Knarkkungar och vård för alla – kontraster i Centralamerika: Sara Heyman, Cartago

Utrikeskrönika 12 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris torsdag.Den franska inrikespolitiska hösten har präglats av skandaler och maktskiften. Det började med en chock inom det franska vänsterpartiet i slutet av sommaren.Vänsterledaren Jean-Luc Melenchons kronprins Adrien Quattenens anmäldes för misshandel av sin fru. Quattenens nekade till anklagelserna och påstod att det hela var en komplott orkestrerad från inrikesministeriet, men inrikesminister Gerald Darmanin fnös, och svarade med att anmäla Quattenens för förtal.Qattenens dömdes sen till fyra månader villkorligt för misshandeln, och den som efterträdde Melenchon som ledare för vänsterpartiet blev istället nummer två i tronföljden Manuel Bompard.Vänsterpartiets systerparti De gröna som också har kvinnofrågan högt på dagordningen drabbades i samma veva av en liknande kioskvältare. Deras ledare Julien Bayou anklagades i en internutredning för att ha utövat psykiskt våld mot flera kvinnor, inte minst sin senaste partner, och fick även han lämna sina ledaruppdrag.Bayou protesterade också mot anklagelserna som han menade Kafkaartade och ansåg sig utsatt för en politisk kampanj av partiets starka kvinna Sandrine Rousseau, och menade att hon använder kvinnokampen för att uppnå egna politiska mål.Men Rousseau menar att i en värld där det är mycket svårt att få någon dömd för trakasserier och våld mot kvinnor måste man prata om det. Samtidigt kom kritik mot dessa båda partier från flera håll för att ha agerat privatdomstolar mot sina kollegor innan myndigheterna sagt sitt.Justitieminister Eric Dupond-Moretti sa att partier inte kan komma på en egen rättsordning. I Frankrike finns ett rättsväsende och en brottsbalk. För president Macrons nybildade minoritetsregering har det varit en höst med massiv beskjutning från alla håll.Premiärminister Borne har för att slippa allt för många eftergifter till den frikostigare oppositionen målmedvetet drivit igenom sin budget utan majoritetsstöd i parlamentet.Detta med hjälp av den impopulära och enligt kritiker odemokratiska möjligheten – paragraf 49:3. Kanske är det även så som den nya bespottade pensionsreformen Macrons bebis då pensionsåldern ska höjas från 62 till 64 år för den stora majoriteten fransmän kommer att ta sig in i lagboken.Då är i så fall risken att vi kommer att behöva förhålla oss till en del strejker och demonstrationer här i vår. På högerfronten har det som till vänster varit maktskiften, dock ej skandalorsakade.Marine Le Pen har lämnat över partiledarskapet för Nationell Samling till kronprinsen Jordan Bardella. Linjen Le Pen är därmed bruten även om Bardella faktiskt är ihop med ett av grundaren Jean-Marie Le Pens barnbarn. Marine Le Pen ska nu fokusera på att bli Frankrikes första kvinnliga president.Det krympta Högerpartiet republikanerna kämpar på för sin överlevnad med hopp om att nya väljare finns på den yttre högerkanten. I höst valdes Eric Ciotti till ny ledare, en kraftig Macronkritiker som meddelat att han i ett presidentval mellan extremhögerns Eric Zemmour och mittenhögerns Emmanuel Macron skulle välja Zemmour.Ja, där har ni den nya kartan. Gott nytt franskt politiskt år på er!Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

