräver mycket kunskap och den kunskapen har inte kommunerna. Man tror att man förstår problemen och lösningen men typiskt i sådana här projekt är ju att det inte blir något bra resultat av det. Och att det går mycket tid åt turistande är inget som förvånar honom. – Jag tror att man i det vanliga biståndet är mera effektiv. Man har sin återhämtningsperiod efter en lång resa naturligtvis, men det här allmänna tittandet är nog mycket mindre, utan man försöker vara mer effektiv i sin tidsanvändning. Men är det värt pengarna som han ser det? – Det är svårt att ha någon uppfattning om. Då måste man in och titta på vad kommunerna gör för de här pengarna och hur mycket lägger de ner i arbete på detta. Jag tror att det de kan göra i fråga om utveckling är ytterst minimalt. ICLD lät 2010 utvärdera de kommunala partnerskapen. I utvärderingen hittade man inte mycket stöd för att man uppfyllt de övergripande målen som att minska fattigdom och att det var svårt att mäta vad man faktiskt hade åstadkommit. Utredningen rekommenderade därför att arbetet framöver skulle ha konkreta mål som är möjliga att utvärdera och mäta. Och ICLD har fått nya riktlinjer säger generalsekreterare Maria Åberg. – Och den stora skillnaden det är egentligen målfokus. Att man har ett större krav på ett tydligt resultat. Kanske allra viktigast att de nya riktlinjerna betonar att projeten är lite längre. Treåriga för att det tar lång tid att uppnå ett resultat helt enkelt. Efter att jag träffat politiker och tjänstemän i Kronoberg åker den politiska styrgruppen iväg på ytterligare en resa till Sydafrika inom ramen för det biståndssamarbete man bedrivit de senaste åtta åren. När de kommit hem igen ringer jag upp en annan av de ansvariga politikerna i styrgruppen, oppositionsrådet i Växjö socialdemokraten Charlotta Svanberg. Det visar sig att efter att Kaliber har börjat granska resorna har politikerna börjat diskutera om att sätta upp regler för vad som är okej och vad som inte är det. – De här fallen du har lyft upp där har det varit för mycket turistisk verksamhet på. Och vi har ju också pratat om det nu i styrgruppen att det kanske är nödvändigt att sätta upp tydligare regler på vad som är okej eller inte när man är i Sydafrika. Om det är okej att ta med familjemedlemmar naturligvis till egen bekostande men det kanske ändå påverkar projektet, om det är okej att stanna kvar på semester på egen bekostnad, hur man ska se på de turistiska delarna, hur mycket om är okej till exempel. Vi har inte riktigt haft de tydliga reglerna utan det har varit upp till varje projekt att avgöra. Reporter Lena Pettersson lena.pettersson@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

9 Feb 201429min

Flyktingar som låsts in på Migrationsverkets Förvar nekas vård och när de protesterar, hotas de med att sättas i häkte. Det här vittnar flera intagna och organisationer om i dagens Kaliber. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi är på Migrationsverkets Förvar i Åstorp i Skåne. Vi har hört att de intagna här nekas vård av den vårdpersonal som ska ta hand om de som blivit sjuka. Att de inte blir lyssnade på och att allvarliga sjukdomstillstånd ignoreras. Vi vill träffa de intagna och höra om det här stämmer. En av cheferna här Helena Blessenius har lovat att vi ska få göra ett besök. – Men inte med tolk. Det är det inte förberett för att man ska kunna stanna och prata med någon. Det går inte? – Nej för då måste vi prata med var och en om det och det är inte så vi jobbar. För att vi kan inte göra så. För då måste man gå igenom med var och en att det är okej att det kommer in en journalist. Det är väl mer om någon vill prata med mig, för de måste väl få prata med mig om de vill? – Jaja, absolut. För ni har väl ingenting emot det? – Nej, nej absolut inte. Det är inte så att de inte får berätta. Det är inte det det handlar om. Jag känner bara att de själva ska veta varför är man med. Så tänker jag. Okej, det är hänsyn till dem? – Ja absolut det är hänsyn till dem jag tänker. Det blir alltså inga intervjuer med de intagna. Men den operativa chefen Helena Blessenius vill ändå visa runt i lokalerna. Oj en stor gympasal! – Ja precis här är den stora delen där man äter, har aktiviteter, kan vistas, se på teve till exempel. Men ganska bra, ljus och fin lokal. I Sverige finns det fem förvar varav ett ligger här i Åstorp. Här låser man in människor som ska skickas tillbaka till sina hemländer. De flesta som sitter här har inte begått något brott utan sitter här för att de inte ska gå under jorden innan de har skickats hem. Den som har suttit längst i förvar har gjort det i fem år. Lokalerna är ljusa och fräscha och det är högt i tak, utanför fönstren skymtar den höga muren omsluten av stålstängsel. Här inne finns det plats för 50 intagna och just nu är det fullt. Det finns ett pingisbord, en darttavla, ett gym och ett datorrum. Men de flesta sitter just nu i en soffgrupp framför en stor platt-tv. Men hur fungerar det om det blir sjuka och så? – Vi har tillgång till sköterska som är här ett par dagar i veckan. Och de som är sjuka - får de hjälp när de behöver? – Ja, det är min uppfattning att de får. Vi jobbar mycket med att personerna ska känna att de är hela när de lämnar oss också. Och jag tycker det är ytterst sällan som vi ser att man mår väldigt dåligt när man åker härifrån. Jag tycker inte det, det är inte den bilden jag har faktiskt. Vi lämnar Förvaret och ska skicka in en skriftlig begäran om att få träffa folk därinne. Men vi hinner knappt komma utanför dörren innan vi blir uppringda av en av de intagna. Mannen heter Ivan. – They treat people like animals. When you have problem with your health. You go to doctor and you get recipe to drink more water. What kind of medical problems do you have? – I have epilepsy. And when I came here for 20 days they refused to give me my medicine, and I have recept when I come here. De behandlar oss som djur, säger Ivan på telefon från andra sidan muren. När man har medicinska problem uppmanas man att dricka mer vatten, säger han och berättar att han har epilepsi. Han säger att han hade recept på den antiepileptiska medicinen Iktorivil när han kom, men att ändå han inte fick någon medicin. Why don´t you get any medication? – The doctor here says, I don´t want to give you anything. While I am working here you will not get anything. De vill inte ge mig någon medicin, förklarar Ivan. Han berättar också att en man bara för en vecka sen högg sig själv i handen med en kniv efter att han nekats hjälp av vårdpersonalen. Mannen kördes till akuten och sedan till häktet. Ivan berättar att personalen ofta hotar med häktet för att hålla de intagna i schack så att de inte ska protestera när de inte får vård. – That is everyday threat. If you wish to speak to someone - you will go in häkte. If you don´t calm down, you will go in häkte. Kan det verkligen vara sant att man i Sverige låser in människor som inte begått något brott och sen vägrar att ge dem vård? I väntan på besked från Förvarets ledning om ytterligare ett besök träffar vi Rashidd Ali Weddai som tidigare suttit inlåst på Förvaret. Nu arbetar han på en pizzeria i Malmö. – Jag har diabetes och när jag kom till Förvaret så fick jag inte de mediciner jag behöver. De sa till mig att det finns ingen läkare som kan skriva ut medicin. Mitt sjukdomstillstånd förvärrades mycket, berättar Rashidd Ali Weddai på arabiska. Han berättar att det dröjde en hel månad innan han fick sina mediciner. Men problemen slutade inte här. – Mitt blodsocker var hela tiden väldigt högt. När man mäter blodsockret ska det ligga på runt fem-sex, det är de normala värdena. Men mina värden låg på över 20. Men de sa hela tiden att det är inget fel på dig och dina värden är normala - se dig själv i spegeln så ser du ju att du är frisk sa hon, berättar Rashidd Ali Weddai. – Jag var så rädd för jag kände att jag var nära att dö. Jag skrev flera gånger till Migrationsverket och bad om hjälp, men inget hjälpte, säger han. Enligt Rashidd är det många på Förvaret som nekas vård. Vi tar kontakt med Amnesty som är en av de organisationer som frekvent besöker Förvaret. Madelaine Seidlitz är jurist och ansvarig för flykting - och migrationsfrågor. Hon hör ofta historier om hur de intagna nekas vård på Förvaren. – Det har varit personer som har