Det stora amerikanska påsktransbråket: Roger Wilson, San Francisco

Utrikeskrönikan 2 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Oslo, torsdag.Nordens alla språk har hörts från talarstolen i norska Stortingen den här veckan.Och det är nordiska frågor som har varit i fokus.Ministrar och politiker har varit samlade för Nordiska Rådets årliga session. I år var det Oslos tur att vara värd med Stortingets pampiga lokaler som centrum.Men det är en mörk och allvarlig agenda det här året - präglad av krig, konflikter och kriminalitet.Fast den här gången har det yttre hotet fört de nordiska länderna tätare samman.Till skillnad från coronapandemin då bilden var en helt annan. Med stängda gränsen och begränsad rörlighet. Gränsregioner som led. Politiker som grälade.I år var var grannsämjan betydligt bättre.Rysslands invasion i Ukraina, hotet av hybridkrigföring har fört Norden tätare samman.Och i korridorerna på Stortinget där nordiska politiker och tjänstemän minglar runt är stödet och förväntat på Sveriges medlemskap i Nato stort.Något av kronan på verket i ett nordiskt samarbete.Nordens nya roll i Nato, där alla nordiska länder är medlemmar i försvarsalliansen öppnar för nya samarbetsmöjligheter.Förespråkare för nordiskt samarbete brukar peka på den stora potential Norden har som region.Ett enat Norden hamnar i topp bland världens ekonomier med en öppen, rörlig arbetsmarknad i 60 år. Regionen är bland de rikaste i världen mätt i bnp per capita och med en högt utbildad befolkning enligt siffror från Nordiska Rådet.Det finns helt enkelt en potential för att bli en tung spelare globalt om Norden kan tala med enad röst.2019 sattes målet att Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region till år 2030.Sen kom pandemin och målet sågs närmast som en utopi.Nu verkar det mer realistiskt igen men tiden går fort och i debatten på Stortinget hördes krav på att nu måste länderna fokusera och sätta fart på arbetet på riktigt.Och med de nordiska länderna som medlemmar i Nato finns också förhoppningar på att samarbetet också ska ge andra konkreta mer vardagsnära fördelar – bättre infrastruktur i öst-västlig riktning är ett exempel på vad som finns på önskelistan bland politiker på gränsen mellan Norge och Sverige.Grannsämjan är god på Nordiska Rådet iår.Vi har talat ut om den svåra tiden under pandemin säger en norsk parlamentariker till mig.Den här gången har en yttre fiende fört Norden närmare samman.Under coronapandemin var det ett vaccin som till slut löste problemet med protektionismen som blommade ut i Norden. Smittan trycktes tillbaka, människor fick skydd och gränserna öppnades.Enigheten som vi ser idag är bra men kriget är dåligt.Så – jag har sagt det förut men säger det igen – när kommer det ett vaccin mot krig?!Carina Holmberg, Oslocarina.holmberg@sverigesradio.se

