Nej, det går inte att stoppa EU:s flyttcirkus: Andreas Liljeheden, Strasbourg

Utrikeskrönikan 23 april 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Strasbourg, tisdag.

I söndags kväll satt jag och åt en sen middag med en kollega och hans fru i Luxemburg.

Vi var där för att följa ett möte med EU:s utrikes-, och försvarsministrar.

Efter det mötet som var igår åkte jag och kollegan vidare hit till Strasbourg, där Europaparlamentet nu har sin sista träff före EU-valet i juni.

Medan vi smaskade i oss Tikka Masala och andra indiska läckerheter började vi prata om just de här turerna.

Från Bryssel till Strasbourg, från Bryssel till Luxemburg och sen tillbaka till Bryssel. Detta ständiga åkande fram och tillbaka där olika möten äger rum i EU:s maskineri.

De flesta känner nog till flytten till Strasbourg, den som brukar kallas EU:s flyttcirkus. Då Europaparlamentet tar sitt pick och pack och lämnar Bryssel där man arbetar till vardags för att fatta formella beslut i parlamentets säte i den franska staden i Alsace.

En resa på drygt 80 mil fram och tillbaka som sker nästan varje månad, utom under sommaruppehållet. En resa som inte bara omfattar över 700 parlamentariker utan också assistenter, tjänstemän, tolkar, och ett hyfsat stort antal journalister. Samt några lastbilar som fraktar koffertar med dokument och andra saker.

Flytten till Luxemburg är nog mindre känd. Den sker inte varje månad utan mer intensivt under kortare perioder. Tre månader per år: i april, juni och oktober, sker alla möten med EU-ländernas olika ministrar i Luxemburg istället för Bryssel.

När man beslutade om detta upplägg, 1992, var EU en betydligt mindre organisation. Man hade tolv medlemsländer och tanken var att man skulle decentralisera makten. Och särskilt Strasbourg sågs som en viktig fredssymbol då staden historiskt varit skådeplats för krig mellan stormakterna Tyskland och Frankrike.

Idag, med ett EU med 27 medlemsländer, höjs det ofta röster för att slopa åkandet fram och tillbaka.

Och man kan ju fråga sig:

Kostar de turerna en massa pengar?

Ja. Bara parlamentets flytt beräknas kosta över en miljard kronor per år.

Orsakar de en massa utsläpp?

Ja. Tiotusentals ton koldioxid varje år.

Tycker de berörda i EU-maskineriet att de är jobbiga?

Ja. En hel del tycker det.

Kan man ändra på det?

Nej.

Det är i princip omöjligt då det står inskrivet i EU:s fördrag. Och ska man ändra i den texten krävs enhällighet, alla ska säga ja, inklusive Frankrike och Luxemburg som så klart tjänar en hel del pengar och en del prestige på detta.

Som jag själv uttryckte det under middagen i söndags när jag tyckte det var dags att döda diskussionen och börja prata om annat: inte ens en politiskt självmordsbenägen fransk president skulle gå med på att säga upp Europaparlamentets säte.

Nu, när kampanjerna inför EU-valet snart drar igång på allvar, efter den sista session här i Strasbourg, kan det vara värt att påminna om detta.

Om någon kandidat kommer dragandes med den gamla käpphästen att hen vill ”stoppa parlamentets flyttcirkus”.

Så är det en kamp som hen kommer förlora.

Andreas Liljeheden, Strasbourg
andreas.liljeheden@sverigesradio.se