Musik och politik: Går det fortfarande provocera med musik?

Om arvet efter proggen och punken. Svensk flower power var en märklig tid. Samma sak med punken som var något av det märkligaste som hänt svenskt musikliv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om.

Medverkande: Katarina Mazetti, författare och Mattias Alkberg, musiker och poet.

Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.

Gästkrönikör: Nina Lekander, författare och kulturjournalist.

Produktion: Mikael Strömberg / GiG

Mikael Strömberg skriver om progg och punk.

Musik. Vad är det bra för?

Utan musik stannar världen. Jo jag tror faktiskt jorden trillar ur sin elliptiska bana utan musik. Vi tappar ett fundamentalt sätt att uttrycka oss.

Om jag går till mig själv. Ingen annan händelse har format mig så starkt som när vi i baksuget av proggen, mot slutet av 1970-talet, ockuperade Ångväveriet i Gävle och startade vårt eget musikhus. Byggnaden var sliten. Övergiven. Fantastisk. Vi representerade bara oss själva och gjorde precis som vi ville. Fixade replokaler. Festade. Hittade någonstans att vara – och gå hemifrån för att bryta julaftonens traditioner.

Så går det ett, två, tre år. I ett tidningsklipp från Arbetarbladet läser jag att hyresvärden hotar med att chockhöja hyran och frysa ut oss från byggnaden. Det finns en byggplan för centrala Gävle som vi inte får se. Den gången kunde man hoppats att kommunen visat lite mera guts och moraliskt stöd. Men man svek oss. Kultursekreteraren hade ingen koll på musikens egentliga betydelse. Tanken att musik formar en individs alla åldrar, in i arbetslivet, ända in i döden, tror jag inte ens diskuterades. Den kunskapen hade man inte.

Under en sommarvecka revs den del av huset där jag och mina polare höll till. Med rivningsmassorna följde också min förstärkare, någon synt och ett elpiano, Fender Rhodes, som jag gnetat ihop efter ett sommarjobb. Själv befann jag mig utomlands, utom räckhåll för rivningskulan.

Det händer dagligen att jag kastas tillbaka till den där speciella känslan av m-u-s-i-k i hela kroppen. Det bubblar som kolsyra från tårna, ut i fingrarna. Som en blandning av uppväxt, upptäckt och uppror. Jag hör några plågsamma syntförsök. Surret av gitarrpedaler. Stråkmaskiner. Pukor som stäms. Garv. En del gråt. Starka röster om solidaritet. Kärva mollackord. Ljusblå sus-ackord. Och skitlånga solon långt in på vargtimmarna. Periodvis bodde jag i sörjan av trasmattor och nedsuttna second hand-möbler och gick direkt till mitt jobb på postverket, efter nätter av jammande.

Under några intensiva år var det här vår egen skola där alla inblandade agerade lärare och elever, rektorer och vaktmästare.

Berodde allt bara på tidens inneboende kreativitet? Eller fanns det en speciell jordmån för musikalisk kreativitet, som gjorde det möjligt för proggen och punken att utvecklas?

På den frågan vill jag gärna svara ja! Och det har aldrig slutat växa.

Åter till 1970-talet minns jag det som en härlig mix av replokaler, kollektiv, graningekängor, överskottsrockar, Marshallförstärkare. Och linser. Linssoppa, Linsgryta. Linsbiffar. Linsbröd. Linserna var 1970-talets nudlar. En räddare i nöden.

Och många låtar var längre än 20 minuter. Ibland var låtarna rent av himmelskt långa. Vi ville ju inte vara sämre än Genesis’ paradlåt ”Suppers Ready” (26 minuter)!

Så här kunde en spelning på Fritidsgården Brynjan i Gävle utvecklas. Jag kommer särskilt ihåg en konsert med den symfoniska progg-gruppen Hangar där jag själv satt i syntkiosken och levde ut mina drömmar som Rick Wakeman.

Spelningen börjar med att en av oss redan har skrivit en recension för att senare skickas till lokaltidningarna. Vi litade nämligen inte på att någon kunna bedöma vår arty-farty-Yes-King Crimson-influerade musik.