12 Jan 20233min

Utrikeskrönika 11 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. São Paulo, onsdag.Jag har rest som aldrig förr i mitt liv under min tid som korrespondent. De senaste veckorna har varit särskilt hektiska.Efter ett dramatiskt presidentval i Brasilien tog jag mig till Argentina där vicepresidenten dömdes för korruption, därifrån vidare till Peru - presidenten hade avsatts av kongressen ..Sen bar det tillbaka till Argentina, som firade vm-guldet i herrfotboll och efter ett par veckor landade jag återigen i Brasilien för att bevaka en presidentinstallation och - helt oplanerat - begravningen av en fotbollskung.De befarade oroligheterna i samband med installationen av presidenten uteblev, så jag återvände till mitt bo i Colombia – men jag fick packa väskan igen och hastigt återvända till Brasilien för att förloraren Bolsonaros anhängare fick för sig att storma kongressen och presidentpalatset.Och nu sitter jag här i ett hotellrum i São Paulo och funderar på vilket avtryck alla dessa stora händelser har gjort på mig.Det var ingen lätt fråga. Och det kanske låter som en klyscha, det är trots allt människorna som lämnar det starkaste intrycket. Framför allt de som är i underläge men inte ger sig.Som den unga bondeledaren i Colombia som inte kan bilda familj för att hon ständigt måste flytta med sin sjuåriga dotter för att inte bli mördad på grund av sin fackliga verksamhet.Eller den prostituerade kvinnan i Ecuador som fruktar för sin fängslade sons liv varje gång det händer en massaker inne på anstalten.Eller den venezuelanske migranten som varje dag måste rusta sin själ för att bemöta rasismen i det nya landet, trots att jag ser ut som dem, sa han.Eller det unga föräldraparet som förbereder den farliga resan genom världens mest ogenomträngliga djungel, El Darien i Panama, på väg norrut där de tror att deras småbarn kan få ett bättre liv.Hur vågar ni ta er igenom Darien, där folk dör, försvinner, våldtas eller blir uppätna av vilda djur. Vi förlitar oss på Gud, sa pappan med bebisen i famnen.De alla är människor som verkligheten försöker trycka ner, som råkade föddas i fel land eller fel samhällsklass … och de ger inte upp, de gör motstånd dr andra kanske skulle lägga sig ner och dö.Sånt gör ett starkt intryck.Ivan Garcia, São Pauloivan.garcia@sverigesradio.se

11 Jan 20232min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, tisdag.Alla vi som har syskon känner nog igen att det kan gå upp och ner i relationerna. Ett syskon kan vara en bästa vän, en trygg famn, en person att ringa även mitt i natten, men den kan också vara den störigaste personen som finns. Det kan tjafsas runt julbord – och man kan hålla varandra i händerna när det stormar.För de flesta av oss sker allt det där i hemmet. Inte på framsidorna av världspressen som i fallet med de brittiska prinsbröderna William och Harry. Två pojkar som vuxit upp i mediernas rampljus, i en institution som format dem och där den ena är född att en dag sitta på tronen. Det kanske bäddar för ett visst mått av syskonrivalitet.Deras mamma prinsessan Diana klädde dem gärna i matchande outfits när de var små. Randiga shorts, röda tröjor, nittiotalets jeans från topp till tå – men kläderna till trots var bröderna var på väg längs olika banor i livet. En arvtagare, och en ”reserv” – som Harry själv kallar sig – titeln på hans självbiografi.I den skriver Harry till exempel att storebror William inte riktigt ville umgås under skolåren på Eton. Det kanske inte är så konstigt… Min storebror var nog inte heller så sugen på att umgås med mig, på samma sätt som jag inte var så intresserad av mina småsystrars lekar.När prinsessan Diana dog kablades bilderna från hennes begravning ut över hela världen. Ovanpå hennes kista, framför buketten med vita liljor, stack ett brev upp med den handskrivna texten ”mummy” från sönerna. Bakom gick de, 12 och 15 år gamla, i tysthet längs Londons gator.Dianas död löper som en röd tråd genom Harrys självbiografi, hans livshistoria. Han berättar hur han inte ville tro att hon var död, utan att hon bara gömt sig någonstans för att komma undan paparazzi-fotografernas blixtar. Han berättar hur båda bröderna, ovetandes om varandra, hade begärt att bli körda genom tunneln där Dianas bil kraschade.Och medan Williams liv och roll genomsyrats av ett tydligt syfte, ett uppdrag, kände sig Harry rotlös och vilsen. Harry beskriver det som att han alltid behövde anpassa sig efter William. Att de bråkade om allt från vilka välgörenhetsfrågor han fick engagera sig i – till att Harry inte ville raka av sig sitt skägg inför sitt bröllop. I ett av bråken hävdar Harry att William gick till fysisk attack mot honom så att han knuffades omkull och krossade en hundmatskål under sig.Efter öppna strider och olika anklagelser i pressen, i en dokumentärserie och nu i boken – går bröderna inte vid varandras sida längre. Harry säger i en tv-intervju att de inte ens sms:ar varandra i dag, och beskriver det som att han förlorat sin familj. ”Jag vill ha min bror tillbaka.” Kanske är det naivt, säger han själv.Stephanie Zakrissonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

