De danska vildarna: Samuel Larsson, Köpenhamn

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Skåne, onsdag.

Rabaldret kring den avhoppade socialdemokraten Jamal El-Haj har nått Danmark. När jag bläddrar igenom danska Politiken – som för övrigt fortfarande utkommer i härligt enormt broadsheet-format – så stannar jag upp och läser – som alltid – nyfiket hur den svenska inrikespolitiken berättas från danskt håll. Sakligt redogör min danska kollega för turerna, hur El-Haj till slut lämnar partiet, och om den socialdemokratiska ilskan när han meddelar att han trots det kommer sitta kvar i Riksdagen som politisk vilde.

Men här märker jag hur journalisten – för att begripliggöra alltihop för den danska publiken – känt sig tvungen att stanna upp och förtydliga. För i Sverige, förklarar reportern pedagogiskt, finns inte samma tradition som i Danmark, att fortsätta som folkvald utan att representera det parti man en gång ställde upp för.

Med andra ord: i Danmark är man mer van vid den här typen av oreda i leden, än man är i Sverige.

Ja, jösses ja, där slog han huvudet på spiken, tänker jag och slår ihop min tidning. För ska man nämna en enda skillnad i politisk kultur mellan Danmark och Sverige så är det kanske det här med politiska vildar – eller løsgænger, som de kallas i Danmark. Visst förekommer de i Sverige, men i Danmark är det alltså en tradition.

I och med Jamal El-Hajs petning finns det nu två politiska vildar bland Riskdagens 349 ledamöter. I det danska Folketinget finns bara 179 ledamöter, men antalet vildar är tre gånger så många som i Sverige. De senaste fem åren har det hänt fem gånger i Sverige att en parlamentsledamot lämnat sitt parti men suttit kvar på sin stol – i Danmark hela 28 gånger. Efter förra Folketingsvalet 2022 tog det bara en vecka innan den första vilden var ett faktum.

Och det finns en och annan dansk politisk vilde som man minns. Som Uffe Elbaeck till exempel, som varit politisk vilde två gånger – alltså valts in i Folketinget i två olika val, för två olika partier, och hoppat av båda.

Sen har vi Naser Khader, som hoppade av Radikale Venstre, var vilde ett tag, bildade ett nytt parti, Liberal Aliance, hoppade av även det partiet, blev vilde igen och sen anslöt sig till Konservative. Alltihop under en och samma mandatperiod. Härom året uteslöts han för övrigt av Konservative – blev vilde en tredje gång innan han lämnade politiken.

Eller Dansk folkepartis nuvarande ledare Morten Messerschmidt, som 2007 hoppade av Dansk folkeparti, blev vilde och sen anslöt sig till partiet igen tre veckor senare.

Och en av de mer nutida exemplen: Pernille Vermund, partiledare för Nya Borgerlige, som i januari i år helt sonika la ner partiet, upplöste folketingsgruppen och blev løsgænger.

Det finns många fler exempel, men jag stannar där. Om politiska vildar är bra eller dåligt för demokratin kan jag inte bedöma. Men jag vågar påstå att det ständiga av- och påhoppandet gör den danska rikspolitiken liiite roligare att följa, än till exempel den svenska.

Samuel Larsson, Danmarkskorrespondent
samuel.larsson@sverigesradio.se