De farliga männen 2: Fri igen

Hur kom det sig att hästkött i det dolda blev en betydande råvara för den europeiska livsmedelsindustrin? Kaliber har följt leveranskedjan bakåt genom Europa, i spåren efter hästköttskandalen - och hittat en del av matindustrin som få tidigare ens visste existerade. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Fattiga bönder som utnyttjas av en livsmedelsindustri i jakt på billigt kött, sjuka, antibiotikabehandlade hästar som förs till slakt. Och vildhästar som fångas in och säljs. Kaliber har granskat handeln med hästkött i Europa. – Då händer följande att vi ska bege oss upp till vår biograf. Jag hoppas alla har namnbricka med färgkoder? En solig tisdag i april. Det är öppet hus hos Findus i det lilla skånska samhället Bjuv. I röd-rutiga skjortor hälsar informatörer kockar och även VD folket välkomna. Hela 2 100 personer vill se hur produktionen går till i det numera världskända företaget. – Där tvättas ärtorna på sommaren. Man vill städa ut - hästskandalen är över. Nu är det nya tag och det är lite av en kick off känsla på plats. Och budskapet är tydligt. – Det viktigaste är att vi vill visa upp oss och berätta hur vi jobbar här på Findus, att vi är ärliga och transparenta och vi vill bygga upp vårt förtroende hos konsumenterna. Och det finns anledning för företaget att putsa på sin image. Precis som för många andra - som Ica, Coop, Axfood, Dafgårds och grossisterna Martin&Servera och Menigo. Alla sålde de produkter som misstänkts innehålla hästkött istället för nötkött. Företagen säger sig att ha blivit lurade av andra företag inom den europeiska livsmedelsindustrin. Men vi undrar - borde inte företagen frågat sig: Vad ligger egentligen bakom det så billiga inköpspriset? I matlandet Sverige har vi köpt oxfiléer, lasagner, rostbiffar och köttbullar till ständigt låga priser. Företagen har på ett näst intill magiskt vis kunna pressa priserna. Och en varukorg med enbart kött som 1990 kostade 1000 kr kostar idag 650 kr. Och köttet det flödar som aldrig förr över de europeiska ländernas gränser. Kors och tvärs. Vi följer den så omtalade lasagnen för att se var vi landar. Häng nu med. Findus, Ica, Coop och Axfood, och företag från 15 andra europeiska länder köpte lasagne av det franska företaget Comigel som i sin tur lät dotterbolaget Tavola tillverka den i en stor fabrik i Luxemburg som sen fick sin köttfärs genom franska köttgrossisten Spanghero som i sin tur köpte köttet från en av Europas 500 olika kött-tradare som de kallas i branschen. I det här fallet var det Draap trading, ett företag registrerat på Cypern fast med Holländsk ägare och som ägs av bolag på brittiska Virgin Islands. Och kanske där köttdiscot skulle stannat upp ett ögonblick. För det holländska ordet Draap - betyder häst om man läser det baklänges. Och den här bolagschefen är också sen tidigare dömd för fiffens med märkningen av kött. Men Spanghero såg till att få köttet stämplat som franskt och visst hade köttstyckena suttit på nötkreatur menade man. Bara det att när inspektörer åka till Spanghero och kolla i deras lådor - så stod där att köttet inte alls kom från Frankrike utan i själva verket kom från Rumänien. Och nej det var inte heller nötkött. Från Rumänien hade man sålt hästkött. Men varför har det lönat sig att sälja rumänskt hästkött som nötkött och vad är det för hästar som hamnat på styckbordet och sugits in i köttkvarnarna egentligen. Vi bestämmer oss för att ta reda på mer om den här delen av livsmedelsindustrin som vi tidigare knappt ens visste existerade - hästköttsindustrin. Och finner en bransch med sjuka, medicinerade hästar, kriminell verksamhet och förfalskade papper. Du lyssnar på Kaliber i P1. Vi är på slakteriet Doly-Com i nordöstra Rumäninen. Det var här som hästarna slaktades och styckades innan köttet hamnade i kedjan av företag för att slutligen landa som lasagne på de svenska tallrikarna. Det är inte vanligt att äta hästkött i Rumänen så det mesta som styckas här går till export. Vi hör djuren och skymtar dem genom en låg dörr bakom slaktmaskinerna. Just nu är det kor som står på tur. På förmiddagarna slaktas det häst - på eftermiddagarna nötkreatur. Men ingenting blandas försäkrar företagsrepresetanterna. Efter att hästköttskandalen briserade har efterfrågan på hästkött också minskat får vi veta. Rumänien har sedan EU-inträdet 2007 seglat upp som en storsäljare av hästkött i Europa. Härifrån forslades det förra året 6 000 ton hästkött. Och sedan EU-medlemskapet har landets export av hästkött till andra EU-länder i princip dubblerats enligt den officiella statistiken, men hur mycket som sålts svart finns det ingen siffra på. Efter att hästkött upptäckts i matvaror som enligt innehållsförteckningen skulle ha innehållit nötkött - startades ett massivt analysarbete inom EU. 7000 provtagningar utfördes av europeiska myndigheter. Var tjugonde DNA-testad vara visade sig i hemlighet innehålla hästkött istället för det som utlovats på förpackningen. Till detta ska läggas företagens egna analyser och upptäckter som gjort att hundra tusentals ton mat har kallats tillbaka då man hittat hästkött eller funnit misstanke om det. Hur mycket hästkött som vi i Europa har tuggat i oss utan att veta om det är det ingen som riktigt vet. Men en sak är klar: hästkött har i det dolda varit en betydande råvara för den europeiska livsmedelsindustrin. Genom att hästkött märkts om till nötkött har det funnits stora pengar att tjäna. Hästkött som är lämpat för köttfärs är tio kronor billigare per kilo, när det kommer från det här slakteriet. Vi dröjer oss kvar vill veta mera men företagsrepresentanterna vill snabbt gå vidare. – And the documents come from? Det är här, på slakteriet, som mycket av den tidigare rapporteringen om hästköttskandalen slutat. Men vi bestämmer oss för att undersöka branschen närmare - vilka är egentligen hästarna som hamnat på styckborden och så småning om i köttfärsen? Vi ger oss ut på den Rumänska landsbygden. Det är vår i norra Rumänien. En gång i veckan är det marknad och bönderna reser från bergen och byarna runt omkring för att sälja och köpa det dom behöver. Här finns allt från gummistövlar, kläder och plastleksaker i gälla färger till potatis, lök, kycklingar och hästar. I Rumäninen finns det många bönder som driver små lantbruk med några hektar mark. Hästen är ett av de viktigaste redskapen i arbetet. Här på marknaden är det många som köper och säljer sina arbetsdjur. Men det är inga muskolösa ardenner-hästar det handlar om utan ofta hästar av det mer spensliga slaget. En del är mer professionella hästhandlare - köper upp och säljer vidare - en del av lantbrukarna sköter det på egen hand. Och slakterierna har varit en pålitlig köpare. Finns det några hästar i en by som man vill bli av med - är slakteriet med sina lastbilar där efter ett telefonsamtal. Slakterierna åker också själva runt och ber om att få köpa djuren. Med på resan är vår rumänska journalist-kollega Radu Ciorniciuc och han blir på rak arm erbjuden att köpa en häst när vi vandrar runt på marknaden. Vi vet att varje häst enligt regelverket ska ha ett microchip insatt under pälsen för att det ska gå att hålla koll på dess bakgrund och var den slutligen hamnar. Dessutom ska det finnas veterinärpapper på hästens hälsa. Så kallat hästpass. Men när Radu frågar om det blir svaret nej. Hästen har varken microchip eller papper. Men det är en helt bra häst tillägger försäljaren. Och blir lite fundersam över Radus frågor. Det brukar inte köpare fråga efter. Det är många av hästarna som vi ser på våra resa genom Rumäninen som ser rätt eländiga ut. Magra - ofta inte avmaskade - med revbenen väl synliga under pälsen. Bönderna är fattiga men försöker ta hand om sina djur så gott de kan. Vi får höra om motorolja och får-fett som smörjs in på sår och onda leder. Radu fortsätter att fråga runt bland de som säljer hästar på marknaden och det blir klart att inte ens hälften av hästarna här varken har microchip eller papper. Men det är inga problem att sälja dem ändå säger alla vi pratar med. Vi börjar prata med en av männen som ägnar sig åt hästhandel på heltid – Constantin Robota. Constantin berättar ingående om hur sjuka en del hästar är. Det vanligaste är lungsjukdomar och problem med hovarna, säger han. Och så fortsätter han med att både han och hästägarna försöker behandla dem på olika vis med mediciner som de kan få ut på apoteken utan recept. Även antibiotika som egentligen kräver recept från veterinär. Men även sjuka hästar går att sälja till slakterierna är det många som vi möter som vittnar om. Hästar utan registrering och veterinärpapper. Bönder som trots allt kan sälja sin gamla häst och tjäna en slant. Men, ska det visa sig, försäljningen av hästar inte alltid är frivillig. Hästbranschen har blivit big business i Rumänien, exporten har dubblerats, men det är inte alltid bönderna som tjänar pengarna. Vi reser vidare på gropiga vägar, förbi stora fält och ståtliga berg. I utkanten av samhället Codlea i Transylvanien bor människorna i ruckel till hus med stora glipor. Jordvägarna är leriga och ett sopberg tornar upp sig intill. Det är ett romskt samhälle och människorna som bor här lever under konstant hot om vräkning får vi veta. Hästar går och betar på ett fält nedanför husen, framför industriområdet. I bakgrunden skymtar snötäckta bergstoppar. Det är fattigt och arbetslösheten är stor. Barnen springer runt i smutsiga kläder och leker med de till synes herrelösa hundarna. Hästen är för många här det viktigaste arbetsredskapet de äger, men i vintras gjorde avsaknaden av pengar att många tvingades sälja sina djur. Slakterierna kom glatt och köpte dem berättar byborna. För en summa på knappa 400 svenska kronor. Ofta köper bönderna hästarna här för 5 000 svenska kronor. En kvinna som presenterar sig som Maria sticker ut huvudet genom ett fönster och pratar med oss. Hon är ledare för det grannskapet. Hon berättar om hur slakterierna kom och köpte deras hästar för att sedan kunna sälja köttet till ett mycket högre pris. Men när pengarna som bönderna tjänat så var slut står byborna utan sina så viktiga hästar. I stället kan de ha hamnat via flera olika länder och företag kan ha hamnat i färdiglagad lasagne eller köttbullar och filéer i Sverige och resten av Europa. Men än värre är hur hästarna också blir stulna säger hon sedan. Och blir man av med sin häst är det som att mista ett barn eller en arm säger hon. Häststölderna är ett utbrett problem i Rumänien. Och vi får höra att de har blivit fler de senaste åren. Codlea är inget undantag. En man vid namn Ion Ilie berättar att han själv ofta låter sin häst gå och beta på fältet intill. Men på natten har det kommit män med lastbilar och tagit flera hästar åt gången berättar han. Det finns ju pengar att tjäna. Säljer dem till slakterierna. Och de som kommer och tar hästarna är farliga säger han. Vi lever i rädsla här. Polisen gör ingenting heller säger Ion Ilie. Även om ommärkningen ofta verkar ha skett utanför Rumäniens gränser så upptäcker vi en del märkliga fall även här. Till exempel hur det dumpats 1 ton kött i en rumänsk sjö. Köttet var packeterat och fullt ätbart. Men det var inte märkt. Efter en analys stod det klart att det var just hästkött. Varför någon dumpat köttet i sjön ännu oklart. Kriminella nätverk som tjänat pengar på illegala slakterier och svarthandel med hästkött har uppdagats i de områden som vi besöker i Rumäninen. Hästkött som redan i Rumäninen har märkts om till nötkött har varit fall för de rumänska myndigheterna redan för ett par år sedan. Och vår granskning visar en tydlig trend: Hästaffärerna tog rejäl fart vid Rumäninens EU-inträde då den europeiska livsmedelsindustrin fann ett nytt land att jaga billig råvara ifrån. Vi reser vidare genom Rumänien. För att träffa en veterinär som vittnar om en hästhandel i landet som är utom all kontroll. Vi träffar Bogdan Novenschi på ett rökigt hotellrum i stan Iaşi. Han har jobbat som rådgivare åt den rumänska myndigheten för livsmedelsäkerhet. Bogdan Novenschi är mycket orolig för utvecklingen inom hästbranschen i Rumänien. Han beskriver hur häststölderna blivit allt vanligare och att hästar säljs till slakt utan någon som helst fungerande kontroll. Hästarna ska ha mikrochip för identifikation och så kallade hästpass där medicinering finns antecknat av veterinär. Men rätt papper saknas ofta säger Bogdan Novenschi. Mindre än fem procent av hästarna i hans distrikt har pass där medicinering finns antecknad säger han. Men hans erfarenhet är att hästar medicineras på egen hand av sina ägare - utan veterinärers inblandning. Han berättar att antibiotika, som ska skrivas ut av veterinärer, kan köpas direkt av bönder på apotek, mot alla regler. Och det görs också. Och det antecknas aldrig i några papper. Antibiotika som kan finnas kvar i hästen när den säljs till slakterier. Vi kollar upp antibiotikan som Bogdan Novenschi berättar om. Särskilt enrofloxacin, som bönderna mot reglerna kan få tag på utan recept. Det är en så kallad fluorokinalon, en grupp antibiotika som är listat av världshälsoorganisationen som extra viktigt för människor. De ska därmed användas mycket sparsamt för att förhindra antibiotiskaresistens. Veterinären Bogdan Novenschi som jobbat med frågorna i flera år menar att många av slakterierna väljer att blunda, att man köper hästar utan papper. Hästar som kan ha antibiotika i sina kroppar när de säljs. Vi har fått tips om en storhandlare när det gäller hästar i Transylvanien. En man som blivit rik på att handla med djuren. Adam Ion har skinnväst och en svart amerikansk baseball-keps. Han har genom åren handlat med över 3000 hästar och många har inte haft några papper, berättar han. Och det är inget snack om saken när det gäller vad som är det bästa med hästbusinessen "Pengarna" säger han och knäpper med fingrarna. Han fortsätter sedan med hur hästaffärerna har gjort honom rik. Hur han kunnat köpa 30 olika bilar av fina modeller. Och hur han levt ett gott liv. Nu är han gammal och håller på att dra sig tillbaka. Men han har haft mycket glädje genom sin business säger han. Men sen säger han ngt som får oss att rycka till. Han börjar prata om vildhästar. Hur han fått fina pengar när han sålt vildhästar till slakterier. Vilda hästar alltså. Sålda och slutligen landade på styckbordet på slakterierna. Det är gryning vid Rumäniens kust mot Svarta Havet. Vi åker båt genom morgondimman rakt in Donau-deltat. Solen stiger rödgul mot himlen bortom vidderna. Storkar, svanar och en och annan pelikan lyfter från strandkanten när vi åker förbi. Det är här som några av Europas sista vildhästar lever. Vi kliver i land på en av sandbankarna. Den lilla byn har just vaknat efter natten. En ung kille som heter Maxim ska visa oss vägen till vildhästarna. Han möter oss med häst och vagn. Vi hoppar upp. Men vi får inte åka så lång väg - området är ett reservat. Vi går över fälten. Buskage, skogsdungar och öppna hedar. En räv smyger förbi, harar skuttar längre lite längre bort och så där... Där inne vid skogsbrynet ser vi dem. Nyfiket tittar de på oss. Sedan vänder de om och springer i väg. De har lärt sig att vara rädda för människor. Det finns idag runt 1000 vilda hästar här i reservatet - men det finns ett pris på deras huvud. Genom artiklar och berättelser från personer vi träffar får vi höra om hur drygt 50 vildhästar fångades in för att slaktas här 2011. I maj 2011 kommer en beställning till byborna. De som vill tjäna en hacka erbjuds att fånga in vildhästarna. Priset för varje häst är 25 euro. Beställningen är på dryg 50 hästar. En del nappar på uppdraget och ger sig ut för att leta rätt på vildhästarna. De tränger ihop dem. Kastar rep om deras halsar. Motar in dem i ett fång. Hästarna sparkar och slår. En del faller omkull. Ögonen är uppspärrade och en del blöder ur munnen. Hästar har fångats in förr och sålts till slakterier får vi veta, men den här gången får en djurrättsorganisation nys om det och finns på plats när hästarna trängs in i lastbilen som blir överfylld. Efter 30 timmar på vägen stoppar polisen lastbilen. Omtumlade hästar släpps ut. En del har fallit i lastbilen och är skadade. En häst kommer inte ut alls utan ligger död kvar. Enligt djurrättsorganisationen hade också hästarna slagits så hårt under tumultet att ett par fått skallarna spräckta. Vi läser om fallet i artiklar och hör bybornas berättelser. Den här gången stoppar djurrättsorganisationen slakten av vildhästarna, och det är deras bilder vi tittar på från händelsen. Men andra gånger har det skett utan att någon fått reda på det enligt flera vi pratar med. Uppgifterna vi får veta om hur sjuka hästar, stulna hästar och till och med vildhästar kan hamna på Européernas tallrikar bekräftas av många som har insyn i den rumänska hästbranschen som vi har varit i kontakt med. Även personer som själva jobbat på slakterierna. Vi träffar en man som berättar att han tidigare jobbat vid just Doly-Com - slakteriet som levererat hästkött som sedan hamnat i färdiglasagnen i Sverige och många andra europeiska länder och vars hästkött har märkts om till nötkött av andra företag i livsmedelskedjan. Han säger att han själv sett hur hästar utan papper sålts till slakteriet. Som sedan på kontoret skapat ett dokument för dem. Vi pratar en stund med honom en bit från slakteriets byggnader men sedan blir han nervös och vill lämna bilen. Hyrbilens nummerplåtar från Bukarest gör att vi på långt håll visar att vi inte kommer härifrån. Vi har utlovats en intervju med chefen på Doly-Com, Julian Cossacks. Vi har blivit kontrollerade både på köttets kvalité och spårbarhet säger han. De har sålt hästkött som hästkött och inget annat. Men slakteriet har blivit rentvått. Vi får se papper som bevisar detta. Men vi har andra frågor. Frågor om sjuka hästar, om falska eller obefintliga papper. Om vildhästar och stulna hästar. Han börjar skruva på sig – lyfter från stolen. Jag har inte kontroll över djuren i Rumänien men djuren som kommer till slakt har dokument med sig säger han. Vi har väntat på honom i ett par timmar och det är många frågor vi vill ställa. Men efter sju minuter får han nog. Han blir irriterad – reser sig upp, kliver ut ur kontoret och slår igen dörren. Det som först verkade vara ett enstaka fall av felmärkning visade sig efter närmare kontroller vara en skandal i hela Europa. Vår granskning av denna dunkla del av livsmedelsindustrin har visat hur slakterier kunnat tjäna pengar på fattiga bönders hästar, hur sjuka medicinerade hästar riskeras slaktas för att säljas som mat och hur några av Europas sista vildhästar fångas in för att bli köttfärs i Västeuropa. Livsmedelsindustrins köttkvarnar söker ständigt efter det lägsta priset och urvalet är ibland urskiljningslöst. I butiken blir konsumenterna lurade av innehållsförteckningen. I jakten på lågprisköttet skapas det möjligheter för kriminella att tjäna stora pengar. Och idag är handel med falsk mat big business för de som är beredda att gå utanför regelverket. Det bekräftas inte minst av Europeiska polismyndigheten Europol som i allt större utsträckning arbetar med matkriminalitet. För tillskillnad från droger - som utredare vid Europol säger – så är mat något som vi alla vill ha och behöver. Det är en lukrativ marknad. På Findus i skånska Bjuv fortsätter rundvandringen. Findus vill gå vidare. Har sagt upp avtal med franska matproducenten Comigel. Nu ska man ha bättre koll säger man. Köttet ska köttet ska levereras från Sverige, Finland, Irland och Brasilien. – Vi vill göra allt vi kan för att återupprätta förtroendet för Findus och visa att vi verkligen är ärliga och transparenta och att vi är ett varumärke man kan lita på. Men den europeiska hästköttskandalen är inte över. Ständigt uppdagas nya fall. Och ibland kan inte ens de mest avancerade analysverktyg svara på vad det är vi egentligen stoppar i oss. Brittiska BBC gjorde nyligen en egen undersökning på snabbmat och fann att köttet inte var det som utlovats på restaurangernas meny. Men vad det var istället fick de inte fram. Det laboratoriet kunde konstatera var att det inte var – människokött. Reportrar: Malin Olofsson, Sofia Boo och Radu Ciorniciuc Producent: Eskil Larsson

