Sara Heyman: Magsjuka och hotellchefer till förhör

Utrikeskrönika 8 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nairobi, Tisdag.Kriget i Sudan beskrivs som världens största humanitära kris. För några veckor sedan besökte jag flyktingläger i staden Adre i Tchad nära gränsen till Sudan. I Tchad finns över en halv miljon människor som flytt kriget i grannlandet Sudan. Mitt ute i öknen i Adre har flyktingarna byggt egna hyddor och tält. Jag träffar kvinnor och barn som vittnar om det värsta man kan tänka sig. Massavrättningar av anhöriga, hunger och våldtäkter mot kvinnor, brott som enligt dom har begåtts av de stridande parterna i kriget. Det råder en tryckt stämning på flyktinglägret. I luften hänger en förtvivlan över det man bevittnat i Sudan och en ilska över varför världen inte reagerar.Men hur kunde det bli så här?Vi backar bandet ett år. För då i februari 2023 några månader innan kriget bröt ut besökte jag Sudan. Då fanns fortfarande hopp om att landet kunde gå mot en mer demokratisk riktning med civila ledare och allmänna val. Några år tidigare hade Rapid Support Forces och den nationella armen, de som idag strider mot varandra, gemensamt avsatt landets hårdföra ledare Omar Al Bashir efter 30 år vid makten. Bilder på jublande sudaneser på huvudstaden Khartoums gator spreds världen över, kanske var tiden för förändring nu här.Men hoppet om demokrati grusades när militären tog över makten helt 2021. Och sedan förra året råder regelrätta strider mellan paramilitära gruppen Rapid Support Forces och den nationella armen. De är inte överens om hur makten mellan dom ska fördelas.I mitten av den blodiga maktkampen finns befolkningen. Hittills har tiotusentals människor dödats och miljoner tvingats fly sina hem. I gränstrakterna mellan Sudan och Tchad väller det in människor som flyr kriget. De flesta kommer från regionen Darfur i västra Sudan där det nu enligt FN dessutom finns risk för folkmord mot den svarta folkgruppen masaliter.Men varför är det så tyst om det som händer i Sudan? Har världen fullt upp med konflikterna i Mellanöstern och Ukraina?Enligt UNHCR i Tchad har det låga biståndet från omvärlden lett till att man tvingats skära ned på mat till flyktingar från Sudan.Hos mig stannar minnet av sjuåriga Rania som flydde kriget. Hennes stora bruna ögon och dockan hon höll så hårt i. Den saknade armar, kläder och hår. Men det var det enda hon fick med sig från sitt hem i Sudan, berättar hon.Mona Ismail Jama, Nairobimona.ismail_jama@sverigesradio.se

8 Okt 20243min

Utrikeskrönika 7 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här i Stockholm, måndag.När jag vaknade i Jerusalem för exakt ett år sedan av att flyglarmet tjöt, var det ingen som anade att vi ett år senare skulle stå på randen till ett storkrig i Mellanöstern.Den morgonen för ett år sen kröp 80-åriga Dahlia in under sängen i kibbutz Beeri, hon berättade för mig hur hon knappt vågade andas medan Hamas terrorister sökte igenom hennes hem, de hittade henne inte, men hon kände lukten av brandrök och hörde hur grannar sköts ihjäl, bland dem fanns Lianne och hennes två tonårsdöttrar, de hittades hopkrupna tätt intill varandra, familjens hund Mocha sköts också, men dog inte genast, spåren visar hur hunden släpade sig blödande över golvet. 250 människor släpades bort till Gaza som gisslan.För de flesta israeler stannade tiden den 7 oktober, traumat efter den värsta massakern på judar under vårt århundrade är ett öppet sår. Men omvärldens blickar flyttades till Gaza - till 6-åriga Hind som dödades efter att hon vädjat om hjälp i ett inspelat samtal med räddningstjänsten när hon satt som enda överlevande i en bil omgiven av fem dödade vuxna. Till 10-årige Ahmed som kravlade sig upp ur rasmassorna och fick syn på vad han trodde var systerns hand, han drog för att rädda henne, men armen lossnade.Avgrunden öppnades raskt för ett år sen. En israelisk väninna sa: jag bryr mig inte vad som händer med din vän skräddaren i Gaza eller hans barnbarn - efter vad de gjort mot oss hoppas jag att alla dör. En jordansk vän som ägnat decennier åt fredssamtal med israeler som blivit hans nära vänner, skrev på Facebook: åk tillbaka till era ghetton.Ett år senare är hatet mot Israel efter förstörelsen i Gaza och Libanon så monumental att jag inte tror att jag kommer att se avgrunden överbryggas under min livstid. Jag tänker på vad en egyptisk väninna sa till mig - Hamas visste precis vad de gjorde, sa hon, de visste att attacken den 7 oktober skulle utlösa ett helvete med tiotusentals döda palestinier och de välkomnade det, för ju fler som slaktas i Gaza, desto större blir det internationella hatet mot Israel och en vacker dag kommer omvärlden inte längre att försvara Israel mot utplåning, spådde hon.Jag ringer och pratar med en förkrossad David Grossman, Israels mest kände författare, mångårig fredsaktivist och kritiker av Netanyahuregeringen. Han kämpar för att inte ge efter för cynism, förtvivlan, apati, men berättar att vissa av hans vänner inom fredsrörelsen är så uppgivna att de nu verkar uppleva ett slags njutning av att vara oförsonliga och onda - man söker ett sätt att inför sig själv ångra alla de år då man varit en korkad naiv fredsaktivist, sa David Grossman.Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondentcecilia.udden@sverigesradio.se

