Vad har Åland gemensamt med Palau: Axel Kronholm, Bangkok

Utrikeskrönika fredag 18 oktober Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn fredagMed vilket språk talar makten, och vem har makten över språket?Det är frågor som ställts på sin spets på högsta politiska nivå här i Danmark. För måste man tala danska även om ens väljare kanske inte begriper ett dugg av vad man säger?Under Folketingets öppningsdebatt häromveckan så valde den 27-åriga folketingsledamoten Aki-Matilda Høegh-Dam att hålla sitt anförande på grönländska. Kanske egentligen inte så uppseendeväckande i sig med tanke på att hon representerar det grönländska socialdemokratiska partiet Siumut. De övriga ledamöterna hade också fått en skriftlig översättning av hennes tal utdelat, men när de ville ställa frågor till henne efter talet så stängde Folketingets ordförande Søren Gade ner debatten, med argumentet att de andra ledamöterna inte skulle förstå hennes svar.Och där och då underströk han samtidigt Aki-Matilda Høegh-Dams poäng. För det gör många av hennes väljare inte hellerAki-Matilda Høegh-Dam själv bor i Nuuk men är född i Hillerød norr om Köpenhamn och talar flytande danska men det gör henne till en del av en minoritet på Grönland. Enligt en undersökning är det cirka 70 procent av befolkningen på ön som bara talar och förstår Grönländska.Grönland och även Färöarna tillhör rigsfællesskabet, den danska riksgemenskapen och nordatlantiska delarna av kungadömet har relativt långtgående självstyre, men självständiga är de inte och det som bestäms i Folketinget påverkar även dem i stor utsträckning. Så varför kan man då inte tala ett språk man faktiskt förstår?Sen är relationen, framför allt på Grönland, med den gamla kolonialmakten minst sagt komplicerad och att kritisera Danmark kan ge snabba politiska poäng på hemmaplan. Och Aki-Matilda Høegh-Dam har också anklagats för populism av vissa av sina kollegor i Folketinget.De grönländska och färöiska partierna får sedan ifjol 69 000 kronor i månaden var för att kunna anställa personer att översätta dokument, men att kunna införa simultantolkning Folketingssalen fins det inte resurser till enligt ordförande Søren Gade,Som nu efter Aki-Matilda Høegh-Dams uppmärksammade tal, dock har gått med på att utvärdera den nuvarande ordningen.I Danmark talar makten alltså danska, men hur skulle det då tas emot om en ledamot i Riksdagen i Sverige ett anförande på samiska eller finska. Språk som ju har särställning som nationella minoritetsspråk?Nja, det hade nog inte fallit i så god jord det heller. Av Riksdagens informationstjänst får jag veta att det finns en överenskommelse att man förvisso kan få lägga in kortare citat in sina anförande på ett annat språk, men annars är det svenska som gäller i salen.David Rasmusson, Köpenhamn

