Långessä: Såret efter Hiroshima är fortfarande vidöppet

Med okonventionellt och söndersprängt bruk av språket gör den asemiska skriften revolt. Thomas Millroth lyfter fram en okänd pionjär. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den franske tänkaren Roland Barthes hävdade att de företeelser han kände igen och kunde sätta namn på inte berörde honom, det var det han inte kunde beskriva som var viktigare; det obeskrivliga var ett tecken på en oro som grep djupt in i känslorna.Det finns vissa böcker som består av bokstäver eller krumelurer som ligger till synes huller om buller. För läsaren är det ovant, ja till och med obegripligt vid första ögonkastet. Men om vi följer Barthes så bör vi visa dem intresse. Denna visuella konstform eller poetiska praktik har till och med ett namn: Asemisk skrift. Det påminner om språk, men saknar semantik, mening – åtminstone i vanlig mening. Ofta liknar det ett slags attentat. Som hos dadisterna eller det lite mer estetiskt väluppfostrade 1960-talets söndersprängda språkbilder och skrivmaskinsdikter.Men den asemiska skriften är mer än ögonblickets estetiska chock. För jag måste ju ta själens oro på allvar då alfabetet och grammatiken kollapsar.Tag som exempel Åke Hodell och Jarl Hammarberg från 60-talets avantgarde.År 1966 skapade Hodell ett häfte om någonting så obeskrivligt som Förintelsen. Som titel valde han en fiktiv koncentrationslägerfånges tatuerade identitet, CA 36715 (J). Svarta linjer krängde sig som böljande klotter sida upp och sida ner. Det gick inte att beskriva det obeskrivliga på annat sätt än som en suddig spegelbild av det förflutna. Det var många i kulturlivet i mitten på 60-talet som närmade sig Förintelsen, de flesta använde dokumentära detaljer. Men Hodell valde fiktionen – Resultatet var minst lika skakande.För poeten Jarl Hammarberg gällde skriften och fiktionen Livet. Allt han gjorde red spärr mot samhällets konventioner. 1965 fälldes han för uppvigling efter sin utställning Vägra Döda Vägra Värnplikt. Han hade fyllt hela Galleri Karlsson med krängande protesterande bokstäver. Alfabetets konventioner förvandlades till protest. Och i ett seriehäfte från 1993 avlägsnade han allt från själva rutorna och fyllde dem med krossade ord och lustiga krumelurer. Hos honom gick kaos och uppror hand i hand. Och när jag läser Hammarberg tänker jag ofta att den asemiska skriften har rötter i tungotalande och magiska riter. Det är ett sätt att svära mot nutiden och hoppas på framtiden - och han mässade: AJNAJNAJNAJNAJNAJN….En andlig revolt med språk och liv som ett. Magi och besvärjelse.Men vilken ordschaman står bakom den här besvärjelsen?”fffööörrrstttaaa,gggååånnnngggernnnn”iiiwwwååårrr”H”errreeessstttjjjääännnssstt.”Författaren hette Sone Daniel Sonesson. Intagen 1932 på mentalsjukhus. På 1940-talet lyckades han få tag på en liten anteckningsbok som han fyllde rad för rad. Bokstäverna hackades sönder, drogs ut i en ström av ren och skär – asemisk skrift. Men kan jag tala om asemisk skrift och jämföra med Hammarberg och Hodell. Sonessons häfte gjordes ju ett par årtionden före dem, han själv var outbildad karl från Västra Ströö med sexton syskon, en olycklig inspärrad patient utan minsta kontakt med kulturlivet. Det spelar ingen roll. Precis som hos Jarl Hammarberg var hans energiska skrift ett slags magi och besvärjelse - av sin egen existentiella ovisshet. Och redan etiketten på notisboken pekar mot ett okonventionellt men sammanhållet innehåll. Sonesson har med sin vackraste handstil blandad samman sitt eget namn med en barndomskamrat från hembyn: Herr o Fröken Daniel o Berta Ericsson Sonesson. Hur viktig den här legeringen av de två namnen, en man och en kvinna, var för honom, förstod jag när jag långsamt läst igenom häftet. Jag ska återkomma till det.De skrivna raderna är frågande inför sakernas tillstånd och den allmänna moralen: och här använde han precis som Hammarberg den asemiska skriftens kärnegenskap - att undvika visshet. Med bläckpennan i staccato utplånade Sonesson det mesta i det konventionella språket och bollade vildsint med skiljetecknen. Det liknar en obarmhärtig utplåning av språket och bär tecken på förtvivlan. Glöm inte att han är inspärrad, av och till blir han rasande och svär över ” denna Djävliga Wäärld” för att sedan förtvivlat viska efter sin ”lilla flicka”, det vill säga den nämnda barndomsvännen Berta.En gammal kärlek eller inte? Årtionden hade gått sedan de träffats och hennes namn blev nu en bärare av hans egen kluvna identitet. Regelbundet dyker skärvor av manligt och kvinnligt upp. Och det är en av nycklarna till hans dikthäfte. Läkarna på det första mentalsjukhus han hamnade på, Maria i Helsingborg, noterade i journalen att han sade sig vara ”hälften man och hälften kvinna och talade som man med grov basröst och som kvinna med pipig röst”. Och när han nämnde barndomsvännen Berta Ericssons namn var det kanske en längtan till en försvunnen tid – och frihet – men framför allt står hon för den kvinnliga delen i hans splittrade person. Han plågades av sin kluvenhet, att han samtidigt var två kön, man och kvinna, men inte förmådde förena de båda sidorna hos sig själv. Raderna och rollerna böljar fram som saknadens vågor sida efter sida i häftet. Han försöker fläta samman namnen: Sone Daniel Berta Sone Ericsson, Daniel och så vidare. När jag läst klart Sonessons häfte kvarstår den hopplösa livssituation han attackerade med sitt sprängda språk. För Sonesson fanns ett naturligt slut; häftet var fullskrivet. Och på de sista sidorna upphör den asemiska skriften men inte den magiska besattheten, raseriet och sorgen. Med vacker skrivstil drömmer han om sin begravning – den enda upprättelse han kunde fantisera fram:”Det är visserligen sant i denna värld var det en så god man och kvinna som hetter (!) Dalle Berta eller Daniel Berta Sonesson Ericsson I denna jordmån vill jag en gång viga mig med min Frändesjäl.”Man bör förstås fråga sig om inte inträngandet i den asemiska skriften riskerar att förflytta den från Barthes kategori av obeskrivlighet och in i det avförtrollade, tydbara. Men orden räcker inte, språket kollapsar inför det obegripliga och ogripbara hos både Sonesson, Hodell och Hammarberg. I stället återstår den asemiska skriftens besvärjelser mot tidens tanketvång och moral.Thomas Millrothkonsthistoriker och kritiker

