Oväntade motgångar: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönika 14 februari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn, tisdag.Jag sitter ibland och tänker på Kaffeklubben. Och Kaffeklubben är - för tydlighetens skull - inte en kaffeklubb, utan det lite märkliga namnet på den ö som är det nordligaste stycke land som finns på jordklotet. Nordpolen ligger sådär 70 mil längre norrut, men närmare än såhär går det inte komma om man vill ha fast mark under fötterna. Ön är inte stor, och rätt stenig, men där lär växa både purpurbräcka och fjällvallmo - två vackra små arktiska blommor.Kaffeklubben ligger precis norr om Grönland, och det var den danska polarforskaren Lauge Koch som var den första som steg i land här för drygt 100 år sedan - det var också han som gav ön sitt lite märkliga namn. Men de flesta andra dagar sen dess har platsen varit öde. Äventyrliga polarforskare flyger förbi här uppe ibland, ofta i jakten på en ännu nordligare plätt land att upptäcka, namnge och skriva in sig i historieböckerna för. Några gånger har man trott sig lyckas, men hittills har det visat sig bara handla om tillfälliga grusbankar från avsmälta isberg. Men oftast är det som sagt öde och tomt i trakterna kring Kaffeklubben.Och handen på hjärtat, är det inte så vi tänker oss Arktis - kallt, isigt och tomt. En plats utan vidare intresse eller betydelse. Arktis är så pass oviktigt att de som tillverkade min jordglob satte en stor plastgrej där för att fästa själva globen i sin axel, en plastbit som nonchalant täcker det mesta av regionen. Där finns ändå inget att se. Har du ingen egen jordglob kan du istället försöka få en rimlig kartbild över Arktis i Google maps. Hör av dig om du lyckas.Nu har ni nog gissat vart jag vill komma, kanske har ni hört mig tjata om det förr: Arktis förtjänar att betraktas som något annat än det där vaga och märkligt utdragna i ovankanten av våra världskartor. Ingen har väl undgått hur USA skjutit ner misstänkta ballonger över Arktis senaste veckan. Vilka rubriker det skapat. I stormakternas värld är Arktis superhet.Men när jag tänker på Kaffeklubben tänker jag nog ändå inte mest på stormakter, utan på de som gett ön sitt egentliga namn - på grönländska heter den Inuit Qeqertaat. Inuiterna och alla de andra ursprungsfolk som lever uppe runt norra ishavet. De som alltid bott här, men alltid dominerats av andra. De vars kulturer och ekonomier nu håller på att tappa fotfästet när klimatförändringarna smälter bort den is de alltid stått på.När jag tänker på Kaffeklubben tänker jag att ingen vet hur världen här uppe kommer bli. Kanske kommer människor att anpassa sig - och bo kvar. Eller kommer de arktiska kulturerna bleka bort, samtidigt som regionen fylls av andra människor i jakt på de ekonomiska möjligheter som klimatkatastrofen kommer föra med sig.Oavsett så står Arktis på tröskeln till något dramatiskt. De kommande 100 åren kommer det inte vara lika öde runt Kaffeklubben som det varit. Så nu är det kanske dags att skaffa en ordentlig karta över Arktis - och hänga med. Börja med att se om du kan hitta Kaffeklubben.Samuel Larsson, Köpenhamnsamuel.larsson@sverigesradio.se