10 Jan 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, måndag morgonI en sport som amerikansk fotboll där smällarna är hårda och skadorna många under en säsong, ser allt först ut som vanligt. Under Monday Night Football för en vecka sedan, fälls Buffalo Bills försvarsspelare Damar Hamlin till marken under en kollision med en motståndare. Han reser sig snabbt upp, men faller sen handlöst bakåt igen, till synes livlös, och plötsligt är ingenting som vanligt.Det som följer är skräckfyllda minuter där miljontals amerikaner i direktsändning kan följa hur sjukvårdspersonal kämpar för att rädda 24-åringens liv, med hjärt- och lungräddning. Det hela för tankarna till när danska Christian Eriksen kollapsade med hjärtstopp på planen under EM 2021. Samma scener utspelar sig nu på NFL-arenan i Ohio. Gråtande lagkamrater som kramar om varandra och chockade åskådare. Men snart sker något annat också. Hela laget knäböjer tillsammans, precis som motståndarlaget Cincinnati Bengals, för att be till Gud. Från läktaren sprids klipp på Bengalsfans som i en stor grupp läser Herrens bön, och sociala medier svämmar över av uppmaningar om att be för Damar, #prayfordamar. Vid sjukhuset dit han förs och vårdas på intensivvårdsavdelning i kritiskt tillstånd, efter att hans hjärta stannat två gånger, möts både Bills- och Bengalsfans med tända ljus och huvudena sänkta i bön.Att amerikaner vill skicka sina tankar och böner efter en hemsk händelse, är i sig inget oväntat, det är ett slags talesätt, en gemensam ritual som alla förstår. Och det är inte heller märkligt att många amerikaner själva vänder sig till bönen, på läktaren eller hemma i tv-sofforna. Enligt mediehuset PBS uppger ungefär 45 procent i landet, att de ber dagligen. Trots att USA blir allt mer sekulärt.Men på det sätt som bönen och tron den här gången präglat den kollektiva reaktionen på Damar Hamlins kollaps, är enligt experter till flera medier, ovanligt även för USA. Till exempel händer det inte varje dag att en kommentator på ESPN, landets största sportkanal stänger sina ögon och ber i direktsändning. Men klippet på hur Dan Orlovsky i tv vänder sig till Gud med orden: Vi kommer till dig för att vi tror på att det gör skillnad att komma till dig" har blivit viralt.New York Times lyfter också fram den unikt starka kopplingen mellan just den amerikanska fotbollen och religion, sprungen ur sportens enorma popularitet i det amerikanska bibelbältet. Och allt detta förstärktes och spreds genom sociala medier under veckan. (Till exempel beslutade NFL om en gemensam kampanj där alla lagen publicerade Be för Damar-inlägg.)Och i torsdags kom det storartade svaret på alla böner. Damar Hamlin hade vaknat upp ur koman. Hans första ord var: Vem vann? Och läkaren svarade förstås: DU vann Damar, DU vann livet. Ett meningsutbyte så amerikanskt filmiskt som det kan bli. Och för alla, är förstås det faktum att Damar Hamlin lever, det enda som betyder någonting i sammanhanget.Men som för att riktigt försöka överbevisa alla om Guds makt, förstärktes miraklet lite ytterligare, sent igår kväll. Då spelade Buffalo Bills sin första match sedan Hamlins kollaps. Hela ligan hade förberett olika hyllningar till honom i en känslosam stund. Och i den allra första minuten, på hemmaplan gör Bills en Touchdown efter en så kallad kickoff-return, ett mycket dramatiskt mål, till ett öronbedövande jubel i publiken där Hamlins namn syntes överallt. Uppjagade kommentatorer beskrev det som ett sagoslut på en omskakande vecka eller som ödet. Och det var faktiskt en avslutning så triumfatoriskt att en och annan som inte redan gör det kanske börjar tro på högre makter.Cecilia Khavar i Washingon

