Oväntade motgångar: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönikan 19 september, 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Och jag väntar på morgondagen, vi är många som gör det i ett fåfängt hopp om att det ska ta slut lite snabbare. Nej, jag menar inte livet.Men att tiden ska gå lite fortare. Som för Anja Arsjipova som i månader väntat i ryskt häkte på att dömas till 15 års fängelse. Ett fullständigt absurt straff grundat på de nya ryska ”lagar” där kritik av rysk militär ger fängelse eller kallas för att ha spridit fejkad information.I grannlandet Belarus är straffen något kortare för det som kallas att förolämpa statliga tjänstemän.Som 51 åriga tvåbarnsmamman Julia Kolos, chef för en statlig rättsmedicinsk avdelning. Men i augusti greps hon anklagad för att ha förolämpat en statstjänsteman. Var hon för kritisk eller kom på kant med fel kollega, det vet vi inte. På listan över drygt 1 500 politiska fångar i Belarus har många fängslats just för att ha förolämpat tjänstemän eller talat illa om ledaren, han som brukade kallas Europas siste diktator Aleksandr Lukasjenko.Anja Arsjipova delar sitt öde med runt 20 000 andra gripna i Ryssland. Landet har slagit rekord under sitt krig mot Ukraina. Ett skamligt rekord i gripanden och fängslanden av människor som bara sagt nej till kriget eller stött dem som gripits för att de utövat sina enligt rysk grundlag skyddade rättigheter som yttrandefrihet. En inskriven rätt, som myndigheterna inte bryr sig om. Precis som domstolarna inte har något med rättvisa att göra.FN:s människorättsråd i Geneve har nu för första gången publicerat en rapport där det tydligt slås fast att Ryssland aldrig slagit till så hårt mot civilsamhället, som under tiden kriget pågått. Tystat oberoende röster, förbjudit civila organisationer och dömt till långa fängelsestraff – historiskt långa.Det drabbar vanliga ryssar, som Anja från St Petersburg, historieläraren, doktoranden i matematik från Moskvas universitet, fritidspolitikern i en stadsdel i Moskva, pappan vars dotter ritade en teckning mot kriget, Jurij Dmitrovitj som kartlade sovjetiska offer för utrensningar i Karelska skogarna, journalister, bloggare och så några mer kända som Aleksej Navalnyj eller Ilja Jasjin.För Anja Arsjipova väntar först en födelsedag i morgon i häktet, hennes första födelsedag i fångenskap. Hon fyller 26 år och på nätet pågår en insamling för att skicka tårtor till henne och cellkamraten, som också har födelsedag i morgon 20:e september. Dessutom samlas pengar för att köpa en tågbiljett till Anjas mamma, som bor i Barnaul nära 350 mil från Moskva, tågresan tar två dagar och nio timmar.Hon kommer inte hinna till dotterns födelsedag, även om de får ihop tillräckligt med pengar till biljetten.Skattar mig lycklig som kommer hinna fira en för mig mycket viktig person 20:e september. När han föddes följde jag processen på distans från Moskva. Men i morgon är jag på plats då mormors bäste Ture fyller 10 år.Rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren för P1 Morgon.maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

