Ett annat, tystare Hongkong: Moa Kärnstrand, Kinakorrespondent

Utrikeskrönikan 14 december 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm onsdagKnarret under fötterna. Snoret som fryser och ljuset från det vita. Vinterkyla när den är som bäst, ändå bara hälften så kallt här, mot i sibiriska Tomsk.På 90-talet när vintrarna i ryska Sibirien var riktiga vintrar, med minus 30 reste jag till Tomsk. Det hade varit en atomolycka i hemliga Tomsk 7, norr om Tomsk. Där tillverkades kärnbränsle också för vapen. Radioaktivitet hade spritts över byar i området runt Tomsk 7 och vi åkte för att träffa människor som drabbats. En fysikprofessor från Tomsk följde med och i bakfönstret på bilen låg geigermätaren, den gav ofta utslag.Många strålskadades i byarna, men överlevde inte länge nog för att få någon kompensation.Efter vår utfärd hade fysikprofessorn ordnat övernattning på ett studenthem i Tomsk. Jag och min fixare delade rum. Det var så kallt att ett tjockt islager fanns på insidan av fönstren, så professorn hämtade ett värmeelement. Det var en brun tunn masonitskiva och gjorde inte stor skillnad. Den natten sov vi knappt, fullt påklädda och med fötterna mot masonitskivan. Som vi frös.Några andra boende såg vi inte till, men i det gemensamma köket hade någon satt på alla spisplattorna och ugnarna, utan att det gjorde någon större skillnad.På morgonen när vi hämtades av professorn i en härligt uppvärmd bil fick vi förklaringen.Husets vattensystem hade fullständigt frusit sönder, källaren var full av is, det gick inte ens att gå ned där.Med norrländska rötter och fostran har jag lärt mig respektera, men också älska kylan.Aldrig utan mössa, lager på lager, yllekalsonger och pälsfoder. Inte duscha eller tvätta sig i ansiktet innan man går ut i minus tio. Tänk vad härligt att få bylta på sig en massa kläder, åka iväg med sparkstötting eller ett par skidor och andas in den klara och kalla luften.Härligt om det finns någonstans att värma sig och om du har det du behöver för att klara kylan.Men fruktansvärt när värmesystem slås sönder, som nu i krigets Ukraina eller som i halvt avfolkade ryska sibiriska byar där ingen service längre finns.Jag har förgäves försökt pådyvla mina närmaste sånt jag själv fick lära av norrländska föräldrar om kylan.Särskilt svårt är det med han, som verkar ha nåt fel på sin inre termostat. Hans största rädsla är bli för varm. Så kylan är alltid en total överraskning, mössa och luva är obekvämt, helst skulle han alltid gå i sandaler.När han kommer in från att ha frusit ute i tio minus, klagar han direkt på värmen inomhus och gör det otänkbara - öppnar fönstren - och rubbar också hustermostaten. Det blir väldigt varmt, vi eldar för kråkorna som pappa skulle ha sagt.Maria Persson Löfgren för P1 morgon

