Axel Kronholm: En varm kopp hopp

Utrikeskrönika 8 december 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul, onsdag.Håll i er nu, för nu blir det sanningar – obehagliga sanningar.Jag känner en kille som jobbar på Tunabyggen, Borlänges allmännytta, han har sagt att invandrarna på Tjärna ängar bryter upp golvet i sina lägenheter för att odla potatis där. Ibland grillar de också kyckling direkt på golvet.Det är sant, han har sagt det.De gör tydligen så i sina hemländer, men hallå, nu är de ju i Sverige.Exakt det där fick jag höra av en bekant för sisådär 30 år sedan.Min bekanta kan inte ha varit särskilt kritiskt tänkande, för om man skulle bryta upp golvet i en lägenhet inte tusan hittar man odlingsbar jord under. Särskilt inte i de hyreshus han talade om. De hade nämligen källare också och under källaren ger jag mig tusan på att det är en rätt rejäl betongsula. Och om man mot förmodan skulle lyckas hacka sig genom den vore det tveksamt om det fanns tillräckligt mycket solljus för att odla potatis.Sedan undrar jag, om de nu grillade kyckling direkt på golvet, hur kom det sig att elden inte spred sig, eller att de överhuvudtaget stod ut med röken.Men det är lätt att ha åsikter, tvärsäkra sådana om sådant man inte egentligen känner till, sådant man kanske är lite nervös över.Som de första utomeuropéerna som kom till Borlänge på 80-talet och faktiskt åt vitlök. De var ju sådant vi borlängebor åt i pulverform. Vitlökspulver i glasflaska. Måttliga mängder, alltid måttliga mängder så man inte – gud bevars – luktade VITLÖK sedan.Eller som blå tunnelbanelinjen i Stockholm som lite nedvärderande kunde kallas ”vitlöksexpressen”. Just för att så många med utomeuropeisk bakgrund bodde längs blåa linjens stationer. De luktade faktiskt lite vitlök där ibland.Men säg den svensk som nu inte äter vitlök. De flesta älskar vitlök, precis som Hummus, Baba Ghannoush, kebab och basmatiris som alla slagit igenom i spåren av de utomeuropeiska köken. Jag väntar bara på ayrans stora genombrott.Så tack, utomeuropéer, utan er hade vi levt på svartpeppar och dill fortfarande.Det är intressant att i sociala medier följa folks fördomar om Mellanöstern. Jag medger, långt ifrån allt är perfekt här, det finns många brister, väldigt många – mycket elände, men också så många missuppfattningar. Många som uttalar sig har aldrig varit här, eller möjligen kanske en vecka men aldrig delat måltider i familjer hem, druckit te och spelat brädspel med gubbarna på tehusen, deltagit i livliga politiska diskussioner eller varit med på begravningar och bröllop.Men det är ändå lätt att ha en åsikt ”för man vet ju hur det är”. Hur dom är.Särskilt när man får sina fakta från killar som jobbar på Tunabyggen, eller från någon som känner någon som är gift med någon som har en kusin som jobbar på Tunabyggen.Tunabyggen (förlåt Borlänges allmännyttiga bostadsbolag, ni är liksom ett exempel här bara) men Tunabyggen finns också utomlands.Igår var jag i Bagdad. Träffade en milisman som varit med och kidnappat västerlänningar, attackerat amerikaner men också besegrat IS.Han berättade att svenskar är trevliga men minsann lite barbariska.Hans vän har nämligen flyttat till Sverige och gift sig med en svensk kvinna. Obegripligt. De fick barn, istaffurallah. Men barnet dog. För i Sverige sätter man alla nyfödda barn i en balja med is, eller så låter man dem bada i isvak. Barnet hade ju blod från Mellanöstern så han tålde inte is-chocken. Det är vanligt, väldigt vanligt att man gör så med nyfödda i Sverige, låter dem kylas ner i is.Det berättade han för mig på allvar. Så det finns minsann byfåne-uppfattningar om Sverige också.Jag försökte övertyga honom om att det inte är sant, vi tar hand om våra barn, men jag tror inte han övertygades. Iraks kille som jobbar på Tunabyggen har nämligen sagt att det är sant, och då måste det vara så.Johan-Mathias Sommarströmjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