7 Okt 20243min

Utrikeskrönika 4 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Rom, fredag.Det är så enkelt att vara på gott humör här i Rom. Maten är god, människorna är för det mesta vänliga och så är det den här sydeuropeiska oslagbara kombinationen av joniska kolonner och moderna caféer gömda som juveler på innergårdar och där det alltid går att få en perfekt espresso.Men Rom är en av de städer där stadens invånare börjat tröttna rejält på tillfälliga besökare. Och det handlar inte bara om illa klädda nordbor som hasar runt Colosseum. Utan en konsekvens av den accelererande turismen är att den bidrar till att många infödda italienare har svårt att bo kvar, i samma takt som allt fler lägenheter ytrenoveras och hyrs ut som korttidsboende. Och utan människorna som är med och skapar den här atmosfären som i alla fall jag älskar, utan de blir det bara en kuliss kvar. Något musealt som stannar av i utvecklingen och som man säkert snart måste betala inträde till för att få vist as i.En ung italienare jag känner, född och uppvuxen här i Rom, säger att det är dags att flytta. Inte explicit på grund av turisterna. Utan helt enkelt för att det blivit för dyrt. Det senaste hyreskontraktet skulle garantera en bostad i flera år framöver. Men ägaren ändrade sig och ytterligare en fastighet förvandlas nu till lägenhetshotell med en hyra som är helt orimlig om man ska ha det som sitt permanenta boende. De som skulle ha råd äger hur som helst redan sina lägenheter.Det här är ju inte på något sätt unikt för Rom. I Barcelona har man satt ett tak för hur många lägenheter som tillåts hyras ut till turister. Lite tidigt att utvärdera om det var en tillräcklig åtgärd. I Frankrike diskuteras ny hårdare beskattning på möblerade lägenheter som privatpersoner hyr ut under korta perioder, för även i Frankrike har turistifieringen av bostadsbeståndet lett till ett accelererande bostadsproblem som politikerna nu känner att de måste börja hantera.Det kan bli riktigt konstigt. Speciellt på öar i Medelhavet. Jag läste en artikel för ett par månader sedan om Ibiza där lärare och poliser får bo i husvagnar och baracker på somrarna när turisterna kommer. Och i Portugal är exakt samma problem högt upp på den politiska dagordningen.Så frågan jag i alla fall börjat ställa mig är vad det är för artificiella platser vi nordbor besöker om inte ens den vanliga medelklassmänniskan har råd att bygga upp ett liv där längre.Cecilia Blomberg, Romcecilia.blomberg@sverigesradio.se

