Svampfobi: I Sverige åt vi hellre sågspån än ”paddehatt”

Gotisk litteratur förknippas med plågade hjältinnor, övernaturliga inslag och ett högtravande språk. Annina Rabe funderar över vad det är som också lockar så många kvinnor till berättelserna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i februari 2017. I ett sovrum i ett hyrt gammalt hus i New England i USA ligger en kvinna och tittar på en påträngande gul tapet. Hon är deprimerad efter en förlossning och hennes beskyddande make, som också råkar vara hennes doktor, har ordinerat absolut vila. Det är något konstigt med huset, tänker kvinnan. Och hon gillar verkligen inte den där gula tapeten i sovrummet. Det är upptakten till Charlotte Perkins Gilmans klassiska kortroman ”Den gula tapeten” från 1892, där vi stegvis får följa en kvinnas väg mot ett psykiskt sammanbrott. I tapetens mönster börjar hon se de mest märkliga scener, hon ser instängda kvinnor, kvinnor som kryper längs golvet. Det är den en av de otäckaste texter jag vet. Det sakta men säkert glidande förståndet och känslan av skevhet i den hemlika miljön, allt detta gör att det gungar för mitt inre varje gång jag läser om den. Medan jag får kalla kårar av en ganska händelselös novell om en kvinna som ligger och blir tokig i ett sovrum lämnar till exempel berättelser om galna seriemördare mig för det mesta ganska kallsinnig. Det otäcka för mig är det som händer inuti huvudet. Och d et intressanta med skräck är ju att den slår så olika, beroende på vem man är och hur ens fantasier och mardrömmar ser ut. Charlotte Perkins Gilmans kortroman avslutar en samling berättelser i ”Förfärande kvinnor”, en antologi om gotisk skräck skriven av kvinnor, sammanställd och översatt av KG Johansson. Alla novellerna är utkomna under 1800-talet, då den gotiska skräckromanen kulminerade i popularitet. Begreppet ”gotisk litteratur” uppstod första gången i mitten av 1700-talet. Innan dess hade ”gotisk” enbart använt som en term inom konst och arkitektur. Det förändrades när den brittiske konsthistorikern och författaren Horace Walpole gav ut romanen ”Borgen i Otranto”, en skräckberättelse som han själv gav undertiteln ”A gothic story”. Den innehöll alla de motiv vi förknippar med gotisk litteratur; dystra gamla slott, plågade hjältinnor, övernaturliga inslag, galna munkar och en labyrintisk struktur, skildrad med ett melodramatiskt och högtravande språk. Litteraturvetaren och gotikexperten Mattias Fyhr betonar i sin avhandling ”De mörka labyrinterna” att gotik inte är en litterär genre utan ett modus, som kan dyka upp i all litteratur. Skräcken och det övernaturliga är inte heller nödvändiga ingredienser, utan det gotiska utmärks snarare av en känsla av melankoli och krypande obehag. Det blir tydligt i ”Förfärande kvinnor”, där de flesta av novellerna faktiskt inte är särskilt läskiga utan mer sorgliga. Walpoles roman gav upphov till en mängd efterföljare. Den nya romantendensen passade väl in i den begynnande romantiken, som växte fram under en tid när man annars trodde att hela världen gick att kartlägga, mäta och bemästra. Skräcklitteraturen fick härbärgera allt som inte fick plats i den nya tiden; känslor, drömmar och undergångsfantasier. Gotiken var en reaktion mot den förnuftsbaserade upplysningstiden och en viktig del av den borgerliga romanens framväxt i industrialismens tidevarv. Påfallande många författare som skrev i den gotiska traditionen var kvinnor. En av genrens verkliga pionjärer var Ann Radcliffe, som med sin ”Udolphos mysterier”, som sägs ha inspirerat författare som Edgar Allan Poe och Marquis de Sade. Den krassa Jane Austen skrev sin ”Northanger Abbey” som en satir över Radcliffe och hela den gotiska vågen. Huvudpersonen har fått hela sin