Solastalgi – sorgen när en kär miljö förändras: Marie-Louise Kristola, Stockholm

Utrikeskrönika 26 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, fredag.Och så var det det där med tyskarna och nakenheten. Som Tysklandskorrespondent är det svårt att i längden komma runt en betraktelse om detta, härom månaden när jag såg en man göra naken-yoga på gräsmattan vid riksdagshuset, då var det riktigt nära.Tror ni mig inte så har jag bildbevis på Instagram på hur mannen stod där, i nedåtgående hunden för att vara exakt, med ändan mot solen och mot oss på promenadvägen mot centralstationen. Men ingen i närheten höjde på ögonbrynen, allra minst poliserna. Jämför det med uppståndelsen som Naken-Janne orsakade i Sverige en gång i tiden.Det vart inget då, men nu, efter att ha varit på dag-spa här i Berlin, så är det dags. Att spaet är “textilfrei", att det alltså råder förbud mot att bära andra plagg än badrock, det förmedlades som den självklaraste sak i världen. Men nog krävde det viss tillvänjning att trava runt i Eva-kostymen bland en massa främlingar mitt i centrala stan, men det som gjorde upplevelsen fullständigt absurd var att det samtidigt rådde munskyddskrav.Så där, i det vidsträckta, orientaliskt inredda spaet flanerade vi medelålders återhämtningsnödiga omkring, mellan kallvattenpoolen och mineralbadet, näcka och grisskära efter bastuns hetta men med medicinska munskydd duktigt draperade över mun och näsa. För så är det ju här, att munskydd har blivit så självklart att man faktiskt känner sig just naken utan det, medan att spatsera de facto-näck bland främlingar för många här inte är någon stort alls.Särskilt i Berlin och längs Östersjökusten, i delstaten Mecklenburg Vorpommern uppger till exempel halva befolkningen i en undersökning att nakenbad är den naturligaste sak i världen. Visst är det en smula omvänt mot där hemma, där väl de som täcker mun och näsa tillhör undantagen medan allt fler i Sverige verkar bära badplagg till och med i bastun?Ironiskt då, att när nakenkulturen först kom till Tyskland i början på förra sekelskiftet, då gick den under benämningen “att bada svenskt". I Östtyskland vidareutvecklades nakenbadandet från en rörelse bland DDR:s avantgardiska elit till en folkrörelse, och på 1970-talet var nudistkulturen så vitt spridd i det forna Östtyskland att det till och med gavs ut en särskild nakenturistguide.Men trots sånt som flotta textilbefriade span så för Tysklands naturister numera en tynande tillvaro. De rena nakenstränderna blir färre, liksom campingplatserna där gästerna inte bär kläder. Den tyska nudistföreningen har nu knappt 31 000 medlemmar jämfört med över 150 000 bara i väst under glansdagarna, samtidigt blir de organiserade nakenivrarna allt äldre.Det märktes i en intervju med nudistföreningens ordförande i delstaten Bayern. Han talar sig varm för det näcka livet, men inte för frihetskänslans skull, nej han menade att det bästa med att bada naken är att det minskar risken för blåskatarr. Se där, ett argument för yogamannen vid riksdagshuset.Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se

