Rösterna på förlorarna blir betydelselösa: Pontus Mattsson, London

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Gandalf har kommit till Mordor.Och alla ni som är ordentligt inlästa på Sagan om ringen anar kanske att jag inte pratar om den Gandalf och det Mordor - vad jag kan minnas så reste ju den Gandalf aldrig till just Mordor.Nä, nu pratar vi istället om en plats i Polens huvudstad Warszawa, om det affärsdistrikt som formellt heter Służewiec, men som Warszawaborna helt på egen hand och med ett stråk av svart ironi döpt om till Mordor, vilket är det namn de flesta använder idag.I bokens värld är Mordor en själadöd plats, monoton, industriell och avgrundsdjupt dyster, där de kuvade invånarna som alla såg lika dana ut, hopplöst trälar på i det destruktivas och hopplösas tjänst.Jag har varit ett par gånger i Warszawas Mordor, och det är inte alldeles omöjligt att förstå varför Warszawaborna kommit att likna livet i Służewiec med denna glädjelösa plats. Här står de långa raderna av kontorshus själlösa och strama, påfallande lika varandra och byggda någon gång på 90-talet. Tätt, står de och reser sig mot himmelen som mäktiga monument över den boomande polska ekonomin sedan murens fall. I Mordor är trafiken tät och varje morgon marscherar tiotusentals likadant klädda tjänstemän hit, för att streta på som anonyma kuggar i den stora maskinen.Kanske inbillade jag mig, men visst hade de något tomt i blicken? Det är iallafall tomt på träd och öppna ytor. Här, bland glas och betongfasaderna är det meningen att man ska jobba, inte trivas. Det sägs att Mordor bryter ner människors själar, likt det industriområde som låg här förr i tiden bröt ner deras kroppar. Det lär finnas 100 000 kontorsarbetsplatser i Mordor, en miljon kvadratmeter kontorsyta, stöpt i samma materialistiska monokultur.Men, så plötsligt ett varmt ljus som bjuder dunklet motstånd. En helt ny vägskylt. Gandalfs gata! Gandalf, den gode trollkarlen som i böckernas värld tröstlöst kämpade mot maskinen och hopplösheten, för individen och dess värdighet. Sen några veckor tillbaka finns det en gata i Warszawas Mordor uppkallad efter Gandalf. Anakronistiskt såklart, han var ju som sagt aldrig där. Men lokala myndigheter har lyssnat på ett medborgarförslag om att släppa in goda krafter i kvarteren. Kanske har man bara humor, eller vill man signalera att nya ljusare tider faktiskt väntar här i dödsskuggans dal.Men sant är att gatan Gandalf finns och kanske faktiskt också bär bud om bättre tider. För stadens plan är att Mordor nu ska bli mänskligare. Få mindre trafik och fler bostäder, förskolor, parker och träd. Det finns stora planer för hur människor ska kunna trivas här - bo, arbeta och ha en meningsfull fritid allt inom 15 minuter. Som ett lyckligt Fylke mitt i Warszawa.Samuel Larsson, Polenkorrespondent

