Kyskhet: Att avstå är att odla sitt begär

Vi möter dem i mytologin och serier. Men om superkrafter nu är så bra, varför har människor inte utvecklat dem evolutionärt? Matz Larsson frågar sig vilken superkraft vi egentligen är i behov av. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Få mänskliga drömmar är så livskraftiga som drömmen om superkrafter.I den grekiska mytologin fanns många gudar utrustade med superkrafter och världsalltet styrdes av urkrafter. Eftersom Gudarna ynglade av sig så rådde det ingen brist på titaner och monster med superkrafter som styrka och flygförmåga. Gudarna blandade sig gärna med människorna och liksom oss kunde de bli avundsjuka, slarviga, förälskade. De kunde rent av dö.Rom övertog många gudar och gav dem latinska namn. Bacchus kunde förvandla allt han rörde till druvor, Jupiter kunde kontrollera blixtar och ändra skepnad till en örn. Och givetvis kunde Jesus gå på vatten samt bota svåra sjukdomar.Två millenier senare lever superkrafterna vidare i seriernas värld. Den tidiga seriehjälten Fantomen var stark men saknade superkrafter. Hans största bidrag återfanns inom designen: Tighta trikåer, maskering, en civil identitet, och viktigast: instinkten att kämpa för det goda. Sjömannen Karl Alfred saknade övermänskliga krafter när han gjorde debut 1929, men blev övermänskligt stark 1932 via trogen konsumtion av spenat. Ändå bleknar både Fantomen och Karl Alfred i jämförelse med den som kom att inleda superhjältarnas gyllene era 1938: Stålmannen.Stålmannen fick många efterföljare: Stålflickan, Vattumannen och Hulken för att nämna några. Serierutan och sedermera filmen har skapat ett stort galleri av superkrafter: röntgenblick, laserblick, osynlighet, teleportering och odödlighet. Superkrafter har på det sättet populariserats, och har alltså under lång tid tillhört fantasins värld. Men kanske närmar vi oss en era där vissa superkrafter kan förverkligas? I en tid när vetenskap och tekniska framsteg tycks vara på väg att skapa verkliga superkrafter, bör vi kanske återvända till barndomens kittlande fråga: vilken superkraft är mest angelägen? Seriemagasin och film erbjuder en diger meny. Men jag vill jag hålla mig till sånt som, åtminstone teoretiskt, är fysikaliskt och biologiskt möjligt.Stålmannens flygförmåga kraschlandar direkt. Vårt tunga skelett trotsar fysikens lagar. Dessutom finns ju helikoptrar, skärmflygning, vindtunnlar, powerkites för den som vill sväva en stund.Spindelmannens superkrafter då? Förmågan att utsöndra och skjuta ut spindelväv med handlovarna. Det hade varit något. Och spindeltråd är ett fascinerande material. Det är starkare än stål, samtidigt lätt och biologiskt nedbrytbart. Tråden görs av proteiner, så kallade spidroiner som återfinns i spindelns bakkropp. Men människan är genetiskt oerhört fjärran från spindlarna. Om processen ändå skulle lyckas finns det inget som talar för utsöndring via handlovarna, snarare skulle vi få hala fram spindeltråden ur baken! Nej, den tråden vill jag inte spinna vidare på. Det faller på estetiska grunder. Kanske vore supersyn bättre? Problemet är att våra sinnen bygger på uråldriga evolutionära lösningar. Vårt öga har en massa skrymmande och skymmande blodkärl framför näthinnan. Det är en dum lösning som nog inte går att ändra. Bläckfiskens öga vore bättre att utgå från. Den har inga skymmande blodkärl framför näthinnan. Men evolutionärt är de till och med längre från oss än spindlarna. Inga gensaxar i världen skulle kunna ändra ögats konstruktion så radikalt. Supersyn kanske inte heller tillför så mycket. Redan idag använder vi stjärnkikare och elektronmikroskop, liksom röntgen- och magnetkameror.Hur är det med seriehjälten Aquaman, Vattumannen med en helt vattenanpassad fysiologi: Han kan kommunicera med och tillkalla undervattensvarelser på långt håll. Och självklart kan han andas under vatten. Det låter lockande. Tänk att kunna simma fritt och länge i korallreven. Det vore också att återknyta till vårt förflutna. Våra tidiga förfäder, fiskarna, hade faktiskt gälar. Kanske kan de väckas till liv genom genmanipulation? Vi har ju kvar några gälbågar. De syns tydligt under första fosterperioden, men försvinner sedan. Eller, rättare sagt, de omvandlas. De blir till bisköldkörtlar, brässen, tungben och struphuvud och ger oss våra hörselben: hammaren, städet och stigbygeln. Därmed står valet alltså mellan att kunna andas under vatten och att kunna höra. Ett högt pris för att kunna andas under vatten. Jag får nöja mig med dykartuber.Men hörseln då? Hur vore det att ha Stålmannens eller General Zods superhörsel? Men vill man höra allt tissel, tassel och skvaller? För att inte tala om den droppande kranen på natten? Tveksamt.Styrkan som superkraft? Estetiskt föga tilltalande, och stora Schwarzenegger-muskler gör oss otympliga. Men superhjälten Ironman erbjuder kanske en lösning. Ironman är ju ingen annan än den rika och supersmarta industrimannen Tony Stark som blev tillfångatagen av fienden, och som för att kunna fly konstruerade en högteknologisk skyddsdräkt – ett slags exoskelett, alltså ett extra skelett utanpå kroppen. Militären, i USA satsar faktiskt på motordrivna exoskelett för att avlasta tungt beväpnade soldater. Exoskelett används också på sjukhus när patienter tränar upp sin rörelseförmåga och balans efter hjärn- eller ryggmärgsskador. Andra forskare utvecklar textila muskelfibrer, det vill säga fibrer i kläder som beter sig som muskelfibrer – ett slags långkalsonger som förstärker dina muskler.Redan idag kan alltså människor via vetenskap och ny teknik uppnå vissa superkrafter och superförmågor. Hur ser framtiden ut då?Författaren Yuval Noah Harari menar att människors liv kan komma att förändras och förlängas radikalt. Han förutspår att människohjärnan kommer kunna sammankopplas med artificiell intelligens. Vi kommer alltså att kunna bli supersmarta. Och redan idag pågår arbetet med att framställa nya organ för att ersätta förbrukade kroppsdelar. Grishjärtat slår redan i människobröstet. På så vis tycks människan hela tiden sträva efter att uppnå de gamla gudarnas egenskaper, också den kanske mest eftersträvansvärda förmågan av alla: odödlighet.Det är en utveckling som väcker många frågor: Räcker planetens resurser till för sådana långlivade, gudalika varelser? Den ekologiska skuldens dag, det kalenderdatum när mänsklighetens resursförbrukning för året överstiger jordens förmåga, inföll år 2022 för Sveriges del i början av april. Så även om det blir tekniskt och biologiskt möjligt att erbjuda superförmågor och extrem livslängd till alla, skulle det antagligen ödelägga vår jord.Ska superförmågor och extremt långa liv vara förbehållet de rikaste ländernas invånare? De som redan är extremt rika och mäktiga? Ett privilegium för mäktiga diktatorer som aldrig nånsin vill släppa ifrån sig makten?Kanske är vår tids mest angelägna superkraft den att kunna avstå från att eftersträva dem.Matz Larsson, läkare och evolutionsforskareReferenser:Yuval Noah Harari Homo Deus

