En otrolig amerikansk historia: Ginna Lindberg, Milwaukee

Utrikeskrönikan 26 september 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lviv måndagDet var redan mörkt när jag körde in i Lviv igår kväll efter drygt sex timmars bilkörning från Warsawa i Polen.Jag gillar att hålla mig på jorden, med flyget missas mycket.Så att köra bil eller ännu hellre åka tåg är oslagbart.Nu var det dock inte min bil utan en för mig helt okänd, som skulle stå parkerad vid flygplatsen. En trevlig taxichaufför visade vägen, han visade sig förstås vara från Ukraina och sa lugnande till mig, allt kommer bli bra, allt kommer ordna sig. Det kändes tryggt.Bilen en automatväxlad, dieselbil, som en säker traktor, hade förstås GPS, alltså en inbyggd karta. Bra tänkte jag, som inte lyckades få min mobil att koppla in sig i bilens system. Men det fanns ju som sagt inbyggt.Första gången jag körde långt med en GPS var för över tio år sen, också i Polen, med min gamle far. Han som gammal orienterare tyckte det var dumt med sån där GPS när det finns kartor och det skulle visa sig att han hade rätt. Vi hamnade ständigt i återvändsgränder där en envisa rösten sa Vänd så fort det går. Vägar slutade ute på fält. Men det var då det tänkte jag, nu är ju navigeringssystemen mycket bättre.En engelsk röst uppmanade att hålla lite vänster om 50 meter, framför mig låg en rondell och något lite vänster kunde jag inte hitta, så jag körde lite på måfå ut från flygplatsen och tänkte att navigeringen nog skulle komma igång sen.Det gjorde den inte, för sen den sattes in i bilen har otaliga nya motorvägar byggts i Polen och bilens GPS verkar ha missat det.Tur jag har pappas lokalsinne, han hittade överallt även om vi som barn brukade skoja om typiska "pappavägar" så kom vi alltid fram till målet.Större delen av vägen genom Polen är ju motorvägar och det går rätt bra att navigera genom att följa vägskyltarna och sin inre kompass, den sa Go East.När jag blev osäker såg jag mig omkring och så länge det var mycket bilar med ukrainska registreringsskyltar, så kändes det som om jag var på rätt väg. Det var minibussar, Lexusbilar och bilar med hästsläp som åkte längs min väg, men framförallt långtradare, tankbilar och lastbilar med propangas.När vi närmade oss gränsen bunkrades diesel på den polska sidan.Redan flera mil från gränsen stod långtradarna i kö i dikesrenen. Här måste de vänta i flera dygn, samma sak på den andra sidan milslånga köer av långtradare på väg ut ur Ukraina. Men intressantast ändå den stora mängden på väg in och jag undrade särskilt över de som fraktade in nya personbilar.För här rasar ju ett krig - men i centrum av Lviv verkar det långt borta. Klungor av unga sjöng ukrainska sånger eller promenerade mellan kaféer och barer. Utegångsförbudet börjar först vid 23 och upphör klockan 5 och flyglarmen kommer sällan nu. Då går det nästan att glömma bort kriget för en stund - och det är nödvändigt för att orka fortsätta kämpa, sa en ung kille till mig som stod och sjöng.Maria Persson Löfgren, Lvivmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