18 Jan 20233min

Utrikeskrönikan 17 januari. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm tisdagJag brukar försöka argumentera för att det är i mina bevakningsländer i Sydasien som framtiden finns, alltså i Pakistan, Indien, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka. Ja ni hörde rätt; min del av världen där katastroferna har en tendens att avlösa varandra - det är här som tillväxt och utveckling kommer att bli ledande medan den stannar av i den så kallat gamla världen, det vill säga där vi är nu. Jag har inte kommit på det här själv. Det finns en rad kloka tänkare som skrivit sida upp och ner om the Asian Century, Asiens århundrade. Asiens stora tillgång är en ung välutbildad befolkning som bokstavligen hungrar efter att kliva uppför samhällhierarkins statustrappa. De unga är oftast bra på engelska och kan allt om it- och e-lösningar. De är kreativa som sören och har kanske en mindre strikt syn på vikten av att efterleva alla regler jämfört med här hemma så man kan lättare testa sig fram. Men inte ens en optimist som jag kan bortse från att utmaningarna emellanåt känns Mount Everststora. Som bristen på arbete och boende för nämnda unga befolkning. Frustrationen över att ständigt få nej tar sig ibland våldsamma uttryck till exempel i sammandrabbningar med företrädare för staten. Just boendefrågan har varit särskilt aktuell i Indien de senaste veckorna. I delstaten Uttarakhand i Indiens del av Himalaya ligger staden Joshimath. För ett drygt år sedan blev sprickor i husen synliga. Strax efter nyår blev situationen akut, över en natt vidgades sprickorna och många människor fick lämna sina hem hals över huvud. Myndigheterna har blivit tvungna att riva några fastigheter för att de utgör en säkerhetsrisk men först fick man utlova kompensation. Joshimath ligger på en bergssluttning i ett jordskredsområde som skapats efter en jordbävning för länge sedan. Experter har länge varnat för att marken skulle kunna sjunka. Men exploateringen av staden har fortsatt eftersom den är populär bland många pilgrimer som besöker hinduiska och sikhiska helgedomar i trakten. Ortsborna skyller också på vattenkraftsprojekt i området något som tillbakavisas av det statliga bolag som sköter verksamheten. Det finns också exempel på motsatsen där Indiens myndigheter satsar på så kallade smarta städer som ska vara hållbara för både folk och natur. Då sneglar man gärna på svenska lösningar. Och emellanåt river man byggnader som konstruerats olagligt. Men på det stora hela så har stadsplanering inte hållit jämna steg med de behov som den snabba befolkningsökningen för med sig. Lite senare i år väntas Indien gå om Kina och bli världens folkrikaste land så utmaningarna kommer inte att minska i första taget. Naila Saleem Sydasienkorrespondent.

17 Jan 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Som en liten miniatyrfigur, med ögon lysande av skräck syntes hon sittandes på huk mitt i infernot av betongblock, kullvräkta väggar, utblåsta fönster och bakom henne det enda som var helt, ett vitt badkar. Högst upp på resterna av sin lägenheten på sjunde våningen i ett vanligt nioplans hyreshus i Dnipro, balanserade hon.Till vänster om Anastasia – en gapade gigantisk avgrund, där två trappuppgångar av niovåningshuset fullständigt pulveriserats av den ryska KH 22-roboten.En raketformad projektil, som byggs för att slå ut fartyg till havs och avfyras från bombplan.Den har redan använts flera gånger mot vanliga civila. I semesterbyn Serhivka, sju mil från Odessa, då dödades minst 21 människor i sina lägenheter. I ett shoppingcentrum i Krementjuk minst lika många och så nu i Dnipro där antalet döda kan bli så många som 70. 30-talet döda har hittats, men fortfarande saknas mellan 30 och 40 personer. På sjukhus finns över 70 skadade, många av dem svårt skadade, flera är barn.Bilderna från nedslagsplatsen är ofattbart grymma. Vem kan med vett och vilja skjuta sönder hus där barn sover i sina sängar och föräldrarna just satt på kaffet. Inte ens om de hörde flyglarmet hade de en chans att ta sig ned i skydd från de högsta våningarna.Framför rasmassorna en kvinna, som förtvivlat skriker: ni ryssar, som vi alltid behandlat väl, som varit vänner och släktingar, men varför har ni tagit min son ifrån mig, ropar hon ut i tomma intet.Hon förbannar alla ryssar och lovar dem sju svåra år.Staden Dnipro har haft mycket ryska relationer, jag har själv träffat många i Moskva, som har släktingar i Dnipro. I Dnipro talas ofta ryska och många där har haft kontakter i Ryssland.Det har den ryska krigsterrorn effektivt satt punkt för.I rysk propaganda-tv i går kväll lät alla som blodtörstiga barbarer, när de jublar över de döda i Dnipro och önskar samma totala utplåning av Kiev, Charkiv och andra städer i Ukraina.Detta är terrorn som talar – det finns inget annat ord – just nu.Men 24-åriga Anastasia överlevde. En brandman lyckades resa en hög stege och få ned henne från toppen av rashögen. Hon blir en glimt av hopp, precis som den lilla katt, som syntes räddas när den satt fastklamrad på en avsats på en halv fasad.Ljuspunkter som är nödvändiga för att orka fortsätta leva när den en gång gode grannen förvandlats till en blodtörstigare version än den ökände ryske Ivan den förskräcklige.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

