Sista brevet från Sydafrika: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönikan 5 september 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kairo, tisdag.Häromdan åkte jag buss med en snart femårig flicka i en mellanstor europeisk stad. Hon försökte skrämma mig med en liten plastdinosaurie och skrattade så att till och med de stumma plexiglasrutorna i bussen tycktes klinga som kristall. Sen tittade hon kritiskt på mitt slarvigt uppsatta hår och sa: har du glömt att kamma dig idag?Hon minns inte första gången vi träffades. På ett barnhem i Syrien när hon var 1,5 år gammal. Jag minns hur jag lyfte upp henne och blev glad över att hon luktade tvål. Det skulle jag berätta för hennes mamma.Den lilla flickan är dotter till en yezidisk överlevare, en före detta sexslav hos terrorrörelsen IS som bara var 14 år när hon kidnappades och såldes till IS-terrorister. Hon våldtogs, blev gravid och födde barn. När IS kalifat störtades i Syrien, var mamman 19 år, och vällde ut ur IS sista fäste Baghouz tillsammans med tusentals IS-kvinnor i niqab, men mamman visste att hon var yezidier och anmälde sig hos de kurdiska styrkorna för att bli befriad. Då hann hon höra hur de sa att alla yezidiska överlevare skulle återförenas med sina familjer, få åka hem, men att barnen de fött under fångenskapen skulle tas ifrån dem eftersom de var IS-barn.För de allra flesta av oss är det omöjligt att föreställa sig vad man skulle känna för ett barn som man fött efter våldtäkt och ingen skulle väl klandra den 19-åring som väljer bort det barnet för att börja om och lämna slaveriets mardröm bakom sig. Men denna mamma, liksom många med henne, valde att gömma sig bland de svartklädda IS-kvinnorna i det ökända Al Hollägret för att inte bli upptäckt och inte tvingas lämna sitt barn. I åtta månader höll de sig gömda, tills den dag då kurdiska säkerhetsstyrkor tillsammans med en frivillig yezidisk räddningsstyrka hittade henne. Den unga mamman tvingades då lämna ifrån sig sin dotter.Den unga mamman är en av de yezidiska kvinnor som sedan ett drygt år har kunnat återförenas med sitt barn. Hon valde sin dotter, till priset av att hon förskjutits av sin egen familj. Varken hennes bröder eller hennes mamma vill veta av den lilla lockiga flickan som de betraktar som bödlarnas avkomma, ett slags skorpion som fötts med ondska i blodet eftersom hon är barn till en IS-terrorist.Den unga mamman är nu snart 22 år. Hon vet ännu inte vad hon ska säga till sin snart femåriga dotter om den våldtäktsman från IS som är flickans far. Det enda hon vet är att hon måste hålla sig gömd eftersom hela världen hatar IS och IS avkomma. På bussen med dinosaurien i plast, frågar mig den lockiga femåringen igen: har du glömt att kamma dig idag?Ja, jag har glömt kamma mig. Det har vi alla. Alla vi som trots löften om att inte glömma de yezidiska före detta sexslavarna, som trots att vi delat ut Nobelpriset till överlevaren Nadia Murad, ändå ser oss tvungna att bekymra oss mer för elpriset än de unga kvinnor som varit med om den värsta mardrömmen.Cecilia Uddén, Kairocecilia.udden@sverigesradio.se