verklighetsbild förvrängd efter att ha förläst sig på gotiska romaner. Ann Radcliffe efterföljdes av namn som Clara Reeves, Mary Elizabeth Braddon och förstås Frankensteins skapare, Mary Shelley. Det var också vanligt att annars realistiska författare som till exempel systrarna Brontë, eller Elizabeth Gaskell inkluderade gotiska inslag i sina romaner. Varför lockades kvinnliga författare av det gotiska? En pragmatisk förklaring som KG Johansson ger i sin lite väl schematiska introduktion till antologin är att romanskrivande över huvud taget under 17- och 1800-talet till stora delar var en kvinnlig syssla. Troligtvis är det kvinnolitteraturens låga status som gjorde att det dröjde relativt länge innan det började forskas om den gotiska romanen på allvar. Termen Female Gothic myntades på 70-talet av litteraturvetaren Ellen Moers, och sedan dess är den ett eget forskningsfält. Den gotiska litteraturen är en tacksam brunn att ösa ur när det gäller feministiska tolkningar. Den unga kvinnan som sakta drivs till vansinne i Charlotte Perkins Gilmans ”Den gula tapeten” är instängd i hemmet, övervakad av en make som ideligen förklarar att det är farligt för henne att skriva. Betänk att novellen är skriven nästan 40 år innan Virginia Woolfs ”Ett eget rum”. När Mary Elizabeth Braddons kvinnliga vålnad i ”Den kalla omfamningen” hemsöker sitt svekfulla ex genom att lägga sina iskalla armar runt hans hals ligger det nära till hands att se det som en hämnd på ett helt patriarkalt förtryckarsamhälle. Och ett av de mest klassiska exemplen, den galna kvinnan på vinden i Charlotte Brontës Jane Eyre, har fått representera varenda känsla av undertryckt vrede och sexualitet en kvinna kan härbärgera. Den starka symboliken i det gotiska lockar fortfarande många kvinnliga författare och litteraturforskare. Daphne du Maurier, Shirley Jackson, Joyce Carol Oates, Angela Carter, Toni Morrison, Margaret Atwood och Monika Fagerholm är bara några författare som har gotiska inslag i sina böcker. Här i Sverige är Maria Gripe, Inger Edelfeldt och Mare Kandre några av de tydligaste exemplen. Populär- och ungdomslitteraturen svämmar över av skildringar om vampyrer och zombier. På senare år har gotiken haft ett uppsving i litteraturen. Den så kallade gurlesktraditionen har inslag som är tydligt gotiska: av skräck, förvridning och ett söndertrasat flickideal. Skrivarutbildningen Litterär Gestaltning vid Göteborgs universitet inrättade nyligen en speciell ”häxskola” där unga kvinnliga författare uppmuntras att skriva fram sin inre häxa. Det danska litterära stjärnskottet Olga Ravn är en av de två lärarna, vars egen debutroman ”Celestine” går direkt tillbaka till gotiken när hon låter huvudpersonen leva ett parallellt liv i en inmurad 1500-talsflickas kropp. Den dystopiska tid vi lever i nu har onekligen vissa likheter med tiden för den gotiska litteraturens födelse. Dels känslan av att befinna sig på den teknologiska utvecklingens höjdpunkt, samtidigt en allt starkare förnimmelse av undergång och katastrof. Men jag tror också att gotikens lockelse har en annan mindre tidsbunden förklaring, som handlar om ett evigt behov av att närma sig de egna gränserna för tillåtna känslor och fantasier. Det behovet har förstås både män och kvinnor, men kvinnor omges fortfarande i hög grad av oskrivna regler och begränsningar, även om de ser annorlunda ut idag än under den viktorianska eran. Charlotte Perkins Gilmans novell om kvinnan som ligger och stirrar på den gula tapeten är ju så svindlande otäck just för att den också visar galenskapen också kan vara en väg till frihet. Annina Rabe, litteraturkritiker Litteratur ”Förfärande kvinnor – gotisk skräck från Brontë till Gilman” i urval och översättning av KG Johansson.