16 Jan 20233min

Utrikeskrönikan 13 januari 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiruna fredagSverige har nu tagit över EU:s ordförandeskap. Det är den svenska regeringen som nu leder EU-ländernas arbete. Och det är därför jag och några kollegor från Bryssel sitter i en hundsläde norr om polcirkeln.För som brukligt är startskottar Sverige sitt ordförandeskap på hemmaplan. Med att visa upp ordförandelandet för EU-folket.Hela EU-kommissionen, 27 kommissionärer, regeringen, svenske kungen samt ett 70-tal utvalda från Bryssels korrespondentkår är på plats här i Kiruna för lanseringen av ordförandeskapet.På den här typen av resor, som sker varje halvår när ett nytt EU-land tar över stafettpinnen, pratar man så klart om politik och vad i detta fallet Sverige vill uträtta de närmsta sex månaderna. Till exempel att stödja Ukraina, fortsätta med klimatarbetet, att stärka konkurrenskraften, och så vidare.Men minst lika viktigt, ja kanske än viktigare, är att visa upp och marknadsföra ordförandelandet för en internationell publik.Så vad är det då som Sverige väljer att visa upp för oss journalister och de inresta EU-topparna?Det är vinter, mörker och kyla. Kryddat med svensk innovation.Hittills har det blivit besök i gruvan här i Kiruna – där man hittat stora mängder sällsynta metaller som behövs i EU:s gröna omställning. Vilket passande nog presenterades just som EU-dignitärerna var på besök i stan.Det blir också besök på på rymdbasen Esrange och ishotellet - faktum är att politikerna får möjlighet att bo där.På mat- och dryckesfronten har Sverige sålt in alkoholfri cider och äppeljuice, köttbullar med potatismos, brunsås och lingon, och en efterrätt som jag själv inte ätit sedan barnsben: nyponsoppa med vaniljglass och mandelbiskvier.Sverige har också kommit med den i princip obligatoriska goodiebagen. Innehållande en bok om svenska innovationer, en slags reflex och en mössa.Däremot har Sverige inte heller gett bort någon traditionell ordförandeskapsslips. Men den sägs vara på gång.Grejen är att den tidigare S-regeringen, som planerade för ordförandeskapet, inte tänkte ha någon svensk slips. Den nya regeringen ville annorlunda men då det måste upphandlas enligt svenska konstens regler så blir den blå-blåa slipsen inte färdig förrän halvvägs in i ordförandeskapet i mars.Ska sanningen fram tror jag inte så många av mina korrekollegor bryr sig så mycket om slipsen.Att döma av kommentarerna så här långt, lär detta ändå bli en ordförandeskaps-resa att minnas.Vintern, mörkret och kylan är exotiskt för oss Brysselbor. Och hundsläden, ja den lär finnas kvar i minnet hos många, under lång lång tid.Andreas Liljeheden, Kiruna