6 Sep 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Santiago de Chile, måndagSå blev det dags igen - chilenarna till valurnorna.Mamma är 92 år, och igår vandrade hon med stöd av en käpp och med stor möda de 500 meter från bostaden till vallokalen.Hon röstade tidigt för att slippa Santiagos jobbiga hetta mitt på dagen.Det var vandringen av en kvinna som stolt höjde huvudet trots smärtan i benen, inom henne, en ström av hopp och pliktkänsla. Hon själv var, som anonym kvinna, med i kampen om att återerövra demokratin efter 17 år av militärdiktatur, på något sätt känner hon att varje val också är hennes verk.Chile hade en lång, här kallad, republikansk tradition mellan 1830 och 1973, drygt 140 år av regelbundna val och bara enstaka militärkupper, det skilde landet från andra i regionen. Att gå och rösta hade en prägel av högtidlighet, arbetarna tog på sig sina bästa kostymer och hatt och kvinnorna sina bästa klänningar.Militärkuppen 1973 satte stopp för den stolta traditionen – kongressen stängdes, de som var emot juntan förföljdes, sattes i fängelse, dödades eller kastades i exil.De enda folkomröstningarna juntan höll gjordes under militärhot och utan varken press- eller yttrandefrihet. Det var en sådan omröstning som diktator Augusto Pinochet använde för att införa sin grundlag 1980, den som med några förändringar gäller än idag.När så demokratin återerövrades 1990 fick chilenarna åter uppleva känslan av högtidlighet vid varje val – men nu förenad med känslan av att det är viktigt att rösta, det är ingen självklarhet med rösträtt.Igår handlade det om att bestämma om det förslag som låg var det som skulle bli landets nya konstitution och därmed ersätta den som Pinochet lämnade efter sig.Det låter som ett historiskt ögonblick och det var det också. Det såg man i mammas långsamma steg på väg in i vallokalen, där luften var kvav och valfunktionärerna ansträngde sig för att hjälpa 92-åringen.Att uppleva valdagen med mamma och min syster var en fröjd. De gick med ont i magen hela dagen, spända och nervösa inför valresultatet. Tänk att politiken kan tränga så djupt att en rösträkning följs med en sådan passion!Skönt ändå att deras känsla inte handlade om någon rädsla för att något hemskt skulle hända efter valdagen, som t ex att militären skulle göra en kupp som för 49 år sen. Nej, på något sätt har demokratin och rösträtten fått ett starkt fotfäste i Chile, bland annat tack vare den 92-åriga kvinnan som med förnyad, och berättigad, stolthet röstade igår.Ivan Garcia, från Santiago de Chile för P1-morgon

5 Sep 20223min

Utrikeskrönikan 2 september 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok Fredag.Nej hör ni, vi måste nog prata lite om ormar. Vare sig vi vill eller inte så finns dom där. Många är hysteriskt rädda för dessa kräldjur, andra älskar dom.Oavsett vad du tycker om sick-sack mönstrade huggormar eller blanka snokar så lovar jag att ditt ormproblem inte är lika stort som många i Bangkok upplever det.Thailands huvudstad är byggd på sankmark, en miljö där många tropiska ormar trivs. När staden växer så kunde man tro att ormarna försvinner eller flyttar någon annanstans, men icke. Vissa kanske gör det, men långt ifrån alla.Bangkoks många kloaker och klonger, alltså vattenkanaler, är en perfekt miljö för storstadsormar. Där trivs allt från olika kobror och huggormar, som alla är giftiga, till solstråleorm och råttormar, som enligt lokala experter inte är farliga för människan. I Thailand finns det runt 200 arter av ormar och bara 60 av dem är giftiga.När jag var i Sverige i somras läste jag en artikel i en lokaltidning att det var många som ringde in till 112 för att dom sett en huggorm, inte blivit bitna, utan för att dom sett ormen och ville att räddningstjänsten skulle komma och ta bort den. Där har vi något som sammanför svenskar och thailändare. Många här ringer också efter hjälp när de ser en orm.Om man frågar personalen som svarar när man ringer akutnumret i Bangkok så är ormar ett mycket stort problem i stan. I genomsnitt får de ett samtal om ormar var 15:e minut, dygnet runt. Det betyder att den speciella ormstyrkan som finns i Bangkok gör långt över 40 000 utryckningar om ormborttagningar varje år. Länge har den här gruppen jobbat i skymundan. Men de blev kända när en lokal jetsetare i Bangkok lade upp en bild på nätet av en stor boakonstriktor som hängde i ett träd utanför kändisens bostad i centrala stan. Bilden av boaormen spred sig snabbt på nätet och personalen som tog hand om ormen blev hjälteförklarade av Bangkokborna. Ormstyrkan har enligt dem själva en framgångsfrekvens på över 90 procent där man fångar ormarna och överlämnar reptilerna till avdelningen för nationalparker, vilda djur och växtskydd, så att de kan släppas ut i lämpliga naturliga miljöer.Den här gruppen rycker inte bara ut när det är ormar som syns till utan också på larm om allt från getingar, stora varaner och allt där emellan.Det finns inga officiella siffror på hur stor ormpopulationen är i Bangkok. Men man uppskattar att det finns runt ettusen ormar i varje distrikt, vilket gör ett möte ganska troligt.Enligt Bangkoks chefsveterinär beror den höga populationen av orm i Bangkok på att invånarna inte äter reptilen i samma utsträckning som man gör på landsbygden. Dessutom finns det gott om mat för ormarna i storstan. Så vi får fortsätta leva tillsammans med burmesisk pyton, siamesisk spottande kobra och den gul-svartbandade kriaten som ett inslag i storstadsdjungeln.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se

