Oväntade motgångar: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönika 28 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nashville, tisdag.En kvinna kånkar på en stor nalle som hon sätter mot den tegelvägg som under dagen förvandlats till en improviserad minnesplats över de dödade i skolskjutningen på Covenant School i Nashville.I nallens famn sätter hon några mindre mjukisdjur - en sengångare och en enhörning. Sen sätter hon sig ner på marken, medan tårarna rinner nerför kinderna.Och hon är inte ensam. Under den bistra vårkvällen stannar bilar till med jämna mellanrum, och folk hoppar av och lämnar blommor i höjd med polisavspärrningen. Flera jag pratar med har inte någon egentlig koppling till den kristna privatskolan med runt 200 elever där 3 skolbarn och 3 vuxna dödades tidigare under dagen, men känner att de vill göra någonting. Kanske be en bön. Eller bara försöka hitta andra att prata med. Allt medan de iakttas av en rad med tv-kameror på andra sidan vägen.Scenen är dessvärre inte unik, och de amerikanska medierna trummar ut den sorgliga statistiken kring dödsskjutningar i USA. Det här var den 128:e masskjutningen hittills i år i landet. Det är mer än en om dagen.Och ytterligare en gång, precis som så många gånger förr, blandas sorgen med det som hänt med krav på skärpta vapenlagar, bland annat från president Biden.Men här i Tennessee verkar man snarare gå i andra riktningen. Det här är en vapendelstat, säger en kvinna till mig och skakar på huvudet. Här förändras inget i första taget.Redan när jag anlände till Nashville såg jag reklam för två olika skjutbanor när jag stod och väntade på mitt bagage på flygplatsen.Och politikerna i delstaten håller på att göra vapenlagarna ännu mer liberala. Så sent som i slutet av förra veckan röstade ett utskott för att gå vidare med ett lagförslag som ger artonåringar rätt att bära vapen utan tillstånd.I stället försöker man hitta andra sätt att förhindra skolskjutningar. En del hävdar att beväpnade vakter är det enklaste sättet att skydda skolbarnen. Andra har föreslagit att även lärare ska vara beväpnade, och kunna skydda sina klasser.Och så finns det förstås den nu erkända strategin vid skjutningar, i skolor och på andra platser. Den som oftast formuleras i stil med Run, Hide, Fight. I första hand ska man fly bort från platsen. Om det inte går ska man gömma sig. Och om det också är omöjligt ska man försöka övermanna den beväpnade personen.I Alabama testar man ett nytt sätt att försöka komma runt hotet från skolskjutningar. På en film på nätet visar man hur en whiteboard i klassrummet kan dras ut och bilda väggarna till ett slags litet skyddsrum. Ett rum i klassrummet där eleverna och läraren ska kunna vara skyddade från en attack.Att förvandla klassrum till skyddsrum är åtminstone ett konkret förslag. Men lär ju inte hindra att vapenvåldet fortsätter att dra fram utanför klassrummen i USA, likt en farsot.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