16 Okt 9min

När saker inte är på riktigt kan vi verkligen ge oss hän. Ulf Karl Olov Nilsson hör ett mord begås och funderar över fiktionens kraft. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tror vi att det som händer på teater eller film är verkligt? Knappast. Ändå bygger fiktionen på ett slags överenskommelse mellan skådespelare och teaterpublik om att handlingen faktiskt är verklig. Det är därför som publiken brister ut i skratt om en skådespelare som spelar död drabbas av en hostattack. Och av samma skäl betraktar vi aningen skeptiskt hur någon i en film beställer in mat men så sällan äter den. Vi liksom längtar efter att avslöja dem – utan att det egentligen finns något att avslöja! ”Jo jo, vi vet nog varför ni inte äter: ni är inte hungriga, ni är ju skådespelare!” Lika misstänksamt betraktar vi dem när de kräks, urinerar eller kopulerar.Franske psykoanalytikern Octave Mannoni myntade i en artikel på 60-talet formeln ”Jag vet mycket väl, men ändå” för den speciella klyvning av jaget som uppstår vid frågor som har med vidskepelse att göra, där vi liksom samtidigt både tror och inte tror. Som i följande exempel: I sitt hem i Köpenhamn hade Niels Bohr, atomfysikern och Nobelpristagaren alltså, en hästsko hängande över ytterdörren. En besökare uttryckte sin förvåning: ”Är inte du vetenskapsman? Du tror väl inte på sånt!” Då svarade Bohr: ”Givetvis inte, men jag har hört att det fungerar även om man inte tror på det.”På liknande sätt förenas vi på teatern och egentligen i all fiktion i en tro som vi i själva verket genomskådar. Det menar Mannoni i en annan artikel vars rubrik preliminärt skulle kunna översättas till: ”Bländverket, eller teatern och det imaginära”. ”Vi vet alltså mycket väl att det som händer på scenen inte är verkligt, men ändå låtsas vi inte om det under föreställningen eftersom det tillåter oss att leva oss in i handlingen.”Det är, menar Mannoni, som om såväl teaterproduktionen som dess publik förutsätter att det finns, eller åtminstone en gång funnits, en blåögd åskådare som tror att det som händer på scenen är verkligt och alla nu tillsammans försöker lura. Teatern har därför ofta använt sig av ramberättelser eller inledningsscener där en blåögd person förs bakom ljuset, som den fylltratt – Sly – som kallas Slug i Ulf Peter Hallbergs översättning av Shakespeares Så tuktas en argbigga. Medan Slug sover ruset av sig bärs han till slottet, kläs i en lyxig pyjamas och när han vaknar inbillar man honom att han är en rik men galen adelsman som tidigare endast trott att han var en fylltratt. För honom ska nu ett teatersällskap spela upp själva pjäsen. Här klyvs teaterpublikens uppmärksamhet i två delar: en som befinner sig i illusionen och ser pjäsen genom Slys godtrogna ögon, och en annan som njuter av att genomskåda fiktionen.Modernistisk teater har både gjort bruk av denna illusion och velat bryta den, leka med den; givna exempel är Luigi Pirandellos metadramer och Bertold Brechts arbete med Verfremdungseffekt. Som när skådespelare i exempelvis Tolvskillingsoperan kliver ur sina roller och riktar frågor till publiken: ”Vad anser ni om det moraliska dilemma som pjäsen visar fram? Och vilka är dess sociala förutsättningar?” Av samma illusionsbrutna skäl blir det ibland så mäktigt bra, och ibland så outgrundligt löjligt, när någon utbrister i sång och dans i en musikal. Jag vill hävda att mycket reality-tv bygger på idén om att deltagarna inte själva tycks förstå, eller kanske snarare låtsas att de inte förstår, att leken bara är en lek. För det finns väl ingen som kan tro att det är en allvarlig sak att gifta sig med någon man tidigare aldrig ens träffat, eller att man på allvar letar gastar och döda förfäder i något gammalt spökhus, eller att någon verkligen är på vippen att svälta ihjäl på en öde ö samtidigt som vederbörande är filmad av ett helt tv-team. Det illusoriska förstärks dock av deltagarnas ofta rörande sårbarhet – dejtingprogrammens hårt exploaterade mänskliga insats. Samt att saker framställs som autentiska; med tjusiga brudklänningar, Windsorknutna slipsar, kändisar som vigselförrättare och hela tjocka släkten på plats. Och inte minst teve-psykologernas parodiska seriositet som med terapeutiska klyschor vill täcka över programmens absurda utgångspunkter.Med avstamp i Johan Huizingas bok Den lekande människan menar österrikiske filosofen Robert Pfaller att ett lekande barn, eller för den delen en trollkonstnär, en häxa eller en voodoo-präst alltid har en sida som är väl medveten om att det de sysslar med är illusion. Ett av Pfallers exempel är att ett naturfolks soldanser regelmässigt utförs endast i gryningen, då man vet att solen ändå går upp. Den hängivenhet med vilken vi alla leker eller spelar behöver således inte vara ett uttryck för att det vi gör är autentiskt i den meningen att vi tror på det. Logiken är i själva verket den motsatta, det är just eftersom människor faktiskt förstår att det bara är ett spel som vi kan bli så hängivna. Det är därför människor kan gå i graven för sitt favoritfotbollslag. Att vara införstådd med spelets eller lekens funktion såsom just lek är en förutsättning för besattheten, ”lekens heliga allvar”.Vi gillar ibland att skratta åt naiva personer som lever sig in i illusionen. Men kanske avundas vi också deras hängivelse. Som Mannonis exempel med bonden som för första gången bevittnar en teateruppsättning, nämligen Shakespeares Julius Ceasar och vid mordscenen reser sig upp och utbrister: ”Akta dig! De är beväpnade.”Det förmodligen närmaste jag själv kommit en så illusorisk upplevelse inträffade på Gotland under Almedalsveckan. Jag bodde då med min familj i ett gammalt stenhus nära Roma kloster. Det är en mycket vacker och ödsligt tyst plats med stora, just då oerhört torra och heta åkerfält. En kväll kunde jag tydligt höra avlägsna men synnerligen högröstade män. De föreföll vansinnigt upprörda och arga. Och det hela eskalerade; det lät fullkomligt hysteriskt, livsfarligt. Jag minns hur jag sa till min fru: ”Det här kommer att sluta med mord! Vi måste ringa polisen.” Vi var väldigt rädda. Männen vrålade, skrek, grät. Och sedan, helt oväntat: musik! Ljudet av stråkar och bläckblås dånade ur högtalare och i samma ögonblick förstod vi att det var den sista akten i Shakespeares tragedi Macbeth vi hört. Den spelades nämligen på Roma klosterruin bara någon kilometer bort, mitt i vindriktningen. Efteråt lättnad, livsintensitet. För verklig inlevelse krävs det att man för ett ögonblick förlorar kontakten med verkligheten.Ulf Karl Olov Nilssonförfattare, psykoanalytiker och översättare

