Jag lämnar in mitt pass och ber en stilla bön: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönika 3 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok fredag.Mmmm. Mango Sticky rice alltså den berömda thailändska efterrätten med färsk mango, klibbigt ris och kokosmjölk det är bland det godaste jag vet. Sötman från mangon som möter det klibbiga riset och kokosmjölken får mig att vilja ha mer, mer, mer. Vad jag inte såg komma var att efterrätten nu har blivit näst intill storpolitik i Thailand. Inte nog med att de flesta länder i Sydostasien anser att just dom odlar världens bästa mango så har Thailands premiärminister nu funderingar på att registrera rätten som ett av UNESCO:s kulturella världsarv. Premiärministern tar gärna åt sig äran över att marknadsföra efterrätten som en del i Thailands så kallade mjuka kraft. Thailands mjuka kraft är något som premiärministern har fått för sig att han har varit med och skapat. Den mjuka kraften består bland annat av film, mode, festivaler, musik, sport och mat. Alltså det mesta i livet.Anledningen till att premiärministern just nu har tagit Mango Sticky Rice till sitt hjärta är att för en tid sedan uppträdde en av Thailands populäraste rapartister "Milli" på en av världens största musikfestivaler. Millis framträdande var inte bara en stor händelse för att hon är den första thailändska artist att uppträda på festivalen Coachella utan för att hon också åt sticky rice på scenen under sin show.(Låten: Mango Sticky Rice med artisten Milli)Under låten Sticky Rice rappade, sjöng och dansa Milli och avslutade med att äta efterrätten samtidigt som hon kritiserade den thailändska regeringen för korruption, dubbelmoral och en rad andra saker. Något som inte skulle kunna göra ostraffat hemma i Thailand. Uppträdandet skapade stora rubriker bland thailändare runt om i världen. Men det är premiärministern tar åt sig äran utan att nämna Milli vid namn.I ett uttalande från premiärministerns kontor så anses artisten, alltså Milli, vara en av de unga thailändska konstnärerna som hjälper till att främja Thailands mjuka kraft så resten av världen får se vad landet har att erbjuda. Helt i linje med premiärministerns och regeringens policy.Men det finns ett problem. Milli är en av de artister som premiärministern har anmält till åklagare för att hon offentligt ska ha kränkt och talat illa om honom och administrations hantering av covid-19-pandemin.Premiärministerns uttalande och självpåtagna marknadsföring av efterrätten och Thailand mjuka kraft har nu slagit tillbaka mot honom. På sociala medier ställer Millis fans, och andra i förtäckta ordalag för att själva inte hamna i onåd, frågan hur kan man ena dagen vilja kasta någon i fängelse och den andra hylla samma person.Anhängare till premiärministern kritiserar den unga rapparen eftersom hon "olämpligt" åt mat på en scen och så borde hon ha rappat om Thailands kultur istället för att kritisera regeringen.Det här är bara ett exempel av många hur den här typen av beteende har blivit näst intill rutin i det thailändska samhället. Klyftan mellan olika grupperingar ökar och dom verkar inte vilja mötas. Men kanske om dom satte sig ned och delade på en Mango Sticky Rice så skulle dom kunna förstå varandra. Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se