26 Nov 20213min

Utrikeskrönikan 25 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Santiago de Chile, torsdagJag landade i Santiago i går. Det tog ungefär 90 minuter från det att jag klev av planet tills det att jag lämnade flygplatsen.Det kan kännas som en lång tid, men jag måste säga att – under rådande omständigheter – gick det faktiskt fort.Redan 100 meter från flygplansutgången möttes vi passagerare av unga personer klädda i blått och med walkie-talkies. De ledde uppfordrande oss genom angivna korridorer till en lokal med ett sextiotal bord, där lika många kontrollanter gick igenom våra papper eller digitala covid-bevis.Jag uppskattade personalstyrkan till ungefär 170 personer, inklusive dem som tog de obligatoriska PCR-testerna för passagerare som inte validerat sina vaccinbevis.Jag hade alla de papper som krävdes – så det gick smidigt för mig. Såg att andra brottades och svettades med att fylla i olika onlineblanketter på plats, medans vi andra som förberett resan mer noggrant gick förbi dem.Chile har för närvarande regionens mest strikta inresebestämmelser.Här är listan på kraven:Negativt PCR-test taget före inresan.Underskriven hälsodeklaration.Vaccinbevis. Om vaccinerna togs utomlands, så ska de valideras av chilenska myndigheter och det gör man online före inresan. Det kan ta mellan två och fyra veckor.Nytt PCR-test vid ankomsten, på själva flygplatsen.Men även om man har gjort allt det där, så gäller fem eller sju dagars obligatorisk karantän beroende på om man har validerat vaccinpass eller inteOch det är inte allt. De man bor hos under karantänen får också sitta i karantän fem eller sju dagar.Kontroll genomförs varje dag i tio dagar. En uppföljning, på telefon eller online –- har redan hört om folk som rest hit och som får besök av inspektörer varje dag – för att kolla att man verkligen följer karantänen.Dryga böter avskräcker från att bryta mot reglerna. Chile har alltså inte bara stuckit ut vad gäller den snabba vaccinationen, utan också vad gäller stränga covid-regler.Jag undrar hur mycket det har hjälpt? Jag går till tabellerna, som säkert inte säger hela sanningen, men som åtminstone ger en fingervisning.Vad gäller dödligheten, så ligger Chile i mitten i regionen. Jämfört med till exempel Mexiko, som knappt haft några restriktioner, har Chile färre döda i förhållande till folkmängden.Det talar för att restriktionerna visst hjälper. Men jämfört med till exempel Sverige, som i omvärlden beskrivs som ett land med jämförelsevis slappa restriktioner, så har det coronastränga Chile 50 procent högre dödlighet.Jag undrar om vi någonsin kommer att veta vad som begränsade smittan och dödligheten i corona och vad som inte gjorde det.Under tiden får vi anpassa oss till ett corona-liv där det är bättre att lydigt skriva ut vartenda papper som krävs och följa de unga covid-kontrollanternas uppfordrande anvisningar utan protest. Eller?Ivan Garcia, Santiago de Chile, för P1 Morgonivan.garcia@sverigesradio.se

25 Nov 20213min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Moskva, onsdag.Mmm, Moskva.Megapolis.Metron, massor med människor.Magiska minnen.Mästaren och Margarita.Masja och Medved.Maximala mängder.Magnifika memorial.Mystiska män.Minimala människomarionetter.Moskva är staden jag inte visste jag hade saknat under tre år. Saknat mmm den där vackra bokstaven, som syns som M överallt för metron och M för Moskva.Bokstaven som är lika både i latinska och kyrilliska alfabeten, grafiskt vacker som två tvillingkullar, som sträcker sig mot skyn.Märkligt magnifik. Vad vore språket utan M? Så låg jag en hel natt och kunde inte sova för jag tänkte på M, när jag egentligen hade tänkt att berätta något helt annat i den här krönikan.Masklösheten i metron. Minnena som likt månskivor strålar ned på mig var jag än går i denna stad. Mänskligheten hos många du möter för första gången, som kan berätta sitt livs historia, historier som rymmer så många öden, länder, gränser som korsas och liv som förstörs.Historier som påminner om att livet inte får idylliseras, romantiseras eller fjantas bort. De stora ryska författarna visste det, majoriteten människor här vet av egen ibland bitter erfarenhet det.Det mörka följer dem likt en evig skugga, både det som hänt och det som fortfarande kan hända.För att stå ut hänger de sig, och jag med förresten, åt den fantastiska Monika, hunden som hittades halvdöd i bergen ovan Sotji med kapade tassas. Ja jag sa kapade tassar, det var ett odjur – inte ett djur – ett odjur som tror sig vara människa, som skadat hunden.Men äkta människor med stort medlidande, fann henne, räddade henne, samlade pengar och skickade henne till Novosibirsk där en ovanligt skicklig veterinär lyckats inplantera nya tassar av platina.På en gatuhund. Må-Monika, som så klart har ett namn som börjar på M, leva länge med sina nya tassar. Det önskar i alla fall jagMaria Persson Löfgren, Moskva