19 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 18 september. 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris Måndag,Gud uppenbarade sig plötsligt i mitt liv, när jag klev ur planet i Marrakech, och ställde sig mitt i vägen där i de karga Atlasbergen, när jag skulle göra mina intervjuer.- Vad tänker du om det som hände?- Gud vill säga oss något. Det finns mycket korruption i världen.- Vad känner du?- Vi kan inte invända. Det är Guds verk.- Hur mår du?- Jag tackar gud för att jag överlevde!- Hur ser du på framtiden?- Jag tror på Gud och vet att han kommer att hjälpa mig. Det är klart att det finns svenskar som tänker så. Att Gud konkret ingriper i vår vardag, men jag har tidigare ALDRIG fått det svaret på en enda fråga, under mina 25 år som journalist.När jag var praktikant på EU-kommissionens generalsekretariat i Bryssel sa min handledare - en djupt troende katolik från Österrike - och tillika rådgivare åt dåvarande kommissionens ordförande Romano Prodi - i förtroende och med sänkt röst till mig att AIDS - epidemin i Afrika var ett sätt för gud att begränsa befolkningsökningen i världen.Den slutsatsen läste jag dock aldrig i något policydokument. Sådana åsikter får man hålla tyst om i Europa om man hyser dem, och vill behålla sin trovärdighet. Intellektuellt/teologiskt har vi ju här annars löst dilemmat med en allsmäktig Gud i kombination med bottenlös misär, med att det antingen också finns en ond kraft, eller med att Gud visserligen har skapat oss och är allsmäktig men inte blandar sig i vad man skulle kunna kalla för ”vardagsdetaljer”.En jordbävning är inte ett budskap från Gud. Det är två kontinentalplattor som pressas mot varandra.Samtidigt torde det ju vara så att i takt med att tron på en aktiv gud minskar, blir motivationen att tjäna honom/henne med goda gärningar allt mindre.Kan tron på en aktiv belönande och kanske straffande Gud förklara att marockanska Mariam och de 699 andra kvinnorna i hennes förening sparar en krona om dagen till välgörande ändamål, trots dålig ekonomi? Vad sparar DU till?Det torde också vara så att ju längre ifrån vår vardag vi håller Gud, desto svårare blir det att finna tröst hos honom/henne.Något som skulle kunna förklara varför vi i Sverige ägnar så otroligt mycket tid åt att vilset hitta oss själva. Ja, jag vågar påstå det.Och varför det i mitt sociala medier - flöde på senare tid börjat dyka upp allt fler erbjudanden från häxor och shamaner.Längtan efter mening, andlighet och tröst försvinner ju inte för att man inte längre bekänner sig till en monoteistisk religion, menar jag. Nä hos oss i Sverige står inte någon moraliserande Gud i vägen i vardagen längre, vilket enligt mig är en förutsättning för att ett samhälle ska kunna hitta de bästa lösningarna för kollektivet.Men vi går ju då också miste om den tillförsikt, som jag mötte hos alla de jag träffade i Marocko. Gud kommer att hjälpa mig!Den vissheten skulle i alla fall jag gärna vilja kunna vila i.Marie Nilsson Boij, nyss hemkommen från Marockomarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

18 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 15 september. 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När jag var i Sverige i somras fick jag ofta frågan varför flera länder i Latinamerika stödjer Ryssland i kriget i Ukraina.En del gör det helhjärtat, andra gör det mer nyanserat.En del av förklaringen till denna inställning stavas USA. När väst - med USA i spetsen - talar om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, är det många här i Latinamerika som demonstrativt lyfter på ögonbrynen.Regionen här har en egen erfarenhet av USA.Just det land jag är i nu - Chile - är ett typexempel – en amerikansk regering både stödde och finansierade störtandet av den folkvalde presidenten Salvador Allende 1973, och införandet av en brutal militärdiktatur. Allt enligt CIA:s egna dokument, som med åren tappat sekretesstämpeln.Natten då Allende vann valet 1970 slog t ex dåvarande presidenten Richard Nixon näven i bordet och skrek till CIA-chefen: kväv ihjäl den chilenska ekonomin!CIA inledde då en omfattande operation, med ekonomisk krigföring, terrorattentat, riktade mord och en destabiliseringsplan med ingredienser som varubrist och ekonomiskt kaos som använts flera gånger i olika länder sen dess.Det senaste avslöjandet är bara tre månader gammalt – den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger hade ett privat möte med diktator Augusto Pinochet i Santiago 1976 och sa till honom att omvärldens kritik mot juntan var orättvis, att Pinochet egentligen var en förebild i kampen mot kommunismen.Och Kissinger gav Pinochet rådet att offentligt säga att juntan skulle bättra sig vad gäller mänskliga rättigheter, bara för att lugna opinionen, enligt topphemliga amerikanska officiella dokument som nyligen läckte ut.Klart är att Allende berövade amerikanerna de viktiga koppargruvorna, de största kopparreserverna i världen, som fram till 1971 ägdes av amerikanska storbolag. Enligt många, var nationaliseringen av kopparbolagen den främsta orsaken till USA:s främjande av militärkuppen i Chile 1973.Så att när väst - med USA i ledartröjan – talar om försvaret av demokratin och de mänskliga rättigheterna, så skakar många på huvudet här i Latinamerika. I förlängningen sträcker sig misstron till västs argument i kriget i Ukraina – försvarar verkligen väst en demokratisk världsordning eller bara sina egna intressen?Känslan av att väst agerar med hyckleri har Ryssland spelat skickligt på här i Latinamerika, bland annat genom en regional tv kanal, som sprider den ryska tolkningen av kriget.Det är nog förklaringen till att EU och USA har svårt att få med latinamerikanerna i en enad front mot den ryska invasionen i Ukraina.Ivan Garcia, Santiago de Chileivan.garcia@sverigesradio.se