olika former av värk, olika sjukdomstillstånd. Det vi har fått höra ibland mest är att om man pratar om det får man träffa en sjuksköterska och att man upplever att sjuksköterskan inte tar det man säger på allvar. Och att botemedlet är huvudvärkstabletter. Alltså oavsett vad man har problem med så blir det huvudvärkstabletter. Och hur allvarligt är det? – Förvarstagna ska ha samma rätt till hälso- och sjukvård som asylsökande även om man själv inte har sökt asyl. I de fall de inte får det så bryter Migrationsverket eller den tjänst som de nu köper upp mot utlänningslagsreglerna. Asylgruppen och Aktion Mot Deportation - är två löst sammansatta nätverk - och har som fokus att hjälpa flyktingar med deras asylärenden. Ulrika Andersson och Lina Myritz är engagerade i nätverken och besöker Förvaret i Åstorp regelbundet. – Alla som jag träffar berättar att de inte får tillgång till den vård som de behöver, säger Ulrika Andersson. Lina Myritz på Aktion mot Deportation är medicinskt kunnig då hon pluggar sin sista termin till läkare. Hon berättar om flera fall där intagna har nekats vård på Förvaret. – En man som har spinal stenos, vilket är ett tillstånd i ryggen som gör väldigt ont. Han hade ischias som gick ner i ena benet så han brukade slå sig själv med en hammare i andra benet för att avleda smärtan när han var hemma. Det kunde han så klart inte göra på Förvaret. Men då gav sjuksköterskan honom Alvedon, vilket inte gör någonting mot den smärta som han hade. Och han hade papper på att det var det här han led av och han hade genomgått flera röntgenundersökningar. Men ändå så krävdes det att vi som utifrån la oss i för att han överhuvudtaget skulle få en tid på vårdcentralen. Först då fick han hjälp då? – Ja, fast han fick ingen vidare hjälp där heller, för då fick han utskrivet starkare medicin som han ju själv inte kunde hämta ut. Utan då krävdes det flera veckor. – Det var ju då jag hälsade på honom och så sa jag hur är det nu medicinen och då hade han inte fått den. Lina Myritz och Ulrika Andersson räknar upp fler exempel. Det handlar om allvarliga sjukdomstillstånd, men också fysiska skador som man menar har ignorerats. Ett av exemplen handlar om en man som fick ett njurstensanfall mitt framför personalen som satt och tittade på teve. – Och njurstensanfall det ger en sådan intensiv smärta att man knappt står ut i sin egen kropp. Så han hade liksom skrikit och gråtit och han beskrev hur han rullade runt på marken och skrek och grät och bönade och bad om att få komma till sjukhuset och få smärtstillande. Men personalen gjorde ingenting och de andra försvarstagna försökte få dem att ringa ambulans för att han var uppenbart i nöd och fortsatte bara och skrika. Men att de bara satt och kollade på teve, och sa att nä han bara spelar, han vill bara komma till sjukhuset och det vill ni allihop, berättar Lina Myritz. Jag har åkt med Rashidd Ali Weddai till vårdcentralen i Örkelljunga. Här ska vi hämta ut hans sjukhusjournal. Det är vårdcentralen här som ansvarar för vården på Förvaret. Enligt Rashidd har den bristande vården som han fick på Förvaret förstört hans liv. Hans diabetes har förvärrats och han är numera tvungen att ta insulinsprutor varje dag. Han berättar också att han tycker att det är jobbigt ifall vi skulle stöta på vårdpersonalen igen. Han säger att han flera gånger blivit osams med dem. Han berättar att en gång blev så frustrerad över att inte få hjälp så att spottade mot personalen, något som han senare dömdes för. Domen blev dagsböter för ofredande. Verksamhetschefen på vårdcentralen som tar emot heter Titti Unosdotter. Det är också hon som har det övergripande ansvaret över den vård som ges på Förvaret. Med hjälp av en telefontolk ber Rashidd om sin journal. – Ni har förstört mitt liv och det är som vanligt - det är ingen fara om man förlorar sitt liv, säger Rashidd Ali Weddai till Titti Unosdotter med hjälp av tolken. – Alltså det kan inte jag svara på för jag har uppgift att lämna ut journalerna så allt det andra… Det bästa är att han läser sina journaler, samlar ihop alla journaler, så att han får en bild utav det och sen utifrån det får han gå vidare i så fall om han hittar någonting som är fel, säger Titti Unosdotter. Vi får ut Rashidds journaler. Och det man direkt kan se är att Rashidds blodsockervärden har varit extremt höga under en lång tid. Man har till slut satt in en tablettbehandling, men värdena har inte förändrats. Jag tar med mig Rashidds journaler till Skånes Universitetssjukhus i Lund. Vi vill veta om insatsen som gjorts på Förvaret var tillräcklig. Magnus Löndahl är överläkare och har specialiserat sig på diabetes. Han har skrivit läroböcker och bedrivit forskning om diabetes. Jag tänkte vi kunde kolla lite på de här blodsockervärdena vad de innebär. Vad är normalt när man ska mäta blodsockret? – Ett normalt värde är som det står här på listan att om man inte har diabetes så har man ett blodsocker före måltid på 5,5 eller där under. Men om man ligger på 20-24 under längre tid, vad kan det innebära för kroppen? – Ja det kan ju leda till nervkomplikationer, det är njurarnas funktion och sen så har vi också en påverkan på de stora blodkärlen, det vill säga kärlen i hjärta och hjärna och då med följden att man kan få en ökad risk att drabbas av hjärtinfarkt och slaganfall till exempel. Magnus Löndahl går igenom journalen och reagerar främst på att man låtit värdena vara höga så länge och att man inte gått in med en kraftigare behandling. Han säger att om det hade varit hans patient hade han gått in med en insulinbehandling. – Det är höga blodsockervärden. Det är blodsockervärden som tydligt indikerar att man ska gå in med behandling, men sammantaget om man ligger på blodsockervärden uppåt mot 25 så mår man inte bra och det är något som kräver en aktiv behandling. Men det här är inga normala värden? – Nej detta är ju kraftigt stegrade blodsockervärden. Och om man fortsätter att ha så här så innebär det de här riskerna som vi pratade om innan? – På det korta perspektivet så innebär det att man mår dåligt och det finns en risk att man utvecklar en akut sjukdom på grund av att man får en rubbning i sina blodsalter, det kan vara så att om detta är en typ 1-diabetes så finns en klar risk att utveckla en ketoacidos med ett akut insjuknande. Vad är det för något? – Det är en ond cirkel helt enkelt och om man inte häver den är den många gånger dödlig. Vi återvänder med frågan om vården till verksamhetschefen Titti Unosdotter på vårdcentralen som hade ansvaret för Rashidds vård. – Jag tycker att vården vi har gett är en god vård. Alltså han har ju fått den behandling som är den vård som vi ger för den sjukdom som han har. Men varför lät man värdena vara så höga så länge? – Det är en läkarfråga så det kan jag inte svara på. Det gäller ju också att patienten är aktiv i sin behandling. Titti Unosdotter säger att Rashidd själv brustit i sin egenvård och inte skött om sin kost. Hon medger att han blivit utan mediciner, men att det bara gått 10 dagar och inte 30 som Rashidd påstår. Hon förnekar också att de sagt att Rashidds blodsockervärden varit normala. Efter många om och men får vi ett beslut av Förvarets ledning. Vi är välkomna att besöka Förvaret, den här gången med tolk och vi får prata med de intagna. Hakim har suttit här sedan augusti. Han ser många brister med miljön härinne. – Especially with healthcare. They don´t help us you know. Hakim berättar att han har kraftigt nedsatt syn och att hans glasögon har gått sönder. Nu kan han knappt se, men han får ingen hjälp med att få några nya. – It´s very bad. Sometimes I feel pain in my eyes. Jag får ofta ont i ögonen och ibland blir de röda. Det har gått två månader nu och jag har ännu inte fått några glasögon, säger han. En bit bort står en man som heter Jackson. Han berättar att han blev misshandlad i Frankrike innan han kom hit. – Since I came from France all the time blood is coming. All the time blood is coming. Do you get any help? – No. No help. Mina sår går upp och jag blöder hela tiden, men jag får ingen hjälp. De säger bara nej, säger Jackson. Vi går runt och pratar med de intagna. Dennis är från Ghana och har ryggsmärtor, men han får ingen medicin, berättar han. – If you are sick and report that you are sick, they have to give you medicine. But they will tell