Hemma bra, borta bäst: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 21 april 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, fredag.Det gäller att våga göra bort sig!Jag tänker på det ofta när jag rör mig runt i mitt bevakningsområde. Ständigt nya miljöer, nya sammanhang, nya outtalade koder om hur saker funkar och hur man förhåller sig till varann.Norge, Finland, Island.Det är fantastiskt att få resa runt i så många olika delar av Norden – överallt dit jag kommer möts jag av vänliga och hjälpsamma människor som delar med sig av sina berättelser och som är nyfikna på varför jag kommit till just deras plats på jorden.Men jag har också reflekterat över skillnader i kynne i våra grannländer.På lediga stunder går jag gärna ut på tur, en vandringsled i naturen. Kärleken till naturen hittar jag hos människor överallt i Norden men den finns en liten skillnad i mötet mellan människor där på vandringsleden i skogen.Norrmännen hejar glatt på alla de möter och jag hejar gärna tillbaka MEN när jag prövade samma sak i mötet på skogsstigen i Finland - så tittade folk förvånat på mig.Vad säger du? Frågade mitt finlandssvenska sällskap och plötsligt kände jag mig osäker – använder jag fel fras när jag hälsar – där i skogen?Eller var hon möjligen bara förvånad över att jag hälsade på alla som en tok?Finska är onekligen en utmaning – men jag brukar tänka – det gäller att våga göra bort sig.Finland som tvåspråkigt land har också en kluven inställning till just sin tvåspråkighet. Alla barn får lära sig både finska och svenska i skolan, var tonvikten ligger beror på vilket modersmål du har.Men alla finskspråkiga gillar inte svenskan.I många år har det talats om pakkoruotsi – som står för tvångssvenska.Språkfrågan var också en sak som debatterades inför riksdagsvalet.Nationalistiska Sannfinländarna driver kravet att slopa tvånget för finskspråkiga barn att läsa svenska – pakkoruotsi.Svenska folkpartiet å sin sida kämpar med näbbar och klor för svenskan ställning i Finland.Och svenskspråkiga medier i Finland hårdbevakar vilka politiker som vågar och kan uttrycka sig på svenska.När det gäller språk handlar det ju väldigt mycket om att våga pröva - det handlar inte om att göra bort sig, tänker jag.Och i spåren av – pakkoruotsi – tvångssvenskan, dök det i valrörelsen upp ett snarlikt ord – pokkaruotsi – att prata svenska med pokerface.Helt enkelt att våga prata svenska även om den inte är perfekt.Och flera finskspråkiga politiker ansträngde sig för att också tala svenska i valdebatterna för de svenska väljarna.De vågade – trots att det inte var perfekt – pokkaruotsi.O på det följer pokkasuomi – att prata finska med pokeface – på den sidan står vi med svenska som modersmål.Bra ord tycker jag.Det gäller att våga försöka! Det är inte att göra bort sig.Carina Holmbergcarina.holmberg@sverigesradio.se

21 Apr 20233min

Utrikeskrönikan 20 april 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Häromveckan vaknade jag upp i Jerusalem till nyheten om att al-Aqsamoskén stormades av israelisk polis – brutala bilder där moskébesökare som barrikaderade sig där inne blev slagna av polis med vapen och batonger. Fyrverkerier sköts mot polisen.En ung kille som var i moskén darrar på rösten när han berättar hur förnedrad han och andra besökare blev av israelisk polis. Igen, säger han.Konsekvenserna blev flera och direkta – raketbeskjutningar från flera länder, flyganfall från Israel som svar och terrorattentat.Bland annat dödades två israelisk-brittiska systrar, 20 och 16 år gamla, i sin bil på ockuperade Västbanken. Deras syskon är tröstlösa under begravningen.I jakt på misstänkta gör israelisk militär räder – från staden Nablus sprids filmer på sociala medier på ett tillslag.En tupp hörs gala, väckt av skottlossning istället för soluppgång.Jag besöker staden Nablus med en kollega, staden ligger på norra delen av Västbanken. Det märks att läget är spänt. Längs vägarna dit, som kontrolleras av Israel, ser jag vakttorn med israelisk militär i. Flera av de står i en redo position med ögat i kikarsiktet på vapnet som är riktat mot vägen. En syn jag inte känner igen från mina senaste resor i krigets Ukraina.I Nablus gamla stad pågår försäljning av mandlar, falafel, levande höns, plastleksaker och porslin – Ramadandekoration, vimplar i olika färger, hänger som dekor mellan stenväggarna i de trånga gränderna. Moppar och elsparkcyklar åker förbi på kullerstenarna. Jag känner igen vimplarna som fladdrar i vinden från videor som Israelisk media publicerat – en video från hjälmkameran på israelisk militär som springer i gränderna och skjuter under tillslag mot vad de kallar terrorceller – beväpnade militanta grupperna som finns här, som strider mot israeliska styrkor.En undersökning gjord nyligen visar att bland palestinier finns en majoritets stöd för sådana grupper. Och det syns tydligt i de trånga gränderna här. Överallt hänger också affischer, stora och små – på unga killar i Northface, Adidas- och Nike-tröjor. De flesta har kepsar, palestinasjalar, några av dem kan knappt vara 18 år. Några ler, de håller i olika vapen.Det är porträtt på martyrer – de som dödats av Israelisk militär som regelbundet gör räder här. I en liten butik i en av gränderna sitter två unga killar, de tillverkar och säljer nyckelringar, halsband och muggar med de unga killarnas porträtt på. Unga personer som vi möter har bilderna som bakgrund på sin mobil. Vi stöter ihop med familjemedlemmar till några av de kändaste martyrerna.En 16-årig tjej säger att hon har bara stött på israeliska styrkor en gång, förra sommaren när de kom till hennes hem och grep hennes pappa, säger hon.Hon säger att killarna omkring henne vill beväpna sig, om de inte redan gjort det. De vill befria Palestina, säger hon. Det är bra men själv skulle jag föredra om de fortsatte plugga, gick på universitet säger hon.Israel är så starka, vi kan inte vinna mot dem med vapen säger hon. Med utbildning så kommer vi kunna beskydda oss och landet bättre, säger hon.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sr.se