2 Sep 20223min

Utrikeskrönikan 1 september 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Prag, torsdag.Jag började den här höstterminen med ett reseexperiment. Jag skulle testa att åka tåg från Bryssel till Prag där EU:s försvars- och utrikesministrar skulle ha möte. En resa på 11 timmar.Bättre för klimatet. Och jag skulle för en gångs skull få tid att ostört läsa på och styra upp jobbet inför hösten. Tanken var att det skulle bli en rätt soft mjukstart första arbetsveckan.Så blev det inte.Det började med att jag två dagar före avfärd skulle skriva ut biljetterna. Det visade sig då att resan hade bokats av några veckor tidigare. Mitt under min semester så jag hade inget märkt.Kanske ska jag flyga ändå, tänkte jag. Men nej, jag ville ju testa den där tågresan. Och få en skön planeringsdag i lugn och ro.Ganska snabbt hittade jag också en rätt bra rutt på en annan bokningssajt: Bryssel - Prag via Köln och Berlin, ankomst 19.30.Sagt och gjort, jag packade väskan och tidigt måndag morgon stod jag och väntade vid spåret på Bryssels sydstation.Så plötsligt slocknade tv-skärmen vid perrongen. Och man ropade ut att tåget till Köln var 45 minuter försenat. Jag skulle missa bytet i Berlin.Skulle jag flyga trots allt? Nej, jag hade ju redan betalat för biljetterna och kanske fanns det en annan rutt.Mycket riktigt, en snäll dam vid desken för internationella resor visade flera alternativ. Jag valde det snabbaste via Frankfurt, Leipzig och Dresden. Ett extra, tredje byte och ankomst 2 timmar senare, 21.30. Men ändå framme samma kväll.Tåget till Frankfurt avgick och ankom i tid. Men väl framme där tog det tvärstopp.Tåget till Leipzig var försenat. Jag skulle missa kommande anslutningar.Hoppet började då tryta. Men även i Frankfurt fanns det en hjälpsam dam som hittade ännu en rutt via Nürnberg och Schwandorf. Jag skulle komma fram ytterligare lite senare, vid halv elva på kvällen. Men ok.Så jag ställde mig och inväntade tåget till Nürnberg. Sneglade upp på skärmen. Efter en stund dök nya tider upp. Senare tider. Även det tåget var försenat.Den allra sista möjliga rutten till Prag var körd.Uppgiven tänkte jag igenom mina alternativ. Att skita i allt och ta första bästa tåg tillbaka till Bryssel var rätt lockande.Istället sökte jag efter bussar. Det gick faktiskt en senare på eftermiddagen. Ankomst i Prag vid midnatt.Två platser kvar - en av dem blev min.Så efter ytterligare sju timmar, i den bakre delen av bussen som stank avlopp från toaletten, kom jag tillslut fram till Prag strax efter midnatt.Trodde jag.Det visade sig att bussen stannade vid en avlägsen ändhållplats några mil utanför stan.Det var bara att ringa en taxi.Klockan halv ett, drygt 17 timmar efter att jag lämnat hemmet i Bryssel, var jag tillslut framme, med några timmars marginal innan mötet skulle börja tisdag morgon.Nu är det mötet över och jag sitter här utanför Prags centralstation. När ni hör den här krönikan sitter jag förhoppningsvis på ett tåg på väg hem till Bryssel.Vi får se hur det går. Om inte annat får jag väldigt gott om tid till att planera jobb inför hösten.Andreas Liljeheden, Prag