26 Sep 20223min

Utrikeskrönikan 23 september. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Belgrad, 23 september.Jag flanerar i Skadarlija, dom bohemiska kvarteren i Belgrads gamla stad, på väg mot Kalemegdan, den gröna parken framför stans stora fästning och framförallt – där floderna Sava och Donau mäktigt möts, blandar sig, flyter ihop till ett... det är en vacker scen i solnedgången.Det här, tänker jag, är Belgrad i sin vackraste skrud, skimrande, förväntansfull och nog ser det ut som en kärlekshandling, när dom två tar varandra i hand och fortsätter österut – Sava och Donau. Så lika, av samma sort – två gigantiska floder. Men ack så älskade av både Belgradbor och andra flanörer.Men något skaver i det allt det vackra.Uppståndelsen har precis lagt sig efter Europride-marschen veckan innan och när krutröken nu, i alla fall bildligt talat, skingrats framträder resterna av ett firande som aldrig tilläts bli en fest.Efter år av planering, bestämmer sig plötsligt landets ledning att stoppa paraden. Ett sus går genom Europas HBTQ-communitys. I Belgrad panik. Sorg. Ilska.Paraden får till slut tillståndet, regnbågsfärgerna glittrar och tusentals människor dansar, skrattar och sjunger. Ett triumferande tåg av människor som siktat in sig på en lång marsch genom Belgrads gator. Men det som skulle skulle ha pågått i timmar är över på ett ögonblick. Rutten blir brutalt slaktad – och flera kilometers paradväg förvandlas till 500 meter.Och som om det inte räcker – europridedeltagarna får dessutom en skopa av guds vrede.Den levereras av mobben som också står där, i skydd av en ortodox kyrka, mitt i paradens väg. Med kors, klockringning och rökelse förbannas dom förbipasserande. En vägg av poliser skiljer dom från paraden.Det rör sig om en mobb som förberett sig veckor, kanske månader, demonstrerat, hotat, uppviglat. Steg för steg har retoriken skruvats upp och till slut fick man landets självaste president med på noterna.När paraden i sista stund ändå får klartecken, uppstår frågan – varför allt rabalder? Först lyckönska, sen i sista stund stoppa och därefter stoppa stoppet.Det är många frågor i luften, få svar.En dryg vecka har alltså gått och något sorgligt ligger i luften, ett förebåd om människors benägenhet att inte acceptera, att inte ha förmågan att vara nyfikna... desto lättare att fördöma och fördriva.En tanke går till Ana Brnabic, Serbiens premiärminister, som lever i en samkönad relation – hur känner hon sig ikväll?Hur känner hon sig när hon tänker på sin egen president?På hans velande. Och på hans ord, som han kläcker under en av många pressträffar inför marschen – om att man kan titta bort, för att slippa se det där, man kan läsa en bok, titta på fotboll.Jag vet inte.I morgon är en ny dag, Pride är passerat, landet måste styras vidare, premiärminister och president, dricka kaffe ihop.Milan Djelevic, för P1-morgon i Belgradmilan.djelevic@sverigesradio.se

23 Sep 20223min

Utrikeskrönikan 22 september 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg torsdagDet talas allt oftare om krigsvinter och i Finland rustar man för mörker och kyla. Det kan kännas som dystra tider vart vi än vänder oss.Krig i Europa, hög inflation, räntehöjningar, dyrare mat och varning för mardrömshöga elräkningar.Nog är det lätt att känna oro och en viss uppgivenhet.Hur kommer vintern arta sig?Blir det mörkt och ökad otrygghet i stadsmiljön med släckt gatubelysning, en jul utan julbelysning, kallt inomhusOch ve och fasa när vi talar om Finland - inga varma bastubad längre.Nu talas det om energispartalko i Finland - vilket innebär att alla uppmanas ställa upp och spara energi och bidra för det gemensammas bästa.Kommunföreträdare är oroliga för invånarna – kommer de klara ekonomin?Och stödet för Ukraina – hur blir det med det – när det blir kärvare?Men se där – där hittar vi ändå en gnutta ljus – mitt i allt det mörka. Stödet för Ukraina finns kvar i Finland rapporterar svenska YLE som pratat med flera olika biståndsorganisationer. När det blir kärvare ökar till och med bidragen - det kan låta lite motstridigt men förklaras med att när människor själva känner av nöd och oron då ökar viljan att hjälpa andra.Och hos Röda Korset märks det både i insamlingar, månadsdonationer och folks vilja att jobba som frivilliga.Och energikrisen – ja men det kan ju faktiskt bli något positivt av det med resonerar människor jag möter på en resa i sydvästra Finland.Nu kan vi lära oss dra ner på energikonsumtionen på riktigt i ett längre perspektiv – det behövs ju oavsett säger en man jag träffar.Vi kanske kan få slut på köphysterin resonerar en äldre dam och en yngre kvinna ser med spänning fram emot vad som kommer hända i framtiden. Kriser brukar ju tvinga fram både utveckling och nya innovationer resonerar hon – framtiden blir intressant. Det är tomt på kunder i hennes lilla delikatessbutik, hon har stängt av flera maskiner för att spara på el men hennes egen inre energi finns kvar. Vi går mot en krigsvinter - det riskerar bli både mörkt och kallt och stora hål i plånboken men mänsklig värme finns kvar.Och det väljer jag att hålla fast vid – det finns hopp.Carina Holmberg för P1 Morgon

