Den politiska sprängkraften i en salladslök: Moa Kärnstrand, Peking

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tuscaloosa, torsdag. Medan de republikanska presidentkandidaterna försökte göra ett intryck på väljarna i primärvalsdebatten här i Alabama, så valde Time Magazine att lämna politiker och statsmän därhän när man skulle välja årets person 2023. Det blev i stället artisten Taylor Swift som tog hem titeln.Ur ett amerikanskt perspektiv är det knappast någon överraskning att det var den 33-åriga artisten som tog hem titeln. Taylor Swift har verkligen varit överallt det här året. Har det inte handlat om hennes framgångsrika skivsläpp och turné - så är det romansen med Travis Kelce, stjärna inom amerikansk fotboll, som varit i centrum för snart nog hela landets uppmärksamhet. Men Swift-effekten handlar också om företagsekonomi. Taylor och hennes team har gång på gång lyckats ändra på branschens spelregler, till sin egen fördel. I år lyckades hon till exempel få en listetta med en låt som släpptes på ett album fyra år tidigare - tack vare fansens kärlek till Cruel Summer, bevisad varje kväll på Swifts spelningar. Och på tal om recykling, iden att spela in sina gamla album på nytt - eftersom Swift inte äger några av sina gamla inspelningar - har blivit en enorm succé, och bidragit till att hon lyckats få in fem album samtidigt bland de tio mest säljande på Billboards lista. Och när Swifts konsertfilm hade premiär på biograferna tidigare i år, så hoppade hon och hennes team över de vanliga filmdistributörerna och gjorde en inkomstbringande deal direkt med biografkedjan AMC istället. Och en del fans gjorde om biograferna till konsertlokal och stod och dansade tillsammans framför duken.Fansen är just fanatiska, och påminner nästan om Qanon-medlemmar när de försöker hitta ledtrådar kring Swifts nästa skivsläpp i allt hon säger och gör. Ingen detalj är för liten att uppmärksamma. I förra veckan tyckte någon i en facebookgrupp jag är med i att månen hade flyttat sig en liten bit på en bild på hennes hemsida. Vad betydde det, undrade man?Och på ett nypostat foto från dagen då Swift spelade in låten You're Losing me, står hon och äter russin. I bakgrunden på köksbänken står en vinflaska. Fansen identifierade snabbt märket som Gaslighter - ett vin som produceras av musikgruppen The Chicks - de som tidigare hette Dixie Chicks, och en gång i tiden hamnade på kant med landets konservativa efter att de uttalat sig negativt om George W Bush. Resultatet - vinet verkar ha fått en ordentlig boost i försäljningen. Och bland en del republikaner finns det en viss oro över att Taylor Swift skulle kunna avgöra det kommande valet. En enda instagrampost från Swift med en länk till en sajt där man kunde registrera sig som väljare gjorde att antalet registrerade ökade med 25% den dagen. Swift har tidigare tagit ställning mot Donald Trump, och kanske drömmer demokraterna och Joe Biden nu om en egen Swifteffekt, framför allt i ett läge där de har särskilt svårt att engagera unga väljare. Roger Wilson, USA-korrespondent.