14 Feb 20233min

Måndag 13 februari Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kahramanmaras, måndagPlötsligt ser jag något som slår till med sådan kraft.Vi har vandrat i dagar i ett katastrofområde. Vandrat bland ruiner, söndersmulade hus som mer liknar högar av byggavfall.Betraktat räddningsarbete, när levande räddas från ett fastklämt helvete i betongmassor, när döda varsamt läggs i liksäckar och värdigt förs i väg med förtvivlade anhöriga som följe.Vi har lyssnat till chockade anhöriga, apatiska föräldrar vars barn ligger kvar under tonvis av bråte. En liten låga av hopp är allt de har kvar. En låga som oftast sakta pyr ut.Det som i söndags var planer för framtiden, planer för i morgon, blev på två minuter ett liv i mörker. Hayat Bitti, säger de här - livet slut.På mindre än två minuter krossades livsverk och drömmar. Familjer splittrades, liv förintades och för överlevande blir livet aldrig sig likt igen.Kraften nästan overklig. Men när vi går där i ruinerna och tragedin är det som att det inte går att ta in.Betonghögar där kvarlevor av människor fortfarande är kvar. Under ett hus en handfull döda, men i ett annat närmare hundra.Ruinerna där grävskopors vassa tänder likt hajar biter sig igenom lager av betong och spretiga armeringsjärn.Det är svårt att ta in. Omfattningen för stor. Vi småpratar, ler, min kollega och jag. Men när man tittar sig omkring ser man att här finns inga leenden kvar. Här har skratten dött.Även det är svårt att ta in, trots att jag är mitt i det. Sedan ser jag det, det som slår till med kraft.På bänken i en krossad busskur framför ett helt hoprasat 10-våningshus står ett fotografi. Skinande och oskatt. Det är en bröllopsbild.Mannen i svart kostym, vit skjorta och röd slips. Han håller sin hustru i handen. Hon ler svagt. Båda tittar in i kameran. Hon med rosa klänning, stort släp, mycket tyll.Jag tittar på bilden, allt blir så verkligt. En äldre man kommer fram och gråter.Det går inte, det går inte, säger han mellan tårarna. Han tittar på bilden: ”De var så fina, de hälsade alltid, hjälpte mig att bära när jag behövde, nu är de döda, ligger här under betongen”.Nu kan jag plötsligt ta på den, döden. Inte som de stela, dammtäckta kroppar med levrat blod som förs bort från rasmassor.På bröllopsbilden är döden konkret. Plötsligt blir katastrofen mer än siffror som stiger för varje timme.Siffror blir till ansikten, till människor.Katastrofens omfattning sätter sig som en klump i bröstet, som en av de betongklumpar räddningspersonal timme efter timme rensar från rasmassorna för att nå nya kroppar.Alla dessa människor, alla dessa liv - Hayat bitti! Livet slut.Johan Mathias Sommarströmjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

13 Feb 20233min

Utrikeskrönika 10 februari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Så är det snart dags igen för det rosafärgade och hjärtformade jippot Alla hjärtans dag. Den infaller på tisdag om någon missat annonserna. Ta nu inte illa upp alla ni som längtar till denna händelse, smaken är bekant som baken och jag föredrar andra sätt att visa min kärlek på.I Indien är Alla hjärtans dag eller Valentines Day som den kallas, en populär tillställning inte minst bland de unga paren i storstäderna, men det finns krafter som tycker att det här representerar västerländsk dekadens och saluför en promiskuitet som Indien gott kan vara utan. Vissa hårdföra hinduer har bränt kärlekskort och gett sig på par som hand i hand besökt restauranger och parker just denna dag.Så inför Alla hjärtans dag har ett alternativ till det vanliga firandet presenterats. Det handlar om en kärlekshandling av det mer udda slaget som landets regering gått ut med: De uppmanar människor att krama en ko istället för en mänsklig partner på Alla hjärtans dag!Det är regeringens avdelning för djurskydd som ligger bakom förslaget att göra om Alla hjärtans dag till Krama en ko-dagen som ett sätt att främja hinduiska värderingar på. Djurskyddsmyndigheten menar att genom att krama en ko i stället så blir man emotionellt berikad och både individens och gruppens lycka ökar.Detta med kor är en komplex fråga i Indien. Kor är heliga enligt hinduismen, djuret visas djup vördnad och att äta ko-kött är inte bara otänkbart det är också en handling som väcker sådan vrede att människor som misstänks för att ha ätit köttet då och då attackeras. Även de som hanterar döda djur och ko-skinn har råkat mycket illa ut. Myndigheter och välgörenhetsorganisationer driver hem för hemlösa kor.Samtidigt exporterar Indien stora mängder kött till bland annat grannlandet Bangladesh. Och bland indiska bönder finns också en oerhört stor irritation över de kor som bara driver runt och äter upp deras grödor. Det handlar om djur utan ägare och där har myndigheterna lovat insatser men de dröjer på sina håll.Mina egna erfarenheter av indiska kor präglas tyvärr av några läskiga möten med ilskna kossor. När jag läste hindi i staden Varanasi vandrade tydligt stressade kor runt i de trånga gränderna närmast Ganges flodbank. På väg till favoritkaféet var jag jämt på min vakt för just i de kvarteren höll en ilsken vit kossa till. När den kom springandes gjorde man bäst att kasta sig åt sidan för att inte bli stångad.Förslaget att byta ut Alla hjärtans dag till Krama en ko-dag har förstås väckt reaktioner och ses av vissa som ännu ett exempel på att hinduismen lyfts fram på bekostnad av de andra religionerna i landet. Den indiska regeringen har på senare år lanserat flera ur-indiska företeelser i stor skala. Yogan är en av dem och det ordnas nu träningssessioner på Yogans dag världen över. Om Krama en ko-dagen kan bli en verklig utmanare till det hjärtformade rosa slisket återstår att se.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