3 Juni 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, torsdag.Vad får man om man slår ihop tidigt tvåtusentalsnostalgi, nationalklenoden fotboll, kändisar, sociala medier – och en rättegång?Jo, ett drama som här fått smeknamnet ”WAG wars”.WAG – akronymen ”wife and girlfriend” syftar alltså på fruar och flickvänner till Englands fotbollslandslagsspelare.Jag flyttade till Storbritannien första gången 2008 – mitt under WAG-erans glansdagar. När skvallerpressen inte kunde få nog av dem: Victoria Beckham, Cheryl Cole, Coleen Rooney och de andra. De satt längst fram på matcherna, solbrända, med löshår och stora pilotsolglasögon. Så stor var uppmärksamheten kring dem, att de efter fotbolls-VM 2006 anklagades för att ha stulit rampljuset från fotbollsspelarna och ombads ha låg profil i fortsättningen.Två av dem befinner sig nu mitt i den brittiska pressens favoritdrama. På ena sidan står Coleen Rooney och på den andra en av hennes tidigare WAG-väninnor, Rebekah Vardy. De är alltså gifta med före detta landslagsspelarna Wayne Rooney och Jamie Vardy.Bråket mellan Rooney och Vardy började med ett inlägg på Twitter. Coleen Rooney skrev att hon under lång tid misstänkt att någon hade sålt information om hennes privatliv till den brittiska pressen.Så hon hade gillrat en fälla. Coleen lade upp flera falska stories på sitt privata Instagramkonto för att se om de skulle läcka ut. En handlade om att hon skulle vara med i brittiska motsvarigheten till Let’s Dance, en annan om en översvämning i parets nya hus.Och, som hon misstänkte, hamnade det i skvallerpressen.Samtidigt hade Coleen Rooney begränsat sin Instagram så att bara ett konto kunde se hennes inlägg.Och det kontot, skrev Rooney, tillhörde…. Rebekah Vardy.Tillvägagångssättet gav snabbt Rooney smeknamnet ”WAG-atha Christie” – efter detektivromanernas drottning.Rebekah Vardy tillbakavisade anklagelserna helt. Hon sade att hon önskade att Rooney kommit till henne med sina misstankar så hade hon kunnat ändra sitt lösenord – kanske var det någon annan som haft tillgång till kontot? Vardy stämde Rooney för förtal, och de senaste veckorna har en brittisk rättssal stått värd för årets dokusåpa, som beräknats kosta flera miljoner pund.Alla dramatiska ingredienser finns med: Ett vittne som blivit beordrad att dela med sig av sina sms med Vardy tappade plötsligt sin telefon i Nordsjön. Fotbollsmakarna har fått vittna, de tidigare lagkamraterna nickade bara kort till varandra. Pressen har poängbedömt kvinnornas kläder i rätten, listat vad designerkappor och solglasögon kostar eller kallat Rooney för folklig när hon dykt upp i samma outfit två gånger.Hur dramat slutar är nu upp till rätten – men en sak är säker – Coleen Rooney och Rebekah Vardy lär inte sitta bredvid varandra på någon matchläktare igen.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

2 Juni 20223min

Utrikeskrönikan 1 juni 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kyiv, onsdag. Musiken sprakar från bilhögtalaren, mannen ser glad ut bakom ratten, sjunger med i den ukrainska folksången, Ти ж мене підманула (Ty zh mene pidmanula), du har ju lurat mig. Bilen går på tomgång. Han är i alla fall inte sist i den kilometerlånga bilkön till bensinstationen. Och det är kanske i sig värt att fira, att det finns en mack som funkar, trots bränslebristen, att han har en bil, att sommaren har kommit till Kiev – trots kriget. För drygt en månad sedan, när vi var här sist vilade tunga moln över den ukrainska huvudstaden. Vårsnön förblev orörd på de tomma gatorna, kort efter att ryska styrkor hade lämnat. Och efter sig förstörda hus, skräck och sorg i närförorterna Irpin, Butja, Borodjanka.Kvar står utbrunna skal av det som för bara månader sedan var någons hem. Där folk firade födelsedagar, planerade bröllop, levde sina vardagsliv. Nu förstörda skal. Hur går man vidare? Går det ens, frågade vi och många andra då. Men människor är väl sådana, vi vänjer oss på något märkligt sätt, sa en kvinna till oss vid en tappkran i Mykolaiv, en frontstad med sönderbombade vattenledningar. För vad annars göra? Sörja? Nej, det orkar jag inte, sa hon innan hon gick sin väg. Nu är kastanjeträdens blad gröna, blommar här i Kiev. Utan skuld. Krig är sorg och förödelse men när den första chocken lagt sig – också vardag. Unga skålar på en uteservering, par promenerar längs huvudgatan Khreschatyk, håller varandra i handen, skrattar. En dörr till ett konstgalleri står på vid gavel. Det är fullt i lokalen, människor svettas i trängseln, spiller bubbel från billiga plastglas. Vernissage med satiriska verk om kriget. Men en konstutställning, nu? Varför förvånad? Frågade utställningskuratorn. “Ja, det är krig och det ukrainska folket lider men vi måste fortsätta försöka vara mänskliga, inte låta det tas ifrån oss, inte låta dem förvandla oss till tanklösa varelser som bara försöker överleva som om livet är ingenting värt”Även i de mörkaste stunderna måste så vara. Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande, sa Hasse Alfredson på Tage Danielsons begravning, sin allra bästa väns. Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände… All den här sorgen tynger ner Jorden, sa han. Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström, Kiev