9 Jan 20233min

Utrikeskrönikan, 5 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Förlåt! Jag glömde.Glömskan. Kan det vara vår största fiende?Vi åker längs en nyss upptinad grusväg utanför Charkiv. De första värmande vårstrålarna får landsbygden att blomstra paradisiskt, som att ingen ondska i världen fanns.Bara mullret från artilleri skvallrar om den verklighet vi färdas i. Vi låtsas att det är åska.Lubna upptäcker ett träkors i en prunkande trädgård. Vi stannar, tar reda på vad som hänt.Mannen, som är kärvt svårpratad och på vars hus taket helt rasat in av artilleriattacker berättar lågmält att hans fru ligger där, i trädgården, under korset.Hon låg på den djupfrysta gräsmattan först, det gick ju inte att gräva i tjälen. Hon dog av en rysk granat.Några hundra meter därifrån svettas Jurij och blossar frenetiskt på sin cigarett. Han har just återvänt efter att ha grävt fram förmultnande, stinkande kroppar från skyddsrum, diken och skyttevärn.– Det bekommer mig inte säger han, eftersom det är ryska soldater, det värsta är när det är någon man känner, säger han.En lätt vindpust fångar tag i träden och får löven att rassla melodiskt. Det är minnen som tränger på.Eller de åldrande mentalt krossade föräldrarna till journalisten Dmytro som är spårlöst försvunnen sedan ryska styrkor tillfångatog honom. Deras enda son, borta. Mamma Halina vill bara krama honom, pussa honom, bjuda honom på soppa, men han är borta och hon skakar av gråt när hon berättar om sin saknad. Utanför huset syns skador av ryskt bombardemang men fåglarna kvittrar som kontrast och nykläckta tufsiga kycklingar leker i gräset som för att visa att livet måste fortsätta.I Mykolayiv, den välklädda mannen som i förbigående berättar att “alla är borta”, hela familjen. Hustru, barn, barnbarn. Liksom huset. Alla döda. Allt förstört. Hans tårar blöter min kind.Vi tittar på varandra jag och Lubna, tänker att vi lever i overklighet. I en värld där ondskan vinner.Eller de små kistorna. För små för att någon ska få ligga där. Där vilar de som borde ha hela livet framför sig. Begravda med sina gosedjur.Det är minnen, mörka minnen.Eller flickan jag träffade i Jemen, hon som fått hela bäckenet bortsprängt av en mina och av chocken helt slutat prata. Eller den lilla pojken som dog framför mina ögon när kämpande läkare, inför en förtvivlad mamma, svettades i hyddan som var sjukhus och försökte rädda hans liv.Ingen pratar om Jemen längre.Att ett barn dör där var tionde minut, att barn varje dag sprängs av exploderande minor saknar nyhetsvärde. Det är bortglömt.Glömskan kan vara vår största fiende.Ibland måste vi slåss mot den. Vi får inte glömma de döende oskyldiga i Jemen.Vi får inte glömma – Halina, Dmytro, Jurij och mannen som begravde sin hustru i en prunkande trädgård i Ukraina.Vi får inte glömma- alla namnlösa som betalar med smärta och död.För om intresset börjar svalna, kanske vi glömmer och om vi glömmer vinner dem som vill oss illa.Vi får inte glömma vem det var som faktiskt attackerade, som började, som gjort sig skyldig till den största katastrofen i Europa i modern tid.Vi får inte glömma de som inte vet när de ska få äta nästa gång, för kanske blir det aldrig.För om vi glömmer slutar vi bry oss och om vi slutar bry oss har vi redan förlorat. Allas viktigaste kamp borde vara den mot glömskan, vår största fiende.Johan Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondentjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