5 Maj 201329min

De beskrivs som superbillig arbetskraft. De är uthålliga och de klagar aldrig. På ett falskt visum går det att ta sig till Sverige. Väl här finns arbetstillstånd att få - men priset kan bli högt.Kaliber har granskat vägen från gränsstationen i Kazakstan, där tusentals uzbeker passerar varje dag, till jobbet i Sverige där svarta pengar väntar, och ibland ingen lön alls. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skolflickorna uppträder i folkdräkt. Vi är i Kazakstan och i snart en vecka har man firat vårens högtid, Nauriz, med traditionsenlig sång och dans. Men våren är också startpunkt för något annat i Centralasien – med den börjar en massvåg av migrantarbetare sin resa mot okända öden – till Ryssland, men också mot Schengenområdet och Sverige. Förra veckan berättade vi om svartarbete inom byggbranschen. Och om jobben som trots ROT-avdrag i slutändan kan vara svarta. Och vi träffade bland annat byggjobbaren Calle Fridén, som beskrev hur hans kår drabbats av lönedumpning. Och han är inte ensam. På Hjorthagens dagcenter i Stockholm, vägg i vägg med härbärget Vinternatt, sitter tre polska byggjobbare och vilar i varsin fåtölj. Vi får inga jobb längre, berättar en av killarna. Dino, som är föreståndare, tolkar. De har i sju års tid kommit regelbundet till Sverige och aldrig haft problem med att hitta arbete, låt vara för lägre lön än vad svenska byggjobbare får, men ändå. De förklarar efter hand att det numera alltid finns någon annan, som kan göra jobbet mycket billigare. Det får de höra när de söker jobb nuförtiden. Polska byggjobbare, är de plötsligt för dyra? Uzbekerna säger de, de gör våra jobb för halva priset! Bilden av en ny grupp på den svenska arbetsmarknaden får vi också när vi kontaktar myndigheter och fackförbund. Vi pratar med bland annat Byggnads som är remissinstans när Migrationsverket ska ta ställning till om personer från länder utanför EU ska beviljas arbetstillstånd. Vi träffar ombudsman Christer Carlsson. På hans kontor finns högar med sådana ärenden. Vi får en lista med företag där uzbeker har fått arbetstillstånd. Vi ringer upp några av dem. Flera av arbetsgivarna vill inte låta oss träffa de anställda, vissa ber att vi ska återkomma. Men några uzbeker får vi inte träffa genom dem. Vi fortsätter att söka på arbetsplatser, härbärgen och via ideella organisationer. Vi får höra många berättelser om uzbeker som får jobba för slavlöner, svarta löner och ibland inga löner alls. Men uzbekerna själva vill ogärna prata med oss. De verkar rädda. Vi vill veta mer om varför och framför allt hur de kommer hit. Vi åker till Kazakstan, som har blivit ett transitland för uzbeker. Busskonduktörerna försöker överrösta varandra vid hållplatsen. Bilarna okynnestutar. Vi har rest till Shymkent, en dammig och bullrig stad nära uzbekiska gränsen, ibland kallad för Kazakstans vilda västern. Vi får kontakt med frivilligorganisationen Sana Sezim som hjälper migrantarbetare, och jag får följa med deras jurist Marat Dzjakupov till gränsstationen Tjernajevka. Från och med vårens ankomst passerar uppemot 6000 uzbeker varje dag den här gränsen, för att arbeta på annan ort, berättar Marat. Gatan från gränsen är kantad av improviserade växlingskontor i husvagnar och några kiosker. Det finns gott om tiggare. På var sin sida längs vägen finns stora parkeringsplatser där bussar väntar på att föra migranterna mot sina nya arbetsplatser, främst till Moskva och andra städer i Ryssland. Arbetarna går i grupper, i led, bär tunga vinterkläder trots att det är mitt på dagen och gassande hett. Allt som inte får plats i ryggsäcken eller hockeybagen, bär de på sig. Men utan Marats tränade öga skulle jag inte förstå vad som egentligen sker här. Varje ny grupp av arbetare får, så fort de passerat gränsen, en sorts förman, som nästan obemärkt dyker upp och börjar leda gruppen i en given riktning. Och han håller stenhård koll på att ingen avviker eller samtalar med någon utanför gruppen. Vi följer så diskret vi kan efter en av grupperna. Efter femhundra meter svänger vi in på en parkering. Titta! Titta! Säger Marat. Nu samlar de in passen. Vad du än gör, lämna aldrig någonsin ifrån dig ditt pass! Så lyder gästarbetarens första bud. Så fort man lämnat ifrån sig passet har man förlorat sin rörelsefrihet, sin identitet, man är ingen i forna Sovjet utan pass, förklarar Marat. Förmannen lämnar passen till chauffören, när de kommer fram lämnar han passen till husbonden. Han visar med blicken på ett par civilklädda poliser som övervakar transaktionen. Ett kvarter bort finns en ogräsbevuxen gård inhägnad av en trasig betongmur. Här berättar Marat, fanns en slavauktion tills för några år sedan. Så fort killarna kom över gränsen blev dem inspärrade där och sedan kunde de som behövda köpa dem för sina arbeten. De kunde vara fångna där i månader, ibland fick de mat ibland inte, berättar han. Men till slut fattade uzbekerna att inte kunde stanna vid gränsen så nu åker de direkt vidare med buss, säger han. Kolonn efter kolonn av arbetare passerar i en tillsynes ändlös ström. De bär sina tunga väskor, tas ifrån sina pass och stuvas in i bussar och körs iväg mot okända öden. På en parkering lyckas jag komma i samspråk med en grupp som strax ska kliva på bussen mot Jaroslav. Tolken i gruppen är frispråkig och säger att brukar vara ungefär fifty-fifty, hur många som får betalt för sitt arbete. Fifty fifty?! Men varför åker de då?, undrar jag. De chansar, de tar en medveten risk. – Vad ska man göra? säger en äldre byggjobbare som kommer från staden Bukhara i södra Uzbekistan. – I pengar får jag bara ut 20 dollar på ett år. Resten får jag betalt i vetekorn. Marat berättar att många migranter/arbetare tar sig till Moskva som ett första steg, för att sedan söka sig vidare västerut, en del till Baltikum, andra till Schengenområdet, bland annat Sverige. Men en del blir kvar i Moskva längre än de tänkt. En av de är Fatima. Hon är uzbekiska men uppvuxen i en by utanför Shymkent. Hon berättar att hon och hennes syster blivit föräldralösa och att de såg arbetet utomlands som en chans att tjäna ihop pengar till studier. De kom till Moskva för att arbeta i en livsmedelsbutik. Men i stället för ett vanligt arbete med lön och lediga helger, blev de slavar, säger hon. De fick börja klockan 6 på morgonen och jobba tills affären stängde, klockan tre på natten. Utan lön. Sju dagar i veckan. Tillsammans med tio andra pojkar och flickor sov de i en källare under butiken Fatima berättar att ägarna tvingade de anställda att slå och bestraffa varandra, som ett sätt att utöva kontroll genom att söndra och härska. Slå henne! Slå honom! sa de. Lydde man inte blev man själv slagen. Efter fyra års fångenskap lyckades hon fly med dagskassan och kunde muta en tågkonduktör att smuggla henne hem till Kazakstan utan pass. Hon flydde en gång tidigare också, men den gången gick hon till polisen i Moskva, som körde henne direkt tillbaka till butiksägarna. De misshandlade mig så jag inte kunde gå på en vecka. Nu är hon fri. Men någon riktig glädje finns inte, säger hon. Hennes syster är fortfarande fast och butiksägarna har hotat mörda henne, om Fatima försöker driva en rättslig process. Fatima träffar jag via organisationen Sana Sezims psykolog. Khaditja Abysheva, som startade organisationen för 12 år sedan, berättar att även Sverige seglat upp som ett problemland på senare år. Med vetskapen om att arbetsmigranter ofta blir lurade i Moskva, söker sig de som kan vidare västerut, säger hon Det kom allt fler oseriösa tidningsannonser om jobb i Sverige, berättar Khaditja. Men sedan vi började vi sätta in våra egna annonser på samma sida, med varningar så har de slutat med det. Nu har de börjat jobba mera kamouflerat, säger hon. Jag och Marat åker ner på stan i hans risiga gröna Lada, av sovjetiskt datum, som han skickligt manövrerar genom den galna trafiken. Han berättar att flera turistbyråer i skymundan också är en sorts bemanningsföretag, och i praktiken fungerar som ett viktigt led i handeln med arbetskraft. Han pekar med handen. Odnodnevki – endagsfirmor, kallar han dem. De stänger och dyker upp under nya namn, från en dag till en annan. Jag gömmer min bandspelare i ryggsäcken och går in i en av dem. Jag utger mig för att ha gott om kontakter med arbetsgivare i Sverige, som är intresserade av billiga gästarbetare. Det är en man och en kvinna i min 40-årsåldern som driver byrån. I början är de lite avvaktande, men snart ser de möjligheten att tjäna stora pengar. Många väljer turistvisum, men vi kan också ordna polska eller baltiska arbetsvisum som en väg in i Schengen, förklarar de. Och arbetare som vill jobba i Sverige finns det obegränsat. – Och vi har kontakt med firmor i Uzbekistan också, vi kan värva arbetare därifrån, hur många som helst! Städare, kockar murare, plattläggare, betong-, rivningsjobbare, hur många du behöver! Det visar sig att de skickat arbetare till Sverige tidigare. Jag får ingen siffra, inget namn på några företag, men de berättar att uzbeker och kazaker inte är bortskämda. -- De behöver inga pensionspoäng, bara någonstans att sova och pengar som de kan skicka hem till sin familj. 500 Euro i månaden räcker för dem, det bästa är om du betalar kontant i handen, säger kvinnan. – Det är olagligt det de här firmorna ägnar sig åt, säger Khaditja, men det är när de börjar värva arbetare, locka med falska löften, luras, vilseleda, det är då det går in i nästa fas, det är då man kan börja prata om människohandel, säger hon. Organisationen Sana Sezim har kontakt med flera personer som varit i Sverige och haft olika problem med sin arbetsgivare. Vi vill gärna träffa dem. De tackar först Ja, men hoppar av en efter en. De är rädda, säger Khaditja. De har kanske vänner eller anhöriga som är kvar i Sverige, bröder, fäder, släktingar. De tänker att de kan råka illa ut om de säger något. Jag visar henne listan jag fått av Byggnads med alla ärenden gällande arbetstillstånd. Jag frågar vad hon tror det beror på att listan toppas av uzbeker. Det handlar superbillig arbetskraft, säger hon utan att tveka. Folk härifrån är dessutom uthålliga och tålmodiga, de klagar aldrig, ställer inga krav. Det viktigaste, säger Khaditja, innan vi skils åt, är att det finns en ordentlig uppföljande kontroll från myndigheternas sida. Att man inte bara lämnar migrantarbetarna i sin utsatthet. Ja, hur är det med det? Vilken kunskap har svenska myndigheter om arbetskraftsinvandrarnas om arbetskraftsinvandrarnas situation? Vi träffar Jerk Wiberg, på Gränspolisen. Han har flera kartonger med papper från Skatteverket bredvid skrivbordet. Varje gång en utländsk medborgare som saknar uppehållstillstånd ansöker om en A-skattsedel, är Skatteverket skyldigt att underrätta polisen. En dryg tredjedel av alla handlingar gäller människor från just Centralasien. Men gränspolisen har svårt att hitta dem. På grund av regeln om sekretess mellan myndigheter är uppgiften om var de här personerna ska arbeta någonstans bortstruken. För arbetare från Centralasien finns olika sätt att arbeta i Sverige. I Jerk Wibergs hög finns de som troligtvis är i Sverige illegalt. Som har rest hit på ett turistvisum, eller köpt ett arbetsvisum, kanske via någon mindre seriös resebyrå, likt den vi besökte i Kazakstan eller som den vi ringde upp. Så här lät det i Kaliber förra veckan: Men det har också blivit mycket lättare att få svenskt arbetstillstånd och arbeta här helt legalt. 2008 införde regeringen de mest generösa reglerna för arbetsinvandring i hela OECD-området Innan prövade arbetsförmedlingen behovet av arbetskraft, nu är det arbetsgivaren som avgör helt själv. Men arbetsvillkoren och lönen måste vara i nivå med svenskt kollektivavtal. För att försäkra sig om att så sker, låter Migrationsverket berört fackförbund yttra sig om den lön och de villkor som arbetsgivaren erbjuder. Förra året utfärdade Migrationsverket knappt 20.000 arbetstillstånd till människor från länder utanför EU. Det har varit så många ärenden att yttra sig om att byggfacket har fått vika två heltidstjänster enbart åt det. Och flest ärenden har gällt uzbeker, något som ombudsman Christer Carlsson tycker är märkligt. Jag och min kollega Jonna Burén tar återigen hjälp av den lista på företag som vi fått från Byggnads. Vi försöker kontakta arbetsgivarna för att fråga varför de valt att anställa just uzbeker. Billig arbetskraft som jobbar hårt. Mycket mer än så får vi inte veta. Vi får inte heller veta hur de har det. Hur mycket vet Migrationsverket om hur de här uzbekerna har det på sina svenska arbetsplatser? Det finns alltså väldigt lite information om de här arbetarnas situation i Sverige. Den största uppföljande kontrollen som har gjorts genomfördes av Hotell- och restaurangfacket, som förra året besökte ett 60-tal olika arbetsplatser. Per Persson är ombudsman. – Vi kollade upp 60 arbetsgivare. Ingen skötte sig by the book. För ett och ett halvt år sedan genomförde Polisen en stor razzia på ett livsmedelsföretag som tillverkar färdigpaketerad mat. De flesta anställda kom enligt polisen från Kazakstan och Uzbekistan. Många var papperslösa, och flera av dem avvisades kort därefter till sina hemländer. Ägaren misstänktes för brott mot utlänningslagen, men förundersökningen lades ned. Men Kaliber har fått ta del av vittnesmål från tidigare anställda, som säger att de fick betala för sina arbetstillstånd. En av dem säger att han fick betala tillbaka 5000 kronor från sin lön varje månad, kontant. Och att det var samma för alla som fick arbetsvisum genom anställning på företaget. Vi hör honom på en dålig telefonförbindelse från utlandet. – Han sa att han hade gjort så mycket för oss, så vi måste betala honom för det. Det här är din lön, allt över det får du lämna tillbaka, sa de till mig. Han berättar också om hur de ofta drog av på personalens lön, hur de kunde säga att du får resten nästa månad, men så fick man inte det. Och vi som arbetade var rädda för att klaga, säger han eftersom de hotade oss med utvisning. – Ja, så sa de. Vi ringer Migrationsverket och säger att du arbetar dåligt och att vi säger upp kontraktet. Facket har identifierat flera problem och upprepade gånger uppmanat Migrationsverket att inte utfärda fler arbetstillstånd till företaget. Nina Johansson på Migrationsverket säger, utan att gå in i detaljer att de inte har beviljat alla arbetstillstånd till det aktuella företaget. Facket, säger hon, är en remissinstans men har ingen vetorätt i frågor som arbetstillstånd Vi kontaktar företagets VD. Han förnekar bestämt de uppgifter Kaliber fått ta del av, och säger att företaget aldrig krävt anställda på pengar på det sätt som beskrivs. Den här sortens upplägg med arbetstillstånd mot betalning får också vi beskrivet för oss av Per Persson på Hotell- och restaurangfacket, när han berättar om sina kontrollbesök på ett 60-tal arbetsplatser. Det har varit svårt att hitta uzbeker som vill ställa upp och berätta om sin situation. Bara några få vågar prata med oss. En av dem träffar vi på en bänk i centrala Stockholm. Men när vi ses har täckt halva sitt ansikte med en sjal. Han förklarar att rädslan handlar om flera saker. Man kan bli av med jobbet om man säger nåt, man kan bli utvisad. Men det är också så att den uzbekiska säkerhetstjänsten finns i Stockholm, säger han. – De rapporterar hem vad uzbeker här i Sverige säger, vad de sysslar med. Han berättar att många landsmän, precis som han själv, blir lurade när de kommer hit. Han betalade en resebyrå fem tusen dollar. I summan ingick visum till ett Schengenland och att en kontaktperson skulle möta honom i Stockholm, ordna boende första månaden och ordna ett jobb. – Men det var ingen som mötte mig. Jag kom till ingenting, säger han. På något sätt har han ändå hankat sig fram. Men gång på gång blir han åter lurad, berättar han. Till exempel när han skottade snö från hustak i vintras. Han var lovad 80 kronor i timmen, men i slutändan fick han ingen lön alls. Och han pekar med handen:– Jag jobbade på en restaurang härborta. Jag arbetade från 8 till 22 på helgerna. Jag skulle få 400 om dagen, men de betalade mig bara 200, säger han. – Ägaren visste att jag inte hade ett svenskt personnummer, att han kunde utnyttja mig, säger han. – Men vet du Per, säger han, om jag hade fått 400 kronor om dagen, då skulle jag jobbat sju dagar i veckan och varit nöjd med det. Jag skulle uthärda allt! Reporter: Per ShapiroResearch: Jonna BurénProducent: Sabina Schatzl