15 Okt 10min

Dubbelgångare är vanliga i litteraturen sedan 1800-talet. Men de verkar livskraftiga och har fått nytt liv i den moderna tv-serien. Gabriella Håkansson har en teori om varför. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 12 september 2018.En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är ”Dubbelgångaren”. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten ”Arma människor” 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur.Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana.”Dubbelgångaren” börjar med att den strävsamme, lite märklige kanslisten Goljadkin får ett ryck. Han är övertygad om att alla hans problem kommer att försvinna om han får gifta sig med chefens dotter Klara. Maniskt shoppar han kläder och tar en droska till chefens galamiddag – övertygad om att han kommer att göra succé. Men Goljadkin är varken inbjuden eller önskad. Och det som skulle bli den första kvällen i ett helt nytt liv, slutar med brakskandal – och han slängs ut från festen.Det är på hemvägen, när han fylld av skam och självhat går längs kanalen som dubbelgångaren dyker upp, som en personifikation av de sidor hos sig själv han inte står ut med. Goljadkin bjuder hem honom, super till och ett besynnerligt tycke, nästan som kärlek, uppstår i ruset mellan de två männen. Men det dröjer inte länge förrän dubbelgångaren har tagit över Goljadkins arbete, lägenhet, umgänge och sociala status – medan kanslisten själv degraderats till en sjavig loser. Det slutar med att han måste läggas in på psyket.Även om dubbelgångartemat gjorde entré i litteraturen redan något decennium tidigare med böcker som Hoffmans ”Djävulsdrogen”, och Mary Shelleys ”Frankenstein”, så var det helt nytt för publiken att få följa en sinnesförvirrad person inifrån. Dostojevskij inspirerades av den mallade gotiska romanen, men hans mer egensinniga komposition slog an något som gjorde att snart sagt varje författare med anseende ville skriva en egen dubbelgångarberättelse. Poe, Stevenson, Dickens, Wilde, Conrad, du Maurier och Nabokov – alla har de gett sin version av temat. Så vad är det hos dubbelgångaren som attraherar egentligen? Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Den mörka andre är ett monster som uppstår när människan syndat mot Gud, moralen eller naturen, som doktor Frankenstein när han skapar liv ur död materia.I den traditionella skönlitteraturen har tolkningen istället kommit att präglas av Sigmund Freud. I sin essä ”Det kusliga” använder han Hoffmans dubbelgångare i novellen ”Sandmannen” som exempel på just det kusliga – något som är välbekant men ändå främmande. I dubbelgångaren känner du igen dig själv, men får samtidigt möjlighet att se dig själv utifrån, med andras blick, precis som Goljadkin. Och Freud satte tonen. Under dubbelgångarlitteraturens glansperiod blev de psykologiska läsningarna helt dominerande. Den andre skulle förstås som en rädsla för att det psykiskt förträngda kunde blottas, men kanske gav den läsningen inte hela bilden?I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär [...] samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen.För om vi går tillbaka till Dostojevskij och skalar bort allt utanpåverk så handlar ju romanen om en man som vanäras socialt och går under. Om och om igen upprepas, i Bengt Samuelsons fina översättning, fraserna ”dra i smutsen” och ”få sitt rykte svärtat” om den stackars Goljadkin. Samma sak sker i Edgar Allas Poes ”William Wilson” där huvudpersonen avslöjas som en tarvlig falskspelare av sin dubbelgångare – och i Vladimir Nabokovs ”Förtvivlan” så är det den skötsamme affärsmannen Felix som får idén att mörda sin dubbelgångare för att få ut livförsäkringen, och naturligtvis misslyckas.Det karakteristiska verkar vara att dubbelgångaren synliggör huvudpersonens dåliga sidor, antingen genom att själv vara tygellös och amoralisk, eller genom att trigga och avslöja originalets bristande moral. Och frågan är om det inte är moralproblematiken som är genrens fundament? Konflikten som gestaltas utspelar sig kanske inte, som Freud menar, inom individen, utan mellan individen och samhället, eller mer specifikt, mellan mannen och samhället, för den stora majoriteten författare som skrivit om dubbelgångare är ju, liksom dubbelgångarna själva, män.Så vad är det för djupt liggande oro manlig dubbelgångaren ger uttryck för? Kanske har det något att göra med de sociala regelsystem som växte fram under moderniteten, och som kom att kontrollera och forma just mansrollen på ett nytt sätt. Huvudpersonerna är ju kanslister, läkare och jurister, män ur det hårt arbetande borgerskapet som byggde sin klassidentitet på ordningssamhet, pliktkänsla och moralisk rättskaffenhet. I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär eller utsvävningar, allra minst vad gällde det sexuella, samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. Men bara för mannen, vilket nog förklarar varför dubbelgångarlitteraturen är en så specifikt manlig genre.I 1800-talets dagböcker och brev ser man ofta män som ger uttryck för sin skam över att ha supit ner sig, spelat bort pengar eller köpt sex, men mycket lite av detta ventileras i romanen på grund av den hårda censuren. Dubbelgångaren blir då en litterär gestaltning av en rädsla som inte kan vädras offentligt, och som bottnar i en skräck för deklassering och social utstötning.För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag,Men var hittar vi då dubbelgångaren idag, när censuren avskaffats och vi kan prata om allt? Ett bra exempel är tv-serien ”True detective” från 2014, som skapats av litteraturhistorikern Nic Pizzalotti. Kriminalarna Rust Cohle och Marty Hart gestaltar två sidor av manligheten; den fria amoraliska outsidern som varken tror på gud, naturen eller samhället, men ändå är den som agerar rätt och är sann, och den tyglade, moraliska familjefadern som bygger samhället, men ändå hycklar och begår onda handlingar. Serien har kritiserats för att vara en bromance, och enbart fokusera på mäns relationer, men jag tycker den kan ses som vidareutveckling av det gamla dubbelgångartemat, som gestaltar konflikten mellan det otyglade driftslivet, och kravet på att kontrollera begären och inlemma sig i den sociala ordningen. Frågan som gestaltas är precis samma som hos Dostojevskij och Poe: Hur ska mannen möta de moralkrav som ställs på honom, hur ser den goda maskuliniteten ut?Som en extra krydda kan man säga att serien har en tredje huvudperson, den inavlade seriemördaren – ett driftsstyrt mansmonster som utgör den goda maskulinitetetens motsats, och är ett talande exempel på hur det går om man hamnar utanför samhället. Även en fjärde huvudperson anas. Precis som Sankt Petersburg i början av industrialismens och byråkratins era i Ryssland spelade en avgörande roll för Dostojevskij, så spelar den amerikanska södern med sitt industriella förfall, och sitt dubbla rop på gudsfruktan och frihet, en av huvudrollerna i gotiska ”True Detective”.För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, och även om ”True Detective” gestaltar ett specifikt amerikansk dilemma med sin rashistoria och sin klasskamp, så finns grundkonflikten i alla samhällen. De gemensamma lagarna och det sociala trycket ställs mot den enskilda personens frihetslängtan och begär. Den konflikten kommer aldrig lösas, och dubbelgångaren, ja han kommer komma tillbaka – om och om igen.Gabriella Håkansson, författare Litteratur om och med dubbelgångareFjodor Dostojevskij ”Dubbelgångaren”, översatt av Bengt Samuelson, Bakhåll, 2004Vladimir Nabokov ”Förtvivlan”, översatt av Aris Fioretos, Modernista, 2017Edgar Allan Poe ”William Wilson”, översatt av Erik Carlquist, i ”Edgar Allan Poe. Samlade noveller” volym 1, H:ström, 2005Mary Shelley ”Frankenstein eller den moderne Prometheus”, översatt av Måns Winberg, Bakhåll, 2017E.T.A. Hoffmann, ”Djävulsdrogen”, översatt av Knut Stubbendorrf, Vertigo, 2017E.T.A. Hoffmann, ”Sandmannen”, översatt av Jan Nyvelius, Natur&Kultur, 2001Robert W. Chambers, ”Kungen i gult”, översatt av Jonas Wessel, Hastur, 2014Sigmund Freud, ”Det kusliga”, översatt av Ingrid Wikén Bonde, Clarence Craaford, Lars Sjögren, i serien ”Samlade skrifter, av Sigmund Freud”, volym XI ”Konst och litteratur”, Natur&Kultur, 2007