you to go and drink water. Och Wazoume berättar på arabiska att han har ett stort sår i sitt ena öra. Det varar och när han vaknar på morgnarna är det ofta blod på kudden. Innan jag kom hit var jag på sjukhuset i Göteborg. De sa att jag var i behov av operation. Men sedan jag kom hit har jag inte fått någon hjälp överhuvudtaget, säger Wazoume. En annan man - Prosper - visar upp ett kraftigt ärr som löper över hans ena knä. Han säger att har svårt att gå. Men inte heller han får någon hjälp. – Jag har alltid ont och särskilt när jag promenerar. De ger mig Panodil, bara Panodil. Hjälper det då? – Nej. Flera vi pratar med berättar också om att det har växt fram en kultur bland personalen där man hotar med häkte om man protesterar mot att man inte får några mediciner eller vård. En av dem är Armin som lider av kraftig migrän. Flera gånger har inte ens vågat be om hjälp på grund av rädslan för att sättas i häkte, berättar han på persiska. Det händer ofta att de sätter folk i häktet. Många är rädda här, berättar Armin. Asylgruppen och Aktion mot deportation hör frekvent om den här rädslan. Enligt dem händer det ofta att de intagna hotas med att sättas i häkte om de protesterar mot vårdsituationen. – Jag vet folk som har suttit i häkte i ett par månader och då pratar vi i total isolering, och det här ser ju de andra, säger Ulrika Andersson. Och det är folk du har varit i kontakt med? – Ja, flera stycken. Den här rädslan för häktet. Vilket folk är jätterädda för att hamna i isoleringscell i polishäktet. Det gör att man inte vågar protestera eller vågar gå samman i den graden som man egentligen vill. Så den skräcken är stark att det påverkar hur man förhåller sig till sitt eget hälsoläge. Kaliber har begärt ut de incidentrapporter som upprättats på Förvaret. Här kan man läsa om alla häktningar som görs. Enligt de ansvariga på Förvaret sker detta varje vecka. Det finns lagstöd för att häkta förvarstagna, men häktningarna har fått kritik. Bland annat från Justitieombudsmannen som 2011 riktade allvarlig kritik mot Förvaren. Lina Forzelius är byråchef på JO. Hon berättar att kritiken kom efter att man upptäckt att Förvaren uteslutande satte intagna i häktet utan att först försöka avskilja dem på Förvaret. – Det här gjorde man inte utan man gick direkt på att sätta dem i häkte. Sen sa man också att det är principiellt felaktigt att placera förvarstagna tillsammans med personer som misstänks för att ha begått brott. Men i det här fallet handlade det mer om att de inte vågade be om medicinsk hjälp för om de är obekväma kan de sättas i häkte. – Om det är på den nivån. Att man använder det för att tysta förvarstagna som inte vågar be eller yttra sig eller framföra kritik så är det absolut fel om det är så det skulle förhålla sig. Och hur allvarligt är det i så fall? – Det är ju oerhört negativt att vifta med en maktbefogenhet som man inte har för det är klart - man kan inte sätta någon i häkte på grund av att någon ber om medicin. På Vårdcentralen som ansvarar över vården känner man inte till att så många upplever att de nekas vård. Verksamhetschefen Titti Unosdotter tycker inte att ansvaret är deras utan Migrationsverkets. – Alltså vi jobbar på Migrationsverkets uppdrag så prata med dem om det. Ja, ja, men det är ju ni som ansvarar för att ge vård till de förvarsintagna. – De köper timmar av oss. Men de upplever de som är intagna där att de inte får någon vård. De får ingen hjälp. – Och det kan jag inte svara på för den frågan har jag aldrig fått. Ingen har sagt det innan. Så det kan jag inte svara på och i så fall, om det är så att de tycker det så måste de ta det med Migrationsverket. De berättar saker som att när de kommer med allvarliga problem så får de bara Panodil. – Jaha nä, det vet jag ingenting om. Men prata med Migrationsverket för det är de som ger oss uppdraget. Till slut får vi även träffa Förvarets enhetschef Anna Eriksson. Som tar emot i sitt rum. – Vi nekar ingen vård. Ni gör inte det? Men de säger ju det, när man pratar med de intagna så säger de ju det att de ber om hjälp, men de får ingenting. – Migrationsverket har inget vårdansvar. Vi har sjuksköterska. Det är Landstinget som ska ge de asylsökande och förvarstagna vård. Men ni ansvarar ändå för de personer som är intagna här, eller hur? – Vi ansvarar över att de kommer till sjukvården. Men du ser det inte som ett problem då att de intagna upplever att de inte får den hjälpen som de ber om? – Vi förmedlar alltid kontakt med sjukvården. Är det någon som blir akut sjuk när det inte finns någon sjuksköterska här så åker vi till akuten. Men många berättar här att de söker hjälp, de har svåra problem, ibland njursten. En massa allvarliga tillstånd ändå och det enda de säger är här får du huvudvärkstabletter. – Jag pratar med många av våra boende också, man vill prata med chefen och då säger jag att vi tar till sjukvården. Det är ju vårdcentralen i Örkelljunga som har ansvaret. Här på Förvaret skjuter man alltså över ansvaret på vårdcentralen - som i sin tur ju säger att det Förvaret som ansvarar över om de intagna nekas vård. Men hur ser Anna Eriksson på de uppgifter om att personalen hotar de intagna med häkte? – Jag förutsätter att man inte hotar med häkte. Men varför berättar de det att det är så det går till? Av varandra oberoende personer berättar det här. – Det är beklagligt om man har fått den uppfattningen att vi använder en häktesplacering som ett hot. Men att det finns en sådan här rädsla, vad tänker du om det? Kan du förstå vad det innebär för en person? – Jag förutsätter att vår personal inte hotar någon att man ska bli häktesplacerad. Men de säger ju det att det är så det är här. – Jag har fullt förtroende för vår personal och det här är en fråga som vi diskuterar väldigt ofta och jag förutsätter som sagt att man inte hotar med en häktesplacering. Men är du säker på att det inte har hänt att personal här har hotat med häkte? – Jag kan givetvis inte vara säker, men som sagt jag har högsta förtroende för vår personal som gör ett jättebra jobb. Vi tar också upp frågan om vården av Rashidd Ali Weddai. Men Anna Eriksson hänvisar till sekretessen. Men hon säger ändå hon kan uttala sig om ärendet om vi återkommer med en fullmakt där Rashidd godkänner att hon får uttala sig. Vi mailar Anna Eriksson den fullmakt som hon efterfrågat och vill boka in en ny intervju. Men Anna Eriksson vill inte träffas igen. Utan hänvisar till Migrationsverkets presstjänst. När vi vänder oss dit får vi beskedet att Anna Eriksson har lämnat de kommentarer hon kunnat ge och inte vill prata mer. Rashidd Ali Weddai rullar ihop ännu en kebab på den restaurang där han jobbar. – Mitt liv har blivit meningslöst och mina morgnar börjar med en insulininjektion. Det är så mitt liv ser ut idag - fylld av injektioner och sjukhusbesök, säger Rashidd. Och inne på Förvaret fortgår vardagen för de intagna. Ute på rastgården drar Wazoume - han med det varande örat en djup suck. – När man inte får hjälp så ger man upp efter ett tag. Men det är sorgligt, säger han. Reporter Mikael Funke kaliber@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

2 Feb 201429min