28 Apr 201329min

ROT-avdraget har gjort byggbranschen renare. Det talas om tiotusentals nya vita jobb. Men byggarbetare som Kaliber pratar med vittnar om något helt annat och myndigheter som vill ingripa, har inte de verktyg som de behöver. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jag står utanför Kulturhuset på Sergels torg i Stockholm och väntar på Alexej. Han är byggjobbare, från Estland, bor i Sverige sedan några år tillbaka och har förgäves försökt ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Ett tiotal olika arbetsgivare har han haft, säger han. Alla har jobbat med hemrenovering, med ROT-avdrag till sina kunder. Men trots löften har ingen betalat en enda krona i vit lön, Och flera av företagen betalade inte Alexei någon lön alls. Så sa Centerpartiledaren och näringsministern Annie Lööf, i en partiledardebatt i SVT i oktober förra året. Hon pratar alltså om ROT-avdraget, som infördes i sin nuvarande form för drygt fyra år sedan. Tanken var bland annat att stimulera vita jobb genom att göra dem billigare för kunden. Med ROT-avdraget står staten står för halva arbetskostnaden för arbeten som reparation och tillbyggnad i hemmet. Och det blir alltmer populärt att nyttja ROT-avdrag, vilket syns på att utbetalningarna ökar för varje år. Under 2012 betalade staten ut 14,6 miljarder. Och det är inte bara politiker som hyllar ROT-avdraget Enligt en undersökning som Företagarna låtit göra tillsammans med Sveriges byggindustrier, har ROT-avdraget skapat 25000 nya vita jobb, Och även minskat toleransen för svartarbete i samhället. Elisabeth Thand Ringqvist Är vd för Företagarna. Nya vita jobb alltså, enligt politiker och branschfolk. Men hur många av de här är vita i slutändan? Hur mycket vet vi om vilka det är som faktiskt utfört själva jobbet? Fick de en vit lön? Fick de sin lön överhuvudtaget? Kaliber har granskat vad som döljer sig bakom den vita fasaden. Låt oss återvända till Alexejs berättelse. Uppdragsgivarna, säger han, låter honom aldrig se något kontor eller någon adress där man söka dem. Ofta möts man bara någonstans, kanske på stan. De plockar upp en, skjutsar en till adressen, visar vad som ska göras och man kommer överens om priset. Ibland heter de att de först vill se vad man går för, att man ska provjobba, sedan ska man få anställning,. Ibland får man en del av summan i förskott så man ska lita på att allt är schysst berättar Alexei. Sedan säger de ofta att beställaren inte är nöjd med jobbet. Sår man får inte betalt. Efter det går de inte att få tag i. De svarar inte när man ringer, byter nummer Alexejs sambo, Jelena, har försökt hjälpa inte bara honom, utan även hans kamrater, att få ut sin lön från olika bolag. Rashid heter egentligen något annat. Han kommer från Kazakstan och beskriver också hur han arbetat för ett tiotal byggföretag sedan han kom till Sverige. Lönerna har varit svarta, ibland uteblivna. Upplägget med ROT beskriver han som idealiskt för bedragare. – På stora byggen finns det mer insyn, ibland kan det bli kontroller, det går rykten om vilka som jobbar där. Men ROT, i någons hem, totalt utan tillsyn och dessutom med staten som garant för halva kostnaden – det är ett idealiskt upplägg för oseriösa bolag, säger han – ”Idealnaja schema” Kaliber träffar trettio byggjobbare inom ROT, som alla beskriver liknande erfarenheter; avtal som inte hålls, anställningar som uteblir, löner som inte betalas och framför allt: de löner som betalas är svarta löner. Företagen är ofta underentreprenörer, eller hyr ut personal till andra bolag. Rekryteringen sker gärna via landsmän, Jobbannonserna är skrivna på spanska, arabiska och framför allt: ryska – Behöver ni en professionell byggarbetare, med svenskt ID-kort? Sergej från Lettland sitter på ett café och ringer på jobb. Han säger att han haft fjorton olika arbetsgivare, som alla specialiserat sig på ROT-avdrag. Flera av dem dyker upp i nya bolag med nya namn, säger han. När de förstår att de talar med en tidigare anställd slänger de på luren Sergejs ger oss ännu en berättelse om ROT-avdrag, svarta löner, företagare som luras. Och kunder, som är lyckligt ovetande… Vi är hemma hos familjen Lundborg, och en av makarna visar mig deras badrum, som de lät renovera i höstas. Adressen har jag fått av Sergej, som var en av de killar som utförde jobbet. Och fram till nu har familjen varit övertygad om att allt gick rätt till. Sergej berättar att han la ner 160 timmars jobb, alltså motsvarande fyra veckor heltid. Han hade blivit lovad 15 tusen vitt, men fick bara 3 tusen, svart, alltså mindre än 20 kronor i timmen … Jag sitter bredvid Cajsa Toresten, som samordnar Skatteverkets kontroller av ROT-avdragen. Fokus för deras insatser ligger på olika typer av bedrägerier och fel i företagarens beskattning och bokföring. Däremot har man ingen möjlighet att kontrollera huruvida utföraren har jobbat svart eller vitt, säger hon. Det som man kan se – och som ROT-avdragets förespråkare gärna påpekar – är ett ökat vitt kassaflöde mellan kunderna och bolagen. Men hur mycket av det vita som egentligen ÄR vitt, det vet man mycket litet om. Det förklarar Lennart Berg, nyligen pensionerad från Ekobrottsmyndigheten i Stockholm, och en av Sveriges främsta experter på ekonomisk brottslighet.. Christer Carlsson är ombudsman på Byggnads förbundskontor. Vi låter honom ta del av Kalibers granskning. Calle Fridén har jobbat i byggbranschen i snart 30 år. Jag träffar honom vid byggnationen av nya stadsdelen Annedal, vid gränsen mellan Sundbyberg och Stockholm. Han upplever inte att svartjobben minskat med ROT. Jag kontaktar det företag som renoverat badrummet åt familjen Lundborg. De har en imponerande hemsida, med gott om referenser och erbjuder en mängd olika typer av arbeten. Skulle kunna vara ett företag med tio, femton anställda. Men bakom den solida fasaden finns ingen fast personal alls. Affärsidén är F-skattare, från Baltikum som man hyr in. Och att de skulle hyrt in någon Sergej har de inga noteringar om. Trots att familjen Lundborg minns att Sergej jobbat hos dem. Sergej kom i kontakt med den här firman via webbsidan ”Shvedskaja Palma” – ”Den Svenska Palmen”, och det har även flera av de övriga byggjobbare Kaliber pratar med Här kan man hitta det mesta – alltifrån barnpassning och kokerska till en uppsjö av jobberbjudanden. Enligt Sergej fungerar Svenska Palmen som en bemanningssajt för oseriösa bolag, främst inom ROT-sektorn, som fiskar efter billig svart arbetskraft från forna Sovjet eller Östeuropa. Och för dem som vill jobba i Sverige men inte är EU-medborgare finns en rad olika annonser som erbjuder lösning på det problemet. Jag kommer till ett ukrainskt mobilnummer. För 800 Euro får jag visum till ett polskt byggföretag, sedan är det bara att ta färjan till Sverige. – Jag har sålt 600 visum redan, och inte en jäkel av dem jobbar i Polen. 400 är redan i Sverige, säger han. Så här gör alla som vill jobba i Schengen nuförtiden, förklarar han Kaliber får kontakt med den person som står som ansvarig för Svenska Palmen. Han är medveten om att det förekommer många ohederliga annonsörer på sajten. Men han säger att han varken har någon kontakt med eller något ansvar för dem som annonserar. Crossroads på Kungsholmen i Stockholm är ett stödcentrum som drivs av bland annat Stadsmissionen. Även om målgruppen är EU-medborgare, kommer en tredjedel av besökarna kommer från andra länder. Hit kommer människor från hela världen, som är i Sverige för att söka jobb Men många har råkat illa ut på sistone, allt fler faller offer för oseriösa arbetsgivare, berättar enhetschef Arto Moksunen … Cecilia Giordani som också arbetar här, säger att många som kommer hit får en ändrad bild av Sverige. Utvecklingen i byggbranschen har skapat en våg av missnöje bland många arbetare. Det säger Calle Fridén, som vi hörde tidigare Jag får en rundvisning av Tobbe som håller på och renoverar lägenheter i Enskede, söder om Stockholm. Han driver ett mindre byggföretag och underentreprenör åt större bolag. Men nuförtiden är han ständigt 40 procent dyrare än sina konkurrenter. Det är dags att göra något annat, säger han. Frågan om mindre seriösa underentreprenörer kom att prägla årets avtalsrörelse som blev hård och var nära att landa i omfattande strejker. Byggnads Christer Carlsson tycker att utvecklingen i branschen är på väg i en farlig riktning. Flera av de utländska byggjobbare Kaliber pratar med som har jobbat svart, beskriver ett återkommande mönster, där de får svarta och ibland inga löner, samtidigt som bolaget har några vitt anställda som en fasad utåt. Så långt är upplägget enkelt. Men hur får bolaget loss pengarna till svarta löner? Jens Hoffman beskriver sig själv som en före detta halvseriös entreprenör som har mognat som människa. I dag driver han ett av de större företagen på Stockholms byggmarknad, och han har kommit att bli en av branschens mest högljudda debattörer mot svartarbete. Han säger att byggbranschen har blivit en kassako för kriminella. Ja, hur stor är egentligen risken att ”åka dit” ? De kontrollmekanismer som finns i samhället mot illegal och svart arbetskraft, hur väl fungerar de när det gäller byggbranschen? Vi börjar hos gränspolisen i Stockholm De får utföra arbetsplatskontroller på företag som har kontanthantering, exempelvis restauranger. Men till byggarbetsplatser har vi inget tillträde, förklarar gruppchef Jerk Wiberg. Och Skatteverkets kontrollanter får inte heller göra oanmälda kontroller på byggarbetsplatser. Tillsynen är begränsad till skrivbordskontroller. Pia Bergman, som samordnar arbetet mot svartarbete och organiserad brottslighet säger att Skatteverket i dag saknar tre viktiga kontrollmöjligheter. Det handlar alltså om personalliggare, rätten att göra oanmälda kontrollbesök och så kallad månadsrapportering – att arbetsgivaravgifterna ska rapporteras på individnivå varje månad. Ett förslag på månadsrapportering har utlovats från regeringskansliet. Och på Skatteverket väntar Pia Bergman otåligt på regeringens proposition. Men propositionen kommer inte som Skatteverket trott i slutet av mars, och regeringen framstår som splittrad i frågan. Finansminister Anders Borg vill ha förslaget, näringsminister Annie Lööf är emot. Flera tunga remissinstanser, däribland Företagarna, anser att månadsrapportering skulle innebära ett orimligt krångel. Och tidigare i veckan blev det klart att regeringen dragit tillbaka förslaget tills vidare. Sergej söker fortfarande efter ett hederligt arbete i Sverige. Men han önskar det fanns nånstans att vända sig för den som blivit lurad. – Oavsett vem man är och var man kommer ifrån, att man kunde vända sig nånstans och säga att jag har vittnen; här jag jobbat, det här har jag utfört, jag fick inte betalt, Alexeis sambo, Jelena, samlade ihop vittnesmål från fem byggjobbare som inte fått ut någon lön och gjorde en polisanmälan om bedrägeri mot en av ROT-firmorna hennes sambo blivit lurad av. Några dagar senare fick hon svar: Civilrättsligt betyder att det är ett fall som polisen inte utreder. De oseriösa byggföretagen kan med andra ord vara trygga. Arbetare som har ett svagt fortfäste i Sverige kommer knappast att skaffa en advokat och driva en civilrättslig process. Dem är det riskfritt att lura. En besökare på Crossroads uppmärksammar Cecilia Giordani på att flera av jobblapparna på anslagstavlan har passerat bästföredatum. Men det spelar föga roll. Chansen att få napp på arbetsförmedlingens annonser är ändå minimal för besökarna här, berättar Cecilia. Kaliber är slut för i dag. Nästa vecka fortsätter vår granskning av en ny svensk arbetsmarknad. Reporter: Per ShapiroProducent: Sabina Schatzl

21 Apr 201329min

Schysst arbetsmiljö, lagstadgad lön och rätt att vara med i facket - det är några saker som Systembolaget säger sig värna i sin etiska uppförandekod. Kaliber har rest till Chile för att träffa vinarbetarna som plockar druvorna till vårt vin, för att höra hur arbetsförhållandena egentligen ser ut. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Flaskan med du köper på Systembolaget på fredagseftermiddagen kan ha en besk eftersmak. Vinet produceras under undermåliga arbetsvillkor - mot grundläggande rättigheter - och mot Systembolagets egna etiska regler. Här på Systembolaget på Linnégatan i Göteborg finns viner från all världens hörn. Vi i Sverige är vana vid att kunna välja vin ur olika prisklasser med olika druvor från olika delar av världen. Men förutom att det ska smaka bra ska det också gå rätt till när vinet produceras. Sedan ett år tillbaka har Systembolaget tillsammans med de norska, finska, isländska och färöiska alkoholmonopolen infört en så kallad etisk uppförandekod, med 10 punkter för att säkra att produktionen av alkoholen går rätt till. Bland annat rör den här uppförandekoden frågor om minimilön, arbetsmiljö och rätten att engagera sig fackligt. Men hur lever Systembolaget upp till de här löftena? Kaliber åker till Sydamerika och Chile för att se mer om hur det går till. Förra året drack vi över 18 miljoner flaskor vin från Chile - det gör det chilenska vinet till en av de absoluta storsäljarna på Systembolagets hyllor. Och det är här, nere i den kända Casablancadalen, som en del av det vinet kommer från.. Mellan Chiles två största städer Santiago och Valparaiso ligger dalen, insprängd mellan höga berg, och med böljande vindruvsodlingar så långt ögat når. Sedan 30 år tillbaka pågår här en stor vinproduktion och längs vägen avlöser reklamskyltar för olika vinmärken varandra. Regionen är känd för sitt så kallade cool climate-vin - men när vi är här står luften nästan still, asfalten ryker och gräset är torrt. Om bara ett par veckor är det skördesäsong. Vi åker igenom dalen och vidare till en liten by, ett par mil bort. De låga husen är av olika standard, men alla ligger tätt kring den smala vägen som går genom byn. Här har jag stämt träff med Sonia Sagredo, idag är hon 48 år och har arbetat som säsongsanställd i vin och fruktindustrin i hela sitt vuxna liv, på alla de stora vingårdarna i centrala Chile. Vi träffas vid en ruffig livsmedelaffär mitt i byn. Jag handlar lite fika frallor, skinka och ost i lösvikt, några liter juice och vatten. Det blir sammanlagt ungefär 6000 chilenska pesos, 90 svenska kronor. Vi tar oss till en samlingslokal ett par hundra meter bort, där vi också ska träffa några av Sonias kollegor. När jag dukar upp vår fika fnyser (?) Sonia till. Den här fikan kostar mer än hon tjänar på en hel dag. Den låga lönen är ett av deras största problem, berättar kvinnorna jag träffar. Sonia och hennes kollegor arbetar ute på åkrarna och får betalt per hink med vindruvor de bär tillbaka. När hinkarna är fulla väger de 12 kilo styck. För varje hink man kommer tillbaka med får man drygt 2 kronor, en dagslön brukar då hamna runt 80 kronor, berättar dom. Sammanlagt, tillsammans med en liten grundlön, blir det ungefär 2000 kronor i månaden. Det är inte ens chilensk minimilön, ungefär 2600 kronor i månaden. Det dubbla skulle egentligen vara det lägsta möjliga säger Sonia. Och det handlar egentligen inte om vad pengarna räcker till, utan vad det måste räcka till, och det måste räcka till mat Så trots att Systembolagets i sin etiska kod hävdar att lagstadgad ekonomisk ersättning är en viktig fråga, måste till exempel Sonia och hennes kollegor inom vinbranschen arbeta extra på helgerna för att nå upp till Chiles minimilön för jordbruksarbetare. Den minimilönen är låg i ett Chile som annars mår bra ekonomiskt. Efter att diktatorn Pinochet störtades avsattes i början av nittiotalet har landet haft ett stort ekonomiskt uppsving, och betraktas idag som det rikaste och mest välmående landet på hela den sydamerikanska kontinenten. Sonia Sagredo och hennes kollegor är som många andra i den chilenska jordbruksbranschen säsongsanställda, och arbetar ungefär tre månader om året med att plocka vindruvor till vin. Resten av året plockar de blåbär, citroner och apelsiner, och ströjobbar som till exempel diskare. När det är skördesäsong anställs de ofta av bemanningsföretag, och flyttas runt bland olika vingårdar. För att komma ut till vinodlingarna måste man åka med arbetarnas egna buss, som för att hämta upp alla går en lång runda i området för att så småningom komma fram till vingården. Det gör att arbetsdagarna blir långa: hon åker vid klockan fem på morgonen, och kommer hem först vid åttatiden på kvällen. Det är svårt, eftersom hon inte har någon koll på sina barn. Om de går till skolan, om de äter som de ska. En undersökning gjord av det chilenska forskningscentret CEDEM visar att hälften av alla kvinnor som arbetar som lantarbetare också är familjeförsörjare. Och ingen vinarbetare har råd att betala någon för att hjälpa till med hemmet, så det är en stor stress för oss, berättar Sonia. Jag håller på att bli gammal nu säger hon. Kaliber har träffat och pratat med 17 vinarbetare i tre olika chilenska vinregioner. Alla är anställda av bemanningsföretag och flyttar därför runt mellan olika vingårdar. Alla vi pratar med vittnar om brister i deras arbetsförhållanden. Nästan alla de vi pratar med får betalt under chilensk minimilön. Bara om de jobbar på helgerna når de upp till minimilönen. Några av de vi intervjuar berättar att de har tvingats skriva på kontrakt där de lovar att inte engagera sig fackligt. Vi hittar också exempel på personer som på grund av sitt fackliga engagemang upplever att de blivit svartlistade och därför inte längre erbjuds arbete. En timmes bilresa söder om huvudstaden Santiago möter vi en annan vinarbetare. Rodrigo, som har en tiomånaders bebis på armen. Han slutade precis arbeta i vinindustrin för att han fick jobb som byggarbetare istället. Pengarna räckte inte innan, säger han. Det var omöjligt att försörja familjen på den månadslönen, säger Rodrigo. Han har fortfarande ont i axeln efter de beskärandet av plantorna, säger han. Rodrigo är en av de få män jag träffar : de flesta säsongsanställda inom vinindustrin är kvinnor. En av de vi intervjuar säger att kvinnor anställs oftare för att de sägs ha mjukare händer, och därför är mer varsamma med druvorna. En annan menar på att kvinnorna inte har så många andra alternativ: männen kan göra som Rodrigo och arbeta fysiskt i en annan bransch, medan kvinnor inte är lika eftertraktade inom till exempel byggindustrin. Det chilenska vinet har gått igenom en askungeliknande förvandling. För 15 år sedan ansågs det inte vara något märkvärdigt: vinernas Volvo kallades det ibland. Tryggt och billigt, men inte