13 Jan 20233min

Utrikeskrönika 12 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris torsdag.Den franska inrikespolitiska hösten har präglats av skandaler och maktskiften. Det började med en chock inom det franska vänsterpartiet i slutet av sommaren.Vänsterledaren Jean-Luc Melenchons kronprins Adrien Quattenens anmäldes för misshandel av sin fru. Quattenens nekade till anklagelserna och påstod att det hela var en komplott orkestrerad från inrikesministeriet, men inrikesminister Gerald Darmanin fnös, och svarade med att anmäla Quattenens för förtal.Qattenens dömdes sen till fyra månader villkorligt för misshandeln, och den som efterträdde Melenchon som ledare för vänsterpartiet blev istället nummer två i tronföljden Manuel Bompard.Vänsterpartiets systerparti De gröna som också har kvinnofrågan högt på dagordningen drabbades i samma veva av en liknande kioskvältare. Deras ledare Julien Bayou anklagades i en internutredning för att ha utövat psykiskt våld mot flera kvinnor, inte minst sin senaste partner, och fick även han lämna sina ledaruppdrag.Bayou protesterade också mot anklagelserna som han menade Kafkaartade och ansåg sig utsatt för en politisk kampanj av partiets starka kvinna Sandrine Rousseau, och menade att hon använder kvinnokampen för att uppnå egna politiska mål.Men Rousseau menar att i en värld där det är mycket svårt att få någon dömd för trakasserier och våld mot kvinnor måste man prata om det. Samtidigt kom kritik mot dessa båda partier från flera håll för att ha agerat privatdomstolar mot sina kollegor innan myndigheterna sagt sitt.Justitieminister Eric Dupond-Moretti sa att partier inte kan komma på en egen rättsordning. I Frankrike finns ett rättsväsende och en brottsbalk. För president Macrons nybildade minoritetsregering har det varit en höst med massiv beskjutning från alla håll.Premiärminister Borne har för att slippa allt för många eftergifter till den frikostigare oppositionen målmedvetet drivit igenom sin budget utan majoritetsstöd i parlamentet.Detta med hjälp av den impopulära och enligt kritiker odemokratiska möjligheten – paragraf 49:3. Kanske är det även så som den nya bespottade pensionsreformen Macrons bebis då pensionsåldern ska höjas från 62 till 64 år för den stora majoriteten fransmän kommer att ta sig in i lagboken.Då är i så fall risken att vi kommer att behöva förhålla oss till en del strejker och demonstrationer här i vår. På högerfronten har det som till vänster varit maktskiften, dock ej skandalorsakade.Marine Le Pen har lämnat över partiledarskapet för Nationell Samling till kronprinsen Jordan Bardella. Linjen Le Pen är därmed bruten även om Bardella faktiskt är ihop med ett av grundaren Jean-Marie Le Pens barnbarn. Marine Le Pen ska nu fokusera på att bli Frankrikes första kvinnliga president.Det krympta Högerpartiet republikanerna kämpar på för sin överlevnad med hopp om att nya väljare finns på den yttre högerkanten. I höst valdes Eric Ciotti till ny ledare, en kraftig Macronkritiker som meddelat att han i ett presidentval mellan extremhögerns Eric Zemmour och mittenhögerns Emmanuel Macron skulle välja Zemmour.Ja, där har ni den nya kartan. Gott nytt franskt politiskt år på er!Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