Det är en konflikt som splittrar ön i för och emot. På spel står arbetstillfällen, skatteintäkter, miljardvinster, dricksvatten, skyddade naturområden och sällsynta växter. Och i den här känsliga frågan finns det politiker som sitter på dubbla stolar. Kaliber idag handlar om kalkbrytningen på Gotland och vad som hänt efter demonstrationerna i Ojnareskogen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Daniel Heilborn kör genom Ojnareskogen. Han är en av de mest framträdande personerna i motståndet mot ett storskaligt kalkbrott här, det som kallas Bunge-täkten. - Vi åker på gamla Ojnare väg här, som är en väldigt gammal väg från 1600-talet någon gång. Här har man förstärkt vägen inför avverkningarna. Han är arkitekt och miljöpartist. Och stannar bilen och pekar. – Här på höger sida om Ojnare myr har vi naturreservatet Bäste träsk, som ingår i nätverket Natura 2000 och rakt över på andra sidan så vill man bryta ut Bunge Ducker-täkten och det går ju precis kant i kant här. Du ser avverkningen på vänster sida och naturreservatet på höger sida. Om 25 år så kommer det på vänster sida vara ett 25 meter djupt kalkbrott och på höger sida vägen så ska det fortfarande vara ett opåverkat Natura 2000-område - och det verkar ju osannolikt. Det är paneldebatt i den gamla biografen i Slite. – God kväll på er allihop! Tommy Wahlgren heter jag och jag har fått den stora äran att leda den här kvällens debatt om det minskade antalet åretruntjobb på Gotland. Tony Johansson har jobbat i kalkindustrin i snart 30 år och hans pappa före honom. – Det här är en väldigt, väldigt allvarlig fråga. Vi lever på skatteintäkterna. Det är fakta. Vad har vi för alternativ? Han är klubbordförande i IF Metalls avdelning vid Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk. Han är dessutom socialdemokratisk lokalpolitiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden. – Det är ju så att vi har en hög arbetslöshet för både vuxna och unga mellan 18 och 24 år - och tappar vi de unga - vad gör vi då? Arbetstillfällen ställs mot miljön. Skatteintäkter och miljardvinster mot dricksvatten och unika naturområden. Konflikten om kalkbrytningen på Gotland är känslig och infekterad. Påtaglig och närvarande. Gotland är ett, i den här frågan, splittrat samhälle. Den här splittringen går ända in i maktens korridorer. Och till Miljö- och hälsoskyddsnämnden, där det finns flera ledamöter som sitter på dubbla stolar. För att förstå vad konflikten handlar om förflyttar vi oss tillbaka till augusti 2012 då demonstranter gjorde allt för att stoppa Nordkalks avverkning. För Nordkalk hade fått ett positivt beslut i Mark- och miljööverdomstolen för kalkbrottet, som överklagats till Högsta domstolen. En av de demonstranter som klättrade upp i träden när polisen skulle köra bort dem var Daniel Heilborn. – Det här var ju det område som man avverkade när det var som hetast i debatten här och som mest protester. Han är åtalad för ohörsamhet mot ordningsmakten för att han vägrade klättra ned. I tingsrätten friades han, men det överklagades till hovrätten. Trots att han riskerar att dömas säger han att det var värt det. – Det blev ju väldigt bra mediegenomslag och folk fick upp ögonen för det här och har granskat det här. Demonstrationerna, mediabevakningen och oron på ön ledde till att avverkningen stoppades. Först vädjade landshövdingen till skogföretaget Mellanskog, sen beslöt Länsstyrelsen att stoppa avverkningen när det kom fram att Nordkalk hade avverkat betydligt mer skog än företaget hade tillstånd till. Men demonstrationerna ledde också till att Gotland blev mer splittrat där grannar, vänner, släktingar och kollegor står på olika sidor. I en stuga några kilometer från det tänkta kalkbrottet bor Kristina Bohman Söderdahl och Olov Söderdahl, som leder föreningen Bevara Ojnareskogen. – Det är ju väldigt infekterat och det blev ju ännu mer infekterat då i samband med demonstrationerna. Det blev väldigt skärpt under den tiden. Såren finns kvar. Det märker vi också. Har ni stött på bekymmer på grund av det här? – Det finns gamla vänner som vi har tappat kontakten med. Kristina får tårar i ögonen och gör en gest att hon inte vill säga mer. Olov fortsätter. – En del går åt ett annat håll när man kommer. Men det får vi ta. Ger man sig in i leken får man ju tåla den. Men det stora beslutet, om det skulle bli ett kalkbrott eller inte, kom den 18 juni förra året i Högsta domstolen. "Strax före klockan nio kom beskedet från högsta domstolen att Nordkalks planerade stenbrott i Ojnareskogen måste prövas på nytt av mark - och miljödomstolen. En framgång för motståndarna vid Dunker Bunge. Men ett nederlag för kalkindustrin." SR P4 Gotland 18/6-2013 Så efter sju år och två vändor i mark- och miljödomstolarna så ska den utdragna miljöprövningen av Nordkalks täkt börja om igen i lägsta instans. Det är för att domstolen måste pröva Nordkalks täkt utifrån EU-lagarna om Natura2000-områden, som är EU-skyddade områden. Och sådana riskerar här att påverkas av täkten. För Nordkalk blev konsekvensen att företaget kämpar för sin framtid på Gotland. Nordkalk börjar få slut på sten i sin befintliga täkt i Klinthagen, som är landets största kalkbrott, och har ansökt om att utvidga den och så ska de provborra efter mer. Företaget har också förlorat en storkund. SSAB i Luleå förlängde inte avtalet eftersom Nordkalk inte kan garantera att leverera kalk under tillräckligt lång tid. – Vi har i dagsläget inte möjlighet att gå in i långa kundåtaganden, eftersom situationen är osäker för oss om tillgången på sten, säger Eva Feldt kommunikationschef på Nordkalk. Hur länge räcker det ni har nu? – Med det tillståndet vi har i dagsläget så har vi sten år 2014 ut, men vi håller på att undersöka om att ansöka om en utvidgning av den befintliga täkten, Klinthagen. Sen har vi en del sten på upplag till vissa kundgrupper, så totalt har vi sten för två-tre år framåt. Vad händer om ni inte får bryta i Bunge? – Utan Bungetäkten har vi inte sten de närmaste åren. Det är klart att det riskerar vår verksamhet på Gotland. Hur många riskerar sitt jobb? – Det är 150 arbetstillfällen som sysselsätts genom den här täkten. 120 av dem på Gotland och 30 på fastlandet. Men sen är det ju inte bara de som drabbas utan också deras familjer och samhället runt omkring. Vad handlar det om i pengar? – 17-20 miljarder kronor värderades täkten till i marknadsvärde som alltså är försäljningsvärde och inte vinst. Nordkalk är ett finskt företag och dit går också vinsterna. På Gotland har man brutit kalk sen 1600-talet men industrin har blivit allt mer storskalig. De tre stora kalkföretagen på Gotland har idag runt 400 anställda och sysselsätter nästan lika många till, enligt If Metall. Nordkalk räknar med att Bungetäkten tar cirka 25 år att bryta ut tills den är tömd. Och kalkindustriarbetaren Tony Johansson, som också är klubbordförande på Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk, är orolig för vad som händer om Nordkalk inte får bryta i Bunge. – För hela Gotland och norra Gotland, så är det ekonomiskt en ren katastrof. Vi generar såpass många arbetstillfällen som i sin tur skapar fler jobb inom regionen, som i sin tur generar pengar som ger välfärd och omsorg. Vi har en hög arbetslöshet inom industrin och If Metall. Vi har legat på 20 procents arbetslöshet. Det här är väldigt allvarligt. Jag har diskuterat Bungetäkten sedan 2008 och än idag går folk och är väldigt oroliga. Tony Johansson bor i Slite på norra Gotland alldeles nära Cementas fabrik. Hans pappa, morbror, farbror och bror har jobbat eller jobbar i kalkindustrin. Och många av hans vänner och grannar gör också det. Han är orolig även för sitt eget jobb på sikt. Tony Johansson är också socialdemokratisk lokalpolitiker. – I och med att jag är politiker ser jag helheten också. Blir jag avskedad så får väl jag söka annat jobb på fastlandet. Men jag ser också på region Gotland. Det är det mest allvarliga. Det är ju skatteintäkterna som styr regionens ekonomi. Daniel Heilborn står vid Ojnare Myr. Bara vinden hörs och det luktar just myr. – Jag har full förståelse för det. Kalkindustrin har varit här länge och det är många som jobbar inom den, men som jag ser det kan vi inte hålla på så här längre. Var ska det sluta? Vi kan inte starta ett nytt brott och ett nytt brott hela tiden, utan vi måste tänka om hur vi bygger vårt samhälle. Och sen tycker jag att jobbfrågan också handlar om alla dem andra som jobbar här på norra Gotland. Både lantbruk och besöksnäring är beroende av vattnet och den orörda naturen. Området hotas från två håll av både Nordkalks planerade kalkbrott som kan bli 2,5 kilometer långt och totalt 170 hektar stort och av Svenska Mineral, SMAs närliggande befintliga täkt som företaget vill utvidga med ytterligare 60 hektar åt det här hållet. Båda täkterna ska nu prövas i Mark- och miljödomstolen. Både miljövänner och de flesta av de inblandade myndigheterna ser stora risker för Bäste träsk, Gotlands största sjö, som är ett Natura2000-område, vilket är en EU-klassning av skyddsvärd natur. Och sjön är också tänkt som dricksvattentäkt på norra Gotland. – Det är området är redan ett avgränsat område som man kallar för ett miljöskyddsområde som avgränsades 1973. Hela syftet med det var för att skydda Bäste träsk och hela dess tillrinningsområde. Och utvidgningen av dessa båda tänkta täkter ligger inom detta tänkta vattenskyddsområde, så det är klart att det kommer att påverka. I området finns sällsynta växter och insekter, vissa