15 Sep 20233min

Utrikeskrönikan, 14 september 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, torsdag,förra gången jag var korrespondent i Berlin för 10 år sedan var jag stamgäst på baren Dr Pong.En och annan lyssnare minns den säkert från sina Berlinresor. Den trånga, delvis graffittifyllda lokalen på Eberswalder Straße man drack öl, spelade rundpingis natten igenom, cigarettröken låg tät över bordet.Då och då vann man en titel i de ofta prestigefyllda finalerna till tre och försökte väl imponera på någon med en cool ballongplockning eller fräck en forehandsräddning trängd mot vägen.Jag blev god vän med ägaren, Oliver, amerikanen som kommit till Berlin i början av 00-talet, öppnade sin bar som blev legendarisk.2018 hade han fått nog.- Det är tid att gå vidare i livet sa han, stängde Dr Pong och sålde lokalen.I den nya baren i lokalen har jag aldrig varit. I den bar som var i lokalen före Dr Pongeran var jag inte heller. Men helt säkert skrivs det oförglömliga minnen i lokalen nu precis som det gjordes för mig i den under bordtennisbareran och precis som det gjordes i den bar som fanns i lokalen före den.När jag nu är tillbaka i Berlin igen saknar jag inte Dr Pong, nej, jag är tvärtom lite tacksam över att den är borta och jag behöver inte ens tänka på att försöka återskapa en känsla som inte går att återskapa.Jag kom och tänka på detta minne när jag igår kväll åkte till Oranienburger Straße i stadsdelen Mitte. Där öppnar nämligen idag museet Fotografiska sin Berlinfilial i en av Berlins mest klassiska byggnader, Tacheles.Den öppnade som varuhus i början av 1900-talet, fungerade som fängelse under nazitiden, efter murens fall togs det över av konstnärer som omvandlade det till en slags alternativ, lätt fallfärdig men stolt konsthall med bar, klubb, cafe och biograf, fylld av graffiti.För drygt 10 år sen gjorde jag reportage om Tacheles. Huset och tomten var såld till ett fastighetsbolag. Konstnärerna försökte ockupera byggnaden och gå till domstol men hade ingen chans.I dag öppnar alltså ett privatägt fotomuseum i byggnaden. Arkitekterna för dagens användande av Tachelesbyggnaden har behållit den slitna fasaden från varuhustiden, graffittin och ståltrapporna från den alternativa konstnärseran men renoverat lokalerna så de nu innehåller moderna utställningsrum och förstås tidstrogna restauranger och barer.Försöker de helt enkelt återskapa en känsla från en svunnen tid? Går det ändå kanske?Jag vet inte riktigt, kanske lite ändå kände jag där jag stod vid byggnaden eller blir det bara en form av spelad coolhet, ett begrepp som en vän till mig myntade en gång. Var och en får avgöra förstås.Tiden hade i vilket fall gått vidare i Tacheles, precis som i Dr Ponglokalen, minnen finns här från varuhustiden, från fängelsetiden, från den alternativa konsthallstiden och nya kommer skrivas nu i museet och Berlins aldrig upphörande gentrifierings-, förändrings- och fördyringsdebatt har fått ytterligare ett kapitel.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

14 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 13 september 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Östersund, onsdag.Under mina år som Kinakorrespondent har jag sällan, nästan aldrig faktiskt, rapporterat om en av de mest kinesiska sakerna som finns: den kinesiska muren.Detta världsarv som inte sällan får symbolisera Kina och allt vad det kan innebära.När jag söker i mitt arkiv hittar jag nästan bara referenser till Coronapandemin.Mur-turismen stängdes ju ner då, tillfälligt om ni minns.Så, det var med visst intresse jag i förra veckan noterade att muren återigen skapat rubriker världen över efter att två byggnadsarbetare från inre Mongoliet med en grävskopa grävt sig en genväg genom densamma.Genvägar blir senvägar och sannolikt väntar nu böter för dessa två, som enligt kinesisk media jobbade med att plantera träd längs ena sidan av muren på gränsen mellan inre Mongoliet och Shanxi-provinsen.Men, de är i gott, eller kanske ont, sällskap.Förstörelsen av den kinesiska muren genom åren har varit omfattande. Stenarna har använts till att bygga både hus och fårhagar, eller sålts som souvenirer till turister.Turister som inte sällan dessutom gärna ristat in något banalt i de gamla stenarna.Själv har jag, som varje utlänning i Kina med självrespekt, såklart besökt muren flera gånger.Både renoverade delar och övergivna, mer fallfärdiga sektioner.Det är verkligen ett fascinerande byggnadsverk, med en brutal historia.Kanske säger den också något om Kina av idag.Som symbol porträtteras den ofta som stark och mäktig.”Låt oss bygga en ny kinesisk mur av vårt kött och blod”, som den andra versen i den kinesiska nationalsången lyder.Den högsta ledaren Xi Jinping drog även på häromåret, när han i ett uppmärksammat tal sade att den som försökte mobba eller trycka ner Kina, skulle få duktigt med stryk av denna mur av stål, som byggts av 1,4 miljarder kinesers kött och blod.Men historiskt är det tveksamt hur effektiv den egentligen var som försvar mot invasioner.Och med tanke på hur många som uppskattas ha dött för att bygga den och vad den har kostat även i rena pengar, så kan nyttan ifrågasättas.Och egentligen är ju den kinesiska muren flera olika murar, ett lapptäcke som byggts i omgångar.Verkligheten är långt ifrån den förenklade styrkesymbol som vissa kanske vill frammana, när man talar om Changcheng, den långa muren.Och går den verkligen att se från månen?Skrapar man lite på ytan är verkligheten ofta mer nyanserad än vad man först trott.Lite som dagens Kina.Björn Djurberg, Kinakorrespondentbjorn.djurberg@sverigesradio.se