8 Dec 20213min

Utrikeskrönikan 7 december. 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel tisdag,När du, kära lyssnare, reser ut i Europa om några år, så kommer du kanske få en helt ny sedel i din hand. En ny sedel med lite mer kött och blod - eurolapparna ska nämligen få ansikten.Det var igår som Europeiska centralbanken, ECB, sa att nu, 20 år efter att euron lanserades, är det dags för en ny design. En design som medborgarna kan identifiera sig med.Och visst, det är rätt svårt att knyta an till dagens eurosedlar som pryds av opersonliga byggnader och broar så tanken är säkert god. Men frågan som direkt dök upp i mitt huvud var: hur i herrans namn ska de kunna enas om vilka ansikten de ska sätta på sedlarna.För det är en oerhört känslig fråga. Så pass känslig att de där broarna och byggnaderna som vi ser på sedlarna idag inte är riktiga. Det är fiktiva byggnader och låtsasbroar, just eftersom man inte kunnat välja ut vilket lands landmärken som ska pryda lapparna. Att välja ut personer är sannolikt ännu svårare.Det är ju svårt nog att göra i ett land där det inte sällan leder till het debatt.Tänk dig samma övning i 19 länder. 19 euroländer där alla har sina särskilda nationalhjältar men där det bara finns totalt sju sedlar att sätta ansikten på.Oavsett hur man gör så kommer majoriteten av euroländerna inte få någon av sina landsmän på sedlarna.Så hur ska man då välja bland EU:s alla historiska celebriteter?Genom en typiskt invecklad EU-process så klart.Först ska ECB skapa fokusgrupper som ska hämta in åsikter från vanliga medborgare om vilka teman de vill se på de nya sedlarna.Sen ska en rådgivande grupp bestående av allt ifrån historiker, konstnärer, arkeologer och designers från alla euroländer enas om ett urval.Sen blir det designtävling och ytterligare en runda med inhämtning av synpunkter från vanligt folk.Innan vi kommit fram till år 2024 och ECB:s råd, dvs styrelsen och representanterna från euroländernas centralbanker, ska sätta sig ner och fatta beslut.Risken är, tror jag i alla fall, att den här typiskt långdragna EU-processen också landar i en typiskt tråkig EU-kompromiss.Att man tillslut enas om minsta gemensamma nämnare i form av en rad slätstrukna figurer som alla kan acceptera men som få medborgare kan relatera till.Som i fallet med EU-byggnaden som jag befinner mig i just nu. Rådsbyggnaden här i Bryssel där EU-ländernas ministrar träffas på möten. Den har fått sitt namn efter Justus Lipsius. Handen upp alla lyssnare som kan relatera till honom, eller ens vet vem han var.Men mitt främsta stalltips till ansikte på sedlarna är trots allt en person som nog nästa alla européer känner till. Han som knåpat ihop den här:Ode to JoyAtt Beethoven hamnar på en av sedlarna borde vara en lågoddsare. En del av hans nionde symfoni har trots allt blivit unionens hymn.Det ansiktet och det yviga hårsvallet skulle i alla fall göra inbitna EU-vänner glada. Å andra sidan har de nog redan hittat andra sätt att knyta an till EU än via sedlarna.Det här är Andreas Liljeheden, i Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