som bara finns på norra Gotland. Det aktuella området ligger intill två Natura2000-områden men är inte klassat som det. Regeringen och dåvarande samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin tog 2006 bort området från Naturvårdsverkets förslag - till fördel för kalkbrytningen. Och det var samtidigt som Nordkalks tillståndsprocess började. Vid myren hörs bara vinden. – Det finns inget boende, inte ens ett fritidshus i det här området. Det är ett av de sista områdena som är oexploaterat på Gotland och jag tycker det är otroligt viktigt att bevara. Det handlar inte bara om vattnet, utan också om den biologiska mångfalden. Det är ett orört område och det har vi inte så många kvar. Det här är en konflikt där ingen vill se konsekvenserna av den andres nederlag. Ingen vill se att någon blir arbetslös och ingen vill se att unik natur och dricksvatten förstörs. Och det är en konflikt som politiker har svårt att hantera. Tillbaka till biografen i Slite och paneldebatten om jobben. – Tänk efter nu vad vi håller på med. Vi håller på att tappa alla våra industrijobb. Det här är en väldigt allvarlig fråga. Det är måndag kväll den 2 december. Ledande företrädare för de sex partierna i regionfullmäktige sitter på den ena sidan och på den andra sidan sitter lokala företrädare för Svenskt Näringsliv, LRF och två från LO – Linus Gränsmark, ordförande på Gotland och Tony Johansson, ordförande för Metallklubben på Kalkproduktion AB och kalkindustriarbetare och den som ligger bakom den här debatten. – Så vad tycker ni politiker, håller ni med mig eller diskuterar ni emot? Samtidigt som Tony Johansson frågar om politikerna håller med honom eller inte så är han ju själv också politiker. Han och Linus Gränsmark är alltså inte bara fackliga företrädare utan båda är socialdemokratiska lokalpolitiker som sitter i Region Gotlands Miljö- och hälsoskyddsnämnd. Och där fattar de beslut som rör kalkindustrin. Och där har det också blivit diskussioner om jäv. När det gäller beslut om Nordkalk har en vänsterpartist och en centerpartist som är emot ett kalkbrott bedömts som jäviga. Och även Tony Johansson har bedömts som jävig. Så Miljö- och hälsoskyddsnämnden är splittrad i frågan om kalkbrytningen. Miljöpartisten Isabel Enström är tillförordnad ordförande i nämnden. – Vi har behandlat det här så mycket i nämnden nu, så nu är det upp till respektive ledamot att ta sitt ansvar. Framförallt är det en demokratisk fråga. Hur det ser ut utifrån? Det är min ingång. Vi ska titta närmare på två beslut om kalkbrytningen som Miljö- och hälsoskyddsnämnden tog i slutet av förra året. Det första beslutet fattades den 12 november. Då handlade det om Svenska Minerals utvidgning av täkten vid Ojnareskogen, som ska prövas i Mark- och miljödomstolen. Miljö- och hälsoskyddsnämnden skulle lämna in sina synpunkter till domstolen, men nämnden beslöt att inte göra det. Och det trots att Miljö- och hälsoskyddsnämnden tillhör de instanser som miljödomstolarna måste be om synpunkter ifrån och det är vad miljönämnder också oftast gör. Isabel Enström tycker att beslutet blev konstigt och att det är viktigt att skicka in yttranden. – Domstolens uppgift är att få in så mycket information som möjligt och göra en samlad bedömning. Om viktiga lokala instanser inte yttrar sig så missar man ju en del i helheten. Därför är det viktigt att Miljö- och hälsoskyddsnämnden yttrar sig om det vi har ansvar för. I Miljö- och hälsoskyddsnämnden ska de ta hänsyn till miljön, men enligt flera ledamöter var arbetstillfällena ett argument som fördes mot att lämna in ett yttrande, även om det inte var huvudargumentet. – Ja, det var flera olika argument som inte syns i besluten. Men diskussionen var att vi inte skulle yttra oss från nämnden och då försökte de föra fram bra argument för det och att just föra fram arbetstillfällen är ju inte relevant för Miljö- och hälsoskyddsnämnden, tycker jag. En av dem som drev frågan att inte yttra sig i ärendet om Svenska Mineral var socialdemokraten, kalkindustriarbetaren och metallklubbsordföranden Tony Johansson. – Vi måste se en helhet i det här som politiker. Vi måste se att Gotland ska fortsätta leva och verka. Miljö och industrin måste samverka om vi ska få en levande verkande landbygd. Men är det Miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift att ta hänsyn till industrin och jobben? – Nej, absolut inte. Enligt nämnledamöter jag pratat med så var just jobben något som ni förde fram i diskussionen i nämnden i det här beslutet...var det inte så? – Nej, det var det inte. Sen få det stå för dem, men så var det inte. Vi såg helheten i det här. Men är helheten här att också tänka på industrin, jobben och miljön? – Miljö och hälsa är ju miljön, men också hälsa. Det är ju det man tappar lite i "miljö OCH hälsa". Hälsan är ju också om folk mår dåligt, då har vi ju en dålig hälsa, så det där är inte bara miljöfrågor, utan också hälsa. Ingenstans i Miljö- och hälsoskyddsnämndens reglemente står det att man ska ta hänsyn till arbetstillfällen. Men det står bland annat att ”stor hänsyn ska tas till konsekvenserna för miljön på lång sikt, det vill säga för kommande generationer.”. Jag frågar Isabel Enström. Strider det mot reglementet att ta näringslivspolitisk hänsyn eller hänsyn till jobben? – Det kan man säga att det gör. Det står ingenstans att vi ska göra det. Det är inte Miljö- och hälsoskyddsnämnden uppgift. Det andra beslutet fattades den 10 december. Då handlade det om Nordkalks planerade täkt i Ojnareskogen, som ska prövas i Mark- och miljödomstolen nu i mars. Och då kom Socialdemokraterna och Moderaterna med ett eget yttrande där de tagit bort stora delar av det förslag som miljöinspektören på förvaltningen hade lämnat. Det som togs bort handlade till exempel om vad domstolen ska ställa för villkor på Nordkalk vad det gäller efterbehandlingen av täkten och om att Nordkalk inte ska få börja med avverkningen och arbetet med täkten förrän högsta instans har kommit med sitt beslut. Tony Johansson var inte med vid det här tillfället. Men bakom beslutet fanns Linus Gränsmark, ordförande för LO på Gotland och som satt bredvid Tony Johansson på paneldebatten i Slite. – Därför att yttrandet som var till förslag var väldigt, väldigt detaljerat - och det kan ju vara bra - men det blev lite för detaljerat, man gick in i detaljstyrning nästan och det är inte riktigt vår uppgift i nämnden, utan vi ska se till att vatten och miljö inte tar skada och det sa vi också i vårt yttrande. Så vi skrev ett eget yttrande i den här frågan. Båda de här två besluten i Miljö- och hälsoskyddsnämnden blev alltså till fördel för kalkföretagen. Det första beslutet blev att inget yttrande alls lämnades till Mark- och miljödomstolen och i det andra så togs flera synpunkter bort. En synpunkt som försvann i båda de här besluten, och som var miljöinspektörens viktigaste, var att Mark- och miljödomstolen bör pröva Svenska Minerals ansökan och Nordkalks planerade täkt tillsammans eftersom båda täkterna påverkar samma område. En sådan samlad prövning är viktig, tycker Isabel Enström. – Så därför är det jätteviktigt. Ser vi bara till en del i det hela, då får vi inte helhetsbilden: Hur blir totalpåverkan på det här området - både utifrån markförhållanden och påverkan på vattnet? Men majoriteten i Miljö- och hälsoskyddsnämnden ville inte se en samlad prövning. Jag frågar Linus Gränsmark varför. – Vi anser att domstolen är kapabel att besluta om det här ska vara en samprövning. Och anser de det så är det naturligtvis så det ska gå till, men det måste vara domstolen som beslutar om det ska vara så. De här två besluten har alltså fattats i en nämnd där ledamöter sitter på dubbla stolar och där det också varit diskussioner om jäv. Tony Johansson har bedömts som jävig när det gäller Nordkalk eftersom han jobbar på underleverantören Kalkproduktion, som till största delen ägs av Nordkalk. Men yttrandet som han röstade ner om Svenska Mineral berörde alltså även Nordkalk eftersom det handlade om att företagen borde prövas tillsammans. Han ansågs inte jävig då av nämnden och han tycker inte att det var problematiskt för honom. – Nej, nej, nej, absolut inte. Än en gång, när jag sitter med i Miljö- och hälsoskyddsnämnden så är jag politiker. Och än en gång, där ser vi till Miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift. Så det här är två skilda bolag, två skilda ärenden och då får vi behandla det så. Det har också varit diskussioner ifall LO-distriktsordföranden Linus Gränsmark är jävig och nämnden har beslutat att han inte är det. Men nämndens yttrande i Nordkalk-ärendet har överklagats till Förvaltningsrätten just på grund av Gränsmarks fackliga uppdrag. Hur håller Linus Gränsmark och Tony Johansson isär sina olika roller, undrar jag. – Man måste vara proffsig. En gång är du facklig, en gång är du politisk. Både jag och Linus har hållit på så många år, så vi kan sära på det. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kan det. Vi kan det, så nu får vi tyst i den frågan, säger Tony Johansson. Hur håller ni isär uppdragen just vad gäller Miljö- och hälsoskyddsnämnden då ni ska se en miljöaspekt och i facket ska ni se mer till era medlemmar och jobben? – Vi måste ha en långsiktig syn på det vi gör i nämnden och det är den synen man får ha som politiker: nu har jag ett politiskt uppdrag i den här nämnden och punkt slut. Sen att jag är facklig också gör ju att jag har kunskap i de här frågorna. Om jag inte fanns där hade ju ingen sakkunskap funnits i nämnden, säger Linus Gränsmark. Kalkbrytningen är en känslig fråga på Gotland. Det fick jag ett ytterligare ett exempel på när jag själv hamnade på förstasidorna på båda lokaltidningarna. När jag gjorde intervjun för det här programmet med Daniel Heilborn i Ojnareskogen ville Daniel visa mig Svenska Minerals kalkbrott. Vi är mitt i skogen och plötsligt börjar varningssirenerna tjuta för sprängning. – De spränger snart... Hur nära är vi? – 300 meter kanske… Det är en skylt där på trädet - är det något varningsområde? – Ja jag tror det är en gräns. Efter nära 15 minuter spränger de i kalkbrottet, 300 meter bort. En vecka därefter står det på förstasidorna. ”Två kom nära sprängning” är rubriken på Gotlands Tidningar och ”Överväger att sätta in vakter – sedan sprängningar filmats” är rubriken i Gotlands Allehanda. I artiklarna stod det bland annat att jag och Daniel Heilborn tagit oss in på ett säkerhetsområde, sprungit ifrån personal, filmat och att vi avhystes. Inget av det stämmer. Vi filmade inte, vi var utanför säkerhetsområdet och varken sprang eller blev avhysta. Jag frågar Thomas Mårtensson, platschef på Svenska Mineral om hur han ser på detta. – Det vart en höna av en fjäder. I och med att det är så känsligt med kalkbrytning, så florerar det jättemycket rykten om att vi hade jagat personerna på området med fyrhjulingar och vi hade gjort en massa andra saker. Det är helt osanning. Det har alltså hänt mycket sen demonstrationerna förrförra sommaren. Och om knappt två månader, i mitten av mars, börjar prövningen av Nordkalksärendet i Mark- och miljödomstolen på nytt. Alla väntar spänt på domslutet och båda sidor är segervissa. Det är många tunga instanser som vill att Mark- och miljödomstolen ger Nordkalk avslag, till exempel Naturvårdsverket, Länsstyrelsen på Gotland och Havs- och Vattenmyndigheten. Även många organisationer och boende i trakten vill det. Bland andra föreningen Bevara Ojnareskogen. Olov och Kristina Bohman Söderdahls huvudargument är vattnet. – Det är vattnet i två bemärkelser, det är både dricksvattnet och det grundvatten som påverkar hela omgivningen. – Det är en så stor påverkan som är så oförutsägbar. En myndighet med en annan syn är SGU, Sveriges Geologiska Undersökningar, som anser att det går att bedriva ett kalkbrott i området med Nordkalks föreslagna kontrollprogram. Nordkalks kommunikationschef Eva Feldt anser att det inte blir skador på de skyddade naturområdena om de får tillstånd. – Jag hoppas att den nya prövningen nu också kan skapa en trygghet hos gotlänningarna att när vi väl får det här slutliga tillståndet så kan de vara säkra på att de här frågorna är ordentligt prövade. Och även Tony Johansson tror på ett kalkbrott. – Oron finns naturligtvis, men jag är rätt övertygad om att de kommer få bryta med väldigt strikta regler. Daniel Heilborn, arkitekten och miljöpartisten tror tvärtom. – Jag känner mig ganska övertygad om att det blir ett rungande nej och sen kommer Nordkalk överklaga till Mark- och miljööverdomstolen. Reporter Daniel Värjö daniel.varjo@sverigesradio.se Producent Annika H Eriksson annika.h.eriksson@sverigesradio.se

26 Jan 201429min

Stefan Rydell letar efter droger i ett hav av brev och paket, kinesiska drogproducenter underkänner svenska tullens arbete och Max och Viktor tjänar stora pengar på lagliga droger. Kaliber granskar handeln med lagliga droger. Vi möter de som försöker stoppa handeln. Men också de som tjänar pengar på att sälja droger utan att begå något brott. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är några dagar kvar till julafton. Viktor bjuder på fika i ett lite småstökigt kök i Göteborg. Det blir te och dammsugare. Viktor är 28 år. Han heter egentligen någonting annat. Han har sedan ett år tillbaka gett sig in i en lite annorlunda bransch. Viktor säljer lagliga droger på sin hemsida. De har många namn men kallas ofta internetdroger eller forskningskemikalier. – Jag kom i kontakt med forskningskemikalier i tonåren. När det först började säljas i Sverige. Då var det väl bara ett allmänt intresse av droger i sig. Flera år senare såg vi att det fanns en marknad för det. Och att det fanns en god chans att göra en ordentlig vinst på det. På senare år har tull och polis i Sverige hittat allt mer internetdroger. Det handlar om syntetiska substanser som liknar klassisk narkotika till effekten. De säljs framför allt på hemsidor. Många gånger är internetdrogerna lagliga. Svenska myndigheter vill så snabbt som möjligt göra nya internetdroger olagliga. Problemet är att det hela tiden kommer nya internetdroger. Folkhälsomyndigheten bedömer att det kommer en ny missbrukssubstans i veckan. Och myndigheterna kan inte hålla jämna steg. I förra veckans Kaliber berättade vi om internetdrogen spice. Den är populär bland unga, vilket leder till att allt fler få söka akut sjukvård och drogen kan dessutom leda till svåra psykiska besvär. I dag undrar vi om svenska myndigheter är tillräckligt rustade för att vinna kriget mot internetdrogerna och vilka är de skuggfigurer som ligger bakom handeln med lagliga droger på internet? För att lära oss mer om svenska myndigheters arbete så lämnar vi Viktors kök och tar en biltur ner mot Helsingborg. Väl framme i Helsingborg hälsar vi på hos Tullverket som huserar vid ett industriområde precis intill E4:an. Narkotikaexperten Lars Hansson tar emot. Han visar upp bilder på sin dator. – Det här är en bra bild. Det är antalet beslag i procent. Som tull och polis tillsammans lagt ihop sin statistik. Då kan vi se att internetdrogerna tagit en allt större del av tårtbiten. December 2013 presenterade Tullverket och Rikskriminalpolisen rapporten "Drogsituationen i Sverige 2010-2012". Där konstaterade man att internetdroger står för cirka 16 procent av de samtliga beslagen av narkotika, dopningsmedel och narkotikaklassade läkemedel. Men Tullverket fick av tekniska skäl inte med sina siffror för just internetdroger. Lars Hansson menar att det därför finns ett stort mörkertal när det kommer till beslagen av internetdroger. – Och jag tror att tullen har nog beslagtagit mer än vad polisen gjort. Så då är det ju en väldigt stor andel där egentligen. Men vad är egentligen en internetdrog? – De här nya internetdrogerna som kommer de har ju funnits i många år. Det är ju någon som går in och läser om en forskningssubstans. Och så läser de att den här har ju både en centralstimulerande och en hallucinogen effekt. Men det var för mycket av det. Det skulle egentligen blivit ett läkemedel. Men så sa forskarna att det här blir inget bra läkemedel, men då finns den där någonstans och så letar man upp den. Många nya internetdroger är i själva verket gamla substanser som tagits fram i samband med läkemedelsforskning. Men substanserna har lagts åt sidan då effekten inte ansetts lämplig för mänskligt bruk. I förra veckans Kaliber kunde vi höra om syntetisk cannabis, spice. Spice var från början också en substans tänkt som läkemedel. Men idag är spice en populär drog bland unga i Sverige som leder till allt fler akuta sjukhusbesök. Utöver spice finns det en uppsjö av andra internetdroger. De flesta