Jag blev inlåst i den finska riksdagen: Felicia Hassan, Finland

Utrikeskrönikan 3 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nairobi onsdag.När teorin inte stämmer med verkligheten. När jag pluggade till journalist på högskolan för många år sedan kommer jag ihåg en genomgång som handlade om nyhetsvärdering, där gick vi igenom olika teorier, vad är en nyhet egentligen och hur bestäms det. Jag minns hur läraren skrev några rader på tavlan, identifikation, kulturell närhet, ju närmare en nyhet sker desto intressantare är den för lyssnarna eller tittarna. Men kan det verkligen vara så? Det som sker där kan väl ändå beröra folk här tänkte jag för mig själv.Och så är det ju, det märker jag nu när jag bevakar den afrikanska kontinenten. Diskussionerna om vad jag borde bevaka och vilka platser jag ska besöka är ständigt levande bland lyssnarna. De handlar om alla de som flytt sina hemländer på grund av krig eller förföljelse och som bosatt sig i Sverige. De vars familjemedlemmar fortfarande finns kvar på den afrikanska kontinenten.Jag pratar förstås om diasporan, de hundratusentals afrosvenskar som på ett eller annat sätt berörs av utvecklingen på kontinenten just nu. Diskussionerna om de senaste nyheterna i det egna hemlandet är en naturlig del av vardagen för många, hemma vid köksbordet, bland landsmännen i kafeterian eller på Rinkebytorget. Från al-Shabaabs senaste attack i Somalia, kriget i Tigray i norra Etiopien till den omfattande svältkatastrof som just nu sveper över kontinenten.När jag skriver den här krönikan är det några dagar kvar till valet i Kenya, också en nyhet som är viktig för människor utanför den afrikanska kontinenten. Ett val som väntas bli jämnt mellan de två huvudkandidaterna vice presidenten William Ruto och oppositionspolitikern Raila Odinga, en veteran i sammanhanget. De kommer från olika bakgrund, den ena sålde kycklingar som ung medan den andra tillhör en politisk dynasti. Det är ett val som kan bli våldsamt beroende på hur jämt valresultatet blir.Många kenyaner håller nu andan. En kvinna jag pratade med berättade att hon skulle lämna Nairobi just för att det finns risk för oroligheter, andra bunkrar varor ifall läget blir riktigt allvarligt. Men en sak är säker. Valet kommer få betydelse för kontinenten och även för kenyaner som bor långt ifrån Kenya, tvärtemot vad de där raderna på tavlan sa för drygt tio år sedan.Mona Ismail Jama, Nairobimona.ismail_jama@sverigesradio.se

