”Rösta? Nej, vi ska spela” – Tempen på primärvalrörelsen är sval: Ginna Lindberg, Washington

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, torsdag.Igår skulle Boris Nemtsov ha fyllt 65 år om han inte mördats 27:e februari 2015 i Moskva.Här i Berlin kommer hans dotter Hanna tala idag inför fonden som bär Nemtsovs namn och som har sitt säte i Bonn.På födelsedagen igår dömde en domstol i Moskva Jevgenij Misjtjenko till tolv års fängelse för att ha ”deltagit i en terrororganisation”. Jevgenij är ett känt ansikte för Moskvabor som regelbundet går till den i folkmun omdöpta bron Nemtsovbron där Boris Nemtsov mördades. Sedan mordet har blommor, fotografier och ljus placerats på mordplatsen, som ligger ett stenkast från Kremls röda murar. Jevgenij har tillsammans med andra volontärer vaktat minnesplatsen, som ofta vandaliseras och förstörs av män i svart, som själva ser sig som patrioter – men som snarare kan sorteras in i facket idioter.Sådana som inte tål fritt tänkande eller överhuvudtaget tänkande. Jevgenij blev lurad av en sån, som låtsades vara volontär på bron och spelade in samtalen de hade. Jevgenij uttryckte öppet sitt motstånd mot Rysslands krig i Ukraina och stöd för ryssar, som valt att strida på den ukrainska sidan.Det räckte för att bli dömd som del av det som i Ryssland kallas en terrororganisation.I veckan dömdes en sjuksköterska till sju års fängelse, för att ha förolämpat ryska armén och en chefsläkare för kliniker specialiserade på dialys av njursjuka greps och ställs nu inför rätta anklagad för satanism och stöd för den internationella HBTQ-rörelsen. Hans anställda är i chock, de förstår ingenting varken satanismen eller det påstådda stödet för det som påstås vara den världsomfattande rörelsen HBTQ.En barnläkare riskerar sju års fängelse, sen hon angetts av en mamma vars son var patient hos henne. Mamman påstod att barnläkaren sagt till den sjuårige sonen att pappan, som dött i kriget i Ukraina fick skylla sig själv som åkte dit. Barnläkaren som är närmare 70 år nekar till att ha sagt något sånt och några andra bevis finns inte. Men hon hålls häktad och lär bli dömd.Det blir nästan alla i Ryssland.Som 26-åriga Irina Navalnaja, dömd i veckan till åtta års fängelse av en domstol i Rostov vid Don. Irina anklagas för att ha förberett en terrorattack i det ockuperade Donetsk. I en video ska hon ha erkänt, men hon sa till sin mormor att hon blivit torterad och därför erkänt. Hennes mamma hävdar att bara namnet Navalnaja är orsaken. Ryska soldater höll kvar Irina vid en vägspärr och sa att hon var släkt med Aleksej Navalnyj och därmed en terrorist.Den ryska statens terror mot sina egna medborgare verkar inte ha något slut.

10 Okt 20243min

Utrikeskrönika 9 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Strasbourg, onsdag.I fredags kväll hängde jag på en av Bryssels sportanläggningar och tittade på yngsta sonen när han tränade fotboll.Medan jag drog upp jackan nästan ända upp till näsan mot den allt kyligare höstvinden damp det ner ett mejl i inkorgen från en lyssnare.Oftast brukar sådana mejl handla om något jag sagt i radion. Inte sällan hård kritik mot min bevakning men ibland också något som lyssnaren gillat.Det här meddelandet var annorlunda.Mannen som skrev var genuint orolig över ett EU-förslag som han tyckte inte uppmärksammades tillräckligt i svenska medier.Det handlade om CSAM. Eller som kritikerna kallar det: chat control.Ett minst sagt omstritt förslag som den svenska EU-kommissionären Ylva Johansson la fram för snart två och ett halvt år sedan.Syftet med lagen är att motverka sexuella övergrepp mot barn på nätet. Genom att plattformar och kommunikationstjänster, som ofta är krypterade, kan tvingas scanna och spåra bilder och annat material i jakten på barnpornografi.Kritiken mot förslaget har varit omfattande.Det har varnats för integritetskränkande massövervakning där all information, konversationer, privata bilder och filmer kan övervakas av myndigheter. Och att det dessutom kan skapa bakdörrar som kan leda till intrång och utnyttjas av auktoritära regimer.Sedan förslaget lades fram våren 2022 har det dock urvattnats successivt. Både Europaparlamentet och medlemsländerna har föreslagit ändringar som begränsar övervakningen och spårningen.Senare i eftermiddag ska jag åka vidare härifrån Europaparlamentet i Strasbourg till Luxemburg. Där var det tänkt att EU-ländernas justitieministrar skulle fatta beslut om lagen. Men nej, det har skjutits fram eftersom länderna inte är eniga. Ett tecken på att frågan fortfarande är mycket känslig. Och kritiken fortsatt omfattande.Mejlet från i fredags är långt ifrån det enda jag fått om CSAM eller chat control. Faktum är att det har kommit en hel drös. Jag har till och med fått en bok i ämnet skickad till mig, hela vägen från Sverige till Bryssel. Det här är definitivt en fråga som engagerar många och som oroar många.Kanske är risken liten i Europa idag men det handlar om framtiden och vilket övervakningssamhälle vi lämnar efter oss, skrev lyssnaren i mejlet som jag läste i fredags.Samhället vi lämnar efter till våra barn…Jag lyfte blicken från mejlet i mobilen och tittade på mitt eget barn som sprang omkring med bara ben med sina lagkamrater på fotbollsplanen.En lätt rysning.Kanske inte så mycket av Bryssels tilltagande höstvind men av den svåra avvägningen.Få vill lämna efter sig ett övervakningssamhälle. Få vill att barn ska utnyttjas på nätet.Andreas Liljeheden, Strasbourgandreas.liljeheden@sverigesradio.se