7 Dec 20233min

Utrikeskrönikan 6 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.För tre dagar sen landade jag i Sverige från Uganda. Alltid när jag kommer hem från en reportageresa är jag fylld av nya intryck, berättelser jag vill förmedla och miljöer som oftast är väldigt annorlunda mot där jag själv lever. Nu är det samma sak, men allt är liksom uppskruvat på extra hög volym.Den här gången reste jag inte ensam. Jag tog rygg på sex barnmorskor från Sverige, som i ett projekt jobbar med att, tillsammans med ugandiska kollegor, förbättra förlossningsvården och omhändertagandet av födande kvinnor. Och jag fick följa med hela vägen. Jag har sett när ett barn föds fram två decimeter ovanför ett smutsigt stengolv, och fångas upp av vana händer som vet precis hur halkigt ett nyfött barn är. Jag har sett ugandiska barnmorskor sprida ett obegripligt lugn i en kaotisk miljö, där ett vanligt arbetspass innebär tio till femton födslar utan någon medicinsk smärtlindring.Jag har också sett kvinnor i värkarbete som tålmodigt vankar i en fullpackad och varm sjukhuskorridor. Jag har sett en ung mamma med stor mage där barnet inuti inte lever men ändå måste födas fram, i en sal med fem andra födande kvinnor. Jag har lärt mig vad kvinnorna måste ta med till sjukhuset när de ska föda sina barn: plastskynken att lägga på britsarna, tyg att vira om sig – till och med ett litet rakblad för att skära av navelsträngen måste de själva ha med sig. Jag såg mycket i Uganda som kan göra en förtvivlad. Men också rätt mycket oväntade saker som, allra först kanske, gjorde mig lite förundrad och sen glad. För jag har sett professorer och verksamhetschefer från Sverige ställa sig på alla fyra i en föreläsningssal, lägga sig på skrivbord och låtsaskrysta för att utbilda och förklara hur dynamiska förlossningsställningar kan underlätta födandet. Jag har sett ett engagemang för mammor och barn som är svårt att sätta ord på. Och jag har lärt mig om hur man med små medel som faktiskt inte kostar en krona, kan ge bättre förutsättningar för barnets syresättning i magen och minska risken för bristningar. Och jag har förstått poängen med att undvika bristningar, eftersom jag också har sett – och hört – kvinnor sys med minimalt med smärtlindring.Ja apropå det, så har jag en hel del skrik inspelade i min bandare. Vissa delar är rent plågsamma bara att höra på. Men så finns de andra, de små skriken, som är så välkomna.Sara Heyman, korrespondent för global hälsa, nyss hemkommen från Kampala, Ugandasara.heyman@sverigesradio.se

6 Dec 20233min

Utrikeskrönika 5 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Budapest tisdag”När är klotter bara klotter?Eller något större än så?Funderingen kommer när jag går omkring i Ungerns fina huvudstad, där det finns en hel del graffiti, mest stadsplanerade installationer av olika konstnärer, visst, både vackert och konstnärligt, men inget som väcker några starkare känslor.Hos oss i Sverige, uppfattar jag det som, är det i bästa fall ett sätt att synas och höras, tagga sig själv för att uppnå någon form av status i närområdet bland olika graffiti-konstnärer.På Balkan, inte minst i Ungerns grannland Serbien, har graffitin eller väggklottret en annan mer revolutionär, politisk möjligen också anarkistisk inramning, mer blodigt allvar, skulle man kunna säga.Å det är just vad forskaren Hana Suica säger, i en intervju med AFP, att graffitin på Belgrads väggar alltid speglat politiken och använts - samt används - för att kommunicera i pågående politiska skeenden.”Murar och husfasader blir politiska arenor - det har alltid funnits, i varierande grad, politik i graffiti,” säger hon angående den bok hon skriver i ämnet.Själv minns jag ett specifikt klotter som gjorde stort intryck på mig när jag såg det för första gången för över 20 år sedan. Två små ord.Bokstavligt talat precis överallt i Belgrad, men också på andra håll i Serbien.Balkankriget hade rasat färdigt och en annan kamp tagit vid - att bli av med en ledare som på några år blivit omöjlig att tolerera och som enligt många störtade Serbien i fördärvet - Slobodan Milosevic.Kampen fördes av många, men Belgrads studentrörelse spelade en stark roll. Å studenterna var påhittiga.Regimen angreps med klotter och graffiti, svart humor och satir men också med öronbedövande kastrullbankning ackompanjerat av blåsorkestrar med visselpipor på otaliga demonstrationer. Aldrig med våld.Men det avgjort allvarligaste hotet var just ett litet klotter som dök upp under presidentvalkampanjen år 2000 på skyltar, husfasader, telefonstolpar, ljusstolpar - överallt.Två ord.Det stod:Gotov Je!Översatt på svenska, tre ord: Han är slut!Ett minimalistiskt budskap, som skulle kunna avfärdas som typ skitklotter.Men kraften i orden kändes, i det som hände där och då.Studentrörelsen fick med sig gruvarbetare, kommunanställda, alla möjliga medborgare och, enligt vissa rapporter, också huliganer å den undre världen, som petade Milosevic från hans tron.Den 5 oktober 2000 var det över.Då stod det klart - att han var... slut.Precis som det stod på tusentals husfasader, stolpar och allt annat som kunde rymma, två små ord.Gotov je!Milan Djelevic, Budapestmilan.djelevic@sverigesradio.se