2 Nov 20233min

Utrikeskrönikan 1 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Porto, onsdag.Kan vi bara ta detta med handdukarna, lite kort... Ni vet dom där små skyltarna på hotellen där det står typ: Dear guest, every day millions of gallons of water – ni hör hur mycket det är – millions of gallons - används för att tvätta handdukar som bara har använts en gång... You can make the difference! Handduk på kroken betyder att du kan tänka dig att använda den igen. Handduk på golvet betyder, snälla byt! Sen står det: Thank you for helping us conserve the Earths vital resource. Klart man hjälper till här med att bevara jordens resurser, när man som jag är ute och reser mycket i jobbet och privat, och låter alltså handdukarna hänga kvar på kroken... bara för att upptäcka att de ändå byts. – Hmm, här gick det tokigt, tänker jag och vänder mig då till receptionen på hotellet, till exempel i Sevilla. – Hola, que tal? – Jo, vilket bra system ni har här på hotellet med handdukarna, bara det att hotellpersonalen bytte dem ändå. – Aj då, svarar receptionisten. Jag skall genast tala med de som har hand om rummen. Dagen efter, samma visa. Och dagen efter. Det hela slutade den gången med att jag skämde ut mina barn – tyckte de – med en mindre föreläsning i receptionen om turismens negativa effekter på miljön. Turismen har naturligtvis även en massa positiva effekter, men det handlade inte just det samtalet om. Ja ja, en olycklig engångsföreteelse, tänker du, men nej. Detta upprepar sig gång efter gång, i hela mitt bevakningsområde, i Spanien, i Frankrike, i Italien och i Portugal, som alla lider både av vattenbrist och på sina ställen av det kritiker kallar för överturism. Jag läser lilla skylten, låter handduken hänga på kroken, när jag kommer hem efter utfört dagsverke, är handduken utbytt. Jag klagar i receptionen, som lovar att de ska följa sitt eget system, men icke, handdukarna bytes i alla fall. Där trängs jag sen i värmen på Palermos eller Alicantes gator med alla tusentals personer på kortvisit och kan liksom inte tänka på annat än att de alla dessa sen ska hem till sitt hotell och sen ett, duscha och två, torka sig med en nytvättad handduk. Typiskt Sydeuropa tänker du kanske nu. Inte så miljömedvetna som vi svenskar. Men, även i föregångslandet Sverige, händer detta. Senast i somras när jag var där på konferens. När jag var i Rom nu senast och allt upprepade sig, så haffade jag damen som hade hand om mitt rum, en kvinna med pondus i rosa uniform. – Signora, du behöver inte byta mina handdukar varje dag. – Ok, sa hon, då byter jag bara den stora varje dag då. – Nej, sa jag, ingen. Bara om de ligger på golvet. – Men den lilla vill du väl ändå att jag byter varje dag. – Nej.– Jo, sa hon, det klart att du ska ha en ren handduk varje dag. Det blev till att peka på kortet och vädja – för miljöns skull. Det förefaller så klockrent... Ett system som alla tjänar på... Det blir billigare för hotellen, mindre jobb för städpersonalen, mindre miljöpåverkan och gästen kan få ren handduk om den vill...Och ändå...?Nä, den här handdukssituationen är ett mysterium...Marie Nilsson Boij, Portomarie.nilsson-boij@sr.se

1 Nov 20233min

Utrikeskrönikan, 31 oktober 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, tisdag.Jag vill hem, jag sa det. Kanske för första gången sedan jag började bevaka Rysslands invasion här i Ukraina.Ibland känns det så, det går i vågor, sa kollegan JoMa, Johan-Mathias på andra sidan i telefon. Han i Israel, jag i Ukraina.Världen så oerhört mörk just nu, ja, vad finns det mer att säga.Jag har undvikit att tänka, känna så, inte fly verkligheten, inte känna likgiltighet men den senaste veckan, veckorna har det varit oundvikligt, krigets, krigens närvaro har varit alltför påtaglig.Medan jag grubblar kommer jag på att jag måste höra av mig till honom – Vladislav. En ukrainsk minröjare från Donetskregionen som för drygt ett år sedan blev av med båda ögonen, förlorade synen och delvis hörseln, när han desarmerade ryska minor nära fronten.Jag lägger min hemlängtan, eller snarare längtan efter att fly verkligheten, åt sidan. Skickar iväg ett ljudmeddelande.”Var skulle det passa dig bäst att ses”, frågar jag. ”Vi kan ses någonstans i en park eller hemma hos dig?”Vladislav svarar snabbt.”Ja du, jag ses nog allra helst hemma här. För här finns det te och här är det tyst och trevligt och då slipper jag alla jobbiga ljud runtomkring.”Dagen därpå kliver jag in i hans lägenhet i en förort till Kiev. Hans fästmö öppnar dörren, 21-åriga Valeria. Vänlig, välkomnande, visar hon in till ett gästrum.Vladislavs ansikte har djupa ärr, ögonprotesen blanka, honungsbruna, rör sig, tittar mot mig utan att han ser något, bara mörker.Jag presenterar mig, berättar att jag är journalist från Sverige.Rummet försvinner när han börjar tala. En 24-årig man som har fått hela sitt liv omkullkastat i det här kriget men mot alla odds funnit mening, trots allt, trots mörkret.Jag vet inte om jag andas medan han pratar, slukas in i hans värld.Det sista han minns att han såg, den purpurklara himlen.Hans berättelse återkommer jag till en annan gång.Men det jag där tänker på där och då är att trots mörker finns det hopp.Det är banalt, kanske intetsägande men ibland så fastnar jag i att betrakta världen som om den vore oföränderlig, som om mörkret, krigen, oron, för alltid kommer finnas där.Men det går i vågor, som JoMa sa.Och om Vladislav har hittat sätt att känna ljuset trots att han bara ser mörker, då har väl inte heller jag något annat val.Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se