20 Apr 20233min

Utrikeskrönikan 19 april 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn, onsdag.Solen och värmen har äntligen kommit till Köpenhamn, och passande nog jag också. Det slår mig när jag går längs de vanliga stråken att senast jag var här var det kallt och definitivt inte vår i luften. Valet av varm jacka kändes den gången klokt, idag inte lika klokt. En kopp finkaffe på vanliga stället kostar om möjligt ännu mer än sist.Den allt svagare svenska kronan i relation till den danska är kanske tydligaste indikationen för oss som gränspendlar på det här hållet, på att tiden går.Det var ett tag sedan jag hade nöjet att vara här, andra delar av bevakningsområdet har tagit det mesta av både tid och uppmärksamhet å det senaste. Kanske inte så konstigt när läget i Europa är som det är och med ett Polen, som alltså är den andra halvan av bevakningsområdet, vars utrikespolitiska pondus växer för varje dag. Inte så konstigt det heller, Polen är ju både politiskt och geografiskt väldigt nära nyhetshändelsernas absoluta mitt. Dessutom laddar detta jätteland upp för val i höst.Men nu är jag alltså inte i Warszawa, utan i Köpenhamn, där kaffet blir dyrare och vädret varmare. Och med en känsla av att den politiska temperaturen här gått åt andra hållet. Den dramatik ni kanske mins från höstens valrörelse och vinterns historiska regeringsbildning, har avtagit. Dansk politik skapar inte lika ofta rubriker i Sverige.Samtidigt är ju den danska politiken aldrig händelselös, så jag köper det där hutlöst dyra kaffet, sätter mig i solen och försöker teckna de stora linjerna. Hur har det till exempel gått för den så omtalade danska mittenregeringen? Jo tack, det korta svaret är: sådär. Den passerade 100 dagar strax innan påsk och det sägs ingen annan dansk regering i modern tid tappat så mycket i opinionsmätningarna så fort.Att man bet sig fast i beslutet att avskaffa en populär helgdag, den stora bönedagen, är förmodligen den största anledningen till att man kom på kant med danskarna, Socialdemokraterna med statsministern i spetsen har tappat var fjärde väljare sen i november och är sensationellt nog inte välkomna att tala vid de danska förstamaj-tågen i år.Men regeringspartnern på andra sidan blockgränsen, det liberalkonservativa Venstre, har det inte heller så lätt. Partiledaren, försvarsministern, och en av arkitekterna bakom mittenregeringen, Jakob Ellemann Jensen, är långtidssjukskriven för stress och regeringssamarbetet som skulle bli partiets stora nystart efter år av interna strider och kraftig tillbakagång har blivit - fortsatt tillbakagång. Och på Christiansborg har de förbjudna frågorna börjat ställas: kan man sparka en sjukskriven partiledare? Och vad händer då med regeringssamarbetet?Nä, det har inte saknats drama på Borgen. Standardgissningen bland politiska bedömare är att försöket med regering över mitten kommer överleva som längst till nästa val.Så slutsatsen får blir samma som alltid: det är spännande tider framöver, för oss som gillar dansk politik.Samuel Larsson, Köpenhamn