5 Dec 20233min

Utrikeskrönika 4 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington måndag.Jag fick en inbjudan från Vita Huset och började genast fundera över klädkoden. Skulle jag möjligen ta på mig skridskor? Eller i alla fall ta med dem i väskan?Nej det visade sig att som journalist räckte det med helt vanliga skor och varm vinterjacka. Jag var inbjuden till invigningen av presidentparets nya isrink, i Vita Husets trädgård. Efter att ha passerat säkerhetskontrollen vandrade jag genom Rose Garden, fortsatte ned mot fontänen, och där, precis intill den berömda köksträdgården gnistrade den upphöjda nybyggda isbanan i skymningen.Servitörer med guldknappsuniformer hällde upp varm choklad och en orkester spelade julsånger. På den blanka isen virvlade skridskostjärnor från USA:s konståkningselit och gjorde piruetter i grönglittrande dräkter.Presidenthustrun Jill Biden var där för att inviga, hennes klädkod var också vinterstövlar, inga skridskor, och lång svepande rosa kappa. Hon eskorterades ut på isen av tidigare OS-guldmedaljören Brian Boitano.En blå matta hade rullats ut på isen så att presidenthustrun inte skulle halka, och för säkerhets skull höll Boitano henne också i handen i ett mycket, mycket stadigt grepp. Det såg lite krampaktigt ut.- Han är visst livrädd att jag ska trilla omkull, konstaterade Jill Biden.Man kan tänka sig rubrikerna OM Jill Biden trillat. Biden faller igen. Biden på tunn is. Biden på glid.Vita Husets pressavdelning hade just haft fullt upp med att hantera en annan jul-relaterad fallolycka. Kvällen innan hade Vita Husets jättestora julgran trillat omkull. Det blåste rejält i Washington den kvällen och den tolv meter höga presidentgranen, hittransporterad från West Virginia, blåste omkull. Granen blev liggande på sidan med desperat blinkande julljus, och fick lyftas tillbaka till sin position med kran.Det tog inte många sekunder innan fallolyckan blev viral. Vita Husets gran faller, precis som Bidens presidentskap, skrev republikanska kongresspolitikern Jim Jordan, och Fox News följde blixtsnabbt upp med en politisk panel om julgransfiaskot.Julfirandet i Vita Huset kommer alltid att tolkas politiskt. Melania Trump fick svidande kritik när hon på sin tid dekorerade östra flygelns korridor med fyrtio blodröda plastgranar, som fick kritikerna att dra paralleller till Margaret Atwood's the Handmaids Tale.I ett samtal med en medarbetare beklagade sig Melania över att behöva ägna sin tid åt julpynt.- Who gives a fuck about Christmas decorations, fräste Melania Trump, vem bryr sig om julpynt.Möjligen är det ett uttalande som kan få stöd över partigränserna från flera First Ladies.Den här kvällen i presidentens trädgård fortsatte orkestern spela medan mörkret föll över Washington. Isen gnistrade i strålkastarljuset, det var vindstilla. Jill Biden gjorde sorti i sin rosa kappa, utan att halka. Vita Husets pressavdelning pustade ut.Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se