något speciellt. Idag ser det annorlunda ut: viner i alla prisklasser - välkända varumärken för både finsmakare och de som bara vill ha en billig box till fredagskvällen. Chilenska vinproducenter satsar stort internationellt: två av tre producerade vinflaskor exporteras. Systembolaget har i sin kundtidning själva tillskrivit det chilenska vinets framgång dess tydliga kvalitetsorientering. Och visst har Chile gynnsamma förhållanden: ett av mycket få länder i världen som helt sluppit den fruktade skadeinsekten vinlusen. Och det sägs att landet har perfekt klimat för att odla vindruvor: lite nederbörd och stark solexponering. Men ozonlagret över Chile är tunt och UV-strålarna tar hårt, och det tillsammans med värmen är ett stort problem, berättar de arbetare Kaliber pratat med. Flera berättar om hur de står hela dagar under den gassande solen, utan tillgång till varken solkräm eller solhatt. En del av Systembolagets etiska uppförandekod behandlar frågor som rör säkerhet och hälsa på arbetsplatsen. Det står till exempel konkret att det ska finnas rena toaletter och dricksvatten. Men de vi pratar med vittnar om att det inte ser ut så på arbetsplatsen. Ofta har man ingen avsedd plats för att äta, utan får inta sin lunch på den jordiga marken, säger de. De kan heller inte tvätta sina smutsiga händer innan de äter, eftersom de inte har tillgång till rent vatten. Det är faktiskt väldigt ohygienskt, säger Sonia. Företagen brukar sätta ut stora dunkar med vatten i början av dagen, som sen alla ska dricka ur, trots att det direkt blir ljummet i värmen. Det liknar sättet man ger vatten till djur, säger Sonia. Toaletter är också ovanligt att ha tillgång till, berättar de. Vi har inte toalett här på landet, säger Sonia, och skämtar med sina kompisar. Det är paradoxalt, plantorna får vatten, och inte vi, och så är det vi som gödslar vinet, skämtar de. En annan viktig punkt i Systembolagets etiska uppförandekod är att se till att det finns fackföreningsfrihet. Samtliga anställda ska ha rätt att fritt bilda, ingå i och organisera fackföreningar, och Systembolaget ska se till att arbetstagarrepresentanterna inte utsätts för repressalier eller på något sätt straffas på grund av sitt engagemang. Trots att det är strängt formulerat är också det något som visar sig vara sällsynt bland de arbetare Kaliber pratat med. Vi träffar claudia, som upplever sig ha blivit svartlistad för sitt fackliga engagemang. Hon sitter i tvåsitssoffan i ett litet trähus, där insidan består av uppspikade plywoodskivor. I tjugo år arbetade hon på vinodlingarna, några kilometer från hennes hus. Men sedan började hon engagera sig fackligt, bland annat för att få tillgång till skyddsutrustning som hatt, handskar, och en ordentlig sekatör. Jag jobbade många år men helt plötsligt var jag inte välkommen längre, direkt efter att mitt fackliga engagemang hade väckts. Ingen har sagt det rakt ut, men det är sådant man vet, säger hon. Från att det en dag varit hur lätt som helst att få ett arbete, till att man direkt efter att ha börjat engagera sig fackligt bara får nej, utan ngn motivering. Hon är ändå glad att hon inte får arbeta med att plocka vindruvor längre, berättar hon. Jobbet är mycket dåligt betalt, har dåligt rykte och man blir illa behandlad. Nu jobbar hon främst med att sälja bakverk i byn. Men många vågar och kan inte göra som Claudia - äventyra sina redan osäkra anställningar genom att gå med i facket. Det säger Pamela Caro, doktor i samhällsvetenskap och aktiv i forskningscentret för kvinnors rättigheter, CEDEM. Hon har studerat jordbruksarbetares vilja och möjlighet att engagera sig - jag träffar henne på en innergård i centrala Santiago. Chile har lagar inom arbetsrätt, men de flesta arbetsgivare väljer att inte följa dem. Istället exploateras arbetarna, säger Pamela Caro, och fortsätter: utvecklingen i vinbranschen är så dubbel, å ena sidan fotovänliga Casablancadalen, å andra sidan ligger det mellan två mycket fattiga områden, där arbetarna bor. Pamela menar att det är en redan utsatt grupp som drabbas av de dåliga arbetsförhållandena - skulle det bli lågkonjunktur mister säsongsarbetarna sina jobb, och då är det inte långt till omedelbar fattigdom. Idag är bara två procent av de som arbetar med jordbruk i Chile fackligt anslutna, visar hennes forskning. Och utan facklig organisering, är det svårt att få till en förändring, säger hon. Bilden av att det är svårt att engagera sig fackligt delas också av Sonia som vi träffade i början av reportaget. Hon har försökt starta en facklig organisation exklusivt för säsongsanställda vinarbetare, och genom det anses hon vara besvärlig. Idag är hon enligt egen utsago svartlistad i nästan hela Casablancaregionen. Det sägs att det finns en föreningsfrihet i Chile, men det stämmer inte, säger hon. Det är en förföljelse av dem som organiserar sig fackligt. Hon har själv försökt att engagera sig fackligt i flera gånger men då inte fått sina kontrakt förlängda. Men det finns olika sätt att ändå lyckas få jobb, säger hon. Hon ansöker under falskt namn och skriver under med sitt riktiga namn först när hon signerar kontraktet. Och så anmäler hon sig till nya bemanningsföretag som inte känner till henne. Det kommer nya sådana företag hela tiden, säger hon. Ett av företagen som under intervjuerna nämns vid namn är den stora vinproducenten Concha y Toro, som bland annat producerar vinerna Casillero del Diablo och Sunrise. Några arbetare vi pratar med berättar att man som arbetare på deras vingårdar inte får ha solkräm, för att det då kan smitta av sig på druvorna. Peter Lidvall är sverigechef för Concha y Toro och blir förvånad över uppgifterna. Han säger att deras företag också har en uppförandekod, som arbetarna ska läsa igenom när de anställs, som tvärtom tvingar arbetarna att använda skydd mot solen. – Där står det att det är ens plikt att använda solkrämer när det väl behövs. Och det står även att det ska användas hatt och skjortor och vad är det mer det står, långärmat. Åter igen, jag blir förvånad. Visst, det är ett dokument, men hur kan man veta att det efterlevs? – Det kan man aldrig veta. Om det är individens ansvar eller arbetsledarens ansvar, det är.... man har tagit del av det. Sen om man efterföljer det eller inte, det är svårt. Men ni menar att ni från er sida fullföljer avtalet? – Ja det tycker jag. Nu i april är det tänkt att Systembolagets inhyrda kontrollanter ska besöka Concha y Toro i Chile - något de enligt Peter Lidvall fick reda på i november förra året. Han välkomnar den granskningen. – Sen är det ju så att vi är den största chilenska exportören. Så vi kommer alltid hamna under förstoringsglaset. Och jag tycker det är bra att vi gör det, för personligen vill jag inte jobba på ett företag med har några oegentligheter, så jag tycker det är bra att man gör det. I intervjuerna får vi också höra att arbetare upplever att de portats från företagets vingårdar, när de försökt dokumentera arbetsförhållandena genom foto och film. Peter Lidvall hänvisar till Concha y Toros egen etiska uppförandekod: – Det finns ingenting som står, varken i den eller i våra avtal att det finns skäl för att avskeda någon för att de fotograferat. Jag själv när jag var i Chile tog foton på vingårdar och jag är uppenbarligen fortfarande anställd. Ja fast du är ju anställd i Sverige... Och riskerar inte att sägas upp på samma sätt som kanske.. – Jag är anställd av Concha y Toro via dotterbolag till moderbolaget. Det är väl inte riktigt samma sak? – Nä kanske. Men du ställde frågan så.. Systembolagets etiska uppförandekod trädde i kraft 1 januari 2012. Men arbetarna Kaliber träffat vittnar alltså inte om några som helst förbättringar - och många är kritiska till att de inte ens fått veta att det finns en etisk kod - vet man inte om dess existens, blir det helt omöjligt att ställa krav utifrån den, menar dem. Bristen på uppföljning och egentligt intresse, och påståendet att uppförandekoden enbart är PR och good will för ett rikt svenskt bolag, är andra synpunkter vi får höra. Strax ska vi höra hur Systembolaget själva resonerar - men först tar vi oss till Handelshögskolan i Göteborg. Niklas Zandén är docent i företagsekonomi här och har under många år forskat på frågor som rör CSR, Corporate Social Responsibility. Han berättar att en etisk uppförandekod är en frivilligt antagen policy, där det inte finns några konkreta påföljder om man skulle bryta mot den. Det värsta som kan hända är att man hamnar i media, säger Niklas Zandén. – Det finns inga lagliga sanktioner, det finns inga form av krav egentligen utan det är frivillig grej som man själv sätter upp. Niklas Zandén ser att det blir allt vanligare att företag skriver under etiska koder, och idag finns det många olika sorters organisationer som samlar företag kring etiska frågor: Systembolaget valde 2011 att gå med i den internationella organisationen BSCI, som består av över 1000 europeiska företag - ett organisation som Niklas Zandén är kritisk till. – Systemet har aktivt valt det initiativ som är tydligast företagsdrivet, som har minst inblanding av aktivister och fackföreningar, och som många skulle beskriva, iallafall i andra branscher, som ett tydligt konkurrent till mer seriösa alternativ. (13) Huruvida en uppförandekod i praktiken får effekt eller inte beror på hur företaget bakom koden informerar om den och hur de kontrollerar att den verkligen efterföljs, säger Niklas Zandén. Ofta kommer de inhyrda kontrollanterna på revision, så kallade audits, ungefär vart tredje år, och ofta har de varnat i förväg om att de kommer, säger han. Ett problem med det, som han har stött på i sin forskning, är att många av de granskade företagen generellt bygger upp falska fasader för att slippa reprimander. Skulle man göra tätare och mer spontana kontroller skulle det helt enkelt inte vara lönsamt för de granskade företagen att luras. En lösning för att komma åt problemet skulle kunna vara att Systembolaget bygger upp sitt eget kontrollsystem, menar han. – Forskningen visar att den typen av kontroller är mer effektiva, för man kan sin verksamhet bättre. Det är ett alternativ de har och har haft, att bygga in kompetensen internt om man tycker detta är väldigt viktigt. (23) Särskilt intressant blir det när man diskuterar statliga bolag jämfört privata, menar Niklas. I hans arbete ser han ofta att de statliga bolagen ligger långt efter när det gäller frågor om etiskt arbete. – Det är lite intressant med tanke på att de privata bolagen ska göra vinst, vinst och vinst, generellt sett, medan de statliga bolagen ska stå för demokrati och positiv utveckling och vara statens förlängda arm i affärslivet. Så man kan tycka att om någon borde vara proaktiv om någon borde driva frågorna så borde det vara de statliga bolagen, men så har vi inte sett det i många fall. Jag träffar Göran Klintberg, CSR-ansvarig på Systembolaget, på deras huvudkontor i Stockholm. Alla deras mötesrum är upptagna så vi får sitta i ett stort mottagningsrum med högt i tak och antika möbler. Göran Klintberg menar att berättelserna vi hör från Chile om till exempel lön under minimilön, och brist i fackföreningsfriheten, inte är förenliga med Systembolagets uppförandekod, men att det etiska arbetet är i en utvecklingsfas. – Det är fullkomligt oacceptabelt, om vi i auditarbetetet kommer över så att säga bevis på att företag beter sig på det här sättet, då kräver vi att det ska åtgärdas på en gång. Vad är rimligt att kräva av vinproducenterna i den här frågan tycker du? – Jag tycker det är rimligt att kräva att vem som än vill ska ha möjlighet att gå med i vilken fackförening som helst utan risk för repressalier. Det krävs redan i vår uppförandekod, sen det som diskuteras nu är hur följer vi upp det på bästa sättet. Niklas Zandén på Handelshögskolan menar att just fackföreningsfrihet är en av de viktigaste frågorna som behöver kontrolleras, men att det är något som de flesta uppförandekoder inte lyckas hantera. Det är inte som att kontrollera en brandsläckare, säger han, som antingen finns eller inte. Systembolagets Göran Klintberg bemöter kritiken om att arbetare som producerar systembolagets viner inte får engagera sig fackligt, med att själva frågan om fackföreningsfrihet ser annorlunda i olika delar av världen. – För oss, enligt den svenska modellen, är det ju oerhört viktigt att arbetarna kan organisera sig, och ha en röst. Sen tycker jag, att när vi jobbar med det här, ser vi också att fackföreningsfrågan i vissa länder har en komplexitet som är svår att påverka, Göran Klintberg säger att företagen i Chile själva menar att de lever upp till kraven om fackföreningsfrihet, genom att företagen själva skapar ett lokalt fackförbund på arbetsplatsen, som arbetarna då får ansluta sig till. – Man ska trycka på det här med föreningsfrihet men också se att om det inte kan gå på det sättet vi är vana vid, att det är fackförening mot arbetsgivare, så bör man kunna hitta tillsammans med arbetare och vilken organisation det än må vara, vägar för att den här dialogen ska kunna uppstå. Fast arbetarna vill ju själva kunna engagera sig fackligt men upplever att de blir svartlistade? – Det känns som att, och det är det jag menar med komplexiteten i frågan, helt plötsligt märker man att man inte pratar samma språk, när man pratar om fackföreningar. Fast, det är ganska tydligt ändå, om man får vara med i en fackförening utan att få repressalier för det, – Exakt, och det menar de ju på, att det får dom. Vem säger det? – Chilenska producenter. Det är alltså vingårdarna själva som i dagsläget garanterar att det finns fackförbund på arbetsplatsen, säger Göran Klintberg. Det är också vinproducenternas ansvar att informera sina arbetare om att det finns en uppförandekod som de ska förhålla sig till, menar han. Eftersom Systembolaget är ett statligt monopol på undantagstillstånd av EU har man särskilda krav på sig med det sociala arbetet, säger Systembolagets CSR-ansvariga Göran Klintberg. – Vårt uppdrag är att begränsa alkoholens skadeverkningar men vi kan också vända på det och säga att vi måste säkerställa att ingen har kommit till skada när de producerat de produkter vi säljer. Så som detaljhandel har vi ett ansvar för de produkter vi säljer. Att sälja produkter som är bra, som inte skadat andra. Så jag tycker vi har fullt ansvar åt båda håll. Även för Luis Maria och Sonia, som jag träffat – Absolut, helt klart, Upptäcker Systembolaget att ett företag bryter mot uppförandekoden, och sen inte rättar till det inom ett par månader, avbryter de samarbetet, säger Göran Klintberg. Något som hittills dock aldrig hänt. – Mig veterligen har inget samarbete har brutits på grund av det, däremot kanske kvalitet, ganska ofta gör vi det. Du utesluter inte att det skulle kunna ske? – Absolut inte. Men det räcker inte, menar Riola Cruz, aktivist och engagerad i Anamuri, en fackorganisation för kvinnor och ursprungsbefolkning i jordbrukssektorn. Hon säger att de nordiska alkoholmonopolen med Sverige i spetsen är stora och viktiga kunder. Ett land som importerar mycket vin, och som många länder ser upp till, kan göra avtryck. Varför använder de inte sin makt, undrar hon. Utländska företag som Systembolaget frågar om kvaliteten på vinet men inte om hur arbetarna har det, menar hon. I Chile fungerar inte de inhemska kontrollerna, och därför måste företag och organisationer förstå att om de ska utnyttja produkter härifrån, borde de också se till sitt ansvar, på det mänskliga planet. Det finns en baksida med Chiles snabba ekonomiska utveckling menar hon. Producenter och organisationer är bara intresserade av pengar, inte av människors välfärd eller hälsa. Hon tycker inte att bojkott är någon lösning, utan att mer noggrant utförda kontroller är det som tar utvecklingen framåt. Men det kommer inte att ske automatiskt i Chile, utan trycket måste komma från annat håll, betonar hon. Vingårdarna är beroende av exporten, säger Riola Cruz. Hon önskar att systembolaget skulle gå till varje gård och säga: vi köper era viner, för vi vet att de är producerade under schyssta villkor. Då kommer de börja oroa sig över konkurrensen från andra vingårdar, vilket det ger dem en anledning till att skärpa sig, säger hon. Göran Klintberg på Systembolaget ser det etiska arbetet som en process, som han själv medger går långsamt. Från 2007 då man tog första initiativet till en uppförandekod, till idag, sex år senare, har det mest varit administration. Planen är att man under 2013 ska börja göra mer handfasta kontroller, så kallade audits, eller revisioner, säger Göran Klintberg. Och när jag frågar hur lång tid han tycker det ska ta innan uppförandekoden är fullt implementerad, och arbetarna får sin minimilön, tillgång till vatten och rätt att engagera sig fackligt, svarar han att det kan gå snabbt, men att Systembolaget inte vill ställa för hårda krav, eller starta en bojkott, för att man då kan förlora förtroendet hos motparten. – Kan man öppna den dialogen och jobba och bli förstådd få samsyn på problematik då kan det nog gå relativt fort. Men hittar man bara låsta positioner, i tex fackföreningsfrågan, där man talar förbi varandra, där vi säger: ”man måste ha frihet för fackföreningar” och de säger ”ja men vi har det” och vi säger ”inte som vi ser det” och de säger ”jo som vi ser det” fram och tillbaka, då kan det ta lång tid. Tills dess finns det ett system, uppförandekoden, för att upptäcka akuta oegentligheter, menar Göran Klintberg. – Jag tycker inte det är rimligt att man behandlar några arbetare nånstans på ett dåligt sätt. och så långt nationell och internationell lagstiftning och konventioner sträcker sig att få bukt med de problemen, så långt går vi nu. Skulle vi upptäcka att det är orimliga villkor som strider mot nationell lagstiftning eller internationella riktlinjer, då har vi ett system att hantera det på. Nu under april månad är det full aktivitet för Chiles tusentals vinarbetare - vindruvorna är mogna och redo att plockas och föras iväg till sortering och krossning. Sonia i Casablancadalen har fått veta vilken gård hon ska jobba på. Den ligger alldeles runt hörnet, säger hon. Hon tillägger att hennes slutsats efter 20 år som vinarbetare är att ju mer exporten ökar, desto mer sjunker lönerna. Hennes kollega Bertha som också hon arbetat i över 20 år i vinindustrin, håller med: Det är precis samma som det alltid har varit, varken betalning eller förhållanden har förändrats, berättar hon. Reporter: Malin SandbergProducent: Eskil Larsson

