Smärta som en snöboll: Johan Mathias Sommarström, Stockholm

Utrikeskrönikan 30 september. 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, måndag.

Jag tänker på mörkret och snöbollen.

På alla bilder som jag får skickade till mig från Gaza och Libanon, lemlästade, döda, förtvivlade människor – de som förlorat sina hem, sina arbeten, sina vänner och familjer.

Sedan Gazakriget började har jag fått oräkneliga meddelanden och bilder. Hopplöshet och förtvivlan. Död och blod.

Eländet är som en snöboll i utförsbacke.

Känslorna som byggs likaså.

Det börjar som en vit liten boll som rullas neråt.

För varje meter byggs den på, blir större. Smutsig snö tränger sig in, det mörka.

Samma sak med känslorna. Hur mycket finns det plats för i en kropp egentligen, i ett bröst innan det exploderar?

Hur mycket elände orkar man innan man tittar bort eller går sönder eller slutar bry sig ?

Snöbollen fortsätter att rulla, fortsätter att suga åt sig grådaskig snö, smuts.

Samma sak med bilderna från Gaza, de fortsätter att strömma in men orkar folk ta till sig det längre? Och nu har vi ett nytt krig, i Libanon, som ingen vet vart det ska ta vägen, fler döda, mer elände.

Det har snart gått ett år sedan Hamas vidriga terrorattentat mot södra Israel, ett år sedan dansande ungdomar abrupt avbröts av hundratals raketer och beväpnade terrorister som urskillningslöst dödade dem de kom åt, kidnappade. De som överlevde kommer alltid att leva med traumat.

Ett år sedan de pittoreska kibbutzerna istället för trygga hem, blev en vaken mardröm där familjer slets ur sina sängar och dödades i skyddsrum.

Det har snart gått ett år och så mycket har hänt.

Vi har sett så mycket hat, sprickor som vidgat sig till bottenlösa avgrundsdjup, inom samhällen och mot främlingar.

Ett år fyllt av förluster och smärta för så många.

Hoten mot Israels existens, vägran att fördöma Hamas terrordåd, det ihärdiga blundandet för de många vanliga människor, de många civila, barnen som dödas i Gaza, oviljan att släppa in tillräckligt med förnödenheter. Bosättarnas våldsamma och egoistiska övergrepp på Västbanken. Rasismen. Åsiktsklyftor som växer och kanske aldrig kan repareras.

Det har varit ett mörkt år, där lager på lager av elände lagts på likt snöbollen som rullar ner för sin backe.

Tillslut stannar snöbollen, kanske bryts sönder.

Det är bara att hoppas att det andra eländet också gör det snart, även om vi inte kan se den verkliga backens slut, den tycks snarare bara bli längre och brantare, lagren av elände läggs på. Hur länge ska vi orka?

Johan Mathias Sommarström , Internationell korrespondent
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se