14 Okt 10min

Måste vi göra oss blinda för att stå ut i en orolig värld? Författaren Ann Lagerhammar funderar över hur den destruktiva normaliteten kan få fäste. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I den portugisiske Nobelpristagaren José Saramagos roman Blindheten från 1995, drabbas en hel stad av en oförklarlig blindhet. Den kommer plötsligt. Invånarna drabbas mitt i steget, i bilen, i sängen, på bussen. En sitter vid ratten på väg till jobbet och väntar på grönt ljus, en är på väg till sin bokhylla för att bland de medicinska böckerna försöka finna svaret på denna mystiska åkomma, en sträcker behagfullt ut sig i sängen på ett hotellrum efter ett hemligt möte med sin älskare. De drabbade uppvisar inte några sjukdomstecken, deras ögon är friska, regnbågshinnan klart tecknad, senhinnan vit och kompakt som porslin. De borde se men de ser inte.De har helt enkelt förlorat förmågan att se.Saramago förklarade att hans avsikt med romanen var att blotta ett ruttet och avtrubbat samhälle. Titeln på portugisiska är Ensaio sobre a cegueira, det vill säga ”essä om blindheten”. I en intervju med en brasiliansk tidning i samband med lanseringen sa han: ”Vi lever i en värld som till synes förmedlar allt till oss – genom ljud, genom bilder – men sanningen är att vi blir allt mer blinda.”Romanen inleds med ett citat ur det fiktiva verket Rådsboken, ett citat som framstår som en angelägen uppmaning, och kanske en varning, till läsaren: ”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam.” Använd ögonen, säger Saramago, inte bara till att passivt registrera, utan sätt din förmåga att tolka och reflektera i arbete så att du också förstår det som utspelar sig inför dig.Blindheten kan läsas som en studie i mänsklig moral och våra samhällens bräckliga strukturer, men den kan också läsas som en skildring av vad som händer när vi som kollektiv ansluter oss till vad den amerikanske psykiatern Robert J Lifton kallar en destruktiv normalitet. Det innebär att ett skadligt eller destruktivt beteende blir accepterat som normalt i ett samhälle eller ett system, så att vi till slut inte har förmågan att se med klar blick på det som sker.I sin bok Indefensible weapons från 1982 skriver Lifton att kärnvapnens potential att utplåna allt mänskligt liv ligger som en skugga över vår mänskliga ekologi och påverkar oss i allt vi gör och allt vi känner. Trots att vi vet att vi kan dö när som helst lever vi våra liv som om vi inte visste det. Lifton kallade detta tillstånd för ”det dubbla livets absurditet”, ett tillstånd som han senare har kommit att föra över till vår hantering av den globala uppvärmningen.Det var efter att jag hade läst den amerikanska sociologen Kari Marie Norgaards bok Living in denial (det vill säga Att leva i förnekelse) som jag började notera i mig denna känsla av att leva i dubbla, eller parallella verkligheter. Inte som i populärkulturens berättelser och drömmar om parallella världar och alternativa verkligheter, eller kvantmekanikens teorier om alternativa förgreningar och oändliga tidslinjer. Nej, min känsla hörde helt och hållet hemma i det konkreta. Det var upplevelsen av att leva i en kollektivt konstruerad känsla av normal och trygg vardag och samtidigt ta del av medias rapporteringar om de accelererande klimatförändringarna och hotet mot vår existens.Det var just konflikten mellan dessa parallella verkligheter, denna kollektiva blindhet, som Kari Marie Norgaard observerade när hon för tjugo år sedan gjorde en etnografisk studie i ett litet samhälle i Norge. Hon fann att invånarna i detta lilla samhälle lyckades förneka klimatförändringarna trots att de på ett mycket direkt sätt påverkades av dem i sin vardag, inte minst genom att snön, som de flesta av dem försörjde sig på genom skidturismen, kom allt senare på säsongen och försvann allt tidigare. Skidbacken som förr var vit av snö i december var nu en smal remsa konstsnö ner längs det kala berget. Sjöar och vattendrag frös inte längre till is som förr. ”För bara tio år sedan kom människor från hela Norge för att fiska på isen här”, berättade en man från byn. ”Där var så många människor att isen såg svart ut på avstånd.” Nu kom inte längre någon för att fiska. Och skolutflykten som brukade göras vid denna tid på året fick ställas in eftersom lärarna inte längre litade på att isen på sjön skulle hålla för barnen. Vädret diskuterades ständigt i vardagliga samtal, så som det ofta görs, men sällan i ljuset av det förändrade klimatet.Norgaard använde uttrycket ”dubbla verkligheter” för att försöka fånga in och förstå invånarnas beteende. En av de intervjuade i Norgaards studie förklarade: ”Vi lever på ett sätt, och tänker på ett annat. Vi lär oss tänka parallellt. Det är en färdighet vi har, ett sätt att leva.”Det fanns som en avgrundsdjup spricka mellan vad man faktiskt visste och vad man kunde hantera känslomässigt eller erkänna offentligt.I slutet av Saramagos Blindheten frågar en kvinna sin man. ”Varför blev vi blinda”. ”Jag vet inte” svarar mannen, som är läkare, ”en vacker dag kanske man kommer att få reda på orsaken.” ”Vill du att jag ska säga vad jag tror”, säger kvinnan. ”Berätta.” ”Jag tror inte att vi blev blinda, jag tror att vi är blinda, Blinda som ser, Blinda som trots att de ser inte ser.”Är det kanske så att vårt liv i dubbla verkligheter är en överlevnadsmekanism i en skrämmande tid? Att vi i någon mån måste göra oss blinda för att orka med livet som det ser ut idag, med klimatkrisen, men också med de ständigt pågående krigen och en turbulent geopolitisk världsordning.På detta svarar Robert Jay Lifton bestämt nej. Han menar att känslomässig avstängning kan vara en nödvändig överlevnadsstrategi på kort sikt, under och efter traumatiska upplevelser, men på en samhällelig nivå riskerar känslomässig avtrubbning att ställa sig i vägen för en kollektiv kamp inte bara mot klimatförändringarna, utan också mot krig, kriser och katastrofer. På en samhällelig nivå är det nödvändigt att bejaka både förnuftet och känslorna. Det är när vi stänger ute känslorna och undviker att träda i relation till världen, till andra människor och till naturen, som den destruktiva normaliteten får fäste.Då kan förnuft och förnekelse obekymrat leva sida vid sida.Enligt Lifton är problemet med den destruktiva normaliteten att den är så inbyggd i samhällsstrukturen att den kan vara svår att få syn på. Utmaningen är att genomskåda den, eller för att använda Saramagos formulering, att se, betrakta och uppmärksamma hur hela vårt sätt att leva utgör ett hot mot människans framtid på jorden.Men trots sin dystopiska syn tycks Lifton hysa ett visst hopp. Det visar sig inte minst i hans numera över fyrtioåriga vana att, som en besvärjelse mot blindheten, avsluta varje föreläsning, om den så handlar om nazisternas ogärningar, hotet från kärnvapnen, krig eller den globala uppvärmningen, med att citera den amerikanske poeten Theodore Roethke: “In a dark time, the eye begins to see.”I mörka tider börjar ögat se.Ann Lagerhammar, författareProducent: Ann Lingebrandt