5 Maj 20219min

Med 2000-talet har racercykeln fått en renässans - ett fordon som utan bullriga motorer nästan tycks kapabel att upphäva själva tyngdkraften. Thomas Steinfeld reflekterar över det snabba cyklandet som kulturfenomen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Visst, det ser löjligt ut att tulta fram till en racercykel, i hårda, uppåtpekande skor som klickar mot asfalten. Men sitter man på sadeln, och har gungat iväg de första meterna, så inställer sig en känsla av trivsel. Så många timmar har man redan tillbringat på denna cykel, så ofta har man trampat, svettats och flämtat, att kroppen känner en elementär förtrogenhet med tvåhjulingen. Och inte bara det: Av alla sätt att ta sig fram är cyklandet det lättaste. Utan motor, utan främmande drivkrafter, med bara ett litet, smalt och elegant ställ under sig, rullar kroppen iväg. Snabbt kommer den upp till det fyra- eller femfaldiga av hastigheten, som man skulle uppnått om man hade gått – och då måste fötterna bära kroppens vikt, medan den vid cyklandet ligger på ramen och hjulen, även om dessa inte är bredare än två centimeter. Alla industriländer, åtminstone de i väst, genomgår en kulturell förändring, som man kunde kalla för italienisering. Den pågår sedan decennier och verkar tillta i styrka. Den började med pastan och pizzan, den gick över till espresson och vinägern, den frambringade den lilla röda sportbilen och den snäva bubbeljackan. Framför allt i Italien, men också i Frankrike eller i Belgien brukar flockar av entusiastiska dilettanter på kolfibercykel sprattla genom landskapet, ofta medelålders, ibland ännu äldre, mestadels under helgerna och under alla årstider. Till sist kom de också till Sverige, först några få, sedan många. Och så viner de fram över landsvägen, oigenkännliga under sina hjälmar, bakom sina solglasögon, med böjda ryggar och med blicken vänd halvt nedåt. Dock är det lätt att sortera cyklisterna efter kön och näringsstatus: Deras mångfärgade dräkter är trångsydda nog för att inte lämna något tvivel om kroppsfettets fördelning. Under industrialiseringens begynnelse brukade arbetarna cykla till fabriken, i synnerhet när det gällde att bemästra längre sträckor. Fram till femtiotalet stammade alla italienska mästare på racercykel från arbetarklassen eller bondemiljön. De hade varit cykelbud, bagarlärlingar eller brevbärare. Och inte bara i Italien: Sven Johansson, Sveriges mest populära cyklist under fyrtiotalet, hade varit springpojke. Framgångsrika cyklister brukade därför bli folkhjältar: Bröderna Pettersson från Fåglum i Västergötland till exempel, fyra bondpojkar, som vann världsmästerskapen i lagtempo för amatörer mellan 1967 och 1969, eller belgaren Eddy Merckx, snickarsonen, som dominerade de stora cykeltävlingarna i början av sjuttiotalet. Ett förflutet inom arbetarklassen till trots: Cyklandet är ingen lagsport. Ju längre man går tillbaka i racercykelns historia, desto större tycks kopplingen till proletariatet bli: Under tjugotalet kallade sig en däcktillverkare i Milano för "Pneumatico Carlo Marx". En av världens mest betydande cykeltävlingar före och efter andra världskriget "Le Grand Prix cycliste de l'Humanité", arrangerades av franska kommunistpartiets pressorgan. Ett förflutet inom arbetarklassen till trots: Cyklandet är ingen lagsport. Visst cyklas det ofta i grupper. Men kollektivet finns framför allt för att främja den enstaka cyklisten. En medcyklist kan vara en kamrat, men den är också en konkurrent. Hur långt man har kört, med vilken hastighet, över vilka höjder, allting mäts, och när det inte finns någon annan människa, som man kan tävla emot, så kämpar man mot sig själv, med hjälp av gps-sändare med dynamisk prestationsregistrering, vätskevarning och pulsmätare. Man kan glädja sig över förflyttningens lätthet, åkrarnas lukt och medvinden från havet. Men utan tävlingsandan skulle det inte finnas några racercyklar och inga grupputflykter på lördag eftermiddag. Konkurrensen är stinget som sätter igång hela