10 Feb 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Det har gått tre dagar sen jag kom hem från en reportageresa till andra sidan jorden. Närmare bestämt Nya Zeeland och Fiji, två ö-nationer i södra Stilla havet. En rik och en fattig. Båda för tillfället hårt drabbade av klimathändelser.På min väg tillbaka från Fiji hem till Sverige har jag en dag i Auckland, Nya Zeelands största stad. Jag och min kollega har varit där tre veckor tidigare. Då sken solen. Nu när jag kommer tillbaka, är det grått och dimmigt. Toppen av stans signum Sky Tower syns inte ens. Det är nästan som att komma tillbaka till en annan stad. Och det är det, delvis.För under tiden jag och min kollega varit i Fiji, har stan och regionen haft de värsta översvämningarna någonsin. På ett dygn kom lika mycket regn som det vanligtvis gör under en hel sommar. Under 50 minuter, när det regnade som mest, kom mer vatten än det normalt gör under hela januari. Fyra personer har dött, hus, och vägar har rasat och hundratals människor har blivit hemlösa.Klimatförändringarna gör att extrema väderhändelser blir allt vanligare. Och samtidigt pågår något mindre dramatiska skeenden, med minst lika svåra konsekvenser. Också de orsakade av vår uppvärmning av planeten.Fiji är ett av länderna i världen som minst av alla bidragit till klimatförändringarna, men som nu drabbas hårt av dess effekter.Det har varit svårt att, som det heter på journalistspråk, "välja vinkel" när jag velat titta närmare på hur klimatförändringarna påverkar människor och deras hälsa i Fiji. För det påverkar på så många sätt. Dricksvattnet kontamineras när floder allt oftare svämmar över. Fiskfångsterna blir mindre när havet vid korallreven blivit varmare och odlingar förstörs när saltvatten tränger in. Det här ökar matosäkerheten och kan leda till ökad fattigdom, vilket på alla vis underminerar förutsättningarna för hälsa.Översvämningar och stormar förstör hus, vägar, skolor och sjukhus. De för Fiji så viktiga turisterna kan sluta komma om el och vatten blir alltför stora osäkerheter.Det som satt sig mest på näthinnan är krabborna i byn Buretu. Krabbor som trivs i lera har invaderat byn, när den tidigare torra marken har blivit träskmark av de ständiga översvämningarna av floden. Krabborna gräver gångar under marken och kastar upp leran i små högar. Vart vi än går i byn är marken mjuk, fuktig och full av lerhögar.De dramatiska och de mer långsamma effekterna av klimatförändringarna kommer fortsätta. Det är både förutsägbart och helt oförutsägbart. När det blir dramatiskt, är enda trösten den solidaritet som alltid visas. I Auckland går jag förbi ett hjälpcenter som fyllts av skänkta kläder, filtar och mat. Det är svårare med konkreta hjälpinsatser för det som sker långsamt.Det som alltid gäller är att det är de redan mest utsatta - de utan hemförsäkring, de utan en säkerhet på banken, de som redan är sjuka - som drabbas hårdast.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