12 Jan 20233min

Utrikeskrönika 11 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. São Paulo, onsdag.Jag har rest som aldrig förr i mitt liv under min tid som korrespondent. De senaste veckorna har varit särskilt hektiska.Efter ett dramatiskt presidentval i Brasilien tog jag mig till Argentina där vicepresidenten dömdes för korruption, därifrån vidare till Peru - presidenten hade avsatts av kongressen ..Sen bar det tillbaka till Argentina, som firade vm-guldet i herrfotboll och efter ett par veckor landade jag återigen i Brasilien för att bevaka en presidentinstallation och - helt oplanerat - begravningen av en fotbollskung.De befarade oroligheterna i samband med installationen av presidenten uteblev, så jag återvände till mitt bo i Colombia – men jag fick packa väskan igen och hastigt återvända till Brasilien för att förloraren Bolsonaros anhängare fick för sig att storma kongressen och presidentpalatset.Och nu sitter jag här i ett hotellrum i São Paulo och funderar på vilket avtryck alla dessa stora händelser har gjort på mig.Det var ingen lätt fråga. Och det kanske låter som en klyscha, det är trots allt människorna som lämnar det starkaste intrycket. Framför allt de som är i underläge men inte ger sig.Som den unga bondeledaren i Colombia som inte kan bilda familj för att hon ständigt måste flytta med sin sjuåriga dotter för att inte bli mördad på grund av sin fackliga verksamhet.Eller den prostituerade kvinnan i Ecuador som fruktar för sin fängslade sons liv varje gång det händer en massaker inne på anstalten.Eller den venezuelanske migranten som varje dag måste rusta sin själ för att bemöta rasismen i det nya landet, trots att jag ser ut som dem, sa han.Eller det unga föräldraparet som förbereder den farliga resan genom världens mest ogenomträngliga djungel, El Darien i Panama, på väg norrut där de tror att deras småbarn kan få ett bättre liv.Hur vågar ni ta er igenom Darien, där folk dör, försvinner, våldtas eller blir uppätna av vilda djur. Vi förlitar oss på Gud, sa pappan med bebisen i famnen.De alla är människor som verkligheten försöker trycka ner, som råkade föddas i fel land eller fel samhällsklass … och de ger inte upp, de gör motstånd dr andra kanske skulle lägga sig ner och dö.Sånt gör ett starkt intryck.Ivan Garcia, São Pauloivan.garcia@sverigesradio.se

11 Jan 20232min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, tisdag.Alla vi som har syskon känner nog igen att det kan gå upp och ner i relationerna. Ett syskon kan vara en bästa vän, en trygg famn, en person att ringa även mitt i natten, men den kan också vara den störigaste personen som finns. Det kan tjafsas runt julbord – och man kan hålla varandra i händerna när det stormar.För de flesta av oss sker allt det där i hemmet. Inte på framsidorna av världspressen som i fallet med de brittiska prinsbröderna William och Harry. Två pojkar som vuxit upp i mediernas rampljus, i en institution som format dem och där den ena är född att en dag sitta på tronen. Det kanske bäddar för ett visst mått av syskonrivalitet.Deras mamma prinsessan Diana klädde dem gärna i matchande outfits när de var små. Randiga shorts, röda tröjor, nittiotalets jeans från topp till tå – men kläderna till trots var bröderna var på väg längs olika banor i livet. En arvtagare, och en ”reserv” – som Harry själv kallar sig – titeln på hans självbiografi.I den skriver Harry till exempel att storebror William inte riktigt ville umgås under skolåren på Eton. Det kanske inte är så konstigt… Min storebror var nog inte heller så sugen på att umgås med mig, på samma sätt som jag inte var så intresserad av mina småsystrars lekar.När prinsessan Diana dog kablades bilderna från hennes begravning ut över hela världen. Ovanpå hennes kista, framför buketten med vita liljor, stack ett brev upp med den handskrivna texten ”mummy” från sönerna. Bakom gick de, 12 och 15 år gamla, i tysthet längs Londons gator.Dianas död löper som en röd tråd genom Harrys självbiografi, hans livshistoria. Han berättar hur han inte ville tro att hon var död, utan att hon bara gömt sig någonstans för att komma undan paparazzi-fotografernas blixtar. Han berättar hur båda bröderna, ovetandes om varandra, hade begärt att bli körda genom tunneln där Dianas bil kraschade.Och medan Williams liv och roll genomsyrats av ett tydligt syfte, ett uppdrag, kände sig Harry rotlös och vilsen. Harry beskriver det som att han alltid behövde anpassa sig efter William. Att de bråkade om allt från vilka välgörenhetsfrågor han fick engagera sig i – till att Harry inte ville raka av sig sitt skägg inför sitt bröllop. I ett av bråken hävdar Harry att William gick till fysisk attack mot honom så att han knuffades omkull och krossade en hundmatskål under sig.Efter öppna strider och olika anklagelser i pressen, i en dokumentärserie och nu i boken – går bröderna inte vid varandras sida längre. Harry säger i en tv-intervju att de inte ens sms:ar varandra i dag, och beskriver det som att han förlorat sin familj. ”Jag vill ha min bror tillbaka.” Kanske är det naivt, säger han själv.Stephanie Zakrissonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

