Den överlevandes skuld: Cecilia Uddén, Kairo

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, tisdag.Ibland tycker makthavare att folk är lata. Senast var det presidenten i Ecuador som uppmanade sina landsmän att jobba lite hårdare.Han hade mötts av protester för att han höjt momsen från 12 till 15 procent, med motiveringen att pengarna behövs i det allt mer krävande kriget mot knarkkartellerna.Och då sa presidenten: Hörrni, sluta klaga och jobba lite mer, jobba lika mycket som vi gör i regeringen. Då kommer ni att ha förrätt, varmrätt och efterrätt på bordet hemma.I ett land med dollar som valuta där var fjärde invånare tjänar under ett tusen kronor i månaden, och där över hälften arbetar utan arbetskontrakt och socialt skydd med upp till 15 timmar långa arbetsdagar, togs presidentens uppmaning emot med enorm ilska.Många påminde presidenten att han kommer från en av landets rikaste familjer och aldrig lidit materiell nöd.Den ecuadorianske presidenten är inte den förste som gör så.De stora protesterna i Chile 2019 hade som gnista höjningen av tunnelbanetaxan – och eftersom höjningen var störst under rusningstid sa ekonomiministern i tv: Gå upp lite tidigare så blir det billigare resa.Sen gick det ju som det gick – massprotesterna med miljonmarscher var nära att fälla den chilenska regeringen. Ilskan bland vanligt folk kände inga gränser.Efter mina år som korrespondent i Latinamerika förstår jag den vrede som dessa uppmaningar från makthavarna väcker.Jag har träffat föräldrar som varje dag – måndag till lördag – går upp klockan fyra för att förbereda barnen till skolan och samla ihop grejerna inför en ny arbetsdag med försäljning av bullar, smörgåsar och kaffe på gatan. Ofta börjar arbetspasset halv sex på morgonen och sträcker sig till klockan 19-20 på kvällen.Familjer som på detta sätt att försörja sig lever på existensminimum, eller under.Människor som går sjuka till jobbet för att de inte har råd att stanna hemma. Eller som på sena kvällar efter det långa och tunga arbetspasset syr kläder som bisyssla för att få in lite extra pengar och kunna köpa skor till barnen.De är miljoner och åter miljoner här i Latinamerika, folk som sliter hårt varje dag och ändå inte har råd med det mest grundläggande.Hur och när ska dessa miljoner kunna jobba lite hårdare eller gå upp lite tidigare, så som ministrar och presidenter vill att de ska göra?I botten finns tanken att de fattiga är fattiga för att de är lata, och det tycker inte bara de däruppe. Även vanliga lågbetalda arbetare kan uttrycka sig så om sina ännu sämre lottade medmänniskor.Och vad som kanske är ännu värre – de människor som jobbar 14 timmar om dagen och ändå lever i fattigdom – de tror att livet är så beskaffat. De känner inte till nått annat, och den föreställningen för de över till sina barn. Just detta brukar beskrivas som underutvecklingens gissel.Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se

27 Feb 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Charkiv, måndag.Häromdagen träffade jag Bogdan, en soldat som jag följt genom Rysslands anfallskrig.Sist vi sågs var för ett och ett halvt år sedan, då var han 25 år gammal. I dag är han något äldre, huden något blekare och håret något tunnare. Men han är sig lik, lite rastlös och lågmäld.Berätta, vad har hänt sedan sist? Vad har du haft för dig?Någon annan skulle kanske svara: Köpt bil, bytt jobb, skaffat tjej. Men frågan är ställd till en soldat i krig och Bogdan börjar rabbla namn på byar, samhällen, städer, frontlinjer, Bachmut, Kupiansk och Balakliia. Hans liv i ett och ett halvt år men också så mycket längre.2014 åkte han hemifrån, nyss fyllda 18, sa till föräldrarna att han skulle iväg på jobb men tog i stället värvning i försvaret och kastades direkt in i kriget i östra Ukraina. Det är snart tio år sedan den dagen.”Ja, jag har förlorat det viktigaste i det är kriget – min tid och min ungdom”, sa han.”Och just därför, just för att jag redan har betalat ett så högt pris, så går det inte att backa. Jag personligen skulle inte klara av det, att ge upp”.Bland det dyrbaraste vi har, tid. Krigets yttersta pris, dyrbar, oåterkallelig, oersättlig och försvunnen där i skyttegravarna. Ett pris som många, likt Bogdan, tvingas betala med. Men också värdesätta, de få stunderna, de alltid för korta.Som när jag stod vid Kramatorsk tågstation. Kramatorsk, i Donetskregionen, numera något av en enda stor militärförläggning.En blomkiosk ligger intill, inte så konstigt. För precis innan tåget ska ankomma, tåget västerifrån, fylls perrongen av soldater och nästan alla med en blombukett i handen. Väntandes på sina nära.För soldaterna kan ofta inte lämna basen, i stället kommer deras fruar, flickvänner eller partners hit för att hälsa på.Och tåget kommer och perrongen fylls av par som håller om varandra, så där hårt och efterlängtat och då känns det faktiskt som att tiden står stilla.Ögonblick av total lycka, som känns i luften, trots att det är krig. Och hur banalt det än må låta så är det väl det här människor i krig blir bra på – att värdesätta.Vad värdesätter du Bogdan, frågade jag och han svarade kort – dagen.Lubna El-Shantilubna.el-shanti@sverigesradio.se