25 Okt 20229min

En symbol i en dödsannons, ett vajande strå i motljus på sociala medier. Boel Gerell reflekterar över de utskurna fragmenten som vi och andra gör till berättelsen om vårt liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-03-22.– Hörrudu, ska du inte ta en bild? Det är helt fantastiskt ju!Mitt sällskap pekar pockande mot horisonten och havsbandet där solen just är på väg att gå ner. Och jag lyfter motvilligt mobilen, bara för att sänka den igen. Det går inte, är för ljust, för långt borta och för… mycket. I stället sätter jag mig på huk i strandrågen och fokuserar på ett enda glänsande strå i motsol och försöker hålla mobilen alldeles stilla så att varje blänk i den egentligen oansenliga växten ska gå fram.Kvar efter kvällens timslånga promenad blir det ensamt vajande strået, putsat, filtrerat och arkiverat i Instagrams herbarium av komprimerade och hårt beskurna minnen. En behändig kvadrat, kant i kant med andra kvadrater som tillsammans bildar något slags berättelse om ett liv. Från promenaden vid havet saknas inte bara den alltför höga himlen utan också skavsåret på vänster lilltå, efter sandalerna som aldrig suttit riktigt bra.Det alltför stora och det alltför lilla hamnar gärna utanför bilden tillsammans med allt annat som spretar åt olika håll och är stort och litet samtidigt. I prydliga rader lägger sig rutorna efter varandra tills det sista fotografiet oundvikligen tagits och det blivit dags att summera resultatet. Vilken av alla dessa bilder representerar bäst helheten? Är det den bästa bilden? Det oftast förekommande motivet? Det som enkelt och lättfattligt kan begripas eller det som vi tror oss veta att fotografen kände mest för?På just detta centrala och mest viktiga tänker jag när jag bläddrar genom tidningens söndagsbilaga och låter blicken vandra över dödsannonserna, som fyller bakvagnen av papperstidningen. En symbol, en vers och några personliga rader: ”vår älskade”, ”vår mycket älskade”, ”vår far, bror, morfar, farfar, farfarsfar”. ”Mitt allt”. Komplexa känslor kokade ner till några enstaka ord, decenniers relationer reducerade till en handfull roller. Och så symbolen på det, som i en enda stiliserad silhuett ska summera ett helt liv.Hur väljer man egentligen? Vad var det viktigaste? Fotbollsföreningen? Partiet? Hunden, den älskade taxen. Kanske veteranbilen, som polerades högblank inför premiärturen i vårsolen. Golfklubborna? Trumpeten eller jaktgeväret. Eller den där ensamma blomman i motljus, dagen på stranden när himlen tycktes för stor. I samma ögonblick som människan går ur tiden rämnar den motsägelsefullt sammanfogade helheten i skärvor, svartsjukt förvaltade av dem som blir kvar. I brist på verklig kunskap antar vi, jämkar samman och lägger till rätta tills det som vi uppfattar som ett faktum i hög grad också är en lögn. Sanningen, om någon sådan finns, får i stället sökas i detaljerna.I det lilla och fortfarande skarpa. I slitaget på knäna i trädgårdsbyxorna, efter ett oändligt antal timmars lukande i rabatterna. I doften som dröjer sig kvar i en morgonrock och de sju raderna på ett vykort som skickades för snart femtio år sedan. Människan är inte längre där men i stilen finns handens rörelser och i ordvalet rösten och för ett kort ögonblick kan något återigen komma till liv.När författaren och kulturjournalisten Marit Kapla tar sig för att skildra den värmländska orten Osebol och dess invånare i boken med samma namn, är det till språkets potential att härbärgera verkligt liv hon sätter sin lit. Den stora berättelsen saknas, det som ges är fragment och brottstycken som talar lika mycket genom sitt innehåll som genom sina glapp och tystnader. Luften går igen i det grafiska uttrycket och sättningen av texten som mest påminner om prosalyrik.Klassificeringen av boken är intressant, för när den gav Marit Kapla Augustpriset 2019 var det i kategorin skönlitteratur. Men på landets bibliotek sorteras verket ofta in som lokalhistoria och i bokhandeln går det att hitta under memoarer och biografier. Glidningen säger något om det bedrägliga i perspektivet, på ytan en samling till synes rakt återgivna citat från byns invånare. Och samtidigt ett hårt beskuret urval, som bara lämnar en bråkdel kvar av det som ursprungligen sagts.Så vad är då det viktigaste, i en människas berättelse? I ”Osebol” är det ofta det till synes ovidkommande som består. Tillfälligheterna, som gör livet. Små företeelser som i förlängningen får stora konsekvenser. Butiken som slår igen i byn, ett pulserande hjärta ska det visa sig, som hållit orten vid liv. Vattenpölen som lastbilen väjer för den där dagen, för att inte stänka ner den gamle mannen. Varvid släpet kränger över till andra sidan vägen och krockar med en mötande bil. Små saker, som en vattenpöl. Och samtidigt, om inte pölen varit.Ett efter ett lyfts minnena upp på kaffebordet, vänds och vrids och det är inte bråttom. Strax bakom de levandes ryggar dröjer de döda kvar. Närvarande i tingen, som nyss var deras. Husen och marken som människorna brukat i generationer. Tiden är ingenting. Som verk har ”Osebol” mer gemensamt med den grekiska antologin än med dagens hastigt förbiflimrande litterära klotterplank täckta av läppstiftsmärken, selfies och krognotor.Platsen är periferin, vinkeln retrospektiv och just i det specifika och intimt privata blir erfarenheterna allmängiltiga. Fast förankrade i just dessa människor och denna ort och ändå till synes tidlösa, tyngdlöst svävande över sidorna. I den grekiska antologins gravskrifter för jaget ordet och genom ett liknande perspektiv gör sig den amerikanske författaren Edgar Lee Masters till tolk för de döda som vilar i sina gravar i den numera kanoniserade och drygt sekelgamla samlingen ”Spoon River Anthology”.En besläktad berättarmodell använder Börje Lindström i lyriksamlingen ”På kyrkogården i södra Lappland” från 2020. Ur jagets djup klingar de dödas vittnesmål om hårt arbete, gamla oförrätter, svek och svunnen kärlek. Allt silat genom lager av tid och mull och med bara återskenet av den en gång bländande dramatiken kvar. Liksom i ”Osebol” får vi förståelsen för glesbygdens villkor på köpet. Den stora ledan och lyckan i att höra till en plats och vara den som stannar när andra går.Också i Kjell Espmarks senare författarskap väcks de döda till liv igen. I samlingsvolymen ”En sky av vittnen” från 2020 skildras världshistoriens stora händelser genom ögonen på dem som var med. Greppet är effektivt och texterna virtuosa och ändå blir de mänskliga konturerna märkligt vaga. Så är det heller inte på skärpan i detaljerna författaren fokuserar, utan på det större perspektivet. Av människorna blir exempel som ger dramatiken ”ett ansikte” som det heter. Medan Kapla – och för den delen Lindström – utgår från ansiktet och låter det tala för sig själv.En fråga om fokus och perspektiv, alltså. Grässtrået eller himlavalvet. Den stora berättelsen eller skärvan av ett liv. I sprickorna ges utrymme för läsaren att gå in och göra världen till sin. Var och en med sina vattenpölar, som så lätt hade kunnat undvikas. Om vi bara vetat. I efterhand växer pölen och blir något mer än en pöl. Blir en symbol och en punkt som förblir skarp när allt annat grumlas, slätas ut och går upp i vartannat. Och som vi först när allt är förbi, förstår var det verkligt viktiga.Boel Gerell, författare och kritikerLitteraturMarit Kapla: Osebol, Teg Publishing, 2019Edgar Lee Masters: Spoon River Anthology, Macmillan & Co, 1915Börje Lindström: På kyrkogården i södra Lappland, Heidruns förlag, 2020Kjell Espmark: En sky av vittnen: Låna mig din röst, Norstedts förlag, 2020