22 Sep 20222min

Utrikeskrönikan 21 september 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Uddevalla, onsdagFör någon vecka sedan satt jag på redaktionen framför datorn, bredvid mig en kollega som snart skulle på semester.Hon funderade högt på vilket land hon och hennes flickvän skulle bege sig till under ledigheten.Funderar du på hur det är med HBTQ-rättigheter i länderna du ska åka till innan du bokar, frågar jag.Lite svarar hon. Säkerheten är en sak, men man vill ju inte heller åka dit man är oönskad.Några dagar senare står jag i ett regnigt Belgrad, Serbiens huvudstad ska som första stad i Östeuropa hålla årets Euro Pride.Dvs den stora Prideparad som hålls i olika europeiska länder varje år.Men paraden har stoppats - Av säkerhetsskäl sa presidenten - och för att landet har mycket annat nu, energikris och oroligheter med Kosovo.Upp mot 10 000 personer marscherade i en demonstration mot att Prideparaden skulle hållas för några veckor sen här. Ortodoxa kyrkan, motorcykelgäng och högerextrema fanns bland annat på plats.På sociala medier uppmanas till våld mot deltagare i paraden och i kommentarerna finns många hejarop.På stan frågar jag och min kollega några byggarbetare om de bygger läktaren inför Prideparaden. De gör de inte - den ena lyfter händerna som om han höll i en K-pist och sköt. Man borde skjuta de alla, säger han.Hittills har det känts bra här säger Lilit, som jag intervjuar om hur vardagen är här som HBTQ-person. Hon har glitterpaljetter fastlimmade runt ögonen. Det har gjorts flera framsteg, säger hon - men det här är som att kasta oss tillbaka 15 år, säger hon. Hon själv har inte råkat ut för så mycket hot eller hat - Det beror också på hur man ser ut, sorgligt nog säger hon - Är du feminin riskerar du i mindre utsträckning att bli påhoppad.Vi tar på oss pressvästarna när vi lämnar Pride-området säger min kollega, så minskar man kanske risken att få en flaska i huvudet av motdemonstranterna utanför. Jag tänker på det Lilit sa - hade det varit bra att sminka sig idag..Jag träffar ett par, två killar som varit ihop i sex år snart berättar dem. Det är så konstigt säger dem - varje år under Pride kan vi pussas bland folk vi är så "ska vi verkligen - okej då - o så pussas vi". fnittrar dem.En av dem berättar att de inte kan vara öppna med sin relation. Han rycker på axlarna, vi är vana. "Om min kille går på toa och någon i kön frågar om det är upptaget så säger jag "ja min kompis är där inne, aldrig pojkvän. Man vet inte". Vi säger att vi är kompisar också till folk vi umgås med, tills vi vet att det är ”safe”. Vi hittar på en historia om den som hyr ut lägenheten till oss undrar, på jobbet undviker jag frågan om jag bor ensam, säger han.Regnet öser ner - Paraden blir av - kortare än det var tänkt - men den blir av.Men vi ska ändå flytta härifrån snart, kanske till Portugal, säger killen i paret jag träffade. Man vill ju inte bo någonstans där man inte är önskad.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se

21 Sep 20223min

Utrikeskrönika 20 september 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg, tisdag.Ni hörde rätt – Göteborg!Den här korrespondenten har lämnat sina invanda stråk, de oglamorösa Öresundstågen och det spartanska Köpenhamnskontoret, och dragit ut på turné. Sveriges Radios traditionsenliga årliga cirkus där vi radiokorrespondenter turas om att dra landet runt och möta er i publiken. I kväll, tisdag, far vi till Uddevalla, sen Askersund och Östersund och vidare. Men igår var det på Stora teatern här i Göteborg. Det var festligt, folkligt och – faktiskt – nästan helt fullsatt. Så tack alla ni som kom. En korreturné blir så mycket bättre och roligare om det sitter publik i bänkarna.Jag ska inte sticka under stol med att det är dubbelt – för det här med att vara på turné handlar alltså om något för en radioperson så ovant som att titta sin publik i ögonen - istället för att, som man är van, gömma sig bakom sin mikrofon i ensamhet. Att på sina TV-kollegors vis tänka på hur man rör sig, klär sig och för sig. Eller som en släkting sa till mig i helgen: du låter ju bättre än du ser ut. Det var tänkt som en komplimang för min radiomässighet, men sammanfattar ju ändå den här radiopersonens känslor inför det här med att stå på scen. Det är mer nervöst, om man frågar mig, att stå inför 500 personer i samma rum, än 500 000 radiolyssnare man inte kan se.Hursomhelst, vad säger man då, när man står där på scenen och tänker att folk ändå kommit för att höra något annat än det dom kan höra en säga i radio? Jo, det är desto enklare: vardagen som korrespondent saknar inte drulliga misstag och dråpliga händelser att bjuda på, som aldrig hörs i radio. Mer eller mindre knasiga minnen finns också. Smala nördiga fakta om ens bevakningsområde samlar man ju på sig. Sånt som man råkar veta, men som inte gör sig någonstans i Ekots strama nyhetsformat. Som att danska kronprins Frederik precis flyttat upp ett snäpp i brittiska tronföljden, till plats 321. Eller att fyra av tio av världens rundaste länder ligger i Afrika, enligt en stor kartläggning. Inget av detta kom jag på att berätta för göteborgarna i går, men Uddevallaborna ska minsann få höra och häpna.Framförallt är det kul att stå på en scen för direktkontaktens skull. Ens jobb blir lite mindre monolog och man kan få mer direkta frågor och återkoppling på det man gör - det ni hör. Vilket påminner om när jag en gång fick ett brev från en skoputsare i Etiopiens huvudstad Addis Abeba, som jag hade intervjuat några månader tidigare. Han hade på förunderliga vägar fått fatt i min rapportering och ville berätta vad han tyckte. Det är kanske den allra märkliga händelsen jag varit med om som korre – den historien ska jag definitivt komma ihåg att berätta från scenen ikväll.Samuel Larsson, på väg mot Uddevallasamuel.larsson@sverigesradio.se

