Om Rudi Lakatos, cimbalom, och hans musicerande ättlingar i Sverige

Ungerske cimbalom-spelaren Rudi Lakatos kom till Sverige på 50-talet. Möt hans dotter Marika Nyström och barnbarnen Maria Nyström och Sebastian Lakatos. Femte programmet av fem av Birgitta Tollan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I sista avsnittet av Birgitta Tollans programserie Romer och musik medverkar f d sångerskan Marika Nyström, sångerskan och gitarristen Maria Nyström med artistnamnet The Naima Train och tonsättaren, musikern och musikläraren Sebastian Lakatos. De är svenska ättlingar till den ungerske cimbalom-spelaren Rodolphe ”Rudi” Lakatos, som bosatte sig i Stockholm i början av 1950-talet.

Rudi Lakatos hade ett långt engagemang på nattklubben Scherazade i Paris. Där gifte han sig 1950 med dragspelerskan, sångerskan och bandledaren May Marthall som han mötte på ett tåg i Sverige! 1946 hade hon bildat de legendariska Mälartöserna, berömda bl a för Skrattvisan där de skrattar i stämmor!

De två syskonen har olika förhållanden till sitt romska, ungerska musikarv.

Maria Nyström, barnbarn, som har komponerat programmets version av den romska nationalsången Djelem, Djelem:

-Även om jag aldrig har träffat honom så har jag skrutit om honom hela mitt liv. Sen jag gick på dagis är största grejen att jag hade en sådan musikermorfar! Så stor och bra. Man bestämmer ju inte när man får födas... Det hade varit fint att träffa honom. Morfar är en stor förebild i och med att han var stolt över sin musikalitet och verkligen bejakade den!

- Jag är stolt över att så många i min släkt, även min pappa, är musiker. För mig var det helt naturligt att jag skulle bli musiker. Det var av lust, utan tvång och diciplin. Så jag har en väldigt stark koppling till morfar utan att ha träffat honom. Han dog några år innan jag föddes.

-Min egen musik är påverkad av den romska, det indiska. Jag har hört inspelningar med morfar och det han spelade var väldigt mycket soul, blues, väldigt mycket känsla, nån slags djup sentimentalitet...

Sebastian Lakatos, barnbarn, har bl a tonsatt stycket Son of Gregorio som är baserat på en sats ur tonsättaren Gregorio Allegris 9-stämmiga dubbelköriga verk Miserere. Lakatos har tagit ackordstrukturen i originalverket och arrangerat det med elektroniska klanger. Sebastian Lakatos gick elektroakustiska linjen vid Musikhögskolan i Stockholm och senare filmmusik-linjen på Dramatiska Institutet. Han är även nyutbildad musiklärare:

-Det musikaliska arvet från morfar och hans bakgrund har aldrig varit speciellt närvarande hos mig. I vår familj pratade vi aldrig om att ha detta musikaliska arv eller vilken kultur han kom ifrån. Men jag tror att det faktum att han höll på med musik och var så virtuos som han var, har gjort det värdefullt att bli musiker i vår familj.

-Stycket Den andra världen komponerade jag när jag började tänka på begreppet utanförskap. Jag berättar egentligen min egen historia där jag upplevt mig själv vara utanför många sociala kontexter som jag växte upp med. Redan i tidig skolålder upplevde jag mig själv som outsider. Jag hittade inte min plats bland mina jämnåriga.

-Som musiklärare tycker jag det viktigast är att lära ut mångfalden i musiken. Att förstå varför en kulturs musik är så lik en annans kulturs musik. Det är ett uttryck för våra kulturers likheter och i förlängningen hur vi är som människor. Jag vill lära eleverna att låta sig inspireras av människor som har andra perspektiv.

-Visst är det viktigt att lyfta fram den romska musiken men det är lika viktigt att lyfta fram modern hip hop eller rockmusik och jazzmusik genom historien som har sprungit ur kulturella förhållanden där det har funnits en medborgarrättslig kamp eller kamp för rättigheter.

-Jag vill utbilda eleverna i demokratiska värden och ha kulturella resonemang utifrån mångfalden i musik.

Marika Nyström, dotter:

-Jag säger zigenarmusik. Det fanns en restaurant i Stockholm som hette Oxen Hungaria som låg på Malmskillnadsgatan. Pappa spelade där i tio säsonger med ett "zigenarkapell". Pappas bror Geza Lakatos spelade kontrabas i trion. Geza Lakatos spelade även in skivor som t ex plattan Songs In Swedish, med den lyriske tenoren Dagfin Malm.

-Det var väldigt inne med den musiken just då. Det fanns en stolthet kring begreppet zigenarmusik efter kriget på 1950-talet med czardas, temperament, gulasch, eldig mystik, ja, hela kulturen runt det och det var poppis hos den tidens innefolk.

-I början på 60-talet gjorde Hasse och Tage en revy som hett Gula Hund där det finns ett berömt nummer som heter Folkspillran, som handlar om "zigenare". Det är en drift med det svenska konceptet att bo i ett hyreshus, att man inte får höras, inte störa, inte finnas, och att den romska familjen måste byta namn till Smygebratt. Någonstans finns kritik där, men till det svenska!

-Tage Danielsson spelar farfar i revyn och ensemblen sjunger Mustalainen Rudi Lakatos. De använder hans namn som ett exempel på zigenare, folkspillran, två gånger. Så säger Hasse Alfredsson: Tyst! Man sjunger inte, man spelar inte, man dansar inte i Sverige. Man håller sig tyst och lugn.

-Det där att man sjöng Mustalainen Rudi Lakatos var jag kluven till som barn. Jag var mycket stolt över att Gula Hund sjöng detta, men samtidigt var det ihopkoppplat med nåt som var kontroversiellt. Pappa var inte svensk utan en ungersk musiker som satt på restaurant och var virtuos med den där röda västen och vita skjortan! Mamma sa alltid: "Prata inte med pappa om att han är zigenare."

-Och samtidigt: en taxichaufför berättade för mig att hon, en gång på 60-talet i restauranten på hotell Knaust i Sundsvall, hade varit gravid och mått mycket dåligt. Pappa hade då spelat speciellt för henne. "Jag glömmer det aldrig", sa taxichauffören. Där satt vi tjugo år senare i hennes taxi och jag grät, eftersom pappa just hade dött. Ja, det var pappa. Han hade förmågan att från scenen spela musik så att folk smällde av! Han var en riktig musikant!