1 Sep 20223min

Utrikeskrönikan 31 augusti 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, onsdag.I industrin kring streamingtjänsterna på nätet förenas två av Kaliforniens mest högprofilerade näringar: Film- och tv-industrin, och Techbranschen. Fast, äktenskapet har inte alltid varit helt lyckat. Ibland har relationen beskrivits som ett krig mellan södra och norra Kalifornien: Los Angeles traditionstyngda drömfabrik och San Franciscos osentimentala nätentrepenörer. Där Netflix förstås är det tydligaste exemplet på ett företag som – ibland på ett brutalt sätt – tvingade filmbolag och tv-kanaler att ta det digitala språnget.Och precis som delar av techbranschen, så har även streamingtjänsterna ibland gett sken av att möjligheten till tillväxt är i det närmaste oändlig. Ja, egentligen höll man väl på med det ända tills Netflix tidigare i år började förlora prenumeranter och aktiekursen störtdök. Bolaget som förändrade hela branschen är nu hårt pressad både av de traditionella medieföretagen som satsat hårt på sina egna streamingplattformar, som Disney och Paramount, samtidigt som digitala jättar som Amazon och Apple också driver egna streamingtjänster.Känslan av att streamingbubblan håller på att spricka märks på fler sätt än Netflix börskurs. När streamingtjänst efter streamingtjänst börjar införa delvis reklamfinanserade alternativ blir ju tittandet på nätet allt mer likt den gamla reklam-tv:n.Och när mediebolagen Discovery och Warner Brothers, där bland annat HBO Max ingår, nu ska slås samman inleds processen med ett saftigt sparpaket på tre miljarder dollar. Det har bland annat lett till att en hel del serier lagts ner, och andra mindre populära titlar helt försvunnit från nätet. Man avbröt till och med arbetet på den nästan färdigställda superhjältelångfilmen om ”Batgirl”, en kostnad som nu istället omvandlas till ett skatteavdrag.En del tycker sig se att nedskärningarna på Warner Brothers Discovery ovanligt ofta verkar drabba produktioner där huvudpersonerna tillhör minoriteter – som ”Batgir”l. Andra befarar att framtiden bjuder på mer ”Sagan om ringen”- och ”Game of Thrones”-varianter och mindre politiskt utmanande och kritikerrosad dramatik.Frågan är om vi kommer se tillbaka på de senaste åren som en febrig tv-produktionsdröm, där resurserna verkade obegränsade och bolagen kunde ösa pengar över supersmala prestigeprojekt. Förutom pandemiåret 2020, så har faktiskt antalet engelskspråkiga tv-serier ständigt ökat år från år de senaste tio åren.Nu spekuleras det kring att 2022 kanske blir året då tv-branschen når maxantalet serier. Men det har branschens olyckskorpar i och för sig kraxat om de senaste sju åren, och ständigt fått se sig överbevisade om motsatsen.Roger Wilson, San Franciscoroger.wilson@sverigesradio.se