18 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 17 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. El Hierro, torsdag.Det är första gången någonsin jag besöker den här, den minsta av Kanarieöarna. El Hierro som är något mindre än Orust och ungefär dubbelt så stort som Fårö. Ön består av ett vulkaniskt bergslandskap i svart som så gott som alltid ligger inbäddat i havsdimma.Det är så dramatiskt att jag får stanna bilen och hämta andan emellanåt. På ena sidan ön är havet fritt mot Latinamerika och Nordamerika. Åt andra hållet finns Afrika. Och där finns också en av Atlantens mest trafikerade båtleder just nu, med undermåliga träbåtar till brädden fyllda av människor som till vilket pris som helst vill ta sig in i Europa. Det är den farligaste och den dödligaste migrantvägen. Antalet människor som rör sig här har ökat dramatiskt sen det blivit allt svårare att åka från Afrika till Europa över Medelhavet till följd av framför allt Italiens allt striktare migrationspolitik.Jag sitter inne hos öns ledande politiker Alpido Armas från socialdemokratiska Partido Democratico. Det här är en ö byggd av migranter är det första han säger. De flesta på El Hierro har sina rötter i Venezuela, Kuba och andra latinamerikanska länder och därför är det viktigt för oss att välkomna dem som kommer från Afrika och försöka göra det på ett värdigt sätt. Det börjar bli allt svårare för en ö som i vanliga fall ska ge service åt runt 10 000 invånare och en del turister. Nu ska de också ta hand om 17 000 migranter som hamnat på just El Hierro sen i januari. Och stödet från Madrid och EU går inte i takt.För att förstå hur illa det är åker jag till det lokala akutsjukhuset i El Hierros huvudort Val Verde och träffar jag Inmaculada Mora. Hon har varit med länge som akutläkare, men det här är det värsta hon har upplevt. Det är en fullskalig mänsklig tragedi, säger hon. Vi som läkare får hantera alltifrån de som är svårt traumatiserade, till sår som är så illa att det behövs kirurgiska ingrepp, till invärtes skador till följd av uttorkning alternativt att många druckit saltvatten och blivit förgiftade. Hon berättar att många dör framför deras ögon.Till och med de tuffaste manliga läkarna gråter nu. Det börjar bli tungt även för oss som är vana att hantera katastrofer, säger Inmaculada Mora innan hennes akuttelefon ringer och hon ger mig en snabb kram och springer vidare.Cecilia Blomberg, på ön El Hierrocecilia.blomberg@sverigesradio.se

17 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 16 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Amazonas, onsdag.Plötsligt ligger resterna av ett flygplan, mitt på väg 319, djupt inne i Amazonas. Det ryker fortfarande.”Aaaaah!”, säger min chaufför Gabriel. ”Det måste vara det där flygplanet som störtade förra veckan. Det kom från Bolivia med knark. Eller var det från Peru?”Brasilianska flygvapnet beordrade piloten att vända om via radio men han vägrade och landade i stället här, mitt på vägen. Piloten tände eld på planet och försvann sen in i djungeln.”Vem vet vad som hände med honom, och med knarket som han kanske hade ombord. Det ligger säkert därute nånstans”, säger Gabriel och pekar ut mot den tjocka djungeln som omringar oss.Vi har åkt runt 400 kilometer. Det var flera timmar sen vi senast passerade ett hus. Men en stund senare passerar vi en stor svartbränd lastbil. Den ryker också.”Aaaaah!”, säger Gabriel. ”Hans bromsar måste ha börjat brinna, det är ganska vanligt på de här dåliga vägarna.”Runt lastbilsvraket ligger tusentals små förpackningar med kondenserad mjölk. Jag övertalar Gabriel att inte ta med sig några hem. Vem vet hur många dagar de legat där i den starka solen?Så fortsätter det: Vi passerar en gammal rostig lada som nån övergett längs vägen och som blivit hem till apor. Vi ser fotavtryck från en jaguar. Vi hittar flera påsar med hundmat som nån långtradare tappat. Gabriel blir lycklig och proppar bakluckan full.När det börjar skymma och vi fortfarande inte passerat något hus börjar Gabriel prata om att sova i bilen. Jag känner mig tveksam. Men så. Ett ljus, långt borta i vägdammet. Det är Dona Maria och hennes man som driver ett litet gästhus, mitt ute i ingenstans. Hon berättar att lastbilschaufförer brukar ta med mjöl, toapapper, bensin och andra förnödenheter när de passerar, i utbyte mot en bit mat. Annars har Dona Maria och hennes man så att de klarar sig. Runt det lilla huset går grisar, kor och höns. På baksidan tronar en stor köksträdgård och fruktträd.När jag ätit upp min medhavda nödproviant – en stor grön avokado – skyndar sig Dona Maria att be mig om kärnan. Vem vet, säger hon, nästa gång ni passerar står här kanske ett stort avokadoträd.Lotten Collin, för P1-morgon, i Amazonas.lotten.collin@sverigesradio.se