3 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 2 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Fransisco, tisdag.Jag har träffat en hjälte. Inte en sån där töntig superhjälte som Kaliforniens underhållningsfabrik framställer på löpande band. Utan en äkta.Han har spetsiga, lite förstora cowboy boots, fjunig mustasch, och kommer mot mig från ett enplanshus utmed highway 140 i Mariposa county.Fyra av hans sex yngre syskon blickar fram bakom den trasiga myggnätsdörren på verandan.40 grader i skuggan. Bergen i bakgrunden, brända svarta. Röda plåster av brandkemikalier sveper över berget, ner mot de ensamma huskropparna vid vägen.Ett brett leende och ett – ”Hi there!”– Jag är här för att rapportera om branden, säger jag.– Jaså! Då har du kommit rätt, jag såg hur den startade, säger Dany och börjar berätta.För en vecka sedan, står han och tvättar bilen när han hör ett slirande ljud. En bil kör av vägen. Han ser rök. Efter att ha fått in alla syskonen i huset och ringt 911 – går han ut och ser att kvinnan bakom ratten har klarat sig. "Jag somnade", sa hon. Hon är i säkerhet, men nu har buskagen vid bilen tagit eld – och elden sprider sig. Fort. Dany ser hur lågorna närmar sig huset.Han springer tillbaka och tar den oregistrerade flakbilen – kör fram mot lågorna och röken som närmar sig landsvägen bredvid huset, och börjar köra upp sand. Fram och tillbaka kör Dany på vägen. Däcken sprutar sand och lämnar stora spår runt huset – en barriär mot elden.– Men hur visste du hur du skulle göra, frågar jag.– Jag såg det på på nätet. Det krävs antingen sand eller vatten. Och vi har inget vatten, så jag tog sand.NRA står det på Danys urtvättade t-shirt – National Rifle Association. Rätten att bära vapen är lika självklar här som att ha fyra stora stora bilar och en amerikansk flagga uppspikad på huset.Flaggan är trasig och färgen på husväggen flagnar.Danys 7-årga lillebror närmar sig sakta – jag frågar – är din bror en hjälte?– Ja, pretty much säger han, och vi skrattar.Den brända skogen bakom huset luktar lägereld. En trevlig doft.Under en halvtimmes bilfärd bort från Dany och hans syskon – mot Yosemites nationalpark, genom det fattiga samhället Mariposa, tränger det in en frän lukt i bilen och sticker i näsan. En brandman förklarar för mig: när det luktar så är det inte skog som brinner. Det är hus som brinner.Niklas Zachrissonniklas.zachrisson@sverigesradio.se

2 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 1 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, måndag.Temperaturen är nu hyfsat normal för årstiden i den franska huvudstaden, men jag har precis återvänt från en resa i trakterna runt Barcelona där mitt fokus handlat om det som inte är så normalt längre; det som uppstått i naturen som en direkt följd av klimatförändringarna.Torkan på den iberiska halvön börjar bli så allvarlig att en ekologisk grönsaksodlare jag träffade norr om Barcelona blickar mot gammal arabisk kunskap om att odla nästan helt utan vatten. Längs Medelhavskusten, norr om Barcelona, äter sig också höst och vinterstormarna allt längre in i stränderna. Många stränder har helt försvunnit och frågan är om den havsnära tågsträckan på riktigt ska kollapsa. Än så länge har de partier där havet raserat rälsen lagats och många tror ändå att vetenskapen ska hitta metoder för att hindra vågorna från att gröpa ur kusten ännu mer.Men det som drabbat mig mest är nog till sist ändå att resa i spåren av de stora skogsbränderna. Det är den katastrof som allra mest är här och nu. För två veckor sen, mitt under byfesten i den lilla staden Rocafort en bit upp i bergen, så ser borgmästaren hur lågorna närmar sig. Larmet kommer lite försenat – då har redan skogen brunnit ett tag en bit bort. Det är dit jag åker. När vi kör in i området som i folkmun kallas River Park känner jag brandlukten som en vass ton i bakgrunden. Hela dalen nedanför har brunnit och det har även många av husen. Gatan kantas av halvfyllda containrar. Jag tittar in genom ett trasigt fönster och ser det som varit en diskmaskin. Tallrikarna står fortfarande prydligt inställda i den deformerade plåtlådan, omgiven av glassplitter och ett halvt nedfallet undertak. Här bodde Raoul med sin muskulösa boxer Conrad, som räddades ur elden av en granne eftersom han själv var nere vid kusten och badade när elden med de trettio meter höga lågorna tog sig in i trädgårdarna. Övervåningen, som de inte kan gå in i längre till följd av rasrisken, har däremot mirakulöst klarat sig. På väggen precis vid ytterdörren hänger en massproducerad målning av helgonet Johannes Döparen som pojke med ett lamm under armen. Den är helt oskadd. Raoul berättar att det är andra branden målningen går helskinnad igenom. Som de säger, de som sitter i trädgårdarna längs gatan med utbrända hus: Det var ändå tur att elden kom på förmiddagen. Förödelsen var stor, men ingen dog. Så kanske Johannes Döparen ändå vakade över bostadsområdet? Man behöver inte vara överdrivet religiöst lagd för att tro på det. Cecilia Blomberg i Paris – just hemkommen från Barcelonacecilia.blomberg@sverigesradio.se