På Brynjan är det glest med folk. Efter ena väggen sitter tre brynäsare och trycker. För att bryta den dåliga stämningen tänder vi värmeljus på scenen. Snart tar det eld i en dunjacka. Trummisen blir smått nervös och fastnar med en trumstock innanför glasögonbågarna och sprätter iväg glasögonen till andra sidan lokalen i ett krasch. Nu är lokalen folktom. Basisten signalerar att han vill ha solo. Som sedan pågår och pågår och pågår till en såsig stråkmaskin. Vi avslutar konserten med att spela ledmotivet till Bröderna Cartwright. Allesammans på en gång, i olika tonarter!

Vi var världsbäst. Men ganska snart tvärdog den svenska proggen eftersom den satte musikalitet och teknik i kontrast till ett vagt ideologiskt innehåll. Först hade den karaktären av ett öppet stormöte där varje ögonblick kändes som en revolt, men sedan blev den ett småskuret och slutet system för små lokala politruker.

I England och Tyskland spelade Genesis och Kraftwerk progressiv musik utan avsikt att stödja någon politisk riktning. Tysk krautrock och fransk art-rock slog aldrig riktigt i Sverige. Till slut ville vi mer än själva ideologin och många av oss började också studera musik på högskolor och universitet.

Det har skrivits kilometervis om 1968-rörelsen, men mer sällan om kulturrevolutionen 1977, punken.

Mitt i musikrörelsen och Abbas råkommersialism behövdes ett andningshål och så startade en upprorisk tid med gör-det-själv-musik där Ebba Grön och Sex Pistol liknar easy-listening i jämförelse.

I ett pojkrum, i en lägenhet någonstans i Sverige, sitter en ung människa och känner utanförskapet koka. Punken är något av det märkligaste och största som hänt svenskt samhällsliv. En punkare hatade proffs. Hatade mjölk och stämda gitarrer. Hatade kommunpolitiker och musikhögskolornas moderatelever som tränade skalor. Ett band som tryckte upp en affisch eller möjligen en t-shirt ansågs ha sålt sig. För de punkare som inte söp hjärnan i bitar eller hamnade på avgiftningshem gick det oftast rätt hyggligt, deras energi räckte till att bli chefredaktörer, landstingspolitiker, revisorer och it-pedagoger. För många var det bara att konvertera de klassiska hattexterna till något kreativt och flytta över experimentlustan till andra verksamheter.

I punkens soppkittel blandas vänster, anarkism, feminism, glam, dödsromantik, sprayburkar, nitar, läder, förvirrade åsikter… om vartannat.

Spänningen mellan musikermusik (skolad) och punk (oskolad) lär aldrig bli starkare än den var under åren 1977–87. Varken förr eller senare har avgrunden mellan rockmusik och konstmusik varit djupare. Bland annat blottlägger det skillnader mellan universitetsstad och arbetarstad. Vi och Dom. Punken föddes dessutom i en gyllene tid innan kulturkansliernas sparpaket, när även de minsta kommuner med några tusen invånare hade livaktiga musikscener – och stadsarkitekter lät rivningskåkarna stå kvar som framtida aktivitetshus.

Visst kan man fnissa åt punken som pubertal förgänglighetsromantik. Men den var på allvar. Och visst kan man bli trött på alla lokala musikfester där banden harvade i samma gödselstack. Men vi hålla ihop och nätverken har bestått.

Idag frossar utländsk press i skandinavisk punkologi, återutgivningarna av gamla vinylklassiker och tvättade kassettband har satt fart. Även livsstilen består. Idag har hälsomyndighetens mardrömsscen, Musikverket, flyttat in på nätet och förgrenats än mer.

Så sent som i somras gick jag förbi ett gäng som satt och rökte vattenpipa i solskenet. I stereon brummade ”Blommor & Bajonetter” med Arabens Anus. Min yngsta dotter undrade: Pappa, Varför är dom utklädda och varför har dom tuppkammar och fjädrar i håret?

– Dom är punkare, svarade jag.

– Jaha, sa hon, som om det vore det mest självklara sättet att leva.

Så är det. Liket lever.

Den som trots allt tror att musik är underhållning. Till dig vill jag säga: du har inte fattat poängen. Visserligen kan det störa mig lite att till och med punk och progg goes antikrunda. Snart, mycket snart, kikar Knut Knutsson fram i rutan med ett knippe vinyler av PF Commando och Arbete & Fritid.

Men vad gör det. Det bevisar bara musikens och dess utövares överlevnadsförmåga.

(texten är hämtad från boken Vi Lever – När rocken kom till Gävle”)