14 Apr 201329min

Rumänska Adriana och hennes familj har flyttat Europa runt i jakten på jobb. Men hos den svenska Arbetsförmedlingen får de kalla handen. Trots att EU:s regler ger dem rätt till hjälp. Det handlar om Lekplats Europa. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Social security coordination enables you to move around Europe and not lose out on your social security rights. Social security coordination – Europe is your playground. Med frasen Europe is your playground, Europa är din lekplats, ville EU-kommissionen 2010 i en kampanj informera om vilka sociala rättigheter du har om du flyttar inom EU för att jobba. Den fria rörligheten är en grundstomme inom EU-samarbetet, en möjlighet som EU-kommissionen jobbat för att fler ska utnyttja. Tusentals besökare kryssar fram och tillbaka mellan utställningsborden i den stora mässhallen i Västerås. Det är mars och Sveriges största rekryteringsmässa. I en del av mässhallen finns Europa representerat, genom arbetsförmedlare från till exempel England, Irland, Malta och Norge. Och många, speciellt unga, passar på att ställa frågor. Att jobba utomlands en sväng lockar. Hej, vad heter ni? - Matilda,- Lovisa- Hedda -- England och Storbritannien i så fall tror jag. Jag har planerat att flytta dit kanske vid den här tiden nästa år med några kompisar, men vi får se… Vad ser du framför dig? Hur kommer det bli där då? – Haha, ja det vet man aldrig, Käka en avokado om dan, inte leva på så mycket och jobba asmycket typ. Men vad händer om pengarna tar slut då? Och ni inte har nånstans att bo? – Då flyttar man hem igen. – Ja förklara för mamma att det gick inte som jag hade planerat haha Matilda, Lovisa och Hedda har tack vare den fria rörligheten rätt att söka jobb inom EU och ska behandlas som landets egna medborgare. Men Kaliber kan visa hur EU-migranter som söker sig till Sverige inte behandlas på samma sätt som svenskar när de söker jobb. Hur Arbetsförmedlingen, som ska hjälpa, i stället blir en återvändsgränd. Samtidigt fylls härbärgen i Sverige av jobbsökande fattiga EU-migranter. Kaliber har i över ett halvår följt barnfamiljen från Rumänien som i jakten på jobb har rest Europa runt. I Sverige har det blivit en jakt på 10 siffror. Ännu en jobbmässa, men nu Göteborg. Bland montrar, gratiskarameller och broschyrer springer Adriana 28 år från Rumänien. Några steg bakom går hennes man Nelu och kör en barnvagn. Do you have a plan? – I’m going in all those places. Adriana pratar med så många arbetsgivare hon kan, allt från bemanningsföretag till taxibolag. Men alla vill de ha samma sak, 10 siffror. Ett personnummer. – They all need personal number. Adriana och Nelu har med hjälp av den fria rörligheten tagit sig till Sverige för att söka jobb. Men hittills har det inte gått som de tänkt. Och de där tio siffrorna har ständigt dykt upp som ett hinder i sökandet. Men vår berättelse börjar i oktober 2012. I en glänta i skogen på Hisingen utanför centrala Göteborg står några tält uppställda. – This is our tent. I ett av tälten, ett blått som är täckt med en presenning, ligger lite leksaker. Här har Adriana, Nelu och deras fyraårige son Gaby sovit i snart två månader. På dagarna är de inne i centrala Göteborg och söker jobb. – In the day it’s ok, if it’s not getting wet. But in the night it’s getting wet and the smell is not very good also. I can show you some insects. I told you that they bite. Det har varit blött, kallt och en massa kryp som bits berättar Adriana och pekar in i tältet. En bit bort inne i skogen ligger en planka över ett hål i marken. Det är toaletten. Adriana visar en vit påse. Här förvarar de bröd, bananer, ost och annan mat. Mycket får de från kyrkan inne i stan. – So we put all the time the food in the tree. It’s better for the insects also do not come inside and for us. Påsen har de hängt i ett träd. Så det inte ska lukta för mycket och för att inte för många insekter ska ta sig in i tältet. Nelu och Adriana kommer från Rumänien. Ett av EU:s fattigaste länder, runt en tredjedel av befolkningen lever enligt EU:s mått i allvarlig materiell fattigdom. 2007 blev Rumänien medlem i EU. Nelu och Adriana gav sig, som många andra Rumäner, ut i Europa i jakten på jobb. De berättar hur de träffades i Spanien för att sen flytta från land till land. De har vandrat genom Tyskland, liftat genom norden och bott på gatan i jakten på jobb. Två barn har de fått under sin resa. Gaby smiter in i det blå tältet och börjar leka med en speldosa. Han är fyra år men pratar inte. Gaby har autism. I ett läkarutlåtande kan Kaliber läsa att han är i behov av en specialistutredning för att kunna få rätt rehabilitering. Gabys lillasyster, Elena, bor just nu hos farföräldrarna i Rumänien. De lever redan under knappa förhållanden och kan inte ta hand om Gaby. – Gaby wasn’t so happy in the beginning, but after that he was ok. I början tyckte inte Gaby om att bo i det blå tältet berättar Adriana. Det var trångt, kallt och mörkt. De hade inget ljus i tältet på flera veckor. – It was good to be in here. Better than being on the street. Men det har varit mycket bättre att vara här än att vara på gatan säger hon. Den ekonomiska krisen i Europa har satt den fria rörligheten på prov. Det säger Peo Hansen, biträdande professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet. – Tendensen är att vi ser en ökad utvandring från krisländerna och vi ser att många av dem söker sig till EU-länder där de tror sig ha bättre utsikter. Han talar om hur människor i krisens spår mer eller mindre tvingas till ett liv som nomader. Att den fria rörligheten inte används som den var tänkt. – Den skulle ha en utjämnande effekt på EU:s arbetsmarknad, men den vi ser nu, och som hamnat i fokus nu, är att människor som är arbetslösa använder den fria rörligheten mer som i ren desperation därför att de vet att utsikten i deras egna länder är lika med noll. Och då prövar de att helt enkelt åka på vinst och förlust. De ser det här som ett desperat försök. Trots att den fria rörligheten inom EU är en grundstomme har den nu börjat ruckas på. Spanien fick i december tillstånd från EU-kommissionen att förlänga de restriktioner för rumänska arbetare de haft sedan 2011. Och det är nu systemet testas säger Peo Hansen. – Därav kan man prata om att det som en gång var det här stora paradnumret från EU:s sida, med att den fria rörligheten var något man skulle uppmuntra, så har det idag blivit en kris där vi inte vet vart utvecklingen ska gå. Vad tycker du om utvecklingen som sker nu? – Jag tycker den är ganska läskig. I Storbritannien gjorde nyligen premiärminister David Cameron ett uppmärksammat utspel. Han vill införa begränsningar för rumäner och bulgarer när de vid årsskiftet kommer ha rätt att röra sig fritt inom hela EU. Ett utspel som statsminister Fredrik Reinfeldt var snabb att kritisera i SVT. – Han för precis som Göran Persson en gång gjorde diskussioner om hur fall det ska leda till social turism. Jag tycker det är olyckligt. Jag tror på ett Europa som ska vara öppet och ha fri rörlighet. Och där vi snarare ska ställa frågan hur vi ska underlätta för människor som kommer hit att komma in i arbete. Fredrik Reinfeldt talar om att underlätta för EU-migranter som kommer till Sverige att komma in i arbete. En viktig väg till jobb är Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen ska hjälpa jobbsökande från andra EU-länder precis på samma sätt som svenskar. Men Kaliber får höra att EU-migranter inte alls behandlas lika och det talas om en slags B-lista. – Any kind of work, any kind. Vi söker alla sorters jobb säger Adriana. Hon sitter, och fyller i en inskrivningsblankett på en arbetsförmedling på Hisingen i Göteborg. Hon har gjort samma sak flera gånger tidigare säger hon. – Hej. – Hej. I just filled out those papers… Det blir Adrianas tur att få hjälp. Men när hon lämnar in sitt papper frågar kvinnan vid servicedisken om Adriana har sina tio siffror i Sverige. – But you haven’t your ten numbers in Sweden? – No. Nej säger Adriana. Då kan vi inte göra mer just nu får hon till svar. Siffrorna kvinnan frågar efter är antingen ett svenskt personnummer eller ett så kallat samordningsnummer – ett sorts tillfälligt personnummer som myndigheter kan använda. Kvinnan bakom disken stämplar Adrianas inskrivningsblankett och sätter in det i en pärm. Adriana är välkommen tillbaka när hon skaffat sina siffror. Jag vill veta mer om pärmen och varför inte Adriana blir inskriven i arbetsförmedlingens digitala system där de normalt sett utför sina jobbmatchningar. Jag får prata med samordnare Lena Ekström. – För att kunna registreras som arbetssökande i vårt system så måste man ju ha ett svenskt personnummer, eller ha ett samordningsnummer. Och har man inte det då skriver man in sig manuellt på ett papper som vi har i en pärm som vi låser in här på kvällen. Tills man uppvisar att man har ett personnummer och det kan man ju få på Skatteverket. När de har visat upp det då registrerar vi in dom i vårt arbetssystem som vi använder då. Arbetsförmedlingen kan alltså inte registrera Adriana på samma sätt som svenska sökande säger samordnare Lena Ekström. I stället sätts hennes inskrivningsblankett in i en pärm. Och eftersom Adriana inte har ett svenskt personnummer blir hon hänvisad till Skatteverket för att skaffa ett samordningsnummer. Så hon kan skrivas in på riktigt. – Skatteverket Mikael Udd. Men när Kaliber kontaktar Skatteverket, säger de att det här är helt fel. Mikael Udd är rättslig specialist på verket. – Om det är en annan myndighet, en statlig myndighet, som har ett behov av ett samordningsnummer, då ska de lämna en begäran till Skatteverket. Så en privatperson kan inte komma till er och säga att man vill ha ett nummer? – Nej det är inte så det går till utan en begäran ska komma från en myndighet. Det är alltså Arbetsförmedlingen som ska vända sig till Skatteverket om de har ett behov av ett samordningsnummer – inte Adriana. Och det visar sig att Adriana inte är den enda EU-migrant som inte kunnat skriva in sig på vanligt sätt hos Arbetsförmedlingen utan hänvisats till Skatteverket. – Arbetsförmedlingen har rätt att ge en arbetssökande ett samordningsnummer, men man gör det inte. Jag träffar Claes Haglund, projektledare för Crossroads, ett projekt som drivs av stadsmissionen med bidrag från Göteborgs stad. Här kan arbetslösa EU-migranter få hjälp. Och Claes Haglund träffar ofta personer vars ansökningar hamnar i pärmar på Arbetsförmedlingen. – Du skriver in dig på arbetsförmedlingen, du skrivs in på ett papper – som du i min värld lika gärna kan ta med dig det där pappret därifrån. Och det är ett brott mot reglerna som vi har skrivit på när vi blev EU-medlemmar. På Crossroads erbjuds svenskundervisning, mat och rådgivning om hur man söker jobb. Men många EU-migranter jobbar svart när de inte kan hitta några vita jobb säger Claes Haglund. – En del av de vi träffar desperata, man tar det som erbjuds. Och detta hjälper ju – vill jag påstå – hjälper ju svenska samhället till med nu när man stänger ute den här gruppen. Man blir hänvisad till svartarbete. Man blir hänvisad till att stå utanför samhället. En fantastiskt obehaglig utveckling tycker jag. Vi får höra att kritiken mot Arbetförmedlingens hantering av EU-migranter även finns inom den egna myndigheten. Birgitta Everås har jobbat på flera olika kontor inom arbetsförmedlingen i Göteborg. – Om syftet är att söka jobb i Sverige så tycker jag man kan säga att det är ett hinder för den fria rörligheten om man inte får ett samordningsnummer. För då är man nästan hundra procentigt hindrad från att få ett legalt arbete. Hon började på eget initiativ skaffa, eller rekvirera samordningsnummer som det kallas, till EU-migranter så att de kunde skrivas in på samma sätt som svenska sökande. – De hade möjligheter att få jobb och jag har sett ganska många som lyckats att få ett arbete. Men för några månader sedan hände något säger hon. Hon säger att hon från Arbetsförmedlingens huvudkontor fick höra att hon skulle sluta rekvirera samordningsnummer till sökande EU-migranter. – Jag tyckte det var orättvist. För den gruppen. De har ju rätt till det, de har rätt att resa runt och söka arbete, men så i praktiken så blir de ju hindrade när de kommer hit då. Och det visar sig att kritiken inte är ny. Vi hittar en rapport från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, från 2010. Redan där konstateras brister i hur arbetsförmedlingen registrerar EU-migranter utan person eller samordningsnummer – att de inte kan matchas mot jobb på lika villkor. – Please take a place. För Adriana fortsätter sökandet efter jobb. Men livet har också tagit en helt annan vändning. Adriana är på en Barnmorskemottagning i centrala Göteborg. Hon ligger på rygg på den vita britsen och lyssnar på hjärtljud. Hon är gravid i vecka 36. Barnmorskan Gullborg Fjeldstad känner väl till familjens situation. -- … and you can see the belly is growing and it’s following the line. And it’s fine. – Yes it is. Adriana och hennes familj har nu fått lämna blå tältet på Hisingen. En frivilligorganisation betalar för ett rum på ett vandrarhem utanför Göteborg. Men för hur länge vet inte Adriana. En natt i november börjar värkarna. Ambulansen hämtar Adriana på vandrarhemmet och en halvtimme efter hon kommit till förlossningen, föds sonen Mihail. – Baby, baby… 6 timmar gamla Mihail ligger i Adrianas famn. Han har lite mjölk runt munnen. – He was just trying to eat. Got some milk around his mouth. Adriana oroar sig redan för hur livet utanför sjukhuset kommer bli, men säger att Mihail kommer få det bra hur det än blir. Även om de får bo på gatan igen tills de lyckas få ett jobb. – So he’s fine. He´s healthy. He is just fine. He will be fine. Vi träffar Gullborg Fjeldstad igen. Adrianas barnmorska från Barnmorskemottagningen. Hon har följt familjens jobbsökande på nära håll. – Det verkade som det var en slags catch 22. Myndigheterna kräver arbete för att ge dem de fyra sista siffrorna. Och arbetsgivarna vill gärna ha personnummer för att de ska få arbete. Men de var väldigt upptagna av att få detta, att göra vad som helst för att vara självförsörjande och inte vara någon till last, sade hon. Gullborg har samlat in kläder till familjen och försökt se om det funnits någon hjälp från samhället att få i väntan på det där jobbet. – De är i en sån odefinierad situation. De är inte asylsökande, inte flyktingar, inte gömda. De är EU-medborgare som har rätt att vara här, men ändå inte hör hemma nånstans. Men de verkar som de inte finns. Ingen ser dem. Förra året skrev Stadsmissionen i Stockholm i sin årliga hemlöshetsrapport att andelen hemlösa EU-migranter ser ut att öka i Sverige. Kaliber försöker ta reda på hur stor den här gruppen egentligen är, men det är svårt. Socialstyrelsen har hittills inte räknat inte in den här gruppen i sin hemlöshetsstatistik. I år blir första gången. Men siffrorna blir offentliga först senare i vår. Varken Statistiska centralbyrån, Migrationsverket, Skatteverket eller Arbetsförmedlingen har några siffror. Kaliber skickar ut en enkät till kommunernas socialtjänster. 83% har svarat och 70% av dom säger att de sedan början av 2012 haft kontakt med fattiga EU-medborgare som sökt hjälp. Över 100 kommuner uppger att de haft kontakt med barnfamiljer. – Här har vi då sovrummen, dubbelrum. I en röd barack i Göteborg, tvärs över älven från köpcentret Nordstan, bor några av de hemlösa EU-migranterna i natt, på Stadmissionens akutboende Gatljuset. Enhetschef Daniella Andreoli, visar mig runt bland sovsalar, tvättstuga och fikarum. – Det är här inskrivningen sker klockan tre varje dag. Då har vi i en lång kö som går ut här i korridoren, där man köar för att få en nattplats då. Fick alla plats idag?– Nej. Alla fick inte plats idag. Här är trenden tydlig säger hon. Idag är majoriteten av besökarna på akutboendet arbetssökande, hemlösa EU-migranter. – Under januari månad 2013 hade vi 481 sovande nattgäster hos oss. 302 personer var EU-migranter. Och det är ju en rätt stor del. Vår bild är att målgruppen definitivt har vuxit och blir fler och fler. I Stockholm finns sedan i vintras två härbärgen specifikt för den här gruppen. Härbärgena är så välbesökta att platserna får lottas ut bland de köande. I Göteborg finns inget sånt särskilt härbärge. – Det som händer nu är att vi slussar ihop personer – missbrukare bland annat – med EU-migranter som absolut inte lider av något missbruk eller psykisk ohälsa eller egentligen någon social problematik över huvudtaget. Och det blir inte bra. Deras mål – många av dem, ska jag väl uttrycka mig – som vi har pratat med, målet med att de är här i Sverige är ju att de vill jobba. De vill jobba säger hon. Och de vill jobba vitt. Men precis som Adriana, stöter många på problem när de kommer till Arbetsförmedlingen eftersom de saknar person eller samordningsnummer. En kritik som Stadsmissionen i Stockholm också lyfter i sin hemlöshetsrapport förra året. Scen 11, Adriana samlar burkar – In which direction are you going? – Inside first. Adriana försöker se om det finns några pantburkar i papperskorgarna runt centralstationen i Göteborg. Nästan varje dag åker hon in till stan, besöker arbetsförmedlingen och sätter upp jobbansökningar på lyktstolpar. Pantburkletandet är ett måste för att få in pengar när hon inte har något jobb. Det ger inte så mycket, kanske 50 kronor i veckan. Det är hård konkurrens om pantburkarna. -- … I didn’t see what she threw away. Maybe it was a bottle. Adriana vill bli inskriven på samma sätt som andra på arbetsförmedlingen – ha en chans till ett vitt jobb. Men hittills har det bara blivit lite svarta städjobb hemma hos privatpersoner för att få pengar till saker som mat och blöjor. Vi frågar henne gång på gång under det halvår vi följer henne varför hon inte åker tillbaka till Rumänien, varför hon väljer att vara i en så osäker situation i Sverige med två små barn. Varje gång blir svaret att trots att det är jobbigt här så är det värre i Rumänien. Där finns ingenting. – No, no bottles, nothing. No way to make money. Det finns inte ens burkar att panta i Rumänien säger Adriana. Och när det inte finns några jobb så är pantburkar bättre än inget. Scen 12 AF Fredrik Reinfeldt talar om att underlätta för EU-migranter som kommer till Sverige att komma i arbete. Men Kaliber kan visa hur EU-migranter som Adriana inte alltid får samma hjälp som svenska sökande när de kommer till Arbetsförmedlingen. Att det blir en återvändsgränd. När Kaliber kontaktar Arbetsförmedlingens huvudkontor står det klart att detta är något de redan känner till. Vi får prata med Martin Sandblom, utredare på enheten Arbetslöshetsförsäkring som säger att Arbetsförmedlingen i de här fallen ska rekvirera samordningsnummer, men inte alltid gör det. – Vill man vara inskriven och ta del av vår service så ska vi rekvirera samordningsnummer. Och jag tror också att vi gör det i vissa fall, men inte alls i alla de fall där vi borde göra det. Vi har också haft den frågan uppe nyligen i ett möte för att slå fast rutiner för hur det ska gå till. Martin Sandblom säger att det inte finns några tydliga rutiner för hur den här gruppen arbetssökande ska hanteras. Att det är därför det blir fel. – Jag tror det har funnits en stor osäkerhet i vår organisation. Bara en dryg vecka innan vi ska publicera det här reportaget händer något. Arbetsförmedlingen fattar ett beslut: att de lokala arbetsförmedlingarna nu ska rekvirera samordningsnummer för samtliga arbetssökande EU-medborgare utan svenskt personnummer som vill skriva in sig. Said Maroufkhani biträdande chef på avdelningen för förmedlingstjänster säger att beslutet innebär att EU-migranter nu ska få den hjälp de har rätt till. – Jag kan förstå det alltså att man inte har tycker inte det finns rutiner för detta just med anledning utav att den information som gått ut inte varit särskilt tydlig. Och det är därför vi nu går ut med det här beslutet och också uppdaterar våra riktlinjer och handläggarstöd. Men vad tänker du då om att EU-medborgare har skickats till Skatteverket för att ordna detta själva? – Nej jag tycker det är beklagligt att det har varit på det sättet. Och det tar vi ju på oss självklart att så ska det inte behöva vara. Said Maroufkhani säger att de uppmärksammade problemet först i år och inte känner till att brister konstaterats redan tidigare, bland annat av Stadsmissionen och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen. Vi frågar hur han ser på det som arbetsförmedlaren Birgitta Everås säger, att hon så sent som i höstas uppmanats att sluta rekvirera samordningsnummer åt EU-migranter . – Det är väldigt beklagligt att hon fått den informationen från huvudkontoret. Hur kan det komma sig? – Ja det är ju alltså den bristande informationen som vi nu försöker åtgärda. Vad händer med alla inskrivningar som sitter i pärmar runt om i Sverige nu då?– Ja då kommer man gå igenom dem och göra det som behöver göras, att rekvirera samordningsnummer och alltihop, om det inte redan gjorts, och registrera elektroniskt i våra system. Adriana och hennes familj har varit i Sverige i över ett år nu. Arbetsförmedlingen har ännu ej fattat beslutet om samordningsnummer när vi träffar henne i början av mars. Vi har nyheter till henne. Kaliber har gjort det som Arbetsförmedlingen alltså skulle gjort för länge sedan. Vi har ringt Skatteverket. – Ja hon har ett samordningsnummer. Det visar sig att Adriana redan har ett samordningsnummer. November 2007 var Nelu och Adriana på genomresa i Sverige på väg till Finland. Adriana var gravid med Gaby i femte månaden. Paret bodde på gatan i Stockholm när de fick höra om en varmare sovplats. En lekstuga. Men ägarna ringde polisen. Brottet rubricerades som hemfridsbrott. En kort tid efteråt rekvirerar polisen ett samordningsnummer för Adriana. Jag visar Adriana numret. Hon säger att hon inte visste att hon hade ett samordningsnummer. Hon blir förvånad, men samtidigt glad. Nu kanske hon kan skriva in sig på Arbetsförmedlingen på riktigt. – Maybe I can find a job. Adriana är återigen på Arbetsförmedlingen. Den här gången har hon en utskrift från Skatteverket med sin hand med sitt samordningsnummer i sin hand. Och plötsligt öppnas dörrarna. Hon får sitta ner med en handläggare för första gången och hon skrivs in Arbetsförmedlingens digitala system. Ett möte bokas om två veckor. How does it feel now? – Much better. It’s better that we found it now, so we have some more chances to get some work. So it’s very good. Nu har vi kanske en chans säger Adriana och viker ihop lappen med det inbokade mötet och lägger det i fickan. Reportrar: Linda Belanner, Mina Benaissa och Sofia BooResearch: Victoria Gaunitz och Epp AnderssonProducent: Sabina Schatzl