har en effekt som kan liknas vid dem man får av LSD, ecstacy eller amfetamin. Alla nya internetdroger som påträffas i Sverige kommer med sannolikt att bli olagliga i framtiden. Men för att kunna göra en internetdrog olaglig, måste svenska myndigheter först hitta den. – När det kommer till de här missbrukssubstanserna som man köper på nätet. Det allra mesta landar på Arlanda. I post och paketflödet där, berättar Lars Hansson på Tullverket. Därför beger vi oss till Postens terminal vid Arlanda Flygplats. – Det här kan man ju se att det är en typisk internetförsändelse. Inget är handskrivet. Stefan Rydell är tullinspektör vid Arlanda. Han gräver i en postsäck. Den här dagen har hans kollegor hittat en rad misstänkta försändelser från Slovakien. Han visar upp ett kuvert som innehåller en plastpåse full med vitt pulver. – Som du ser. Ingen aning om vad det är. Kan vara amfetamin, heroin eller vad som helst. Men det här öppnar vi inte utan det skickas på analys till vårt laboratorium. Så här ser det många gånger ut när Tullverket hittar internetdroger. Vid första anblick kan man aldrig veta vad det egentligen är för något. Påsen med pulver kommer skickas på analys till Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL. Där kan kemisterna se vad det är för drog man hittat. Om den inte redan är olaglig så kommer den börja utredas. Hittills har knappt 200 olika internetdroger blivit olagliga i Sverige. Det innebär att de har klassats som antingen narkotika eller hälsofarlig vara. Och vad hälsofarlig vara innebär, låter vi tullverkets narkotikaexpert Lars Hansson förklara. -- Där kan man putta in många fler än vad man kan i narkotikalagstiftningen för den är tuffare skriven. Tanken är inte om att sätta någon bakom lås och bom för här är max ett års fängelse. Oavsett hur mycket det är. Utan det här är för att markera att vi förbjuder det för att det är farligt. Lars Hansson menar att klassningen av en drog direkt påverkar de som handlar med internetdroger. – Och det märker vi att när vi puttar in någonting i den lagen har de en benägenhet att försvinna från de här hemsidorna. Så den har en betydelse. Hur gör då de som säljer internetdroger för att hålla koll på vilka substanser som är lagliga och vilka som inte är det? Vi ställer frågan till Viktor. – Vi håller kontakt med Folkhälsoinstitutet för att få reda på när saker och ting klassas och liknande och sen gäller det att några dagar innan klassningen går igenom göra sig av med allting så de inte har en anledning att göra hembesök då. Ja rea ut det och du får kasta det om du inte blir av med det. Det är ändå bara pengar jämfört med att straffas, berättar Viktor. Folkhälsoinstitutet, som sedan årsskiftet heter Folkhälsomyndigheten, publicerar på sin hemsida en lista på alla substanser som är under utredning. Där kan alltså vem som helst gå in och ta reda på vilka substanser som är på väg att bli olagliga. Flera försäljare av internetdroger uppger för Kaliber att de använder sig av denna lista för att hålla koll på lagstiftningen. Men bara för att drogerna är lagliga så står inte myndigheterna maktlösa. Den 1 april 2011 fick myndigheterna nämligen ett nytt verktyg i kampen mot drogerna. Då kom förstörandelagen. – Tull och polis får omhänderta preparat som ännu inte är klassade men som vi vet att man missbrukar. Då kan vi omhänderta det och vi slipper lämna tillbaka det. Det är för att spara människoliv helt enkelt, berättar Lars Hansson på Tullverket. Förstörandelagen innebär att tull och polis omhändertar lagliga droger om de tror att de kommer bli olagliga. Men lagen har begränsningar. Den som blir av med den lagliga drogen kan inte straffas för det. Åklagare kan nämligen inte åtala någon för brott med hjälp av förstörandelagen. – Det bygger ju på att jag tar något från dig som du äger och inte är olagligt. Och det är ju lite konstigt egentligen. Men det är ju just de här substanserna som är lagliga men som vi vet missbrukas av ungdomarna. Då har vi rätt att omhänderta det, berättar Lars Hansson och visar ett exempel. – Här kommer tabletter som vi har tagit på den lagstiftningen. Då hittar tullen 40 000 tabletter i två påsar. Det en hemsida som säljer det här. Då går jag in och gör en fejkad beställning. Och då är det slut. Och det är våra kollegor som snott det för dem då. Max driver hemsidan som Lasse Hansson just berättade om. Hans villkor för att ställa upp på intervju var att hans röst förvrängs. Ett villkor vi gått med på eftersom vi tycker det är viktigt att han berättar. Max är en av Sveriges största aktörer när det kommer till handel med lagliga droger. – Beslaget var egentligen inget större problem, säger Max om beslaget Lars Hansson berättade om. Han är 23 år och har varit i gång med sin hemsida sedan 2011. Max tar emot i sitt kontor som är beläget mitt i den centrala delen av en större svensk stad. Det är stor och fräsch kontorslokal. Datorerna står uppradade efter varandra. Han tar med oss in till ett litet rum i ena änden av lokalen. Det första man möts av är ett brummande ljud. Varför har ni fläktar här? – Det är kolfilter. Varför har man det? – Det är för att det inte ska lukta i hela kåken. I rummet står en våg, skyddsglasögon och två stora kassaskåp som säkert väger över 200 kilo vardera. Det är här inne som Max förvarar sina internetdroger. Här vägs och paketeras hans produkter. Max tar en stor påse med vad som ser som hö och går bort mot vågen. Det är spice som ska portioneras i små svarta plastpåsar. När spicet är packat så kommer det skickas ut till Max kunder över hela Sverige. Han verkar inte bekymrad över att tullens arbete skulle hota hans affärer. – Hur många paket kommer till Sverige från utlandet varje dag? Hur många bilar kör över gränsen varje dag? Hur många går över gränsen varje dag? Hur många färjor kommer varje dag? Hur många utrikesflyg landar i Sverige varje dag? Det finns ingen möjlighet att hålla hela gränsen stängd. Det går inte. Och kanske har Max en poäng. Vid post och paketflödet på Arlanda går Stefan Rydells kollegor igenom dagens postförsändelser från Holland. – Hit till postterminalen så kommer det brev. Och bara i brev så kommer det runt 160 000 stycken varje dygn. Från hela världen. – Som du ser. Det är lite som att leta efter en nål i en hösäck. Det här är lådorna från Holland som vi tittar på. Här gör man en grovsortering efter erfarenhet. De är fem här idag och det är en bra bemanning. Normalt är man tre eller två och då hinner man inte med så mycket. Sen är det ju själva rapportskrivningen som tar tid. När man väl påträffar något så ska det ju dokumenteras också. Stefan Rydell har svårt att bara titta på när hans kollegor går igenom låda efter låda med post och bestämmer sig för att hjälpa till. Precis som Stefan Rydell säger så är bemanningen ett bekymmer för Tullverket. Deras beslag har växt i omfång men inte bemanningen. Under de senaste tio åren har tullpersonal som befinner sig på marken, runt försändelserna, färjor, broar och flyg blivit färre. Men trycket har ökat i och med en allt mer utbredd internethandel. Frågan blir hur mycket missbrukssubstanser de hade hittat om deras bemanning varit bättre. Vi ställer frågan till Stefan Rydells chef, Sven-Peter Ohlsson, som är ytterst ansvarig för gränsskyddet. – Vi har minskat rejält på en tio års period. Det är väsentliga minskningar. Kommer detta hålla i längden? Utmaningen blir ju inte mindre tänker jag. – Har jag mer resurser kommer vi göra mer resultat. Det är så. Vi kommer i så fall minska tillgången på narkotika mer om vi hade mer resurser så är det men för närvarande använder jag de resurser jag har så att säga. Antalet tulltjänstemän som aktivt kontrollerar transporter, individer och postförsändelser, har sedan 2008 gått från 529 till 396. Det betyder alltså att var fjärde tulltjänsteman försvunnit. Hur rustade är då svenska myndigheter att stoppa införseln av internetdroger i Sverige? Bara till Postens terminal vid Arlanda kommer det alltså drygt 160 000 brev per dygn. Tullverket hävdar själva att de tar långt ifrån allt som förs in i Sverige och att de kunde ta mer droger om deras bemanning varit bättre. Medan svenska myndigheter utreder nya droger för att kunna göra de olagliga, så fortsätter nya internetdroger att strömma in i landet. Men tullverkets narkotikaexpert Lars Hansson är ändå övertygad om att deras arbete gör skillnad. – Sedan den här lagen kom så har Tullverket i Sverige omhändertagit 140 kilo missbrukssubstanser. Och mellan tummen och pekfingret så att man bättre ska förstå så motsvarar det någonstans två, tre upp till tio ton i klassisk narkotika. Det handlar ju om jättekvantiteter för de är ju så potenta. Och jag påstår att vi sparat massa människoliv på grund av den. – Jag ska visa dig en påse här som jag brukar ha med mig. Lars Hansson börjar gräva i en skinnväska. Snart drar han upp en liten plastpåse som innehåller en liten mängd vitt pulver. – Här är ett gram av en drog. Den påminner om LSD till effekten. Den är superpotent. Här är ett gram, det är 2000 doser. 