En liten ö som ger hopp: Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

Utrikeskrönika 27 mars 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Tilos, Grekland, onsdag.

Vill du inte åka längre? frågar borgmästarens assistent, med ett uns av förhoppning i rösten, där vi rullar fram, sakta, på den smala grusvägen. På ena sidan av oss karga, branta bergssidor. På den andra, tvära stup ner mot ett turkosblått hav.

Va? Jo, det klart jag vill, säger jag som redan siktat öns vindkraftverk längst ut på udden. Samtidigt som lägger handen diskret på handbromsen. Bara några hårnålskurvor kvar nu.

Min första resa som klimatkorrespondent, för fyra år sedan, gick till Danmark. Det enda land som tog emot svenskar, några månader in i pandemin. Danmark hade stolt annonserat att de skulle bli först och störst i världen med grön vätgas. Och i ett nästa steg skulle alla SAS-plan på Kastrups flygplats kunna tankas med e-metanol, var det tänkt.

Idag läser jag att Danmark skjuter upp hela planen. Inte för att de inte tror på den, säger de, men för att det blir för dyrt. Stigande inflation, höjda räntor och ett oroligt omvärldsläge har förändrat saken. Samma argument som hörs i flera länder just nu, även hos oss, när politiker backar på tidigare klimatlöften.

Det får mig att tänka på när jag började intressera mig för klimatfrågan. Det var 2006 då den brittiske ekonomen Nicholas Stern beskrev hur klimatförändringar kan få mycket allvarliga effekter på ekonomisk tillväxt och utveckling. Det kommer att bli dyrt att stabilisera klimatet, men att inte göra nånting kommer att bli ännu dyrare för samhället, skrev Stern i sin berömda rapport. För att klara utmaningen krävs internationellt samarbete, en gemensam förståelse och långsiktiga mål, skrev han.

Det känns länge sen. Gemensam förståelse och långsiktiga mål tycks, liksom den danska vätgasdrömmen, inte vara någonting som vi har råd med just nu.

Den lilla ön Tilos har, sedan Stern-rapporten, steg för steg tagit sig an utmaningen.

Först blev ön naturskyddsområde. Sedan byggde de sol- och vindkraft. Därefter infördes återvinning av allt avfall. Nu gäller det att säkra rent vatten för knappt 800 öbor och tusentals turister, även i ett varmare klimat.

Vi vill att fler ska kunna arbeta, bo och turista här utan att det drabbar vår natur, säger borgmästaren Maria Kamma-Alifera, som själv växte upp på ön på 80-talet när den höll på väg att dö ut. Nu har utvecklingen vänt.

Tilos blev min sista resa som korrespondent. Kanske ett hoppfullt exempel på det där som vi kallar en hållbar utveckling.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent
marie-louise.kristola@sverigesradio.se