16 Okt 20242min

Utrikeskrönikan 15 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Atlanta, tisdag.Det är exakt tre veckor till presidentvalet idag,Och nervositeten har kopplat sitt grepp om kampanjerna.En demokrat i bekantskapskretsen hemma i Washington messar och säger att han helt slutat sova. Jag domedags-scrollar hela nätterna, säger han. Uppdaterar opinionsmätningarna varannan minut och det är som en mardröm där tiden går, men allt står stilla.Ja, siffrorna verkar orörliga. Med 21 dagar kvar till valet har opinionsvindarna mojnat. I vågmästarstaterna, som i praktiken kommer avgöra valet, ligger Harris och Trump sida vid sida. Det är så jämnt att statsvetarna nu zoomar in på tiondels procentenheter. Trump har en ledning på i snitt 0,3 procentenheter i nyckelstaterna. Historiker talar om det jämnaste valet på decennier, en strid som kan avgöras av några få röster på upploppet. Om mätningarna stämmer.Kandidaterna verkar också ha slutat sova. Harris och Trump zick-zackar mellan kampanjmöten i jakt på de sista avgörande väljarna.Kamala Harris riktar särskilt in sig på två grupper. Mittenväljare och män. Gärna i kombination. I helgen lanserades gruppen Hunters for Harris, som ett försök att övertyga jägare och vapenägare att rösta på demokraterna. Vicepresidentkandidat Tim Walz fick dra på sig jägarväst och skickades ut för att jaga fasan med ett koppel tv-kameror i följe. Det blev rätt pressad stämning när Tim Walz inte lyckades ladda geväret. Han avlossade inte ett enda skott under jakten. En man i jaktlaget sköt en tupp, meddelade kampanjen efteråt.Andra delar av Harriskampanjen är Hombres con Harris för latinomän, och White Dudes for Kamala för, ja vita män. Här i Georgia har man anlitat ex-president Bill Clinton för att locka landsbygdsväljare i södern, särskilt män. Ett vågat drag, Clinton är en lös kanon, messar min demokratiska bekant från Washington, hoppas de håller honom borta från mikrofonerna.Kamala Harris budskap på valmötena är att kampanjen är i underläge. Vi måste kämpa, vi är the underdogs, säger Harris.Från Donald Trump låter det annorlunda. Han nämner inte ordet förlora. Vi kommer att vinna, det kommer bli en stor och vacker seger, säger han. Och vi måste vinna med bred marginal, säger Trump till anhängarna. ”Too big to rig” är mantrat på Trumps kampanjmöten, där han fortsätter påstå att han aldrig förlorade det förra valet.Nu i slutspurten trappar Trump upp retoriken och säger att det största hotet mot USA inte kommer från Ryssland eller Kina, utan från politiska motståndare här på hemmaplan. Från fienderna på insidan, som han kallar vissa demokrater i kongressen. I en intervju i helgen beskrev han motståndarna som avskum som hatar vårt land. Om det blir kaos på valdagen så måste de hanteras av nationalgardet eller militären, sa Trump till Fox News.Tre veckor kvar. Här i Atlanta har träden börjat skifta i höstgult. Georgia kan avgöra valet den femte november. Det är vindstilla. Och opinionssiffrorna verkar alldeles orörliga.Ginna Lindberg, Atlanta, Georgiaginna.lindberg@sverigesradio.se

