Många undrar om Joe Bidens tillstånd: Roger Wilson, San Francisco

Utrikeskrönikan 9 mars 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Belfast, torsdagDen senaste veckan har det stora samtalsämnet här i Storbritannien handlat om sms. Eller, för att vara mer specifik, Whatsapp-meddelanden. Meddelanden från den där tiden för två eller tre år sedan, som vi kanske helst av allt skulle vilja glömma. Från tiden när covidpandemin börjat påverka allas våra liv, när skräcken var som störst, oron, rädslan och osäkerheten.Tidningen The Telegraph har i flera dagar pytsat ut publiceringar av meddelanden mellan Storbritanniens dåvarande hälsominister Matt Hancock och andra regeringsmedlemmar: ministrar, tjänstemän, dåvarande premiärministern Boris Johnson. 2,3 miljoner ord finns i chattarna som tidningen kommit över, via en journalist som skrev en bok åt hälsoministern.I en av chattarna diskuteras stängningarna av skolorna, i en annan frågar hälsoministern om en tidning kanske skulle kunna skriva fördelaktiga publiceringar om utrullningen av covidtester. I en tvekar Boris Johnson om det var rätt att stänga stora delar av samhället, i en annan skämtas det om dem som sitter i karantän på lågbudgethotell.Meddelandena har väckt minnen, känslor, ilska, frustration. Och en del här har valt att bläddra genom sina egna telefoner, tillbaka till de där dagarna när så mycket förändrades. Flera av dem har delat sina konversationer i sociala medier.En kvinna, Sonya, skriver om sin pappas sista dagar i livet. Han bodde på ett äldreboende, och hon fick inte komma dit. I pappans sista meddelande skriver han att han fått värktabletter och är trött, att han måste sova. Klockan är kvart i två på eftermiddagen.Dotterns tre följande meddelanden förblir obesvarade. I hennes sista står: ”jag vet att du inte kommer läsa det här, men jag saknar dig”.En annan person, Paul, skriver att hans mamma arbetade på ett äldreboende under pandemin och smittades av covid. I deras sista konversation lovar Paul att de snart ska ses när hon mår bättre, och frossa i fish and chips. Hon svarar med ett skratt och ett x, en kram. Pauls sista meddelande, ”hoppas du mår ok idag” är obesvarat – samma dag lades Pauls mamma i respirator, och hon dog två veckor senare.En annan skärmdump visar hur en man hann få veta att han skulle bli farfar – dagen innan han själv somnade in för sista gången. En annan visar hur en läkare ber sin partner om förlåt för att han inte kan komma hem och natta barnen. Patienterna är för många, personalen för få, rast och vila obefintlig.Konversationer mellan nära och kära, familjer, sjukvårdspersonal. Som ett tidsdokument av meddelanden som finns kvar ute i etern, och i varandras telefoner, som spår av vad som varit och de som funnits här.Och som Sonya skrev, hon som förlorade sin pappa: hon skickar fortfarande meddelanden till honom.Stephanie Zakrisson, i Belfaststephanie.zakrisson@sverigesradio.se