31 Okt 20233min

Utrikeskrönikan 30 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, måndag.Helgens besked om att Vänner-skådespelaren Matthew Perry dött, 54 år gammal, följdes förstås av bestörta reaktioner från kollegor, vänner och fans.Fast att det snart gått hela 20 år sedan det allra sista avsnittet av Vänner sändes, så har serien fortsatt att vara populär även bland nya generationer tv-tittare - trots att serien också genom åren utsatts för en hel del kritik kring hur illa vissa av skämten åldrats.Men kanske har Vänner ändå överlevt, eftersom den i grunden är så varm och tröstande - även om serien alltid kommer att vara skyldig till att sprida en helt skev bild av hur stora lägenheter på Manhattan som personer med obefintliga karriärer och inkomster har råd med.Den allra sista repliken i det där allra sista avsnittet av tv-serien Vänner gick till Chandler Bing, Matthew Perrys rollfigur, som med sina vassa sarkasmer utgjorde den helt nödvändiga sälta som krävdes för att göra serien komplett.Men för Matthew Perry själv var livet långt ifrån balanserat. Inte ens när han höll på att spela in världens mest populära tv-serie slapp han undan att bli hemsökt av sina personliga demoner, som han försökte tysta med sprit och andra droger.Perrys självbiografi, som på svenska fått heta ”Vänner, kärlekar och det där fruktansvärda”, och som kom ut i USA för nästan exakt ett år sedan, är brutalt ärlig. Återfallen till missbruket av sprit och opioider är nästan svåra att hålla reda på som läsare, när de sker gång på gång, ibland under extremt dramatiska former. Som när Matthew Perrys tarm sprack efter en långvarig förstoppning som uppstod efter att han tagit opioider, något som näst intill dödade honom. I boken kommer han fram till att han genomgått 14 operationer, och skriver att när han ser ner på sin mage ser ärren ut som om han skadats i krig. Fast det här kriget utkämpade han mot sig själv.Och hans kropp kan inte hantera allt den utsätts för. Framtänderna åker ut när han äter, och alla tänderna måste sen dras ut och bytas ut. Och lungorna klarade inte av hans 60 cigaretter om dagen, och det krävdes upprepade hypnosbehandlingar för att han skulle bli kvitt det beroendet.Bara under en av Vänner-säsongerna, den nionde, var Perry helt fri från droger under inspelningarna. I de andra kan man se se på hans vikt vad det var för missbruk som dominerade. Gick han upp i vikt var det alkohol, var han mager var det tabletter.Det finns egentligen bara en form av bestående lycka som Perry beskriver i sin bok. När han kan hjälpa andra som missbrukar, och stötta dem när de försöker bli drogfria. Expert som han är på att detoxa, efter alla återfall han haft.Därför är självbiografin också en viktig del av hans eftermäle. Han var inte bara Chandler Bing i Vänner, utan också den plågade själen Matthew Perry i verkligheten.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