26 Feb 20242min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stavanger, fredag.Jag håller unika och dyrbara mineraler i min hand. Prover plockade från havets botten, på djup där ingen människa varit förut. Upplockade med fjärrstyrda maskiner utrustade med gripklor. Det är hårt, sprött och strävt. Svart, rostrött och till och med lite glimmande blått. Flera olika prover ligger uppradade på ett långt bord. Mineraler, prover som vanvördigt och med ett otränat öga kan beskrivas som vilken sten som helst, men som blivit sprängstoff. Jag är i Stavanger i sydvästra Norge. En anrik hamnstad som präglats först av fiske och sedan av drygt 50 år av oljeutvinning. Stavanger kallas också för oljans huvudstad. Här samsas sagolikt vacker natur, fjordar, en gammal trästad från mitten av 1800-talet sida vid sida med den betydelsefulla oljeindustrin ute på Nordsjön.Stavanger är Norges befolkningsmässigt tredje största ort och har sedan tidigt 1970-tal vuxit rekordsnabbt. En utveckling som stavas olja. Här finns huvudkontoren för både energiföretaget Equinor och statliga Sokkeldirektoratet som ansvarar för att dela ut olje- och gaslicenser.Och det är i Sokkeldirektoratets geobank, inhyst i källaren i huvudkontoret strax utanför centrum som jag får hålla i de unika mineralerna, hämtade på upp till 3000 meters djup långt ut i havet mellan Norge och Grönland. Myndigheten har nu också fått ansvar för Norges planer om djuphavsbrytning efter åtråvärda mineraler. Mineraler som behövs till vår moderna teknik och den så kallade gröna omställningen: batterier, elbilar, vindkraft.Och det finns de som gör jämförelser med norska oljefyndigheter på 1970-talet. Stora fyndigheter av mineraler kan innebära jobb, pengar, framtid. Norska Stortinget har sagt ja till att gå vidare med planerna men kritiken är kraftfull.Det saknas tillräcklig kunskap om vad brytningen i havsdjupen innebär för den unika, och hittills orörda havsmiljön menar kritikerna som manar till försiktighet. Vi måste lita på fakta är beskedet från norska politiker som menar att Norge går tillräckligt försiktigt fram. Och än är det inte fråga om någon kommersiell brytning.I Sokkeldirektoratets källare möter jag personal, som visar upp tjocka buntar av utredningar som gjorts. Kalkyler och beräkningar av vilka fyndigheter som kan finnas och hur de eventuellt ska kunna utvinnas. Men många frågetecken återstår.Jag väger de olika mineralerna i min hand, sten – med så stor betydelse på olika sätt. För miljön, för modern teknik.Djuphavsbrytning – lägg ordet på minnet – det här är med all säkerhet inte det sista du hör om ämnet.Carina Holmberg, Stavangercarina.holmberg@sverigesradio.se