7 Apr 201329min

Bygg-program är populära på TV. Det handlar om byggfirmor som hjälper familjer att skapa sitt drömboende eller kanske bara att få tak över huvudet. Men hur ser egentligen arbetsmiljön ut på byggena som sedan kablas ut? Kaliber har den här veckan tittat på TV. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Promenader på ruttna tak, vårdslös hantering av motorsågar och grävmaskiner, och livsfarliga balansakter högt över marken. Kaliber – om livsfarlig arbetsmiljö på bästa sändningstid. Vi står i en bygghiss som långsamt klättrar upp för fasaden på ett gammalt hus i centrala Stockholm. – Nu är vi uppe på vinden på… I Vasastan där vi håller på att bygger de här råvindarna och det är tre lägenheter som vi gör, och vi är femton meter upp i luften ungefär nu. Platschefen Jonny Ljungman säger att det här egentligen inte är ett särskilt stort jobb, men att det finns väldigt många risker att ta med i beräkningen. – Det är väldigt mycket att tänka på när man gör ett sånt här jobb. Vi har ju sex meter i takhöjd här inomhus här där vi står. Man måste se till att man får upp ställningar både på utsidan och inne i arbetsområdet. Sex meter är ju ganska högt om man ramlar även inomhus. Med oss är också huvudskyddsombudet Niklas Netterbladt, som här för att gå en skyddsrond. – Jag är deras extra huvud, som ska tänka det de inte har tänkt på innan och försöka se faror och brister och sådär. Se till att vi har det bra, vi gubbar på arbetsplatserna. Känns det bra här då?– Jag tycker det känns jättebra. Ordning och reda. Snyggt. Mycket som händer överallt. Och ändå så är det städat, snyggt, känns bra. – Där kanske… Niklas pekar på en av byggställningarna, där två snickare står och arbetar. – Ja, skyddsräcke på den där skulle vara bra. Jag vet att det är svårt. Men det där behöver vi nästan ha. Eller vi ska ha det.Vad var det du tänkte på för något? – Nej, det är rullställningen som användes där Killarna har ju demonterat skyddsräcket som sitter högst upp för att komma åt. Det är rätt vanligt tyvärr att man gör det. Mens så får man inte göra. Så vi får säga till killarna att sätta upp det igen. Snickarna får omedelbart kliva ner från ställningen, och gå och hämta ett skyddsräcke. Och arbetsledaren Jonny Ljungman berättar att det är just sånt här som kan leda till olyckor – att någon slentrianmässigt har brutit mot säkerhetsrutinerna. – Där är det ju bra att det kommer någon utifrån och tittar på säkerheten därför att vi blir lite hemtama med hur vi jobbar. Det är bra att det kommer någon utomstående och tittar med helt nya ögon för att man blir lite blind när man står mitt upp i ett bygge, och tänker kanske inte på en del saker. Och faktum är att byggen är bland de farligaste arbetsplatserna man kan jobba på i Sverige. I snitt så dör det ungefär en byggarbetare i månaden på svenska arbetsplatser. Och inom byggbranschen anmäls det varje år omkring 3000 olyckor som leder till sjukskrivning. Ofta handlar det om fallolyckor eller att man skadar sig på verktyg. Ändå har Sverige en omfattande arbetsmiljölagstiftning. Och reglerna för hur man ska bete sig på en byggarbetsplats är så många och detaljerade att det är få människor utan för branschen som har koll på dem. Men kanske har de flesta av oss ändå en bild av hur det kan fungera på ett bygge – om inte annat har vi kanske fått det via TV-soffan. Ljudet vi hör kommer från ett av Sveriges populäraste TV-program, Bygglov i TV4. ”Nu får vi akta oss här när farbror Matte kommer och kör grävmaskinen…” Programledaren Willy Björkman ska riva ner taktegel från en villa. Han står i skopan på en grävmaskin. Matte Karlsson, som sitter bakom spakarna, hissar upp honom till takkanten. Men det var något med det här som upprörde flera av de som tittade. – Så får man inte göra. Det är absolut förbjudet. Inger Persson arbetar som inspektör på Arbetsmiljöverket, den myndighet som är ansvarig för att inspektera arbetsplatser, och se till att lagar och regler efterlevs. Hon blev upprörd när hon såg programmet. – De bröt mot flera av Arbetsmiljöverkets föreskrifter väldigt flagrant. Och hon blev ännu mer förvånad över vad programledaren Matte Karlsson säger några sekunder senare i programmet. ”En sak ska man ha klart för sig, här på Bygglov går vi aldrig emot några säkerhetsföreskrifter alls, utan jag tycker det känns…så länge man inte kör upp Willy mer än tre meter från marken i skopan så är det ingen som helst fara.” Men enligt Inger Persson så är det här fråga ett klart regelbrott – man får över huvud taget inte lyfta upp någon i en grävskopa. – Och sen kom motorsågen fram… Några sekunder senare i programmet arbetar Matte Karlsson med motorsåg på ett tak. Det finns ingen byggställning på plats och Matte har varken säkerhetslina eller skyddskläder. – Och det jag reagerar över är att det är så många sitter och tittar på de här programmen. Säkert är det en miljon tittare. Och vad får de för uppfattning då, när man ser hur man jobbar på TV? När vi ringer runt till fler arbetsmiljöinspektörer så får vi höra att det här bara är ett exempel av många. – Man kan se på TV att man kan jobba med tak, jobba på tak utan att säkra sig mot fall. Agneta Axelsson är arbetsmiljöinspektör i Härnösand. – Jag tycker det har varit allvarliga fallrisker som jag har sett i de här TV-programmen, som jag har upprörts över. Vi tittar på ett annat program som har fått kritik – Byggfällan i TV3. Några byggare kliver omkring på ett tak, som ska rivas eftersom det är både ruttet och felkonstruerat. Det finns varken ställningar eller andra skydd mot fall. Det ser märkligt ut, inte minst eftersom en besiktningsman bara minuter tidigare i programmet dömt ut taket som osäkert. Är det verkligen farliga saker man ser på TV alltså?– Fallriskerna jag har sett har varit direkt livsfarliga. Så att det är livsfarliga grejer som visas. Inspektörer på arbetsmiljöverket berättar om livsfarliga arbetsmiljöbrott – som kablas ut på bästa sändningstid. Kan det verkligen vara så? För att få reda på mer tar vi tar hjälp av några som jobbar på heltid med arbetsmiljöfrågor på byggen. ”… jag tycker det känns…så länge man inte kör upp Willy mer än tre meter i skopan så är det ingen som helst fara” Vad säger ni?– Låter lite konstigt att Matte inte har mer kunskaper om vad lagstiftningen säger. Tomas Kullberg är regionalt huvudskyddsombud på fackförbundet Byggnads, och arbetar till vardags med att bland annat inspektera byggarbetsplatser. – För är det över två meter så ska det vara ett treledat skyddsräcke eller säkerhetssele så att han får nog läsa på lite grann. Sen får du inte ställa en person i skopan över huvud taget. – Jag kan instämma helt och hållet där. Anders Fredriksson jobbar som chef inom Sveriges Byggindustrier, som är byggföretagarnas arbetsgivarorganisation, och har samordningsansvar för arbetsmiljöfrågor. – Det ger fel bild av hur byggbranschen fungerar i stort och hur den ska fungera, det är beklagligt. Vi har bett Tomas Kullberg och Anders Fredriksson att gå igenom den senaste säsongen av de populäraste byggprogrammen i varje kanal – Byggfällan i TV3, Bygglov i TV4 och Arga Snickaren i Kanal 5. Nu sitter jag med dem i ett konferensrum i radiohuset för att höra vad de kommit fram till. – Han står på ett ben på en stege och utför jobbet… Vi går igenom alla avsnitt av Bygglov som hunnit sändas i år – sju stycken. Tomas Kullberg och Anders Fredriksson har hittat fel i samtliga avsnitt. Det handlar om ergonomiskt felaktiga arbetsställningar; personer som sågar och bilar utan vare sig hörsel- eller ögonskydd; ställningar utan räcke; arbete på tak utan fallskydd och livsfarliga arbetsmoment från stege. – Vi har även en kille där som kryper på knä utan något takskydd som helst, jag tippar på att det tre och en halv meter ner till kanten där. Det kan bli förödande olyckor för den som trillar ner där. Vi tittar på scenen från TV3:s Byggfällan, där personalen kliver omkring på ett tak som en besiktningsman dömt ut som livsfarligt att gå på. – Många olyckor i branschen idag är genomtrampningsolyckor – det är exakt så här de händer. – Här leker man med livet som insats. Men det här är inte allt. När ett nytt tak ska byggas lite senare programmet, så balanserar byggarbetarna omkring på väggkanten, utan varken ställningar eller livlinor. – Det är en ren katastrof. Här finns det ingen sele ingenting på den här killen som står tre meter upp i luften och en liten liten vindpust så faller han ner och kan då skada sig riktigt ordentligt. Så att det här jobbet skulle jag stoppa omedelbart. – Det är ett lagbrott att jobba på det här sättet. Vi har en alldeles utmärkt arbetsmiljömyndighet och en bra arbetsmiljölagstiftning som anger vad vi får och inte får göra. Och det här är ju ett klart brott mot den lagstiftningen I samtliga avsnitt av Bygglov och Byggfällan som vi tittar på hittar Anders Fredriksson och Tomas Kullberg sätt att arbeta som de menar bryter mot regelverket. Och de berättar att många av sakerna vi ser är riktigt allvarliga. – Om jag tittar på vad som skulle kunnat inträffa så kan jag se på flera av programmen att dödsolyckor skulle nog inte vara så långt ifrån skulle jag vilja säga. Det är extremt farliga saker. Och det är bara en tidsfråga innan det händer någonting. I svensk lag finns det ett krav på att alla byggen som involverar större risker måste ha en så kallad arbetsmiljöplan som beskriver hur riskmomenten ska hanteras. – Och det finns ett antal speciella risker, till exempel arbete på hög höjd, då man måste göra en särskild planering för det. Björn Samuelsson är adjungerad professor vid Luleå Tekniska Högskola – Jag har en professur i arbetsvetenskap med inriktning på industriellt byggande.Vem är det som är ansvarig för att en sån här arbetsmiljöplan är på plats?– Det är byggherren, det är beställaren. Det finns vissa undantag, men i de flesta fall så är det beställaren, alltså byggaren, som är byggherre. Nu tittar jag på TV-program till exempel. Kan du se att det skulle göra någon skillnad att det i första hand så att säga inte är ett bygge, utan det är en Tv-produktion, vad gäller byggherreansvar?– Nej, är det ett bygg- och anläggningsarbete så är det det, och sker det yrkesmässigt, och då gäller reglerna. Programmet Bygglov görs av produktionsbolaget Stockholm-Köpenhamn, och Byggfällan producerades av Meter Television. Båda produktionsbolagen ägs av Metronome Film & Television. Vem är det som är byggherre för produktionerna i era byggproduktioner som man ser i TV? – Ja alltså byggherren formellt är ju vi som bolag som utför byggarbetena. Nicke Johansson är kommunikationsansvarig på Metronome, och har även ansvar för arbetsmiljöfrågor. Vem är det som är eller har varit byggarbetsmiljösamordnare på de här byggena som man ser i TV?– Alltså vi har betraktat att den som är byggledare, ibland så är det flera som är byggledare, också har det ansvaret. Sen har jag det på företaget. Men för de här byggena som då finns i era produktioner vem har varit ansvarig för att ta fram arbetsmiljöplaner där? – Ja alltså ansvaret har legat på den byggledare som har jobbat för oss. Och det har varit lite olika på olika program och mellan olika avsnitt och så där också. Det har inte fungerat så bra. Nicke Johansson berättar att redaktionerna som arbetat med Bygglov och Byggfällan inte längre finns på plats, och att han därför inte vet hur de har arbetat. Men han säger att det finns risk att de aldrig tagit fram några arbetsmiljöplaner – som lagen kräver att man ska göra vid riskfyllda byggen. – Alltså jag känner ju inte till hur de här redaktionerna som inte längre arbetar har gjort. Men det finns risk att vi inte har gjort det.Jag tänkte att vi kunde titta på några exempel apropå det du sa också där…– Jag har faktiskt… Jag ska precis ta fram min dator för att visa exempel på några av de fel som Tomas Kullberg och Anders Fredriksson har pekat ut, när Nicke Johansson själv tar fram en bild från programmet Byggfällan. – Det där är ju ett stort övertramp. Och…eftersom det är radio så kan jag berätta vad de gör. De står på taket, det finns inget fallskydd, man har uppenbarligen brutit upp en del av taket, det finns rammelrisk och de har inga hjälmar på sig. Så får inte ske. Det får inte ske och det får inte se ut så.Och ändå har det blivit så.– Ändå har det blivit så, ja.Är det inte rimligt att man innan man drar igång en sån här TV-produktion ser till att man kan lagstiftningen?– Det är rimligt, det finns ju ett antal intressen som jag har definierat som kolliderar med varandra i de här sammanhangen och som vi nu håller på att titta på för de ska kunna samordna de här intressena. Det är inte en ursäkt, möjligen en förklaring. Förklaringar är bra att ha för att veta hur man ska kunna gå vidare. Alltså vi gör ju inte bara byggen i de sammanhang då vi gör byggen, beroende på vilken nivå vi är på. Vi gör ju Tv-program också. Och vår personal är väldigt fokuserad på att göra TV-programmen. Och jag måste försöka få mina medarbetare att förstå att oavsett om det är en kamera här eller inte så finns det lagstiftning kring byggandet Nicke Johansson berättar att de nu har tagit kontakt med Arbetsmiljöverket för att få råd, och att de också ska utbilda sin personal för att förbättra arbetsmiljön i programmen. Men borde man inte ha gjort det här innan man drog igång produktionen?– Det borde man ha gjort, absolut.Varför blev det inte så?– Det kan jag inte svara på. Det har skötts i redaktionerna, men det är inte redaktioner som finns här just nu. Men det är uppenbart att det inte har skett i alla sammanhang. – De här byggprogrammen som visas i TV är ju i första hand underhållning. Produktionsbolagen vill ju att det ska vara många människor som tittar på TV, och många gånger så går ju underhållningsvärdet före arbetssäkerheten. Det går ju i andra hand. Helt klart. En som har stor erfarenhet av att spela in byggteveprogram är Jonny Ljungman, arbetsledaren på bygget i Vasastan som vi besökte i början. Han har bland annat medverkat i ”Från koja till slott”, som sändes i TV3 för några år sedan. – Då när man står på plats och bygger så tänker man inte så mycket på det. Man är ganska gasad i att leverera bra underhållning. Det är extremt tidspressat. Alla de här programformaten bygger på att man ska egentligen inte hinna det man förutsätter sig, det är en del av spänningsmomentet. Och det gör ju att man struntar i en säkerhet och tar genvägar. – Man triggas lite till att spela lite tuff och macho just för att det ska bli bra TV. – Några grejer som man har gjort kanske man skulle ha undvikit för att…Det kanske inte hade blivit så bra TV om det hade gått åt pipan. – Som jag ser den problematiken så är det kanske den bild som man visar upp för folk som tittar på de här programmen, att det är så det ska fungera. Och det är just det här som flera vi talar med oroar sig över just det här – att programmen påverkar attityder ute i verkligheten. Vi talar med företagare som berättar att de blir ifrågasatta av kunder när de vill ta betalt för säkerhetsutrustning. Och flera av Arbetsmiljöverkets inspektörer berättar för oss att TV-programmen påverkar säkerhetstänkandet ute på arbetsplatserna. Agneta Axelsson, som är inspektör i Härnösand, är en av dem. – Jag har stött på ett flertal gånger småbyggare när jag är ute och diskuterar till exempel fallrisker med dem. Då har de framfört det här att de har sett på TV när de har gjort takarbete, till och med att det har saknats fallskydd va så att. Det blir ju en argumentation, för de tycker att det de ser på TV är ju rätt och jag tycker att det följer inget regelverk och det är allvarliga risker och det omkommer alldeles för mycket byggnadsarbetare i Sverige för att det här ska kännas bra. När vi tar del av mailväxling och talar med andra inspektörer förstår vi det också finns det finns en stor frustration inom Arbetsmiljöverket – inte bara över TV-programmen, utan också över att myndigheten inte tagit tag i frågan – trots att man i åratal känt till bristerna i TV-programmen. Och det finns också byggföretag som har hört av sig till Arbetsmiljöverket och ifrågasatt varför ingenting görs. – Vi har ju fått information om att det är ju brister när det gäller arbetsmiljön i de här programmen då. Thomas Blombäck är chef hos Arbetsmiljöverket i Stockholm, som har samordningsansvar för inspektion av byggbranschen. – Det är ju bland annat anställda som har tittat på de här programmen och som sett att det förekommit sånt som strider mot regelverket. Och jag ska inte peka ut några speciella program, utan det verkar vara generellt när det gäller många av de här programmen.Det har ju funnits en del kritik internt inom verket som jag har förstått mot att man har varit lite långsam med att hantera den här frågan – känner du till den?– Ja, jag känner till att det har varit kritik över att verket inte har tagit tag i de här frågorna. Det känner jag till ja.Tycker du att det ligger någonting i det?– Jag kan inte svara på den frågan. Nej, jag kan inte svara på det, jag vet inte.Men du måste väl tänka någonting om det?– Nu tar vi ju tag i det här och försöker driva det här framåt och ser framåt och försöker hitta då så att säga en bra lösning på det hela. Så att jag försöker titta framåt och inte bakåt. Enligt Thomas Blombäck är det svårt för Arbetsmiljöverket att ta till några sanktionsåtgärder mot produktionsbolagen – eftersom programmen ofta sänds flera månader efter själva inspelningstillfället. Men han berättar att myndighetens kommunikationsavdelning har varit i kontakt med ett av produktionsbolagen, och att Arbetsmiljöverket kommer att kalla de bolag som producerar byggprogram till ett informationsmöte senare i vår. – Första steget här är att informera dem helt enkelt. Och ge dem en chans att lära sig och ta till sig av det vi kommer att framföra. Det är en lite mjukare linje kan man säga, men jag tror mer på den så att säga. Men det har tagit lång tid för Arbetsmiljöverket att agera. För frågan om bristerna i TV-programmen diskussion i verkets högsta ledningsgrupp redan 2010, efter att inspektörer reagerat på programmen. Då beslutades att det skulle skickas ut ett informationsbrev till de olika produktionsbolagen. – Den tanken vi hade då, det var väl egentligen ett informationsbrev på något sätt. Ansvarig för att skriva brevet blev Håkan Olsson, som är chef för Arbetsmiljöverkets inspektionsavdelning Syd. – Och sen tog jag med mig frågan. Vi diskuterade den och vi kom fram till att vi försöker se mer proaktivt än reaktivt kring det här. Så vi valde i det läget att gå vidare med våra andra prioriteringar. Vi gör ju olika prioriteringar kring att vara ute och besöka företag och så vidare. Vi valde att inte gå vidare med det.Men att bara skicka ut ett informationsbrev, det är väl ingen särskilt resurskrävande eller svår åtgärd, varför kunde man inte bara skicka ut ett brev?– Att bara skicka ut ett brev till dem och säga att man har sett någonting kan ju starta upp andra diskussioner. Vi hade den diskussionen och vi gjorde den bedömningen att vi bör ta ett större tag kring det här och se på det kanske ut en lite annan synvinkel kring det så att vi valde att i det läget inte gå ut med ett informationsbrev.Men att skriva det här brevet, det var alltså för resurskrävande då, 2010?– Ja vi gjorde den bedömningen kring det att vi avvaktar med det här, vi ser om vi kan hitta fram på andra sätt som skulle kunna fram till en som vi bedömde som bättre och effektivare del kring det. Flera experter vittnar om upprepade arbetsmiljöbrott på bästa sändningstid. Och Arbetsmiljöverket – den myndighet som är tillsatt att inspektera att lagar och regler efterlevs på arbetsplatser – menar att de inte har kunnat göra mer än att informera – något som de inte har börjat med förrän på senare tid, trots att de uppmärksammat problemen redan 2010. Vi är tillbaka i konferensrummet på radiohuset, där vi precis har tittat klart på Arga snickaren. Det programmet fick betydligt färre fel än Bygglov och Byggfällan – men det fanns saker att anmärka på även där. – Och det är ju när någon står uppe på stolpar och sågar av någonting och det finns ingenting under då. Det är lite Tarzanstuk över hela den situationen. Så får man inte göra. – Vi gör så gott vi kan… Sen så kan jag hålla med dig om att ibland är det vissa som gör spektakulära saker bara för att det blir en ball bild. Anders Öfvergård, mer känd som ”Arga snickaren”. – Och det är där de här två olika yrkeskårerna krockar. – Det är ju två helt olika branscher det spektakulära för en TV-makare kanske inte alltid är säkert. Och det handlar mer om att man måste ta säkerheten på allvar och säga nej. Och där kanske det är några som inte är tillräckligt starka.Har du varit med om en sån situation där en producent har velat regissera till någonting som är farligt för att det ska vara en snygg bild?– Det är klart jag har varit med om det. Alltså deras stora grej är att leverera bilden. Det är klart att det sker misstag. Det ska jag inte sticka under stol med, jag gör mina misstag jag med. I Bygglov och Byggfällan hittade Tomas Kullberg och Anders Fredriksson allvarliga fel i näsan varje avsnitt. – Jag tycker jag har sett extremt allvarliga brister idag. Det är flera tillfällen här som man nästan blir mörkrädd, och jag skulle aldrig tillåta att man jobbar på det sättet över huvud taget. Och tyvärr är det i lite för många program som man ser såna brister. – Jag kan instämma helt och hållet. Jag tycker att man gör en grej av att byggbranschen ska vara lite macho i vissa program. Och en grej av att det inte är så noga med regler, men det är precis tvärtom i verkligheten. ”En sak ska man ha klart för sig, här på Bygglov går vi aldrig emot några säkerhetsföreskrifter alls, utan jag tycker det känns…så länge man inte kör upp Willy mer än tre meter från marken i skopan så är det ingen som helst fara.” – Det var kanske ett olycksfall i arbetet. Matte Karlsson, programledare i Bygglov. – Självklart ska man inte göra så och det var väl ett misstag som skedde. – Det var ju väldigt stor ironi när man säger att vi följer de reglerna och det kanske inte framgick tillräckligt bra att så här ska man inte göra. Man ska ta det med en nypa salt och sen man väl… Jag tycker inte att det är så farligt. Men självklart ska man föregå med gott exempel och ibland så gör man fel och det är bra att man blir påmind om felen så man kan ta lärdom av dem och förbättra sig. I Vasastan står kaffebryggaren på. – Förbandsmaterial…fanns… Jonny och Niklas har precis satt sig för att gå igenom dagens skyddsrond. – Ställningen…Ställningen säkerhet funktion…Det är väl där då…där skriver jag väl…även om någon satte upp den där på en gång så skriver jag en liten påminnelse på den att man måste kolla…och att killarna tänker sig för. – Absolut…absolut…Jag går ju igenom varje måndag viktiga punkter. Och det där blir ju en. – Sådär, strålande…ta kopia till mig. Du behåller originalet. Det är strax dags att lämna bygget. Men innan jag går tar fram min dator och visar Jonny och Niklas några sekvenser från Bygglov och Byggfällan. – Det där är ju åt skogen. Om man inte kan säkra sig så måste man ju ha en lina… – Nääe det där fyfan, det där finns ju inte… – Stå och balansera och sen ha en klinga igång liksom.. Halkar han till där kan han ju skära av sig både armar och ben och slå ihjäl sig. Det är ju nästan som ett kinderägg, det är tre grejer på en gång. – Ja, han lyckades pricka det mesta. – Vad hade du fått skriva på din KMA-rond? – Ja du, jag vet inte vad jag skulle skriva. Ett stort kryss bara hade det blivit. Reporter: Markus AlfredssonProducent: Eskil Larsson