7 Dec 20213min

Utrikeskrönikan 6 december. 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm måndagBåda ögonen var igenmurade, blåsvarta, som på en utslagen boxare. Men 60 årige Tofiq Jagublu är ingen boxare, utan oppositionspolitiker i Azerbajdzjan. Tillsammans med andra oppositionella krävde han att en annan känd oppositionspolitiker skulle släppas vid en demonstration i Baku för några dagar sen.Jagublu och flera andra greps, fyra av dem är fortfarande borta. Jagublu var övertygad om att han också skulle försvinna när han med en plastpåse över huvudet kördes ut ur stan. Han höll på att kvävas, men lyckades bita hål i plasten, samtidigt som poliserna fortsatte slå honom.Han släpptes ur bilen på ett fält och var säker på att hans sista stund var kommen, men efter att ha slagits halvt medvetslös lämnades han och bilen åkte iväg.Sedan 2003 styrs Azerbajdzjan av Illham Alijev och hans familj, som en diktatur, ändå vill regimen framstå som ett land med demokrati och fria val. Ett sätt har varit genom att muta europeiska politiker, i så kallad kaviardiplomati.På så vis lyckades Azerbajdzjan, som är medlem av Europarådet, stoppa en rapport om politiska fångar 2013 och få sina fuskval godkända av speciella valobservatörer från Italien och Tyskland bland annat, som fått rejäla summor för att ge rätt bedömning av valen.Detta beskrivs detaljerat i en fransk dokumentär, som precis visats på SVT. Se den!För Azerbajdzjan är inte det enda postsovjetiska land som ägnar sig åt det som tjusigt kallas för kaviardiplomati, som hittar lyxlirarna, som är mutbara och önskar sig ett liv i sus och dus och fullständigt struntar sådana som Jagublu eller den modiga journalisten Khadija Ismajlova, som avslöjat det mesta av korruptionen i sitt hemland och fortfarande betalar ett högt pris för det.Inte längre fängslad, men hon får inte lämna sitt land.Azerbajdzjan har undertecknat ett antal människorättsfördrag, inklusive den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som lovar att respektera mötesfriheten och att förbjuda tortyr och misshandel av polisen.Azerbajdzjan är medlem av Europarådet, utan det medlemskapet skulle inte landets medborgare kunnat söka rättvisa i Europeiska människorättsdomstolen i Strasbourg, när de vägrats sin rätt i hemlandet.Domstolens statistik är talande, flest fall anmäls från auktoritärt styrda länder som Ryssland, Turkiet och Azerbajdzjan.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

6 Dec 20213min

Utrikeskrönikan 3 december 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, fredag.Just nu är det regn och långvarigt strömavbrott, på grund av att en lokal relästation brunnit ner. Nio dagar kan det bli. Den inte så miljövänliga bensindrivna generatorn surrar på och sprider bensinångor över trakten. Men så kan det vara. Betydligt enklare, ja till och med extremt mycket hårdare tillvaro har de krigare inom Oromo Liberation Army som jag träffade för bara några dagar sedan. En väpnad grupp som strider mot regeringen i Etiopien, där ett annat liv, en annan verklighet.Besöket där i gränstrakterna mellan Kenya och Etiopien hade föregåtts av tystlåtna diskreta möten i Nairobi, via krypterade chattar. När vi sedan efter krånglig logistik var framme där bland de ruffsiga unga krigarna, med etiopiska berg och brölet från dromedarer i bakgrunden, så var det svårt att inte charmas. Det kanske låter konstigt. Men så var det. Här handlade det om unga människor som dansade och sjöng kampsånger, tjejer som traskade runt med automatkarbiner över axeln som fnittrade lite generat när de såg min kamera. På ett sätt var det som att besöka ett ungdomsläger var som helt i världen.Det fanns en energi, en livsglädje här, även om det var inramat av uniformer och kulsprutor. Och på yttersta allvar. Det här är på liv och död. Och det var då jag kom på det – jag har sett det här förut. Jag har charmats av gerillaromantiken tidigare. Liknande scener såg jag vid en skyttegrav i Eritrea för länge sedan. Unga människor med samma patronbälten i svart läder, samma ruffsiga frisyrer, samma energi som kommer av att ”idag lever jag, i morgon kan jag vara död”. Och jag är inte den förste som charmats.Det gäller också en hel generation reportrar som följde 60-och 70-talens befrielserörelser, från Zimbabwe till Guinea-Bissau.Kalashnikovs ute i bushen, unga som drömmer om en bättre framtid, att bli av med oket från en tidigare härskare. Samma gerillarörelser som sedan segrade, men som utan undantag förvandlades till korrupta diktaturer. Då hade reportrarna som charmats redan åkt hem till London, Paris eller Stockholm för att skriva om annat, kanske som ett sätt att hantera sin besvikelse över det som inte blev. Däri inget nytt egentligen.Det som var nytt för mig denna gång var dock den storm som mötte mig på sociala medier, på epost. Hur snabbt det spreds, denna nyhet att jag varit och träffat en av parterna i det etiopiska inbördeskriget, som ett av få medier.Jag fick ett glatt mail från en oromo-kvinna i Australien, men det dränktes snabbt i en flodvåg av kritiska, gränsande till hotfulla mail från de som stödjer den etiopiska regeringen och premiärminister Abiy Ahmed.De flesta mailen var misstänkt lika i sina budskap och formuleringar, vilket tyder på att en hel del är koordinerat. Etiopien är idag ett extremt polariserat land. Och vad hatet och hoten kan resultera i har vi sett under det senaste året på slagfälten i landet. Men allt började på sociala medier. Krig och konflikter börjar med ord. Sen blir de handlingar. Det får man inte glömma bort.Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se