1 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 29 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skaven, fredag.I en skog omgiven av tiotusentals blåbär görs fåfänga försök att koppla bort kriget en liten stund.Etthundrafemtiosex, 156, dagar eller fem månader och fem dagar.Så länge har den ryska invasionen av Ukraina pågått.Vinterns iskyla har blivit en het sommar. En hel stad av Göteborgs storlek – Mariupol – har fullständigt lagts i ruiner. Och ockuperas nu av ryska styrkor. De som bor kvar lagar fortfarande sin mat utomhus över öppen eld.Ockupanterna ägnar mer tid åt att rensa ut ukrainska böcker i skolorna och lova ryska pass än att bygga upp de hus de bombat sönder och samman.Nya ruiner och döda varje dag. Exakt hur många, vet vi inte än.I staden Toretsk, där mina vänner Olga och Vladimir bor, var det ett äldre par och en mormor som dödades när deras hem i ett lågt trevåningshus träffades och förvandlades till en ruinhög i torsdags.Toretsk hette tidigare Dersjinsk och var under ett antal månader 2014 under kontroll av utbrytarna i Donetsk låtsasrepublik, tills staden befriades av ukrainska styrkor. Samma som hände med Slovjansk och Kramatorsk. Det vore det värsta, som kan hända oss, om det händer igen, sa Olga redan för sex år sedan.Hon och Vladimir tyckte myndigheterna borde rensa ut bland dem, som fortsatte att stödja utbrytarna och ryssarna, de som Olga och Vladimir såg som en slags ryska agenter.Nu visar undersökningar att sådana ryskstyrda agenter har funnits på flera håll och särskilt i ukrainska säkerhetstjänsten SBU. Därför kunde kärnkraftverket Tjernobyl med lätthet intas. Därför kunde städer som Melitopol och Cherson ockuperas tidigt när framförallt Mykolajev inte gick att besegra för ryska militären.Det pågår rättsliga undersökningar, flera av de misstänkta ryska agenterna har redan lämnat landet, andra har sparkats i väntan på rättegång.Olga och Vladimir ville, när deras stad befriats, att myndigheterna i Kiev rensade ut bland lokala politiska ledare och tjänstemän, som öppet samarbetat med Ryssland, som inte motsatt sig att staden under en tid togs över av ryskstödda styrkor. Borgmästaren, som samarbetade, byttes inte ut direkt sedan staden befriats. Hade Kiev gjort mer då för åtta år sedan hade kanske vi sluppit att räkna dagar och månader för det ryska kriget.Men det var blåbär till makthavare, som satt i Kiev då och de förstod inte faran med svekfulla illojala medborgare.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