1 Juni 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Mariehamn tisdag morgon.Jag har rest till Åland.Ögruppen som ligger strategiskt mellan Finland och Sverige vars självstyre ger området en alldeles speciell särställning.100 år av egensinne beskrivs det från officiellt håll när 100-årsjubileet kulminerar i juni.Det är så vackert här.Jag har tur med vädret och solen glittrar i spegelblankt vatten när båten närmar sig kaj.Det är grönt och lummigt, vackra trähus med snickarglädje och förvånansvärt breda raka gator.Lugnt och fridfullt känns som en bra sammanfattning, men världsläget har gett sig tillkänna här också.Varje dag klockan 17 hålls en demonstration utanför ryska konsulatet i protest mot invasionen i Ukraina.Även ryska konsulatet är ett vackert trähus men höga järnstaket runt gör det lätt att identifiera.Och Rysslands roll är speciell här på Åland.Åland är en demilitariserad zon vilket bottnar i fyra olika traktat. Det första från mitten av 1800-talet.Avtalet från 1940 beskrivs som mest problematiskt. Enligt det så är det Ryssland som övervakar demilitariseringen. Det sades aldrig upp när Sovjetunionen föll 1990 och därför har Ryssland också ett konsulat i Mariehamn.Åland ska vara neutralt, här får inga militärer stiga i land men kriget i Ukraina, Finlands ansökan till Nato och öns läge som beskrivs som militärstrategiskt intressant har förändrat stämningsläget.Ger Ålandsmodellen tillräckligt med trygghet? Är neutralitet och demilitarisering något som en eventuellt aggressiv, främmande makt kommer respektera? Frågeställningarna hörs i debatten på Åland.Och vapenkunniga invånare har klivit fram med tankar om att bilda en slags reservistförening som ska kunna hålla fienden på avstånd tills hjälp från Finland hinner fram.Men frågan är känslig.Den 9 juni, på självstyrelsedagen, firas att det är 100 år sedan det första åländska lagtinget sammanträdde. Då kulminerar ett års långt firande av det åländska självstyret.Men som överallt i Europa dessa dagar så finns det smolk i glädjebägaren.Utanför ryska konsulatet pågår demonstrationerna, frågorna finns där om framtiden för ett litet område i ett utsatt läge.Ett invasionskrig i Europa – av landet som är satt att övervaka att det inte görs några övertramp av demilitariseringen på Åland.Vem hade räknat med det?Carina Holmberg för P1 morgon