31 Aug 20223min

Utrikeskrönika 30 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris tisdag,Jag minns fortfarande TV-bilderna alldeles tydligt. Det såg ut som att någon hade slagit sönder bilarna med basebollträn. Det var i själva verket en hagelskur med hagel stora som tennisbollar som fallit. Folk var i chock.Jag minns också de förfärliga TV-bilderna efter skyfallen förra sommaren, när ett gult bostadshus vackert beläget på en ö i en fransk alpflod sveptes ned i de våldsamma vattenmassorna, och floden till slut svämmade över. Ett gammalt par som fanns kvar där inne drogs också med. Och så blir detta kanske den torraste sommaren på 500 år enligt EU-kommissionen. Grundvattnet har sinat i 100 kommuner i Frankrike, 60 000 hektar skog har brunnit upp, och många smådjur och insekter har också försvunnit i lågorna. Klimatets humör har fått bibliska dimensioner här. Som en konsekvens av de dramatiska klimateffekterna i kombination med energibristen kretsar debatten just nu kring två ord. Det ena är ”sobriété”, måttlighet. Det andra är ”abondance”, överflöd. Den franske presidenten Emannuel Macron sa nämligen vid det första ministerrådet efter semestrarna att ”nu är det slut på överflödet”. ”Det är nya tider nu”, sa han. Det är slut på självklarheter, slut på bekymmerslösheten och slut på överflödet, av pengar, av produkter och av vatten.Där tog sedan premiärminister Elisabeth Borne vid och uppmanade oss alla till ”sobriété”, alltså måttlighet. De franska företagen till exempel uppmanas att upprätta en energisparplan, för att få ned sin energikonsumtion med 10 procent. Detta för att energin ska räcka över vintern.Det där med överflöd fick dock den franska vänstern att reagera. ”Vems överflöd pratar presidenten om, egentligen? I Frankrike finns ju runt tio miljoner fattiga som aldrig varit i närheten av detta överflöd”, sa vänsterpolitikerna.”Och måttlighet?”, frågade man sig oroligt från höger. ”Då finns det ju risk för tillbakagång i ekonomin.” Sedan var debatten igång.Men premiärministern svarade att regeringen inte anser att de som har det ekonomiskt redan mycket tight ska spara, utan alla vi andra. Och att regeringen inte avser att bromsa ekonomin, utan att styra om den i en mer energismart riktning.Hur som helst så finns det många starka debattörer här, som anser att vi generellt i ett historiskt och globalt perspektiv, är energislösare i Europa, och att vi inte kan fortsätta så.I Frankrike slängs till exempel tio miljoner ton mat i onödan varje år. Många butiker har haft dörrarna öppna i sommarhettan, trots att AC:n stått på för fullt. Och här där vattenståndet i floderna varit rekordlågt och grundvattnet sinat i hundra kommuner i sommar finns det tre miljoner privata pooler.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson_boij@sverigesradio.se

30 Aug 20223min

Utrikeskrönika 29 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, måndag.Luften är klar, dagarna soliga med torr värme som ger mig energi. Våren har kommit till Sydafrika. Det är på många sätt härligt att vara tillbaka här. Men landet är och kommer nog för alltid förbli en gåta, ett mysterium, för mig. Vad är det här landet? Med så stora skillnader, med sin brutala historia, med sina uppdelningar fortfarande. Jag har tidigare bott längre tid i Kenya och Rwanda, bägge länder med sina historier och sina motsättningar.Trots det så känns det som att det håller samman bättre än Sydafrika. Det är nåt som skaver och är skevt här. Det handlar inte bara om arvet efter apartheid, svart och vit.Nej, det är något mer. Häromdagen åkte jag med taxichauffören Happy i en härlig gammal mercedes med läderklädsel. Väl framme vid grinden började han prata på ett av landets alla lokala språk med vakterna.”Vilket språk talade du”, frågade jag?”Venda”, svarade Happy.”Varför då? Det är inte det vanligaste just här”, sa jag.”Kanske inte, men det är mitt modersmål”, svarade han.En mig närstående person har lärt sig en lång rad hälsningsfraser på zulu, och gör ofta succé på bensinmackar, köpcentrum och i butiken. Men inte alltid, ibland möts det av tystnad eller ett svar på engelska. Zulu är inte givet för alla här. Kanske borde det istället vara tswana eller varför inte sotho, eller kanske till och med ndebele. Beroende på var man är i landet så skiftar det dominerande lokala språket, trakterna kring Durban – zulu är givet, Mthatha i östra kapprovinsen– xhosa, Västra kapprovinsen runt Kapstaden – afrikaans.I storstäderna kan det vara lite hur som helst till följd av migrationsströmmar genom historien. Språkkartan över Gauteng som innefattar Pretoria och Johannesburg ser ut som en spräcklig tavla av Jackson Pollock, där zulu faktiskt är det största språket. I Kenya finns swahilin som det sammanhållande kittet mellan landets grupper, i Rwanda är det kinyarwanda som alla talar som modersmål. Men här? nä. Engelskan finns där som en nödraket för alla att ta till om språkförbistringen blir för stor, men det är inget sammanhållande lokalt språk, och bara en liten minoritet har det som sitt modersmål. Jag har tidigare talat om Sydafrika där människor lever i parallella verkligheter, med få beröringspunkter, och så kanske det är. Men det är också fullt av överraskningar.När jag satte mig i taxin hos Happy, chauffören som talar venda från den norra delen av landet, så dånade afrikandermusik ur högtalarna, alltså den musik som spelas av de vita afrikaans-talande här. Man hör det direkt, det är en blandning av trallvänlig tysk pop, ett stänk ompa ompa och en släng dansband, fast med mer gitarr, svårt beskriva men det är en distinkt musikform.”Varför spelar du det här?” undrade jag.”Vadå? Jag gillar det här”, svarade han. ”Är det nåt konstigt med det?””Näe”, svarade jag nästan lite generat.Sydafrika, fullt av överraskningar, men likväl ett mysterium.Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se