20 Sep 20223min

Utrikeskrönika 19 september 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Jag är nog inte ensam om att ha gnällt lite över sommarens abrupta slut här för några veckor sedan, över att det så snabbt blev dags för fingervantar och tjocka tröjor. Sommarens exceptionella värme i Europa är förstås oerhört skrämmande men om jag ska gå till mig själv så mår jag som bäst när temperaturen ligger kring 25 grader. När tunna bomullsklänningar är det enda som behövs och ylletröjorna kan stanna i garderoben.Det är förstås en ohållbar hållning. Planeten behöver årstiderna såsom de en gång var.Kostnaderna för ändrade vädermönster är enorma och kännbara inte bara här av de som direkt drabbats av bränder och översvämningar. Även på andra sidan klotet, på fabriksgolvet i Bangladesh, får vår varma sommar effekter. Bangladesh tillverkar en stor andel av de kläder vi bär så när vi inte springer och köper nya tjocktröjor stannar maskinerna.Företrädare för det stickade modet säger till bangladeshiska medier att orderingången minskat och försenats. De europeiska bolag som beställt tröjor ber om att få vänta med leveransen.Det är inte bara det varma vädret som påverkar fabrikerna i Bangladesh. Rysslands invasion av Ukraina har haft en betydande negativ inverkan på affärerna. Dels har försäljningen i Ryssland minskat när flera modeföretag upphört med sin verksamhet där, dels har den stigande inflationen lett till en minskad efterfrågan överlag. Textil- och klädsektorn ligger bakom landets snabba ekonomiska utveckling som gett miljoner människor, främst kvinnor, arbete.Om kriget fortsätter och med det de höga energipriserna, så kan förstås efterfrågan på varma kläder öka, om människor i Europa inte har råd att värma upp sina hem som förut. Det vore bra för affärerna, konstaterar en fabriksägare som intervjuats av tidningen The Daily Star – om det inte vore så att Bangladesh själv drabbats hårt av de stigande energipriserna.De senaste månaderna har priserna på bränsle och mat höjts kraftigt vilket lett till folkliga protester. Skolor har hållit stängt en extra dag i veckan för att minska elförbrukningen.Bangladesh är också ett av de länder som drabbas tydligast av den globala uppvärmningen. Översvämningar har alltid varit en del av vardagen särskilt längs kusten men i juni drabbades nordöstra Bangladesh av stora översvämningar som orsakades av intensiva regn i grannlandet Indien.Intensiva väder och krigshungriga ledares agerande påverkar oss alla - men på olika sätt.Naila Saleem Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