28 Mars 20233min

Utrikeskrönika 27 mars 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dhaka, måndag.Det är tidig kväll och snart är stunden kommen att bryta fastan. Lika delar lugn och förväntan hägrar i luften. Till moskén nära mitt hotell strömmar männen. Andra står bara rakt upp och ner och väntar. De troende har inte druckit en droppe eller ätit ens en smula sedan soluppgång. Ramadan mina vänner är här. Under en månads tid är fasta påbjuden medan solen är uppe. Här i Bangladesh inleddes den i fredags morse.Det är något fint och stämningsfullt med den här stunden när människor snart ska få bryta fastan tillsammans och äta iftar. För om man ser bortom det religiösa och varför man fastar så finns det också en social aspekt i det här. Att tillsammans oavsett om man är på bussen, jobbet eller med familjen dela en stunds samvaro och en gemensam måltid.Motsatsen finns också och kallas roja dhorsay; att någon blivit tagen av fastan. Ett användbart uttryck för att beskriva någon som agerar irrationellt eller gör löjliga misstag dessa dagar.Men tillbaka till gemenskapen; häromkvällen besökte jag ett av Dhakas universitet. Studenterna satt i stora klungor med mat framför sig som de delade. Uppskuren färsk frukt, vatten eller den lokala svalkande yoghurtdrycken labang och så moori. Det är en bengalisk "måste rätt" i dessa fastetider. Basen består av puffat ris, i det lägger man bitar av friterade grönsaker som kallas pakora, kikärtscurry går också att stoppa i, kanske kött om man har råd och så den friterade sötsaken jalebi även den i småbitar. Det är krispigt, kryddigt, salt och sött. På det följer middag några timmar senare och innan solen går upp äter man igen. Senaste trenden här i Dhaka är att gå på restaurang si sådär vid tre-tiden på natten. Nej, man äter inte mindre eller sämre bara för att man fastar när solen är uppe, snarare tvärtom faktiskt. Om man har pengar vill säga.För det här är ingen lätt Ramadan för landets ekonomiskt svaga och de är många. Det senaste årets kraftiga prishöjningar efter Rysslands invasion av Ukraina gör den här fastemånaden till en utmaning. Inflationen på matvaror låg i februari på över åtta procent. En kvinna som precis köpt en kokosnöt klagar över att priserna alltid går upp vid fastan – men i år är det mer än någonsin säger hon.Till och med i Dhakas gamla stadsdel vid Chowk Bazar som är berömt för sina Ramadandelikatesser går försäljningen sämre än vanligt säger handlare jag pratar med. Det trots att det är knökfullt med folk som trängs och knuffas mellan stånden. En del verkar dock vara där för att filma och ta selfies.De fyllda bröden och friterade läckerheterna får det att vattnas i munnen. Jag har utav respekt för mina lokala kollegor inte ätit och försökt dricka i smyg för att inte fresta.Kvart över sex när så stunden äntligen är kommen smakar kebaben, det fyllda brödet och yoghurtdrycken ljuvligt. Och då händer det; denna 20 miljoners stad tystnar och allt blir stilla.Naila Saleem, Dhaka

27 Mars 20233min

Utrikeskrönika 24 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria fredag.Återigen blir mörkt. Allt slocknar. Denna gång är det inte planerat, appen för de planerade strömavbrotten har inte aviserat något. Men likväl uteblir strömmen. Visst har man börjat vänja sig vid de det här, men det är ändå en källa till irritation och frustration.Den omfattande elkrisen i Sydafrika, som beräknas kosta 500 miljoner kronor om dagen i uteblivna inkomster, slår inte bara hårt mot ekonomin, som riskerar att närma sig en recession, utan framförallt de fattigaste ute i kåkstäderna. Våldet och kriminaliteten, som redan är hög, ökar ännu mer när kriminella gäng passar på att härja bland plåtskjulen i mörkret.Det som till det yttre kan ses som en elkris, har blivit en politisk kris för ANC. Hela haveriet med det statliga elbolaget Eskom, sätter nämligen fingret på ett tyvärr allt för vanligt fenomen i Afrika – korruptionen. Sedan ANC tog över ledningen för Eskom för drygt 20 år sedan har företaget sakta förfallit på grund av korruption och misskötsel. Samma öde har drabbat andra statliga bolag, som vapentillverkaren Denel, järnvägsbolaget Transnet, eller varför inte flygbolaget South African Airways som till slut var tvunget att upphöra med sin verksamhet.Skillnaden denna gång, är att Eskom-krisen, eller elkrisen, drabbar alla. Vill man flyga kan man välja ett annat bolag, vill man ta tåget, så kan man alltid välja bil eller buss istället. Men saknar man el, finns det inget alternativ egentligen. Det är som att korruptionens sanna väsen kommit upp till ytan. För varje strömavbrott tappar ANC i politiskt stöd, korruptionen har liksom kommit ikapp partiet och biter den i svansen. Korruptionens effekter blir synliga och tydliga för alla. Det tar också fram det sämsta hos människan.Jag brukar ibland jämföra korruption med organiserad brottslighet, som inte bidrar med något, bara kostar, skadar och har sönder. Enkla snabba genvägar på kort sikt, leder till inkompetens, svågerpolitik och en allmän resignation på lång sikt. Personer som är odugliga får sitta kvar, lojalitet viktigare än kompetens. Fusk lönar sig, och de som begår brott kommer undan. Det här syns inte lika tydligt i de fall då ekonomin växer och rullar på. Då går det att skyla över och alltid sipprar nåt ner till de fattigaste. Men när det utsätts för yttre tryck eller en kris, så faller allt samman och blir så tydligt. En omfattande korruption, kan också bli ett säkerhetsproblem.Nyligen så kom jag tillbaka från Burkina Faso som drabbats hårt av islamistisk terror, och för inte så länge sedan var jag i Cabo Delgado i norra Mocambique som har samma problematik. En korrupt elit och svaga statliga funktioner, kanske just på grund av korruptionen, har blottlagt bristerna, ländernas illa fungerande arméer har tagits på sängen, och ingen verkar riktigt ha brytt sig om de fattiga marginaliserade grupperna där terrorgrupperna kunnat växa och gro. Och så står man där i en situation som är närmast ohanterlig.Många fruktar att elkrisen här i Sydafrika kan leda till kravaller och våldsamheter, om den fortsätter. När korruptionen blottläggs i all sin ynklighet, så kan det bli kostsamt, på alla plan.Richard Myrenberg, Pretoria

