Orosmoln i Västafrika: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönikan 26 mars.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Pretoria, tisdag.

Vi börjar gå mot lite kyligare väder. Här har dagstemperaturen börjat sjunka till 26 grader och tidiga mornar kan man känna en lätt krispighet i luften. Här går vi mot höst. Men nyligen var jag i en region som har en mer konstant värme året om, Västafrika, och då närmare bestämt Senegal, denna demokratiska bastion i en orolig region som nyligen har hållit presidentval.

Sensationell segrare blev Bassirou Diomaye Faye, endast 44 år gammal som aldrig suttit på en vald post. Han står mycket nära Ousmane Sonko, också han ung och extremt populär bland landets unga frustrerade och arbetslösa.

Sonko fick inte ställa upp i valet men står som andreman i partiet. De två har en bakgrund som skatteinspektörer och deras främsta slogan är att bekämpa korruptionen. Men de vill mer. De två beskrivs som vänsterinriktade panafrikanister som vill få ett stopp på vad de kallar det franska stryptaget på ekonomin i landet, de vill riva upp fiskeavtalet med EU, de vill att Senegal lämnar den monetära unionen CFA, en regional valuta som är kopplad till euron via franska bankgarantier. Och det här är vad deras sympatisörer vill se, antietablissemangspolitiker som rör om i grytorna. En förändring. Systemskifte. Och det är väl vackert så.

Men det finns varningstecken.

Kritikerna menar att de är populister med nära band till konservativa muslimska krafter i landet. Och ser man det här i ett större regionalt sammanhang finns det anledning för många att vara oroliga, inte bara i Paris. För samma tongångar, att lämna CFA-francen, de antifranska känslorna, har hörts och märkts i andra länder i regionen – i första hand i Mali, Burkina Faso och Niger.

De tre länderna, pressade av islamistiska terrorgrupper, leds idag av militärer som tagit makten genom kupper, och som valt att slänga ut franska styrkor, FN-styrkor och allt som påminner om västerländskt stöd, och i stället ersatt det med ryska soldater som mest är intresserade av att bevaka de gruvor som de tagit över. I de fallen handlade retoriken också om patriotism, panafrikanism och att en gång för alla göra sig kvitt det franska koloniala arvet.

De tre länderna har ingått en allians och lämnat den Västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas. Men säkerhetsläget har inte blivit bättre, utan sämre. De antifranska känslorna, viljan att riva det gamla har lett till att de här redan fattiga länderna blivit ännu fattigare och mer isolerade än någonsin.

Det har målat in sig i ett hörn med få alternativa utvägar. Populism och ryska påverkanskampanjer sveper över kontinenten just nu. Men – Senegal har, trots sina brister, ett trumfkort. Det är och har varit en stabil demokrati sedan självständigheten. Låt oss hoppas att det förblir så.

Richard Myrenberg, Pretoria.
richard.myrenberg@sverigesradio.se