2000 doser som du håller i din hand? – Ja, och då har jag räknat om här. Vi tog 128 gram, det är 256 000 doser. Och där har du värdet på det 12,8 miljoner på de 128 gram vi hittade i påsen. Så de nya drogerna kräver så små kvantiteter i jämförelse med de traditionella drogerna. I princip samtliga internetdroger produceras ursprungligen i kinesiska laboratorier. Men hur kommer deras produkter ut till svenska konsumenter? För att kunna ta reda på mer om hur handelskedjan fungerar, så beslöt vi oss för att agera intresserade köpare. Vi får kontaktuppgifter till en kinesisk producent av internetdroger från en person i branschen. – Hello? Hello can you hear me? – Yes I can hear you. Kvinnan som svarar jobbar på ett kinesiskt laboratorium som tillverkar internetdroger. Vi förklarar för henne att vi är intresserade av att sälja hennes produkter i Sverige. – Oh Sweden right. Have you done business with anybody in Sweden before? – Yes of course many packages. You have research chemicals right? – I have X, X , X, X. Which one are you interested in? Hon berättar att hon skickat många paket med internetdroger till Sverige förut. Vi frågar henne om det brukar vara några problem när det kommer till att få in internetdroger i Sverige. -- You know Australia and New Zealand the costumes are really tough. Then I need to hide the product in something. But Sweden is not very hard to pass costumes so I can ship directly. Just send directly. Hon säger att svenska tullen inte är något att oroa sig för. Inte som den australienska eller den i Nya Zealand. Där måste man anstränga sig förklarar hon. Hon fortsätter sen med att förklara hur själva affären går till. – The payment by Western Union. Ok for you? And if the package is stopped by customs, I will resend once for free, ok? And usually the package will be received in seven days. Hon säger att om den första leveransen stoppas av tullen, så får vi en ny utan extra kostnad. Hon verkar väldigt mån om att lugna oss och avslutar med att säga att hon är intresserad av en lång affärsrelation. – I want to do long term business with you. Innan hon hinner lägga på luren så förklarar vi att vi i själva verket inte alls är intresserade köpare, utan journalister. Detta tas inte väl emot av kvinnan i luren som strax därpå avslutar samtalet. – I don´t want to talk to you ok? Vi gjorde bedömningen att vi inte skulle få reda på den här informationen, utan att först utge oss för att vara en köpare. Kaliber har varit i kontakt med fem olika kinesiska laboratorier. De beskriver svenska tullen som lättpasserad och några av dem påstår sig ha koll på svensk lagstiftning när det kommer till internetdroger. Det har de för att kunna bistå sina kunder med lagliga substanser. Förra veckan berättade vi om spice. Syntetisk cannabis. En populär drog bland ungdomar och som enligt experter vi talat med ger allvarliga biverkningar. Både Viktor och Max säljer laglig spice på sina hemsidor. De har båda åldersgräns på sina hemsidor. 18 år respektive 20 år. Men vi undrar ändå hur de ser på risken att deras produkter i slutändan hamnar hos ungdomar. – Den risken finns ju alltid. Och lika väl att folk kraftigt missbrukar det vi säljer. Men det är ju inte i det syftet vi säljer. Vi hoppas ju istället att det kan användas för nöje och inte för att vara missbruk eller ge någon inkomst genom att sälja till barn. Det är inte därför vi säljer. Det är ett moraliskt dilemma liksom att….att det kan ske. Men det är inget vi känner att vi kan komma ifrån. Vi säger att det ska inte användas på det sättet, men mycket mer kan vi inte göra, säger Viktor. När Max är klar med att paketera spicet, ställer vi även frågan till honom. – Den risken finns eller det kan man nog utgå ifrån att det sker. Men vi gör det bästa vi kan för att undvika men det är svårt. Har du aldrig tänkt att det här kanske någon får tag på och får en jätteobehaglig upplevelse, blir beroende eller till och med skadar sig? Är det något du tänker på? – Jo så är det ju. Det är kemikalier. Det finns massor av farliga kemikalier. Nu i jultider kommer ju småbarn springa runt med fyrverkerier. Det finns farliga produkter överallt i samhället. Men det slutgiltiga ansvaret för samtliga produkter oavsett bransch ligger i slutändan alltid hos konsumenten. Substanserna Max och Viktor säljer är lagliga. Åtminstone tills de blir klassade som narkotika eller hälsofarlig vara. Och precis innan de blir det så rear de helt enkelt ut den substansen för att inte åka fast. För det är viktigt att följa lagen i den här branschen säger Max. – Mycket noga med att alltid följa alla lagar. Det är ju många i branschen som inte har betalt skatt, vilken är en väldigt dum ide. Om du redan har alla myndighetsögon på dig. Börja då inte bråka med Skatteverket. Kaliber har varit i kontakt med fem olika representanter för hemsidor som säljer lagliga internetdroger. Alla säger att de har egna företag, skattar och är momsregistrerade. Men trots sina ansträngningar att följa lagen så fick Max i slutet på 2012 besök av polis. Hans varor beslagtogs. – Det visste jag från början att det inte var en fråga om de kommer utan när. Och ja. Nu kom de. Han har fortfarande inte åtalats för något brott men är enligt åklagaren fortfarande misstänkt. Tillslaget innebar en ekonomisk smäll för Max. Hans varor var borta. Men han hade att ta av. Under 2012 sattes drygt 10 miljoner kronor in på det bankgirokonto som är kopplat till Max enskilda firma. De stora insättningarna på Max konto väckte Ekobrottsmyndighetens intresse. Kaliber har tagit del av deras förundersökning. Där framgår det att Max misstänktes för grovt bokföringsbrott. Men utredningen lades ner eftersom Max kunde presentera en fullständig bokföring som Ekobrottsmyndigheten nöjde sig med. – De har egentligen inget att gå på. Sen vet man aldrig vad de hittar på. Kaliber har idag kunnat berätta om vilka som står bakom handeln med internetdroger. Vi har samtidigt kunnat visa att svenska myndigheter inte klarar av att hålla jämna steg med dessa aktörer. De försäljare av internetdroger som vi talat med är samtliga män. Mellan 20 och 35 år. De säger att de betalar skatt och följer lagen. De har lärt av sina föregångares misstag. Svenska myndigheters främsta vapen är att stoppa deras varor vid gränsen. Men allt färre tulltjänstemän ska hålla kolla på allt större volymer av internetdroger. De kinesiska producenter vi talat med ser svenska gränsen som lättpasserad i jämförelse med andra länders. Men Sven-Peter Olsson, ansvarig för Tullverkets gränsskydd tycker ändå att den svenska tullen gör ett bra arbete. – De har mer resurser på plats så att säga. Om du tar USA. Men jag tror att per individ så gör vi nog mer beslag än vad de gör på det här området. Vi bör ha ett mål att genom kontrollinsatsen börjar folk upptäcka att det lönar sig inte att skicka det här hit. Vi måste komma till kurvan där vi bryter toppen så att säga så att det börjar minska och där är vi inte. Då är det så att kontrollinsatser måste ligga på minst samma nivå som nu och borde öka. Tullverkets narkotikaexpert Lars Hansson är övertygad om att svenska myndigheter försvårar handeln med lagliga droger, men säger samtidigt att det kan bli värre innan det blir bättre. – Jag tror att vi fortfarande kommer se en ökning i det här flödet. Men någonstans så kommer det stanna upp, det kommer ju inte vara den här enorma ökningen. Men internet är fortfarande ett relativt nytt sätt att saluföra varor på. Reporter Adam Samara adam.samara@sverigesradio.seProducent Annika H Eriksson annika.h.eriksson@sverigesradio.se

19 Jan 201429min