14 Dec 20223min

Utrikeskrönikan 13 december 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm LuciadagenHon var klädd i en vit klänning.Puffiga ärmar, uppklädd.Men hos henne fanns inget ljus, ingen värme.Hennes mamma hade borstat hennes långa mörka hår. Det blev lent, helt utan tovor.Hon var redo för giftermål.Men, hon visste ju inte ens vad giftermål var, hon ville ju bara leka, men blev borttvingad till en 29-årig man. Själv var hon sex år.På sitt religiösa bortlovande i församlingslokalen i Istanbul hade hon en leksak i handen. Förstod inte vad som hände.Dagen efter våldtogs hon första gången.Hon var sex år då, sedan följde 18 år av sexuella övergrepp och våldtäkter. Misshandel. Hon fick aldrig gå i skolan, föräldrarna var emot utbildning.Hon tvingades lyda sin make, annars skulle ”änglarna förbanna henne och hon skulle brinna i helvetets eldar”. Det fick hon höra av sina föräldrar.Pappan var en ledande person inom en sektliknande religiös församling.Konservativ.I 18 år levde hon i sitt eget mörker utan gryning. Förtryckt, nekad både rättigheter och utbildning. Födde ett barn som togs ifrån henne.Hon trodde till och med att barnäktenskap var normalt. Att det var så det skulle vara.Men i ung vuxen ålder hörde hon ett radioprogram, där barnbrudar som lyckats fly och bryta sig loss vittnade, där expert pratade. De sa att det finns hjälp att få.Hon förstod äntligen att allt var fel. Hennes familj, hennes liv.Hon lyckades fly, lämna sin man. Sina bojor.Händelsen har väckt stor uppmärksamhet i Turkiet och fördömts av alltifrån människorättsorganisationer till religiösa samfund och parlamentariker. Men några har försökt att försvara den religiösa sekten, sagt att händelsen är isolerad, eller överdriven.Men faktum är att barnäktenskap inte är något nytt i Turkiet, nästan 17 procent av alla äktenskap inkluderar en person som ingått äktenskapet innan sin 18-årsdag.Värst är det i avlägsna landsbygdsområden och bland konservativt religiösa grupper.Kvinnan som tvingades in i ett äktenskap som sexåring har brutit sig fri och hennes lidande har skapat en debatt som kanske kan rädda någon från att gå igenom det helvete hon själv tvingades leva.Och medan tankar om mänsklighetens brister jagar sinnesron kan vi åtminstone i Sverige idag söka tröst till minnet av ett helgon – som i den mörka vinternatten sprider ljus och värme.Bakom ögonlocken kommer tårar att bränna av körernas sång, låt de flöda fritt av lycka över att vara fri.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent

13 Dec 20223min

Utrikeskrönika 12 december 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Leipzig, måndag.”Runter mit dem Handy!”Ner med mobilen, sa mannen bredvid mig på läktaren bestämt.”Men jag ska bara twittra lite, yrkesmässigt”, sa jag.”Vad är det du inte förstår? Sitter du här engagerar dig du dig, om inte förtar det magin även för mig”, sa han och det fanns inget mer att diskutera.Igår kväll kom den barske mannens exempel för 10 år sen i Dortmund tillbaka till mig här i Leipzig.Jag hade köpt biljetter till Juloratoriet i Bachs egen kyrka, Thomaskyrkan. För en som matats med Bach sen barnsben var det en storartad upplevelse att sitta intill Bachs grav och höra musiken på det ursprungliga stället.Den berömda inledningen hade knappt klingat ut förrän jag noterade att bänkgrannen satt och surfade och skrev meddelanden.I den korta pausen mellan tredje och fjärde kantaten sa jag till.Mannen blev perplex av frågan, det märktes, men utan att klaga sa han, inga problem och sen kom den inte upp igen.Bra där, det är sannerligen en konst att kunna ta en vänlig tillsägelse på ett icke-passivaggressivt sätt också.Och resten av konserten, när mobildistraktionen var borta, flödade tankarna. Plötsligt slog det mig att Bach, Luther och reformationen och Nietzsche och Wagner och murens fall 1989 med flera viktiga personer och händelser, har sina vaggor just i det här området i Tyskland, i en ungefär drygt 10 mils radie i alla väderstreck rakt ut från Leipzig.Och flera av de mest intensiva måndagsdemonstrationerna mot den nuvarande regeringens energi- och Rysslandspolitik genomförs också i städer i det här området och det händer att på dem den ”tyska riket-fanan” svingas av någon Reichsbürger.Ja, det slog mig där i Bachmusikens brus att den tyska historien är så dramatisk, inte minst med Leipzig som utgångspunkt, så full av omstarter, delningar, murar, krossade livsöden, förlorade livsverk och ändrade gränser, händelser så stora att steget till farlig bitterhet för en del inte som råkar ut för den inte blir så långt och att det nog måste tas med som en viktig grogrund i alla fall till varför vissa tyskar, trots demokratins otroliga stabilitet i landet sen årtionden tillbaka, uppenbarligen drömmer om något annat.Det är nog ingen tillfällighet att den misstänkte ledaren för terrorgruppen, den 71-årige adelsmannen, Henrik XIII, tydligen har förlorat flera av sina mångåriga rättstvister för att få tillbaka fastigheter och ägodelar som tvångsomhändertogs ifrån hans släkt under DDR-tiden.Det finns förstås flera andra förklaringar, som jag berört i rapporteringen, och bara för att man utsatts av den dramatiska, så ofta omvälvande tyska historien, så urskuldar det förstås ingen statskuppsvilja. Men denna faktor, tror jag nu efter mina mobilfria och tankeflödande kväll under Thomaskyrkans höga valv och till Bach eviga musik, måste med i ekvationen om man vill förstå.Så nästa gång på en konstupplevelse eller idrottsevenemang du störs av någon som hellre håller på med mobilen, våga luta dig fram och väs ”runter mit dem Handy” och se, dina tankar kommer flöda.Daniel Alling, Leipzig daniel.alling@sverigesradio.se