31 Maj 20223min

Utrikeskrönika 30 maj 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, måndag.Jag var i Rom när jag hörde en guide säga: se här på greppet kring hennes lår, det är ju inte hårt, det var nog ingen brutal våldtäkt. Jag hade hamnat intill en turistgrupp på Villa Borghesemuséet i Rom, guiden visar dem Berninis magnifika marmorstaty “Våldtäkten av Proserpina”, där underjordens gud Pluto greppar hennes vita lår av marmor och borrar sina fingrar i hennes hull på ett sätt som gör att man blir så imponerad av konstverket att man, liksom guiden, verkar kunna bortse ifrån den plåga marmorstatyn skildrar där Proserpina gråter tårar av marmor medan hon desperat försöker skjuta ifrån sig den hånleende erövraren Pluto.De våldtagna yazidiska kvinnor som överlevt fångenskapen som sexslavar hos IS har också drabbats av manlig oförståelse. Inte för att någon museiguide försökt förminska våldtäktsmännens brott. Tvärtom. Men de unga kvinnorna har reducerats till objekt att rädda. Först blev de kidnappade, sålda, förslavade och våldtagna – sen räddade – av yazidiska män som hjälteförklarades när de lyckades hitta de yazidiska kvinnorna bland tiotusentals svartklädda IS-kvinnor som vällde ut ur IS sista fäste Baghouz och fängslades i det ökända Al Hol-lägret när kalifatet besegrades.Vissa av de yazidiska kvinnorna gömde sig bland IS-kvinnorna. De gömde sig för att de inte ville bli av med sina barn, barn som fötts under fångenskapen, barn vars fäder var IS-terrorister och av yazidierna kallades för bödlarnas barn, skorpioner som inte skulle släppas in i det yazidiska samhället.Men mammorna älskade sina barn och gömde sig därför bland IS-kvinnor som de med stor sannolikhet avskydde. Hade mammorna givit sig till känna och sagt åt de kurdiska lägervakterna i Al Hol att de var yazidier, före detta sexslavar, hade de omedelbart släppts, men det gjorde inte – för sina barns skull, även om det givetvis också fanns kvinnor som hjärntvättats så mycket att de börjat identifiera sig med förövarna.Nu beskrivs de män som hämtade ut de yazidiska kvinnorna ur Al Hol-lägret som självuppoffrande hjältar som riskerade sina liv i nattliga räddningsaktioner för att hämta hem och befria dessa kvinnor som nu förvandlats till objekt för tredje gången, ofta fick de falska löften om att de snart skulle få återförenas med sina barn. Men barnen hamnade på barnhem dit jag och andra journalister kunde åka och i smyg ta bilder av barnen för att förmedla till de förtvivlade mammorna som inte fick träffa sina barn. Två av mammorna hade sålts som sexslavar till samme man när de var tonåringar, deras små tvååringar var alltså halvsyskon och mammornas längtan efter dem var hjärtskärande.Nu har de fått tillbaka sina barn, men priset var att de stöttes ut ur det yazidiska samhället. De lever på hemlig ort. Medan männen som kallas deras räddare, är hjälteförklarade.Cecilia Uddén, för P1-morgon i Kairocecilia.udden@sverigesradio.se