9 Mars 20233min

Utrikeskrönikan 8 mars 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Abidjan onsdag. Bara för några dagar sedan så återsåg jag en gammal vän i Burkina Faso. I det här fallet så är det verkligen en vän från förr i dess rätta bemärkelse. Vi hade inte setts på årtionden, det var sådär så att man var lite osäker på om man skulle känna igen varandra. Min bäste vän från Burkina Faso, från detta fattiga land med ett folk som en gång gjorde så att jag fastande för Afrika. Och det var nog han och hans vänner som fick mig att utse burkinier till världens trevligaste folk. Välkomnande, avslappnade, prestigelösa, underbara. Och han mindes detaljer från vårt första möte som jag hade glömt. Det var skratt och en glädje av att bara ses och sitta tillsammans igen vid ett utomhusfik i dammiga, heta Ouagadougou. Men det var också ett möte med en viss sorg. Han var sliten, haltade och var ganska nedgången. Men hela inramningen illustrerade också att det inte bara var han som hade förändrats, utan hela landet. Och hos världens trevligaste folk så har det kommit in något vassare, en oro, en vaksamhet. Vilket inte är så konstigt. Förr, hade jag lätt kunnat bege mig till min väns by och besöka honom, idag är det helt omöjligt. Islamistiska terrorgrupper kontrollerar allt större delar av landet, folk kidnappas och dödas överallt, även långt söderut, regeringsarmén har tappat kontrollen över 40 procent av landet. Det är illa. Riktigt illa. På det har vi återkommande rykten om att den nya militärledningen kommer anlita ryska Wagnergruppen, precis som i grannlandet Mali, ett exempel som avskräcker. Så när jag flög från detta land som jag rest så mycket i, och känner så mycket för, så var jag närmast nedstämd. Men här i Afrika så bollas man mellan hopp och förtvivlan. Som ni hörde i början så befinner jag mig i Abidjan, Elfenbenskusten största stad. En tropisk gräddbakelse med energi och driv. Konstrasten från Ouagadougou kunde nästan inte vara större. Jag har mött unga välutbildade fransk-ivorianer som hellre jobbar här än i Frankrike. Det är här det händer, som en sa. Det finns en härlig kosmopolitisk anda med en salig blandning av folk; staden påminner en del om Nairobi, fast fransktalande, och med en lite mer glamourös, tjusig sida. Och med en högre funktionalitet, det är vackrare, gatubelysningen funkar, till skillnad från i Nairobi, strömavbrotten är få och ovanliga, till skillnad från i Sydafrika. De finns en struktur, det byggs överallt, ett jätteprojekt växer mitt i stan, ytterligare en bro över alla dessa laguner och vikar i den jäsande värmen, en av många förberedelser inför de afrikanska mästerskapen i fotboll som sparkar igång om mindre än ett år, vilket kommer bli kontinentens absolut största idrottsfest. Flygresan Ouagadougou – Abidjan tar en timme och femtio minuter. Längre tid än så är det inte mellan hopp och förtvivlan. Richard Myrenberg Abidjan

8 Mars 20233min

Utrikeskrönika 7 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Jag tänkte först att den här krönikan skulle handla om underbemannad sjukvård. Det finns en hel del att prata om på det temat. Men sen tänkte jag lite på vad mina krönikor handlat om på sistone: Hunger, klimatförändringarnas hälsoeffekter, läkemedelsbrist...Sen tittade jag lite på vad jag rapporterat om i övrigt: antibiotikaresistens, kolerautbrott, vårdbehov efter jordbävningar, fågelinfluensa, fetmaepidemi...Det är ju såklart inte bara jag. I mitt flöde i mobilen, i sociala medier och diverse nyhetsappar som brummar till stup i kvarten, är det ett eländesflöde utan dess like. Och jag undrar lite vad det gör med våra hjärnor, detta ständiga mottagande av information om tågolyckor, jordbävningar och krig.Hur som helst, ännu en krönika om ett folkhälsoproblem kändes plötsligt som något jag skulle vilja undvika.Så istället ska jag prata om det som lyser upp i mitt sociala medierflöde, mitt bland nyheterna om allehanda katastrofer. För det har börjat dyka upp inlägg – och det är säkert något program som på något vis noterat mina reaktioner och anpassat en algoritm – vi kan kalla det inlägg på temat återförening.Det är små amatörfilmer med ett par meningar förklarande text, superkorta men tillräckligt långa för att få mig att börja grina varje gång. Som till exempel så här: En 14-åring i Venezuela har inte sett sin storebror på fem år. Brodern har varit fast i Europa, men nu har han lyckats ta sig hem, utan att meddela sin lillebror. Så plötsligt står han där, bakom 14-åringen, som sitter vid ett bord. Och när 14-åringen vänder sig om och ser sin bror sjunker han ihop, tappar all styrka i kroppen. För några sekunder. Sen reser han sig och, liksom helt utan styrsel, kastar sig om halsen på brorsan.Det går inte att förbli oberörd.Eller den här: en mamma har, kanske på grund av covid, inte sett sin vuxna dotter på flera år. Inte sen dottern blev gravid och födde sitt första barn, och kvinnan blev mormor. Och kvinnan sitter i en soffa, helt ovetandes, och runt om henne står förväntansfulla familjemedlemmar som styrt upp överraskningen. Så står hon där plötsligt i hallen, dottern, med sin bebis i famnen. Och det blir liksom för mycket för mamman, för starka känslor, man blir nästan rädd att hon ska få en hjärtattack när man ser den under minuten korta filmen.Javisst, jag är en lättprovocerad gråterska, mina tårar kommer som ett brev på posten till såväl stråkarna i en rom-com, som till när fotbollsspelare bli sådär otroligt glada över ett mål. Men de här små återföreningsfilmerna är, trots eventuellt pinsamma snörvlingar på bussen, som sagt ljusglimtarna i flödet av eländesnyheter.Kanske borde vi nyhetsmedier göra lite fler nyheter av den här sorten. Som bara berättar en historia med lyckligt slut, utan att peka på något större problem där ute i världen.Jag vet inte. Nyss hemkommen från London, fortsätter jag nu med ett reportage om den underbemannade sjukvården i Storbritannien.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