12 Dec 20223min

Utrikeskrönika 9 december 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredag,När jag jobbade som sjuksköterska på Karolinska universitetssjukhuset svor jag nästan högt vid de tillfällen det visade sig att ett läkemedel som någon av mina patienter behövde inte fanns på avdelningen. För det innebar en del merjobb, och inte av det roligare slaget.Först behövde man gå in i läkemedelsautomaten igen, som hade en touchscreen från helvetet. En pekskärm mer eller mindre likgiltig för beröring är ingen humörhöjare för en stressad sjuksköterska på ett kvällspass. Sen, om man kom så långt, kunde man i bästa fall se att läkemedlet i fråga fanns på en annan avdelning på sjukhuset. Nästa steg var att ringa till avdelningen, där en annan stressad sjuksköterska kanske till slut svarade, och be snällt.Sen gällde det att bevaka rörposten, ett transportsystem som jag alltid tyckte kändes lite science fiction, trots att det förmodligen var det mest analoga av all teknik på sjukhuset, men som jag aldrig blev hundra procent vän med.Jag påmindes om det här när jag nyligen besökte ett sjukhus i Liberia, i Västafrika. Där fanns inga touchscreens, ingen rörpost och inga läkemedelsautomater. Nej, det hade ni inte, och inte heller jag, väntat mig. Men – och här kommer det som ändå överraskade – det fanns inga läkemedel över huvud taget. Faktum är att det inte heller fanns några patienter, med ett par undantag. ”Invånarna vet att det inte finns några mediciner, så de kommer inte hit”, förklarade en sjuksköterska.I normalfallet är det inte heller sjukhuset som har läkemedel, förklarade han vidare. Patienterna kommer och får en ordination. Men läkemedlen får de skaffa själva på ett apotek, en bit ifrån sjukhuset. Det gäller även dropp, och materialet som behövs om något ska ges intravenöst, som droppaggregat, sprutor och infarter. Det får patientens anhöriga, på leriga och skumpiga vägar, åka och införskaffa för pengar de förhoppningsvis har.Men just nu fanns det alltså inget att hämta ens på apoteket.Sjukhussalarna bestod av rum med tomma sängbottnar med mer eller mindre hela myggnät över sig. För det fanns heller inga madrasser. Och för tillfället fick personalen ingen lön, eftersom det var slut i kassan.Jag lärde mig mycket i Liberia, men kom nog hem med fler frågor än svar om hur man kan få till fungerande sjukvård i ett av världens tio fattigaste länder. Ett land där varje förutsättning är en utmaning – en väg det går att köra på, en ledning det finns rent vatten i, en ambulans som går att starta.Jag tror inte att det ger så mycket att jämföra Karolinska universitetssjukhuset med det jag besökte i Liberia, som för övrigt var en enklare klinik på landsbygden och inte så att säga Karolinskas motsvarighet i Monrovia. Jag kunde ändå bara inte låta bli att påminnas om min egen erfarenhet av jakt på läkemedel.Man kan väl bara konstatera att det, oavsett teknologisk nivå, är mycket som krävs för att sjukvård, av vilket slag som helst, ska fungera.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