19 Apr 20233min

Utrikeskrönika 18 april 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Gängkriminalitet och brottsbekämpning är ord i tiden. Inte bara i Sverige. I Indien har den här frågan hamnat i fokus de senaste dagarna efter att den fängslade före detta politikern Atiq Ahmed och hans bror sköts ihjäl i direktsänd tv när han under poliseskort var på väg till ett sjukhus i staden Prayagraj. Några dagar tidigare hade hans son dödats under ett polisingripande.Atiq Ahmed var inte vem som helst, epitet som gangsterpolitiker och Robin Hood har använts om honom. Han var känd för att hjälpa behövande och betala fattigas bröllop ur egen ficka, men han anklagades också för inblandning i mord, kidnappning och utpressning. Den här gången anklagades han för inblandning i mordet på en person som vittnat mot honom. En omfattande historia i sig värd sin krönika; men kortfattat utöver Atiq Ahmed har en av hans söner dödats, några satts i fängelse och hans hustru är på rymmen.Mordet på bästa sändningstid i tv i lördags kväll har skapat debatt kring bristen på säkerhet under fångtransporter. Känns det igen kanske? Men också en diskussion om tillståndet i delstaten Uttar Pradesh där det här hände. Är det total laglöshet som gäller, frågar sig lokala och nationella politiker. Uttar Pradesh har en befolkning lika stor som Brasiliens. Utvecklingsmässigt så har den här delen av Indien länge ansetts ligga efter andra regioner i landet och särskilt landsbygden har haft ett dåligt säkerhetsrykte. När jag rest där har jag ogärna åkt bil efter solnedgång.Oppositionen rasar och kräver den högst ansvarige politikerns avgång. Yogi Adityanath som han heter tillhör det hindunationalistiska BJP som också har styr nationellt. 2017 när Adityanath tillträdde lovade han hårda tag mot kriminaliteten och sedan dess har en ansenlig mängd polisingripanden slutat med att den misstänkte dödats. Enligt en presskonferens som polis i Uttar Pradesh höll i förra veckan har 183 personer dött vid polisingripanden sedan 2017. Enligt polisen är de dödade hårdnackade kriminella. Det händer inte bara i den här delen av Indien utan är ett återkommande scenario inte minst vid spektakulära brott som uppmärksammats medialt och där trycket på resultat varit extra stort.Tre personer greps direkt på plats efter skotten mot Atiq Ahmed. Motiv? Ja enligt indisk media som citerar poliskällor ville de få uppmärksamhet för att de lyckats undanröja en känd kriminell men argument mot den förklaringen har redan hörts.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

18 Apr 20233min

Utrikeskrönika 17 april 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Femårige Matvijs video ”Snart är det påsk” har gjort succé på nätet med nära 31 miljoner, som tittat på när den lille ukrainske bondpojken från Tjerkasy visar runt på familjens gård.Firandet av ortodoxa påsken har precis avslutats, men Matvijs video fortsätter att få nya klick.Det är något med den lille pojkens glada och säkra uppsyn när han ger gårdens hönor mat, visar korna och fälten där hans pappa odlar grönsaker. Precis som Matvij också tänker göra när han blir stor. Pojken visar hur jordgubbsplantorna ska skötas, men att han nog också kan tänka sig att odla bananer i succévideon. Hans pappa, som också lägger ut videos på tiktok och andra sociala nätverk, kommer inte behöva göra någon reklam för sina produkter efter sonens video. I en intervju med statliga ukrainska tv:n säger pappan stolt att Matvij är en naturbegåvning framför kameran.I videon finns inte något alls om den andra ukrainska verkligheten, kriget. Det är kanske därför den har blivit så populär ? Den inger hopp om något annat. Ett vanligt normalt liv utan flyglarm och rädsla för att allt ska slås sönder av en rysk robotattack. Så som hände i helgen i Slovjansk längre österut, där 15 människoliv släcktes av den ryska S-300 roboten. De låg och sov i sina lägenheter på femte våningen, när den slog ned. En tvåårig pojke blev det yngsta offret där. Och i närheten av Cherson dödades en mamma och hennes vuxna dotter vid rysk artilleribeskjutning.En grym verklighet, som ingen i Ukraina någonsin glömmer, den finns alltid med. Även i ukrainska orter längre västerut, som inte lika ofta utsätts för ryska attacker är kriget ändå närvarande. Som när militärer återvänder hem i kistor eller som nu i påskas när en ny fångutväxling med Ryssland innebar att 130 ukrainare kom tillbaka helskinnade hem. Många av dem vände hem till västra Ukraina, efter att ha tillfångatagits under strider i öster.Där i öster där beskjutningen är som värst finns också oväntade mer positiva nyheter. Som att antalet nya jobb ökar i Cherson i år, att företag satsar igen trots kriget och rysk beskjutning. Det behövs arbetare för att återuppbygga broar, hus och infrastruktur. Men jobben finns även inom andra områden. Ny statistik visar på samma trend i hela Ukraina, färre arbetslösa och fler jobb att söka.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