13 Okt 9min

Poesin är det som försvinner vid översättning, sägs det. Men översätter vi inte alla hela tiden? Jonas Rasmussen söker efter ett gemensamt modersmål. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Från radion i köket kommer dagligen nyheter om konflikter världen över. Och mitt i allt det här tänker jag på något så banalt som träd.När jag hör eller läser ordet ”träd” tänker jag på björken vid vägen utanför mitt barndomshem – hur vi klättrade i den; hur den svartvita barken kändes mot fingrarna; hur det svajade när man var 15 meter upp och kunde se vårt hustak uppifrån. En skogsbrukare gör sig säkert helt andra bilder i huvudet: för hen är ett träd kanske lika mycket en kapad stam redo att förädlas till virke. Och en arborist får säkert helt andra associationer.Jag arbetar som översättare och det brukar sägas att översättning handlar om att överbrygga språkliga, kulturella och nationella gränser, och det är förstås sant. Men kanske är översättning både någonting mycket mer personligt och komplext än så, och samtidigt något omedvetet som alla på jorden går runt och ägnar oss åt hela tiden. Och själva strävan efter att söka kunskap och försöka förstå andra än den egna gruppen verkar ligga inbäddat i människans DNA.Den danska poeten Inger Christensen lär ha sagt att översättning av en dikt är som att göra ett färgfoto till svart-vitt, och den amerikanske poeten Robert Frost har uttryckt det som att ”poesin är det som försvinner vid översättning”.Men även inom ett och samma språk finns en bedräglig mångtydighet och väldiga begränsningar i vad man faktiskt kan uttrycka. Ett av de allra första orden man lär sig som barn brukar vara ”lampa”. Men liksom med ordet ”träd” är jag ganska säker på att någon nu ser en kökslampa framför sig, någon annan läslampan vid sängkanten. Så vad är egentligen en ”lampa”, och förstår vi ens varandra, även om vi talar samma språk och använder så basala ord som ”lampa” och ”träd”?På ett seminarium på Köpenhamns universitet 2017 höll översättaren, skådespelaren och regissören Peter Eszterhás ett föredrag där han satte fingret på någonting som jag länge hade anat, men inte själv hade lyckats formulera. Vid flera tillfällen återkom han till meningen ”modersmålet heter översättning”. Ja, utsagan kräver lite eftertanke. Eszterhás föddes i Ungern och kom redan som barn till Danmark, men det här har inte med hans eget modersmål att göra, utan ska, som jag tolkar honom, förstås mer universellt. Som att modersmålet är ett språk som hela jordens alla nationaliteter använder, och det språket är en praktik som han alltså kallar översättning.Vi människor står inte ut med att något saknar mening. Visst har också du stått och sett ett moln på himlen bilda en kamel, ett ansikte eller något helt annat, fullt medveten om att det bara är slumpens och vindarnas lek med vattenånga, och dina egna fantasier, som skapar bilden. Det samma gäller när vi betraktar abstrakt konst. Om vi presenteras för en målning med ljusa prickar på en mörk bakgrund ser någon en stjärnhimmel, någon annan en blomsteräng på natten. Vi nöjer oss inte med att det är prickar på en mörk bakgrund, utan helt instinktivt omvandlar vi det tillsynes obegripliga till något begripligt genom att relatera det till våra egna, subjektiva erfarenheter.Och när vi ser en slumpmässigt genererad teckensallad av bokstäver, eller läser en dikt där nästan vartenda ord hade kunnat bytas ut mot något annat, då kan vi inte låta bli att ändå försöka uttolka ett meddelande, en mening, i texten – något som hakar in i våra egna liv och minnen.För att göra vår omvärld begriplig för oss själva använder vi våra sinnen. Det är tillexempel ren överlevnadsinstinkt att kunna bedöma en bils riktning och hastighet för att inte kliva ut i gatan vid fel ögonblick. Vi avläser också ständigt våra medmänniskors ansiktsuttryck och kroppsspråk. Och som de sociala varelser vi är så har det verbala språket här en särställning. När en vän ringer till dig och säger: ”Jag har det inte så bra just nu”, då betyder det förmodligen att hen skulle behöva prata med dig. Kanske är det tillochmed ett sätt att fråga om du har tid att ses snart för ett allvarligt snack, även om det inte är det som faktiskt uttalas. Vare sig vi vill eller ej måste vi alltså dagligen tolka en otrolig mängd intryck för att göra vår omvärld begriplig och meningsfull.Och om vi vänder 180 grader på perspektivet så måste vi själva också tolka vårt inre för att göra oss förstådda och för att själva kunna fungera i omvärlden. Det är livsavgörande att kunna förstå och reagera på signaler som tillexempel att kroppen fryser eller är hungrig. Och för att överhuvudtaget kunna interagera med våra medmänniskor måste vi ge uttryck för våra egna affekter, känslor, tankar och idéer. Och de här inre, subjektiva faktorerna är inte ursprungligen formulerade på ett begripligt språk, inte ens för oss själva. Vi måste därför översätta våra egna tankar och känslor till ett språk som är någorlunda begripligt för vänner, bekanta och dem vi älskar.När Tomas Tranströmer mottog Neustadt-priset 1990 sade han i sitt tacktal bland annat följande: ”En dikt är en representation av en annan, osynlig dikt, skriven på ett språk bortom det vanliga språket. Därmed är även originaldikten en översättning.” Här finns alltså en tydlig parallell till Eszterhás tanke om ”modersmålet”. Som jag förstår Tranströmer menar han att de känslor, idéer och tankar vi har inom oss finns i oss på ett allmänmänskligt språk – bortom geografiska, kulturella och nationella gränser. Och dessa tankar och idéerna översätts av poeten till ett språk som kan läsas av andra.Och det är på den arenan konsterna verkar. Hade det varit möjligt att, i en fullt begriplig och empiriskt verifierbar facktext, uttrycka tillexempel ångest; hur det känns att vara förälskad; eller bara upplevelsen av att klättra i en hög björk, då hade mänskligheten förmodligen aldrig utvecklat skönlitteraturen och poesin, eller de övriga konstformerna. Men unikt för just skönlitteraturen, och framförallt poesin, är att den använder just språket för att uttrycka sådant som inte kan uttryckas med språket.Jag tänker igen på ordet ”träd”, och på att arboristen förmodligen ser en levande organism framför sig, där det osynliga rotsystemet är lika betydelsefullt som stammen och kronan. Jag tänker på det som finns under, bortom språket och som behöver språket för att bli synligt och få människor att förstå varandra över tid och rum. Och det ger mig hopp, hopp om att någonting djupt inuti mig också resonerar i någonting djupt inuti alla andra, oavsett religiös, kulturell eller nationell tillhörighet. Om språket missbrukas kan det förstås också användas för att söndra och splittra och ställa folkgrupper mot varandra. Och delvis är det nog resultaten av det jag fortfarande hör när radion i köket rapporterar om alla konflikthärdar. Men språket som sådant, och översättningen av språk, kan också användas till att få oss att förstå och känna samhörighet med andra kulturer och individer, och dessutom, i förlängningen, ge oss en klarare blick på vår egen kultur och oss själva. För bortom det där vanliga språket som vi kommunicerar med, och som ni, just nu, hör mig tala, så delar vi ett gemensamt språk; ett modersmål som heter översättning.Jonas Rasmussenöversättare och författare Källor:Peter Eszterhás. Föredrag om översättning vid Köpenhamns universitet 6/10 2017Tomas Tranströmers tacktal vid utdelningen av Neustadtpriset. ”Laureate’s Words of Acceptance” kan läsas här: https://www.neustadtprize.org/a–swedish–poet–in–oklahoma–remembering–tomas–transtromer/ (min översättning från eng.)

