Vita huset klarade sig från fallolycka – den här gången: Ginna Lindberg, Washington

13 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, fredagHur kan bittra krigsfiender bli vänner igen efter år av strider och oförlåtliga handlingar?Det har snart gått 50 år sen Vietnamkriget tog slut – ett krig som kan ha krävt så många som 2 miljoner civila liv. Men det har också snart gått 30 år sen länderna bestämde att normalisera sina relationer. Och nu i veckan har Vietnams försvarsminister besökt Pentagon för att diskuterat hur länderna kan fördjupa sitt försvarssamarbete.Jag tänkte mycket på den här relationen när jag var i Hanoi förra året för att bevaka president Joe Bidens statsbesök. Man skulle ju kunna tro att efter alla krigsbrott och massakrer så skulle det finnas åtminstone små spår av fientlighet kvar. Men alla vietnameser jag talade med lovordade USA – från motionärerna runt Hoan Kiem-sjön, till ungdomarna på stadens ölcaféer. En äldre kvinna som själv upplevde julbombningarna av Hanoi 1972, när 20 000 ton bomber släpptes över norra Vietnam, välkomnade den amerikanske presidenten och sa att han skulle kunna lära de vietnamesiska ledarna ett och annat om mänskliga rättigheter. De jag pratade med är inga undantag: undersökningar visar att Vietnam har en av regionens mest USA-vänliga befolkningar, strax bakom Filippinerna.Just nu läser jag den amerikanske diplomaten Scot Marciels memoarer. I början av 1990-talet var han med och upprättade USA:s första diplomatiska närvaro i Vietnam efter kriget och förvånades över bristen på fientlighet han mötte som amerikan. En chaufför han hade, som förlorat stora delar av sin familj i de amerikanska bombningarna, sa att han inte var arg på USA. ”Det var ju krig”, sa han. Vid ett annat tillfälle förklarade en vietnamesisk tjänsteman att ”vi har krigat med Kina i två tusen år, kriget med er var bara en fnurra på tråden.”Paradoxalt nog var det just krigets värsta grymheter som blev öppningen till försoning. USA hjälpte till med röjning av landminor och blindgångare – ett elände som än i dag skördar offer – och Vietnam hjälpte till i sökandet efter kvarlevor och saknade amerikanska soldater. Ur de här första samarbetena kunde en tillit upprättas, med vilken man sen steg för steg byggde vidare mot dagens nära relationer.Kanske är det värt att minnas när dagens konflikter känns olösliga och försoningen så fjärran.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronholm@sverigesradio.se

13 Sep 20242min

Utrikeskrönikan 12 september. 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Stockholm torsdag.Som privatperson kan jag inte säga att jag längtar efter att åka till Gaza och riskera att dö. Men för mig som journalist är det oacceptabelt att ingen av oss släppts in för att på plats bevaka ett blodigt krig som pågått i snart ett år. Det enda sättet för utländska journalister att komma in i Gaza är att åka in som inbäddad med Israels armé, med israelisk militäreskort, vilket inte går ihop med oberoende journalistik. Vårt jobb är att vara på plats, se och tala direkt med människor, inte citera talespersoner eller analysera händelser med hjälp av videoklipp. Vårt jobb är till exempel att ta reda på – på plats – hur omfattande protesterna mot Hamas i Gaza i själva verket har varit. Israel utreds för folkmord och inga oberoende utländska journalister finns på plats samtidigt som vi journalister ständigt anklagas för att dölja sanningen om Gaza.En sanning är att en av mina vänner i Gaza igår skickade ett meddelande där det står: jag är mentalt utmattad, jag längtar efter ett rum dit jag kan gå och skrika, gråta, sova, vråla ut min ångest. Men jag har inte varit ensam i ens ett litet kyffe sedan kriget började. Vi lever ovanpå varandra i tält och klassrum, det är inte bara döda barn, matbrist, och översvämmade latriner som förstör oss, skriver min vän.Palestinska journalister rapporterar från Gaza, men de avfärdas av Israel som partiska, och självklart är palestinska journalister rädda för repressalier från Hamas.Men enligt den internationella organisationen Committee to protect journalists - har 111 palestinska journalister dödats i Gaza under detta krig. Israels militär uppger att tre av dem var aktivister inom Hamas eller Islamiska Jihad. Återstår över 100 dödade palestinska journalister. De som överlevt känner sig av naturliga skäl som måltavlor.En israelisk ledarskribent ställde häromdagen den förment naiva frågan: Vad har Israel att dölja? Vad är det Israel tjänar på att porta journalister från Gaza? Israel hindrar inte bara rapporterna om krigets fasor, utan också en oberoende granskning av Hamas påståenden, en granskning som borde ligga i Israels intresse, skrev ledarskribenten.Och medan kriget utvidgas till Västbanken konstaterar EU:s utrikeschef Josep Borrell att omvärlden beklagar, känner, och fördömer, men agerar inte. Det går inte att låta bli att undra i vilken utsträckning europeiska politiker och intellektuella väljer tystnad av rädsla att bli stämplade som antisemiter.Cecilia Uddén, för P1-morgon.cecilia.udden@sverigesradio.se