23 Feb 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tokyo, torsdag.Jag är på väg till ön Guam i västra Stilla havet. Där finns ett valspråk som lyder: ”Där Amerikas dag börjar”. För när de första solstrålarna når över horisonten och träffar kalkstensklipporna på ön är det fortfarande eftermiddag dagen innan i New York, femton timmar bakåt i tiden, 13 000 kilometer bort.Under det brittiska kolonialväldets storhetstid sades det att solen aldrig gick ner över det brittiska imperiet. Det gäller även för USA idag.Med undantag för några år av japansk ockupation under andra världskriget har Guam varit amerikanskt sedan ön erövrades från spanjorerna under det spansk-amerikanska kriget 1898. FN kallar ön för ett icke-självstyrande område. En koloni, skulle vissa säga. Den amerikanska konstitutionen definierar området som USA:s egendom snarare än en del av USA – ett ”oinkorporerat territorium”. Konkret innebär det att de 170 000 invånarna där inte har någon röst i det amerikanska representanthuset, och inget inflytande i höstens presidentval.Samtidigt beskrivs Guam ofta som avgörande för USA:s säkerhet, en spjutspets, eller USA:s osänkbara hangarfartyg i Stilla havet. På Andersen Air Force Base på öns norra del står just nu amerikanska B52-bombplan uppradade intill stridsflyg från Japan, Sydkorea, Australien och andra länder som deltar i den omfattande militärövningen Cope North.Ur militär synpunkt handlar detta om avskräckning, om att göra Guam säkrare och projicera amerikansk makt i en region där Kina blir alltmer påstridigt. De på Guam som är kritiska till USA:s militära närvaro menar tvärtom att den gör ön till en måltavla.När myndigheter och tankesmedjor gör så kallade ”war games”, alltså simulerar vad som skulle hända i en väpnad konflikt med Kina kring Taiwan, så blir Guam attackerat i så gott som alla tänkbara utfall.Statsvetaren Kenneth Kuper på University of Guam har påpekat att precis som Stilla havets önationer drabbas oproportionerligt hårt av klimatförändringarnas konsekvenser, så riskerar de också att få bära en oproportionerligt stor del av förödelsen i ett framtida storkrig.Axel Kronholm, Tokyoaxel.kronholm@sverigesradio.se

22 Feb 20242min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skåne, onsdag. Rabaldret kring den avhoppade socialdemokraten Jamal El-Haj har nått Danmark. När jag bläddrar igenom danska Politiken – som för övrigt fortfarande utkommer i härligt enormt broadsheet-format – så stannar jag upp och läser – som alltid – nyfiket hur den svenska inrikespolitiken berättas från danskt håll. Sakligt redogör min danska kollega för turerna, hur El-Haj till slut lämnar partiet, och om den socialdemokratiska ilskan när han meddelar att han trots det kommer sitta kvar i Riksdagen som politisk vilde. Men här märker jag hur journalisten – för att begripliggöra alltihop för den danska publiken – känt sig tvungen att stanna upp och förtydliga. För i Sverige, förklarar reportern pedagogiskt, finns inte samma tradition som i Danmark, att fortsätta som folkvald utan att representera det parti man en gång ställde upp för.Med andra ord: i Danmark är man mer van vid den här typen av oreda i leden, än man är i Sverige.Ja, jösses ja, där slog han huvudet på spiken, tänker jag och slår ihop min tidning. För ska man nämna en enda skillnad i politisk kultur mellan Danmark och Sverige så är det kanske det här med politiska vildar – eller løsgænger, som de kallas i Danmark. Visst förekommer de i Sverige, men i Danmark är det alltså en tradition.I och med Jamal El-Hajs petning finns det nu två politiska vildar bland Riskdagens 349 ledamöter. I det danska Folketinget finns bara 179 ledamöter, men antalet vildar är tre gånger så många som i Sverige. De senaste fem åren har det hänt fem gånger i Sverige att en parlamentsledamot lämnat sitt parti men suttit kvar på sin stol – i Danmark hela 28 gånger. Efter förra Folketingsvalet 2022 tog det bara en vecka innan den första vilden var ett faktum. Och det finns en och annan dansk politisk vilde som man minns. Som Uffe Elbaeck till exempel, som varit politisk vilde två gånger – alltså valts in i Folketinget i två olika val, för två olika partier, och hoppat av båda. Sen har vi Naser Khader, som hoppade av Radikale Venstre, var vilde ett tag, bildade ett nytt parti, Liberal Aliance, hoppade av även det partiet, blev vilde igen och sen anslöt sig till Konservative. Alltihop under en och samma mandatperiod. Härom året uteslöts han för övrigt av Konservative – blev vilde en tredje gång innan han lämnade politiken.Eller Dansk folkepartis nuvarande ledare Morten Messerschmidt, som 2007 hoppade av Dansk folkeparti, blev vilde och sen anslöt sig till partiet igen tre veckor senare. Och en av de mer nutida exemplen: Pernille Vermund, partiledare för Nya Borgerlige, som i januari i år helt sonika la ner partiet, upplöste folketingsgruppen och blev løsgænger. Det finns många fler exempel, men jag stannar där. Om politiska vildar är bra eller dåligt för demokratin kan jag inte bedöma. Men jag vågar påstå att det ständiga av- och påhoppandet gör den danska rikspolitiken liiite roligare att följa, än till exempel den svenska. Samuel Larsson, Danmarkskorrespondentsamuel.larsson@sverigesradio.se