3 Dec 20213min

Utrikeskrönikan 2 december 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, torsdag morgonFör ett par år sen gick jag omkring på gatan i mina kvarter i Stockholm. Jag hade något ärende men jag var så inne i ljudboken jag lyssnade på att jag istället bara planlöst vandrade in och ut i olika butiker.Plockade förstrött upp vaser och andra pinaler och ställde ned dem igen. Boken, Bad Blood, Ont Blod, av den granskande Wall Street Journal-journalisten John Carreyrou var så fängslande. Jag kunde inte fokusera mina tankar på något annat.Och just nu håller den makalösa verkliga berättelsen om techbolaget Theranos implosion på att få sin upplösning i en rättssal utanför San Francisco. Huvudpersonen och grundaren av företaget, den säregna Elisabeth Holmes står åtalad för flera fall av bedrägeri.Under en tid var Theranos ett av de högst värderade techstartup-bolagen i världen, många trodde på Elisabeth Holmes löften om att hennes uppfinning skulle förändra världen. Idén var lika enkel som banbrytande, med bara ett litet stick i fingret och några få droppar blod skulle man med hjälp av en bärbar maskin inte helt olik Apples stilrena produkter, kunna genomföra hundratals olika tester.En teknik som lovade att revolutionera sjukvården och göra omständliga blodprovsprocedurer obsoleta. Elisabeth Holmes stjärna steg snabbt, hon prydde omslagen till Forbes och Fortune med sin Steve Jobs-inspirerade look i svart polotröja.Och några av världens mest inflytelserika och mäktiga personer investerade hundratals miljoner dollar i företaget och satt i styrelsen.Mediemogulen Rupert Murdoch och USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger bland andra. Som mest var företaget värderat till 9 miljarder dollar, över 80 miljarder kronor.Men problemet var bara att Theranos-maskinen inte fungerade som Holmes sagt. John Carreyrou kunde med hjälp av visselblåsare i företaget avslöja att den lilla smidiga apparaten inte kunde göra ens i närheten av så många tester utlovats, och att resultaten ofta var felaktiga. Elisabeth Holmes anklagades för att medvetet vilseleda medarbetare och investerare och inom loppet av ett par år hade företaget kollapsat.Och nu står alltså grundaren Elisabeth Holmes, som setts som techbranschens nya underbarn, inför rätta i ett fall som uppmärksammas stort här i USA. Köerna av människor som vill se henne vittna ringlar långa utanför domstolen. Hon nekar till brott och har de senaste dagarna hävdat att hon manipulerats och utnyttjats av sin dåvarande pojkvän och affärspartner. Något han bestämt förnekar.Reportern John Carreyrou blev prisad för sitt avslöjande, och hans granskning av Theranos banade väg för en mer kritisk mediebevakning av techbranschen, enligt en genomgång nyligen av New York Times.Carreyrou producerar just en podcast om den pågående rättegången mot Elisabeth Holmes. Något nytt att ha i lurarna och låta mig uppslukas av.Cecilia Khavar, Washingtoncecilia.khavar@sverigesradio.se