29 Aug 20223min

Utrikeskrönika 26 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag."När kommer du tillbaka?""Jag vet inte riktigt, snart hoppas jag"Han skriver:"Augusti som är så fint här i Kiev. Vi kan grilla shashlik vid Dneprs strand. Skynda dig hit"Jag svarar innan jag hinner tänka;"Men freden då? Skulle vi inte vänta med att grilla tills dess?"Ångrar mig i samma stund som jag skickar iväg meddelandet till min bekant i Ukraina. Så dumt, så glädjedödande.För ett halvår sedan lämnade han sin fru och barn i säkerhet i Lviv i västra Ukraina, de tog sig senare till Polen, själv åkte han tillbaka till sitt hem och jobb i Kiev.Då i slutet av februari sa han: "När Ukraina segrat får du komma och hälsa på oss. Vi ska fira och grilla på föräldrarnas datja, sommarstuga".Sommarstugan finns inte kvar, inte den kringliggande skogen heller. Och kriget verkar ännu vara långt från slutet.Ett halvår har gått. Och han, liksom miljoner ukrainare har tvingats finna sig i en ny vardag, i en vardag som är präglad av krig och elände men också av ljusglimtar, vardagsbestyr och liv.Ibland skickar han bilder eller videosnuttar när han röker elektroniska cigaretter och skojdansar till ukrainska nostalgiska poplåtar. Ibland skärmdumpar från hans videosamtal med barnen där de gör roliga grimaser åt varandra.Han i Kiev och de i Polen. Ett annat liv men i alla fall ett sådant.Ett halvår har passerat. Våren kom trots allt och sommaren gick. Även om det då, i slutet av februari, kändes som att tiden hade stannat.I en by utanför Charkiv hörs ljudet av artilleri men utanför en samlingslokal sitter gummor och pratar. Mest om kriget men också den goda soppan som en av dem lagat. I Kiev, när det inte råder utegångsförbud på kvällarna och nätterna, sitter unga och dricker öl på uteserveringar. Och tidigare i veckan spelades de första matcherna i Ukrainas nationella fotbollsliga, första matcherna sedan den 24 februari. Förvisso inför tomma läktare och med tyst minut i början men i alla fall. Och om knappt en vecka är det skolstart för många barn i Ukraina, de som kan kommer till och med få gå i skolan på riktigt. Fastän det är krig.Freden väntar alla på förstås fortfarande men livet fortsätter ändå här och nu.Min bekant i Ukraina svarar inte på ett tag. Sedan plingar det till i telefonen."Det är sant, vi får väl vänta med att grilla shashlik tills kriget är över. Men vad sägs om att äta vareniki, degknyten med olika fyllningar. Det kan vi väl få unna oss?"Lubna El-Shanti, Stockholmlubna.el-shanti@sverigesradio.se

26 Aug 20223min