9 Feb 20233min

Utrikeskrönikan 8 februari Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dublin, onsdagDet är något speciellt med den här gröna ön. Jag brukar ta färjan hit över den Irländska sjön och möts då av friska vindar, havssalt och stänk – och det är något som alltid känns välkomnande när jag kliver i land. Inget känns långt borta på en ö där man kan köra till andra sidan på bara några timmar.Längs kusten finns klipporna som slåss mot havets vågor, på landsbygden tornar slott och berg upp sig framför hagar av rufsiga får, i städerna sjunger gatumusikanter på kullerstensgator. Den irländska dialekten känns direkt igen med sina spetsiga T och rullande R – ibland ackompanjerad av folkmusiken som ljuder ur en pub på hörnet.Inspirationen för poesi och litteratur har alltid funnits här, från James Joyce till Yeats, från Oscar Wilde till Sally Rooney. Berättelser som tecknar ett porträtt av ett land med en snårig historia - om flykt, om svält, om kolonialism – men också berättelser fulla av stolthet över denna plats de kallar hem.När jag tillbringade en sommar på västkusten och försökte lära mig språket iriska träffade jag människor från en rad andra länder, många amerikaner i synnerhet, som kände en närhet till Irland generationer efter att deras förfäder sökt en ljusare framtid någon annanstans.Jag lånar ett ord av walesarna – iriskan och kymriskan är ändå keltiska kusiner. ”Hiraeth” – ibland översätts det som hemlängtan men det är något mer – det står för ett hem, en plats i ens drömmar eller själ, en känsla av längtan och nostalgi och sorg över något som varit. I dag är det inte dåtidens hungersnöd eller inbördeskrig som hindrar den som vill skapa sig ett hem här i Irland, utan det är bostadsbristen. Problemen har växt under flera års tid och det senaste halvåret har antalet hemlösa ökat varje månad – med rekordmånga nu utan tak över huvudet. Regeringen, som lovat investera i fler bostäder, medgav nyligen att de uppsatta målen ligger långt fram i tiden.Och de rum, lägenheter och hus som finns – de går för skyhöga priser. På hyressajter kan du hitta vad som närmast liknar en skrubb eller ett källarförråd utan fönster som hyrs ut till ockerpriser för att människor är desperata. I höstas spreds en video i sociala medier där kön till en lägenhetsvisning slingrade sig runt flera kvarter…Nästan varje kväll får nu gatumusikanterna på Dublins gator sällskap av hjälporganisationer som serverar mat och soppa till de som inte har något hem att gå till.Stephanie Zakrisson, Dublinstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