15 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 14 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.I öst, inte minst på Balkan, har det genom historien alltid varit viktigt för regenter att kunna läsa sin befolkning.Kungar, despoter och diktatoriska härskare har överlevt precis så länge som den kunskapen hållits intakt.Idag när det mullrar i Serbien, av missnöje och ilska från stora grupper i befolkningen, får det mig att tänka på en gammal berättelse:Adjutanten rusade fram till den serbiske kung Miloš och berättade hetsigt att folket var mycket missnöjt. Det rådde svåra tider och dom krävde lättnader från skatter och krav.Kung Miloš svarade lugnt: ”Dra åt tumskruvarna på folket ännu lite till, så ser vi vad dom säger då.”Nästa gång adjutanten avla rapport, lät det likadant – folket väsnades, var ilsket och krävde lättnader.Milos sa bara: ”Dra åt tumskruvarna lite till, så får vi se vad dom säger då.”Ännu en gång återkom adjutanten, nu än mer nervös, och berättade för kungen att ilskan snarare verkade stegra sig, landets befolkning var i upprorsstämning.Kung Miloš log och sa: ”Ta i lite till, tryck till folket ordentligt, så ska vi se vad dom säger då.”Nästa gång adjutanten kom för att avlägga rapport, frågade kungen direkt: ”Nå, hur går det där ute på gatorna?”Adjutanten, som såg lite lättad ut, svarade: ”Allt är tyst. Folket har tystnat.”Då darrade härskaren till, en svettdroppe rann ner från tinningen, och han skrek desperat till adjutanten:”Ge dom vad dom vill ha, släpp pressen på folket...”Legenden, lite fritt berättad, är en folkloristisk berättelse eller legend om den serbiske kungen Miloš Obrenović, som var väl bekant med det serbiska folkets trotsiga mentalitet.Sensmoralen är att när folket slutar uttrycka sitt missnöje eller sina tankar, bör ledaren vara vaksam.Kung Miloš sägs ha förstått att när folket inte längre klagade och väsnades, då gjordes annat – smiddes planer och ränker – och då visste man inte vad som kunde hända.Det är en påminnelse om att lyssna på befolkningen innan spänningarna når en brytpunkt.Just nu mullrar det i Serbien – från två håll.Bönderna kräver lättnader i en för dom svår tid – många säger att deras företag inte kan överleva som det är nu.En annan högljudd kamp är den om landets naturvärden och hotet mot landsbygden, när regeringen vill genomdriva en riskabel gruvdrift mot folket vilja.Trots högljudda protester tar regeringen det lugnt.Man kör på, låter folk väsnas.Presidenten har tidigare sagt att det är okej att folk går ut och demonstrerar, Serbien är ju en demokrati.Kanske tänker han som Miloš gjorde: ”Då vet man var man har dom.”Men det finns tecken på att något börjar hända.Bönderna är trötta på att ingen lyssnar.Bland gruvmotståndare knyts händer i fickorna.De högljudda protesterna verkar inte fungera.Bybefolkningen och aktivister börjar viska om olika alternativ, men tystare, mer i hemmen, på möten utan skanderande...”Hit men inte längre.””Det är dags för andra metoder”.Detta viskas fram, från mun till mun, från öra till öra.Kanske är det just nu läge för den serbiska regeringen att damma av den gamla legenden om kung Miloš och folket...Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