9 Dec 20223min

Utrikeskrönikan 8 december 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Atlanta, torsdag morgon.När förloraren i Georgias senatsval, republikanen Herschel Walker, igår natt dök upp på storbildsskärmen för att erkänna sig besegrad, buade folk omkring mig inne i balsalen på segraren och demokraten Raphael Warnocks valvaka. DJ:n spelade ”Hit the Road Jack” åt Walker, fotbollsstjärnan och Trumplojalisten, som nu förkroppsligar det senaste i raden av Donald Trumps misslyckanden. ”And don´t you come back no more”, sjöng de skadeglada firarna. Och efter år av kontroverser , utredningar och tidigare otänkbarheter ser det nu ut som att det på bara en månad är allt fler republikaner som börjar känna likadant för Trump själv. Att de kanske helst ser att han inte kommer tillbaka igen. För sen det i november stod klart att flera av de kandidater han stöttat i mellanårsvalet förlorat i viktiga nyckelstater, och sen Donald Trump en vecka senare meddelade att han ställer upp i nästa presidentval, så har det gått utför för Trump.För några veckor sedan bjöd han in världsstjärnan Kanye West, Ye, på middag trots Ye´s upprepade antisemitiska uttalanden, dessutom tillsammans med en av de mest ökända högerextremisterna och sexisterna i landet. De satt där och åt på altanen till lyxvillan på Trumps ägor i Florida. Fördömanden följde från andra republikaner, mer eller mindre uttryckliga.Sen hävdade Donald Trump att det nu framkommit ytterligare bevis för att valet 2020 stals från honom. Och skrev på sin plattform Truth Social, att ”fusk av den här omfattningen tillåter att regler och lagar rivs upp, till och med de i konstitutionen”.Det visade sig vara lite väl magstarkt för en del av hans partikollegor, som fördömde även det. Sen: samma dag som valet här i Georgia kom en dom mot Trumps familjeföretag i New York, gällande bland annat skattebrott. Han själv var inte åtalad, men nyheten lades direkt till på listan av bakslag för den tidigare presidenten just nu.Och idag är Donald Trump i större politisk fara än kanske någonsin. Visst absolut, efter den blodiga stormningen av kongressen för snart två år sedan, tog flera republikaner tydligt sina händer från honom. Men de flesta för bara en kort stund. Snart var ledare i partiet på plats hemma i presidentens soldränkta Palm Beach-anläggning Mar-a-Lago igen. Och 6 januari försökte man tala om så lite som möjligt.Jag tänker ibland på ettårsdagen efter attacken då marmorkorridorerna ekade tomma på republikaner, i princip ingen i partiet var där för att hedra de poliser som riskerat sina liv för deras, i princip ingen var där för att minnas det blodiga försöket att förhindra ett fredligt maktskifte i folkets hus. De var för rädda för att stöta sig med Donald Trumps mäktiga väljarbas, som älskar honom.Men nu. Nu tycks ändå fler och fler inom Republikanerna se en framtid för partiet utan Trump. De inser att årets val är det tredje på raken där partiet gjort ett dåligt resultat, mycket på grund av den tidigare presidenten. Och förlusten i Georgia kan bli ett slags avstamp för den uppgörelse internt om Trumps roll i partiet och riktningen framöver, som republikanerna nu tvingas till.Cecilia Khavar, Atlanta Georgiacecilia.khavar@sverigesradio.se