4 Okt 20243min

Utrikeskrönika 3 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, torsdag.Varannan dag kommer en sliten minilastbil körande in på min gård för att hämta husets sopor. Det brukar inte lukta något vidare. Det här årets ovanligt heta höst här i Peking får skräpet att bli dåligt snabbt.Kanske kan man se det symboliskt. Sopor har nämligen gått och blivit en metafor för nutiden i Kina. Folk kallar den ”historiens skräptid”.Häromdagen träffade jag en tjej i 20-årsåldern som berättade att hon sökt över tusen jobb. Hon har en master i ekonomi från ett bra universitet. Ändå får hon inget arbete. Kinas ungdomsarbetslöshet slog i rekord i augusti när nästan en av fem unga var arbetslös. Andra får lönesänkningar eller sparken.Tjejen jag träffade sa att framtiden känns mörkt.För fem år sedan pratades det om att Kina skulle gå om USA och bli världens största ekonomi. I dag låter det annorlunda.Och ungdomsarbetslösheten hänger samman med de stora ekonomiska problem som det här landet tampas med nu, utlösta av bland annat en fastighetskris, utländska investeringar som flyr och konsumenter som håller hårt i sina plånböcker.Men orsaken ligger djupare än så, säger experter. Kinas hela ekonomiska system behöver förändras, från investeringsledd tillväxt till mer pengar åt hushållen.När kommunistpartiet i somras kallade till det möte som var femte år stakar ut vägen för Kinas ekonomi hoppades många på löften om ekonomiska reformer. På motsvarande möte 1978 klubbades Deng Xiaopings reform och öppnande, som skulle bli starten på Kinas ekonomiska explosion.Men de stora reformerna uteblev i somras.De senaste veckorna har de styrande här presenterat en rad åtgärder, bland annat räntesänkningar. Och inför nationaldagslovet som pågår nu delade man ut kuponger till folk. Men bedömare säger att mer måste till.”Så är det att leva i historiens skräptid”, skriver en användare på Kinas sociala medier.Inom idrott är skräptid den period i slutet av en tävling där resultatet redan är uppenbart, men matchen ändå måste fortsätta. Här har uttrycket kommit att symbolisera oron för att en ekonomisk kollaps är oundviklig.På sociala medier gör folk en allegori med Kinas sista kejserliga dynasti, Qingdynastin. Man säger att den föll strax efter att dess skräptid inletts, då folk för första gången på allvar började ifrågasätta om den längre var en dynasti på uppgång.Det är en underförstådd kritik av kommunistpartiet, som byggt sin legitimitet på löften om ekonomisk tillväxt.Risken finns att om partiet inte får ordning på ekonomin – om skräptiden fortsätter – då måste man hitta på ett annat sätt att behålla sin legitimitet. Nära till hands ligger då att fortsätta elda på nationalismen.Och det kan få stora konsekvenser, även utanför Kina.Moa Kärnstrand, Pekingmoa.karnstrand@sverigesradio.se

3 Okt 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.På hennes vinröda t-tröja stod det: ”You're not allowed to give up”. Det vill säga: ”Du tillåts inte ge upp”, ett citat från Aleksej Navalnyj. Och när jag kom till lokalen i norra Barcelona, eller hubben som den så typiskt hette, var det uppenbart att hon var typisk bland dem som köade för att komma in där.En lördagkväll skulle de fylla hubben till bristningsgränsen och de som kom hade inte bara vurmen för Navalnyj gemensamt, de var också typiska för en ung generation ryssar som syntes i Navalnyjs protester i Ryssland.Med tydliga markörer i klädstil, frisyrer och tatueringar rådde det ingen tvekan om vilka de är och en gång var när de fortfarande bodde i Ryssland.För dem råder det ingen tvekan om att Aleksej Navalnyj inte dog av någon naturlig orsak utan helt enkelt dödades i fånglägret, troligen förgiftad igen.För dem är det inte heller någon tvekan om vem som gav ordern – Vladimir Putin – och att enda sättet att få bort mannen som styrt deras land i nästan hela deras liv är genom att Ukraina besegrar Ryssland i kriget.För dem rådde inte heller någon tvekan om att den man de väntade på där i hubben skulle kunna åstadkomma en regimförändring.Ändå satt de där och hoppades på att han skulle kunna ge dem lite optimism och framtidstro, trots att de flesta nu efter dryga två år av exil inte längre hoppas på en egen framtid i Ryssland.Så när Ilja Jasjin studsade upp på scenen som bestod av hopspikade lastpallar, klädd i en enkel rutig skjorta och mörka byxor, då bröt jublet ut och applåderna.Jasjin, som tillhört den marginaliserade liberala oppositionen i Ryssland i flera år och som sattes i fängelse för att han kallade kriget ett krig och kritiserade den ryska invasionen av Ukraina. Men sedan två månader en fri man, efter ett oväntat och spektakulärt fångutbyte.För exakt tio år sedan var Jasjin en av organisatörerna och deltagarna i den största antikrigsmarschen i Moskva mot den ryska ockupationen av östra Ukraina och Krim. De gick i centrala Moskva med ukrainska och ryska flaggor i september 2014.Idag är ukrainska flaggor och även färgerna gult och blått förbjudna och du kan gripas som förrädare. Och en av frontfigurerna i demonstrationen då, oppositionspolitikern Boris Nemtsov, är precis som Navalnyj död. Han sköts ihjäl strax nedanför Kremls murar på en bro över Moskvafloden.Men i lokalen i Barcelona följer de unga Navalnyjs råd och ger inte upp hoppet.Maria Persson Löfgrenmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