30 Okt 20233min

Utrikeskrönikan 27 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tel Aviv fredag.Efter att ha bevakat kriget mellan Israel och Hamas ett tag nu så är jag säker på en sak: jag kommer få en mängd upprörda mail, från bägge sidor i konflikten, oavsett vad jag säger.Det är en mänsklig tragedi vi bevittnar, ett sammanbrott kanske. Och för oss som är här satta att bevaka, skildra och försöka förstå är det utsatt, påfrestande, upprörande och känslomässigt.Men vad vi känner är helt oväsentligt. Just nu förvandlas Gaza till ett helvete och en ruin. Dödade tonåringar och bebisar som ligger gråa och stela vid sjukhusen, levande barn som har sina namn inskrivna på armband eller direkt på armen, så att de kan identifieras om i fall de också skulle dödas i de israeliska luftangreppen.Mödrar och fäder som skriker ut sin förtvivlan. Jag har bevakat en del konflikter men aldrig en som är så nära, rent geografiskt. Så tätt. I Ramallah såg jag barn med pannband i hamasflaggans gröna färg, folk hyllade Hamas som de ser som befriare, en del i den palestinska kampen. En dryg timmes bilresa senare ser jag en israelisk soldat gråta vid ett kafébord i Tel Aviv omgiven av sin familj.Ett land i kollektiv trauma och sorg. Där jag mött israeliska tidigare vänsteraktivister, fredsaktivister, som bara säger; jag bryr mig inte om folket i Gaza, vi bryr oss inte om vad folk i omvärlden tycker heller. Jag var på en begravning i förrgår; en mamma och hennes två döttrar, 16 och 13 år som sköts ihjäl av Hamas i kibbutzen Be’eri. Pappan kunde inte vara med, han sitter som gisslan av Gaza. Det var döttrarnas tonåriga kompisar som var otröstliga och grät när träkistorna sänktes ner i marken.Jag har vandrat runt i vad som återstår av Be’eri, samtidigt som israeliskt artilleri sköt in över Gaza. Man kunde höra nedslagen på andra sidan, bara några kilometer bort. Så nära, så tätt. Samma scener utspelar sig nu i Gaza, med otröstliga anhöriga som tar sista farväl till sina små barn, sina föräldrar.Men det kan vi inte alltid skildra med samma närhet som här i Israel, där går det inte av säkerhetsskäl för utländsk media att vara nu. Det skapar en skevhet, jag vet. Den här oförsonliga tragedin har också blivit ett krig om bilderna, opinionen, känslorna – där allt egentligen handlar om – vem är det största offret?Samtidigt pågår ett hårt spel – en pressad israelisk premiärminister Benjamin Netanyahu vill ta i ännu hårdare mot Gaza, som nästan bara drabbar civilbefolkningen, medan Hamas, som har mil efter mil av tunnlar under Gaza, inte låter folk söka skydd där. Där finns bara plats för Hamas och de över 200 som tagits som gisslan.Man brukar ibland säga i krissituationer att man pendlar mellan hopp och förtvivlan. Just nu finns det bara förtvivlan. Så slutligen, kära, kära lyssnare. Ni får väldigt gärna maila, men tänk på att jag och alla mina kollegor här gör så gott vi kan.Richard Myrenberg, Tel Aviv.richard.myrenberg@sverigesradio.se

