Musik och politik: Är all musik världsmusik?

Om världsmusiken och mångkulturen som globalt experiment. All musik är en hybrid, en gräns-, tvär-, geo-, postkolonial-, med mera-kultur. Musik är något som ständigt befinner sig i skarven.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Inte all musik är underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om.

Medverkande: Ozan Sunar, verksamhetsledare på Moriska Paviljongen i Malmö, Per Wirtén, författare och skribent.

Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.

Gästkrönikör: Johanna Paulsson, frilansjournalist och kritiker.

Produktion: Mikael Strömberg / GiG

Mikael Strömberg skriver om världsmusiken och det globala experimentet.

Jag strosar omkring i Paris. Från dolda högtalare pumpas världsmusik från Madagaskar med programmerade beats. Helt i linje med Virgin Megastores filosofi, att folkmusik även från de mest isolerade öar kan säljas som "världsmusik".

Visst
 svänger det. Men för vem svänger det? I utsugarperspektiv finns det pengar att tjäna på världsmusik, och här är
 prognosen fortsatt olustig. Avstånden utgör numera inget hinder. Därför kan den mest isolerade pygméstam få 
cd-plattor och kassetter långt innan den får el och rinnande vatten.

 I dag är världsmusiken en mjölkkossa. Kitsch och originalitet trängs på
 hyllorna. Och i den sjätte generationens synthesizer finns en stor meny med
 ”exotiska ljud” lagrade i instrumentets internminne: shakuhachiflöjt, 
munorgel, bronslur, vinare, fingercymbal, snäckskalstrumpet, blur, kementché. Tack vare 
digital överföring kan vilket ljud som helst på klotet göras tillgängligt och 
spelbart.

Här sitter upphovsrätten löst eftersom musiken i det 
stora hela betraktas som gemensam egendom. Jag behöver till exempel bara ett par
 dagar för att tanka hem ljudfiler med "folklig musik" som det tog kompositören Bela Bartók
 ett helt liv att samla in bland de transsylvanska bergen.


Ta en didgerido. Ett heligt instrument för en aborigin, som med hallucinatorisk
 rundblåsning får den ihåliga trädstammen att vibrera. Snart säljer varje närbutik 
didgeridos. Långa, korta, typiska, turistifierade.

Samma sak med
 indianernas regnstavar, den svenska säckpipan, västafrikanska vattentrumman, den arabiska ouden och så vidare. 
Hur exotiska dessa instrument än upplevs i vår tankevärld, är de inom räckhåll för
 vilket utnyttjande som helst.

Walt Disneys styrelseordförande Michael Eisner 
fick alltså rätt när han för snart fyrtio år sedan lanserade sin utopi om alltings tillgänglighet: "Kultur 
är lika med en mångfald individuella möjligheter till individuella val och
 individuella uttryck. Ja, det som folk överallt vill ha."


Med en ofattbar hastighet drivs kulturer in i en rörelse framåt. Ekonomen och
 framtidsforskaren Edward Luttwaks menar att denna "förening av pölar, tjärnar, 
sjöar och hav från byars, provinsers, regioners och nationers ekonomier till en 
enda global ekonomisk ocean, utsätter de små områdena för jättevågor av
 ekonomisk konkurrens i stället för små krusningar och tidvatten som tidigare".


Men: för en musiker har det dock sällan funnits något annat alternativ än
 världskultur. All musik är nämligen en hybrid, en gräns-, tvär-, inter-, geo-, 
postkolonial-, med mera-kultur. Musik är något som ständigt befinner sig i
 skarven. Ett okontrollerbart flöde som skickligt balanserar mellan stöld och intuition.

Det enda som 
betyder något är att det finns en publik som vill lyssna och dansa. Det krävs 
alltså inte en invandrare på scenen för att legitimera framförandet som 
världskulturellt, lika lite som vi kräver att bara svenska orkestrar kan spela
 Hugo Alfvéns Midsommarnattsvaka, eller endast italienska hjältetenorer klarar 
att gestalta Puccinis poetroll i La Bohème.

Världsmusiken som fenomen sätter ofta fingret på världskulturdebattens samförstånd om 
internationalisering, global ekonomi, geopolitik, kanske till och med exotism
 och etnoporr. För bakom den leende sångerskan på affischen uppstår en mängd frågor.
 Var drar jag gränsen mellan min inbillade “svenskhet” och främlingars riter?
 Vad är autentiskt, av vad består den medierade bilden av Afrika, Asien?

Jag tänker på städernas tid och den enda världens sönderfall när jag ser den
 rumänska grönsaksförsäljerskan. Hon bor och arbetar i Paris som 
flykting från fattigdom, politik och cynism. I hennes transistorradio 
sjunger Céline Dion The power of the dream som handlar om att drömma drömmar som ingen
 dödlig någonsin vågat drömma. Grönsaksförsäljerskan är fattig men tillhör ändå
 inte de 3 miljarder verkligt fattiga som hukar under världens 350 rikaste 
multimiljardärer.


Många av oss kan inte föreställa sig en framtid utan musik. Men samtidigt 
är det inom musiken som sammanflätningen av ekonomi, politik, medier, kultur och 
miljö syns och hörs i sina mest förnedrande former.

Samtidigt kan världsmusik bygga motstånd mot den hårda europeiska invandrarpolitiken; som i sina försök att renodla och se till den enskildes 
behov istället splittrar familjer. Världsmusik kan vara en annan sorts invandrarpolitik, fullt integrerad utan staters 
inblandning.

När det unika ska pekas ut, brukar pressade politiker lägga exotiska undertoner i ordet "kulturmöten". Fast i själva verket är mångkulturen den enda kultur vi har.

Det renodlade har aldrig funnits. Ändå vill många kulturstrateger få oss tro att det är mer genuint med en kurdisk sazzorkester i förorten än en kurdisk sazzorkester på Konserthuset.