5 Jan 20233min

Utrikeskrönikan 4 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, onsdag,Det är här i Tyskland mirakulösa upphittanden och tillbakalämnanden av försvunna saker sker.Vid klockan elva på förmiddagen igår ringde det på dörren och upp för trappan kom brevbäraren med ett brev i handen. Efter vissa procedurer hade jag det i min hand igen. Det som var förlorat fanns i kuvertet, mitt borttappade presskort, så otroligt gött.Med följde visserligen ett brev från Statsverwaltung i staden Gera, man ville ha drygt 50 kronor för hanteringen av det borttappade. Så gärna.Saken var den att jag på något sätt råkade tappa mitt presskort när jag var och bevakade en demonstration i just Gera för någon månad sen. Jag gick sent på kvällen i min nöd demonstrationsrutten två gånger till men hittade inget kort. Dagen efter polisanmälde jag förlusten och vidtog nödvändiga övriga säkerhetsåtgärder.En vecka senare ringde statsförvaltningen och sa “Sind Sie Herr Alling”, som tappat ett presskort här i Gera?– Vi har det här, en Gerabo har hittat det och lämnade in det i går.Tyvärr stod det inte i följebrevet vem som var upphittaren, men det får jag försöka reda ut, personen i fråga ska ha hittelön.Och nu är jag faktiskt inte någon allmänt slarvig person. I alla fall inte slarvigare än någon annan, men ibland har man otur, men tur då om man råkar vara i Tyskland.För ett drygt år sen var jag i Berlin med lånebil från Sverige. Då försvann den enda bilnyckeln till Bilen. Jag letade på alla platser jag hade varit på under dagarna före. Den stod inte att finna.Jag hade efter många om och men hittat en låssmed som med diverse knep kunde hjälpa mig. Till dyra pengar förstås, men jag bestämde mig, mitt i irritationen på mig själv för slarvet, för att vara nöjd med lösningen jag hade hittat.När jag kom hem den kvällen stod det några taxichaufförer utanför. Jag fick för mig att kanske de ändå kände till den taxichaufför i vars bil jag misstänkte att jag kanske kunde ha tappat nyckeln. Jag hade dittills ringt till alla taxicentraler jag kände till i Berlin och frågat, men ingen lycka.De väntande taxichaufförerna skakade på huvudet men gav mig iallafall ett nytt nummer till en mindre taxicentral. Jag ringde, mitt i natten, utan hopp och sa, ursäkta, jag har en dum fråga, men har ni möjligen fått in en bilnyckel hos er?– Vad för bilnyckel? frågade mannen.Hoppet började stiga, pulsen också, inte nej direkt, alltså.Jag beskrev nyckeln och sa att jag tror jag kan ha tappat den i en taxibil under en färd mellan den och den gatan vid en viss tidpunkt– Jo, vi har en bilnyckel här som stämmer in på det du säger, du kan få den i morgon.Euforin jag kände var verkligen enorm. Dagen efter fick den noggranne chauffören Tugce som hade hittat min nyckel i sin bil en rejäl hittelön och en stor kram.Så ska ni tappa något värdefullt, gör det i Tyskland. Ni får tillbaka det. Den som söker, den finner, åtminstone här.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