27 Okt 20233min

Utrikeskrönikan 26 oktober 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skåne torsdagAv allt jag lärde mig på gymnasiet så är det tre årtal som satt sig hårdast i minnet: 1772, 1793 och 1795. Det är åren för Polens tre delningar, en trestegsraket där den tidens stormakter Ryssland, Preussen och Habsburgarna i Österrike helt sonika delade upp Polen mellan sig. En process som innebar att Polen upphörde att existera som land i 123 år, fram till att det återuppstod igen i första världskriget slutskede.Varför jag minns Polens tre delningar idag nästan 30 år senare vet jag inte säkert, men förmodligen har det att göra med det eftertryck läraren Armand Andersson radade upp dem med, lyfte ett finger i taget och spände ögonen i klassen. För honom var de här årtalen självklara pusselbitar om man skulle kunna förstå Europa idag. Kanske pratade han också om det som ibland kallas Polens fjärde delning, men i så fall minns jag det inte. Den när Tyskland och Sovjet åter delade upp Polen mellan sig i Molotov-Ribbentrop-pakten 1939. Oavsett brukar jag tänka på Polens alla delningar när jag nuförtiden reser runt i landet och möter polacker. När jag ser och hör den emfas med vilken både politiker och vanligt folk hävdar sitt lands integritet, okränkbarhet och behov av en robust militärmakt. I ett land som knuffats, delats, invaderats, utraderats, återuppstått och flyttats - ja faktiskt även flyttats - så många gånger i händerna på sina starkare grannar, är det kanske inte konstigt att det genom generationerna fostrats en nationalism och vaksamhet mot den omedelbara omvärlden - en impuls att vakta på sitt.Men man ska samtidigt akta sig för att överpsykologisera ett helt folk, det här med historia är såklart lite mer komplicerat än så, och helt säkert finns många polacker som inte alls håller med. Men jag sänder ändå ofta en tacksam tanke till min gamla gymnasielärare för att han gav mig en av nycklarna. För idag tycker jag att jag ser spår av Polens delningar hela tiden. I landets envisa misstro mot Ryssland och i dess nästan lika envisa stöd för Ukraina såklart. Men kanske mest i att landets överlägset största politiska parti sedan lång tid tillbaka är utpräglat nationalistiskt. Ett parti som drömmer om ett starkt okränkbart Polen och som verkar hämta sin politiska energi ur alla historiska oförrätter - i synnerhet genom att ständigt påminna om Tysklands historiska brott mot Polen. Och ihärdigt hävda att tyska krafter än idag är ute efter att exploatera och förgöra den polska nationen. Men partiet i fråga, Lag och rättvisa, tappar stöd. Många polacker tycker att deras nationalism har slagit över i paranoia. Partiet förlorade sin majoritet i parlamentet i valet förra söndagen och kommer inte kunna bilda någon ny regering. Så kanske håller fokus i de polska folkdjupen långsamt på att skifta, men fortfarande samlar det nationalistiska tankegodset mer än var tredje röst i Polen. Och en av förklaringarna går utan tvekan att spåra till Polens tre delningar... Så vi tar det igen: 1772, 1793 och 1795. Samuel Larsson, Polenkorrespondent

26 Okt 20233min

Utrikeskrönikan 25 oktober 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Förra veckan låg Bangkok tio-i-topp i hela världen, men tyvärr var det på listan över städerna med sämst luft. Då är luften så full med små hälsofarliga partiklar att det är skadligt för hjärta och lungor. Sådana dagar tar man inte gärna med sig sonen till lekparken, utan då får man se sig om efter inomhusunderhållning. Tyvärr finns ju inte öppna förskolan här, som hemma i Sverige. För er som inte vet så är det alltså en gratis förskoleverksamhet som man kan droppa in på lite som man behagar. Där finns leksaker, andra barn, föräldrar och pedagoger som ordnar sångstunder och liknande. Först nu, när jag flyttat hit till Thailand med familjen, inser jag vilken lyx det var.Det närmsta vi hittat här i Bangkok är olika sorters lekland. De finns i alla storlekar, men dem vi gått till är något mindre, mer som kombinerade caféer och lekland. Välutrustade är dom i alla fall: i de luftkonditionerade lokalerna finns bollhav, rutschkanor och små rollspelsbås där barnen kan klä ut sig, leka affär, bagare eller makeup-artist. Den lilla livsmedelsbutiken i miniatyr har prunkande hyllor med grönsaker och frukt i tyg. Sån opulens är förstås inte gratis. För barn kostar det vanligtvis motsvarande hundra kronor för en eller två timmars lek, och på en del ställen behöver även föräldern betala. På andra räcker det med att man som vuxen beställer en matcha-latte, en smoothie eller en öl. Ja, en del lekland serverar öl. De är också otroligt välbemannade: det finns alltid minst fyra, fem i personalen som smyger runt och städar eller ställer tillbaka leksakerna på sina platser. En del av er kanske tycker att det låter toppen och, visst, jag ska erkänna att jag också blivit lite imponerad av vilket lekutbud som marknadens osynliga hand kunnat skapa här i Bangkoks centrala delar. Det jag kan sakna är kontakten med andra föräldrar. För även om öppna förskolan är kul för barnen så är den ju kanske ännu mer en mötesplats för oss nyblivna föräldrar. Men på leklanden vi varit på här är föräldrarna i minoritet. Det vanligaste är att barnen är där med sina barnflickor, eller ”nannys” som det heter. Sen blir i alla fall jag stressad av att veta att det står någon och klockar vår tid i bollhavet, och att det ryker en hundring till om vi inte hinner checka ut i tid. Fast det kan också vara så att den stressade känslan kommer från de skrikiga barnvisorna på engelska som konstant spelas i högtalarna.Som utrikesjournalist försöker jag så långt det går att inte värdera skillnader mellan länder. Det mesta är rationellt i sitt specifika sammanhang, det tjänar inget till att försöka säga vilket som är bättre eller sämre – det är bara annorlunda. När ni hör det här är vi med all säkerhet tillbaka i bollhavet, för på onsdagar är det gratis inträde för föräldrarna.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien

25 Okt 20233min

Utrikeskrönika 24 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag. Det är FN-dagen idag, och jag minns när mina barn var mindre och fick måla flaggor på A4-blad och hänga upp på skolgården. Det får kanske lågstadiebarn fortfarande göra – men det känns ändå som en helt annan tid. Då för bara några år sen, när ett krig, förlåt, två krig i eller nära Europa kändes rätt så otänkbart, och hunger och mödradödlighet var sådant som vi, kanske lite för långsamt men ändå, sakta men säkert jobbade bort. Nu är det FN-dagen och globala hållbarhetsmål nummer 16, Fredliga och inkluderande samhällen, känns längre bort än någonsin. Liksom majoriteten av de övriga målen, kan tilläggas. Men det räcker gott och väl med nedslående uppgifter i nyheterna, så jag passar på när jag får att komma med något som i alla fall kan vara en liten, liten motbild. Varför inte en alpacka och en minihäst i en församlingssal i centrala Boston. För ett par veckor sen var jag på reportageresa i USA. Ingen kan anklaga mig för Amerikaromantisering – mina teman var ojämlikhet i hälsa, drogöverdoser, skuldsättningar och hemlöshet. Idel elände alltså, men i detta stötte jag på en alpacka och en häst. Tyvärr inte personligen, eftersom jag inte lyckades tajma besöket. Men jag fick i alla fall höra om dem. Till ett sjukhus för hemlösa i Boston kommer varje vecka terapihundar. Det är en tacksam programpunkt, patienterna älskar dem, berättar Dan Malony som jobbar på sjukhuset. De har andra aktiviteter också, som på vilket äldreboende i Sverige som helst: Bingo, handmassage och samtalsgrupper. Men hundarna är det mest uppskattade. Och så ungefär en gång i halvåret kommer finbesöket, alpackan och minihästen. Det blir en lång kö, säger Dan Malony. Flera dagar innan frågar folk när det är de ska komma. Hundarna, alpackan och hästen verkar också trivas med uppmärksamheten. Och de har lärt sig att åka hiss, för den stora salen, som är ljus med fönster där man kan skymta några av Bostons skyskrapor, ligger ett par våningar upp. Det är väl de små ljuspunkterna, små mirakel, som vi får komma ihåg när världen ter sig så väldigt mörk. Och de finns förstås överallt. Under min USA-resa såg jag det i en passionerad barnläkare i Oakland som startat en klinik för svarta familjer. Och hos en high school-student i San Anselmo som jobbar för att upplysa sina jämnåriga om riskerna med fentanyl. Och i människor och djur på sjukhuset för hemlösa i Boston.Och oavsett var vi är – när vi gång efter annan känner förtvivlan och hopplöshet kanske bästa trösten finns hos någon fyrbent med päls och, vad det verkar, klokare varelse än människan. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

24 Okt 20233min