sporten. Vissa växlar gör ett klickande ljud, när bakhjulet löper fritt. Nästan varje någorlunda avancerad cyklist vet vad tillverkaren heter, när ett sådant ljud rullar förbi. Cykelsportens närhet till fabriken eller metallverkstaden må ha försvunnit, i alla fall när det gäller politiken. I en annan bemärkelse är den kvar. Vilket material som används för rören, hur svetsfogarna är utförda, hur kolfibret med sin ringa vikt förhåller sig till stålets elasticitet: alla dessa insikter ingår i dyrkandet av ett hantverk, som tycks bli desto större, ju mera automatiserad all annan industriproduktion blir. I detta avseende liknar en fin racercykel en schweizisk klocka med ett mekaniskt urverk. Tävlingscyklandet, förklarade den italienska författaren Dino Buzzati redan år 1949, är "en av de sista fästningarna för fantasin, en romantikens pelare, belägrad av framstegens ynkliga krafter". Det är denna fantasi, en förening av hjältesport, finmekanik och landskap, som skickar ut alla dessa mänskliga projektiler på vägarna. Egentligen är det ett under att de inte bara håller sig upprätta, utan att de också kommer fram. Att det finns ett slags våld i tyngdkraften, ett våld, som man inte upplever, eftersom man under hela sitt liv har vant sig vid denna kraft – detta märks först, när gravitationen tycks upphävd, för några korta ögonblick. Ibland händer det när man tar en kurva, neråt, förstås. När man då ligger snett, på susande däck, och fortfarande kan styra, och när man då trots allt inte hamnar i diket, så har det visserligen någonting med hastighet att göra, med axelavståndet och castervinkeln. Men det känns som om man plötsligen kunde flyga. De måste förflytta sig framåt, för varje ögonblick av stillastående betyder ett fall. Racercykelns senaste återkomst är inte gammal. Den började strax före tjugohundratalet, efter att terrängcykeln hade blivit ett redskap för vardagen, och även om renässansen ledde till förvånansvärda framsteg i tekniken, till allt smalare vevar till exempel, tedde den sig dock alltid nostalgisk, med en speciell förkärlek till den italienska stålramen. Men det är ingen tillfällighet att just racercykeln blivit så populär, bland kvinnor och män: Den är en praktisk metafor för ett samhälle bestående av människor i permanent rörelse. De måste förflytta sig framåt, för varje ögonblick av stillastående betyder ett fall. De måste tävla mot varandra, ensamma som de är, för konkurrensen av alla mot alla uppfattas som ett naturligt tillstånd. Och när det inte finns någon möjlighet av att vara bättre än de andra, så börjar man att tävla mot sig själv, i en oändlig kamp för ett bättre jag som alltid ligger just utom räckhåll. Och så kämpar människan på sin racercykel och kämpar och kämpar för att ibland uppleva denna sports elementära under: Att man håller sig uppe och susar framåt, i perfekt balans och skenbart befriad från fysiska lagar. Thomas Steinfeld

4 Maj 202110min

Är mäns och kvinnors beteende styrda av biologi eller är könet en social konstruktion? Författaren Helena Granström dyker ner i forskningen och ser samma studier tolkas på mycket olika sätt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För en evolutionsbiolog är Me too kanske inget mysterium. Enligt en viss version av berättelsen om människans ursprung bär mäns aggressiva och opportunistiska beteende inte vittnesbörd om manlig sexualitet i en viss kulturell kontext, utan om manlig sexualitet så som den finns inskriven i mäns genom sedan urminnes tider. Och på motsvarande sätt är kvinnors motvilja inför dessa närmanden inte en biprodukt av männens okänslighet, utan uttryck för en fortplantningsstrategi som årmiljoner av evolution har inpräntat i kvinnokroppen. Betrakta bananflugan, ber oss hjärnforskaren Markus Heilig i sin bok ”Hon, han och hjärnan”. Denna enkla organism har åtminstone en sak gemensam med människan, nämligen skillnaden mellan honors och hanars fortplantningssystem. I en serie experiment utförda av biologen Angus Bateman vid 1900-talets mitt