14 Okt 20243min

Utrikeskrönikan fredag 11 oktober Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Palawan, fredag.I ena änden av restaurangens buffébord ligger skålen med tamilok, en ljusgrå skeppsmask som lever i mangroveskogarnas trädstammar här på den filippinska ön Palawan. Denna lokala delikatess äts rå och doppas vanligtvis i kokosvinäger med salt och chili.Jag önskar att jag kunde berätta för er hur det smakar, men det vet jag inte. För när jag tittade ner på de slemmiga musseldjuren tog det stopp och den palawanska skeppsmasken avslöjade något om vem jag egentligen är.I min egen självbild är jag en äventyrlig gourmand. Jag provar gärna nya rätter i länderna jag besöker, älskar tanken på att slå mig ner på en liten plaststol i någon gränd och beställa en skål med, jag vet inte vad, från ett gatustånd.En gång smaskade jag nöjt på kambodjansk gathund i radio för ett reportage i ”Godmorgon världen” om den illegala handeln med hundkött. Jag har nyligen lärt mig uppskatta hur blod används i det thailändska köket, i nudelsoppor till exempel. Eller i khao kan jin, en ångad rispudding från norra Thailand där ris blandas med grisblod och sen ångkokas i ett bananblad. Utsökt.Men det är också allt oftare som jag helt enkelt fegar ur.Tidigare i år var jag på ön Palau i Stilla havet där fladdermussoppa erbjöds på var och varannan restaurangmeny. Min lokala kollega försäkrade mig om att det var mycket gott, särskilt hjärnan, men jag kunde ändå inte övertygas att smaka.Kanske bidrog oron över att jag skulle kunna bli patient noll i nästa pandemi. Men ska jag vara ärlig var det bara att jag tyckte att det såg äckligt ut när det kokta fladdermusansiktet flinade tillbaka mot mig från soppskålen.I Filippinerna äter man gärna balut, ett befruktat ankägg med ett embryo som hunnit utvecklas under två till tre veckor innan det kokas. Det sägs stimulera könsdriften, men om det kan jag inte heller uttala mig. Jag har haft många tillfällen att testa på mina resor, men alltid fegat ur.Så när jag nyligen ryggade tillbaka också vid åsynen av den palawanska skeppsmasken var det som att jag fick erkänna för mig själv att jag helt enkelt inte är en så äventyrlig ätare som jag hade trott. Och därmed också kanske en sämre journalist.För hur ska man kunna förstå ett folk om man inte ens kan med att äta vad de äter? Särskilt i kulturer där mat är en så stor del av det sociala. Att äta tillsammans, bryta bröd och så vidare, är ju grundläggande för att vara människa.I det stora pussel över Asien som jag genom mitt arbete försöker lägga kommer det fortsatt att fattas en skeppsmaskformad bit.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronholm@sverigesradio.se

11 Okt 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, torsdag.Igår skulle Boris Nemtsov ha fyllt 65 år om han inte mördats 27:e februari 2015 i Moskva.Här i Berlin kommer hans dotter Hanna tala idag inför fonden som bär Nemtsovs namn och som har sitt säte i Bonn.På födelsedagen igår dömde en domstol i Moskva Jevgenij Misjtjenko till tolv års fängelse för att ha ”deltagit i en terrororganisation”. Jevgenij är ett känt ansikte för Moskvabor som regelbundet går till den i folkmun omdöpta bron Nemtsovbron där Boris Nemtsov mördades. Sedan mordet har blommor, fotografier och ljus placerats på mordplatsen, som ligger ett stenkast från Kremls röda murar. Jevgenij har tillsammans med andra volontärer vaktat minnesplatsen, som ofta vandaliseras och förstörs av män i svart, som själva ser sig som patrioter – men som snarare kan sorteras in i facket idioter.Sådana som inte tål fritt tänkande eller överhuvudtaget tänkande. Jevgenij blev lurad av en sån, som låtsades vara volontär på bron och spelade in samtalen de hade. Jevgenij uttryckte öppet sitt motstånd mot Rysslands krig i Ukraina och stöd för ryssar, som valt att strida på den ukrainska sidan.Det räckte för att bli dömd som del av det som i Ryssland kallas en terrororganisation.I veckan dömdes en sjuksköterska till sju års fängelse, för att ha förolämpat ryska armén och en chefsläkare för kliniker specialiserade på dialys av njursjuka greps och ställs nu inför rätta anklagad för satanism och stöd för den internationella HBTQ-rörelsen. Hans anställda är i chock, de förstår ingenting varken satanismen eller det påstådda stödet för det som påstås vara den världsomfattande rörelsen HBTQ.En barnläkare riskerar sju års fängelse, sen hon angetts av en mamma vars son var patient hos henne. Mamman påstod att barnläkaren sagt till den sjuårige sonen att pappan, som dött i kriget i Ukraina fick skylla sig själv som åkte dit. Barnläkaren som är närmare 70 år nekar till att ha sagt något sånt och några andra bevis finns inte. Men hon hålls häktad och lär bli dömd.Det blir nästan alla i Ryssland.Som 26-åriga Irina Navalnaja, dömd i veckan till åtta års fängelse av en domstol i Rostov vid Don. Irina anklagas för att ha förberett en terrorattack i det ockuperade Donetsk. I en video ska hon ha erkänt, men hon sa till sin mormor att hon blivit torterad och därför erkänt. Hennes mamma hävdar att bara namnet Navalnaja är orsaken. Ryska soldater höll kvar Irina vid en vägspärr och sa att hon var släkt med Aleksej Navalnyj och därmed en terrorist.Den ryska statens terror mot sina egna medborgare verkar inte ha något slut.