31 Mars 201329min

Att kunna ringa är något vi ofta tar för givet - men trots att alla svenskar har laglig rätt till en telefon i sin bostad och trots att täckningskartor från telefonbolag visar att mobilen ska funka över i stort sett hela landet, är verkligheten en annan. Kaliber har rest genom Norrlands inland för att få svar på varför det inte längre går att lita på telefonen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Just nu kan du inte nå det önskade numret, var vänlig försök igen om en liten stund Jag sitter i bilen på en parkeringsplats i Sorsele och försöker ringa hem till Teddy Hall, som bor 16 mil härifrån. Sist vi pratade, för några veckor sedan, bröts samtalet och sedan gick det inte att ringa tillbaka. The number you have dialed cannot be reached for the moment , please try again later Att kunna ringa är något som de flesta av oss tar för givet, från hemtelefonen eller mobilen. Men bor du utanför storstäderna är det långt ifrån säkert att det går. Trots att alla svenskar har laglig rätt till en telefon i sin bostad och trots täckningskartor från telefonbolag som visar att mobilen ska funka över i stort sett hela landet, är verkligheten en annan. Tillsammans med P4 Västerbottens reporter Ingrid Marklund ger jag mig ut på en resa i Norrlands inland för att se varför det inte går att ringa. Vi börjar i byn Myckelgensjö, i Ångermanland. -- Vi har hållit på och flytta i en månad ungefär så det är precis sista dagen i gamla huset som vi lämnar ifrån oss nycklarna. Men det är skönt att ha flyttat. Helene Och Per-Magnus Ljunggren har precis packat sista flyttlasset från grannbyn till sitt nya hus i Myckelgensjö. En by där det bor ungefär femtio personer. Här finns en affär med café mitt i byn och flera företag – Ja för jag jobbar ju här uppe så det är därför vi ska flytta. Det är närmare, man kan gå till jobbet. I det nya huset finns ett telefonjack i väggen, men det går inte att ringa. – Nej, de har gjort någonting däruppe där vi bor nu, där uppe… Det gamla telefonnätet med stolpar och koppartrådar som fanns här förut har blivit för dyrt att underhålla och togs bort av Telia i samband med att de inledde de sitt så kallade teknikskifte 2010. – Så vi fick reda på att nej, det finns ingen telefon och inga stolpar och ingenting. När Telia plockar ner sina telefonstolpar ska de ersätta alla kunder som vill med en ny hemtelefon som går över mobilnätet. Så kallad fast mobiltelefoni. Eftersom Helene och Per-Magnus flyttade in efter att telefonstolparna togs bort så är det inte Telias ansvar att fixa en ny hemtelefon med den nya tekniken. Där det en gång gick att ringa är det idag i stort sett helt tyst. Det är nämligen inte bara telefonledningarna som är borta, det finns heller ingen mobiltäckning. Vi går omkring på tomten och testar mottagningen, men får inte napp trots att vi har fyra telefoner med olika operatörer. Det är helt dött. – Det är precis som att det är i hörnet av sändningen, så att säga, så man får leta.Har ni försökt att argumentera att ni har rätt att ha telefon hemma?– Ja, jag har försökt men det är svårt, man vet inte riktigt vad man ska säga. Man kan inte alla lagar. Lagen säger att alla i Sverige har rätt till telefon där man bor. I de fall där det inte funkar, dit varken koppartrådar eller mobilnät når fram, ska Post- och Telestyrelsen – som ansvarar för telefonin i Sverige – gå in och fixa det med speciallösningar. Idag är det femton hushåll i hela landet som fått sådana. Helene och Per-Magnus är inte en av dem eftersom de inte har känt till att de ska anmäla sig till Post- och Telestyrelsen för att få sin lagliga rätt till telefon tillgodosedd. – Hallå?Ja hallå, det var Mikael Sjödell här.– Ja, hej. Teddy Hall, som jag försökte nå i början av reportaget, är ett av de här femton specialfallen. Han bor i Fatsjöluspen, sju mil nordväst om Vilhelmina. Hans gamla fasta telefon togs bort för tre år sedan, men trots förstärkningsantenner på taket, och trots att han testat flera olika operatörer, funkar hemtelefonen via mobilnätet så dåligt att Post- och Telestyrelsen nyligen installerat en extra sattelit-telefon hemma hos honom. Hur hör du mig?– Ja det hörs ju väldigt olidligt. Du hörs ju ungefär som om du håller på att äta. Det är den jag ringer på nu. Som om jag håller på att äta?– Ja precis, som om du pratar med mat i mun. Och det är hela tiden… det brusar hela tiden.Ni har haft det så här i tre år alltså?– Absolut.Där verkar det som att du försvann…. Hallå? Hallå? Hallå är du där? Den speciallösning som Teddy Hall har fått verkar inte heller gå att lita på. Och det kan det blir riktigt besvärligt om han hamnar i en nödsituation. Inte nog med att han måste hoppas på att telefonen funkar i rätt i ögonblick, han kan inte heller som alla andra slå nödnumret 112. På en sattelittelefon måste man knappa in tolv siffror. Och han är inte ensam om att inte lita på säkerheten med den nya tekniken. I takt med att fler och fler telefonstolpar försvinner, försvinner också de tjänster som tidigare gått via det fasta telefonnätet. Som trygghetslarm för äldre och andra behövande. – Nu är vi på väg till Grundtjärn till Erik Jonasson. Och han är en som vi besöker varje dag. Jag sitter på passargerarsätet bredvid Yvonne Nilsson som jobbar på hemtjänsten i Myckelgensjö. Hon berättar att hos de hon besöker i de kringliggande byarna, är det ofta problem med trygghetslarmen nu för tiden. – Ja, förut då det var fasta telefonnätet, då gick det ju bra. Men det är ju nu sedan de tog bort det som det är krångel. Mellan sätena har Yvonne förutom en mobiltelefon med sig en särskild kommunikationsradio – Rakel – en sådan som polis och räddningstjänst använder. Men varken den eller mobilen fungerar där vi åker Nu pep det så där igen, vad betydde det? – Det betyder att det är ingen täckning på Rakel heller.Och mobilen då, är det…– Nej, det finns ju ingen täckning där alls. Det är nästan ingen täckning på hela vägen på mobilen. – Och i den här lilla vita ljusa huset, dit ska vi. Ska vi hälsa på Erik och se hur han har det idag. Grundtjärn är en liten by. Här bor bara 10-15 personer, gissar Yvonne. Två av dem är i behov av hemtjänst. Erik Jonasson är en av dem. – Ja, det hände ju det att jag fick urinvägsinfektion och det gick över i blodet så jag fick blodförgiftning och tappade ju all ork. Så jag tog mig inte upp, jag hamnade på golvet, så jag låg en hel dag här på golvet. Låg och frös, hade bara en t-shirt på mig. Eriks Jonassons son kom förbi på kvällen, ringde ambulans så Erik fick vård. Den gången hade det ”slagit slint i skallen”, berättar Erik, så han kom aldrig åt trygghetslarmet. Men sedan det fasta telefonnätet försvann och han fick trygghetslarmet via mobilnätet har det blivit struligare, säger han. Vad spelar det för roll om det är på det gamla telenätet eller om det är som du har det idag?– Ja, det var ju säkrare, det fungerade jämt. Det fungerade även när strömmen var borta och allting. Det var ju ett säkert larm. Men hemtjänsten kollar ju upp den varje gång. De har ju anteckningar, de har en pärm som ligger på hatthyllan där ute i hallen. – Ja den 9 juli, då provlarmade men då fungerade den inte riktigt bra så då ringde de upp på telefon. Och den 24/7 fungerade den inte heller när vi provlarmade. Och inte den tredje september. Men den 6 september då är det ok. För då genom att det inte är ordentligt så provar vi ju varje vecka. Men det var flera gånger där som det var…– Ja, ja, det har varit mycket krångel.Litar du på att det fungerar, är det ett tryggt trygghetslarm?– Det är inte riktigt tryggt. För att faller kontakten ut via mobilnätet då fungerar den ju inte. Så även om strömmen går kvar så jag blir utan ström, då fungerar den inte heller Your call is being forwarded, please do not hang up. Ja hej Teddy, nu kom jag fram till någon amerikansk röstbrevlåda som på engleska förklarade att jag kunde lämna ett meddelande här. Jag testar och ringer igen. Your call is being forwarded, please do not hang up. En miljon telefonstolpar – så många ska bort till 2015. Framförallt i glesbygden. Elva tusen kunder har redan fått trådarna klippta. Ytterligare fyrtiotusen kommer att bli trådlösa inom tre år. Jag och min reporterkollaga Ingrid Marklund fortsätter vår resa. – Nu kommer vi ut på E12:an, då blir det fäste.Och då ska vi ta av mot Tärnaby?– Ja, då ska vi mot Tärnaby en bit och sedan ska vi ta av emot Björkbacken och Norra Fjällnäs och de här byarna där telefontrådarna är klippta.Vad har vi hört om situationen där då?– Ja, de säger att de senaste dagarna så har det inte gått att ringa vare sig med den fasta telefon, den nya tekniken, och det har inte gått att ringa heller med den vanliga mobilen. Så på några dagar så har man inte kunnat ringa ens nödsamtal till 112 från någon av byarna. Och det är ganska många, det är en 70 personer som bor där. Ja, det har helt enkelt inte gått att nå omvärlden på telefon, på något sätt. De boende i Björkbacken och Norra Fjällnäs samlats till årsmöte i den gamla byskolan som nu fungerar som bygdegård. 14 bybor sitter runt bordet som är dukat med kaffe och semlor. Hur många här har fast mobil telefoni med modem på väggen, om vi tar en handuppräckning? En, två, tre, fyr, fem, sex… De nya hemtelefonerna som går via mobilnätet har inte fungerat som de ska sedan i julas, får vi höra. – Man snackar ett tag, sedan blir det sämre och sämre och innan det är slut, ibland kan han höras nästan som Kalle Anka. Och så pupp! så bryt när man som minst anar. Så den är skitdålig. Vad hette du sade du?– Bengt Hermansson. – Kvaliteten och funktionen var ju väldigt bristfällig. Bryt väldigt ofta. Du kan ringa och prata och så bryts det ner helt plötsligt, så får du ringa upp. Precis innan vi kommer hit har telefonerna legat nere helt i fyra dagar. Anders Fjällström är lantbrukare och fjällräddare i byn. – Det är ju en säkerhetsfråga tycker jag. En väldigt allvarlig säkerhetsfråga, i många byar så är det mycket äldre personer och sedan är det ju som regel aktivt folk, det är fort det händer olyckor. Och har man ingen täckning för telefon så att man kan nå räddningstjänst så har man ju problem. Ja, på bygdeförningens årsmöte är alla missnöjda med Telias fasta telefoner som går via mobilnätet. Jag ringer Telia. – Hans G Larsson, informationsansvarig, Telia. Jag har bett honom titta närmare på situationen i Björkbacken och Norra Fjällnäs. Det har varit några kortare avbrott säger han. – Till exempel handlar det om att det blir nedisning av parabolantenner eller på våra master och ibland så är det korta avbrott som är svårt att förstå varför avbrottet blev, de uppstår och så blir de nästan klara med en gång.Men i Björkbacken så har vi exempel på att det har legat nere i flera dagar utan att det gått att ringa, fyra dagar?– Ja alltså på den beskrivningen som du säger så låter det som att det är något vi behöver undersöka djupare och verkligen analyser de här masterna, vad det beror på och vad vi kan göra för att vi ska få en stabilare situation för de här kunderna.Är hemtelefoni via mobilnätet lika säkert och stabilt som via de gamla koppartelefonledningarna?– För de här kunderna som inte har något kopparnät längre så blir det naturligtvis så att går mobilnätet ner så har de inget alternativ. Man kan säga såhär att ambitionen är att vi ka ha en hög kvalitet på mobilnätet för de här kunderna, men de har inget alternativ när mobilnätet går ner. Men det är inte bara hemtelefonerna det är problem med. Flera av de boende här i Björkbacken och Norra Fjällnäs har varit så missnöjda att de sagt upp sina hemma-abonnemang och gått över till att bara använda mobiltelefon. Men precis som i Myckelgensjö, Grundtjärn och längs vägarna vi åkt i det här reportaget är också mobiltelefontäckningen dålig. Anders Fjällström. – Det är ju inget särskilt med de här fast mobilerna, utan även de här vanliga mobilerna. De bryts ju. Ibland är det väldigt ofta, ibland kan man ha stora problem. Här ska flera av de största operatörerna fungera att prata i enligt deras egna täckningskartor. Själv har jag två telefoner med olika abonnemang med mig. Ingen har mottagning. Får man räkna med det när man bor i glesbygden? – Jag tycker väl inte egentligen att man ska behöva räkna med det. 34-åriga Johan Edström bor i Norra Fjällnäs och jobbar som lärare i Tärnaby, en mil härifrån. – Sedan kanske man inte kan kräva att jag ska ha samma internet eller mobiltäckning som om jag bodde i Umeå, men alltså jag ska ha ett som fungerar och jag ska kunna uträtta de saker som samhället kräver att jag ska göra via dator och telefon. Jag tycker det är en rättvisefråga på något sätt, att man ska ha det. Det ska ju funka för alla. Det ska ju finnas en lägsta nivå som är godtagbar, och den tycker jag kanske inte finns. När jag frågar Telias Hans G Larsson om deras täckningskartor, som visar täckning för mobiltelefon inte bara i Björkbacken och Norra Fjällnäs, utan på 92 procent av hela Sveriges yta, säger han att de utgår från ett bästa-scenario. Hinder som sjöar, skog och fjäll räknas inte alltid med. Så er täckningskarta och de 92 procent av ytan i Sverige som ni täcker är inte samma sak som att det går att ringa på 92 procent av ytan?– Alltså det är ju så i bästa fall. Det är ju självklart så att det vi visar på täckningskartan, det är då en datorberäkning och vi vill naturligtvis att man ska kunna ringa så mycket som möjligt, men det finns ett antal saker som kan vara begränsande helt enkelt. Vad gör ni för att förbättra talkommunikationen på mobiltelefon i glesbygden?– Just nu har det varit en fokusering på storstad och tätorter för där har vi också då över tid haft bekymmer med att vi haft en explosion av datatrafik som tar väldigt mycket kraft av nätet.Varför inte bygga ut mobiltelefonin mer i glesbygden?– Därför att det här är en verksamhet som bygger på att vi satsar där vi kan få tillbaka våra pengar. Kort efter att vi lämnat bygdeföreningen få vi höra att det återigen blivit problem i Björkbacken. Två dagar med stora störningar, och så två dagar till då telefonerna inte fungerat alls. Under den här reportageresan har vi besökt eller pratat med ett fyrtiotal personer i glesbygdsområden i Västerbotten och Västernorrlands län som alla har problem med mobiltelefonin, hemtelefonin, eller både och. Det handlar om allt ifrån telefoner som inte fungerar alls, till samtal som ofta bryts och brusar. Det går helt enkelt inte lita på att det fungerar att ringa. I samarbete med åtta av Sveriges Radios lokala kanaler kartlägger vi också telefonproblemen runt om i landet – från Småland till Norrbotten. Hittills har över 1500 personer hört av sig med olika problem och erfarenheter. – Ja, hallå?Ja hallå, då var det Mikael Sjödell igen. – Ja. Ja, hej…Då ska vi se hur det låter, berätta vad det är för apparat jag ringer på så ska jag lyssna?– Det är ju på sattelittelefon och det, jag hör dig…Du försvinner lite måste jag säga.– Ja, det låter som om du pratar inne i en plåtburk. – I takt med att det fasta nätet monteras ner i stor omfattning och vi blir mer och mer hänvisade till mobiltelefonnätet, så har ju förutsättningarna för en fungerande telefoni försämrats, vill jag hävda. Jan-Åke Olofsson är civilingenjör som tidigare jobbat på Telia i över trettio år med telenät och glesbygdsproblematik som specialitet. Idag jobbar han på institutionen för tillämpad fysik och elektronik vid Umeå Universitet. – Jag kan tänka mig att en tio, femton, tjugo procent har problem och att det sedan är ett antal procent, kanske fem, tio procent där det inte finns förutsättningar att ha täckning överhuvudtaget. Han är övertygad om att betydligt fler än de femton personer som fått specialösningar av Post- och Telestyrelsen har en fast telefon via mobilnätet som inte fungerar. – Här ska vi komma ihåg att glesbygd är inte något enstaka hus uppe i Norrland utan glesbygd finns i stor sett i hela vårt land. Så att det är inget utpräglat geografiskt problem alltså någon speciell region utan det här berör ju egentligen hela landet. Ett problem, menar Jan-Åke Olofsson, är att lagstiftningen bara säkerställer människors rätt till en fast hemmatelefon och inte till täckning på mobiltelefonen. Trots att vi idag har tre gånger så många mobiltelefonabonnemang som hemma-abonnemang. – Tekniken har ju sprungit förbi lagstiftningen så folk säger i allt högre grad upp sina fasta abonnemang och går över till mobila abonnemang. Men där följer inte lagstiftningen med. Post- och Telestyrelsen är den myndighet som ansvarar för telefonin i Sverige. Det är de som ska garantera att Teddy, Anders, Bengt och de andra får en fungerande hemtelefon. Och det är de som auktionerar ut tillstånd och kan sätta upp villkor för de telefonbolag som vill få tillgång till de svenska mobilnäten. När Kaliber går igenom de tillstånd som fördelats mellan teleoperatörerna sedan 2005 ser vi att de här villkoren har förändrats. I två av fyra tillstånd har Post- och Telestyrelsen tagit bort tidigare krav på mobiltelefontäckning helt. I tillståndet för det mobiltelefonnät som är viktigast i glesbygdsområden, som de platser vi har besökt, finns inga krav på varken utbyggnad eller förbättringar. Det enda som sägs är att operatörerna ska behålla samma täckning de hade 2009 fram till 2015. En täckning som baseras på operatörernas egna teoretiska databeräkningar och som vi har kunnat konstatera inte alltid stämmer överens med verkligheten. Varför har ni tagit bort eller mildrat kraven och villkoren på mobiltelefonitjänster och täckning för mobiloperatörerna?– Därför att när de väsentligt överträffar kraven så har de ingen mening längre. Urban Landmark är chef på Post- och Telestyrelsens Spektrumavdelning som ansvarar för de här tillstånden. Men när det fortfarande då inte funkar, varför inte ställa högre krav, när ni som myndighet har möjlighet att göra det, för att garantera att även de som inte bor i storstaden kan kommunicera på ett gott sätt?– Jo, och det är mycket möjligt att vi gör det nästa gång vi tilldelar tillstånd. Vi kan ställa hårdare krav och så här i efterhand så kanske man kan säga att man borde tvingat dem ett par procent till i varje län. Men av olika anledningar gjordes det inte då. De nuvarande tillstånden börjar att löpa ut i slutet av 2025, och om det blir några hårdare krav på teleoperatörerna återstår att se. Jan-Åke Olofsson vid Umeå universitet. – Min uppfattning är att PTS har fokuserat lite för mycket på att tillfredsställa operatörernas krav och för lite värnat om medborgarnas krav på fungerande telekommunikation. – Hallå?Ja, det här är Ingrid Marklund på Sveriges Radio, hej!– Ja, hej du. Det bröts några gånger.Ja, det gjorde det ja. Nu närmar vi oss, nu kör vi igenom byn Maltträsk.– Ok, ja men då har ni bara några kilometer kvar. Men det finns ett telenät till för folk som bor i glesbygden, och där Post- och telestyrelsen fortfarande har tydliga krav i sitt tillstånd. Det gamla NMT-nätet. Ett separat telefonnät som fungerat särskilt bra just för att det når långt ut på otillgängliga platser i landet. Men 2009 slutade plötsligt mobiltelefonerna att fungera. – Det var som att släcka en glödlampa i sovrummet. Det blev egentligen helt dött. Per Mikael Jonsson är ordförande i Rans sameby. Vi träffas vid en hage i Maltträsk där renarna är på bete innan det är dags att ge sig upp i fjällen, till sommarvistet, där samerna från hans by bor och jobbar från april till november varje år. – All annan teknik i världen går ju framåt, men vi känner att det här har ju gått tre steg bakåt under min livstid. Det är ju det som är så tråkigt. Per Mikael och de andra jobbar ofta ensamma eller två och två ute i vildmarken. Tidigare kunde de ringa i mobiltelefonen nästan överallt i fjällen och i skogarna, berättar han, men det går inte längre. Och är olyckan framme kan de inte längre larma för att få hjälp utan att först ta sig långa sträckor till bättre täckningsområden med båt eller skoter. – Och när man ska räkna den här kampen mot klockan, så alla de här momenten så är man ju egentligen körd om det är riktigt allvar. Så är det. Men vi vet det nästan på förhand att vi är ju dömda att vara körda däruppe när det inte finns någon täckning. I stort sett alla vi träffar under det här reportaget säger att de haft stor nytta av att kunna ringa på mobilen via det här nätet. Och det täcker fortfarande över 95 procent av Sveriges yta. Men det som har hänt är att den operatören, Netett, inte längre erbjuder mobiltelefoner utan helt annan typ av telefoni. Linus Jönsson är VD på Netett. Vi träffas på deras kontor på Regeringsgatan i Stockholm. Han visar mig den typ av telefon som man idag behöver för att kunna ringa på deras nät. – Så det här är vårt modem, du har två antenner. Han plockar fram ett modem som är ungefär lika stort som en större pocketbok. I det kan du koppla in en vanlig hemtelefon med sladd. – Här har du kabel för… eller ingång för telefoni.Själva telefonsladden? – Mm.Den här känns ju långt ifrån det man tänker på som mobiltelefon, att bära runt på?– Jaja, som mobiltelefon ja, självklart! Det här är en hemma… vad ska man säga, det är en hemmalösning, men den är mobil. Modemet är till för bredband och bredbandstelefoni, men tjänsten är mobil eftersom man kan bära med sig både modem, sladd och lur. I alla fall i två timmar. Det är så länge batteriet räcker. – Vårat nät är inte markbundet. Därav använder vi namnet mobilt nät. Och då kan det förknippas på olika sätt.Men det var väl ett aktivt val att stänga ned den tjänsten när ni tog över, för det fanns mobiler innan?– Ja, eller aktivt val… det är ett aktivt val, men samtidigt, kan inte vi leverera en tjänst eller en produkt till rätt ekonomi med rätt teknik då kan inte vi, då kan inte vi bära tjänsten. Netett säger alltså att det inte är lönsamt att erbjuda mobiltelefoner. Men hur kommer det sig att Post- och Telestyrelsen gick med på att de slutade med det? När jag läser i Post- och telestyrelsens konsekvensutredning av NMT-nätet från 2004, ser jag att de lägger stor vikt vid att förklara vilken särställning det har i Sverige. Hur folk i glesbygden inte har någon alternativ kommunikationsmöjlighet och hur viktigt det är att det fortsätter finnas ett mobiltelefonisystem med samma goda täckning i glesbygden som tidigare. Men mellan konsekvensutredningen och själva tillståndet, som delades ut några månader snare, har det hänt något. Där det tidigare stod mobiltelefoni står det nu mobil telefoni. Ett ord, har blivit två. Urban Landmark, på Post- och Telestyrelsen. – Tjänsten är mobil och det är telefoni som levereras i den. Och det används ju definitivt som mobil telefonitjänst av transportfirmor, skogsmaskiner och även folk som rör sig gående. Och eftersom det är tillståndet som gäller har operatören alltså kunnat sluta med mobiltelefoner. - Vi tänkte inte på det, ingen tänkte på det. Det ska vi nog erkänna såhär i efterhand att det trodde inte vi skulle hända, eller tänkte inte på att det skulle kunna hända, men det hände i alla fall. Hur som haver så är villkoren skrivna på ett sådant sätt att det ska vara en mobil telefonitjänst och de kraven är uppfyllda och det har aldrig varit några andra krav på det tillståndet att det ska vara något annat än en mobil telefonitjänst. En liten omformulering, där mobiltelefoni alltså blivit mobil telefoni, har gjort att det nät som har en bekräftad särställning för kommunikationen på gelsbygden inte längre går att använda för mobiltelefoner. – Vi tycker att det hade varit bättre naturligtvis om villkoren hade varit skrivna så att det var ett krav på att ha en liten mobiltelefon, en vanlig traditionell mobiltelefon. Ja. Det håller jag med om.Kommer ni kräva det?– I just det tillståndet, eller i alla tillstånd, så måste vi vänta tills tillståndstiden går ut. Då kan vi ompröva villkor och sätta andra villkor. Och när det här går ut så är det mycket möjligt att vi gör det. Nästa gång kraven på det gamla NMT-nätet kan omprövas är 2020. – Men där är vi inte ännu och under tiden så kan vi inte även om vi vill ändra de här villkoren. Vår resa genom Norrlands inland börjar gå mot sitt slut. Folk som har laglig rätt till hemtelefon har inte fått någon fungerande lösning, vilket påverkar både trygghetslarm och möjligheten att ringa 112. Mobiltäckningen i glesbygden är inte så bra som telebolagens täckningskartor säger samtidigt som det inte finns några krav på operatörerna att förbättra mobiltelefontäckningen i glesbygden. Och det enda mobiltelefonsystem som tidigare fungerade i både skog och på fjäll har kunnat läggas ner för att myndigheten gjort ett ord till två. Från en parkeringsficka i väggrenen försöker jag ringa Teddy Hall en sista gång. Just nu kan du inte nå det önskade numret, var vänlig försök igen om en liten stund. Men jag kommer inte fram. Varken på mobila nätet eller sattelittelefonen Your call is being forwarded, please do not hang up. Your call is being forwarded, please do not hang up. Reportrar: Ingrid Marklund och Mikael SjödellProducent: Eskil Larsson

