Kriget och den sällsynta lyckan: Johan-Mathias Sommarström, Alexandria

Utrikeskönikan 22 april 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Alexandria måndag.

Glädje och lättnad. Blandat med saknad och dåligt samvete. En cocktail av motstridiga känslor men där ändå två segrar: Trygghet och kärlek.

Under mina nästan åtta år som Mellanösternkorrespondent var antalet möten med glädjen i fokus lätträknade. Glädje så sällsynt att det rödlistats.

Krig, upplopp, terrordåd, mer krig, fängslanden, hungersnöd, förtryck och krig såklart.

Krig. Fyra bokstäver, hårda.

Men häromdagen kom lyckan och glädjen äntligen. I en lägenhet på femte våningen i Alexandria satt en väntande familj. Gardinerna var fördragna på det där sättet att dammkornen dansade lustfyllt i luften där solstrålar ändå letade sig in. Det var en familj som väntade på sin far.

Som de väntat. Som de oroat sig.

Familjen lyckades lämna Gaza i januari men pappan blev kvar. Sömnlösa nätter av oro, av saknad. Pappan i kriget. Alla bomber.

Så kommer han gående på gatan, mager, smutsig. Han luktar efter att inte ha kunnat tvätta sig ordentligt på sex månader. Det korta skägget har blivit grått. Han är trött, men lycklig.

Barnen tappar kontrollen, springer, kastar sig i hans famn. Tårar blir till floder blir till hav.

Glädjehav. Hav av lättnad.

En familj som mot alla odds återförenas. Det är leenden och skratt, sprudlande och bubblande, varma kramar.

Men mitt i all lycka har han dåligt samvete, pappan. Tänker på alla de som är kvar. Nästan skuldkänslor för att han klarat sig. Han måste sluta tänka så säger han. Bejaka den där sällsynta glädjen.

Han lyckades få med sig sin gamla far också. Den gamle mannen surar, följde med motvilligt.

Under hela sitt liv har han ju byggt upp det han nu tvingats överge. Huset, vännerna, familjen, trädgården och en liten plätt land.

Citron, apelsin och persikoträd. Han vet att allt är förstört, men han vill bygga upp det som går att rädda, och det är ju hans land, hans ruiner. Det är där han ska vara, där han vill dö.

Men de är i trygghet nu och de har varandra. De kan duscha, äta sig mätta. De firar kärleken. Men ingen av dem vill något hellre än att bara åka hem

men det sätter det stopp för, det hårda ordet med fyra bokstäver,

krig.

Johan Mathias Sommarström, för P1m i Alexandria