29 Juli 20223min

Utrikeskrönikan 28 juli 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, torsdag. När temperaturerna kröp upp mot 40-gradersstrecket i Tyskland förra veckan rapporterades om en stor skogsbrand, sjunkande vattennivåer och en kvällstidning fick sätta rubriken: I dag är det varmare här än på Mallorca.Det är ju så att inga européer förhåller sig till den spanska partyön såsom tyskarna. Förra året landade fler tyskar på Mallorca än britter, skandinaver, fransmän, italienare och belgare tillsammans. Och sommaren 2022 ser förstås inte annorlunda ut.Palma fylls av de så kallade Ballermanngängen. Det är unga vuxna med partyhattar, paraplydrinkar och färgglada solglasögon; tänk svenska ungdomar på Ibiza, fast tyskar på Mallis. Med charterflygen landar också en alldeles egen musikgenre – Ballermanschlagern – som kan beskrivas som en slags disco-schlager-pop.Ni anar säkert att årets stora Ballermanhit är ett samtalsämne som undviks av de lågmälda landsmän som väljer att stanna hemma över sommaren, men i juli 2022 kan ingen välja att titta åt ett annat håll. För årets stora Ballermanhit ”Layla” har blivit en fråga på regeringsnivå och tvingat fram en sedlighetsdebatt där alla verkar vilja delta.Nog för att Ballermanlåtarna brukar heta ”Jag söp hela dagen” eller ”Jag har skitit i tunnelbanan”, men den här gången utspelar sig sången på en bordell. Den tre minuter och tio sekunder långa låten består till stora delar av orden ”la-la-layla”, men den text som i övrigt hinner sjungas har upplevts som så provocerande att ansvariga för stadsfestivalerna i Düsseldorf och Würzburg har bestämt sig för att bannlysa låten. ”Vi kan bestämma vad vi vill lyssna på, och vi vill inte höra den här låten”, sa de.Motreaktionerna lät inte vänta. Ledarsidor satte ned foten mot upplevd överdriven politisk korrekthet och artisterna som gjort låten, DJ Robin och Schürze, sa att de inte förstod kritiken alls. Justitieminister Buschmann tog tid från skissande på nya coronarestriktioner till att påpeka att han anser att man kan tycka illa om musik utan att förbjuda den. Düsseldorf och Würzburg försvarade sig med att det inte rörde sig om någon lagligt bindande bannlysning av låten.I helgen rapporterade tidningen Welt att fyra barer på Mallorca som frekventerats av tyska besökare stängts av myndigheterna, efter att ha serverat alkohol till minderåriga och efter stängningstid. Men de festglada unga tyskarna behöver kanske inte oroa sig. När jag i måndags eftermiddag tog en S-Bahn ut till sjön Wannsee läckte Ballermannhits ur min grannpassagerares hörlurar hela vägen till stranden. På stadsfestivalen i Düsseldorf bröt allsång ut till en instrumental version av Layla. Och förra veckan var det varmare i Tyskland än på Mallorca.Dennis Jörnmark, Berlindennis.jornmark@sverigesradio.se

28 Juli 20223min

Utrikeskrönikan 27 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, onsdag. – Jag är advokat, säger tjejen som sitter snett mitt emot i bastun. Hon säger det såklart inte rakt ut sådär, apropå ingenting. Det är jag som har frågat efter att ha samlat lite mod, för hon och hennes kompis pratar ryska med varann. Det är inte helt ovanligt att man hör ryska i den finländska huvudstaden, men nu är det andra tider: corona och invasionen av Ukraina. Det har fått mig att undra vad de gör i Helsingfors. Den här dagen i bastun har det nämligen bara gått några få dygn sedan Ryssland släppte på sina utreserestriktioner som gällt under pandemin. Den ena tjejen visar sig bo här, och den andra – advokaten – är på besök. Hon och hennes kille passar på nu när det blev fritt fram. ”Men du då?”, frågar hon tillbaka, ”vad jobbar du som?” ”Journalist”. Då börjar hon berätta.– Jag är advokat åt Aleksandra Skochilenko, du känner kanske till fallet? Undrar hon och fortsätter:– Det är internationellt uppmärksammat. Det var hon som klistrade på lappar med information om kriget i Ukraina över prislapparna i en mataffär i St. Petersburg. Nej, är det sant? Tänkte jag. Gud, vad spännande – hon måste ju ställa upp på en intervju! Och det gör hon.Dagen därpå ses vi igen på ett café, lite mindre slumpartat och lite mer uppstyrt den här gången. Advokaten, Yana Nepovinnova som hon heter, berättar om Aleksandras fall. Att hon riskerar 10 års fängelse för lapparna med informationen om situationen i Ukraina, att hon behandlats dåligt i fängelset i väntan på rättegång, och att de är oroliga över att hon kanske får ett högre straff på grund av hennes sexualitet. – Det är en ny verklighet för invånarna i Ryssland, säger Yana. Samtidigt – där på caféet – går det inte att missa att det också är en annan verklighet för ryssar även utanför Ryssland. Det syns när kaffet ska betalas. Yana tar fram kontanter för att betala sin latte, för hennes ryska kort funkar ju inte här. Hon berättar att hon och hennes kille ska tillbringa de sista timmarna i Helsingfors med att shoppa; gå i affärer som inte längre finns hemma i Ryssland. Hon suckar och börjar rabbla upp flera stycken som de ska besöka. Ja, de tänker till och med försöka hinna till Ikea. Sist under intervjun, på frågan om hon vill tillägga något, säger Yana att hon är glad och tacksam att internationell media lyfter Aleksandras fall, för det är ju inte något som Kreml-trogna medier rapporterar om. Vill man försöka få tag i annan typ av information, sådan som ryska staten inte tillåter, behöver man ha ett VPN – en tjänst som gör att man kan surfa som om man var utanför landgränserna.– Jag har faktiskt fixat ett VPN åt en äldre släkting, lägger Yana till. Släktingen tittade nämligen bara på stats-tv innan, men nu är hon också en flitig Youtube-användare.– Nu kan hon skapa sig en egen bild av vad som händer, men det har också varit tufft för henne, för nu förstår hon ju vad som pågår, säger Yana. Sara Sundberg, Helsingforssara.sundberg@sverigesradio.se