7 Mars 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, måndag.Efter tre år av coronarestriktioner så reste jag häromveckan för första gången ut från Kina.Flyget gick till Japan.Det var en omtumlande upplevelse.En känsla av lättnad. Frihet, till och med.Ungefär som att jag omedvetet gått och spänt mig, men äntligen slappnat av.För det kan ju vara rätt påfrestande att jobba som journalist i Kina i och med den övervakning som följer med jobbet.Det brukar jag nämna ibland i min rapportering.Kina har också blivit ett land där den så kallade ”säkerheten” mer generellt är väldigt påtaglig.Antalet övervakningskameror är nästan komiskt många.I gatubilden många staket, stängsel, avspärrningar.Säkerhetskontroller i till exempel tunnelbanan är sedan länge standard.Och likaså att registrera sig med sin id-handling i olika sammanhang. Till exempel online.Och vakter finns det så det räcker till och blir över.I Japan däremot lyste allt detta med sin frånvaro.I alla fall i mina ögon, påverkade som de är av covid-åren då hela den här säkerhetshetsen i Kina trummats upp till nya nivåer.Det här var som sagt min första resa utanför Kina sedan pandemins början.Och, jag tänker att det nog finns många som jag, som nyligen rest till ett annat land för första gången på flera år.Och kanske är det då många, liksom jag, som får möjlighet att få perspektiv på den välbekanta tillvaro man tillfälligt lämnat därhemma.Pandemin gjorde världen mindre, nu expanderar den igen.Och det är nog inte bara vi som har förmånen att resa igen som är glada för det.När jag i det lilla samhället Yufuin i sydvästra Japan en eftermiddag ramlade in på en restaurang för att äta en skål nudlar, så blev den enda andra gästen i lokalen så upprymd att se en utlänning att han insisterade på att betala måltiden för mig.Peak Japan, tänkte jag. Folk är verkligen väldigt artiga i Japan.Några dagar senare landade jag återigen i Peking, som ju varit mitt hem under många år.Och jag tror att en hel del lyssnare nog fattar vad jag menar när jag säger att det kändes väldigt bekvämt.Den där hemmavana känslan av att vara på känd mark.Men till skillnad från många gånger förr, för mig, så höll den bara i sig en kort stund.Tre år med kinesisk nollcovidpolitik har nog satt sina spår, ändå.Och när du hör den här krönikan, kära lyssnare, sitter jag sannolikt på ett flyg ut från Peking igen.Vi får se, eller höra kanske, var jag landar.Björn Djurberg, Kinakorrespondent med rapporteringsansvar också för Östasienbjorn.djurberg@sverigesradio.se