2 Okt 20243min

Utrikeskrönika tisdag 1 oktober Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, tisdag,I fredags var jag på den österrikiske förbundskansler Karl Nehammers sista valmöte i Wien inför parlamentsvalet.Han höll ett kort tal och plötsligt sa någon att nu kunde medieföreträdare ställa frågor.Inga lokala journalister anmälde sitt intresse så jag tog chansen och tjoade till att jag vill ställa en fråga.Det fick jag.Ja, ni hör själva, o ve och fasa, jag hälsar alltså på förbundskanslern, partiledaren för det rätt konservativa, traditionsstarka, historiskt mest inflytelserika partiet i landet ÖVP, med det mer tyska hälsningsuttrycket ”Guten Tag”.Men ni hörde också kanske, jag insåg det lite opassande omedelbart, bad om ursäkt och sa det mycket mer österrikiska ”Grüß Gott” istället, på så kallad uppstuds och fick till och med applåder av förbundskanslern för räddningen.Nej, nej, det fanns inget partipartiskt i varken hans eller mitt agerande, det var den mänskliga faktorn som ställde till det och sånt kan man samlas kring, oavsett relation.Jag vet ju förstås att det är ”Grüß Gott” som oftast gäller i Österrike, liksom ”Erdäpfel” istället för ”Kartoffeln” och ”Semmel” istället för ”Brötchen”, men ändå, när tyskan inte är ens modersmål och man oftast befinner sig i en del av det tyskspråkiga området där det formella oftast är ”Guten Tag” så blir det lätt lite fel ändå.Det är klart, jag hade presenterat mig som reporter från Sveriges Radio före felet, så det hade förstås förlåtits även om jag inte hade rättat till det.Så allvarligt var det inte, men det uppskattas i Österrike om man uttrycker sig österrikiskt eller i Bayern om man uttrycker sig bayerskt, osv, osv överallt – det uppskattas helt enkelt om man kan.Och den seden tar jag gärna dit jag kommer.Jag fick ju dock iallafall mina ”15 minutes of fame” som korrespondent, man kämpar och kämpar, år ut och år in med inslag och reportage och direktsamtal, man undrar om någon hör vad man gör och så gör man en sån grej och man blir viral.Iallafall i Österrike.Och förresten, enligt en omtyckt intern legend på min tidigare redaktion Radiosporten så gastade den fenomenale referenten Åke Strömmer genialiskt en gång under löpande referat under ett upplopp med en svensk idrottsman att ”nu har vi årskrönikans lyssnare med oss också”.Åke kände på sig, mitt i direktsändningens här och nu, att det här referatet skulle komma med som en av årets höjdpunkter.När jag ställde min fråga till förbundskanslern tänkte jag, i Åkes anda, insåg jag i efterhand, att ”jaha, nu har vi sociala medier med oss också.”Men som jag också sa där till förbundskanslern, man gör hela tiden en massa dumma fel, så är det här i livet.Det är bara att kämpa vidare.Daniel Alling, nu tillbaka i Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

1 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 30 september. 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Jag tänker på mörkret och snöbollen.På alla bilder som jag får skickade till mig från Gaza och Libanon, lemlästade, döda, förtvivlade människor – de som förlorat sina hem, sina arbeten, sina vänner och familjer.Sedan Gazakriget började har jag fått oräkneliga meddelanden och bilder. Hopplöshet och förtvivlan. Död och blod.Eländet är som en snöboll i utförsbacke.Känslorna som byggs likaså.Det börjar som en vit liten boll som rullas neråt.För varje meter byggs den på, blir större. Smutsig snö tränger sig in, det mörka.Samma sak med känslorna. Hur mycket finns det plats för i en kropp egentligen, i ett bröst innan det exploderar?Hur mycket elände orkar man innan man tittar bort eller går sönder eller slutar bry sig ?Snöbollen fortsätter att rulla, fortsätter att suga åt sig grådaskig snö, smuts.Samma sak med bilderna från Gaza, de fortsätter att strömma in men orkar folk ta till sig det längre? Och nu har vi ett nytt krig, i Libanon, som ingen vet vart det ska ta vägen, fler döda, mer elände.Det har snart gått ett år sedan Hamas vidriga terrorattentat mot södra Israel, ett år sedan dansande ungdomar abrupt avbröts av hundratals raketer och beväpnade terrorister som urskillningslöst dödade dem de kom åt, kidnappade. De som överlevde kommer alltid att leva med traumat.Ett år sedan de pittoreska kibbutzerna istället för trygga hem, blev en vaken mardröm där familjer slets ur sina sängar och dödades i skyddsrum.Det har snart gått ett år och så mycket har hänt.Vi har sett så mycket hat, sprickor som vidgat sig till bottenlösa avgrundsdjup, inom samhällen och mot främlingar.Ett år fyllt av förluster och smärta för så många.Hoten mot Israels existens, vägran att fördöma Hamas terrordåd, det ihärdiga blundandet för de många vanliga människor, de många civila, barnen som dödas i Gaza, oviljan att släppa in tillräckligt med förnödenheter. Bosättarnas våldsamma och egoistiska övergrepp på Västbanken. Rasismen. Åsiktsklyftor som växer och kanske aldrig kan repareras.Det har varit ett mörkt år, där lager på lager av elände lagts på likt snöbollen som rullar ner för sin backe.Tillslut stannar snöbollen, kanske bryts sönder.Det är bara att hoppas att det andra eländet också gör det snart, även om vi inte kan se den verkliga backens slut, den tycks snarare bara bli längre och brantare, lagren av elände läggs på. Hur länge ska vi orka?Johan Mathias Sommarström , Internationell korrespondentjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