10 Okt 20243min

Utrikeskrönika 9 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Strasbourg, onsdag.I fredags kväll hängde jag på en av Bryssels sportanläggningar och tittade på yngsta sonen när han tränade fotboll.Medan jag drog upp jackan nästan ända upp till näsan mot den allt kyligare höstvinden damp det ner ett mejl i inkorgen från en lyssnare.Oftast brukar sådana mejl handla om något jag sagt i radion. Inte sällan hård kritik mot min bevakning men ibland också något som lyssnaren gillat.Det här meddelandet var annorlunda.Mannen som skrev var genuint orolig över ett EU-förslag som han tyckte inte uppmärksammades tillräckligt i svenska medier.Det handlade om CSAM. Eller som kritikerna kallar det: chat control.Ett minst sagt omstritt förslag som den svenska EU-kommissionären Ylva Johansson la fram för snart två och ett halvt år sedan.Syftet med lagen är att motverka sexuella övergrepp mot barn på nätet. Genom att plattformar och kommunikationstjänster, som ofta är krypterade, kan tvingas scanna och spåra bilder och annat material i jakten på barnpornografi.Kritiken mot förslaget har varit omfattande.Det har varnats för integritetskränkande massövervakning där all information, konversationer, privata bilder och filmer kan övervakas av myndigheter. Och att det dessutom kan skapa bakdörrar som kan leda till intrång och utnyttjas av auktoritära regimer.Sedan förslaget lades fram våren 2022 har det dock urvattnats successivt. Både Europaparlamentet och medlemsländerna har föreslagit ändringar som begränsar övervakningen och spårningen.Senare i eftermiddag ska jag åka vidare härifrån Europaparlamentet i Strasbourg till Luxemburg. Där var det tänkt att EU-ländernas justitieministrar skulle fatta beslut om lagen. Men nej, det har skjutits fram eftersom länderna inte är eniga. Ett tecken på att frågan fortfarande är mycket känslig. Och kritiken fortsatt omfattande.Mejlet från i fredags är långt ifrån det enda jag fått om CSAM eller chat control. Faktum är att det har kommit en hel drös. Jag har till och med fått en bok i ämnet skickad till mig, hela vägen från Sverige till Bryssel. Det här är definitivt en fråga som engagerar många och som oroar många.Kanske är risken liten i Europa idag men det handlar om framtiden och vilket övervakningssamhälle vi lämnar efter oss, skrev lyssnaren i mejlet som jag läste i fredags.Samhället vi lämnar efter till våra barn…Jag lyfte blicken från mejlet i mobilen och tittade på mitt eget barn som sprang omkring med bara ben med sina lagkamrater på fotbollsplanen.En lätt rysning.Kanske inte så mycket av Bryssels tilltagande höstvind men av den svåra avvägningen.Få vill lämna efter sig ett övervakningssamhälle. Få vill att barn ska utnyttjas på nätet.Andreas Liljeheden, Strasbourgandreas.liljeheden@sverigesradio.se

9 Okt 20243min