Adjö älskade Afrika: Richard Myrenberg, Kigali

Utrikeskrönikan 12 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kigali fredag.

För bara några veckor sedan så sa jag i en krönika farväl till det land jag bott i, i tre och ett halvt år, Sydafrika. Nu är det härifrån - underbart, fridfulla och trivsamma Kigali i Rwanda - som det är dags att säga farväl till hela mitt bevakningsområde, Afrika söder om Sahara, detta nästan omöjligt stora fögderi med uppåt femtio länder att ha koll på. Men nu, efter fyra år är det dags. Och det är med blandade känslor som jag säger hejdå.

Jag har hört att vädret hemma i Sverige lämnar en del övrigt att önska just nu, och det kommer inte bli helt lätt att sätta sig in i svenska debatter och fenomen jag inte hört talas om, men det kommer nog bli bra. Jag kommer ändå minnas joggingspåret och trafikkaoset på Cornichen i dammiga Dakar i Senegal, ett land som står och väger.

Jag kommer alltid tänka på min gamle vän i Burkina Faso i Västafrika, han som en gång för länge sedan välkomnande mig till Afrika och fick mig att vilja upptäcka mer av denna kontinent. Men det är också med sorg, mitt älskade Burkina Faso, en gång så öppet och säkert och trevligt, som nu snabbt försvinner bort i en dimma av islamistisk terror och en allt hårdare militärdiktatur.

Jag kommer också minnas skratten och de lättade rösterna i Khartoum i Sudan, i en annan tid, då hoppet levde om en friare och bättre framtid efter det folkliga upproret där mot den till synes evige diktatorn Omar al-Bashir. Röster som nu sedan drygt ett år av skoningslöst inbördeskrig är utspridda i allt från Kairo till Dubai till flyktingläger i Tchad, och där jag fortfarande inte vet om en del är kvar i livet.

Men vi har också Abidjan, detta frankofona, tropiska energiknippe till stad i Elfenbenskusten med sina entusiastiska filmskapare som tror på framtiden och som värmde mitt hjärta. Och dess anglofona motsvarighet, Nairobi i Kenya, som har Afrikas coolaste invånare, utan att de egentligen själva vet om det alltid, de är för alltid en del av mitt liv. Eller Mogadishu i Somalia som varje gång är lite av en anspänning att besöka, men också berikande.

Att bevaka Afrika är att pendla mellan hopp och förtvivlan. Ett folkligt uppror, demonstrationer här som kanske leder till något bättre, men så kommer en militärkupp eller uppblossande strider där som driver folk på flykt och som krossar drömmar och framtidsplaner. Det är som att allt händer samtidigt på en gång, livet självt i snabbspolning mellan glädje, framsteg och motgång och sorg.

Det har ibland varit extremt påfrestande, frustrerande att bevaka, men det har också gett mig en energi och kanske en ödmjukhet inför livets skörhet. En sak är säker, att bevaka Afrika är aldrig tråkigt. Men nu är det dags att säga: ”adjö, mitt älskade Afrika”.

Richard Myrenberg, Kigali
richard.myrenberg@sverigesradio.se