9 Okt 20243min

Utrikeskrönika 8 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nairobi, Tisdag.Kriget i Sudan beskrivs som världens största humanitära kris. För några veckor sedan besökte jag flyktingläger i staden Adre i Tchad nära gränsen till Sudan. I Tchad finns över en halv miljon människor som flytt kriget i grannlandet Sudan. Mitt ute i öknen i Adre har flyktingarna byggt egna hyddor och tält. Jag träffar kvinnor och barn som vittnar om det värsta man kan tänka sig. Massavrättningar av anhöriga, hunger och våldtäkter mot kvinnor, brott som enligt dom har begåtts av de stridande parterna i kriget. Det råder en tryckt stämning på flyktinglägret. I luften hänger en förtvivlan över det man bevittnat i Sudan och en ilska över varför världen inte reagerar.Men hur kunde det bli så här?Vi backar bandet ett år. För då i februari 2023 några månader innan kriget bröt ut besökte jag Sudan. Då fanns fortfarande hopp om att landet kunde gå mot en mer demokratisk riktning med civila ledare och allmänna val. Några år tidigare hade Rapid Support Forces och den nationella armen, de som idag strider mot varandra, gemensamt avsatt landets hårdföra ledare Omar Al Bashir efter 30 år vid makten. Bilder på jublande sudaneser på huvudstaden Khartoums gator spreds världen över, kanske var tiden för förändring nu här.Men hoppet om demokrati grusades när militären tog över makten helt 2021. Och sedan förra året råder regelrätta strider mellan paramilitära gruppen Rapid Support Forces och den nationella armen. De är inte överens om hur makten mellan dom ska fördelas.I mitten av den blodiga maktkampen finns befolkningen. Hittills har tiotusentals människor dödats och miljoner tvingats fly sina hem. I gränstrakterna mellan Sudan och Tchad väller det in människor som flyr kriget. De flesta kommer från regionen Darfur i västra Sudan där det nu enligt FN dessutom finns risk för folkmord mot den svarta folkgruppen masaliter.Men varför är det så tyst om det som händer i Sudan? Har världen fullt upp med konflikterna i Mellanöstern och Ukraina?Enligt UNHCR i Tchad har det låga biståndet från omvärlden lett till att man tvingats skära ned på mat till flyktingar från Sudan.Hos mig stannar minnet av sjuåriga Rania som flydde kriget. Hennes stora bruna ögon och dockan hon höll så hårt i. Den saknade armar, kläder och hår. Men det var det enda hon fick med sig från sitt hem i Sudan, berättar hon.Mona Ismail Jama, Nairobimona.ismail_jama@sverigesradio.se