8 Okt 9min

Stor i Tyskland och bannad i Sverige, på tvärs mot sin tid och typiskt för densamma. Ann Lingebrandt reflekterar över den motsägelsefulle Ola Hansson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Våren 1901 skriver Ola Hansson ett anklagande brev till prins Ludwig av Bayern, den blivande Ludwig III. Det inleds en utredning, som kommer fram till att brevskrivaren är ”ofarlig”. Men det fortsätter postas klagomål från den skånske författaren och hans hustru Laura Marholm, med beskyllningar om svek, spionage och konspirationer. Kungligheter har gaddat sig samman för att ruinera paret Hansson; ett påvligt sändebud ska rentav ha försökt förgifta författaren. I en polisrapport stämplas både mannen och hustrun som sinnessjuka och det konstateras att de knappt har pengar till mat, men dricker 8 liter öl om dagen. Så småningom, sedan Laura Marholm först tvångsinternerats, utvisas de ur Bayern. Deras folie-a-deux blir föremål för en tysk fallstudie i samtidens psykiatriska litteratur och diagnostiseras som ”kombinatorisk paranoia”.Hur kunde det gå så här illa? Det såg ju ändå ganska ljust ut – efter att Ola Hansson 1889 flytt Sverige och gett sig på att erövra Tyskland. Han lyckades faktiskt bli så inflytelserik att en skeptisk tysk kritiker tog sig för att lansera begreppet ”hanssonism”. Unga beundrare samlades i parets hus i Friedrichshagen i Berlins utkant, där också Strindberg bodde ett tag. Särskilt som essäist gjorde sig Ola Hansson ett namn och han introducerade inte bara skandinaviska författare. Med hjälp av lite fulspel blev han den som sålde in det tyska geniet Nietzsche hos tyskarna.Men den tillbakadragne bondsonen från Hönsinge hade svårt att hålla sig vän med folk särskilt länge. Snart vände vindarna, också i Tyskland fick han allt svårare att publicera sig, och till slut måste han försörja sig på att skriva humoresker.Att vara ett Ola Hansson-fan kan vara en prövning. Visst är det lätt att ömma för en nyskapande författare som gick i otakt med sin samtid. Som hypersensibel stämningslyriker stod Ola Hansson ganska ensam i realismens och samhällsdiskussionernas artonhundraåttiotal. Istället för att, som idealet löd, sätta problem under debatt skrev han svindlande vackra dikter där natur och sinnestillstånd flöt samman. I Notturno hittade han på nya ord, som ”drömsövd” och ”eldstårar”, prövade på fri vers och blommade ut som svensk prosadiktpionjär – och blev som tack hånad av kritikerna. Men han sög också åt sig av tidens allra grumligaste idéer. Den som plöjer hans prosa möter en säregen stilist som kunde skriva mästerliga noveller, men får även vada i svulstiga övermänniskotankar, grova antisemitiska utfall och kvinnofientliga attacker, och det osar ofta av bitterhetens gift.Det går att söka efter sociala och psykologiska förklaringar till Ola Hanssons fall. Men man kan också följa ett litterärt spår. Litteraturhistorien framställs ju ofta som en rak väg framåt, där djärva utmanare på sikt triumferar över konservativa losers. Men den är förstås också full av sidospår, sjaskiga bakgator och – återvändsgränder.För Ola Hansson befann sig den svenska litteraturen hopplöst i bakvattnet och med utblick mot kontinenten hade han ambitionen att modernisera den. Hos franska författare som Guy de Maupassant och Paul Bourget tyckte han sig hitta ”det fundamentalt nya”. En psykologisk konst, som borrar sig ned i individens djupaste schakt. Nu skulle naturalismens människouppfattning, med sin enkla summering av arv och miljö, väck!Den känslige skildraren av senhöstbladens skälvande nerver vände så sina instrument mot människans hemliga inre processer. Och för den uppgiften kunde författaren likna sig vid en vetenskapsman, som lägger upp sina studieobjekt på ett dissektionsbord.Detta gjorde han i den svenska litteraturens kanske mest dekadenta och definitivt mest utskällda verk, Sensitiva amorosa från 1887. Här beslutar sig en relationsfobisk berättare att, istället för att inlåta sig i verkliga förbindelser, på distans ”studera och njuta könet”. ”En litterär smutsfläck”, blev kritikernas dom. Och efter det kunde Hansson inte längre publicera sig i Sverige ens om han betalade ur egen ficka.I sin nästa novellsamling Parias var det de irrationella impulserna till kriminella handlingar han sökte svar på, i en blandning av true crime-spekulation, pseudovetenskaplig protokollprosa och ett starkt stråk av mystik. August Strindberg blev så begeistrad att han skrev en enaktare utifrån en av historierna – typiskt nog blev den mer känd än förlagan.Hansson grunnade på hur han skulle kunna driva sin själsanatomi än längre. Resultatet blev en bukett psykologiska betraktelser, som skrevs 1891 men inte kom på svenska förrän 1914 under titeln ”Tidens kvinnor”. Här vänder han blicken mot före detta vänner och bekanta. Mer eller mindre maskerade skärskådas de moderna kvinnorna som exempel på den fördärvliga tidsandan, med ingående spekulationer kring deras erotiska liv.Tanken var att berättandet skulle fungera som ett ”sänklod” in i personlighetens centrala punkt, och det krävde en radikal estetisk form. Bort med dialog och intrig, men däremot gärna långa utläggningar utifrån en ”psykofysiologisk mystik”: idén att man genom en persons yttre kan avläsa hennes inre historia.Med författaren i rollen som forskare testade Ola Hansson gränsen för hur långt litteraturen kunde sträcka sig in på vetenskapens, och verklighetens, område – han var själv en smula osäker på i hur hög grad han lyckades.Vad han nådde fram till är i en sentida läsares ögon kanske framför allt tidstypiska fördomar, tarvliga fantasier och inte minst ett spritt språngande kvinnohat. Misogynin slår ut i full blom i en grotesk slutvision där kvinnorna, håriga som djur, nakna och jamande, firar häxsabbat.Tiden brukar mildra det skandalösa i litterära personangrepp. Men ”Tidens kvinnor” ångar otäckt efter mer än ett sekel – vilket förstås inte gör den mindre fascinerande. Att Ola Hansson med sitt intresse för psykets irrvägar själv skulle bli föremål för en psykologisk fallstudie är såklart en ödets ironi – eller kanske predestinerat, som han själv skulle ha kunnat anse. Trots sina högt ställda ambitioner skrev han in sig i en både konstnärlig och personlig återvändsgränd. Men med sitt försök att lägga könet under lupp gav han en avslöjande spegelbild av fin-de-sièclets föreställningar om kvinnor på väg mot frigörelse. Och han blickade samtidigt framåt, mot Freuds fallbeskrivningar några år senare, och, med sitt hänsynslösa sätt att använda verkliga personer som litterärt material, rentav mot 2000-talets autofiktion. Ja, hans spekulativa nyckelporträtt kan få vår tids verklighetslitteratur att framstå som finkänsligheten själv. Det ligger i experimentets natur att det kan misslyckas. Ola Hansson försökte tänja litterära gränser och betalade ett högt pris för det. I sin tid blev han en paria, i litteraturhistorien har han hamnat i ett smått undanskymt hörn. Men det är inte alltid den tidlösa och klanderfria konsten som säger mest om det trassliga mänskliga livet.Det finns en hel del att förundras över också i återvändsgrändernas skuggor. Ann Lingebrandt, litteraturkritiker och producent för Dagens dikt i P1