13 Sep 20233min

Utrikeskrönika 12 september 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jerusalem, tisdag.Pendeltåget mellan Tel Aviv och Jerusalem igår kväll var trångt och svettigt men bland alla demonstranter på väg till Jerusalem med trummor, tutor och israeliska flaggor bubblade förväntningarna nästan segervisst.Vi måste vinna, det finns inget annat val, annars går Israel under, sa en tidigare militär befälhavare till mig, men en journalist sa att hon fruktar politiskt våld, kanske politiska mord, eftersom hatet mot högsta domstolen i vissa kretsar är lika starkt som hatet och uppviglingen mot dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin strax innan han sköts ihjäl 1995.Rabin stämplades som förrädare för att han var beredd till en tvåstatslösning för att få fred med palestinierna, en fråga som proteströrelsen knappt vågat ta i och det blev inte bättre av att den palestinske presidenten Mahmoud Abbas nyligen återigen gjorde grovt antisemitiska och historieförvanskande uttalanden om varför Hitler dödade judar.Ledande palestinska intellektuella fördömde Mahmoud Abbas, men att han sitter kvar som korrupt och impopulär palestinsk president gör det ännu lättare för israeler att idag säga: vi har ingen partner för fred.Trots det är det idag fler som kopplar ihop den kontroversiella domstolsreformen, den som kallas en kupp av demonstranterna, med Israels ockupation eftersom flera av ministrarna i den israeliska regeringen vill annektera Västbanken och har gjort uttalanden till stöd för det ökade bosättarvåldet mot palestinier.Det är först efter en stund i trängseln ombord på pendeltåget mellan Jerusalem och Tel Aviv som jag ser alla de andra, de som inte ska demonstrera. En ultraortodox mor med sin vuxna dotter. Båda har peruk för att inte visa sitt riktiga hår.Dotterns är kastanjebrun och mamman pratar med hög glad röst på jiddisch som om demonstranterna inte existerade. På ett säte sitter en äldre man med två kassar fulla av petflaskor och alldeles intill mig en pratsam kvinna som berättar för mig att hon har fem barn, bor i en bosättning på västbanken och arbetar som talpedagog.Är du orolig, undrar jag? Nu när israels ekonomi går sämre på grund av oron över domstolsreformen, nu när israels fiender gnuggar händerna över den inre splittringen. Hon ser förvånad ut. Orolig? Nej det enda jag oroar mig över är äppelpaj, honungskaka och all mat jag ska laga till Rosh Hashana – det judiska nyåret i helgen. Shana Tova – gott nytt år, säger hon.Cecilia Uddén, Jerusalemcecilia.udden@sverigesradio.se