12 Sep 20243min

Utrikekrönika 11 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, onsdag.Förra veckan tog jag lite extra ledigt. Jag hade mer semester att ta ut. Det var en lugn vecka. Det politiska arbetet hade inte riktigt kommit igång i EU-maskineriet och jag behövde dessutom fixa en massa grejer hemma som jag skjutit på framtiden.Medan jag stod i trädgården och krämade tjära på ett skjultak, där jag skulle sätta upp ett nytt regnskydd, fick jag ett meddelande från en kollega.Han skrev:”Du anar inte vilken floskelfest du missar på din lediga vecka. Dagens rapport är helt makalös”.Jag och kollegan brukar ibland, eller rätt ofta faktiskt, sucka över och skämta om språket som används i EUs pressmeddelanden och diverse rapporter. Där det finns en tendens att använda intetsägande floskler.Nu hade han alltså stött på något utöver det vanliga i en rapport om framtidens jordbruk i EU som jobbats fram i spåren av den senaste tidens bondeprotester.I den rapporten listades tio principer för jordbruket, där nummer sju löd så här på engelska:Markets should drive sustainability and value creation across the chain and better internalize externalities.När jag körde den meningen i ett översättningsprogram på nätet blev det, citat:”Marknader bör driva hållbarhet och värdeskapande över hela kedjan och bättre internalisera externa effekter”, slutcitat.Det här må vara ett extremt exempel men den här typen av meningar syns ganska ofta i EUs texter. Och egentligen är det inte så konstigt.EU är ett samarbete mellan 27 olika länder som styrs av politiker av olika politisk färg med skilda nationella intressen.Att få ihop dessa intressen från både höger och vänster och norr och syd är svårt.Och ska man enas, ja då kräver det inte sällan att man urvattnar förslag, enas om minsta gemensamma nämnare eller använder sig av rena floskler.Fördelen med intetsägande språk är att det kan betyda väldigt mycket. Det kan betyda olika saker för olika personer. Så att alla kan göra sin egen tolkning och peka på det som en egen politisk framgång.I fallet med rapporten om det framtida jordbruket, som jag då tyvärr missade efter som jag var ledig, var det faktiskt inte politiker som hade enats om texten, utan en bred palett av intressenter, alltifrån lantbrukare, miljöorganisationer och akademiker, som gjorde ett gemensamt inspel med önskemål till EU-kommissionen.En ny EU-kommissionen håller just nu på att formas här i Bryssel och det blir den nya jordbrukskommissionären som får ta hand om rapporten och omvandla den till konkreta förslag på åtgärder för att göra livet enklare för Europas bönder.Ett förslag som utlovats inom 100 dagar på den nya mandatperioden.Hur livet för Europas bönder ska bli enklare genom att man ”internaliserar externa effekter” det är jag lite osäker på.Men det är så pass fluffigt att alla nog kan bli nöjda.Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