26 Juli 20223min

Utrikeskrönikan 26 juli. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Budapest, tisdag.Den europeiska värmen har märkts av överallt, så även här. 41 grader visar min mobil när jag tar upp telefonen för att ladda ner en app som jag ska hyra en cykel genom. Min kollega som ska hjälpa mig tolka ungerskan lovar och svär att det här är det bästa sättet att ta sig runt på – det är ju väldigt mycket trafik i stan just nu. Men när solen gassar på så det nästan känns mer under huden än utanpå, när det börjar trycka i huvudet, undrar jag om det ändå inte hade varit värt lite extra färdtid i utbyte mot luftkonditionering.För bara några dagar sen stod all trafik över Margaretabron som vi cyklar på stilla. Två-tretusen demonstranter ungefär blockerade vägen för att visa sitt missnöje mot Orbáns regerings nya skattereform, som vissa kritiker menar gör det svårare att driva små företag. På bron här över Donau satte sig vissa ned i protest och blev bortburna av poliser.Cykelbuden, med sina uniformer i knallblått och ceriserosa och sina takeaway-boxar, blev också en symbol för dessa demonstrationer. De gick ihop och organiserade till och med en av alla protester eftersom deras arbetsgrupp för det mesta ingår i det sätt att skatta på som demonstranterna hade velat ha kvar.Ett cykelbud i synnerhet hamnade på bild i flera tidningar när han skakade hand med ministern för teknologi och industri under en demonstrationskväll. Ministern åt middag i närheten och en politiker från ett av oppositionspartierna tog med sig cykelbudet till restaurangen i fråga för att de skulle prata. Det bestämdes att budet skulle träffa ministern två dagar senare och lämna över en kravlista, som representant för demonstrationsrörelsen i allmänhet och cykelbuden i synnerhet. Bland annat fanns ett krav om att införa de nya skatteändringarna från och med januari istället för om bara några veckor i september.Jag cyklar på efter min kollega och märker att i den delen av Buda-sidan som vi befinner oss på nu har cykelvägen tagit slut och förvandlats till en trefilig väg där vi nu färdas mellan bilarna. Andra cyklister sicksackar förbi och det känns svettigt både att vara i värmen och att navigera trafiken. När vi kommer fram till vår slutdestination – ett café i första distriktet där vi ska träffa en av demonstranterna – drar jag ändå en lättnadens suck.Och vad gäller cykelbudet och ministern – sagt och gjort. De träffades över en kopp te i en halvtimme. Efteråt sa budet att de egentligen ”inte kommit fram till någonting”. Och demonstrationerna fortsatte även efter det i Budapest – trots de fyrtio graderna. Dzenet AlisehovicDzenet.alisehovic@sverigesradio.se