7 Okt 10min

Om dagens bokmarknad metadels består av 1800-talsromaner, vad är då en modern roman? Mattias Hagberg försöker skilja äpplen från päron. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det börjar med en röst, en röst som förefaller komma ur tomma intet: ”Jag är en sjuk människa… Jag är en ond människa. En frånstötande människa.”Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet”, om en namnlös, ensam och bitter man, är omöjlig att värja sig mot. Monologen är påträngande och andfådd; orden väller fram över sidorna; budskapet är svårfångat och motsägelsefullt, men rösten är ändå, på något märkligt sätt, övertygande. Stämman, som kommer mot mig som läsare, är självisk och karaktärslös, den koketterar gärna med sina egna tillkortakommanden och med sin förkärlek för det låga, lidelsefulla och irrationella.Dostojevskij slår an en ton som på en och samma gång känns uppriktig och lögnaktig, intim och främmande. På ett ställe utropar den namnlösa romanfiguren: ”Men nu räcker det… Vad har jag lyckats förklara med dessa ordanhopningar?” Och på ett annat: ”Jag vill här varken försvara lidandet eller välståndet. Det jag försvarar är… mina egna infall och en garanterad rätt att följa dem, närhelst det känns nödvändigt.”Ja, vad är detta egentligen för en text? Vad vill den? Ett intressant svar på dessa frågor finns hos den amerikanske kritikern och tidskriftsredaktören Edwin Frank i hans uppslagsrika studie ”Stranger than Fiction: Lives of the Twentieth-Century Novel” från 2024, ett svar som pekar fram mot en samtida diskussion om litteraturens roll och betydelse.Med Dostojevskij, skriver Edwin Frank, börjar den moderna romanen. Här möter vi för första gången en text som inte utger sig för att vara något annat än just litteratur, men som samtidigt undflyr alla försök att inordnas. Romanen förefaller, med Edwin Franks ord, att handla om ”allt och ingenting”. Här finns ingen entydig handling, ingen början och inget slut, inga distinkta karaktärer, bara en röst som mal och mal, som talar utan att bry sig om ifall någon lyssnar.Visst, ”Anteckningar från Källarhålet” hade föregångare, texter som rörde sig mot det subjektiva och irrationella, men ingen annanstans hade anslaget varit så tydligt och så konsekvent genomfört som hos Dostojevskij. Titeln på Edwin Franks bok, det svåröversatta engelska uttrycket ”stranger than fiction”, är talande. Det bär på en hel teori om litteratur som det kan vara värt att dröja vid; det vill säga att den moderna romanen, den som uppstod med Dostojevskij och fortsatte med författare som Franz Kafka, Gertrude Stein och Virginia Woolf, inte i första hand bygger på fiktion, utan på något mycket märkligare, något mycket mer udda och undflyende.För Edwin Frank är fiktionen intimt förknippad med det tidiga 1800-talet. Fiktionen var romantikens och realismens verkningsfält. Författarna i denna tradition ville avbilda och underhålla, berätta och gestalta, de ville spegla verkligheten eller få den att framträda på nytt med fantasins hjälp. Men även om de bröt ny mark, riktade blicken mot nya områden och nya företeelser, var de fast förankrade i sin form – i den klassiska berättelsen, med sin tydliga början, mitt och slut. De ville förmedla en känsla av trovärdighet. Läsaren skulle bjudas in i en värld som kändes sammanhängande och förståelig. En form som numera dominerar bokmarknaden, och som i dag kanske bäst beskrivs med orden kommersiell realism.Den moderna romanen däremot, den som Edwin Frank kallar 1900-talsromanen, ville något annat, eller rättare sagt något mer.Men vad?Edwin Frank svarar med en katalog, eller en konstellation, som han själv uttrycker det. I ”Stranger than Fiction” lyfter han fram ett trettiotal romanförfattare som verkat i Dostojevskij efterföljd, från André Gide till W. G. Sebald, och deras verk.1900-talsromanen är för Edwin Frank inte en form utan ett förhållningssätt. Den vill inte inordna sig, eller underordna sig någonting, eftersom den inte är intresserad av samma saker som sina föregångare; den vill inte bygga världar, den vill inte gestalta, den vill inte kommunicera. Den är reaktiv i stället för formativ – det vill säga: den moderna romanen är ett subjektivt svar på en upplevelse eller en erfarenhet, inte ett objektivt sätt, en objektiv form, för att gestalta en situation. Därmed blir också själva språket, det personliga uttrycket, en naturlig del av denna reaktion. De författare som Edwin Frank lyfter fram är inte i första hand intresserade av att sända begripliga budskap till sina läsare. Nej, de svarar med de ord de har till hands, med det språk som är möjligt i just deras situation. De prövar sig fram. Undersöker och testar. De försöker. Ja, ordet försöker är centralt. Den moderna romanen, den som Edwin Frank kallar 1900-talsromanen, är en anstas.Hos Dostojevskij är detta tydligt, det räcker med att läsa de första raderna ur ”Anteckningar från källarhålet” för att förstå att här arbetar en författare som reagerat starkt på sin samtids övertro på förnuftet och framsteget, och som gör det på sitt alldeles egna sätt, såväl språkligt som innehållsmässigt. Men det skulle så klart gå lika bra att exemplifiera med någon av de andra romanerna ur Edwin Franks katalog, som Ralph Ellisons reaktion på rasismen i den bitvis absurda ”Osynlig man” från 1952, eller Chinua Achebes svar på kolonialismen i ”Allt går sönder” från 1958, eller Elsa Morantes uppgörelse med den moderna historieskrivningen i romanen ”Historien” från 1974. I debatten om litteratur är det vanligt att göra en distinktion mellan fin- och fullitteratur, mellan det som är bra och det som är dåligt – som om litteraturen var en produkt en på en marknad, där det gällde att göra rationella val. Inrättandet av en kanon handlar om just detta, liksom betygsättning av litteratur, eller listor över de bästa böckerna just nu.Men det finns ett annat synsätt, ett annat språk för att tala om litteraturen i allmänhet och romankonsten i synnerhet. Som inte är intresserat av värdering i traditionell bemärkelse, utan av litteraturen som ett levande förhållningsätt till en värld i ständig förändring. Ur denna blickpunkt växer litteraturen ur ett existentiellt behov av att reagera på sin omgivning. Den är inte bra eller dålig. Sann eller falsk. Den är responsiv. Den är ett genuint försök att svara på en verklig erfarenhet – ett försök som dessutom, i kraft av sin originalitet och sitt språk, kräver ett gensvar av den som läser. Mattias Hagbergkulturjournalist, litteraturkritiker och författare, samt universitetslektor i litterär gestaltningLitteraturEdwin Frank: Stranger Than Fiction – Lives of the Twentieth-Century Novel. Vintage publishing, 2024.