12 Sep 20233min

Utrikeskrönika 11 september 2023, Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, måndag.Jag är tillbaka som korrespondent i den amerikanska huvudstan, och tillbaka i kön in till kongressen. Jag tar ingången till en av senatens sidobyggnader. Utanför den pampiga porten sitter en vakt på en träpall tillbakalutad mot väggen, han har dragit sig in i skuggan och fläktar sig med handen. Det är över trettiofem grader varmt den här septemberdagen, hettan ligger som ett lock över stan.– Välkommen! säger vakten och nickar mot dörren , det är svalare där inne.Jag går igenom säkerhetskontrollen, tar till vänster in i den luftkonditionerade långa korridoren. Att hämta ut min nya pressackreditering går på nolltid.- Är det några nya restriktioner? frågar jag. Nej, säger mannen bakom glasluckan på mediakontoret, det är som vanligt. Du kan ta genvägen i tunnlarna mellan husen, det är svalare därnere, säger hanI den enorma svala välkomsthallen är det fullt av folk, turister och skolelever i rader som går runt med hörlurar och lyssnar på guidade turer och tar foton av de vita marmorstatyerna. Kongressen, Kapitolium, själva hjärtat i USA:s demokrati - det syns inte ett spår här av stormningen för två och ett halvt år sen. Ändå är det svårt att tänka på något annat. Att fönster krossades, dörrar slogs in, vakter misshandlades. Tvåtusen människor tog sig in här i marmorhallarna och skanderade ”Trump vann” och ”Häng Mike Pence”. Jag går in i souvenirshopen och köper ett inplastat exemplar av Konstitutionen. – Bra val, det där är en storsäljare, säger killen i kassan. Jag blir stående och läser om 14:e tillägget. Det som vissa experter säger kan användas mot Donald Trump. Har man deltagit i uppror ska man inte kunna inneha presidentämbetet. Konstitutionen skulle kunna stoppa honom, säger de. Trump har avfärdat de teorierna som politisk förföljelse. I sitt senaste kampanjtal uppmanade han sina supportrar att slåss för att ta tillbaka landet. ”Fight together”. Våra fiender är ute efter att stoppa oss, sa han.I den ljusa entréhallen i kongressen ser jag hur en av vakterna i klarröd uniform går fram till några av skoleleverna och hyssjar: ”Keep your voices down”, inga höga röster, manar han. En av de vuxna intill oss säger: - ”Tänk att allt är som vanligt, som före stormningen, och före pandemin. Men inget är som förr. Politikerna därinne kan ju inte ens prata med varandra längre, allt är en konflikt nuförtiden.”På kvällen går vi på konsert. Washingtons symfoniorkester spelar utanför kongressen. Vi är flera hundra som trängs på grässlänten, folk har med sig picknick och sitter på filtar. När orkestern börjar spela höjer hundratals människor sina mobilkameror och dokumentera musikerna, sedan vänder de mobilerna åt andra hållet, mot kongressen som är upplyst mot den mörka kvällshimlen. Allt är som vanligt. Men inte alls som förr.Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se

11 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 8 september 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bath, en stekande varm fredag i september.Efter en kall och regnig sommar kom hösten med sensommarvärme.Och ni har hört det förr men här kommer det igen: runt trettio grader flera dagar i rad är inte vanligt den här årstiden i Sydvästra England. Men rekordtemperaturer och extremväder det har varit vanligt sommaren 2023 - den varmaste som hittills uppmätts enligt europeiska klimatdata.En annan sak som blivit vanligare den här sommaren är ifrågasättande, hån och hot mot meteorologer. I Spanien, Frankrike och USA har väderpresentatörer mötts av ilska när de berättat om rekordtemperaturer och väderfenomen som kan kopplas till den globala uppvärmningen.De anställda på brittiska Metoffice verkar inte vara undantagna. Under en kort text i sociala medier som berättar om de senaste dagarnas exceptionella värme finns de vanliga kommentarerna - Sluta med er skrämselpropaganda! Varför använder ni röd färg på väderkartorna? För att få det att se värre ut va? Jag är trött på era lögner. Vi har haft en skitsommar med 12 grader i augusti! Nu vågar min mamma inte längre gå ut, hon är rädd för att få värmeslag och dö efter era alarmistiska progoser.Ja, det är klart, en äldre kvinnas oro för hälsorisker i hettan är kanske lätt att vifta bort.Men när en av världens främsta tennisspelare, 27-årige Daniil Medvedev som spelar i årets US Open i NY under en närmast outhärdlig värmebölja berättar hur han var så nära kollaps att han inte ens såg bollen utan slog mest på känsla i slutet av första set, då får han rubriker.Trots att spelarna hade luftkonditionering under stolarna, handdukar med is runt nacken och gjorde flera avbrott för kalla duschar och medicinsk kontroll fick Medvedev kämpa med andningen genom hela matchenVid ett tillfälle tittar han in i kameran och säger – Någon spelare kommer att dö. Då får ni se!Enligt nyhetsbyrån AP har de stora tennisturneringarna blivit farligare för spelarnas hälsa sedan slutet av 1980-talet på grund av kombinationen av stigande temperaturer och högre luftfuktighet.I New York ändrade arrangörerna snabbt reglerna så att man numer får stänga taket över tennisbanorna för att skydda spelarna mot gassande sol.Men vem ska skydda den brittiska tanten som med sin höga ålder också löper en reell risk under värmeböljor?Inte hennes son i alla fall - han väljer att skälla ut meteorologen.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent Bath, Englandmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

8 Sep 20233min