4 Dec 20233min

Utrikeskrönika 1 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dubai, fredag.Det gäller att ta sig tidigt till en klimatkonferens om man vill slippa de långa köerna när tiotusentals människor ska in på ett och samma mässområde. Jag släntrar litet sömndrucken mot tunnelbana och ryggar tillbaka när dörrarna öppnas till en överfylld, svettig vagn. Näe... måste jag in där?Men plötsligt ropar någon: ladies only och vinkar in mig i första vagnen som är ren och sval med precis lagom luftkonditionering. Jag pustar ut och sjunker tacksamt ner på en stol medan vi susar förbi olje-emiratets flashiga skyskrapor och glasfasader. Ibland sneglar jag litet in mot vagnen bakom där de får stå och trängas och svettas och andas in varandras kroppsodörer. Så här känns det alltså att få åka med de privilegierade i Dubai, tänker jag: svalt, tyst och rent medan andra får svettas.På mitt hotell blåser det friskt i håret varje gång jag kommer hem efter en lång dag på COP28. Så friskt att sängen bäddats med tjockare täcke än jag själv har hemma på vintern. Korkat. Det är ju nästan trettio grader ute. Jag sliter bort täcket, stänger av AC:n och sover gott under bara lakanet.Försäljningen av luftkonditionering ökar nu i världen när den globala temperaturen stiger. Globalt uppskattas en miljard nya anläggningar installeras till slutet av det här decenniet. Anläggningar som inte bara ökar energianvändningen utan också ofta innehåller kylmedel som är starka växthusgaser. En ond cirkel då det som ska skapa kyla samtidigt förstärker uppvärmningen. Men i många länder kan hettan redan nu bli outhärdlig utan konstgjord kyla. När södra Irak drabbades av, extrema temperaturer upp mot 50 grader i somras och det samtidigt blev strömavbrott, då gick folk istället ut och satte sig i sina bilar med AC:n på fullt drag för att få litet svalka.Efter en bekväm tunnelbanefärd är jag framme vid Dubai Expo City och letar mig fram till ett rum i den stora pressalen där jag och mina kollegor från Sveriges Radio ska kunna jobba avskilt. Men vad är det för hemskt ljud? Det låter ju som värsta reaplanet utanför. Det är generatorn till luftkonditioneringen, säger vaktmästaren som går förbi. Vi installerade den igår så att ni ska ha det bekvämt. Bekvämt? Det här oväsendet går ju inte att vara i. Än mindre att sända radio i. Hur tänkte ni nu? Det blir tyvärr inga sändningar från årets klimatmöte, men vi hade det i alla fall svalt och skönt? Om det gick att stänga av eländet?Nej, det gick inte. Jag fick överge det avskilda rummet för en liten arbetsplats mitt i havet av andra kollegor. Så där sitter vi nu och trängs och svettas och andas in varandras kroppsodörer som andra gästarbetare.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