6 Okt 9min

Hur är det att vara ryss i Sverige i dag? Gabriel Lindén synar sin kulturella identitet i sömmarna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.Jag förstår ingenting av det prästen säger. Det har jag aldrig gjort. Trots att jag stått här i drygt 30 år nu. Rökelser och obegripliga psalmer yr omkring mig. När min mormor kom till Stockholm var detta den plats som tog emot henne.Det var här, i en anonym källarlokal på Birgerjarlsgatan i Stockholm, som hon hittade tillbaka till sitt modersmål och samtidigt började navigera genom 1950-talets Sverige. Platsen är även känd som Kristi förklarings ortodoxa kyrka. Eller som vi alltid sagt i min familj: ryska kyrkan.Jag kommer tillbaka hit för att tända ett ljus för mormor ibland. Oftast står jag med huvudet nedböjt mot prästen för det är så alla gör. När jag var liten brukade mormor väsa ”böj” och trycka ned mitt huvud snett uppifrån.Jag sneglar på männen i rummet och ser flera i min egen ålder. Jag slås av hur lika vi är. Skillnaden mellan mig och dem är att jag kan välja när jag vill berätta om mitt ryska arv. Det är en frihet vi har, vi i fjärde generationens diaspora. För de som nyss kommit till Sverige, eller har familj kvar i Ryssland, måste det vara svårare. Jag undrar hur det är att vara ryss i Sverige idag. Tänk på deras middagsdiskussioner till exempel. Vissa är säkert för kriget. Vissa kanske har varit i kriget?Någon, som den unge mannen utan skäggväxt, är säkert underrättelseofficer. FSB, GRU och allt vad de heter måste rimligtvis ha god kunskap om platser som denna – en mötespunkt för Sverigeryssar, som med Natointrädet nu ligger i fiendeland. Andra, kanske hon där borta, har arbetat på en oberoende radiostation och nu tvingats lämna Ryssland efter sin rapportering om en korruptionsskandal djupt inne i den ryska statsapparaten. Min idé om ryssar i Sverige är en rad schablonbilder, och jag är i gott sällskap.Strax efter invasionen 2022 får en vän syn på en ryskregistrerad bil i Stockholm. Hon har lust att repa den med sin hemnyckel, erkänner hon lite stolt för mig. Det behöver hon aldrig. Nästa morgon har någon annan gjort det. Några månader senare äter jag glass med en kollega. En grupp ryska turister passerar oss med hörsnäckor, guide och allt. ”Jag förstår inte hur de kommer in och att vi släpper in dem överhuvudtaget”, säger han uppenbart irriterad.En annan gång sitter jag och äter en smörgås på Kulturhuset i Stockholm. Jag sitter på entréplan. Plötsligt får jag syn på en man i rulltrappan. Han kommer ovanifrån och vinkar mot mig. Det kan inte vara till mig, tänker jag, och ignorerar honom. Han insisterar, fortsätter att vinka och le mot mig. Inte hysteriskt, men tydligt. Jag ler och vinkar tillbaka lite osäkert. Mannen rullar ned på mitt våningsplan och går fram till mig. – Vladimir? – Nej, svarar jag. Mannen börjar tala ryska. – Jag pratar inte ryska, säger jag. Mannen avbryter sig själv och växlar till svenska: – Förlåt, men visst är det du som är Vladimir? – Nej, svarar jag. – Oj förlåt, du är så lik Vladimir som jag brukar spela schack med där uppe. Mannen pekar mot rulltrappan. – Det är inte jag, säger jag. – Okej, ursäkta, säger mannen.Mannen försvinner mot utgången och jag har redan listat ut vad som hänt. Det här handlade inte om en förväxling mellan mig och en rysk schackentusiast. Det var inte ett oskyldigt försök till småprat med en främling. Nej, det här var såklart ett rekryteringsförsök. Mannen – tillika underrättelseofficeren – testade min öppenhet, min vilja att möta honom, bjuda in honom att slå sig ned. Det är ingen slump att han valt just mig eftersom han gjort noggranna efterforskningar. Han vet att jag har ryskt påbrå. Han vet att jag har arbetat i den svenska myndighetsvärlden. Han vet säkert något mer som jag själv inte vet.Det här är inte okej. Jag skriver en incidentrapport till säkerhetsavdelningen hos min tidigare arbetsgivare. Det går några minuter och ganska snart känner jag mig som en tönt. Vem tror jag att jag är? Min flickvän verkar hålla med. Jag skickar ett SMS och berättar vad som hänt. Hon undrar om jag inte läser in lite för mycket.Min vän Oscar brukar skämta om att jag är rysk spion. Det började han med långt innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Jag tycker det är lite roligt. Nästan värms av hans kärleksfulla retstickeri, eftersom han vet att detta ganska avlägsna ryska arv ändå betyder mycket för mig. Frågan är om allmänhetens rysskräck i Sverige kommer nå en punkt då jag inte tycker det är roligt längre.Flera här inne i kyrkan har säkert redan nått den punkten. Prästen till exempel. Jag föreställer mig vad han utsätts för när han kliver upp på morgonen, går ut från prästbostaden, ned för trapporna och ska öppna kyrkan i samma byggnad. Vad möter honom där? En kyrkport nedklottrad med ”Ryssland ut ur Ukraina”, insmetad i hundbajs? Kanske vill jag inte veta. Det enda jag vet är att prästen känner sig tvungen att sätta upp en skylt. Där står det:”DENNA KYRKA HAR INGENTING MED RYSSLANDS POLITIK ATT GÖRA. VÄNLIGEN KLOTTRA EJ. TACK!”Jag ser mig om i församlingslokalen. En kvinna ställer sig tätt bakom mig. Som vanligt är syret sedan länge på väg att ta slut. Det sticker i näsan av all rökelse. Någon går ut. Fler kommer in. Jag tänker att jag också ska passa på att gå eftersom ryska gudstjänster har en förmåga att aldrig ta slut.Det är då prästen med sitt släptåg av korsbärare och körsångare plötsligt går rakt in i rummet, mitt ibland oss. Alla backar. Det bildas en ring runt prästen som sveper med sina attiraljer i silver, psalmböcker och biblar. Bröd läggs upp på ett bord i höjd med mina knän. Mer rök, fler korstecken, psalmer och huvudböjningar. Någon släcker taklamporna. Stearinljusen börjar fladdra längs väggarna och jag inser att nu, nu kan jag inte gå härifrån.Gabriel Lindén, skribent och diplomat.

2 Okt 8min