17 Apr 20233min

Utrikeskrönikan 14 april 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, fredag.“Du får la fråga Ove”.Så sa vi ofta så till varandra i min familj när jag växte upp när man fick en fråga som man inte riktigt kunde svara på."Du får la ta och fråga Ove".Ett annat uttryck med något större spridning än i min familj är det ofta använda svaret på frågan "hur har du det, jo, det är mycket nu".Båda de här uttrycken har på sistone ofta kommit för mig. För det är verkligen mycket nu.Väldigt mycket för tyskarna.Kärnkraften ska bort, stängs av för gott, för denna gång iallafall, i morgon, gas och ölpannor för uppvärmning av husen ska bort, förbränningsmotorn ska bort, även i nationalklenoden Golf, ingen mer Golfmodell med förbränningsmotor kommer byggas meddelade Volkswagen nyligen, framtiden för den fria farten på autobahn diskuteras för fullt, priset på traditionella nationalrätten currywurst har gått upp rejält för att inte tala om vad det gjort på den nya moderna nationalrätten Dönerkebab, herrlandslaget i fotboll vinner inte längre, Bayern München förlorar i både inhemsk och europeisk cup trots ny monstertränare och förbundskanslern heter sen ett år tillbaka inte längre Angela Merkel.För att nämna några saker som gör att man kan just kan slå fast att det är mycket för tyskarna just nu.Och det slog mig häromdagen att var och när jag än hamnar som korrespondent och så landar jag i ett land som är lite i uppror, förändring och ett slags generaldebatt med och om sig självt och många är lite arga eller irriterade på det utifrån.Så var det i USA under finanskrisen där, vad håller man på de på med på Wall Street egentligen fick jag försöka svara på i sändning efter sändning, för att inte tala om åren här i Berlin under Eurokrisen, då många var arga på Merkel på hennes stenhårda sparkurs mot bland annat Grekland.Daniel Alling, vår korrespondent i Berlin, varför gör Tyskland på detta vis? Jag erkänner villigt att det inte alltid är lätt att förklara.För att, ännu mer inte tala om åren i Brexitstorbritannien när alla storögt tittade på när britterna högljutt och intensivt debatterade om hur brexit egentligen skulle se ut och man gång på gång som korrespondent fick försöka svara på om parlamentets regler tillät att Boris Johnson gjorde på ett visst vis eller ej.När jag under de nämnda tillfällena skulle försöka förklara skeendet och när jag nu ska försöka förklara de stora förändringarna som sker här i Tyskland för närvarande så är det inte utan att jag då och då, mitt i direktsändning eller när jag ser frågelistan i manusskriptet i förväg får för mig att helt enkelt damma av vårt gamla familjeuttryck och bara säga rakt ut till programledaren att "Jaa, du, du får la ta och fråga Ove".Det är sannerligen inte lätt alltid att förklara eller förstå ett annat land, man får göra så gott man kan, men en sak är helt klar:Det är mycket nu!Daniel Alling, Berlin