24 Nov 20212min

Utrikeskrönikan 23 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok tisdag.På ytan kan Thailand och dess invånare verka lugna och sansade. Leende och vänliga är en beskrivning man ofta hör om thailändare. Det stämmer naturligtvis till en del, men skrapar man på ytan så kommer en helt annan sida fram.Som allt fler länder, inklusive Sverige, så plågar vapenvåldet Thailand. Här finns uppskattningsvis minst 10 miljoner skjutvapen i privata händer, det i ett land med 69 miljoner invånare. Det betyder att fler än var tionde person äger ett vapen. Minst fyra miljoner av skjutvapnen ägs illegalt enligt siffror från den thailändska polisen.Thailändare måste genomgå rigorösa kontroller för att äga vapen lagligt, men landet har också en blomstrande svart marknad för skjutvapen."Det är lätt att få tag i alla typer av skjutvapen illegalt och många är i fel händer". Det sa ägaren till en av de dussintals vapenbutiker i stadsdelen Wang Burapha i Bangkok nyligen vid ett seminarium om hur man ska komma tillrätta med de allt fler illegala vapnen i samhället.Flera av butikerna i Wang Burapha är kända för sina historiska vapensmeder, men man har under de senaste åren fyllt butikerna med moderna skjutvapen. Vid flera tillfällen har butikerna rånats eller haft inbrott vilket gör att vapen sprids på den svarta marknaden.Det är inte bara det att det finns gott om vapen i privata händer utan många thailändare är redo att använda sina vapen vid minsta provokation. Thailand har, efter Filippinerna, den högsta andelen vapenrelaterade mord i Sydostasien.Experter på våldsbrott säger att många thailändare sträcker sig efter sina skjutvapen för att ta lagen i egna händer. Det eftersom de tycker att polisen gör för lite när det gäller brottsbekämpning och det har i sin tur skapat en kultur på tro om straffrihet när man använder sitt eget vapen för att, som man säger, skydda sig själv och den egna hedern. Under 2019 rapporterades nära 1 300 dödsfall orsakade av skjutvapen i Thailand. Av dom var 478 rena mord. Nu ska man inte känna sig orolig när man kommer på besök till Thailand. De flesta av morden sker i kriminella gängmiljöer eller vid konflikter relaterade till att någon känner sig förolämpad och har tappat ansiktet. Som i många andra länder är det också svartsjuka män som ofta använder vapen mot sina fruar eller flickvänner. "Ibland hamnar vi i en konflikt och skjutvapen verkar då vara svaret. Vapen gör människor kaxiga , sa chefen för Thailands kriminalvård i en kommentar till det höga antalet skjutningar i landet.Thailands tidigare utrikesminister Kasit Piromya efterlyser nu strängare vapenlagar och hårdare straff för dom som använder vapen vid mord och andra brott.– Vi har nu så många mord att det verkar ha blivit en sorts norm i samhället, sa han nyligen.Kasit trycker att det är konstigt att den övervägande buddistiska befolkningen vill lösa konflikter med våld istället för att lyssna på den buddistiska läran som betonar ickevåld och fredlig samexistens.En samexistens som borde vara självklar i alla länder men som tycks vara så svår att skapa.Peder Gustafsson, BangkokPeder.gustafsson@sverigesradio.se

23 Nov 20213min

Utrikeskrönikan 22 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Madrid, måndag. När jag spelar in den här krönikan har jag precis kommit hit, och inte hunnit få några intryck som skulle kunna bli en krönika. Så jag får ta tillvara vad jag har tidigare från den här stan, från när jag var här senast. För, ja, 17 år sen blir det visst. Så man kan väl säga att det som hände då är preskriberat. Då var jag här som Erasmusstudent, med tveksamma studieambitioner. Jag var också en Erasmusstudent med väldigt lite pengar. Därför antecknade jag genast numret när jag såg en lapp på universitetet om att man sökte svensktalande för översättningjobb. Jag fick ta bussen någonstans utanför campusområdet, som jag minns det. Det var inget flott kontor, om man säger så. Det var ett gäng mindre ordningsamma killar i studentålder som ville göra business. Nu skulle deras hemsida översättas till flera språk. Var det här det roligaste som hände under din tid i Madrid kanske ni tänker – och nej, det var det kanske inte, men det som gör att jag särskilt minns det här, det var att produkten som skulle krängas på hemsidan var penisförstorande naturläkemedel. Det var en rätt amatörmässig men ändå ambitiös säljsida, med mycket text. Ett antal kvällar satt jag med mitt stora spansksvenska lexikon, och slog upp ord som svällkroppar och blodcirkulation, och lärde mig namnet på en rad örter och bär från Amazonas. Jag trodde aldrig att produkten var annat än lurendrejeri.Ännu mindre gjorde jag det när jag noterade att de nöjda kunderna, som i den spanska texten hade namn som Jorge, Diego och Manuel och kom från Bogotá, Lima och Toledo, i den tyskspråkiga versionen hette saker som Jürgen och Heinz och kom från olika delar av Tyskland. Ja, jag hade moraliska invändningar. Men jag tröstade mig med att jag trodde att få svenskar skulle låta sig övertygas av sajtens taffliga innehåll och utformning. Det blev nog en rätt låg timpenning på det hela, men jag var lycklig när jag fick min betalning. Jag kommer ihåg att jag gjorde ett tafatt försök att journalistiskt granska de unga entreprenörerna i efterhand. Med en för ändamålet nyinskaffad mailadress kontaktade jag dem på wallraffvis och påstod att jag var kund. Jag antar att jag ville komma åt att de inte hade någon koll på naturläkemedlets säkerhet, så jag utgav mig för att vara man och frågade vad som skulle hända om min fru tog tabletterna. Efter lång tid fick jag ett kort svar: ”Varför skulle din fru ta dem?”Det blev aldrig något granskande reportage. Sara Heyman, korrespondent för global hälsa sara.heyman@sverigesradio.se