8 Okt 20243min

Utrikeskrönika 7 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här i Stockholm, måndag.När jag vaknade i Jerusalem för exakt ett år sedan av att flyglarmet tjöt, var det ingen som anade att vi ett år senare skulle stå på randen till ett storkrig i Mellanöstern.Den morgonen för ett år sen kröp 80-åriga Dahlia in under sängen i kibbutz Beeri, hon berättade för mig hur hon knappt vågade andas medan Hamas terrorister sökte igenom hennes hem, de hittade henne inte, men hon kände lukten av brandrök och hörde hur grannar sköts ihjäl, bland dem fanns Lianne och hennes två tonårsdöttrar, de hittades hopkrupna tätt intill varandra, familjens hund Mocha sköts också, men dog inte genast, spåren visar hur hunden släpade sig blödande över golvet. 250 människor släpades bort till Gaza som gisslan.För de flesta israeler stannade tiden den 7 oktober, traumat efter den värsta massakern på judar under vårt århundrade är ett öppet sår. Men omvärldens blickar flyttades till Gaza - till 6-åriga Hind som dödades efter att hon vädjat om hjälp i ett inspelat samtal med räddningstjänsten när hon satt som enda överlevande i en bil omgiven av fem dödade vuxna. Till 10-årige Ahmed som kravlade sig upp ur rasmassorna och fick syn på vad han trodde var systerns hand, han drog för att rädda henne, men armen lossnade.Avgrunden öppnades raskt för ett år sen. En israelisk väninna sa: jag bryr mig inte vad som händer med din vän skräddaren i Gaza eller hans barnbarn - efter vad de gjort mot oss hoppas jag att alla dör. En jordansk vän som ägnat decennier åt fredssamtal med israeler som blivit hans nära vänner, skrev på Facebook: åk tillbaka till era ghetton.Ett år senare är hatet mot Israel efter förstörelsen i Gaza och Libanon så monumental att jag inte tror att jag kommer att se avgrunden överbryggas under min livstid. Jag tänker på vad en egyptisk väninna sa till mig - Hamas visste precis vad de gjorde, sa hon, de visste att attacken den 7 oktober skulle utlösa ett helvete med tiotusentals döda palestinier och de välkomnade det, för ju fler som slaktas i Gaza, desto större blir det internationella hatet mot Israel och en vacker dag kommer omvärlden inte längre att försvara Israel mot utplåning, spådde hon.Jag ringer och pratar med en förkrossad David Grossman, Israels mest kände författare, mångårig fredsaktivist och kritiker av Netanyahuregeringen. Han kämpar för att inte ge efter för cynism, förtvivlan, apati, men berättar att vissa av hans vänner inom fredsrörelsen är så uppgivna att de nu verkar uppleva ett slags njutning av att vara oförsonliga och onda - man söker ett sätt att inför sig själv ångra alla de år då man varit en korkad naiv fredsaktivist, sa David Grossman.Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondentcecilia.udden@sverigesradio.se

7 Okt 20243min

Utrikeskrönika 4 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Rom, fredag.Det är så enkelt att vara på gott humör här i Rom. Maten är god, människorna är för det mesta vänliga och så är det den här sydeuropeiska oslagbara kombinationen av joniska kolonner och moderna caféer gömda som juveler på innergårdar och där det alltid går att få en perfekt espresso.Men Rom är en av de städer där stadens invånare börjat tröttna rejält på tillfälliga besökare. Och det handlar inte bara om illa klädda nordbor som hasar runt Colosseum. Utan en konsekvens av den accelererande turismen är att den bidrar till att många infödda italienare har svårt att bo kvar, i samma takt som allt fler lägenheter ytrenoveras och hyrs ut som korttidsboende. Och utan människorna som är med och skapar den här atmosfären som i alla fall jag älskar, utan de blir det bara en kuliss kvar. Något musealt som stannar av i utvecklingen och som man säkert snart måste betala inträde till för att få vist as i.En ung italienare jag känner, född och uppvuxen här i Rom, säger att det är dags att flytta. Inte explicit på grund av turisterna. Utan helt enkelt för att det blivit för dyrt. Det senaste hyreskontraktet skulle garantera en bostad i flera år framöver. Men ägaren ändrade sig och ytterligare en fastighet förvandlas nu till lägenhetshotell med en hyra som är helt orimlig om man ska ha det som sitt permanenta boende. De som skulle ha råd äger hur som helst redan sina lägenheter.Det här är ju inte på något sätt unikt för Rom. I Barcelona har man satt ett tak för hur många lägenheter som tillåts hyras ut till turister. Lite tidigt att utvärdera om det var en tillräcklig åtgärd. I Frankrike diskuteras ny hårdare beskattning på möblerade lägenheter som privatpersoner hyr ut under korta perioder, för även i Frankrike har turistifieringen av bostadsbeståndet lett till ett accelererande bostadsproblem som politikerna nu känner att de måste börja hantera.Det kan bli riktigt konstigt. Speciellt på öar i Medelhavet. Jag läste en artikel för ett par månader sedan om Ibiza där lärare och poliser får bo i husvagnar och baracker på somrarna när turisterna kommer. Och i Portugal är exakt samma problem högt upp på den politiska dagordningen.Så frågan jag i alla fall börjat ställa mig är vad det är för artificiella platser vi nordbor besöker om inte ens den vanliga medelklassmänniskan har råd att bygga upp ett liv där längre.Cecilia Blomberg, Romcecilia.blomberg@sverigesradio.se