20 Okt 20229min

Varför slår Pete Townshend i The Who sönder sina gitarrer? Svaret är Gustav Metzger, den autodestruktiva konstens fader som dog 2017. Pontus Kyander tecknar ett porträtt av denne konstnärsaktivist. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-09-19.Alla med intresse för rockmusikens historia har sett bilderna. Pete Townshend, frontfiguren i the Who som drämmer gitarren i golvet, och sedan ränner gitarrhalsen in i en av jättehögtalarna på scen. Gitarren studsar, vägrar gå i stycken, men knäcks till sist efter att ha svingats rundhänt. Under tiden välter trummisen Keith Moon trumsetet överända. Det ryker, det vrålar, det skriker från ljudanläggningen.Det smittade av sig, och i USA satte Jimi Hendrix eld på sin gitarr på Monterey-festivalen 1967. För att inte tala om alla hotellrum som i svallvågorna skulle demoleras av andra ambitiösa musiker.Var det hela bara en gimmick, eller något som gick över styr? Senare har Townsend sagt att han fick idén från konstnären Gustav Metzgers föreläsningar om en ”Autodestruktiv konst.” Som så många andra unga i London hade Townsend studerat på en konstskola, och The Who tänkte han sig som ett autodestruktivt, självförstörande band. Autodestruktiv konst iscensätter vår besatthet av förstörelseGustav Metzger var knappt tjugo år äldre än Townsend och hade med nöd och näppe undkommit Förintelsen genom en barntransport med buss från Nürnberg 1939. Sedan stängdes gränserna. Han och hans bror Max var vad vi idag kallar ensamkommande flyktingbarn. Det är inte svårt att se varifrån impulsen kom till att uppfatta destruktion som ett centralt element i vår civilisation.Det hade redan de italienska och ryska futuristerna hävdat, de som ville “förhärliga kriget – världens enda hygien” och riva museerna och akademierna. Om vi lämnar Gustav Metzger en stund, kan man lätt se att konsten och litteraturen under hela 1900-talet – och fortfarande – har en underström som kretsat kring destruktion. Den finns som ett element i kubisternas sönderbrytande av världen i kalejdoskopiska delar, den är central i dadaisternas nihilistiska experiment i Zürich och Berlin.Destruktionen skär som ett snitt genom ögat i Dalís och Buñuels surrealistiska film ”Den andalusiska hunden” från 1929, och tanken att bryta ner för att sedan bygga upp igen framgår med tydlighet i ryssen Dziga Vertovs montagefilm ”Mannen med filmkameran” från samma år. Dessa verk och rörelser karakteriseras av ett slags nihilistisk optimism: världen ska börjas om, och då är det bestående bara en hämsko. På dess ruiner bygger vi en framtid, fräsch och fartfylld, utan plats för förlegade livsformer.Men Gustav Metzgers autodestruktiva konst är något annat. Han hade förvisso studerat för den futuristiskt inspirerade målaren David Bomberg i London på 1940-talet, och det är ingen tvekan om att han uppskattade språket i futuristernas många manifest, men politiskt var han snarare inspirerad av pacifism, vegetarianism och trotskism. Bildstormare var han inte, han ville varken lägga det förgångnas eller nuets konst i ruiner. Hans konst arbetar med sin egen förstörelse som en estetisk process. Därför är det logiskt att han i sina manifest även talade om autokreativ konst, som snart skulle bli en annan sida av hans praktik. Mannen på Regent Street är autodestruktiv.I sitt första manifest för en autodestruktiv konst, publicerat 1959 på ett källargalleri i London, skriver Gustav Metzger att:Autodestrutiv konst är främst en form av offentlig konst för industriella samhällen.Autodestruktiva målningar, skulpturer och konstruktioner förenar den desintegrerande processens idé […] till en totalitet./---/Autodestruktiva målningar, skulpturer och konstruktioner har en livstid som varierar från några ögonblick till tjugo år.När förstörelseprocessen är avslutad, ska verket flyttas från platsen och skrotas.I sitt andra manifest (1960) blir han friare och mer poetisk:Mannen på Regent Street är autodestruktiv.Raketer, kärnvapen är autodestruktiva.Autodestruktiv konst.De dropp dropp droppande vätebomberna.[...]Autodestruktiv konst iscensätter vår besatthet av förstörelse, den ständiga bastonad som individen och massorna är föremål för.1959 var London fortfarande präglat av krigsårens destruktion – man rev och byggde bland ruinerna runt om i staden. Metzger hade sett bomberna falla, och över huvudet på alla hängde den ultimata bomben: atombomben, som utplånat miljoner i Hiroshima och Nagasaki.Men det var också ett ”swinging London”, med en undergroundscen som det började ryka kring. Här passerade varje konstnär, musiker och poet av någon betydelse, bland dem Lucio Fontana – känd för att skära djupa skåror i sina dukar – och Jean Tinguely, som också han arbetade med självförstörande konst.Men Metzgers metoder rymmer även ett moraliskt ställningstagande. Han hade under 1950-talet ryckts med i freds- och antikärnvapenrörelsen, ledd av bland andra filosofen och Nobelpristagaren Bertrand Russell. Tillsammans med Russell var han med och grundade ”Committee of 100” och tillbringade en månad i fängelse efter en av organisationens demonstrationer.Inför rätten 1961 sade Metzger:Jag kom till det här landet från Tyskland som 12-åring. Mina föräldrar var polska judar, och jag är tacksam för att regeringen lät mig komma hit.Mina föräldrar försvann 1943 och jag skulle ha delat deras öde. Men dagens situation är mer barbarisk än Buchenwald, för utplåningen kan ske ögonblickligen. Jag har inget annat val än att hävda min rätt att leva, och vi har i denna kommitté valt ett sätt att slåss som är den absoluta motsatsen till krig – den absoluta ickevåldsprincipen.Man kan tycka att talet om ickevåld och manifestens referenser till bomber och förstörelse innehåller en motsägelse. Men här är Metzger systematisk, i den meningen att han återkommande använder en omvänd trop i sitt konstnärskap. Det destruktiva skildras med konstruktiva grepp, sönderfallet blir mer än sönderfall, det blir vårt bestående intryck även efter att verket fysiskt utplånats.Där ville han föra samman 120 bilar i en plastinklädd byggnad, där de i två faser slutligen skulle fatta eld, sprängas och förstöras.Det handlar det om att konstnären överger rollen som skapare av egentliga bilder. Istället sätter han igång processer där slumpen får en viktig roll. Mest kända är hans autokreativa verk ”Liquid Crystal Projections”, där ljusprojektioner av flytande kristall skapar slumpartade färgkaskader – och som snabbt togs i bruk i ljusshowerna för band som Pink Floyd, Cream och The Who.I detta tog Metzger med sig rollen som politisk aktivist. Hans föredrag och manifest rymmer ett radikalt credo, och i konsten från de mer än femtio år som följde är engagemanget i politik och miljöfrågor en springande punkt. Där är han en föregångare till dagens konst, där aktivism blivit ett honnörsord.Metzgers mest massiva autodestruktiva projekt var ett förslag för FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Där ville han föra samman 120 bilar i en plastinklädd struktur, där de i två faser slutligen skulle fatta eld, sprängas och förstöras. Förslaget möttes med iskall tystnad.Våren 2017 dog Gustav Metzger, 91 år gammal, efter att under de sista tjugo åren ha lyfts från undanskymt original till världskänd konstnär. Medan han själv tynade bort, steg världen fram i ny självdestruktiv skepnad. Gustav Metzgers konst har mer aktualitet än någonsin, när klimathotet ifrågasätts och atombombshotet används som ersättning för mjukare diplomati.Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator

19 Okt 202210min

Att inte äga och att inte få sin önskan uppfylld kan det vara detsamma som att vara rik och att få en gåva? Isabella Nilsson argumenterar för hur tomheten kan vara en verklig tillgång. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Uppläsare: Sofia Strandberg.I en kristen församling existerar inte något sådant som en människa fri från synd. I söndagsmässan hör du aldrig någonsin prästen säga att “de av oss som under veckan har syndat får nu ta emot syndernas förlåtelse”, prästen säger “nu får vi ta emot syndernas förlåtelse”. Människans ofullkomlighet betraktas inom kristendomen som så konstituerande för hennes varande i världen, att den är inskriven som en fast punkt i gudstjänstordningen. Jämfört med världens Ljus är vi alla lika goda kålsupare. Detta faktum tog inte minst Luther fasta på, när han på 1500-talet gjorde insikten om människans oavhjälpliga felbarhet till en central premiss för den protestantiska läran. Frälsning, menade Luther, är inte någonting som människan kan göra sig förtjänt av genom att vara duktig eller snäll. Så duktig eller snäll kommer hon liksom aldrig att bli. Människan kan aldrig vinna frälsning tack vare, utan tvärtom alltid bara trots att. Med Nietzsches formulering skulle vi kunna kalla detta för “den moraliska skepsisens inom kristendomen”. Guds kärlek, menar Luther, är ingen transaktion, ingen lön för ett moraliskt leverne, den har alltid karaktären av nåd. Det viktigaste en kristen har göra är att i livets alla skeden, även i dödsskuggans dal, fortsätta tro på nådens existens, fortsätta förhålla sig öppen till nådens eventuella uppdykande. Ogarderad, självutlämnande och med öppna armar; som Jesus på korset. “Man kan endast älska de varelser som inte överskrider det minimum av vulgaritet som är oundvikligt för att leva”, hävdade den svartsynte 1900-talsmisantropen E.M. Cioran i ”Sammanfattning av sönderfallet”. Just på denna punkt skulle kanhända han och Luther ha kunnat enas. Den kristna mystikern Mäster Eckhart kände sig för sin del så tämligen övertygad om människans outtömliga benägenhet att förvandla även den bästa avsikt till en vulgaritet, att han rentav uppmanade församlingen att tömma sig snarare än att bättra sig. Detta enligt logiken: Det är Guds natur att Han skapar något av intet. Därför: Den som ännu icke är intet, av henne kan Gud heller inte skapa! Idén om tomheten och bristtillståndet som något eftertraktansvärt, ja kanske som den främsta dygden av alla, manifesteras inte minst av historiens många minimalistiska strömningar: indiska asketer, kristna ökenfäder, punkens straightedge:are och senkapitalismens prylbantare utgör allihop exempel på sanningen att även fattigdom är en sorts kapital. Men också universella, tidlösa sanningar har en gång varit nyheter för oss på individnivå. Jag minns första gången den insikten drabbade mig, att otillfredsställelsen i sig kan vara en njutning. Jag var elva år och läste Maria Gripes saga ”Glasblåsarns barn”. På slottet lever Härskaren för att tillfredsställa Härskarinnans varje nyckfulla begär. Han är fullkomligen besatt av att locka hennes läppar att forma det lilla utsökta ordet “Tack”, hela hans tillvaro har kommit att kretsa kring denna mission. Men Härskarinnan, som är både uttråkad och kallhjärtad, har sedan en tid tillbaka vägrat att uttala minsta lilla önskning. En dag då härskarparet är ute och åker med fyrspannet på en landsväg kantad av törnrossnår minns Härskarinnan hur hon som fattig flicka av folket brukade plocka törnrosknoppar och sälja till traktens rika fruar. Obetänksamt undslipper hon sig att hon gärna skulle velat ha en sådan bukett med knoppar nu...Varpå Härskaren kastar sig ur vagnen och in bland snåren för att uppfylla hennes önskning. Men sommaren är långt gången, buskarnas blommor har redan slagit ut, inte en enda knopp finns kvar. Härskaren återvänder förtvivlad till vagnen, där Härskarinnan till sällskapets förvirrade förvåning sträcker ut armarna mot honom.– Tack min vän, sade hon mjukt, tack för att du äntligen låter mig behålla min önskan.Han såg handfallen på henne, men lycklig också över att åter höra henne säga ordet “tack” som han älskade, och hon log mot honom igen och sade:– Nu har du gett mig något som ingen kan ta ifrån mig. Men om du gett mig törnrosknopparna som jag önskade mig, så skulle de ha slagit ut innan kvällen och i morgon skulle de ha fällt sina blad. Nu kommer de alltid att vara små rosiga knoppar, som aldrig slår ut och fäller sina blad, just sådana som jag önskar mig. Tack för att du lät mig behålla dem!I Härskarinnans ord genljuder Jesus uppmaning i Matteusevangeliet:Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Antimaterialisten Jesus har ingenting emot att människan slösar bort allt hon äger och har i form av värdslig rikedom. Men han ber oss likväl att investera i Guds rike.En sådan som aforistikern Vilhelm Ekelund var en större slösare än så, han räknade inte ens på sin själs frälsning! Bortkastandet av allt upptänkligt kapital i form av ägodelar, makt, ryktbarhet, popularitet, hälsa och kärlek fyllde istället hos Ekelund först och främst en funktion: storstrejkens. Nog presenteras den materiella och andliga prylbantningen som ett frigörelseprojekt, slösandet som en den fria andens modus operandi: inte fästa sig, inte vara bunden till, inte behöva, inte vara beroende av. ”Den som utplånar sig” skriver han i ”Det andra ljuset”, ”i honom skall solen uppgå”. Och styrkan, skriver han i ”Campus et dies”, ligger i att ”intet äga”. Ja, ”allt måste du glömma, om allt ska falla dig till”, hävdar han bestämt i ”Lyra och Hades”. Men anar vi inte, i strängheten med vilken han genomdrev sin försakelse, i hans krav på absolut obefläckelse, en vilja bort från snarare än en längtan till? Att avstå värdslig lycka och framgång verkar ha haft ett värde i sig för Ekelund, oavsett om det verkligen ledde till ökad frihet och autonomi. Till innehåll och stil uppfattar jag Ekelunds aforistik som reaktiv snarare än aktiv; här finns en asocial underton av förolämpad stolthet och besviket äckel som varken vagabondens slackeruppsluppna soldyrkan eller vandrarens meditativa tomhetsfrid förmår överrösta. Författaren låtsas att han av fri övertygelse går utopin till mötes, men är väl i själva verket driven på flykt från nyttoslaveriets dystopi?Hellre vara fattig än bestulen, tycks han säga. Hellre oanvändbar än missbrukad. Hellre tom än full av skit. Isabella Nilsson, författare