30 Maj 20223min

Utrikeskrönikan 27 maj 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Krig.Alla dessa krig, det går inte att undvika att de kryper innanför skinnet på en. Särskilt inte när man varit på plats. Mött alla dessa människor vars liv smulats sönder likt pepparkakshus på en julgransplundring för 10-åringar.Här skulle jag återigen vilja berätta om alla öden, alla söndertrasade liv. Skulle vilja försöka få er alla att förstå hur krig sprider förödelse och skräck långt över begripligheten.För ibland är det svårt att förstå.17-åringen i Mosul vars hela familj hade förintats av amerikanska bomber. Amerikanska. Han hade oturen att bo i ett hus där terrorsektens krypskyttar förskansat sig på taket. Huset bombades, prickskyttarna dog men det gjorde också hela 17-åringens oskyldiga familj.Eller Nikolaj som vi mötte i Mykolaiv. I skuggan av vårens första solstrålar berättade han att hans familj var borta men vi kunde inte begripa. Borta är väl bara att de rest iväg. Flytt till tryggheten.Men hans familj var döda.Hustrun, barnen, barnbarnen.Hela hans hus var förstört, bara en av väggarna stod kvar. Allt han ägde var sönderbombat, hela hans liv, kärlek och mening förintat.Det i ett krig som inte ens får kallas krig – åtminstone inte i Ryssland.Det får min skruvade hjärna att tänka på John Cleese.Kommer ni ihåg serien Fawlty Towers där Cleese spelar förvirrad hotelldirektör.När tyskarna kommer på besök.Cleese rollkaraktär Basil kämpar med att inte nämna kriget: ”Don't mention the war”. Basil gör allt för att inte nämna kriget men fäller den ena kommentaren efter den andra, nämner alla tyska krigsförbrytare tills hans tyska gäster bryter ihop.Vad är det, frågar Basil.Vi blir ledsna. Måste ni prata om kriget hela tiden?Det var ju ni som började.Det gjorde vi väl inte?Inte? Ni invaderade Polen.Sketchen får mig att tänka på två saker, dels hur man i Ryssland inte får kalla ett krig för vad det verkligen är.Men också att Fawlty Towers som är inspelat 30 år efter andra världskrigets slut lyckas skildra hur tyskar fortfarande fick betala den kollektiva skulden av alla förbrytelser som begicks av nazisterna. Mycket tyder väl på att det kommer att bli samma sak för ryssarna.De är ute i kylan i omvärlden. Få vill ta i dem med tång. De får inte delta i idrottsevenemang, inte resa, ingen vill göra affärer med dem.Undrar om han ens tänkte på konsekvenserna, ledaren, när han i februari beordrade invasionen av det som inte får kallas ett krig.Kriget som inte får kallas krig kommer av allt att döma att pågå länge, Ryssland har på många sätt redan förlorat, men inte lika oåterkalleligt som alla civila som liksom Nikolaj fått sina liv söndertrasade.Det ryska propagandamaskineriet kommer att försöka nästla sig in också här.Men vi som ännu får tänka fritt behöver aldrig glömma hur det började, vilka som är invaderade och vilka som invaderat och vi behöver aldrig lyssna på uppmaningar med innebörden ”Don't mention the war”.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent som nu också reser i Ukrainajohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

27 Maj 20223min

Utrikeskrönika 25 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Texas, onsdag morgon.För bara några timmar sedan satt jag på ett hotell i Atlanta och skrev på en krönika om primärvalet i Georgia, när jag fick en notis på mobilen om ytterligare en skjutning här i USA. Ytterligare en skolskjutning, och det stod snabbt klart att det kunde vara många barn skadade eller döda. Jag bokade omedelbart ett flyg till San Antonio, Texas och nu sitter jag här vid gate C6 och väntar på att få boarda planet. Hela tiden zappar jag mellan olika nyhetssändningar i mina hörlurar.För bara en dryg vecka sedan satt jag på en annan flygplats på väg till en annan masskjutning. Då hade 10 människor dödats i rasistiskt hatdåd i en mataffär i Buffalo. Men nu sitter jag alltså här. När jag landar ska jag ta mig till Uvalde ungefär 13 mil utanför San Antonio. Och det jag vet just nu är inte mycket, men ändå är det allt. Minst 18 döda barn. 18 döda barn och en lärare. Just nu, men dödssiffran kan ha stigit ytterligare när detta sänds. Gärningsmannen öppnade eld på en låg- och mellanstadieskola, med elever från andra till fjärde klass. Så jag vet också att de 18 döda barnen är någonstans mellan 8 och 10 år.När något sådant här händer och man som reporter kastar sig iväg och kastas in i sändningar, klamrar man sig fast vid det man vet och det man inte vet.Jag vet inte än varför gärningsmannen dödade så många så små barn. Men jag vet att jag kommer jag mötas av ett växande hav av blommor vid skolan. Av tända ljus. Kanske, som när jag bevakade en annan masskjutning i en annan del av Texas för snart tre år sen, av en lång rad vita kors. Då hade en man mördat 23 människor i en mataffär i El Paso, även det som i Buffalo, ett rasistiskt hatdåd.Jag vet också att politiker kommer skänka de anhöriga, föräldrarna vars hjärtan just krossats i tusen bitar, sina tankar och böner. Jag vet att de kommer kräva hårdare vapenlagar och att de kommer säga att hårdare vapenlagar inte behövs, att det enda som kan stoppa en ond man med ett vapen är en laglydig medborgare med ett vapen.Jag vet att torsdag skulle vara sista skoldagen för barnen innan sommaren. Men jag vet inte vad de hade för planer i sommar, om de skulle gå på sommarläger eller ett slags fritids som erbjuds på många håll i USA. Jag vet inte hur de 18 barnen ser ut, om de hade gluggar efter nytappade tänder eller nyklippta frisyrer. Men jag vet att jag snart kommer få veta det. Jag vet att bilder på barnen snart kommer publiceras, kanske de senaste skolfotona. Jag kommer få se deras leenden, om de hade gluggar mellan tänderna. Jag kommer få lära mig om vad de tyckte om att göra, om de spelade någon sport, om de hade en bästa vän eller en stor idol.Nu ska jag snart gå på planet, och när jag landar ska jag hålla fast i det jag vet och det jag inte vet och jag ska rapportera om det. Om 18 döda barn. Och det värker i bröstet.Cecilia Khavar, Texascecilia.khavar@sverigesradio.se