8 Feb 20233min

Utrikeskrönikan 7 februari 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington tisdag morgon,Det skedde plötsligt för några veckor sedan. Jag scrollade genom mitt sociala medier-flöde och såg hur det märkligt nog svämmade över av… gasspisar. Bilder på brinnande blågula lågor under en kastrull eller en stekpanna, eller bara spisplattor flammande upp i tomma intet, fyllde Instagram och Twitter. Och de som lade upp bilderna verkade säga samma sak: Se upp: Nu är staten ute efter din gasspis också. Konservativa röster och republikanska politiker gjorde upphetsat, i versaler, klart att de minsann aldrig tänker ge upp sin älskade gasspis. Senatorn Ted Cruz och guvernören och möjliga Trumputmanaren om presidentposten Ron DeSantis gav sig direkt in i diskussionen. "Kom och ta den", varnade Ted Cruz. Och kongressledamoten Ronny Jackson skrev: "Om galningarna i Vita Huset försöker ta min gasspis, så får de bända loss den från mina kalla döda händer". Den sista biten ett känt citat ifrån vapendebatten här i USA, och därmed var den parallellen dragen.Absolut, många tycker att en gasspis är det mest överlägsna sättet att laga mat på och omkring 40 procent av amerikaner har en sådan. Ämnet passar också prydligt in i den höger- och vänsterdebatt som redan pågår, det handlar om klimatet och om det privata- köket och hur du tillagar din familjs middagar och den klåfingriga staten.Men det var inte helt väntat att det ja, heta kulturkrig som pågår i USA skulle komma att innefatta slaget om en köksapparat. Men gasspisen läggs nu till listan över det högerdebattörer menar är PK-elitens försök att inskränka amerikaners friheter och till och med skada barn. Det pågår på olika sätt diskussioner om drag queens, om undervisning av rasism och hbtq-frågor i skolan, om könsneutrala badrum om plastsugrör och barnboksförfattare och Disneyfilmer.Allt började i januari med att en tjänsteman på USAs motsvarighet till Konsumentverket sa att man ska se över vilka skadeeffekter en gasspis har på miljön och på människors hälsa. Och i en intervju nämnde han att flera olika åtgärder kan bli aktuella, även ett förbud, om spisarna visar sig vara tillräckligt skadliga. Men när sociala medier-explosionen, var ett faktum fick tjänstemannens chef förtydliga att gasspisarna inte ska förbjudas, och även president Joe Biden tvingades göra klart att han inte är för ett förbud.Det är hög tid för primärvalssäsong i USA, där flera republikaner snart kan komma att meddela sin kandidatur till presidentposten. Och det är viktigt för dem att ge sig in i kulturkriget. Det var därför många av dem utan att tveka snabbt drog sin lans för gasspisen. Men redan nu har lågorna börjat falna. Bilderna på gasspisar har bytts ut i sociala medier. Nu postar vänsterdebattörer istället foton på övertäckta böcker i klassrumsbibliotek som en del i den växande och allt mer betydelsefulla skolstriden här i USA. Kulturkriget rasar vidare.Cecilia Khavar i Washington

7 Feb 20233min

Utrikeskrönika 6 februari 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, måndagHur säger man ugnsbakad falukorv på engelska? Tänker jag medan jag sitter på en bakgrundsbriefing inför EUs toppmöte.Varför i herrans namn sitter radiokorren och tänker på falukorv på arbetstid, tänker ni kanske?Jag kommer till det om en liten stund.Först får ni lyssna på det här:Välkommen till Europaparlamentet!Tack herr ordförande!Jag delar den höga ambitionsnivån...…ett fint samarbete…De senaste veckorna har man kunnat höra ovanligt mycket svenska i EUs institutioner.Det har så klart att göra med det svenska ordförandeskapet. Det är svenska politiker som leder ministermöten. Och otaliga svenska ministrar har nyligen frågats ut i Europaparlamentets olika utskott om vad Sverige vill uträtta fram till sommaren.Som vi hörde i klippet har många av dem då pratat svenska. Vilket är helt i sin ordning. Det är därför EU har tusen tolkar.Det har varit rätt kul att lyssna på. Där i parlamentets utfrågningslokaler har man direkt kunnat avgöra vilka i rummet som är svenskar eller som kan svenska för det är dem sitter utan hörlurar och inte behöver tolkning.Det kan också bjuda på språkliga överraskningar. Som under utfrågningen med statsminister Ulf Kristersson där en estnisk ledamot, Jaak Madison, helt plötsligt ställde sig i talarstolen och pratade svenska.Det svenska ordförandeskapet är väldigt viktigt…Det visade sig att han hade pluggat i en stad i Estland där många pratar svenska och dessutom hade jobbat på en båt som gick mellan Estland och Sverige.Men det är inte bara från politiker som det hörs mycket svenska just nu här i Bryssel utan också från tjänstemän som håller i bakgrundsbriefingar. Det vill säga träffar där de anonymt berättar vad som är på gång och vad man kan vänta sig inför politiska möten.Det var på en sådan träff jag satt och tänkte på ugnsbakad falukorv.Dragningen handlade om EUs kommande toppmöte senare i veckan där migration är en av huvudfrågorna.Det ligger ju ett stort lagförslag på bordet sedan över två år tillbaka: EUs migrationspakt som innehåller flera olika lagförslag.Den svenska tjänstemannen som höll i dragningen hade tidigare beskrivit detta just som en ugnsbakad falukorv. Där delarna är uppskurna men där allt sitter ihop i botten.Jag ville fråga om det fortfarande var så, om allt fortfarande hängde ihop eller om EU-länderna skulle kunna klubba igenom någon enskild del separat.Men just denna dragning skedde på engelska och jag kom inte på någon lämplig översättning så där på rak arm.Och även om jag hade kommit på det tror jag inte att någon av mina internationella korrekollegor hade förstått vad jag menat. Vad är det för oven baked falu sausage svensken jiddrar om skulle de nog ha tänkt. Men tur då att vi svenska journalister just nu har ett övertag gentemot våra kollegor från andra EU-länder. Vi har enklare tillträde till de svenska tjänstemännen som rattar medlemsländernas politiska arbete. Så jag kunde ställa min fråga på svenska efter briefingen.Och jodå, beskedet var att EUs migrationspakt fortfarande är en ugnsbakad falukorv. Alla de enskilda lagarna hör ihop och det blir ingen rätt om inte alla delar är klara. Andreas Liljeheden, i Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