14 Apr 20233min

Utrikeskrönikan 13 april 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Turkiet, torsdagDet krasar under fötterna, som att gå på en strand med torkad tång och stenar. Såna där stenar som havet år efter år sakta slipat runda, lena.Men det är inget hav.I horisonten inte mötet mellan himmel och vatten med en fantasifull solnedgång.Ljuden inte måsarnas skratt och sorlet från lekande barn.Det är byggnader, såna som nyss stod här.Var människors trygga hem.Horisonten fylld av byggdamm och ljuset från skarpa strålkastare.Ljudet från brummande dieselkraftverk, grävskopors arbetande, men från barnen hörs ingenting.Det är betong som krasar under fötterna.Betong och glas.Det ligger människor där. Under mina fötter.Ingen vet hur många.Tröstlösa försök görs att både med grävskopor och förhand gräva fram det man hoppas ska vara överlevande.Oftast för sent.En 6-åring dör framför räddningsarbetarnas ögon.Enstaka under sker. Människor som tärda visar livstecken efter 10 dygn i ett krossat hus.Under några veckor i februari var all världens strålkastarljus riktade mot städer och samhällen som Hatay, Adıyaman, Kahramanmaraş, Nurdağı, Gaziantep och områden i norra Syrien dit ingen utomstående kom in.Världens mediakårer har åkt hem nu, nyhetsfokus riktas åt annat håll. Det är naturligt, det är så det funkar.Men det är nu katastrofen på allvar börjar sjunka in. Hos mig som plötsligt i mitt inre inser vidden, drömmer drömmar om skalv, om rasmassor och sorg.Men framförallt hos de som lever där, de som är kvar.De som nu ska försöka börja leva igen, börja om ett liv.Alla deras framtidsplaner har begravts i rasmassor orsakade av knappt två minuters kollision mellan kontinentalplattor. Alla minnen krossade av betong.De skulle ju gå till jobb och skolor som vanligt den där måndagsmorgonen, istället förändrades allt i ett enda slag.Barn, föräldrar, syskon och vänner. Borta.Arbetsplatser förstörda. Inkomster reducerade till noll.Människan är en mästare på att överleva, det har vi sett i åtskilliga katastrofer och krig.Men hur börjar man egentligen om från noll, när man förlorat allt.50 000 döda på ögonblick – men miljoner offer.Det är svårt att hitta tröst, för allt kommer att hända igen, ingen vet var, ingen vet när – det enda vi vet är att.Tittar under mina kängor, små betongbitar har kilats fast under sulan. Minnen av det som en gång var.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent

13 Apr 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Så här i påsktider kan det vara på sin plats att prata lite om kärringar.Enligt en forskningsstudie upplevs kvinnor i arbetslivet som mest osympatiska vid 47 års ålder. För både män och kvinnor gäller att de uppfattas som mer effektiva och kapabla ju äldre de blir – men medan män tydligen är lika charmiga yrkeslivet igenom, blir kvinnor kyligare upp i åren och karriären. Eller – det är så de upplevs.Det kan ju vara så att det hela ligger i betraktarens öga. Studien använde sig av en mätmodell kallad Bem's sex role inventory, som ofta används för att studera könsroller. Enligt modellen är typiskt manliga egenskaper till exempel oberoende, analytisk, tävlingsinriktad och att ha ledarskapsförmågor. I beskrivningarna av en feminin person ingår ord som foglig, lojal, förstående och blyg.Men det kan ju också stämma, upplevelsen av de 47-åringa kvinnorna. Kanske är det vid den åldern som vi har fått tillräckligt med erfarenhetsmässigt fuck off-kapital och kan bry oss lite mindre om vad folk tycker och tänker.Vi är nog många som skulle önskat att vi hade haft lite mer av en 47-årings pondus när vi klev in i arbetslivet som försiktiga tonåringar. Kanske hade vi då sagt ifrån, när vi blev fnysta åt av chefen på mataffären där vi jobbade extra, när vi frågade varför tjejerna bara fick sitta i kassan medan killarna fick variera med golvpass och lära sig stå i ost- och charkdisken.Kanske hade vi som sjuksköterskor i 30-årsåldern ifrågasatt de tysta reglerna kring vem i personalrummet som var ansvarig för kaffekokning och vem som får avbryta vem under en läkarrond.Eller, kanske hade vi ställt till en scen när vi som 20-nånting-åriga inhoppsvikarier i mediebranschen insåg att det kunde hända att man plötsligt slutade bli inringd om man hade uttryckt kritik mot en chef.Kanske hade vi tagit lite mindre skit helt enkelt. Men, det vore förstås olidligt om alla klev in i arbetslivet som garvade, kaxiga 47-åringar. Själv tänker jag att jag ska tillåta mig – eller kanske till och med sträva efter – att bli lite mer som min gammelfaster Viveka när jag blir 47. Ett original på alla vis, iförd enkom färgglada loppisfynd, sällan matchande, dök hon i min barndom upp hemma hos oss då och då, gärna vid middagstid och alltid oanmäld, när hon hade vägarna förbi. Då hade hon oftast varit på Cinemateket och sett någon knepig film. Min mamma blev alltid överförtjust när hon kom, trots att hennes omdömen om maten kunde vara chockerande ärliga. Faster Viveka hade böcker i köksskåpen och lagade troligen aldrig mat. Hennes värdinnereplik när jag besökte henne var: Vill du ha varmt eller kallt kaffe.Viveka får kanske bli en figur att leva upp till lite lagom, utifrån dagsform och humör. Hur som helst, om ni såg några kärringar med attityd häromdan, flygandes på en kvast och med katt och tekanna, så kan det vara så att det bara var vanliga damer, nyss fyllda 47.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

12 Apr 20233min