24 Mars 20233min

Utrikeskrönika 23 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, torsdag.På väg igen genom Ukraina. Bilen skumpar, vindrutetorkare sveper över rutan, radion står på. En nyskriven ukrainsk punklåt ljuder från högtalarna. Siluetter.Texten svår, mörk. Siluetter hävdar att fred finns men natten är lång, sjunger bandet vemodigt.Jag och chauffören sitter tysta. Blickar ut över de oändliga fälten, småhusen längs vägen, en och annan bensinstation.Men så avbryts vi. En ljus kvinnoröst. Reklampaus.Har du ont i hjärtat? säger radiokvinnan. Lider du av ångest, oro? Vårt preparat lindrar allt. Du får ökad arbetskapacitet, blir på bättre humör, det ger lugnande effekt och hjälper dessutom mot hjärt- och kärlsjukdomar. Två tabletter om dagen och du kommer snart märka hur allt blir lite bättre.Vi fnissar i samförstånd, jag och chauffören. Ändå frågar jag honom varför, varför han ler så där skeptiskt.– För att det inte finns några tabletter mot sorg, säger han.– Tabletter mot krig.Förra året lämnade en av hans vänner jobbet som elektriker och blev militär. Han hade aldrig hållit i ett vapen tidigare men nu har han varit vid nästan varenda front längs hela östra Ukraina. Bakhmut, Avdiivka, Kherson. Platser som knappt längre finns, där det sällan är tyst, artilleri, beskjutning, värn, attacker, död, antingen vi eller dem.I början gick det bra, de pratade i telefon regelbundet, skämtade, uppdaterade varandra om det senaste. Men så blev kontakten mer sporadisk, sällsynt.Nu hörs de inte alls, han har blivit galen. Pratar osammanhängande, säger att han vill bort från allt, från livet. Ändå vill eller kan han inte åka hem. Vem om inte jag? säger chaufförens vän.En av många, många unga som skadats av kriget, psykiskt. En generation som hela livet kommer minnas, förföljas av sina minnen, även om det tar slut imorgon.I Kiev finns en av de främsta psykiatriska klinikerna i landet. I fjol öppnade de en ny avdelning för soldater, då med 40 sängar. Några veckor senare satte de in hundra till, enligt en rapport från NYT. Soldater som inte kan sova, plågas av sina drömmar, en del drabbats av schizofreni, maniskt beteende, självmordstankar.En verklighet bortom hjälteberättelserna.– Nä, det finns inga tabletter mot sorg, vi måste bara lära oss att hantera verkligheten, säger chauffören. Blir tyst.I backspegeln syns fälten, radion spelar nästa låt.Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se

