Kvinnors musik - på väg! Del 3.

"Att öva på våldtäkt" med musik av violinisten Karin Wiberg. Hanna Ohlson Nordh: Skulle jag välja astronaut eller dirigent? Tonsättare, ung kvinna eller trans? Konstmusiksystrar, ett nätverk för dig!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vi möter frilansande violinisten Karin Wiberg, ursprungligen från Norrbotten. Hon är solist, ensemble- och orkestermusiker, som även jobbar med att improvisera och komponera. Karin arbetar bl a med duon Stensöta, tangotrion Vråk, Trio Phantasm och konstprojektet Front Window Theatre.

-Min fiollärare meddelade att jag inte kunde göra karriär som violinist eftersom jag i framtiden skulle föda barn. När jag spelade pop ett tag så fick jag inte spela bas. Att däremot sjunga ansågs passande för en ung kvinna, säger Karin.

Under Karins utbildningar i violin vid musikhögskolorna i Malmö och i Oslo har hon endast hört manliga tonsättares verk. Inte ens de främsta döda kvinnliga tonsättarna, som Lili Boulanger eller Carin Malmlöf-Forssling nämndes.

Nu skapar Karin Wiberg därför speciella konsertprogram med verk av kvinnliga tonsättare, vars noter hon letar fram ur bland annat websidan Levande Musikarv. Som t ex franska tonsättaren Mel Bonis som skrev mer än 300 verk, en mässa, koraler, kammarmusik och musik för orkester och orgel.

Under 2016 uruppför Karin Wiberg ett violinsolo av tonsättaren Britta Byström och ett tangoverk av tonsättaren Corinne von Dardel, samt ett verk av den isländska tonsättaren Bára Gísladóttir.

Med Trio Phantasm har Karin Wiberg tidigare turnerat, bland annat till Kuba, med teaterföreställning Att öva på våldtäkt. Den använder texter ur Strindbergs Fröken Julie och ur den självbiografi som Natascha Kampus skrev om sitt öde att som barn bli kidnappad, och under många år inspärrad, av en vuxen man.

Orkesterdirigent-eleven Hanna Ohlson Nordh valde mellan att bli astronaut och dirigent. I sin utbildning vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm har hon varken mött kvinnliga lärare eller fått dirigera verk av etablerade kvinnliga tonsättare, endast av dem som studerar vid utbildningen.

-Hur ska vi kunna lyfta fram kvinnliga tonsättare och deras verk i framtiden om vi inte själva känner till dem eller har arbetat med dem? Ja, det är en svår balansgång mellan den fantastiska standardrepertoaren och nutida stycken av både kvinnor och män, säger Hanna, som varit ensam kvinna bland dirigenteleverna i sin årskurs. Ensam i dubbel bemärkelse....

Medverkar gör även tonsättarna Lo Kristenson och Kajsa Lindgren som var med och startade Konstmusiksystrar, ett nätverk för unga kompositörer och ljudkonstnärer som definierar sig som kvinnor eller transpersoner:

- Jag har pluggat på musikskolor sedan jag var tio år och 80 procent av de kompositörer vi studerar under utbildningarna är män. Då är det inte så konstigt att jag inte känner att jag kan identifiera sig med termen kompositör.

- Det har länge funnits en tradition att kompositörens roll ska vara väldigt egen och att man ska kämpa för sig själv och armbåga sig fram eftersom det är hård konkurrens om jobben. Det manliga geniet, ni vet! Men vi gör tvärtom och det har öppnat upp för kreativiteten.

- Vi har skapat ett sammanhang där vi bekräftar och stöttar varandra utan att vara dömande. För oss är mångfald inte någonting negativt utan det är positivt, förklarar Lo. Vi håller föreläsningar på olika skolor och vi har helgkurser för kvinnliga tonsättare i 18-19 årsåldern. Inför dessa letar vi fram kvinnliga förebilder från flera hundra år tillbaka för att förmedla det historiska arv som finns.

- Vi diskuterar begrepp som kvalitet, vilket är så förhärskande inom konstmusikvärlden. Varför innebär en utbildning med hög kvalitet att det är ytterst få kvinnor som blir antagna? Betyder det att kvinnors musik inte har hög kvalitet? Nej, vi vill inte prata om kvalitet utan istället om bredd eller inkludering.

Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.