11 Sep 20243min

Utrikeskrönika 10 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Vinden viner och äpplena rasar från träden och då tänker jag på Olga i Toretsk.Gruvstaden som ligger i Donetsk län, mitt där de värsta striderna rasar just nu då ryska styrkor gör allt för att uppfylla Putins mål att ta kontroll över hela Donetsk län.I kolgruvestaden, som en gång hade 30 000 invånare, finns bara drygt 1 500 civila kvar. Men jag vet inte vad som hänt Olga och hennes man. Har de flytt eller stannat kvar?Och hur känner de om de har tvingats lämna sin enorma trädgård med fruktträd, vindruvor, potatis och grönsaksland, blommor och så alla djuren? Hundarna, hönsen och katterna.Olga och hennes man var volontärer i Toretsk tillsammans med andra i stan stöttade de ukrainska soldater med förnödenheter. Olga lagade stora grytor, bakade bröd och samlade in pengar för utrustning. Det var stora brister i ukrainska armén i början av kriget då när ryska militära underrättelsetjänsten GRU skickade in sin män för att inta städer som Toretsk och Slovjansk under falsk flagg - ett påstått ukrainskt folkligt uppror i öst mot det de kallade regimen i Kiev. I juli 2014 befriades Toretsk av ukrainska soldater, en glädjedag för Olga och maken. Det enda som bekymrade dem då var att de skulle bli invaderade igen.Just det som de oroade sig för mest har nu hänt och jag vet inte var i Ukraina de finns Olga och Volodymyr, eller om de ens finns kvar i livet. Många av de soldater som blev Olgas och Volodymyrs vänner då för tio år sedan är döda nu.Tragedierna avlöser varandra i Ukraina och ändå kan det minst lika ofta komma de mest oväntade hjärteknipande nyheter från vänner där.Som Olena som flydde i början av kriget från Kiev, hon skulle aldrig klara att bo där om elen inte fungerade sa hon eller vara för rädd för luftattackerna. Men hon har återvänt till sin man, köpt en hund och anpassat sig till elavbrotten, så som särskilt den som bor på 16:e våningen med hund måste göra.Eller Sergej som mitt under kriget upplevde den största lyckan, efter att ha fyllt 50 och gift om sig fick han för första gången barn med sin nya fru - det blev tvillingar.Och så Kostja, den försynte, omtänksamme och ibland ganska olycklige Kostja. Två barn med olika mammor, båda flyktingar utomlands. Största hoppet för ett år sen var att hustrun med yngste sonen skulle flytta tillbaka till Kiev. Han letade frustrerat en säker lägenhet, det var svårt att hitta.Häromdagen ringde han för att berätta sin stora nyhet, han har blivit trebarnspappa, en liten dotter har fötts och nu bor alla barnen med mammor i Kiev igen.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

10 Sep 20243min

Utrikeskrönika 9 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, måndag.På mitt gym brukar jag då och då höra fasansfulla skrik. Jag har smugit bakom skärmar och draperier och gamla pingisbord för att försöka ta reda på varifrån skriken kommer.En dag frågar jag tjejen i receptionen varför folk skriker. Det beror på vår naprapat. Vi kallar honom doktor Aj, svarar hon och fnissar.Någon dag senare drar jag till något i min rygg och kan knappt röra mig. Liggande i en märklig ställning på golvet i lägenheten ringer jag min kinesiska vän som säger att hon ska ta med mig till en läkare. Det är traditionell kinesisk medicin. Jag och mina vänner går dit jämt, säger hon.Vi kommer till en liten klinik som doftar av örter. Den kinesiske läkaren är en blind man som behandlas med oerhörd vördnad av alla som rör sig i hans närhet.Jag får lägga mig på en gammal brits med ansiktet mot något plastigt och efter att den blinde läkaren snabbt känt igenom min rygg konstaterar han i princip att jag är bortom räddning. Jag har för mycket kyla i kroppen, förklarar han.Balansen mellan kyla och värme är central i den traditionella kinesiska medicinen. Kyla och värme är energierna yin och yang – två motsatser som samverkar och kämpar mot varandra på samma gång. En obalans mellan dem ställer till problem.Läkaren säger att han ska göra ett försök. Jag vill veta vad han tänker hitta på men min vän förklarar att den blinde läkaren måste man underkasta sig helt och fullt. Inga frågor, annars kan man gå hem. Jag får trettio akupunkturnålar i ryggen. Eftersom jag inte vill framstå som en otacksam waiguo ren – utlänning – så ligger jag där som en nåldyna under två värmelampor och tre broderade dukar i Pekings 33-gradiga sommarhetta.Ingen mer luftkonditionering, läxar den blinde läkaren upp mig och försvinner ut genom draperiet.Senare på kvällen kommer jag att tänka på doktor Aj på mitt gym. Tveksam över om obalans mellan energier verkligen är orsaken till mina ryggproblem och otålig som jag är bokar jag in en tid.Dagen efter ligger jag på en snarlik brits. Doktor Aj är sträng och mycket stark. Han borrar ner sina armbågar i mina lårmuskler och misshandlar skelettet i mina stackars knän. Nu är det jag som skriker. Högt så de gamla pingisborden skallrar.Jag ber att få bestämma lite vad han ska och inte ska göra. Men det får jag inte. Tjejen från receptionen som dyker upp för att kontrollera att jag lever förklarar att Doktor Aj måste man underkasta sig helt och fullt. Inga frågor, annars kan man gå hem.Vad har orsakat mina ryggproblem? Lyckas jag flämta fram genom dödsångesten. Enkelt, säger doktor Aj. Du har suttit med korsade ben. Sluta genast med det.Nästa dag är kroppen öm och full av blåmärken. På ryggen syns spår av nålarna från den blinde läkaren.Men som genom ett mirakel är jag befriad från låsningen i ryggen.Jag tackar doktor Aj och den blinde kinesiske läkaren. Luftkonditioneringen stänger jag numera av. Och sitta med korsade ben – det kommer jag aldrig göra igen.Moa Kärnstrand, Pekingmoa.karnstrand@sverigesradio.se