6 Mars 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, fredag.Det har varit en våldsam och uppslitande vecka i Mellanöstern, med dödandet av två unga israeliska bosättare, hämnden när bosättare tände eld på palestinska byn Hawara och sen demonstrationer i Israel mot det oppositionen kallar regeringen Netanyahus kupp mot demokratin.Men i onsdagskväll uppstod ett unikt ögonblick av samstämmighet när vissa palestinier och israeler enades i hatet mot Sara Netanyahu, premiärministerns omtvistade hustru. Mitt under de våldsamma sammandrabbningarna mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor i Tel Aviv, gick Sara Netanyahu till frissan. Ryktet spred sig och hundratals demonstranter samlades utanför den exklusiva hårsalongen med trummor och tutor och de ropade: Nationen brinner och Sara klipper sig – en ramsa som rimmar på hebreiska.Polisförstärkning tillkallades, Israels säkerhetsminister högernationalisten Itamar Ben Gvir, skrev på twitter att han givit polisen order om att rädda livet på premiärministerhustrun eftersom demonstranter belägrat hårsalongen. Hundratals poliser till häst cykel och springande, rusade till undsättning, de bildade en mur utanför hårsalongen och eskorterade sen Sara Netanyahu därifrån under tung polisbevakning.Reportrar på plats hävdar att det aldrig gjordes några försök att storma hårsalongen och att Sara Netanyahu inte på något sätt var hotad, även om det säkerligen var obehagligt. Men när hennes make, premiärministern, strax därefter höll sitt tal till nationen sa han att anarkin måste upphöra och han jämförde demokratiaktivisterna med bosättarna som tände eld på den palestinska byn Hawara i söndags.På sociala medier, bland både palestinier och israeler, exploderar nu elaka och inte sällan misogyna skämt om Sara Netanyahu. Hon är starkt impopulär efter all mediauppmärksamhet hon fått under åren för att hon till exempel beställt hämtmat för höga summor på skattebetalarnas bekostnad trots att premiärmininsterbostaden har en anställd kock, och för att flera av hennes anställda anmält henne och klagat över verbal misshandel, vredesutbrott, och förolämpningar. Hon dömdes att betala motsvarande över 450 000 i skadestånd efter att en tidigare anställd stämt henne.I en av tidningarna idag står det att det som nu dröjer sig kvar utanför hårsalongen är misstankar och en doft av väteperoxid.Väteperoxiden som blonderade Sara Netanyahus hår och misstankarna om att Netanyahu iscensatte det hela för att det skulle se ut som anarkister hotade hans stackars fru så att han kunde jämföra den påstådda belägringen av hårsalongen med det som i Israel kallats pogromen i Hawara.För en tid sedan lyssnade jag på en debatt om israelisk politik där en av panelisterna sa: om bara Netanyahu låtit bli att gifta sig med Sara hade allt varit bättre i Israel. Den enda kvinnan i panelen svarade honom lugnt: Vet du, män kan göra konstiga saker oavsett vem de är gifta med.Cherchez la femme.Cecilia Uddén, Kairocecilia.udden@sverigesradio.se