4 Okt 20243min

Utrikeskrönika 3 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, torsdag.Varannan dag kommer en sliten minilastbil körande in på min gård för att hämta husets sopor. Det brukar inte lukta något vidare. Det här årets ovanligt heta höst här i Peking får skräpet att bli dåligt snabbt.Kanske kan man se det symboliskt. Sopor har nämligen gått och blivit en metafor för nutiden i Kina. Folk kallar den ”historiens skräptid”.Häromdagen träffade jag en tjej i 20-årsåldern som berättade att hon sökt över tusen jobb. Hon har en master i ekonomi från ett bra universitet. Ändå får hon inget arbete. Kinas ungdomsarbetslöshet slog i rekord i augusti när nästan en av fem unga var arbetslös. Andra får lönesänkningar eller sparken.Tjejen jag träffade sa att framtiden känns mörkt.För fem år sedan pratades det om att Kina skulle gå om USA och bli världens största ekonomi. I dag låter det annorlunda.Och ungdomsarbetslösheten hänger samman med de stora ekonomiska problem som det här landet tampas med nu, utlösta av bland annat en fastighetskris, utländska investeringar som flyr och konsumenter som håller hårt i sina plånböcker.Men orsaken ligger djupare än så, säger experter. Kinas hela ekonomiska system behöver förändras, från investeringsledd tillväxt till mer pengar åt hushållen.När kommunistpartiet i somras kallade till det möte som var femte år stakar ut vägen för Kinas ekonomi hoppades många på löften om ekonomiska reformer. På motsvarande möte 1978 klubbades Deng Xiaopings reform och öppnande, som skulle bli starten på Kinas ekonomiska explosion.Men de stora reformerna uteblev i somras.De senaste veckorna har de styrande här presenterat en rad åtgärder, bland annat räntesänkningar. Och inför nationaldagslovet som pågår nu delade man ut kuponger till folk. Men bedömare säger att mer måste till.”Så är det att leva i historiens skräptid”, skriver en användare på Kinas sociala medier.Inom idrott är skräptid den period i slutet av en tävling där resultatet redan är uppenbart, men matchen ändå måste fortsätta. Här har uttrycket kommit att symbolisera oron för att en ekonomisk kollaps är oundviklig.På sociala medier gör folk en allegori med Kinas sista kejserliga dynasti, Qingdynastin. Man säger att den föll strax efter att dess skräptid inletts, då folk för första gången på allvar började ifrågasätta om den längre var en dynasti på uppgång.Det är en underförstådd kritik av kommunistpartiet, som byggt sin legitimitet på löften om ekonomisk tillväxt.Risken finns att om partiet inte får ordning på ekonomin – om skräptiden fortsätter – då måste man hitta på ett annat sätt att behålla sin legitimitet. Nära till hands ligger då att fortsätta elda på nationalismen.Och det kan få stora konsekvenser, även utanför Kina.Moa Kärnstrand, Pekingmoa.karnstrand@sverigesradio.se