12 Okt 20229min

Mattias Hagberg ger sig in bland palmträdens skugga i Los Angeles för att närma sig en författare som förebådar postmodernismen: Raymond Chandler. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2016.Första gången jag körde från flygplatsen i Los Angeles mot Santa Monica och havet var det natt. Palmerna längs vägen var som svarta, grafiska tryck mot himlen, och bergen i fjärran påminde om en mörk mur.Jag svängde upp på motorvägen och lät mig uppslukas av den oändliga strömmen av bilar. Nedanför mig bredde metropolen ut sig med sina raka avenyer, låga byggnader och glittrande gatljus.Där och då var det något som fångade mig; en förnimmelse av verkligheten som kanske bäst kan beskrivs med ord som undanglidande, fragmentarisk och innehållslös. Det var en känsla som var både skrämmande och behaglig.Jag var i Los Angeles i tio dagar – rörde mig genom det splittrade stadslandskapet, gjorde intervjuer, skrev – men känslan lämnade mig aldrig. Tvärt om. Den växte.Det är en känsla jag funderat mycket på sedan dess. Det är en känsla jag har försökt att förstå, framför allt med fiktionens hjälp.Los Angeles plats i litteraturen är påfallande begränsad, i alla fall om man jämför med andra metropoler som New York, London eller Paris. Medan världens stora författare har flockats runt dessa platser har de alltid skytt Los Angeles.Jag föreställer mig att det har med rummet att göra; med det uppbrutna stadslandskapet; med motorvägarna och avstånden; med avsaknaden av centrum och med bristen på överskådlighet. Los Angeles är på många sätt enformigt och monotont, en oändlig repetition av samma låga hus, samma raka gator, samma bensinstationer, samma snabbmatsställen, samma palmer, samma motorvägar. Det finns en påtaglig fattigdom i upprepningen, en fattigdom som det är svårt att göra litteratur av.Jag har egentligen bara hittat en författare som lyckats fullt ut: Raymond Chandler.Trots att det gått sextio år sedan han lämnade ifrån sig sin sista roman är det som om han talar direkt till vår tid.Genom att läsa Raymond Chandlers hårdkokta deckare kan man förstå Los Angeles.Men inte bara det. Jag tror att Raymond Chandler har något mer att säga oss. Genom att fånga staden fångar han även den moderna, eller ska jag kanske säga den postmoderna människan och hennes belägenhet. Jag vet att det är slitna ord, men i just det här fallet tror jag att de är helt rätt.Jag är inte ensam om de här tankarna. Under de senaste åren har intresset för Raymond Chandler ökat. Hans romaner kommer ständigt i nya utgåvor och litteraturen om honom växer.Ett tecken i tiden är att den berömde amerikanske litteratur- och kulturteoretikern Fredric Jameson nyligen samlade några essäer om Raymond Chandler i en volym, allt med det uttalade målet att lyfta in deckarförfattaren i finrummet. Fredric Jameson menar nämligen att Raymond Chandler är en lika intressant modernistisk författare som exempelvis Vladimir Nabokov eller Virginia Woolf – bara man läser honom på rätt sätt.Under tjugo år, från slutet av trettiotalet till slutet av femtiotalet, skrev Raymond Chandler sju romaner som blivit stilbildande för den moderna kriminallitteraturen – alla med den ironiske, desillusionerade och ensamme privatdetektiven Philip Marlowe i huvudrollen. Romanerna är påfallande lika, som om de alla är variationer på ett och samma tema.Det börjar alltid med ett enkelt fall. Någon är försvunnen eller utsatt för utpressning. Philip Marlowe tar motvilligt sig an saken, bara för att snabbt dras in i någon svåröverskådlig härva av lögner och våldsbrott. Med cigaretten i mungipan jagar han fram och tillbaka över Los Angeles. Han konfronterar korrupta affärsmän, våldsamma poliser och hänsynslösa gangsters. Och till slut hittar han alltid en förklaring till det ursprungliga fallet.På ytan ganska typiska kriminalhistorier med andra ord; ett brott, en detektiv, en lösning. Men det finns några element som skiljer Raymond Chandler från nästan alla andra författare i genren – och det är dessa element som ger honom en särställning.Redan de första raderna i den första romanen, Den stora sömnen från 1939, skvallrar om författarens intentioner:Klockan var ungefär elva på förmiddagen. Det var i mitten av oktober. Solen sken inte och en ridå av strilande regn syntes mot bergssluttningarnas skarpa konturer. Jag hade blå kostym, mörkblå skjorta, slips och snobbnäsduk, svarta skor, svarta yllestrumpor med mörkblå stickning. Jag var snygg, proper, rakad och nykter och jag kände mig ovanligt styv i korken. Jag var precis allting som en välklädd privatdeckare bör vara.Det är Philip Marlowes röst som Raymond Chandler låter oss höra. Det är hans personliga stämma vi får ta del av – inget annat. Med bitande ironi och påtaglig distans återberättar han en räcka händelser ur sitt eget perspektiv. Här finns ingen objektiv sanning, ingen yttre ordning, bara Philip Marlowes egna upplevelser, eller snarare det sätt han väljer att beskriva dessa på.Som läsare blir jag genast osäker. Vad är det egentligen jag tar del av?Och det blir värre.Intrigerna i alla romanerna är ytterst komplicerade. Avsnitt läggs till avsnitt, utan att någon riktig känsla av sammanhang infinner sig. Varje enskild scen blir snabbt intressantare än sammanhanget.Alla Raymond Chandlers romaner känns faktiskt som lapptäcken, som samlingar med subjektiva fragment.En förklaring är arbetsmetoden. Han använde sig ofta av gamla noveller som han klippte och klistrade ihop. Han samplade sig själv.En annan förklaring finns i Los Angeles uppsplittrade sociala landskap. I en miljö där alla lever utan några klara sociala band blir verkligheten, och romankonsten, fragmentarisk.Och mellan dessa fragment smyger tomheten in – en känsla av meningslöshet, en känsla som alltid förstärks mot slutet. Upplösningen är aldrig en förlösning hos Raymond Chandler. Det finns ingen upprättelse eller rättvisa, bara en dämpad avtoning. Staden och världen fortsätter som förut – trots alla mord, all misär, all korruption. Raymond Chandler skriver fram likgiltigheten.Just denna tomhet har Fredric Jameson tagit fasta på i sin närläsning. För honom blir romanerna om Philip Marlowe en sorts existentiella historier i klass med Albert Camus Främlingen eller Jean-Paul Sartres Äcklet. För honom handlar romanerna till syvende och sist om den ensamma människan som är utkastad i en meningslös tillvaro med döden som enda fasta punkt.Det är ett intressant perspektiv – om än deprimerande.Själv har jag inga problem med att se Raymond Chandler som en modernistisk författare. Men jag läser honom hellre som en postmodernistisk föregångare, som en författare som lyckades med att gestalta det senmoderna samhällets splittring, oöverskådlighet och subjektivitet, långt före alla andra.Jag har återvänt till Los Angeles några gånger efter det där första omtumlande mötet. Varje gång har jag drabbats av samma märkliga känsla av tomhet. Och varje gång har jag känt ett starkt behov av att läsa Raymond Chandler igen. För mig ligger hans aktualitet och storhet i hans förmåga att fånga en stad som egentligen inte låter sig fångas – en stad, och ett samhälle, där bitarna är större än helheten.Mattias Hagberg, författare och kulturskribentFredric Jameson, "Raymond Chandler: The Detections of Totality", Verso Books