3 Mars 20233min

Utrikeskrönikan 3 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Mexiko city, torsdagUtanför tunnelbanestationen Insurgentes i centrala delen av stan ser jag flera texter med feministiskt budskap. Det har varit ett brott att föddas till kvinna, utropar den ena, som en påminnelse om att mord på kvinnor eller deras försvinnande är ett smärtsamt vanligt fenomen.En bit längre bort kan man se muren utmed en aveny som är full med porträtt på barn, män och kvinnor som har försvunnit spårlöst. På en erbjuds en belöning på motsvarande 250 tusen kronor för upplysningar som kan leda till Guadalupe Gallardo, försvunnen den 5 november 2017, då hon var 23 år gammal.Går man ett par kilometer norrut så möter man det idag tomma tältlägret som restes av anhöriga till 43 studenter som försvann 2014 i Ayotzinapa, en stad mellan Mexiko City och Acapulco. Bilderna på dem har alla texten: De togs ifrån oss levande, vi vill ha dem levande tillbaka.Mycket tyder på att de 43 dödades av polis och militär, men ingen har straffats än och kropparna har inte hittats.Vid en rondell hundra meter bort fler bilder på försvunna, här på journalister och människorättsjurister.Jag har kommit till ett land där människor kidnappas och försvinner varje dag, utan att förövarna ställs till svars. Från 2006 beräknas 100 000 personer ha lämnat sina hem och aldrig kommit tillbaka, de allra flesta misstänks ha förts bort för att utnyttjas i prostitution och narkotikabrott, för att sen dödas.Bara under januari i år har nästan 600 personer försvunnit här i Mexiko, det vill säga 20 om dagen.Även om fenomenet är extra stort i Mexiko, så förekommer det även i andra länder i regionen, såsom i Colombia och Perú, men där har jag inte sett samma uppmärksamhet i det offentliga, på gatubilden, som här. Men trots det omfattande synliggörandet, minskar inte problemet.Staten hävdar att man gör allt i sin makt för att stoppa brotten, medan kvinnorättsaktivister och anhöriga till offren menar att staten, tvärtom, försvårar utredningarna och förhindrar rättvisan.Det som är klart är att Mexiko är ett farligt land för många, framför allt för kvinnor. Folk försvinner här utan att någon, utom de allra närmaste, reagerar längre. 20 om dagen, nästan en person varje timme.En verklighet som är långt ifrån bilderna på turistparadis som Acapulco. Ja, förresten, även där kidnappas folk, 60 om året, utan att de nånsin hittas igen.Ivan Garcia, Mexiko cityivan.garcia@sverigesradio.se

2 Mars 20233min

Utrikeskrönikan 1 mars 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok onsdag.När Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina var Thailand ett av de länder i Sydostasien som beslutade sig för ha en neutral hållning i konflikten. Det för att inte stöta sig med Moskva. Det finns flera anledningar till det. Thailand anser att man inte ska välja sida i konflikter eftersom det tjänar landets intressen bäst. En annan anledning är den viktiga turistnäringen. Thailand välkomnar med öppna armar turister från Ryssland och det har belönat sig. Under sista kvartalet av förra året kom det över 200 000 ryska besökare. I år räknar man med att det ska komma över en miljon ryssar på besök till Thailand. Men det är inte bara frid och fröjd och klirr i kassan för thailändarna.För en tid sedan varnade en representant för turistnäringen på Phuket om hur antalet ”ryska grupper” som driver egna företag på turistön har ökat markant. Företag som är allt annat än lagliga. Representanten sa att de ryska grupperna utför jobb som endast är legala för lokalbefolkningen. Det handlar bland annat om att driva taxi-, hotell-, bar- och nattklubbsrörelse. Dessutom, uttryckte han oro över att ett stort antal ryska hallickar och prostituerade har infiltrerat området kring den populära gågatan Bangla Road i Patong Beach. Något som har orsakat problem för den lokala sexindustrin och handlare längs gatan.I thailändsk press har det som händer slagits upp stort och man talar om en invasion av rysk maffia. Det kanske är att ta i. Men situationen börjar likna den som var i turistorten Pattaya för ett tiotal år sedan. Då försökte en rysk maffialiknande grupp ta över kontrollen över barer, narkotikahandeln och prostitutionen. Det slutade inte bra för de ryska lycksökarna. Den thailändska grupp som hade kontrollen visade sig efter ett stort antal bloda uppgörelser gå segrande ur striden.Nu kräver turistnäringen och lokalbefolkning på Phuket att något måste göras åt den, ska vi kalla den ”ryska maffian”. Den minister som är ansvarig för turism och idrottsfrågor säger att han är säker på att thailändare inte kommer att tolerera om utländska grupper försöker stjäla deras jobb. Thailands premiärminister har beordrat olika myndigheter att undersöka saken och sagt åt polisen att slå till mot de utländska grupper som försöker ta över kontrollen på Phuket.Men problemet är större än så. Thailand har under många år lockat olika mer eller mindre skumma typer att hålla sig gömda i landet. Det handlar om skattesmitare, penningtvättare, olika former av yrkeskriminella och människohandlare. De har varit här länge. Att den här typen av personer har kunnat röra sig fritt i landet beror på en utbredd korruption inom poliskåren. Betalar man så får man stanna.Korruptionen inom polisen är vida känd och nu höjs röster i Thailand att man på allvar måste städa upp inom kåren. Sedan kan man ta tag i problemet med den ryska maffian. Under tiden så lär antalet skyltar skrivna på ryska öka i de thailändska turistorterna. För de ryssar som inte tillhör maffian och reser till Thailand för att njuta av sol och bad lär inte minska de närmaste åren.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se