23 Mars 20233min

Utrikeskrönikan 22 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Rovaniemi, onsdag.Det biter lite i kinderna av en narig vind, solen strålar och det starka ljuset som reflekteras i snön får mig att kisa.På Kemi älv ser jag människor på skidor i till synes oändligt långa skidspår. Det är vackert och storslaget.Jag är i Rovanimei i finska Lappland, känd både som en huvudort i Arktis och tomtens hemvist.Men vilken representation ska norra Finland få i riksdagen de kommande åren?Det är en av frågorna som diskuteras här inför riksdagsvalet.Den 2 april ska 200 nya ledamöter röstas fram och valrörelsen är i allra högsta grad igång.I centrala Rovaniemi syns valaffischer för olika partier, det i bygden traditionellt starka Centerpartiet har inrättat en egen partilokal vid gågatan men det lilla trähuset vid torget är ingen valbod – nä – där är det tomten som tar emot när jag tittar in. Redo att ta emot önskelistor och bli fotograferad. Valet sägs handla om ideologi och ekonomi, men vi är långt ifrån huvudstaden.Det är drygt 800 kilometer mellan Rovaniemi och Helsingfors och det sätter också sin prägel på vilka frågor som står högst på agendan.Nato – jomenvisst – stödet är starkt, men här möts jag av nya aspekter.Närheten till Ryssland är i högsta grad närvarande. Minnet av tidigare krig levande. I köpcentret står unga män och samlar in pengar till gamla krigsveteraner.Ryssland som en aggressiv, hotfull granne finns där som ett mörkt moln. Då ses Nato som en ökad trygghet, men inte bara för de boende utan också för att trygga den viktiga turistnäringen.Nato blir en garant som gör att turister våga åka till Rovaniemi.Och det gör många. Årets vintersäsong går mot rekord. Turistnäringen skördar postpandemiska frukter, i ett uppdämt resebehov, och många nya direktlinjer landar på flygplatsen, vilket lockar många att resa.Men det är svårt att hitta tillräckligt med personal att anställa, finländarna själva räcker inte till. En fråga som har större tyngd här i norr och hur mycket arbetskraftsinvandring det ska bli är en fråga som skiljer partierna åt.Sannfinländarna säger nej, Socialdemokrater och Moderata Samlingspartiet säger ja.Och det är tätt i toppstriden om att bli största parti.Samlingspartiet hade länge en stabil ledning, men Socialdemokrater och Sannfinländare har knappat in.Och för Centerpartiet som traditionellt stått sig stark här i norr går det riktigt dåligt. Partiet tappar rejält i opinionsmätningarnaOch sedan återstår ju den vanliga frågan om vem som tar vem när det gäller att bjuda in till regeringssamarbete.Det är en och en halv vecka kvar till valet i Finland.I Lappland talas det om turism, gruvnäring, skogsbruk och vindkraft.Och även om ljuset och vårvintern är här så jobbar tomten oförtrutet på.Julgranar och julbelysning pryder gatorna i centrum.I Rovaniemi lyser snön vit på taken och tomten är ännu vaken.Carina Holmbergcarina.holmberg@sverigesradio.se