9 Sep 20243min

Utrikeskrönika 6 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, fredag.Den olympiska euforin har ännu inte lagt sig i Paris och återigen lyser den vackra olympiska elden över Tuilerieträdgården.Det är kanske inte riktigt samma intensiva energi som jag förstod att det var tidigare i somras under OS men fortfarande nu under Paralympics så befolkas Paris av människor i supportertröjor och med flaggor målade på kinderna.Det som är lite annorlunda de här veckorna är att man ser många fler i rullstol eller med kroppsproteser som rör sig på gatorna.En av hjärnorna bakom OS i Paris är stadens borgmästare Anne Hidalgo. Det var hon som i ett pressjippo hoppade i Seine för att visa att floden nu minsann var badbar. Och det är hon som nu fullt ut solar sig i glansen av framgångarna. Anne Hidalgo är så uppfylld av OS att hon föreslagit att de olympiska ringarna ska vara kvar på Eiffeltornet, för alltid Internationella Olympiska Kommittén är helt med på idén. Här ungefär tog det stopp.Eiffeltornet rör man inte hur som helst. Det är inte bara Frankrikes nationalmonument. Det är monumentet som är själva sinnebilden av Paris. Rachida Dati som är avgående Kulturminister och lokal borgmästare i sjunde arrondissementet där Eiffeltornet stoltserar var snabb med att påminna om att innan något beslut, vilket som helst, fattas så måste alla berörda myndigheter och experter få säga sitt. Och familjestiftelsen, som vårdar arvet efter tornets arkitekt Gustave Eiffel, är också de tydliga med att Eiffeltornet inte ska reduceras till en reklamantenn för OS.Och parallellt pågår en namninsamlingslista bland de boende i kvarteret. Kanske lite svårt att tycka så synd om dem som råkar ha en lägenhet med första parkett med den vackra utsikten, men ändå de vill inte heller stirra på de där ringarna för all framtid.Så vad det hände med den här härliga nya Parisandan som blåste in i staden i somras. Ett förändrat Paris, ett Paris med en helt nya aura kring sig som skulle få alla att glömma det tråkiga som inträffade med terroristattentaten mot Charlie Hebdo och BataclanNu verkar istället nya bråk läggas vid varandra som på ett radband. De olympiska ringarnas vara eller inte vara är bara starten. Snart kommer den nya hastighetsgränsen på 50 kilometer i timmen på kringfartsleden runt Paris att bli ett hett ämne. För att inte tala om de nya skyhöga parkeringsavgifterna.Vi får väl se hur det går med den nya positiva andan.Cecilia Blomberg, Pariscecilia.blomberg@sverigesradio.se