stängdes honor och hanar av denna art in i en glasbehållare. Efter några dagar kontrollerade Bateman hur många avkommor individer av de olika könen hade producerat, och med hur många olika partners – och utifrån detta tyckte han sig kunna dra slutsatsen att hanarnas reproduktiva framgång ökade med antalet parningstillfällen, men att detsamma inte gällde honorna. Å ena sidan har vi, konstaterar Heilig, hanar med ett närmast outtömligt förråd av enkla könsceller, och en minimal kostnad för att skicka iväg dem, å andra sidan honor med ett begränsat förråd av ultrasofistikerade könsceller, vars befruktning också innebär åtaganden i form av havandeskap och, i däggdjurens fall, digivning. en man skulle behöva ha samlag med över hundra kvinnor per år för att med någon säkerhet lyckas producera fler barn än det enda som han kunde ha förväntats få ihop med en stadig partner Utifrån detta är det lätt att dra slutsatsen att män av naturen är sexuellt konkurrensinriktade, initiativtagande och aggressiva – faktiskt perfekt anpassade till den traditionella mansrollen – medan kvinnor, också det i enlighet med etablerade könsmönster, är passiva, selektiva och omvårdande. Man skulle även, vilket många forskare också gör, kunna hävda att sådana könsbundna särdrag inte begränsar sig till sexualiteten, utan gäller mer generellt, vilket skulle ge en biologisk förklaring till exempelvis den manliga dominansen inom många risk- och konkurrensbetonade yrken. Hanar av de flesta arter försöker maximera antalet parningstillfällen, honor försöker begränsa dem, slår Heilig fast, och dessa skilda preferenser präglas i hjärnan redan på fosterstadiet. Trots att jag inte finner några otvetydiga belägg för saken i mitt eget liv, har Heilig närapå övertygat mig när jag öppnar en bok skriven av psykologen Cordelia Fine, med titeln ”Testosteron Rex – myten om våra könade hjärnor”, år 2017 utsedd till årets bästa vetenskapliga bok av den brittiska vetenskapsakademin. Jag hinner inte läsa mer än några sidor innan det blir komplicerat. Den klassiska bananflugestudien, skriver Fine, har på senare år visat sig ha stora brister. När man upprepar experimentet med tillgång till modern teknik framgår det att resultatet inte alls kan tas till intäkt för att sexuell konkurrens är en fungerande fortplantningsstrategi enbart för hanar – tvärtom, faktiskt, vilket också observation av flera andra arter visar. Med andra ord kan man bara utifrån hanars och honors olika fortplantningsorgan inte dra några generella slutsatser om ”manlig” respektive ”kvinnlig” sexualitet, än mindre om ”manligt” respektive ”kvinnligt” beteende i stort. Och dessutom, påpekar Fine torrt, är ett parningstillfälle inte detsamma som en framgångsrik befruktning. Efter att ha räknat på saken kan hon konstatera att en man skulle behöva ha samlag med över hundra kvinnor per år för att med någon säkerhet lyckas producera fler barn än det enda som han kunde ha förväntats få ihop med en stadig partner under samma tid. Allting framstår plötsligt som mycket mer otydligt. Under tiden fortsätter Fine med att informera mig om de råtthanar vars maskulina fortplantningsbeteende inte fullt ut är kodat i DNA:t, utan aktiveras först genom moderns omhändertagande. Det faktum att inte ens något så basalt som reproduktion avgörs enbart av gener visar, menar Fine, det orimliga i tanken att könsrelaterade beteenden hos människor skulle vara statiska, snarare än en uppsättning dynamiska potentialer som tar sig olika uttryck beroende på sammanhang. Det är känt att miljöfaktorer, till exempel stress, kan påverka hjärnans struktur, och det kan väl knappast uteslutas att socialisering in i det ena eller andra könet skulle kunna ha motsvarande effekt. När jag åter vänder mig till Heilig får jag å andra sidan ta del av en helt annan aspekt av gnagarnas sexualliv, nämligen den så kallade Coolidge-effekten. När en råtthane sammanförs med en parningsmottaglig hona kommer resultatet till en början, skriver Heilig, att bli vild kopulation. Men