22 Mars 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Den lilla flickans eleganta kappa lyser upp i skenet av de brinnande bengalerna. En kontrast mot allt som händer runt om mig – ett kaos av eld, rök och vrål.Hon håller sin mamma i handen, även mamman elegant och oklanderligt klädd som en riktig Belgrad-dam, och de går rakt in i ett hav av svartklädda män med vilda blickar bakom sina täckta ansikten.Bilden etsar sig omedelbart fast – bräcklig elegans i en hård aggressiv massa.En tung känsla griper samtidigt tag i mig, som en dov molande sång som hänger sig kvar…Det min tanke nuddar vid när jag ser den kanske femåriga flickan gå i allt kaos, utan att visa en min, ingen rädsla – men hennes hand hårt knuten i mammans – är hur människorna i den här delen av världen i århundraden från tidig ålder fått vänja sig vid uppbrott, vid spänningar, orättvisor, hårt slit och mycket jobb. Med ofta mager lön för all möda.Jag är på en av många demonstrationer i den här delen av Europa, den här sker i Serbien. För några veckor sedan var jag vid ännu sydligare breddgrader – då i Aten.Vad de demonstrerade mot, egentligen kan det kvitta.Min poäng är en annan. Folket här drabbas av olika händelser som på olika sätt påverkar deras liv och vardag – ofta negativt. Det finns en evigt återkommande turbulens, som en uttalad och oändlig förbannelse.Här är småpåvarna, storfurstarna, demagogerna, kejsarna, ja, oftast män med makt, som drar de stora linjerna. Och folket försöker hänga med...Sånt vi inte har hemma hos oss.Visst, även här sker demonstrationer – men inte på samma sätt, inte med samma desperata innebörd. Vi kan demonstrera för eller emot nåt, men det sker ju ganska sällan egentligen. Andra saker i vårt vardagliga, ofta trygga, livspussel är viktigare.Tillbaka till flickan. Redan fyllda några få år är hon luttrad, Vid kaosets yttringar, eldarna, skriken, explosionerna – det är en del av den värld hon lever i. Hon passerar den skriande horden, hon är väl medveten om vad som händer…men hennes blick är fast och tittar rakt fram. Hon och mamma ska hem, här måste dom passera...Och jag vet egentligen inte varför en tung känsla övermannar mig, men jag tänker när jag ser henne att hon inte borde vara van vid det. Att världen flickan växer upp i skulle vara ljusare, inte bestå av korrupt politik, orättvisa dispyter, kamp för överlevnad – hela tiden…Som människor måste streta mot, kriga mot, protestera mot – hela tiden.Den där känslan förföljer mig några dagar, väl hemma i min trygghet i norr väntar mina egna flickor, en av dem i samma ålder som flickan i Belgrad. Glada, små flickor helt ovana vid bengaliska eldar och extatiskt vrålande och ilskna kvinnor och män – flickor som lever ett liv man önskar alla små femåringar skulle få leva…Men som jag vet är utopiernas utopi: att få ha det som vi.Kanske är det tyngden av den vetskapen som då och då drabbar mig.Milan Djelevic för P1 Morgonmilan.djelevic@sverigesradio.se

21 Mars 20233min

Utrikeskrönikan 20 mars 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm Måndag,För några veckor sedan var jag i Ukraina igen. Jag har bevakat kriget i ett år, men den här gången infann sig en känsla som var lite annorlunda än tidigare.Det kändes ibland lite som att allt var ett spel. En man står framför mig, han beskriver sin bästa vän, någon som varit vid hans sida nästan hela livet, hans lillebror. En kille som gillade naturen, som hade stormkök hemma, som brukade spela gitarr ofta, som hade ett foto på sin dotter i plånboken. En kille som han fick se bäras ut från en källare, dödad, med bakbundna händer.Mannen som jag pratar med skickade en bild till sin familj i Ryssland, de som inte trodde på vad han berättade innan. Han skickade en bild på sin döde bror och skrev kontakta mig aldrig ingen. Han säger att hans bror brukade ringa honom nästan varje dag. Sista gången de pratade var samtalet 10 sekunder långt - han sa bara att han levde. Nu kommer han aldrig ringa igen.Samtidigt i Kiev kommer en president till staden, den amerikanska. Det är dagarna runt ettårs-dagen sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion. På nyhetsflasharna står det om ett annat samtal. USA har informerat Ryssland om att Joe Biden ska till Kiev, för att inte öka konfliktnivån stod det. Bad de Ryssland att inte bomba huvudstaden just nu, undrar jag när jag står och väntar på att bli insläppt i en live-sändning om Bidens besök.Påverkar besöket om de skjuter mot Kiev idag eller inte tänker jag.Dagar efter står jag på en fängelsegård med murar och taggtråd runt mig. Det regnar lite. Här inne hålls ryska krigsfångar - i ett fångläger. En av dem ser inte så brydd ut över att vara här - han rycker på axlarna. Det är fångenskap det är inte hemma, men det är inte hans första krig, han hoppas på att bli utbytt snart. Man är inte fången här för att åtalas utan för att hållas borta från krigföring för motståndarsidan. Efter krigets slut ska krigsfångar i regel släppas. Ja i regel, det finns ju regler i krig, hur konstigt det än låter. Det stämmer inte det där med att kriget och kärleken inte har några lagar. Det har det, vissa saker får man göra, andra inte. Här inne sitter ryska soldaterna och väntar på att bli utbytta - att få åka hem igen.Det känns konstigt att säga det , men det är något som får mig att tänka på spökboll i grundskolan när jag står där inne i fängelset och får det förklarat för mig. Ni vet bollspelet i en gymnastikhall med grönt golv. Den som träffades blev ett spöke, och fick inte vara med inne på spelplanen. Tills den kunde återuppstå igen och få komma in. Soldaterna här kan också återuppstå - de kan bytas ut. Ryssland och Ukraina förhandlar. Det tas fram listor på vilka fångar som ska bytas mot några egna som fängslats av Ryssland. Sen bussas de iväg till fronten och byter plats. Dina soldater mot mina soldater. Men det är inte ett spel. Vi är inte i gympasalen, vi är i ett fångläger. De som sitter här har sett vänner dö, de har själva dödat. Människor som inte kan uppstå igen.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se