8 Dec 20223min

Utrikeskrönikan 7 december 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, onsdag.Landets gator är nu pyntade med kulor, färg och ljus.På marknaderna säljs glögg, christmas pudding och granar till varje hus.Såhär i jultider får ni en krönika på rim, det ska nog gå – men jag ber på förhand om ursäkt för ett nödrim eller två.För att ha koll på allt som händer här i landet i december har vi bytt ut julkalendern mot en brittisk strejk-kalender.Efter varje dags lucköppning vi vet, vilka som just denna dag tänker ställa in sin verksamhet.Tågpersonal har strejkat i månader och kräver högre lön, fler och fler fack har nu anslutit sig till den kön.Vi får väl se vad tomten i år väljer för fordon när klapparna ska delas ut.Brevbärare strejkar också, så posten har försenats efter fackets beslut.Ambulanspersonal och sjuksköterskor har också sagt nej till föreslagna löneavtal.Efter besparingar och pandemi har sjukvården gått på knäna i åratal.Fack och arbetsgivare sätter nu hårt mot hårt.En kall vinter råder, där många har det svårt.När mycket av pengarna äts upp av en rekordhög inflation, finns knappt nåt över till klappar, kalkon eller annan jultradition.Om ens räkningarna för el och gas gått att betala - konsekvenserna för hushåll runtom i landet är kolossala.Hos många familjer råder ingen julefrid.Befinner vi oss i Charles Dickens "En Julsaga" i modern tid?När föräldrar sitter med tomma fat för att barnen ska kunna få mat.Andra berättar hur de inte har råd att slå på värmen hemma.Alla får samlas under filtar i ett rum – även om man bor i en femma.Jag inser att det är en deppig bild jag målar opp, men det finns ljusglimtar i mörkret – sånt som ger hopp.Som bagaren som öppnat sina dörrar för de som behöver värma sig – en eldsjäl.Butiker som ger rabatter, hjälporganisationer, grannar som vill varandra väl.Ett minst sagt omvälvande år går mot sitt slut: två premiärministrar, Johnson och Truss, har sparkats ut.Efterträdaren Rishi Sunaks premiärministerskap börjar nu ta form, frågan är om han kan rida ut denna politiska och ekonomiska storm.Mitt i all turbulens somnade drottning Elizabeth in på slottet i Skottland.En konstant i det brittiska samhället försvann – nu klipptes historiska band.För första gången på sjuttio år är monarken en kung.Charles den tredje tillträdde på tronen, 73 år ung.Med öppna strider mellan prinsarna: Harry och Meghan mot William och Kate, så verkar stämningen inom kungafamiljen inte vara great.När nu släkt och vänner ska samlas runt bordet och fira jultraditioner, är det kanske skönt att veta att även kungahuset har stela familjerelationer.Jag sätter i alla fall mitt hopp till 2023 när vi snart vänder blad.God jul, önskar Stephanie Zakrisson från Storbritanniens huvudstad.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

