De döda julhälsar: Andreas Liljeheden, Bryssel

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent i Bryssel.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Jag traskar omkring på en av Bryssels klassiska marknader – Jeu de Balle i de slitna gamla kvarteren Les Marolles. Där barer och restauranger varvas med antikvitetsbutiker.

Jeu de balle är kanske mest känd för att det är här den belgiska serieikonen Tintin köper en fartygsmodell till sin vän Kapten Haddock i albumet ”Enhörningens hemlighet”.

I verkligheten är det sällan man hittar vackra fartygsmodeller här – det mesta är rätt slitet.

Men det är alltid kul att gå runt och titta på alla gamla prylar, husgeråd, tavlor, leksaker, trasiga instrument, slitna möbler och kläder som ligger lite huller om buller i lådor och på marken.

Men det finns en sak som säljs här, som jag alltid har förundrats över.

Foton.

Andra människors privata bilder. Frågorna som det väcker är många.

Hur har de hamnat här? Finns det dem som säljer sina familjealbum? Vad kan man få för det? Eller är det döda människors foton?

Och framförallt – vem köper någon annans bilder?

Är det ensamma människor som saknar egen familj?

Är det personer som vill skapa sig en annan identitet med någon annans släkthistoria? Eller bara drömma sig bort i någon annans verklighet?

Jag frågar en av försäljarna, Anas. Ja, det är ofta döda människors foton som säljs här säger han, bilderna kommer som delar i dödsbon.

Och vem som köper. Det är lite olika.

– Det finns samlare som vill bevara en gammal kultur, en historia, eller fotointresserade eller andra som bara köper på kul, säger han.

Anas säljer inte bara foton utan också kuvert som innehåller andra människors privata brev. En antikhandlare från Japan köper en hel bunt.

Jag bläddrar försiktigt bland bilderna i en av Anas lådor. De döda lär väl inte bryr sig men jag får ändå lite skamkänsla, som att jag smygtittar in i någon annans privatliv.

Där finns flera julbilder. Ett svartvitt foto på en ung flicka med texten Meilleurs voeux pour Noël et nouvel an. God jul och gott nytt år.

Och ett annat svartvitt foto på en hel familj. En kvinna i blommig klänning, man i kostym och två små barn. Där står det på italienska: Buon natale e prosepro capo d’anno. På baksidan finns det en handskriven hälsning, daterad 17 december 1964.

Där finns också ett större foto i färg på Saint Nicolas. I knät på det utklädda helgonet sitter en bebis i full julutstyrsel med en tillhörande clownliknande prickig mössa.

Foton på familjemedlemmar som en gång i tiden skulle skänka varma julhälsningar till mottagaren. Men som nu ligger och blir fuktiga i Anas låda på en regnig marknad i Bryssel.

Det känns lite sorgligt.

Samtidigt slår det mig att det kanske finns något vackert i den här smått bisarra försäljningen av någon annans bilder.

Istället för att kastas och glömmas bort finns de ju kvar. Och vem vet, kanske kan de fortfarande skänka lite julstämning och glädje till andra människor.

Om inte annat kunde jag själv inte låta bli att dra på smilbanden när jag såg den skrattande lilla pojken med den prickiga clownmössan. Och så blev det ju trots allt ett ämne för en julkrönika i Sveriges Radio.

God jul önskar Andreas Liljeheden på Jeu de balles marknad i Bryssel
andreas.liljeheden@sverigesradio.se