20 Mars 20233min

Utrikeskrönikan 17 mars 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Warszawa fredag.Det stormar rejält här i Polen kring landets nationalhjälte, förr-förre påven Johannes Paulus II, och i mina försök att bringa reda historien hamnade jag härom kvällen utanför en katolsk kyrka här i stan, pratade med kyrkobesökare, församlingens präst bjöd på kaffe och delade sin syn på saken.Det kommer ett reportage så småningom, så vi behöver inte fördjupa oss mer i den storyn nu. Men förhoppningsvis blir reportaget det ni ska kunna förvänta er av radions utrikesrapportering: röster fångade direkt från platser och mitt i skeenden som kan vara dramatiska, unika eller helt vardagliga, i en kontext en bit ifrån den svenska.Det jag vill komma till är hur allt det där går till. För det slog mig där utanför kyrkporten att de här människorna, hade jag varken hittat eller kunnat förstå, om det inte var för min fixare.Fixaren, denna osjungna hjälte och arbetsmyra som anonym skugga bakom väldigt mycket av den utrikesjournalistik ni hör, ser och läser.En person från orten som man betalar för att under några dagar boka, ringa, guida, tipsa och översätta. Fixa, helt enkelt. Som nu i Warszawa, där Andrzej, en pensionerad journalist med fickan full av kontakter, erfarenhet och en förvånansvärd arbetsiver trots sina 74 år, är helt avgörande för att den här berättelsen om Johannes Paulos II ska kunna nå er radiolyssnare så småningom.Men vad gör ni korrespondenter då, kanske du undrar nu. Kasar ni bara bakefter på en räkmacka då eller? Tja, det är ju ett slags samarbete, men om inte annat så blir man ju till slut rätt bra på att jobba ihop med väldigt olika typer av människor – för även om fixarjobbet är ungefär det samma på Färöarna, i Polen eller någonstans i Sudan, så har ju fixarna själva visat sig vara en brokig skara människor.Förutom Andzej här i Warszawa måste jag nämna den ambitiösa unga killen i Malawi, DJ på reklamradion men som drömde om att få satsa på grävande journalistik – för att avslöja landets murkna politiska elit. Vi har kontakt på sociala medier, han har lyckats med sin dröm och jobbar med de riktigt stora nu. Eller turistföretagaren i Etiopien som kunde trolla fram helt unikt material, snacka sig ur de mest trassliga situationer och som trots att det gått flera år sen vi sågs, brukar höra av sig och fråga hur det står till med familjen. Andra träffade man en gång, och sen inte mer. Som den unga studenten som var helt ovärderlig under tio dagar vid ukrainska gränsen förra våren när kriget just startat, eller överklassrebellen i Mocambique, hon som kunde skälla ut korrupta statstjänstemän så man rodnade. Tyvärr minns jag också den stroppiga hotshot-fixaren i Nigeria som skröt hejdlöst om sin egen skicklighet och tog hutlöst betalt för nästan inget arbete alls.Olika människor, som sagt. Men alla är de fixare i mitt liv – och ditt. För utan deras arbete skulle åtminstone den här korrespondentens rapportering utifrån världen vara en betydligt tunnare soppa.Samuel Larsson, Warszawasamuel.larsson@sverigesradio.se

17 Mars 20233min