7 Dec 20223min

Utrikeskrönikan 6 december 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tirana, tisdag.Jag är här i Albaniens huvudstad för toppmöte mellan länderna på Västra Balkan och EU. De har de här mötena lite då och då men dagens träff är ändå unik – det är första gången det äger rum i ett icke EU-land.På dessa möten blir det alltid en diskussion om ländernas vara eller inte vara i EU. De är alla antingen formella eller potentiella kandidater för att bli medlemmar. På sikt i alla fall.När jag kom hit igår kväll gick jag ut på stan för att prata med vanligt folk om hur de ser på EU-medlemskapet. Alla jag träffade såg en framtid i EU. De vill gå med. Men många är också trötta på att vänta.Och just Albanien segdragna strävan mot att bli EU-medlem är intressant då man kan dra tydliga paralleller till Sveriges och Finlands Natoansökningar. Albanien ansökte om EU-medlemskap redan 2009 men det var först i somras som man kunde påbörja förhandlingar. Att det tog så lång tid berodde inte bara på Albanien utan i mångt och mycket på Nordmakedonien. Länderna har ansökt var för sig men deras ansökningar har buntats ihop i EU kretsen.Otur för Albanien då Nordmakedonien har haft stora svårigheter att få grönt ljus för start. Det började med att Grekland la in sitt veto mot att påbörja förhandlingar då Makedonien också är namnet på en region i Grekland. Det tog flera år av bråk innan Makedonien till slut gick med på att byta namn till Nordmakedonien. När väl det hindret var passerat kom ett annat EU-land, Bulgarien, och ställde sig på tvären.Det blev ett nytt infekterat bråk, denna gång om ländernas nationella identitet. Kortfattat kan man säga att Bulgarien menar att Nordmakedonien snyltar på deras historia, kultur och språk. Så Nordmakedonien fick vänta ytterligare. Och det fick även Albanien.Den här situationen där två länder vill gå med i ett internationellt samarbete, men inte släpps in för att en medlem säger nej av inrikespolitiska skäl, visst känns det bekant.Det liknar Sveriges och Finlands Natoprocess. Vi ska också gå hand i hand in i alliansen. Men hindras av främst ett land, Turkiet, som menar att vi inte gör tillräckligt för att bekämpa terrorism. Här är också tydligt att det är Sverige som Turkiet ser som det stora problemet och det är tvisten mellan Sverige och Turkiet som i viss mån hindrar Finland från att komma in. Det finns dock en väsentlig skillnad. De flesta räknar ändå med att Sverige och Finland ska släppas in i Nato inom en nära framtid. Vi får i alla fall hoppas att det går fortare än det har gjort för Albanien och Nordmakedonien i EU-processen.För Albanien tog det 13 år innan man ens fick börja förhandla om medlemskap. För Nordmakedonien tog det 18. Andreas Liljeheden, Tirana andreas.liljeheden@sverigesradio.se

6 Dec 20223min

Utrikeskrönikan 5 december 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, måndag.Där Kinas nollcovidpolitik tycks ha nått vägs ände.Efter nästan tre år med strikta pandemirestriktioner, är det som en vind dragit in över Kina.Den virvlar runt på gatorna, och där den drar förbi stängs teststationer för covid-19.Masstesternas tid är förbi, tjuter vinden och blåser upp till storm.En storm som häromveckan drog in över flera städer och universitet, och förde med sig protester mot nollcovidpolitiken. Men också mot censuren. Och på sina håll, mot regimen.En storm som tillsynes tvingades bedarra, när den bröts mot kommunistpartiets omfattande säkerhetsapparat.Men som inte försvunnit, utan bytt skepnad.Och den har de senaste dagarna blåst bort några av de retoriska fundament som legat till grund för den strikta politiken.Coronaviruset har i statskontrollerad media och från regeringsföreträdare plötsligt beskrivits som ett svagt virus, nästintill ofarligt.Inte längre det stora samhällshotet som vi blivit tillsagda att frukta under snart tre år.Och vaccineringsgraden bland de äldre, som varit relativt låg, sägs nu ska höjas.Kanske är det tomma ord som vinden för med sig.Men faktum är att Kina de senaste veckorna rapporterat rekordstor smitta, med corona-fall i princip hela landet.Och trots det, har flera städer den här veckan börjat lätta på restriktioner.Visserligen med små steg, men det här är något nytt. Och borde göra det mycket svårt att återgå till någon slags nolltolerans nu när antalet fall är så många och vintern står för dörren.Men, förändringens vindar tycks blåsa olika starkt, på olika håll i Kina.I söder för den med sig större lättnader.Men på andra håll rapporteras om fortsatta nedstängningar.Och i Peking har frustrationen varit stor under helgen, då teststationerna för covid-19 till stor del plockats bort, men kravet på färska covid-test på många platser finns kvar.Konsekvensen har varit extremt långa köer till de få teststationer som vinden skonat.Det är väl så, när en storm drar in, att kaos och förvirring riskerar följa i dess spår.Och det kommer av allt att döma bli en blåsig vinter i Kina.Men för mig, och vad jag gissar många andra, är det ändå som en sten lyfts från axlarna.En sten som vilat tungt under nästan tre år.Och förhoppningen är att när ovädret väl dragit förbi, så kan vi se fram emot en ljusare morgondag.Björn Djurberg, Peking bjorn.djurberg@sverigesradio.se

5 Dec 20222min