11 Okt 20229min

Intet, ingenstans, icke-varat. I djupet av vår existens finns denna frånvaro. Psykoanalytikern och filosofen Johan Eriksson ser det kan utgöra ett allvarligt hot mot våra jag. Men också en möjlighet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. Vi kommer från Ingenstans. Från den tomma rymden. Vi känner det. I djupet av vår existens känner vi att vi egentligen inte hör hemma här – i livet, i världen, i varat. Vi lockades in i den här existensformen. Vi förfördes av dom som redan var förförda, dom troende. Dom som kallar sig våra föräldrar gav oss vårt namn och deras omsorger etablerade attraktionspunkter runt vilka de riktningslösa energierna, trycket från Ingenstans, började organiseras. En plats inmutades. Ett rum växte fram. Energierna banades och antog formen av det som dom troende kallar begär, drifter, affekter, viljor. En värld började etableras. Saker och ting började angå oss. Vi formades till människor som tycker, tänker, känner och värderar. Vi formades till människor som gillar träslöjd och skäms för sina trasiga täckjackor; människor som håller tummarna för att Djurgården ska vinna allsvenskan och som bråkar med försäkringsbolag, gör upp planer inför midsommar, oroar sig för klimatkrisen, detonerar hemmagjorda bomber på offentliga platser och svär över bredbandsuppkopplingen. Det mänskliga livets håll-i-gång blev vår verklighet, den verkliga verkligheten. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Men ibland, kanske när vi precis ska till att trycka in portkoden eller lägga keso på en skiva mörkt bröd (grannens väckarklocka hörs genom väggen), då känner vi det – att vi kommer från Ingenstans, att rottrådarna finns kvar. För ett ögonblick släpper förankringen i världen. Kontinuiteten i levandet avbryts tvärt. Vi famlar, faller. Fasan är namnlös. Förtvivlan är dödstyst. Vi känner: detta är en försmak av den katastrof som kallas för galenskap. Det är så här det är att ”tappa det”. I bästa fall hittar vi snabbt tillbaka. Telefonen ringer. Radionyheterna pockar på uppmärksamhet. Vi är hemma igen, i den verkliga verkligheten, i livets håll-i-gång. Men långt där nere bevaras minnet av det snabba återbesöket. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Vi har introducerats till vad det egentligen innebär att vara människa. Vi har introducerats till det skrämmande faktum att vår blinda förtrogenhet med oss själva och vårt liv vilar på att vi lyckas tränga bort minnet av vår egentliga härstamning. Som barn retades vi genom att fråga våra föräldrar var vi var någonstans innan vi föddes. På ytan är detta en oskyldig lek. Men alla bär vi på spåren av den prenatala tomhet varifrån vi kommer. För vissa är dessa spår så levande, bortträngningen är så skör, att de hela tiden måste anstränga sig, och då inte bara gällande olika typer av strävanden inom ramen för det mänskliga livet (där måste alla människor anstränga sig), utan anstränga sig för att överhuvudtaget ha ett liv och en värld inom vilken strävanden kan projekteras och realiseras. Dessa människor är dom ontologiskt otrygga, dom existentiellt hemlösa, dom som saknar en vilande bas för erfarenhetslivet. Dom lever sina liv jagade av en känsla av att livet och existensen i sig är en lögn. Dom lever på ett känslomässigt plan med en misstänksamhetens blick riktad mot den verklighet inom vilken den stora massans håll-i-gång utspelar sig. Världen blir en kuslig plats att befinna sig på. För dessa människor blir det ansträngande att överhuvudtaget vara människa. Dom upplever sig inte sällan som ”som-om-människor”. Levandet faller sig liksom inte naturligt. Dom har relationer som om dom hade relationer; dom skaffar barn och gör karriär som om dom skaffade barn och gjorde karriär; dom älskar och skrattar som om dom älskade och skrattade; dom gråter och är deprimerade som om dom grät och var deprimerade. Om du frågar dom ”vem är du egentligen?” så ser du paniken i deras ögon. Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären ”finns det någon bland alla levande som verkligen lever?”, Dock kan man fråga sig om inte dessa människor bör betraktas som privilegierade vittnen till ett grundläggande existentiellt villkor som gäller oss alla. I grunden är vi alla som-om-människor, de flesta av oss vet bara inte om det – åtminstone inte förrän existerandet påminner oss. Att vara människa är att vara som-om-människa. Vi kommer från Ingenstans. Intet är den fond mot bakgrund av vilken vi träder fram. Det vi kallar för medvetande, psyke, det personliga varandet avtecknar sig mot bakgrund av Intets närvaro. Det är därför vi inte helt och fullt är förmögna att vara oss själva. Vi är inte identiska med oss själva i egenskap av, låt säga, arga, lyckliga, levande, välbeställda, medelklass, föräldrar, män, kvinnor, och så vidare. Intets närvaro är själva sprickan i vår existens som gör att vi på ett eller annat sätt alltid måste förhålla oss till oss själva: vi kan inte bara vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda och så vidare), utan hur det är att vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda) är alltid en aktuell fråga för oss – implicit eller explicit. Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären ”finns det någon bland alla levande som verkligen lever?”, ”finns det verkligen någon riktig filosof bland alla filosofer?”, ”finns det någon riktig man bland alla män?”, ”finns det någon riktig människa bland alla människor?”. Logiskt tycks detta vara meningslösa frågor. Alla människor är väl riktiga människor? Ändå hör vi att det faktiskt frågas någonting här. Livets overklighet är alltid en risk för oss. Misstanken finns alltid där: är jag verkligen arg, levande, troende, svensk, man, kär, engagerad, och så vidare? I de stunder då vår egentliga härstamning gör sig påmind och vår självklara förankring i livets håll-i-gång för ett ögonblick släpper så konfronteras vi med det faktum att vi i egenskap av mänskliga personer på ett djupt plan är främmande inför alla världsliga identifikationer. Ändå kan vi alla, åtminstone i minimal mening, fortfarande säga ”jag”. Det är därför vi kan bli galna: jag kan förlora allt, inklusive mitt själv. Om det inte vore så – om det liksom inte ingick i den mänskliga personvaron att kunna bli främmande inför existensen som helhet, inklusive sin egen existens – så skulle vi inte kunna förundras över existensen, förhålla oss till den. Därmed skulle det saknas utrymme för frågor av typen ”varför?”, det vill säga frågor efter orsaker, skäl, grunder. Att vi kommer ifrån Ingenstans, att vi inte har någon naturlig plats i existensen, och att vi i djupet av vår existens känner av detta faktum, är alltså ett villkor, inte bara för att vi ska kunna bli galna, utan också för att vi ska kunna bedriva någonting sådant som vetenskap eller filosofi Johan Eriksson, psykoanalytiker, psykoterapeut, filosof