2 Dec 20213min

Utrikeskrönikan onsdag 1 december 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris Onsdag, Frankrikes första dam, president Emmanuel Macrons fru Brigitte Macron har hamnat i blåsväder. Hon är en mycket diskret person så det hör inte till vanligheten. Men när Madame Macron fick frågan vad hon tyckte om att Frankrike nu fått sitt eget hen iel, som är en blandning mellan han il och hon elle, sa hon: "Franska språket är så vackert, och två pronomen räcker." Men det finns det många som inte håller med om. Till exempel alla de som varken vill definiera sig som kvinnor eller män. Enligt en undersökning från det franska opinionsinstitutet IFOP gäller det för 22% av de franska 18-30- åringarna. Dessa har nu alltså fått ett personligt pronomen på prov när ordboken Le Petit Robert tagit in ordet i sin digitala upplaga. Men de språkliga hindren för den gruppen stannar inte där. Det franska språket är ju som bekant otroligt könsfixerat. Alla substantiv är antingen maskulina eller feminina, vilket bestämmer vilka artiklar man ska använda och hur adjektiven ska böjas. Även verbformerna ändras i vissa fall, beroende på om det är en man eller kvinna som gör något. Till exempel: "en vacker pojke" översätts till "un beau garcon ", medan "en vacker flicka" blir "une belle fille". Ett neutralt sätt att beskriva vacker finns inte i ordboken, än. Även om jag såg fusionen belleau föreslås i en text om inkluderande språk. Vän av ordning skulle dock påminna om att den maskulina formen i franskan också har en neutral funktion. Till exempel: Om du behöver ett personligt pronomenen för en grupp på låt oss säga 19 kvinnor och en man tar du den manliga varianten för dom ils. Om snubben skulle behöva gå iväg ett slag är det dock den feminina varianten elles som gäller. Varför detta är självklart blir det allt svårare att förklara för unga kvinnor. När jag berättade om införandet av pronomenet iel hen för min 16-åriga dotter så var hennes spontana reaktion: "Wow, vad bra!" När jag sedan tillade: "Så framöver blir det en tredje form för alla pronomen, adjektiv, artiklar och verbändelser att läsa sig.", blev hon helt vit i ansiktet. Det var bland annat med tanke på sådana som hon som inte har franska som modersmål som utbildningsminister Jean-Michel Blanqer försökte argumentera mot införandet av iel. "Våra unga och invandrare har det tillräckligt tufft som det är med detta svåra språk."Ett enklare alternativ är ju att banta språket till att mer likna det svenska, så att både pojkar och flickor är vackra, helt enkelt.Istället för att lägga till en tredje form tar man bort en, förslagsvis den maskulina då för att det inte ska kännas så mossigt. Å andra sidan, vilket är syftet med språket? Förutom att kunna förstå, göra sig förstådd, och visa vem man är? En möjlighet att uttrycka sig exakt? En möjlighet att få sjunka in i en värld av nyanser och rikedomar?Då är det ju välkommet med nya uttryck, som sätter ord på samtiden. Det blir spännande att följa det franska språkets modernisering. För jag håller med Brigitte Macron. Franskan är så vacker. Men det räcker ju tyvärr oftast inte med att vara vacker. Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigeradio.se

1 Dec 20213min

Utrikeskrönika 30 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, tisdag.Antivaxx-rörelsen hörs allt högre på vissa platser runt om i världen. I Australien och Nya Zeeland har det den senaste tiden varit flera stora demonstrationer i ländernas största städer. Det man protesterar emot är inte bara uppmaningen från myndigheterna att ländernas befolkning ska vaccinera sig mot Covid-19. Man visar en stark avsky mot de regelverk som kommer med allmän vaccinering. Regler som att alla som jobbar inom sjukvården eller andra viktiga samhällsfunktioner måste vara vaccinerade för att få gå till jobbet eller att bara de som är vaccinerade är välkomna på krogen.Det är något som man kan ha många åsikter om, både för och emot.I flera av de sydostasiatiska länderna har det också varit folkliga protester som har med vaccinering att göra. Men då om att det inte finns tillräckligt med doser, att det tar för lång tid för befolkningen att bli vaccinerade och en orättvis fördelning.Till och med i det i vanliga fall så vaccinskeptiska Filippinerna har det förekommit protester mot att myndigheterna inte har lyckats få ut covid-vaccin till befolkningen snabbt nog.I Thailand byttes kraven från pro-demokratiska till att regeringen måste avgå för att man inte lyckats få fram tillräckligt med vaccin till befolkningen.Visst finns det vaccinskeptiker i länderna, men det handlar framför allt om vilket vaccin man ska få. I flera länder finns det en utbredd misstro mot de kinesiska vaccinen.Bortsett från frågor om de kinesisktillverkade vaccinens säkerhet och effektivitet har framför allt thailändska, laotiska och kambodjanska kritiker sagt att ländernas regeringar har för stort förtroende för de kinesiska vaccinen. Många menar det visar att ländernas regeringar gör sig allt mer beroende av Kina. Med tanke på att tillgången av vaccin har blivit en politiskt kopplad fråga kräver allt fler som är skeptiska till Kinas ökade inflytande i regionen de Kina tillverkade vaccinen ska ersättas med doser som kommer från andra delar av världen.Sedan en tid vaccineras alla skolelever i Thailand. Nyligen trendade hashtagen "Pfizer för studenter" högt på sociala medier. Det finns flera orsaker till det. Några säger att det beror på att det finns en oro hos unga för biverkningar av de kinesiska vaccinen. En annan anledning är att studenter är rädda för att Pfizer vaccinet, som regeringen säger att skolungdomar får, på något sätt skulle ha bytts ut mot kinesiska doser men med Pfizer etikett på förpackningen. Risken är troligen väldigt liten men det är en fingervisning på hur litet förtroende unga thailändare har för regeringen.Samtidigt som delar av befolkningen i flera länder väntar på att bli vaccinerade pågår en handel med vaccinationstider och doser på nätet. Människor som har råd att köpa vaccin på privata sjukhus bokar sig för vaccinering på flera olika mottagningar och säljer vidare sina tider och doser till dem som kan betala. Det i sig skapar en vaccinerad rik elit och en mindre bemedlad ovaccinerad. I många länder i Sydostasien är det den del av befolkningen som redan innan pandemin hade det knapert som nu fått det ännu sämre och kanske mest av alla både vill och bör få vaccin.Så på samma gång som antivaxx-rörelsen i rika länder protesterar mot massvaccinering så önskar miljontals fattiga människor inget hellre än att få tillgång till vaccin så de får en chans till ett drägligt liv.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se