21 Feb 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.I augusti i fjol fyllde en av Putins närmaste 70 år. Det påstås att det som hände i fredags var en försenad födelsedagspresent till honom från sin gamle universitetskamrat i Leningrad. Denne 70-åring hatade en betydligt yngre man så att han lät honom långsamt dö på en plats där han inte hade en chans att kämpa emot. Som inkvisitionens plågsamma avrättningar av de dödsdömda.”Han borde inte ha kommit tillbaka, viskas det i maktens korridorer, men han gjorde det så han får skylla sig själv.””Kunde han inte nöjt sig med att nästan dö av förgiftning för tre år sedan. Och allt är ändå västs fel”, ylar de förutsägbara propagandisterna på tv:n.Nu sitter 70-åringen som högste chef för den inflytelserika utredningskommittén och beslutar även om kroppen – som om det inte vore nog att föremålet för hans djupa hat är död. Han har också makten över hur kvarlevorna hanteras, hur länge det ska dröja tills de anhöriga ska få se Aleksej Navalnyjs döda kropp? En del av viskarna i maktens korridorer säger att de kanske aldrig får kroppen. För då blir det begravning och hur ska en begravning kunna ske utan att den blir en manifestation till den dödes minne? Det har hänt förr i det stora landet att människor som avlivats för sina åsikters skull bara försvunnit, utan att de anhöriga har fått veta vare sig att de dött, när eller var de nu finns.Hatet hos den långe, men ändå korpulente, 70-åringen grundar sig i en av Navalnyjs alla avslöjande undersökningar. Om hur 70-åringen i Putins närhet berikat sig med tillgångar utomlands och blivit mångmiljardär. Det var länge sedan det avslöjades, men 70-åringen glömmer inte. Han är också känd för att personligen kört ut en av prisade Novaja Gazetas journalister i skogen 2012 och dödshotat honom för artiklar han skrivit om en massmördare, som kom undan för lätt.Så sker i det stora landet – mördarna får kortare straff än de som bara sagt ”stoppa kriget!”.Men det stora landet kommer få problem. Även om de lärt sig hur moln ska sprayas för att få soligt vid de årliga militärparaderna har de ännu inte rått på regnbågen.Och regnbågen ser allt för mycket ut som en extremist. Därför förbjöds i helgen mässan Amore mi, för alla som älskar de rosa enhörningarna My Little Pony. Inte ens det faktum att de bytt de små rosa plasthästarnas manar till färgerna rött, blått och vitt hjälpte.För den främsta ponyn i familjen, som ska se till att himlen är klar och blå, heter ju fortfarande Rainbow Dash och alla vet att hennes man är i regnbågens färger. Med ryska betongmännens logik: En spridare av extremism, en förespråkare för den internationella HBTQ-rörelsen.Min enda tröst i allt eländet, som präglat de senaste dagarna är att döden även kommer ifatt mördarna själva.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

20 Feb 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, måndagEfter över 15 år här i Belgien har jag nu tagit ett stort kliv in i det belgiska samhället. På riktigt.För nu har jag och min familj nämligen blivit en del av den officiella belgiska statistiken.Även om det skavde lite med vår jämställda svenska bakgrund.Det började för några veckor sedan med det här…Knack.En äldre herre kom och knackade på vår port.Han kom från Stat bel - belgiska motsvarigheten till Statistiska centralbyrån.Vår familj hade blivit slumpmässigt utvald att delta i en undersökning som görs var femte år på uppdrag av Sciensano, typ Folkhälsomyndigheten.Faktum är att jag hade fått brev om detta några veckor tidigare men det hade hamnat i högen med mindre viktiga papper att titta på vid senare tillfälle. Som inte blev av.Men så stod då plötsligt statistikern där på vår tröskel och ville boka tid för samtal.För det ska sägas att detta inte handlade om någon mindre enkät man kunde riva av på nätet eller på telefon. Nej, det krävdes ett fysiskt besök där statistikern skulle prata länge och väl med samtliga familjemedlemmar: pappa, mamma och två barn. Min sambo, som var den som öppnade dörren då jag var ute på jobb, erbjöd mannen att komma in direkt men nej, det gick absolut inte. Han var nämligen tvungen att börja utfrågningen med le chef de famille - familjens chef, vilket råkar vara undertecknad i det belgiska systemet.Just detta, att en förälder klassas som en slags överhuvud i belgiska familjer sticker fortfarande i våra svenska ögon även om vi bott många år i Belgien och även om det mest är en pappersprodukt som inte har någon större praktisk betydelse, annat än när jag ska deklarera.Hur som helst, eftersom familjens chef, det vill säga jag, inte var hemma, blev vi tvungna att boka en tid senare.Efter många om och men och hastigt ändrad tid på grund av mitt journalistiska arbete som är svårt att planera fick vi tillslut till ett datum som passade alla.Det blev ett samtal som kom att vara i två timmar med en massa frågor om alltifrån sjukdomar och mediciner, träningsvanor, utbildning, skola, relation med vänner och inkomst.Just den sistnämnda frågan om inkomst kom också att skava lite. Eller, inte frågan i sig utan snarare kommentaren från statistikern i samband med att frågan ställdes.Han försäkrade nämligen att inkomstuppgifterna som vi angav inte kunde härledas till just oss, det var anonyma svar och oavsett skulle de inte delas med Skatteverket. Som om han utgick ifrån att vi inte redovisade alla inkomster.Det kanske också säger något om det belgiska samhället som min familj, nu rent statistiskt, blivit del av.Andreas Liljeheden, Bryssel