10 Okt 20229min

Är Annie Ernaux nous-stalgisk? Maja Andreasson reflekterar över minnet och dess kollektiva ramar i 2022 års Nobelpristagares böcker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Simone Signorets ansikte på filmaffischen för Brottslig bekännelse. Mannen i en bioreklam för diskmedlet Paic. Toaletterna som låg ovanför floden, bakom huset i Lillebonne. Det är exempel på bilder som en dag plötsligt kommer att försvinna, på samma sätt som andra bilder försvunnit före dem, gått upp i rök tillsammans med mor- och farföräldrar. Så resonerar Annie Ernaux i boken Åren, en memoar som brukar beskrivas som kronan på verket i hennes omfattande författarskap. I denna collageartade text blandas personliga minnen med opersonliga: barnramsor, filmscener, reklam, och andra kulturella markörer från efterkrigstidens Frankrike. Fram växer en självbiografi som också är en generationsbiografi. Berättaren skiftar mellan att betrakta sig själv på avstånd, en knubbig flicka på sepiafärgade fotografier, och att referera till sig själv i generella ordalag, som ett “man”, eller ett “vi”. Ordet jag, uttalas egentligen aldrig, även om vi som läsare förstår att flickan på bilderna är hon: Annie Ernaux. Numera en uppburen författare. Men en gång i tiden en enkel flicka från Yvetot i Normandie, dotter till två arbetare som tagit sig loss från fabriksgolvet och startat en speceributik ihop. Barndomen präglas av knapphet, utedass, och gränser: “inte vilja plocka ner månen, ha saker som kostar skjortan, vara glad för det man har.” Men också, framöver, av spirande framtidstro och konsumtionssamhällets lockelser. Citat: “Medan man satt och gjorde läxorna vid köksbordet bidrog reklamen på Radio Luxembourg, liksom låtarna, med förvissningen om framtidens lycka och man kände sig omgiven av saker man inte hade men skulle få köpa längre fram.”Lyssnaren frågar sig kanske om man:et i denna passage verkligen är ett man i största allmänhet, eller om det är en bestämd erfarenhet som återges. Frågas förtjänar att dryftas. Dels för att spänningen mellan det individuella och det kollektiva utgör memoarens nerv, dels för att “kollektivt minne” har blivit något av ett modeord, ett begrepp som upprepas tillsammans med vissa konstnärskap och författare tills de till slut blir synonyma. I forskningen om Annie Ernaux är detta slående. Hennes verk ackompanjeras ständigt av termer som autosociobiografi eller transpersonell biografi. Anledningen återfinns i valet av pronomen, men också i den distanserade och icke-dömande blicken på det förflutna. I intervjuer återkommer Ernaux ofta till den betydelse sociologen Pierre Bourdieu haft för hennes skrivande. Inte minst insikten att känslan av skam kan vara situerad i klass och utgöra en delad erfarenhet, snarare än bara ett privat bekymmer. Med en sociologisk blick på världen, skildras människorna i Ernauxs böcker genom det de gör, omger sig med och talar om, snarare än vad de känner. Eller som hon själv formulerar det i boken Min far: “Jag ska samla ihop min fars ord, gester, vad han tyckte om, de viktiga händelserna i hans liv, alla de objektiva tecknen på ett liv jag också delat. Ingen minnets poesi, inget lustigt förlöjligande.”Men Ernaux är ingen sociolog. Hon är en författare, och därför blir böckerna aldrig några vetenskapliga studier. De blir heller aldrig opersonliga, även när ambitionen är att tala för flera. Men det är förstås inte varenda fyrtiotalist i hela Frankrike som sitter där vid köksbordet och lyssnar på Radio Luxembourg, eller längtar efter pennskrin i plast och skor med rågummisulor. Man kan fråga sig vad pojkarna ur samma generation drömde om, eller flickorna ur de övre samhällsskikten, de som inte bevärdigar berättaren med en blick när de möts på stan. Vad skulle algerierna i den franska kolonin ha lagt till för referenser till denna hågkomsternas mosaik? Eller barnen till de familjer som överlevt fånglägren? Och så vidare i all oändlighet. Frågan om vilka som egentligen inkluderas i detta man eller vi, kan besvaras på många sätt. Ett svar är att det inte är ett vi, utan en vit fransyska, med bakgrund i den provinsiella arbetarklassen. Ett annat svar är att det är både och. Ett jag, men också något annat, något utsträckt.Den franske filosofen och sociologen Maurice Halbwachs menade att det mänskliga minnet alltid fungerar inom en kollektiv kontext. Även i minnet av vår egen ensamhet är vi egentligen inte ensamma. Dessa minnen är befolkade av dem som inte var där, de som vi tänkte på, behövde. Barnet som gick vilse var förvisso ensamt, men föräldrarna minns kanske förändringen i barnets ansikte när han kom tillbaka, sorglösheten som försvann. Så vävs våra liv alltid ihop med andras, och som Halbwachs skriver: “Hur många är så pass kritiskt lagda att de bland sina tankar kan urskilja vad som kommer ifrån andra, och att inför sig själva tillstå att de själva knappast haft någonting att komma med?”I Åren omfamnas det kollektiva med en till synes lätt rörelse. Berättaren stannar aldrig upp och frågar sig vad det egentligen innebär att generalisera. Hon kör på. Man hit och man dit, i en text som blir rolig i sitt utpekande av gruppens likriktade vanor, men stundtals också lite genant i all storslagenhet. Ernaux skriver att ”1968 var det första året i världen”, ett år då man såg och hörde sådant man aldrig tidigare i livet sett och hört, lärare och elever som talade med varandra utan avstånd, institutionella rum som upphörde att vara heliga. Även om hon gör några försök att nyansera den här tidsperioden, tar nostalgin ofta över. Eller kanske snarare, med en fransk ordvits, nous-stalgin: vi-nostalgin, längtan efter en gemenskap som gått förlorad genom senare decenniers självupptagna fokus. Men om historieskrivningen hos Ernaux ibland framstår som väl enkel när det kommer till gruppen, infinner sig desto mer tvekan kring den egna biografin. När allt kommer omkring är kanske det egna jaget ett minst lika svårgripbart fenomen som gruppen. Berättaren tar fram ett foto på sig själv som nioåring och funderar: “Svårt att veta vad hon tänker på eller drömmer om, hur hon ser på åren som skiljer henne från Befrielsen, vad hon minns utan ansträngning.”Om berättaren i Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt” kan komma i kontakt med minnets själva essens, en ren, rå form som överrumplar honom genom sinnliga erfarenheter, så är berättaren i Åren både mer aktiv och tveksam i sitt sökande. Hon letar efter sig själv med arkeologens noggrannhet. Men dröjer vid själva bevisen. Vad var det här? Vem var det här? I en föreläsning på Collège De France säger Ernaux att hon inte kan minnas på samma sätt som Proust eftersom det inte finns någon kontinuitet i hennes person på det sättet. Kontrasten mellan uppväxtåren i Yvetot och inträdet i den borgerliga, intellektuella miljön är helt enkelt för stor. Likväl fortsätter minnesarbetet i bok efter bok. För vad som hotar om man inte minns, inte skriver för att minnas, är glömska. Att allt plötsligt ska försvinna. Man måste, som Ernaux formulerar det i bokens sista, vackra, rader: rädda någonting från tiden där man aldrig mer kommer att vara.Maja Andreasson, litteraturvetare och skribent