kopulation kostar på, och så småningom uppväger nyttan med denna sexuella aktivitet inte kostnaden, så att hanen, nu förmodligen både hungrig och utmattad, lugnar sig. Men, om en ny råtthona introduceras i buren händer något: Som genom ett mirakel återfår den uttröttade hanen sina krafter, och börjar återigen att ägna sig åt intensiva parningsförsök. Och, anmärker Heilig, den som påstår att något liknande inte gäller för människor ”är antingen en drömmare eller en hycklare”. Jaså. Cordelia Fine skulle, misstänker jag, inte hålla med. Som motvikt till påståenden om en fundamental olikhet mellan könen refererar hon en studie genomförd av ett forskarlag lett av psykologen Daphne Joel, som sägs visa att det inte finns någon specifikt kvinnlig eller manlig hjärna; istället utgörs varje hjärna av en unik mosaik av olika komponenter. Visst finns det vissa egenskaper som oftare uppvisas av kvinnor eller män, men andelen individer som enbart besitter antingen ”manliga” eller ”kvinnliga” särdrag är försvinnande liten – motsvarande slutsats gäller för övrigt också när man studerar mäns och kvinnors beteende i olika situationer. Men av detta låter sig Heilig knappast imponeras: ”Joels studie”, skriver han, är ett ”vetenskapligt 'god dag, yxskaft'.” Vad Joel och hennes grupp gjorde var att mäta volymen hos olika delar av mäns och kvinnors hjärnor, trots att storlek i princip inte säger något väsentligt alls om funktion. Av långt större relevans är styrkan hos olika typer av kopplingar inom hjärnan, anser Heilig. I en stor amerikansk studie härom året kunde forskarna se att pojkars och unga mäns hjärnor i genomsnitt hade starkare kopplingar längs med de enskilda hjärnhalvorna, vilket innebär en bättre samordning mellan sinnesintryck och motorik, medan flickor och unga kvinnor hade starkare kopplingar mellan hjärnhalvorna, och därmed bättre förmåga att samordna den vänstra hjärnhalvans analytiska tänkande med den högra hjärnhalvans mer intuitiva. Så blir alltså män, i genomsnitt, bättre på baseball, och kvinnor på cocktailpartyn. Men kan man verkligen veta att dessa skillnader enbart, eller ens huvudsakligen, har med det biologiska könet att göra? Skillnaderna, skriver Heilig, uppstår tidigt – men då bör vi hålla i minnet att de yngsta deltagarna i studien var åtta år. Det är känt att miljöfaktorer, till exempel stress, kan påverka hjärnans struktur, och det kan väl knappast uteslutas att socialisering in i det ena eller andra könet skulle kunna ha motsvarande effekt. Forskarna själva drar emellertid slutsatsen att kvinnors hjärnor är utformade för att underlätta en viss typ av förbindelser och mäns hjärnor andra. På många sätt framstår det som osannolikt att mäns och kvinnors kroppar skulle vara så olika som de är, utan att det skulle finnas några som helst inre olikheter; för min egen del är graviditet och amning två erfarenheter som gjort tydligt att hjärnan och den könade kroppen inte alltid går att skilja åt. en del av mig undrar jag vad alla dessa gruppmedelvärden och statistiska samband egentligen spelar för roll. Jag tänker på detta, men jag tänker också på det faktum att inte ens något så könsbundet som könshormon är entydigt bestämt av biologin – män som tar hand om spädbarn får högre nivåer av östrogen, medan kvinnor som fattar beslut uppvisar högre nivåer av testosteron. Var det inte meningen att vetenskapen skulle vara tydlig? Utmattad lägger jag ifrån mig böckerna. Men en del av mig undrar jag vad alla dessa gruppmedelvärden och statistiska samband egentligen spelar för roll. Sexuella trakasserier är lika oacceptabla oavsett om de har biologisk grund eller ej, och oavsett om en kvinnlig börs-vd är en statistisk avvikelse eller representativ för sitt kön, har hon precis samma rätt att vara där hon är. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik Litteratur Cordelia Fine: Testosteron rex – myten om våra könade hjärnor. Översättning: Linus Kollberg. Daidalos, 2018. Markus Heilig: Hon, han och hjärnan. Natur & kultur, 2018.