4 Jan 20233min

Utrikeskrönikan 3 januari 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, tisdag.De gammelrosa sidentapeterna har fått ännu fler revor och krackeleringarna i den en gång vackra stuckaturen börjar likna bråck – med smuliga utbuktningar på det som en gång varit vita väggar och tak, men som nu liknar olivgrön, sjuk hud.Så ser det ut hos den numera fattige aristokraten, historikern och filmmakaren Mahmoud, i hans degenererade palats intill Tahrirtorget. Han har inte råd att renovera, men varje år står han värd för ett knytkalas dan före nyårsafton. Att få en inbjudan är en ära, och alla nytillskott på gästlistan gör sitt yttersta för att inte se förvånade ut när de vandrar omkring i förfallet med skräckblandad förtjusning.Värdens mor var skådespelare, fadern diplomat och kusin till den avsatte kungen Fouad, som efter revolutionen 1952 inte avrättades utan fick tillstånd att segla till Italien, något många egyptier framhåller som bevis för att egyptierna inte är blodtörstiga.Jag rör mig försiktigt mellan salongerna men vågar inte slå mig ner på några av de sköra antika möblerna. Här finns nedsuttna Louis XIV-fåtöljer, porträtt av kungligheter i fez, ett schatull och en matsalsbuffé i valnötsträ och en och annan rokokobyrå. Ljuset är dämpat, ljudnivån och alkoholkonsumtionen hög.Jag tror inte att någon av gästerna, och definitivt inte Mahmoud själv, känner nostalgi för det egyptiska kungahuset, men den mängd av Kairointeriörer som i dag står orörda, täckta av en dammslöja, fascinerar så mycket att den rysk-svenska fotografen Xenia Nikolskayas fotobok “DUST” – det vill säga damm – såldes för över 13 000 kronor på internet när den nyligen var slut på förlaget.Nu har den kommit i ny upplaga med bilder av nedgångna palatsmiljöer, inklusive Mahmouds hem med sidentapeterna, och så röda tunga sammetsdraperier, övergivna salonger där vitt tyg täcker möblerna, parkettgolv med dammlager som påminner oss alla om att hotet från ökenvindarna är reellt och att sand faktiskt en gång i tiden hade begravt hela sfinxen.På nyårsdagen satt sen några av knytkalasgästerna i samma biosalong som jag och såg Ruben Östlunds prisade film “Triangle of sadness”, filmen med sina underbart groteska scener där de välbärgade på en lyxkryssning spyr ostron, kaviar och bläckfisk och champagne. Gapskratten ekade mellan biograffåtöljerna, också de ganska nedsuttna, och ingen verkade störa sig på vare sig den Googleintellektuella nivån eller kräkkaskadernas övertydlighet. Alla, utom den subtila rysk-svenska fotografen, verkade nöjda med att känna ett sunt självförakt, äckel, igenkänning i de inverterade rollerna när lyxjaktens filippinska städerska blir kapten på den öde ön där de flyter iland efter en explosion.Filmen som skulle provocera och blotta orättvisor blir på så sätt istället en ursäkt för passivitet, upprätthållandet av status quo i ett Egypten där aristokratiska miljöer förfaller medan den politiska repressionen förvärras.Cecilia Uddén, för P1 Morgon i Kairocecilia.udden@sverigesradio.se

3 Jan 20233min

Utrikeskrönikan 2 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Första vardagen på det nya året. Är det kanske i dag du bryter ditt nyårslöfte?Om inte, är det sannolikt att du gör det rätt snart. I alla fall inom de närmaste fem, sex veckorna. Kanske inte helt vetenskapliga, men ändå hyfsat ambitiösa undersökningar har kommit fram till att andra fredagen i januari är dagen då flest lägger ner sina nyårslöften. Dagen har till och med fått ett namn: quitters day.En annan undersökning ger vid handen att när vi kommit in i andra veckan i februari har 80 procent kastat in handduken.Varför blir det så här? Vi blir tydligen lite väl ivriga när vi står där vid fyrverkerierna. Vi tänker stort och lovar storslaget. Uthålligheten visar sig vara – ja, inte lika storslagen.Det finns förstås en mängd tips att ta till. Tusentals böcker och artiklar vill ge oss sina råd om hur vi ska formulera realistiska nyårslöften, förbättra våra vanor, bli friskare, lyckligare och vackrare.Där har jag inget att tillföra. Jag tänkte istället stjäla ur en text jag läste i brittiska The Guardian förra nyåret. Som ett alternativ till de storslagna löftena hade tidningen en lista med hundra tips om hur man kan förbättra sitt liv utan att anstränga sig.Tipsen är, kan man säga, av olika slag. Och de är alltså hundra till antalet, så det är bara att välja och vraka. Varför inte:Börja lördagsmorgnar med klassisk musikSkratta åt dina egna skämt utan att skämmasLaga en ny maträttSjung mer!Ta trappornaTror du att ditt liv blir bättre med mindre skärmtid?Då finns ett flertal tips för dig:Ta en promenad utan din telefonGå och lägg dig tidigare - utan din telefonDeleta twitterappen och jobbmailappenMuta eller lämna en whatsappgruppEtt flertal tips handlar om omtanke med vår omgivning:Var artig mot en okänd personSläpp din hangup på hur disken ska ställas i diskmaskinenVar generös med komplimangerTillbaka till nyårslöftena. Kanske är du en av dem som i detta nu kämpar med att komma ut på den där joggingturen före frukost. Den nyss nämnda statistiken kan ju kännas lite nedslående, vårt track record som grupp ger inte särskilt stort hopp. Går det inte vägen kan kanske några av de hundra tipsen istället göra 2023 lite roligare.Klarar du dig in i mars med ditt nyårslöfte intakt kan du betrakta dig som en internationell nyårslöfteselit.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

2 Jan 20233min