1 Dec 20233min

Utrikeskrönikan 30 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, torsdagGymkultur och fysisk aktivitet har sen flera år tillbaka slagit igenom i det ojämlika Latinamerika. Från att ha varit fritidssysselsättning för överklassen är det nu en populär del i människors liv.I storstäder som São Paulo, Santiago eller Bogotá stoppas all biltrafik på stora avenyer några timmar på söndagar för att folk ska kunna cykla och köra löprundor på breda ytor, som annars inte är så vanliga.Gatorna fylls då av unga i löparskor, medelålders kvinnor på cykel och äldre med gångstavar.Men det som sticker ut här i Bogotá är en scen som utspelar sig klockan 6 på morgonen en söndag – ett idrottskomplex med sportarenor, simbassänger och gymsalar – FULLT med folk.Barn som tränar fotboll eller tennis, unga och äldre som tränar, alla sorters människor deltar i simundervisning eller bara roar sig i vattnet.En söndag, klockan 6 på morgonen, alltså! Det är ju otroligt, själv brukar jag ligga och sova då, jag tror att många gör det. Men inte Bogotá-borna.När jag försöker hitta förklaringen, så visar det sig att det är flera bottnar. Vissa aktiviteter har program för barn t ex bara tidiga söndagsmorgnar. Men den viktigaste förklaringen är en annan:De tuffa arbetsförhållandena och den extremt jobbiga biltrafiken i den här storstan som har 15 miljoner invånare.För det första – colombianerna jobbar 47 timmar i veckan, sen i juli. Innan dess var det 48 timmar.För det andra, Bogotá är den stad i världen där bilköerna är som längst, enligt en färsk undersökning som kollade 113 städer med hjälp av satellit.En vanlig bilförare spenderar 5,5 dagar om året fast i en bilkö. Fem koma fem dagar alltså. Sittandes bakom ratten i väntan på att bilen framför ska röra sig.Bogotá har ingen tunnelbana, vid rusningstid ser bussystemet ut att kollapsa när som helst. Händer det en olycka vid de mest trafikerade gatorna – och det gör det ofta – så blir det långa trafikstopp.Nu blir det lättare att räkna ut varför folk går upp i ottan en söndag och tar sig till gymmet och simhallen. När hinner de annars? Om vi bara tar de som inte har barn, alltså de som har det lite lättare:På vardagar går de upp kl 5, de åker hemifrån kl 6 och kommer till jobbet 8 – de slutar kl 18 och kommer hem ca kl 20. Det vill säga, om allt flyter på.Och så även lördagar för många, eftersom många arbetar sex dagar i veckan.Det verkar alltså vara den viktigaste förklaringen till de fulla gym och simhallarna på söndagsmorgnar i den här megastaden. Ändå är det rätt fantastiskt – i stället för att ta ut en annan typ av vila, t ex med huvudet bekvämt på kudden, så väljer många att ta vilan i form av fysisk aktivitet, och de tar med sig barnen också.Det är egentligen smått heroiskt för dessa människor som sliter dag efter dag för att kunna betala hyran, banklånet och barnens skolgång.Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se

30 Nov 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Chiang Mai, onsdag.Lugnet på den lilla grönsaksmarknaden i Yangon, Myanmars största stad, störs plötsligt av en protest. På video från aktionen ser jag hur en ung man i grå tröja och longyi, en burmesisk sarong, höjer rösten i ett brandtal mot den styrande militärjuntan. I deras skräckvälde är den här typen av protester sällsynta. I Yangon genomför polis och militär just nu nattliga räder i folks hem, i jakt på personer ur motståndsrörelsen. Trots det är det flera marknadsbesökare som syns stanna upp och lyssna till den unge aktivistens tal. Några håller till och med upp tre fingrar i luften, en protestgest lånad från filmen Hunger Games.Jag känner igen killen som leder protesten och skriker för full hals. Det är studentledaren Nan Lin, som på något mirakulöst vis lyckats hålla sig gömd i Yangon utan att gripas ända sedan militärkuppen i februari 2021. Innan kuppen utmanade han makten genom satir och humor: han var en av personerna bakom en berömd teatergrupp som ofta tänjde på gränserna för vilka personer och ämnen man kunde kritisera offentligt i Myanmar. Efter kuppen har han varit aktiv i den breda, underjordiska motståndsrörelsen mot juntan.Det är en rörelse som varit både fredlig och väpnad: vissa har som Nan Lin valt att arbeta med civil olydnad och fredliga protester – andra har anslutit sig till väpnade grupper som strider mot juntan. Men deras mål är detsamma: att få bort generalerna från makten och införa demokrati.Och nu, nästan tre år in i juntans styre, framstår det för första gången sedan kuppen som kanske inte helt omöjligt. För en månad sedan inledde flera väpnade grupper och etablerade etniska arméer koordinerade attacker mot juntans styrkor. Just nu rasar strider i väst, nord, öst och syd. Det som en gång var en av Sydostasiens största arméer har förlorat kontrollen över flera baser, mindre städer och gränsövergångar.Myanmars militär är långt ifrån besegrad, och ingen vet nog var det här slutar, men bland dem i Myanmar som önskar få ett slut på generalernas styre – och de är många – har ett litet ljus av hopp tänts efter några riktigt mörka år. Kanske är det därför som några av Yangon-borna på grönsaksmarknaden inte bara skyndar iväg, när Nan Lin höjer rösten och ropar att folket kommer att segra, utan står kvar och lyssnar, till och med höjer tre fingrar i en protestgest.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronholm@sverigesradio.se