30 Nov 20213min

Utrikeskrönika 29 november 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, måndag.Om man vet att slutet är nära, vad skulle man då skriva i ett sista meddelande? Vem går det sista telefonsamtalet till? Är det till pappa, lillasyster, eller till kärleken?Det här tänker jag på efter dödsolyckan i den Engelska kanalen förra veckan, då 27 personer dog. Och jag tänker på 24-åriga Mariam – ett av offren i den sjunkna båten.Mariam kom från irakiska Kurdistan och hennes fästman bor här i Storbritannien. Hon hade inte sagt till honom att hon skulle försöka ta sig den farliga vägen över Engelska kanalen. Han hade stoppat henne i så fall, säger släktingarna i medier. Men strax innan hon klev i den uppblåsbara båten tog hon ett foto, skickade det till honom och skrev "jag är på väg till dig."Men Mariam och 26 andra ombord på båten nådde aldrig sitt mål – deras resa genom livet slutade istället i det kalla vattnet i den Engelska kanalen.Vägen från de franska stränderna till den brittiska sydkusten med de rangliga, överbelastade båtarna har blivit allt vanligare de senaste åren. Ett skäl till det är försöken att täppa till andra rutter som smugglarligorna använder. En av de vanligaste vägarna har tidigare varit via lastbilar. Personer har bundit fast sig på undersidan av lastbilar som körts genom kanaltunneln, eller smugglats ombord på någon av färjorna.För två år sedan upptäcktes en lastbil som fraktats till Storbritannien från Frankrike, full med människor. 39 personer dog ombord på den lastbilen. Den hade varit så full att den under färden blev mer än 35 grader varm och syret tog slut. De kvävdes till döds.BBC släppte nyligen en dokumentär om jakten på smugglarligan bakom och om vad som skett under lastbilens färd. Inuti lastbilen, bredvid högar av kläder som offren klätt av sig i värmen, hittades runt 50 mobiltelefoner. Många av dem innehöll desperata avsked, när de ombord insett vad som höll på att hända.I ett meddelande stod: "Jag kan inte andas. Jag kommer inte nå fram."I ett annat, skickat till en mamma: "Förlåt mig, jag älskar er." Följt av flera missade samtal.Ett sista försök att säga farväl.Efter den tragedin uppdagades ett avancerat nätverk av smugglare och flera av de som låg bakom sitter nu i fängelse. Efter olyckan förra veckan har de brittiska och franska regeringarna återigen lovat att de till varje pris ska stoppa smugglarna som skickar människor över Engelska kanalen.När Mariams båt började ta in vatten utanför den franska kusten försökte hon under sina sista ögonblick i livet lugna sin fästman. Hon skrev att räddningsinsatser var på väg, att allt skulle gå bra.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

29 Nov 20213min