22 Nov 20212min

Utrikeskrönikan 19 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, fredagMåste du överdriva så? Den repliken tror jag aldrig att jag har hört här i Kairo. Här i överdrifternas Mekka är det som om ingen har hört talas om att måttfullhet är en kardinaldygd och att lagom är den beundrade nationen Sveriges hemliga vapen.Kairo frossar i överdrift och överdåd oavsett pris- och samhällsklass. Bjuder man på middag är det otänkbart med bara en huvudrätt och förrätten får gärna bestå av 99 olika smårätter, lika många som Guds namn. Och även den som egentligen inte har råd, är bunden av den arabiska gästfrihetens påbud att bulla upp och överösa gästen med komplimanger och artighetsfraser.Alan Greenspan, USAs legendariske tidigare centralbankschef, hade kallat detta irrational exhuberance - irrationellt överdåd - det uttryck han myntade när han låg i badkaret och förberedde talet där han skulle varna för börsbubblor vid millennieskiftet när alltför ivrig spekulation och konsumtion ledde till överhettning och nasdaqbörsen steg med 400% på ett par år. Men exhuberance betyder också livsglädje och även om ett nordiskt sinne inte uppskattar de nya Kairo-förorterna med sina bakelseliknande hus där balustrader och tårttoppar i liknar en konditors mardröm i hela sin praktfullt dåliga smak, så är också de ett slags överdriven fest och hyllning till livet. Allt ska vara mycket mer och mest i detta överbefolkade land där 100 miljoner människor lever på 4% av landets yta, längs Nilen, för utanför ligger öknen, tomheten.Det irrationella överdådet handlar om horror vacui, dvs rädslan för tomrum - och det finns tom yta någonstans, allt från överdekorerade skyltfönster och moskeminareter med blinkande lampor från topp till tå, till grönsaksstånd med pyramider av mango, sötpotatis, kronärtskockor och guava, i en varm omfamning som innebär att varje form av minimalism eller nordisk sparsmakad design uppfattas som kyligt, kalt, snålt och ogästvänligt. Gäster ska överösas i frikostigt frossande och hög volym - varje bröllop bjuder på dånande musik, det är ju inte meningen att gästerna ska prata med varandra, utan ha kul! Pauser är läskiga och så obehagliga att man ibland klipper bort dem - som i en arabisk podd jag lyssnade på där alla inandningar hade klippts bort så att intervjupersonen verkade prata i 30 minuter utan att andas. Jag undrar fortfarande vad den poddproducenten hade gjort med tystnaden i en film av Tarkovskij eller Ingmar Bergman.Nu älskar jag faktiskt Kairokarusellens generösa överdrifter och knasiga hyllningar till livet. Men häromdagen insåg jag hur svensk jag ändå är. När jag såg serietecknaren Magda Lundbergs fågelpratbubblor. Där den ena säger Vilken underbar start på dagen och den andra svarar: Nu lugnar du ner dig.Ingen av mina vänner i Kairo skulle skratta åt det.Cecilia Uddén för P1-morgon i Kairocecilia.udden@sverigesradio.se