7 Okt 202210min

I skogen har den mänskliga fantasin fått löpa fritt, den har blivit ett hot, en trygghet och ett hem för fascinerande gestalter. Men hur är det idag? Eva-Lotta Hultén söker efter samtidens troll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På en skogspromenad nyligen skymtade jag plötsligt en hukande gestalt. Den stod kusligt stilla, som om den lurpassade, och jag frös till för en stund. När jag vågade fortsätta höll jag blicken vaksamt fäst på figuren som när jag närmade mig förvandlades till en trädstam.Som barn var jag rädd för varulvar men längtade efter att möta älvor. Jag ville se dem dansa bland dimslöjorna i skogsgläntan så där som beskrevs i sagorna. Min fantasi räckte tyvärr inte till. Dimman förblev bara dimma, vacker och mystisk i sig men fri från älvor. Några troll, skogsrån eller näckar såg jag heller inte till fast jag önskade det hett. Vi är fenomenala på att se människoliknande mönster och former där de egentligen inte finns men även när jag var barn blev trollen snabbt till stenar och träd för mina ögon.Letar också dagens barn efter älvor och troll i skogen? Kanske. Flera av den gamla folktrons varelser tycks fortfarande gångbara i barnböcker och fantasylitteratur. Men lika gärna kan det vara zombier och vampyrer som rör sig i de moderna berättelsernas skogar. Ofta också helt nypåhittade varelser eller ett mischmasch av allsköns mytologiska väsen från grekisk, romersk, fornnordisk eller keltisk föreställningsvärld. Den förbjudna skogen intill Harry Potters skola Hogwarts huserar både kentaurer, varulvar, hippogriffer och testraler. Kentaurerna kommer från grekisk mytologi, varulvarna från germansk och nordisk folktro och hippogrifferna, hälften häst, hälften örn, föddes i Ludovici Ariostos dikt Orlando furioso på 1500-talet. Testraler är bevingade hästar som bara kan ses av den som sett någon dö och verkar helt och hållet sprungna ur JK Rowlings fantasi.Vad är det som gör att vi så lätt föreställer oss skogen befolkad av övernaturliga väsen? Förr var det ett sätt att hantera det vi uppfattade som oförklarliga ljud och syner i dunkel skog på väg till eller från kyrkan eller grannen. Erik Gustaf Geijers dikt Den lilla kolargossen ger en målande illustration."Och skuggan den faller så tjock, så tjock,Som en fäll öfver ensamma leden.Det tassar, det braskar öfver sten och stock,Och trollena träda på heden.Det är så mörkt lång, långt borta i skogen."Forna tiders människor försökte också finna förklaringar till djur som dog, barn som blev sjuka, skördar som slog fel. Det är bra mycket mer sympatiskt att skylla på älvor och troll än som under häxprocesserna på grannar, får man ändå säga.Men nu? Varför alla moderna berättelser som befolkar skogarna med allsköns oknytt, nypåhittade som gamla? Jag föreställer mig att det har att göra med en längtan efter det vilda och otämjda. Något bortom människans kontroll. I årtusenden har vi ägnat oss åt att eliminera allt som vi upplever som hotfullt på något sätt. Kanske behöver vi det mytiskt farliga för att känna oss levande? I berättelserna blir skogarna vildare än i verkligheten. Mörkare, mer fulla av liv, mer mystiska. Som i tavlor av nationalromantikern Marcus Larson.Men det är inte farliga sagodjur eller monster, och bara sällan Marcus Larsonskt vilda forsar, som hindrar vår väg fram genom skogen. Snarare ogenomträngliga ungskogar, uppvuxna på något av alla de hyggen vi envisats med att ta upp. I Hans Arnolds bilder till Astrid Lindgrens berättelse Allrakäraste syster sträcker otäcka troll som kallas ”De elaka” sina grenliknande armar efter Ylva-li och henne syster. De båda barnen rider genom Stora Hemska Skogen och riskerar att bli fasttagna. I verkligheten är det granar och björkar med en stamdiameter på fem centimeter som väver ihop sina många tunna grenar med varandra och fångar in oss. Sikten i ungskogen kan ibland vara bara ett par meter. Att leta sig fram där är som att gå i en labyrint. Kanske tar man sig ut till slut, kanske rör man sig bara djupare in i snårens mitt och blir fast för alltid. I alla fall tills någon röjsågsförsedd hjälte kommer ridande på en fyrhjuling och räddar en. Då är de inte så sturska längre, de där planterade granarna.Eller ska berättelserna om skrämmande skogsväsen i stället förstås som att vi fortfarande känner en verklig rädsla för skogen? En kanske sedan urminnes tider upplevd känsla, byggd på faror som gömdes där och nu projiceras på fantasimonster? Vi människor vill ogärna se oss som varelser med instinkter men likväl finns de ju där. Min dotters första möte med en orm gjorde henne stel av skräck. Hon var bara ett par år och hade aldrig sett en orm tidigare. Ingen av oss föräldrar är ormrädd och ingen annan i hennes omgivning heller. Ändå frös hon till och vågade inte röra sig. Vi är mycket mer natur och instinkt än vad vi vill tro.Jag älskar skogspromenader i fullmåne då trädens grenar kastar skuggor över stigen. Min barndoms varulvsrädsla har jag kommit över. Det är andra varelser jag fruktar i skogen idag och de flesta är små, mycket små. Hjortlusflugor som tillkännager sin närvaro när de rör sig i mitt hår för att bita sig fast i skalpen. De lika obehagliga fästingarna som man ofta inte märker förrän de börjar klia där de suttit sedan skogspromenaden ett par dagar tidigare. Och så dvärgbandmaskarna som är av mer mytisk karaktär. Vi ser dem aldrig innan de gör sig hemmastadda i vår kropp eftersom de sprids via rävars avföring och kan slinka ner i magen på oss med vilda bär. ”Varning”, kan man få höra. ”I skogen på andra sidan berget har man hittat en räv med dvärgbandmask. Plocka inte bär där!” Ska man tro på det eller inte? Ska alla goda blåbär bara lämnas?Liksom den fästingburna virussjukdomen TBE är dvärgbandmasken ny på våra breddgrader och tillsammans utgör de den största faran i många svenska skogar numera. Risken att drabbas av någon av dem är visserligen oerhört liten men ändå mycket större än att bli dödad av en varulv eller möta ett troll. Sådana kan vi dessutom, har vi lärt oss av sagorna, överlista med vaksamhet och slughet men hur lirkar man med ett virus eller en mask som tagit ens kropp i besittning? När jag i arbetet med den här essän frågade en vän vilka skrämmande varelser hon tycker att man hittar i dagens skogar svarade hon med en anekdot om hur hon mött en man i skogen som joggade barfota mitt i vintern. Han uppenbarade sig hastigt i den stadsnära skog där hon tog en promenad. Själv har jag flera gånger blivit skrämd av cyklister som svischar förbi på stigarna i en väldig fart. Kanske är barfotajoggare och hänsynslösa cyklister det närmsta vi kommer moderna troll? Jag vet inte vad man i så fall ska vara mest orolig över: att själv bli påkörd eller att något av trollen ska förfrysa fötterna eller ramla huvudstupa när en rot sticker upp framför cykeldäcket? Jag lämnar i alla fall stigen och drar mig skyggt undan bland träden. En medelålders älva som längtar efter lite dimma att gömma sig i, där hon kan förfasa sig över skogens omvandling från mytisk plats till ännu en arena för allehanda prestationer.Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

3 Okt 20229min