26 Juli 20222min

Utrikeskrönikan 25 juli. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, måndag.De senaste veckorna har jag levt två parallella liv. Det ena på hemmaredaktionen i Stockholm, där jag nära och noggrant följt med i vårt svenska nyhetsflöde för att kunna prata om det som är relevant för Sverige i radio. Men på lediga dagar, och vid andra tillfällen då jobbet tillåtit, har jag placerat mig själv här i London och i det brittiska flödet. Jag har läst nyhetsbrev, morgontidningar, skvallerpress och ändlösa Twittertrådar. Jag har hängt kvar på redaktionsgolvet och stirrat på de stora skärmarna där bland annat BBC-sändningarna rullar ljudlöst, för att åtminstone få en uppfattning om vad som är dagens stora grej. Jag har till och med försökt se ikapp tv-serien The Crown i hopp om att den historiska tillbakablicken ska ge mig plötslig insikt i varför det brittiska samhället blivit som det blivit. Men, mer än något annat har jag lyssnat på radio. Just BBC:s radiosändningar har fått gå i mina lurar så fort jag fått chansen. Jag har i och för sig under lång tid lyssnat väldigt mycket på brittisk radio och poddar, men nu då jag ska rapportera härifrån under sommaren så är insatserna större. Det är ju inte omöjligt att jag faktiskt behöver kunna förmedla det jag tar in, vidare till er lyssnare.Tyvärr visar det sig att jag har svårt att fokusera på innehållet eftersom en av få saker som intresserar mig mer än Storbritannien är dialekter. Brittiska dialekter visserligen, men ändå. Det här gör att så fort en ny person hörs i det program jag råkar lyssna på så är min första tanke inte: Vad har den här personen att berätta? Utan: Varifrån kommer den här personen?Vi tar några exempel på hur det kan låta i mitt huvud:Hon pratar som fotbollsspelaren Stuart Dallas, Nordirland då. Cookstown kanske jag gissar och konstaterar utan att dubbelkolla att det förmodligen är rätt.Den här killen har ett sch-ljud där det borde vara ett k-ljud, garanterat en ”scouser”, som Liverpool-borna kallas.Han låter som Rob Brydon, han från den fantastiska tv-serien ”The Trip” där två komiker åker på en matresa på den engelska landsbygden. Han är från Wales vet jag. I just det här fallet introducerades intervjupersonen också som ”minister för Wales” vilket förstås var en ledtråd, men ett rätt är ett rätt.Som ni förstår påverkas förmågan att faktiskt ta in vad som sägs av letandet efter ledtrådar i en konsonant eller en diftong, och förståelsen försämras ytterligare då jag sedan febrilt söker i internets tassemarker efter bevis på att någon för mig helt obekant intervjuperson faktiskt kommer från nordvästra England. Jodu, här finns en intervju med BBC Radio Cumbria från 2013, där finns nog kopplingen.Så trots att jag länge, och med ökad intensitet sedan jag visste att jag skulle åka hit, har lyssnat på så mycket radio att jag borde veta allt om Rishi Sunak och Liz Truss, om skillnaden på Rugby Union och Rugby League och om hertigen och hertiginnan av Cambridges förehavanden, så vet jag faktiskt inte vad som gått in. Vi lär väl märka helt enkelt.Jag kan i alla fall lova att jag kommer skärpa mig då jag själv åker ut och pratar med folk. Att fokusera på vad de säger och inte hur. Så att inte alla mina följdfrågor lyder: ”Låt mig gissa... Southampton?”Elias Wahlberg, Londonelias.wahlberg@sverigesradio.se

25 Juli 20223min