24 Mars 201329min

Över tusen barn har försvunnit under de senaste fem åren i Sverige. Det handlar om ensamkommande flyktingbarn som gått under jord och lever på drift, någonstans i Sverige. Kaliber tar reda på vart de tar vägen och hur några av dem lever - och vem som egentligen tar ansvar för barnen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Här nere på rum nummer sju på nedanvåningen här bodde den senaste killen som avvek. Ismail 15 år, Mohammed 16 år och Amina 14 år - är tre av drygt tusen ensamkommande flyktingbarn som under de senaste fem åren kommit till Sverige - för att sen bara försvinna. Detta är inga svenska barn. Då hade dom förmodligen hittats. Nej, dom här barnen har sökt sig till Sverige - utan sina föräldrar - på flykt från krig och förföljelse. Nu är många av dem på flykt igen - gömda och glömda av det svenska samhället.I Kaliber idag försöker vi få svar på frågan: vart tar de här barnen vägen? Och vem är det som ska ta ansvar för dom? – Och i rummet bredvid flyttade det precis in en kille igår. Det kan tänkas att den här killen avviker under helgen eller på måndag. Inne i det rum som verksamhetschef Betim Jahiri visar på Beddinge transitboende utanför Trelleborg står det ett par badtofflor bredvid den bäddade sängen. På dörren in till toaletten hänger en tröja och på väggen en ensam teckning med orangea streck. – Det är ju ganska så tomt det är ju ett tecken på att här försvinner folk ganska tidigt, de hinner inte etablera sig mer än hänga upp ett par shorts och handdukar. I ett gammalt mysigt vitt pensionat med knarrande trappor och avskavd färg finns Beddinge transitboende som drivs i Malmö stads regi. Här bor just nu 18 ensamkommande tonårskillar. Hit kommer ständigt nya ensamkommande barn som behöver en plats i väntan på att få sina asylskäl prövade av Migrationsverket. Men många försvinner också härifrån. Minst 2-3 varje månad, säger Betim Jahiri. Och den senaste tiden har dom börjat försvinna i allt snabbare takt.– Dom kommer hit en fredag och placeras här på Beddinge. Vid ett flertal tillfällen har man kommit ner till rummen på måndag morgon och märkt att personen i fråga inte är där utan har avvikit eftersom man har ju förberett ungdomarna på att på måndag måste du söka asyl. Det är den senaste utvecklingen och det är jättekonstigt. Vi lär varken känna dom eller får veta varför dom avviker.Var vet ni då om vart de tar vägen? – Ja, ingenting egentligen. De kan hamna överallt egentligen och vi kan bara spekulera. Det ryktas om svartarbete i Malmö, smuggling, människohandel att dom ingår i nån större härva. När ett barn avviker från boendet finns det tydliga rutiner för vad man ska göra...ansvarig socialsekretare informeras och inom 24 timmar anmäls försvinnandet till polisen. Betim Jahiri säger också att de anställda på boendet försöker ge polisen ett så tydligt signalement som man kan. --Vårt ansvar tar ju lite slut där när vi gjort en polisanmälan och försökt vara behjälpliga om det skulle behövas eller dyka upp igen.Hur ofta kommer dom tillbaka? – Ingen har kommit tillbaka till det här boendet som jag vet. Kaliber har låtit Migrationsverket ta fram siffror över hur många ensamkommande flyktingbarn som försvunnit dom senaste åren. Och dom visar att över tusen barn har försvunnit sedan 2008. Några av dem är inte äldre än sex-sju år. Siffrorna visar också att antalet försvinnanden har blivit fler. 2011 försvann 163 barn. En siffra som nästan fördubblades under 2012 då 317 barn försvann. En del av dom återvänder frivilligt efter ett tag, men dom allra flesta är fortfarande borta. Gränspolisen i Skåne har som uppgift att hitta dom barn som försvinner. Bakom en hög anmälningar om försvunna barn sitter gränspolisens chef Kristina Hallander Spångberg och biträdande chefen Leif Fransson. De är uppgivna. – Det finns i princip inget att göra. I vissa av ärendena finns inte ens något signalement på barnen. Ingen identitet. Inga uppgifter om anhöriga. Och transitboendet har inga uppgifter om dom. Så vi har inget att arbeta med. – Jag kan ju bara ta ett exempel från en anmälan här. Signalement då. Personalen på boendet kunde inte ge något signalement. Men Abri är från Marocko och talar arabiska.... Här har vi en: Mohammed är cirka 180 cm lång. Bar en beige jacka när han lämnade boendet. Har snaggat hår. Och det är det enda ni har?– Ja precis, och då kan man själv föreställa sig hur lätt det är att hitta en Mohammed som är 180 cm lång i Sverige. Och då blir det tyvärr så att ärendet hamnar rätt långt ner i prioriteringen. Det vill säga vi gör ingenting. Och vad vet ni om var de här barnen är idag? – Vi vet ingenting om var de är idag. Varken polisen eller personalen på transitboendena vet alltså vart barnen tar vägen. Men hur är det möjligt att barn i Sverige idag kan försvinna spårlöst? Och var är de? Stockholmståget ska snart åka norrut och dom sista passagerare hoppar på. Vi är ute och letar efter dom som försvunnit. Vi har hört att det är hit en del av barnen söker sig. Till Malmö centralstation.Just den här morgonen hittar vi inga av de försvunna barnen. Men det var hit 17-åriga Sajad kom när han lämnade sitt transitboende.– Det var jättekallt. Och människorna bara kollade på mig, jag kände mig som en tiggare.Den 24:e februari förra året hade 17-åriga Sajad varit i Sverige i fem månader och precis fått besked om att han inte skulle få stanna. – Jag blev mycket trött av livet, jag hade inget hopp att leva vidare. Vad tänkte du då? – Jag kom på att ta livet av mig. Men livet ville annorlunda. Av en kompis på boendet får Sajad veta att han kan gömma sig i 18 månader. Lyckas han med det har han rätt att söka asyl igen i Sverige.– Så sa han till mig att det finns en regel som säger att man kan gömma sig i 18 månader och sen kan man söka asyl igen.Mitt i natten den 24 februari medan de andra på transitboendet ligger och sover packar Sajad sin väska med det han äger - lite kläder och två böcker. Den första tiden lever han på gatan men efter ett tag får han hjälp av Asylgruppen – ett löst sammansatt nätverk som hjälper asylsökande och papperslösa. Vi är på väg till den lägenhet som Asylgruppen har ordnat åt Sajad och några andra killar, som lever gömda. Lägenhetsinnehavaren har flyttat och lägenheten gapar tom. Här kan killarna bo under den tre månader långa uppsägningstiden.På golvet i ett stort tomt vardagsrum sitter fyra andra afghanska pojkar och stirrar in i en liten laptop. På skärmen visas en Bollywoodfilm. Så det är här du bor? – Ja, jag bor här. Sajad vill inte gärna berätta om varför han flydde från Afghanistan. Minnena är för smärtsamma. Nu försöker han istället fokusera på hur han ska klara sig under de resterande sex månaderna som han måste hålla sig gömd. Var sover du? – Jag sover i andra rummet. Vill du visa? – Ja. Här var det mörkt. – Ja, det finns ingen lampa. Hur skulle du vilja beskriva ditt rum? – Tomt. Ingen tv, ingen matta. Ingen bra lampa. Kala väggar, tomt rum med en säng i ett hörn och en hög med kläder – det här är allt du äger? – Jag har tre t-shirts, två jeans och en jacka. Och lite böcker – hur kan du läsa utan lampa? – Jag går till det andra rummet. ”Mördare utan ansikte” Henning Mankell – vad har du mer för böcker? – Anne Franks dagbok. Sajad är ett så kallat Dublinärende. Enligt Dublinförordningen har man inte rätt att stanna i Sverige om man registrerats som flykting i ett annat EU-land tidigare. Reglerna säger att man då ska avvisas från Sverige till det land som man varit i först. I Sajads fall är det landet Danmark. I Danmark, varför gav de dig avslag där? – Det har de inte förklarat, men jag tänker att det blir mer och mer flyktingar i Danmark och att de blir trötta på flyktingar. Det finns ingen plats kanske. När myndigheterna inte längre tar ansvar för de här barnen är det alltså ideella krafter som får ta vid. För Sajad har hjälpen från Asylgruppen betytt att han fått någonstans att bo, han får lite fickpengar varje vecka och hans kontaktperson sköter kontakterna med skolan där han går och lär sig svenska. Hur lång tid av de här 18 månaderna har gått nu? – Det har gått nästan ett år. Så du har sex månader kvar – hur känns det att det har gått så lång tid ändå? – Det känns bra, jag hoppas att jag en dag kan söka asyl här i Sverige. --Jag har slutat skolan och nu ska jag till hem. För nu efter skolan har jag inte så mycket att göra. Jag kanske pluggar lite hemma. Och sen... ja, det är fredag och alla är med kompisar och alla är ute, men jag... jag känner mig lite orolig och jag ibland jag blir rädd. Det är fredag och vi träffar ett av dom andra ensamkommande barnen som försvunnit. Arash har precis slutat skolan. Han går på naturprogrammet och drömmer om att arbeta på apotek. Han har levt gömd i snart ett halvår, men han går ändå i skolan. – Jag älskar att plugga och gå i skolan. Men jag är orolig hela tiden. Varför? – Jag är rädd för polisen och jag vill inte åka tillbaka till Afghanistan för att jag har mycket problem där och jag kommer inte leva. Därför är jag rädd när jag går i skolan och sen hem, rädd för polisen och tänker att polisen kommer att hitta mig. Om polisen hittar mig kommer de så klart skicka tillbaka mig – det är därför jag är rädd. Inte långt härifrån står polisinspektören Karl Dannestam och gör en cykelkontroll. Ett trasigt cykellyse gör att en ung tjej får böta 500 kronor. Men poliserna här har även en annan uppgift. Sedan Sverige gick med i Schengen ska polisen också göra en så kallad inre utlänningskontroll om dom blir misstänksamma om att cyklisterna inte har rätt att uppehålla sig i Sverige. De senaste åren har regeringen ställt krav på att polisen ska göra fler kontroller. I Skåne har antalet inre utlänningskontroller mer än tredubblats sedan 2007.Har du några regler när du går hem från skolan? – Ja, jag tänker att idag ska jag ta den vägen, det är bättre att inte alltid ta samma väg. Varför gör du så?– För att jag är rädd för polisen och jag tänker att någon kanske letar efter mig, därför tar jag inte samma väg varje dag. Arash har fått magsår och har svårt att sova om nätterna. Den medicin han fick på transitboendet är nästan slut. Och han har hamstrat så att medicinerna ska räcka. – Jag har ingen medicin till magen kvar, jag har bara sömnmedicin kvar som jag har sparat. Ibland när jag inte kan sova på hela natten så tar jag en tablett bara för jag är att de ska ta slut och vad ska jag då göra sen? – Om jag går till sjukhuset ringer de polisen och polisen kommer och hämtar mig. Arash är nästan hemma nu, men vid en annan poliskontroll står biträdande chefen för gränspolisen Leif Fransson. Det är en svår uppgift gränspolisen har. Dels vill de värna om och hitta de barn och ungdomar som försvinner. Men något som prioriteras högre är den grupp av barn som försvunnit och som fått beslut om så kallad verkställighet – alltså att de ska avisas. – Vi har ju faktiskt en rätt att prata med folk, man ställer kanske en fråga ”Hej, vad heter du?”. Kan man då inte prata svenska finns det kanske en grund att gå vidare. Leif Fransson säger att de allra de flesta som gränspolisen hittar inte är via kontroller på stan. Istället handlar det om tips från allmänheten. – Det kan vara boende i en trappuppgång som har sett att det är mycket folk som springer till och från en lägenhet. Vad kan det vara mer för tips? – Andra tips kan vara att man jobbar hos någon person och vi får tips från näringsidkaren när det närmar sig att man ska betala, då ringer man polisen och tipsar om att i den butiken finns det en person som inte har rätt att vara i landet. Och de tipsen stämmer i 99 fall av hundra, vi hittar alltid någon som inte har rätt att vara i landet. Den senaste tidens debatt om papperslösa har handlat om REVA - ett projekt som går ut på att Migrationsverket tillsammans med kriminalvården och gränspolisen ska bli mer effektiva på att verkställa besluten om avvisning. I Skåne har gränspolisen tillsatt två extra tjänster till satsningen och under förra året lyckades man avvisa 25 procent fler än 2011. Även om REVA handlar om administrativa förändringar inom polisen har många i samband med projektet kritiserat polisens arbetsmetoder - att man kontrollerar folk på gatan och i tunnelbanan, och att man slår till vid vigslar och i anslutning till barnpsykiatrin. – Det vi sysslar med, det väcker jävligt mycket känslor hos folk. Vi letar efter folk som inte har rätt att vara i landet och då kan man ju tycka ”varför gör vi det då?”. Men det är ju inte för vårt eget nöje som vi gör det. Det finns ett antal poliser på gränspolisen och de har en uppgift att sköta. Och vi hanterar den uppgiften på det professionella sättet att vi följer de regler och riktlinjer vi har att jobba efter. Och det kan man tycka vad man vill om ju. Men vad tänker du om att de här kontrollerna kan leda till att de som lever gömda och kanske inte vågar söka sig till skola och sjukvård? – Man kan tycka att det är rent förjävligt egentligen att man har den känslan, för ytterst är det ju människor vi pratar om och vi ska ju behandla dem på ett värdigt och respektfullt sätt. Och då kan man ju tycka att när vi jagar dem – behandlar vi dem på ett värdigt och respektfullt sätt? Nej det är det kanske inte, just då vid det tillfället. Men då blir det ett lite torrt tjänstemanasvar: Vi har en uppgift att sköta och det kan man ju tycka är helt åt helvete vid just det tillfället, men så är det. Får vi andra besked och beslut, då respekterar vi det. Vi har röstat på de politiker vi har och det är de som stiftar lagar. – Dom pratar jättemycket om polisen. Det är nästan det enda dom pratar om. Och dom pratar om dom ska få asyl eller inte och att nånstans jobba med det när jag vet att det kan stå en polis utanför det blir jättesvårt då att få en person att fungera. När jag vet att det är systemet det är fel på. Jag vet att de inte gör något fel. De försöker bara överleva och klara vardagen.Sara Wåhlin är samordnare på TKT, team för krigs- och tortyrskadade på barn- och ungdomspsykiatrin i Malmö. Hon och hennes kollega psykologen Kenjiro Sato träffar många av de försvunna barnen som lever gömda och har bland annat en grupp där man träffas och äter frukost tillsammans. Allt fler ensamkommande barn med svåra upplevelser och obearbetade trauman söker hjälp här, och Kenjiro Sato säger att man först och främst försöker stabilisera barnen och skapa förtroende genom att göra olika aktiviteter tillsammans. Men ofta lider barnen av sömnsvårigheter, överspändhet och koncentrationssvårigheter som dom inte vet hur dom ska hantera.– Många skadar sig själv för att dom inte orkar stå ut med det här. Smärta i själen som dom säger. Jag vet att i Sverige har några tagit livet av sig så det är det värsta som skulle kunna hända. Då blir hela samhället traumatiserat tycker jag. Det är en katastrof för mänskligheten och en katastrof för oss själva att vi låter detta hända i vårt land.Barnen får aldrig möjlighet att bearbeta dom trauma som dom upplevt i hemlandet eller på resan hit till Sverige, säger Kenjiro Sato. Sen är det ytterligare ett trauma att leva som gömd, med den ständiga ovissheten och rädslan för att polisen ska hitta en. Och riskerna för de här barnen är stora, menar Sara Wåhlin.– Det vet vi ju att det finns människor runt omkring som ser de här barnen som en möjlighet till billig arbetskraft, sexuellt utnyttjande. Vi är i Stockholm och ska träffa Ingrid Åkerman som är handläggare på Länsstyrelsen. Hon ligger bakom den första nationella kartläggningen i sitt slag som kom i slutet av förra året och som handlar om barn i Sverige som utsatts för människohandel. – Det kan vara små barn som tillsammans med vuxna begår stölder i varuhus, eller barn som tigger eller barn som utsätts för sexuella övergrepp. I rapporten har Ingrid Åkerman tagit kontakt med samtliga socialtjänster i Sverige och kunnat konstatera 166 fall där barn misstänks ha utsatts för människohandel. 102 av barnen är utländska och flera av dom är ensamkommande som avvikit. Hon berättar om ett av fallen: – Det är en ung flicka, ensamkommande, asylsökande. Efter ett tag försvinner flickan efter många konstiga telefonsamtal och människor som har rört sig utanför huset. Hon hittas så småningom i et fruktansvärt dåligt skick, söndertrasad i underlivet och blir inlagd på sjukhus under en ganska lång tid. Den här flickan kunde de sociala myndigheterna fånga upp. Men efter ett tag försvinner hon igen. – Var hon är idag det vet vi ju inte. På Stockholms centralstation träffar vi Helena Karlén som är generalsekreterare på organisationen ECPAT som arbetar mot människohandel.– Hade det här rört sig om svenska barn så tror jag att det hade varit ramaskrin, det hade varit stora eftersökningar och pådrag runt om i landet för att leta efter de här barnen och identifiera dem och se till att de fick sina rättigheter tillgodosedda. Även här har man sett tecken på att avvikna barn hamnar i sexhandel. Oftast kommer informationen från personal på Migrationsverket, men också från polisen. – Det är allt möjligt: tiggeri på gatorna, stölder men också sexuellt utnyttjande. Kaliber har tittat närmare på hur ansvarskedjan ser ut när ett ensamkommande barn försvinner i Sverige. Migrationsverket ansvarar endast för att pröva barnens rätt att stanna i Sverige. Aisha Butt på Migrationsverket.– Det är inte möjligt för Migrationsverket att eftersöka de här barnen, det är fortfarande polisens ansvar. Men en bra dialog är jätteviktig.Enligt Migrationsverket är det alltså polisens ansvar att se till att de här barnen inte far illa. Men hos polisen får vi andra besked. Biträdande chef för Gränspolisen Leif Fransson igen: – Det är ju inte polisens ansvar att ansvara för de här personerna. Det ligger ju under soc ansvar. Polisen skyfflar alltså vidare ansvaret till kommunerna och dess socialtjänster. I Malmö är Sema Soer enhetschef på den sociala resursförvaltningen. Hon svarar med att säga att det är polisen som skulle kunna lägga ner mer tid på att leta efter de avvikna barnen och att det finns mycket att jobba på när det gäller samarbetet mellan polisen och socialtjänsten.– Det skulle kunna utvecklas men då krävs ett större initiativ från polisens sida. Och när vi lämnar information att man verkligen gör något av den här informationen, är intresserade av att ta emot det. Myndigheterna skyller på varandra när det gäller vem som ska ta ansvaret för de här barnen. Vi tar frågan om ansvaret till vår moderate migrationsminister Tobias Billström.– Jag utgår från att de myndigheter som berörs gör vad de kan för att hitta de barn som försvinner och också försöker förebygga att de försvinner överhuvudtaget. Vår Migrationsminister litar alltså på att berörda myndigheter tar det ansvaret som krävs för att värna om de ensamkommande barnen som försvinner. Och trots att dom blir fler tycker inte Tobias Billström det finns någon anledning att se över systemet eller den svenska asylprocessen. Den är rättssäker, menar Billström.– Men respekterar man inte det beslut som fattas och väljer att avvika så har man också själv ett ansvar. Men samtidigt är det svårt att se hur det här helst ska kunna undvikas. Det har jag inget svar på omedelbart.Arash har klarat sig från polisen den här dagen på väg hem från skolan. Men han är osäker på om han kommer klara att gömma sig de fyra åren det tar innan han har rätt att söka asyl igen. – Hur ska jag kunna vänta i fyra år. Jag bara ber till Gud att de kan hjälpa mig förstå och min situation.Arash och Sajad i reportaget heter egentligen någonting annat. Reportrar: Anna Landelius och Mikael Funke Producent: Eskil Larsson

17 Mars 201329min