19 Feb 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Cartago, fredagJag har rest vidare till Costa Rica, efter några dagar i Honduras. Och från det lilla landet, mitt på remsan mellan Nord- och Sydamerika, tar jag med mig många intryck.Den politiska historien om Honduras är som en överdriven gangsterfilm. Den förre presidenten sitter fängslad i New York, anklagad för narkotikahandel. Rättegången börjar nu i dagarna. Och han är bara en i en lång rad giganter med blod på händerna. Som sällskap har han en tidigare rikspolischef, höga militärer och politiker. Hans bror, en tidigare kongressledamot, sitter redan i amerikanskt fängelse på livstid för att smugglat kokain och tagit emot pengar av den ökända knarkkungen El Chapo.Med viss galghumor skulle man kanske kunna skratta åt eländet, om det inte vore för vad det här har fört med sig. Våldsamheterna i Honduras är på en nivå som är svår att ta till sig. För tio år sen toppade den kommersiella huvudstaden San Pedro Sula den makabra listan över städer med flest mord per capita. I hela landet, med en befolkning lika stor som Sveriges, skedde i genomsnitt 20 mord – om dygnet.Honduras har stiftat en lag som förbjuder två män att åka på samma motorcykel. Men det har inte med trafiksäkerhet att göra. Det beror på att en stor del av alla mord är beställningsjobb och sker just från motorcykel, med en torped bakom föraren. Men det som hände efter att lagen infördes, berättar en honduransk journalist, var att de kriminella gängen snabbt lärde upp sina flickvänner i torpedjobbet.Och kvinnor är, utöver offer för ett utbrett våld i hemmen, också delaktiga i de extrema våldsamheterna. Förra året skedde den största massakern av och mot kvinnor i Latinamerika, när medlemmar ur det kriminella gänget Dieciocho dödade 46 andra interner i ett kvinnofängelse.Trots att den nya presidenten – en kvinna för övrigt – har sagt sig vilja ta tag i korruptionen, har inte mycket hänt. I den årliga rankningen av Transparency International över korruption i världens länder, där Danmark och Finland är etta och tvåa och Sverige halkat ner till nummer sex, ligger Honduras stadigt på nummer 154. Korruptionen och våldet påverkar hälsan på flera sätt. Hälso- och sjukvårdssektorn är en av de mest korrupta, och den offentliga sjukvården går följaktligen på fälgarna. Honduras har regionens högsta barnadödlighet.Costa Rica, där jag är nu, bara några hundra kilometer söderut, är om man jämför något av en motsats. Costa Rica hamnar på korruptionsrankningen strax under länder som Spanien och Tjeckien, och ovanför Polen och Grekland. I levnadslängd och hälsa kan Costa Rica jämföras med höginkomstländer i Europa.Det är förstås inte bara våld och ond bråd död i Honduras, och allt är inte toppen i Costa Rica. Här finns också narkotikahandel och utsatta migranter. Men jag tror att det här är första landet jag rest till, efter snart tre år som hälsokorrespondent, som har gratis sjukvård för alla oavsett ålder, inklusive tandvård. ”Vi har ett solidariskt system”, sa en chef i primärvården jag intervjuade. ”Och med vårt förebyggande arbete, får vi en friskare befolkning och det behövs mindre av den dyrare sjukhusvården.” Så enkelt, och ändå, uppenbarligen, så svårt för så många både rika och fattiga länder.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

16 Feb 20243min