29 Nov 20233min

Utrikeskrönikan 28 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn tisdag,I veckan fick jag återigen anledning att besöka Köpenhamns kanske mest berömda kvarter: den lilla excentriska fristaden Christiania. Mytomspunnen nationalsymbol och kanske mest känd i omvärlden som det där lite knäppa stället där man kan köpa hasch.Själva handeln har inte så mycket med Christiania att göra, den drivs av grovt kriminella gäng, men utan tvekan är en liberal inställning till narkotika en del av fristadens DNA.Och på huvudgatan Pusher street sker handeln helt öppet. Med färgglada reklamplakat och slagkraftiga slogans försöker langarna dra kunder till just sitt bås. Drogliberal graffiti pryder de flesta väggar, en söt doft hänger tung över gatan. Det ligger trasiga lådcyklar och annat skräp i trädgårdarna och det är trångt. Hälften av alla människor är här för att köpa narkotika, andra hälften verkar mest vilja beskåda den världsberömda kommersen. Och varje gång jag besöker Christiania kommer jag att tänka på hur min föregångare på det här jobbet, David Rasmusson, en gång kärnfullt sammanfattade det danska samhällets paradox: Danmark är ett land som älskar att hålla regler men att bryta mot normer. För vad är Christiania egentligen om inte en slags institutionaliserad normbrytning. En plats där hippiekulturen och det danska frisinnet fått ritt spelrum, en plats som säger: vi vet att det är förbjudet men vi gör ändå som vi vill. Där de boende under decennier har format ett parallellsamhälle mitt i Köpenhamn och blivit närmast folkkära på kuppen.Men så var det det där andra benet i den danska paradoxen om regler och normer. För trots allt prat om fristad är naturligtvis även Christiania underställd dansk lag. Så ungefär 100 gånger om året blir haschmånglarna bortkörda från Pusher street av polisen och deras bodar jämnade med marken, innan alltihop börjar om på nytt. Och här på gatan grips över tusen personer varje år misstänkta för narkotikabrott. Narkotikahandeln måste omedelbart upphöra, säger alla berörda myndigheter i det omgivande samhället. Och det har man för övrigt sagt i mer än 50 år. Hålla regler och bryta normer var det. Jo, båda sidorna av den danska paradoxen lyckas på något märkligt sätt samexistera på Pusher street år ut och år in. Något som utan tvekan bidrar till platsens dragningskraft.Vad står du och väntar på, fräste en gammal dam irriterat när jag stod och såg på hur polisen för femtielfte gången i år rev alla haschbodarna. Jag rodnade lätt och tänkte att jag kanske bara gått på ett lumpet pr-trick. Med ett finurligt formulerat pressmeddelande hade nämligen polisen fått journalisterna att tro att det är nu det händer. Efter decennier av ambivalens ska Christiania förankras i regel-hållar-Danmark - haschförsäljningen sjunger på sista versen.Här kommer inget förändras, fräste damen vidare, ni kan lika gärna gå hem.Kanske har hon rätt, hade det varit en enkel sak att stänga Pusher street hade det gjorts för 50 år sedan. Eller så har hon fel, kanske skrivs snart ett nytt kapitel i Christianias historiebok. Oavsett tror jag det snart kommer bli aktuellt att gå hit igen.Samuel Larsson, Köpenhamn

28 Nov 20233min