Musik och politik: Vem vill inte ta makten över sin egen musik?

Om DIY (Gör det själv). Idag består DIY av en brokig skara kreativa människor som låter politik och estetik ta och ge av varandra.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om.

Medverkande: Aase Berg, författare och kritiker, Kristofer Andersson, chefredaktör Bon.se och frilansjournalist.

Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.

Gästkrönikör: Ann-Sofie Francisca Lundin, med artistnamnet Min Stora Sorg.

Produktion: Mikael Strömberg / GiG

Aase Berg om gratisinnehållet.

(Publicerat i Dagens Nyheter 2014-10-15)

”Jag har fått fett nog. Från och med nu kommer jag att mejla följande standardsvar när jag får förfrågningar om jobb: ”Tack för erbjudandet. Tyvärr måste jag avböja. Jag kliver inte ur sängen för mindre än 6 000 kr F-skatt (Författarförbundets rekommendation). Vänligt från Aase Berg.”

Jag var på god väg att svara detta redan häromdagen, då just Sveriges Författarförbund erbjöd mig uppdraget att bli juryordförande i kommittén för nominering av en svensk ”emerging talent” till European Union prize for literature (EUPL). Möte i Bryssel om två veckor, utse jury, presentera shortlist, hålla kontakt med sekretariatet, skriva prismotivering, författarpresentation, synopsis över verkets handling samt välja antologitext. Ersättning: 200 euro per person plus 92 euro i traktamente – för juryordföranden.

I går meddelade Författarförbundet att de avstår från jury¬arbetet, med hänvisning till de låga arvodena. Givetvis hade Författarförbundet koll på sina egna rekommendationer, men de satt i skiten. Om inte Sverige presenterar en jury kommer den svenska priskandidaten att handplockas av EUPL:s kansli, i första hand bland redan prisade författare. Den som redan har fått fjorton priser i Sverige kan alltså få ett från EU på köpet. Eller, ännu värre: EU hotar med att välja kandidaten utifrån försäljningssiffror.

Eftersom jag inte accepterar att jobba ideellt som juryordförande inom det som är Europas rikaste maktkrets (möjligen den italienska maffian undantagen) kommer alltså typ Denise Rudberg att bli kronan på verket i svensk litteratur. De mest kvalificerade böckerna, de som banar väg för mer lättsmälta efterföljare, har låga försäljningssiffror. Alla läsare begriper sig inte på spjutspetsforskning. Det är inte heller nödvändigt. Men den komplexa och nytänkande litteraturen är massläsningens osynliga draglok.

Varför finns EU:s litteraturpris om ingen vill betala för en professionell jury eller utse en seriös pristagare? Varför håller EU på med kultur över huvud taget? Är den enbart ett alibi i den lismande godhetens tjänst, en infantiliserande snuttefilt för att mjuka upp maktapparaten?

Låt oss säga att jag hade gått med på att jobba ideellt åt EU i ren fasa över att någon apdålig kioskvältare eller överpremierad slentrianpristagare annars skulle kamma hem äran, då hade jag dessutom dumpat författares arvoden i allmänhet. Jag skulle bli mycket förvånad om det går till så här inom andra områden av EU:s organisation, som hos killarna i ECQAR (Expertgruppen för koordinering av kvalitetskriterier avseende asfaltbaserade vägbeläggningar).

Den svenska regeringen är inte direkt inblandad i den här frågan, men det hade knappast gjort någon skillnad. Litterära utövare anses vara tacksamma masochistmuppar som sysslar med hobbyverksamhet på heltid. Inte ens EU-byråkrater begriper att om de anlitar mig, då hyr de in en konsult med kompetens inom den mest avancerade litteraturen. Inom vilken annan bransch förväntas konsulten ställa upp gratis bara för att det är ballt att åka till Bryssel? Den senaste månaden har jag tackat nej till ett flertal uppdrag på grund av skambud och trälvillkor. Och när jag, som kvinna, hävdar min yrkesheder genom att begära betalt, kan jag höra hur orden diva och bitch viskas bakom min rygg.

Jag förväntas alltså sälja mig billigt för att kultur är kul. Glöm. Kultur är inte kul. Ingen jävel inom kulturen har kul, utom amatörerna. Jag är ingen amatör. Ingen kulturhälsosam plyschgroda heller. Ge mig stålar som det proffs jag är. Annars fortsätter jag att skriva och tänka i alla fall, men under jord. Och den dagen centralmakten kommer kravlande och behöver min kompetens, då är det inte Författarförbundets rekommendation som gäller längre, utan det dubbla. Plus fri sprit.

Ni klarar er inte utan mig. Fatta. Gosedjuret har blivit ett monster.”