25 Maj 20223min

Utrikeskrönika 24 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, tisdag.Bomb hittad. Det var så det stod i mailets ämnesrad. Ett sådant mail vill man förstås inte ha någonstans ifrån men nu var avsändaren mina barns skola.Jag tog in bokstav efter bokstav och kände hur det liksom forsade isvatten nerför min ryggrad, hur hjärtat och pulsen drog iväg och hur skärmen framför mig blev suddig, en mardröm för varje förälder... tills jag kom på var jag befinner mig.Berlin.Under andra världskrigets sista tre år formligen regnade brittiska och amerikanska bomber ner över nazitysklands huvudstad, sammanlagt en halv miljon ton sprängmedel östes ner över staden. Men mellan 15 och 25 procent av alla sprängladdningar som fälldes detonerade aldrig utan blev liggande där de landade.Det där visste ju jag, att det tros ligga en bit över 4000 odetonerade bomber under Berlin, under husen vi bor i, gräsmattorna vi brer ut våra picknickfiltar över, under gatorna vi tar oss fram på, och under lekplatserna, och skolgårdarna, där våra barn leker.Och visst, när jag väl lyckades fokusera på vad som stod i resten mailet så var det precis så, en bomb från andra världskriget hade hittats på skolgården där man grävt för en ny gunga.Då och då, i snitt åtta gånger om året, stannar livet ofrivilligt till någonstans i den tyska huvudstan, krigets långa svarta trådar blottläggs i stadens färgglada väv och kräver att vi moderna människor lägger allt annat åt sidan; för krig kastar obevekliga långa skuggor.Polisens speciella stridsmedelsröjare har inarbetade rutiner och är omedelbart på plats, så också på vår skola, elever och lärare var evakuerade redan när vi föräldrar fick mailet och bara en timme senare fick vi besked om att bomben var flyttad och faran över.I Tyskland som helhet hittas och omhändertas runt 5000 gamla sprängladdningar varje år, städer som Dresden och Oranienburg utanför Berlin har extra många blindgångare eftersom de också bombarderades särskilt hårt.Att det inte alltid går så bra som i vår skola hade jag tack och lov förträngt när mailet damp ner, sedan millennieskiftet har elva bombröjare omkommit och ännu fler har skadats när de försökt desarmera bomberna.Här i Berlin har man nu tagit hand om 2000 blindgångare sedan krigsslutet 1945, men experter räknar med att det kommer att ha gått ytterligare 60 år innan den sista är ur stadens jord.Och mitt i tacksamheten över att allt gick bra, över att fantastiska lärare fanns där och hjälpte barnen att ta in vad som skedde utan att skrämma upp dem så förundras jag över datumet.För det här skedde den 9 maj, dagen då minnet av andra världskrigets slut och de allierades seger högtidlighålls i Ryssland. 77 år har gått sedan Nazityskland besegrades och Tyskland befriades från sin egen skapelse. Krig kastar obevekligt långa skuggor, tänker jag och räknar 77 år framåt, hur kommer det som Ryssland gör i Ukraina idag leva kvar den 9 maj år 2099?Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se

24 Maj 20223min