19 Nov 20213min

Utrikeskrönika 18 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nairobi torsdag. I somras var jag i Unity Park i Addis Abeba. Ett slags etiopisk variant av Skansen. Högt upp med utsikt över staden finns där det gamla hovets festlokal, lite lejon, några strutsar. En glassbar, ett fik. Och här finns också små utställningslokaler som var och en visar det som är typiskt för landets större etniska grupper. Unity Park skulle vara en av flera symboler för det nya Etiopien, framtidslandet. Första gången jag var där så byggdes det för fullt, ett spårvagnsnät mitt i staden, det första projektet i sitt slag söder om Sahara då. Entreprenörer och företagare hade börjat få upp ögonen för detta fascinerande land med en imponerande ekonomiskt tillväxt. Men med en stor politisk repression. Tigreanerna som då dominerade politiken hade nog inspirerats av den kinesiska modellen – hård politiskt styrning, kombinerad med en expansiv marknadsekonomi. Trots det så fanns det hopp och optimism. Det här går framåt. Det händer saker här.Men idag, just nu, är landet på gränsen till totalt sammanbrott.För två år sedan var jag i Khartoum, Sudans huvudstad för första gången. Jag hade tur och var där samtidigt som ett historiskt fredsavtal skrevs under mellan militären och de organisationer som hade drivit den folkliga resningen som fått bort diktatorn Omar al-Bashir. Jag minns skratten jag hörde överallt, folk var lättade. Nu fanns chansen, möjligheten för landet att öppna upp. Det fanns hopp och optimism även när jag åter besökte landet för ett år sedan. Men så, för några veckor sedan, militärkupp. Skottsalvor och tårgas. Än idag så fortsätter demonstrationerna. Än idag dödas demonstranter. Men militären har övertaget. Hoppet har blivit förtvivlan på Khartoums dammiga gator.Jag har lärt mig att det är tvära kast i Afrika. Systemskiften kan gå fort. Militärkupp i Mali, i Guinea. Och nu dessa giganter på Afrikas horn, Sudan och Etiopien. Jag försöker vara på plats när det går, jag försöker vara optimist hela tiden. Men det är inte lätt. Jag tröstar mig med att det också kan vända snabbt mot det bättre - demokrati i Gambia efter decennier av diktatur, folklig resning i Burkina Faso efter decennier av diktatur. Ett spännande maktskifte i Zambia i ett fritt och öppet val. Men åter till Etiopien. Historiens dom kommer nog att bli hård mot den som så många hade hoppats på och hyllat, fredspristagaren, premiärministern Abiy Ahmed. Reformatorn som gick till krig mot Tigray, och tigreanerna som gjort hårdnackat motstånd. Det etniska hatet, övergreppen, våldet, är så intensivt att många bedömare tror att det är försent att kunna reparera, att kunna försona landets grupper igen. Och så tänker jag på de där små utställningarna över landets folkgrupper i Unity Park, enighetens park. Vad kommer hända med dem? Ska de stå där som ett minne, en rest av en ambition, en dröm? Jag vet inte.Richard Myrenberg, Nairobirichard.myrenberg@sverigesradio.se

18 Nov 20213min

Utrikeskrönika 17 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Vad skulle du göra om någon knackade på din dörr mitt i natten och bad om hjälp? Om att få låna din dusch och få ett glas vatten? Jag vet själv inte vad jag skulle göra. Men när jag frågade 87-årige Petro Romantjuk i den polska gränsbyn Hajnowka om han var beredd att öppna sin dörr för de migranter som nu håller till i gränsområdet och dykt upp i hans by var hans svar solklart. “Jag skulle koka potatis, hälla upp varmt te och bädda en säng”“För det var så min familj överlevde när Nazityskland ockuperade Hajnowka 1941, då fick vi skydd, bröd och tak över huvudet och samma sak när sovjetiska trupper i ett våldsamt angrepp tog tillbaka staden”På samma mark utspelar sig i dag en ny kris, av en helt annan karaktär men där återigen människor hamnar i kläm. En kris som EU, Nato och USA, enstämmigt anklagar Belarus president Lukasjenko för. Genom bland annat turistvisum har tusentals män, kvinnor och barn lockats till Belarus, de lovades en enkel väg till EU. Men få av dem visste nog då att deras resa skulle sluta i skogen på den polsk-belarusiska gränsen. Häromdagen gick det rykten bland migranterna i gränsområdet att snart skulle tyska bussar komma och hämta dem. Trots att polska sidan skickade ut flera meddelanden om att det var falsk information, fortsatte dem att hoppas - men inga bussar kom och lär inte heller komma. Från den polska sidan menar man att all hjälp till migranterna skulle spela Lukasjenko i händerna. Det är till och med så att polska staten har valt att inte skylta med att de kör ut mat och vissa förnödenheter till gränsen, för det skulle ses som ett tecken på svaghet, menar flera bedömare. Men bortom det politiska, det cyniska, finns det människor och organisationer som försöker nå ut. I vissa hem runtom i Polen, i gränsområdet lyser gröna lyktor och lampor i fönstren. En signal till migranter att här kan de få hjälp, en varm dusch, en middag, torka sina kläder och ladda sina telefoner. Men det kan också handla om annat. I går begravde polsk-tataren Maciej Szczęsnowicz, företrädare för en muslimsk förening en 19-årig man från Syrien som hade hittats i skogen på den polska sidan. – Vi har en stor begravningsplats och ville ge honom en värdig begravning, säger Szczęsnowicz i ett sms. För i gränsområdena är det inte bara en hypotetisk fråga, om man skulle öppna sitt hem för någon som behöver hjälp, det händer numera hela tiden. Lubna El-Shanti, Östersjökorrespondentlubna.el-shanti@sverigesradio.se

17 Nov 20212min