30 Sep 20243min

Utrikeskrönika fredag 27 september Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tel Aviv, Fredag.– Vad säger israeler om det här kriget?Jag har fått frågan så många gånger den senaste veckan i olika nyhetssändningar här ifrån Israel. Det är en bra fråga, men tyvärr omöjlig att besvara. Det bor mer än 9 miljoner människor här och jag kan inte fråga vad alla tycker. Jag kan bara säga vad dom jag har pratat med tycker och tänker. Så, det tänkte jag göra nu.Gila vaknade i söndags och var övertygad om att hon och hennes man skulle dö. Grannhuset på den lilla gatan utanför staden Haifa hade träffats av en av Hizbollahs raketer.– Pergola! Sa hon.Pergola. Tydligen är ordet för 'pergola' samma på svenska som på hebreiska. Det hade fastnat små bitar av Hizbollahraketen i Gilas pergola och hon försökte dra ut dom med en nyckel.– Jag är så trött på det här kriget, sa hon.Hon sa att hon bara ville leva i lugn och ro och nu har hon ingen energi kvar.– Det känns som att det här bara är början också, sa hon.Dagen efter gick flyglarmet i Kiryat Bialik och jag träffade Rita i ett skyddsrum på en liten bensinmack. Vi lyssnade på dom dova, mullrande explosionerna – ljudet av Israels luftförsvarssystem Iron Dome – som sköt ner Hizbollahraketerna som flög ovanför oss. Rita sa att hon inte var rädd.– Jag är van, sa hon.Hon berättade att hon älskade Israel när hon kom hit på 80-talet, men att hon idag skäms för sitt land. Hon skäms, sa hon, för att Israel inte kan lyckas få till fred med sina grannar eller lösa gisslansituationen.Dagen efter slog en raket ner i ett bostadsområde i en stad längre norrut. När jag kom dit några timmar efter var Raam redan där. Han hade sot på händerna och i ansiktet och var alldeles svettig. Han hade skyndat dit, sa han. Han rusade fram till resterna av huset, gick förbi avspärrningen och började leta. Jag frågade vad han gjorde. Han berättade att han samlade på raket-delar. Så fort han såg på nyheterna att en raket hade slagit ner någonstans satte han sig i bilen och åkte dit och letade. Jag frågade om jag och fick följa med honom hem och se hans samling. Han visade mig sitt garage. Det var fullt av skrot-delar.– Det här så coolt, sa han och drog fram en del av det han sa var en iransk drönare.Jag frågade vad han tyckte om kriget. Han pekade bort mot bergen och Libanon och sa att vi ska ”clean up Lebanon”.– Vadå ”clean up Lebanon”, frågade jag? Städa upp?Ja, från Hizbollah. Alla ska bort, sa han, nästan med ett litet leende på läpparna. Jag frågade honom om barnen som hade dött. Mer än 50 barn de senaste dagarna. Varför ska de ”städas bort” – för att använda hans ord.– Om de inte hade dödats av våra anfall hade dom dödats av Hizbollah så småningom, och dessutom är det ingenting mot vad som hände våra barn den 7:e oktober, sa han.Så, vad säger israeler om kriget? Det är svårt att svara på. Men så här sa Gila, Rita och Raam iallafall.Love Lyssarides, Tel Aviv.love.lyssarides@sverigesradio.se

27 Sep 20243min