29 Apr 20219min

Skandalös, fånig eller sexistisk så har D H Lawrence erotiska litteratur avfärdats. Men just i vår tids diskussioner om sex och moral har vi något att lära av honom, enligt författaren Lyra Koli. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den engelska författaren D.H. Lawrence har aldrig slutat vara skandalös. Flera av hans verk ansågs för oanständiga för att publiceras i Storbritannien under hans livstid. Först 1960, 30 år efter hans död, vann förlaget rätten att ge ut den oavkortade versionen av Lady Chatterley’s älskare. Det var inte bara otroheten som ansågs stötande. Det var framförallt det grafiska språkbruket: Lady Chatterley låter sig inte bara förföras av sin mans skogsvaktare, hon knullar med honom, både i fittan och röven, ett ordval som fortfarande kan få folk att haja till framför radion. Sådan litteratur funkar ofta som kattmynta på frigjorda teoretiker som romantiserar det förflutnas överträdelser. Att Lawrence idag blivit relativt bortglömd beror snarare på en annan tvivelaktighet, som bara blivit mer skandalös med tiden: hans kvinnosyn och hans rasism. 1970 utkom Kate Milletts klassiska studie Sexual Politics, där hon ingående kritiserar hans stereotypiserande syn på kvinnlig sexuell passivitet. Att försvara honom har därefter sammanblandats med att förminska kritiken, som när Doris Lessing säger: ”Vissa kvinnliga hysterikor har bestämt att [hans romaner] inte är ’politiskt korrekta’ – men vad mig anbelangar så är ingen som använder den frasen en seriös person.” Citatet kommer från en mailenkät som en professor skickade ut till samtida författare, när han på nittiotalet fann det i princip omöjligt att undervisa om Lawrence. Motståndet från studenterna var för stort. Ett av de mest kritiska svaren kom från Ursula K. Le Guin: ”Såklart han var sexist. Han var en vit, engelsk arbetarklassman född på artonhundratalet. Han var sexist och rasist, det är väl inget snack om saken? En man som skrev något i stil med: ’att knulla en svart kvinna vore som att knulla lera’?” Men Le Guin tillägger att hennes önskan som feminist vore att få se hans läsare ” gå bortom det rena fördömandet och försöka urskilja vad som har blivit oacceptabelt, och vad som fortfarande är giltigt för samtida läsare i en oerhört bristfällig, ofta frånstötande, ofta fånig, väldigt intressant och väldigt kraftfull författares verk.” Det är svårt att inte läsa in ett visst klassförakt i synen på Lawrence som fånig och uppblåst. Hans skrivande har en naiv kvalitet som inte ska förväxlas med brist på sofistikation, utan snarare är ett högst avsiktligt sökande efter en närvaro som går utöver det självmedvetna. Filosofen Cora Diamond föreslår att hans otidsenliga syn på sex presenterar ett alternativ att ta på allvar. Enligt henne visar han att sex bör ses som ett specifikt moraliskt problem, till skillnad från den samtida hållningen där ”vad som helst är okej så länge man respekterar personen på alla de sätt som en icke-sexuell moral förutsätter”. Diamond är något på spåren. I en tid när alla verkar tro att sexualmoral bara kan betyda ’för eller emot sex’ är Lawrences djupgående och nyanserade syn på sex befriande. På de vanliga kategoriska frågorna svarar han aldrig ett okvalificerat ja eller nej. Äktenskap? Lawrence är emot konventionsgiftermål, men en idog försvarare av de äktenskap som baseras på ”blodsympati och blodkontakt”. När Lady