6 Sep 20243min

Utrikeskrönika 5 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Sommarens lupiner skulle ryckas upp. Invasiva som de är. Vackra men ett hot mot vår fauna.För att inte tala om de invasiva musslorna på västkusten, död åt dom.Arter som inte hör hemma här.Som stryper det som ska vara.Men de är ju vackra, fyller sin funktion.Och här, tänker ni, kommer ett försök till liknelse, till avbild av vårt samhälle.Fel.Jag kunde lika gärna prata om de smältande glaciärerna i Nordnorge eller i Lappland, men vad ska vi göra, bollen är i rullning – glaciärerna är snart borta.Att det mesta som sker är för mänsklig hand är de flesta överens om, såvida man inte lever i sin egen filterbubbla med likasinnade, men försinkning och fakta säger ändå sitt.Vi måste göra vad vI kan för att göra världen beboelig, trevlig.Och vem vill inte ha det trevligt.Jag tänker på alla skrivbordshatare, de som spyr ur sig ord av hat från ett tangentbord, i säkerhet bakom en skärm.Dessa nutidens riddare.Det är hälsosamt att ifrågasätta, att kritisera.Men hallå.Vart tog det sunda förnuftet vägen, det vi 70-talister växte upp med, varför går hat så ofta före värme och kärlek.Här slirar jag snabbt in på kriget i Gaza.Detta oförsonliga.Där man tydligen är Hamassupporter och antisemit om man bryr sig om civila palestinska liv, där man är terrorist om man inte vill se fler bomber.Eller där man vill att palestinierna ska utrotas om man säger att 7 oktober attackerna var fel.Gråzonerna är försvunna, har rödlistats.Som i Ukraina.Där Ryssland säger att de värnar det ryska, försvarar mot nazister och dödar civila.Familjer utplånade.Enväldigt.De kloka intellektuella samtalen finns inte längre, känslor, allt är det känslor som styr. Och alla har rätt, jag har rätt. Historien har rätt – men hur långt tillbaka går historien.Länge kan vi dividera om vems rätt till vad, men under tiden dör människor, dör barn. De som skulle haft en framtid men som nu kommer att växa upp med hat.Så, är våld och krig alltid den bästa lösningen.Framtiden får utvisa, men jag tvivlar.Så även om lupiner och musslor är invasiva, kanske är de att föredra jämfört med andra som invaderar.Johan-Mathias Sommarström, internationell korrespondentjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

5 Sep 20242min

Utrikeskrönikan 4 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sumy, onsdag.Vi går skyndsamt längs en gata här i Sumy, jag och min ukrainska kollega, alltid lite sena, alltid bråttom, alltid på väg.Jag fipplar med diktafonen, svarar på ett meddelande i mobilen, tänker på frågor jag ska ställa till dem som vi snart ska träffa, de som flytt sina hem från gränsbyarna här i regionen, funderar på om jag kommer hinna skicka iväg ett inslag innan internet försvinner på grund av de ständiga strömavbrotten. Är det förresten normalt att det är så här varmt i september, 30 grader? Tankarna snurrar.– Ursäkta, vet ni var nummer 167 är? Jag lyfter blicken, kvinnan ser undrande på oss, rättar till sitt vita huckle, ansiktet vänligt, rynkorna många.Synd att vi inte har någon tid och inte heller någon aning om adresser här, hinner jag tänka men ångrar mig i samma stund. I stället tar jag och min kollega fram kartan i mobilen och försöker lista ut var husnummer 167 ligger.– Det ska vara ett militärt hjälpcenter, förklarar hon.Vi tar riktning mot adressen men tankarna är på annat håll, på nästa steg, på nästa intervju, på nyhetsflödet. Kvinnan går bredvid, tackar oss för att vi hjälper till. Jag tänker på mitt.– Att det ska vara så svårt att hitta, min son är död, annars skulle jag inte behöva gå dit.Hon säger det liksom i förbifarten, kanske för att bevara oss från sin sorg, inte störa i onödan, kanske för att det inte längre är uppseendeväckande.De är så många nu, de som har förlorat, alla mödrar, fruar, vänner, syskon, alla känner någon. Alla förbigående vi möter längs gatan, hon som nu går in en matbutik, busschauffören, han som sopar en portingång, tonårstjejerna på bänken.Gårdagens attack mot en militärskola i Poltava, över 50 döda, över 200 skadade, en av de dödligaste sedan invasionens början. Ett ögonblick, en ballistisk robot – kvar är de sörjande.Vi går tyst längst gatan, långsamma steg, varför skynda, det andra känns mindre viktigt nu.– När då? frågar jag efter en stund.– Han stupade för fem månader sedan, säger hon lågmält, tittar ut i luften.På centret ska hon fylla i blanketter för att få kompensation, inte för att det finns något i hela världen som kan kompensera hennes förlust.Sorg som inte syns, men som alla bär på, som man inte alltför ofta pratar om i det offentliga, vad ska det vara bra för?167 står det på gatskylten. Vid ingången står en äldre man och röker, kanske ska även han till centret för att fylla i blanketter.– Tack, säger kvinnan innan hon går in genom grinden och vi, jag och min kollega fortsätter till vårt, nästa steg, nästa hållpunkt.Lubna El-Shanti, Sumylubna.el-shanti@sverigesradio.se

4 Sep 20243min