3 Okt 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.På hennes vinröda t-tröja stod det: ”You're not allowed to give up”. Det vill säga: ”Du tillåts inte ge upp”, ett citat från Aleksej Navalnyj. Och när jag kom till lokalen i norra Barcelona, eller hubben som den så typiskt hette, var det uppenbart att hon var typisk bland dem som köade för att komma in där.En lördagkväll skulle de fylla hubben till bristningsgränsen och de som kom hade inte bara vurmen för Navalnyj gemensamt, de var också typiska för en ung generation ryssar som syntes i Navalnyjs protester i Ryssland.Med tydliga markörer i klädstil, frisyrer och tatueringar rådde det ingen tvekan om vilka de är och en gång var när de fortfarande bodde i Ryssland.För dem råder det ingen tvekan om att Aleksej Navalnyj inte dog av någon naturlig orsak utan helt enkelt dödades i fånglägret, troligen förgiftad igen.För dem är det inte heller någon tvekan om vem som gav ordern – Vladimir Putin – och att enda sättet att få bort mannen som styrt deras land i nästan hela deras liv är genom att Ukraina besegrar Ryssland i kriget.För dem rådde inte heller någon tvekan om att den man de väntade på där i hubben skulle kunna åstadkomma en regimförändring.Ändå satt de där och hoppades på att han skulle kunna ge dem lite optimism och framtidstro, trots att de flesta nu efter dryga två år av exil inte längre hoppas på en egen framtid i Ryssland.Så när Ilja Jasjin studsade upp på scenen som bestod av hopspikade lastpallar, klädd i en enkel rutig skjorta och mörka byxor, då bröt jublet ut och applåderna.Jasjin, som tillhört den marginaliserade liberala oppositionen i Ryssland i flera år och som sattes i fängelse för att han kallade kriget ett krig och kritiserade den ryska invasionen av Ukraina. Men sedan två månader en fri man, efter ett oväntat och spektakulärt fångutbyte.För exakt tio år sedan var Jasjin en av organisatörerna och deltagarna i den största antikrigsmarschen i Moskva mot den ryska ockupationen av östra Ukraina och Krim. De gick i centrala Moskva med ukrainska och ryska flaggor i september 2014.Idag är ukrainska flaggor och även färgerna gult och blått förbjudna och du kan gripas som förrädare. Och en av frontfigurerna i demonstrationen då, oppositionspolitikern Boris Nemtsov, är precis som Navalnyj död. Han sköts ihjäl strax nedanför Kremls murar på en bro över Moskvafloden.Men i lokalen i Barcelona följer de unga Navalnyjs råd och ger inte upp hoppet.Maria Persson Löfgrenmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

2 Okt 20243min

Utrikeskrönika tisdag 1 oktober Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, tisdag,I fredags var jag på den österrikiske förbundskansler Karl Nehammers sista valmöte i Wien inför parlamentsvalet.Han höll ett kort tal och plötsligt sa någon att nu kunde medieföreträdare ställa frågor.Inga lokala journalister anmälde sitt intresse så jag tog chansen och tjoade till att jag vill ställa en fråga.Det fick jag.Ja, ni hör själva, o ve och fasa, jag hälsar alltså på förbundskanslern, partiledaren för det rätt konservativa, traditionsstarka, historiskt mest inflytelserika partiet i landet ÖVP, med det mer tyska hälsningsuttrycket ”Guten Tag”.Men ni hörde också kanske, jag insåg det lite opassande omedelbart, bad om ursäkt och sa det mycket mer österrikiska ”Grüß Gott” istället, på så kallad uppstuds och fick till och med applåder av förbundskanslern för räddningen.Nej, nej, det fanns inget partipartiskt i varken hans eller mitt agerande, det var den mänskliga faktorn som ställde till det och sånt kan man samlas kring, oavsett relation.Jag vet ju förstås att det är ”Grüß Gott” som oftast gäller i Österrike, liksom ”Erdäpfel” istället för ”Kartoffeln” och ”Semmel” istället för ”Brötchen”, men ändå, när tyskan inte är ens modersmål och man oftast befinner sig i en del av det tyskspråkiga området där det formella oftast är ”Guten Tag” så blir det lätt lite fel ändå.Det är klart, jag hade presenterat mig som reporter från Sveriges Radio före felet, så det hade förstås förlåtits även om jag inte hade rättat till det.Så allvarligt var det inte, men det uppskattas i Österrike om man uttrycker sig österrikiskt eller i Bayern om man uttrycker sig bayerskt, osv, osv överallt – det uppskattas helt enkelt om man kan.Och den seden tar jag gärna dit jag kommer.Jag fick ju dock iallafall mina ”15 minutes of fame” som korrespondent, man kämpar och kämpar, år ut och år in med inslag och reportage och direktsamtal, man undrar om någon hör vad man gör och så gör man en sån grej och man blir viral.Iallafall i Österrike.Och förresten, enligt en omtyckt intern legend på min tidigare redaktion Radiosporten så gastade den fenomenale referenten Åke Strömmer genialiskt en gång under löpande referat under ett upplopp med en svensk idrottsman att ”nu har vi årskrönikans lyssnare med oss också”.Åke kände på sig, mitt i direktsändningens här och nu, att det här referatet skulle komma med som en av årets höjdpunkter.När jag ställde min fråga till förbundskanslern tänkte jag, i Åkes anda, insåg jag i efterhand, att ”jaha, nu har vi sociala medier med oss också.”Men som jag också sa där till förbundskanslern, man gör hela tiden en massa dumma fel, så är det här i livet.Det är bara att kämpa vidare.Daniel Alling, nu tillbaka i Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

1 Okt 20243min