19 Sep 20222min

Utrikeskrönika 16 september 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.I flera veckor var Julia Pajevskaja försvunnen någonstans kring Mariupol.Blonda kortsnaggade aikidomästaren Julia blev volontär och sjukvårdare i Kiev under Euromajdan för åtta år sedan. Senare utbildade hon frontsoldater i taktisk medicin. När kriget bröt ut fanns hon nära Mariupol och blev sjukvårdare igen. Men den 15:e mars greps hon av rysk militär och sattes i fångläger i nära två månader. Hennes dotter och man fick inget veta förrän hon frigavs i en fångutväxling i juni.Nu har hon vittnat inför människorättsorganisationen Helsingforskommittén i USA om tortyr och övergrepp i de ryska fånglägren.Fångar, som blivit torterade och vrålar av smärta i sina celler och sen dog för att de inte fick någon läkarvård.Hennes detaljerade berättelser från lägret överensstämmer med andra vittnesmål från fångar, som utväxlats. Många fångar trängdes in i celler där det inte fanns rum att ligga ned för alla. Internationella Röda Korset har förgäves försökt besöka lägren, men inte fått tillstånd.Särskilt svårt är det för kvinnor, som är gravida. En av dem är Svetlana, militärdoktor, som beräknas föda i slutet av september. Hennes familj har förgäves försökt få henne fri. Andra frigivna har bekräftat att hon finns kvar i lägret.De krigsförbrytelser som Julia vittnade om i USA ingår i en systematisk dokumentation. Att mitt under brinnande krig samla in vittnesmål och bevis för krigsförbrytelser, som ryska soldater begått mot ukrainare är enda möjligheten att nå fram till rättvisa i domstol. Bosnienkrigets tiotusentals övergrepp, våldtäkter på kvinnor och de 8 000 avrättade männen i Srebrenica resulterade bara i 91 fällande domar.Därför finns nu både internationella experter, inhemska jurister och polisutredare och journalister i Ukraina för att dokumentera allt. Nu kommer uppgifter om nya massgravar i de nyligen befriade samhällena i Charkivregionen.Tortyrutrustning har hittats på polisstationen i Balaklija och människor i byarna, som befriats berättar om hur nyckelpersoner fördes bort, det kunde vara lokalredaktörer, prästen eller lokalpolitiker.Alla som protesterade mot ockupationen och inte ville acceptera det som de ryska ockupanterna sa: Ryssland är här för att stanna för alltid. De senaste dagarna visar vilken lögn det var.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

16 Sep 20223min

Utrikeskrönikan 15 september 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Hon hade gjort sig fin.14-åringen.En sista gång.Tagit av sig tandställningen.En sådan där tandfast man nog måste ha en tång för att avlägsna.Kammat det ljusa, raka håret.Tänt ett ljus.Hon ville vara fin, det skulle vara mysigt när hon avslutade sitt liv.Några timmar senare hittades hon av sin förtvivlade mamma.Ett liv var släckt. En familj krossad.Någon annanstans.Senare.Musik strömmade från högtalarna.Han hade tagit en sista klunk öl. Ville känna den härliga beskan.Han blev 24.Hittades några dagar senare av sin bror. Hade inte svarat på telefonsamtal, missat en födelsedag och hela familjen var oroad.Han hittades hängd från en våningssäng.I det randiga ljuset från neddragna persienner som höll solen ute men där små dammkorn dansade obekymrat i de små strimmor av ljus som ändå letade sig in.Ett ungt liv till ända, så många andras liv i en aldrig sinande bottenlös sorg.Det här är inte poesi, det är förtvivlan. Det här är människor som funnits på riktigt, men människor ni aldrig hört talas om förut. Unga människor som avslutar sina liv alldeles för tidigt.Nästan hälften av alla känner någon som begått självmord, ändå är det fortfarande så förbannat svårt att prata om. På nyhetsredaktioner har jag fått höra att man inte ska prata om det offentligt eftersom det kan uppmuntra till nya självmord. Men om vi inte pratar om det hur ska vi då få bukt med det?Mitt område, Mellanöstern, skiljer sig på många sätt kulturellt mot Sverige. Men när det gäller just självmord ser vi med lika mycket tabu på det. Som om det vore något skamligt, som ska tystas ned och gömmas undan. Någon riktig statistik över hur många som tar sina liv i Mellanöstern finns inte, ibland skrivs självmord om som ”olycka” i dödsjournaler. Familjer tyngda av skuld och skam går omvägar för att slippa förklara varför deras son eller dotter inte längre finns i livet.Tack och lov dör inte många barn i Sverige, men statistik visar att var fjärde dödsfall i åldrarna 10 till 19 år orsakats av självmord. Hur många skulle kunnat undvikas om någon tog barnen och ungdomarna på allvar?Ibland är det skolan som inte ser hur barn mobbas och trycks ner; misshandlas, verbalt och fysiskt och berövas sin värdighet. Ibland är det ungdomspsykiatrin som missbedömer. Ibland är det vi, omvärlden som blundar, som inte vill se hur dåligt ett ömtåligt barn kan må. Ibland kommer det som en blixt från en klar himmel. Att förlora ett barn eller ett syskon är en sådan outhärdlig sorg. Kvar står vi andra med skuldkänslor och frågor som aldrig får svar. Förminskade till sörjande skal.I dag begår fyra människor självmord i Sverige, fler familjer som slängs ned i sorgens slukhål.Låt oss prata om det. Ta det på allvar, agera.Kanske det då kan bli färre imorgon.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondentjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

15 Sep 20223min