1 Mars 20233min

Utrikeskrönika tisdag 28 februari Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ahmedabad, tisdag. Egentligen skulle vi bara titta på ett tak – ett enkelt tak av plåt på en skola i norra Indien. Ett tak som isolerats med ett tunnt lager plast, för att skydda från stark hetta. Det skulle bli ett snabbt besök på väg till något helt annat, men för mig blev det ett oförglömligt besök. Det här är som i Harry Potter, hann jag tänka när jag leddes genom en trång passage mellan två tegelväggar. Från den brusande mångmiljonstaden Ahmedabad på ena sidan – in i stadens slumkvarter Shankar bhuvan på den andra. Först såg jag bara dammet och smutsen, de små skjulen med enkla tygskynken som dörrar, tonårsmammor med bebisar på höften, halta hundar och getter som letade efter något att äta. Sen började mina ögon möta andras ögon. Nyfikna, avvaktande, men vänliga ögon. Jag log tillbaka och hälsade så varmt jag kunde medan jag litet omtumlad fördes längre och längre in. Plötsligt starkare färger och vi går uppför en trappa utan avskavd färg. Ovanpå en offentligt toalett, intill ett stinkande reningsverk ligger en skolsal där det nu pågår en sorts fritids för barnen i den här slummen. Efter att ha tagit av oss skorna stiger vi in i ett rent och städat rum - en plats präglad av ordning och reda där barn sitter lugnt på golvet i små grupper runt sina lärare. En del pratar med varandra, andra lär sig en sång, åter andra övar på en dans till en låt av Michael Jackson. Skolan visar sig drivas av den Ghandi-inspirerade organisationen Manav Sadhna som i tre decennier arbetat här med att lyfta barn och familjer ur fattigdom och ohälsa genom undervisning om hygien och kost, etik och en skolverksamhet präglad av kreativitet och fantasi. Jag blir så tagen av barnens öppna, glada, leende ansikten att jag nästan glömmer bort varför vi kommit.Vi skulle ju titta på det där taket, som ni isolerat för att klara hettan bättre under värmeböljorna som kommer allt oftare här i norra Indien. Fungerar det, säger jag. Ja, det fungerar, säger barnen. Förr gick det inte att sitta på golvet när temperaturen steg över 45 grader – det blev stekhett.Nu stannar vi hellre i skolan än går hem till de ännu hetare plåtskjulen såna dagar, säger de. Att litet plast kan göra sån skillnad, tänker jag samtidigt som jag fastnar med blicken på ett citat som målats på väggen.Där står: whatever the question – love is the answer. Oavsett frågan – kärlek är svaret.Jag kommer aldrig att glömma den här skolan, Manav Seva Centre och slummen i Ahmedabad. Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.

28 Feb 20233min