10 Jan 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, måndag morgonI en sport som amerikansk fotboll där smällarna är hårda och skadorna många under en säsong, ser allt först ut som vanligt. Under Monday Night Football för en vecka sedan, fälls Buffalo Bills försvarsspelare Damar Hamlin till marken under en kollision med en motståndare. Han reser sig snabbt upp, men faller sen handlöst bakåt igen, till synes livlös, och plötsligt är ingenting som vanligt.Det som följer är skräckfyllda minuter där miljontals amerikaner i direktsändning kan följa hur sjukvårdspersonal kämpar för att rädda 24-åringens liv, med hjärt- och lungräddning. Det hela för tankarna till när danska Christian Eriksen kollapsade med hjärtstopp på planen under EM 2021. Samma scener utspelar sig nu på NFL-arenan i Ohio. Gråtande lagkamrater som kramar om varandra och chockade åskådare. Men snart sker något annat också. Hela laget knäböjer tillsammans, precis som motståndarlaget Cincinnati Bengals, för att be till Gud. Från läktaren sprids klipp på Bengalsfans som i en stor grupp läser Herrens bön, och sociala medier svämmar över av uppmaningar om att be för Damar, #prayfordamar. Vid sjukhuset dit han förs och vårdas på intensivvårdsavdelning i kritiskt tillstånd, efter att hans hjärta stannat två gånger, möts både Bills- och Bengalsfans med tända ljus och huvudena sänkta i bön.Att amerikaner vill skicka sina tankar och böner efter en hemsk händelse, är i sig inget oväntat, det är ett slags talesätt, en gemensam ritual som alla förstår. Och det är inte heller märkligt att många amerikaner själva vänder sig till bönen, på läktaren eller hemma i tv-sofforna. Enligt mediehuset PBS uppger ungefär 45 procent i landet, att de ber dagligen. Trots att USA blir allt mer sekulärt.Men på det sätt som bönen och tron den här gången präglat den kollektiva reaktionen på Damar Hamlins kollaps, är enligt experter till flera medier, ovanligt även för USA. Till exempel händer det inte varje dag att en kommentator på ESPN, landets största sportkanal stänger sina ögon och ber i direktsändning. Men klippet på hur Dan Orlovsky i tv vänder sig till Gud med orden: Vi kommer till dig för att vi tror på att det gör skillnad att komma till dig" har blivit viralt.New York Times lyfter också fram den unikt starka kopplingen mellan just den amerikanska fotbollen och religion, sprungen ur sportens enorma popularitet i det amerikanska bibelbältet. Och allt detta förstärktes och spreds genom sociala medier under veckan. (Till exempel beslutade NFL om en gemensam kampanj där alla lagen publicerade Be för Damar-inlägg.)Och i torsdags kom det storartade svaret på alla böner. Damar Hamlin hade vaknat upp ur koman. Hans första ord var: Vem vann? Och läkaren svarade förstås: DU vann Damar, DU vann livet. Ett meningsutbyte så amerikanskt filmiskt som det kan bli. Och för alla, är förstås det faktum att Damar Hamlin lever, det enda som betyder någonting i sammanhanget.Men som för att riktigt försöka överbevisa alla om Guds makt, förstärktes miraklet lite ytterligare, sent igår kväll. Då spelade Buffalo Bills sin första match sedan Hamlins kollaps. Hela ligan hade förberett olika hyllningar till honom i en känslosam stund. Och i den allra första minuten, på hemmaplan gör Bills en Touchdown efter en så kallad kickoff-return, ett mycket dramatiskt mål, till ett öronbedövande jubel i publiken där Hamlins namn syntes överallt. Uppjagade kommentatorer beskrev det som ett sagoslut på en omskakande vecka eller som ödet. Och det var faktiskt en avslutning så triumfatoriskt att en och annan som inte redan gör det kanske börjar tro på högre makter.Cecilia Khavar i Washingon

9 Jan 20233min