6 Feb 20233min

Utrikeskrönikan 3 februari 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, fredag.Att jobba som journalist i Kina innebär att du blir övervakad.Det har varit tydligt under mina år som korrespondent här och det är något jag brukar räkna med när jag är ute på fältet.Men häromveckan nådde det hela en ny nivå när min mobil ringde efter att jag klivit på ett flygplan i Peking, men ännu inte lyft från flygplatsen.Det var den lokala polisen i staden dit jag skulle, som undrade vad jag skulle göra där.Jag har flera gånger varit med om att det man får anta är civilklädda poliser eller tjänstemän från lokala myndigheter följer efter mig på plats eller väntar på mig vid ankomsten, men det här var första gången de tog kontakt redan innan avfärd.Ett nytt grepp måhända, men det som följde när jag väl landade var väl ungefär det förväntade.Det vill säga en välkomstkommitté som jag såg viska i örat på en uniformerad polis i ankomsthallen.Gissa vem som blev stoppad för en passkontroll.Jag har behövt hantera olika typer av överrockar under åren i Kina.Vissa nöjer sig med att iaktta på avstånd, andra går nära inpå och filmar och tar foton.Ibland är de tysta och vägrar ta kontakt, medan andra går att prata med.Som den här gången, när resan gick till Ruili i sydvästra Kina.En av mina följeslagare var dag två uppenbarligen lite less och efter att par timmar nära gränsen mot Myanmar frågade han lite uppgivet när jag tänkte mig åka tillbaka till hotellet.Kanske var han hungrig, för en stund senare blev jag bjuden på mat av ett gäng uniformerade poliser som verkligen insisterade på att det lunchdags nu.Ofta är det bättre i storstäderna, där det tycks lättare att flyga under radarn.Men även i Peking har jag bokstavligen talat stött på patrull.När jag innan jul försökte intervjua chaufförer som köade till ett krematorium till exempel, avbröts jag snabbt av en civilklädd kvinna som undrade vad jag gjorde där.Enträget fortsatte hon ifrågasätta mig och gjorde en stor sak av att ringa polisen, samtidigt som hon följde mig runt på området.När den uniformerade polisen till slut dök upp, passade jag på att själv beklaga mig över den här kvinnan som vägrade lämna mig i fred."Jasså hon, hon är också polis", sade polismannen, varpå kvinnan snabbt försvann iväg.Just sådana här händelser är på sitt sätt lite komiska.Men det finns såklart ett allvar här. Övervakningen försvårar arbetet och omöjliggör ibland intervjuer. Röster som kunde ha hörts, förblir tysta.Och tyvärr tror jag det i slutändan drabbar omvärldens förståelse av Kina.Och de som styr i det här landet är inte dummare än att de förstår det.Det sorgliga är att det trots det inte verkar göras något för att förbättra situationen.Tvärtom upplever jag att övervakningen ökat.Kanske är det det vi måste förstå.Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se

3 Feb 20233min