Chatterley smälter samman med skogsvaktaren Mellors till ”ett mörkt och hävande hav” ingår de ett förbund som borde äras, oavsett om det socialt sett är otrohet. Prostitution? Lawrence är tveksam men inte kategorisk. Pornografi? Tja, säger han, vem ska avgöra vad som är oanständigt? De flesta av oss uppskattar att bli lite vagt upphetsade. Hälften av världshistoriens största konstverk uppskattas på grund av sin sexuella dragningskraft. Verklig pornografi är allt som framställer sex som något smutsigt och trivialt, och det anklagar han till exempel Wagner, Charlotte Brontë och ett flertal kristna psalmförfattare för. Onani? Nej, i onani finns ingen ömsesidighet, och det riskerar att trubba av oss. Onani bildar ”en ond cirkel av självmedvetenhet, som aldrig är fullständigt självmedveten”, vilket gör oss till avstängda narcissister. Gång på gång beskriver han en sexuell apati som ekar i vår tid. Vi, med vår rationella inställning till erogena zoner, självmedvetna preferenser och identiteter, tenderar att betrakta sex som individuell behovsuppfyllelse snarare än sårbara möten. Lawrence kallar detta för ”mekaniskt”, ”sterilt”, ”blodlöst”, ”kallhjärtat” och ”förfalskat” sex. De unga, som tror sig vara frigjorda, liknar bara tränade hundar i hans ögon. ”Och för att de här hundarna är tränade till att göra saker som de gammaldags hundarna aldrig gjorde så kallar de sig själva fria”, skriver han. Vad sant, fritt sex är kan med andra ord inte abstraheras: det är alltid situationsbundet hos Lawrence. Hans romaner är fulla av sådana vågor av erotisk livsnärvaro, som lika gärna kan upplevas under analsex som genom ögonkontakt. I romanen Regnbågen behöver den unga Ursula inte ens titta på sin åtrådda lärarinna: ”När de var i samma rum var de medvetna om varandra, nästan så att allt annat uteslöts. Winifred Inger kände en het glädje under lektionerna när Ursula var närvarande, Ursula kände hela sitt liv börja när Miss Inger kom in i rummet. Sedan, med den älskade, subtilt intima läraren närvarande, satt flickan som i strålarna från ett berikande solsken, vars berusande hetta rann rakt in i hennes ådror.” I Lawrences livsverk finns också otvivelaktigt sexistiska passager. Men det är intressant att kritikerna tycks uppfatta all passivitet och jagupplösning som förnedrande. Kate Millett skriver om hur han i ”Söner och älskande ”reducerar” Clara, den ”en gång formidabla, oberoende kvinnan till nivån av skälvande passion”. Skulle våra begär alltså göras rättvisa om vi uppnådde total självkontroll och oberoende? Måste mysteriet med sex verkligen överges tillsammans med exotifieringen av den andra? Många känner idag att det finns något lite pinsamt med det man brukar kalla för Lawrences sexuella metafysik. Men sex, om det fattas på rätt sätt, är ett mysterium – som intimt hänger samman med det chockerande och det banala. Därför kunde Lawrence inte förmå sig till att ta bort de grova orden ur Lady Chatterleys älskare, trots att han ville få den igenom censuren. För att erotiken inte ska stelna till något pompöst måste Mellors få säga till Lady Chatterley: ”Jorå, du älskar att knulla, men du vill att det ska kallas något grandiost och mystiskt, bara för att smickra din självbild.” Ärlighet kring sex krävde för D.H. Lawrence ett bibliskt språkbruk likväl som ett förbjudet. Den här dubbelheten har gjort honom oaptitlig för båda lägren än idag, i en debatt som fortfarande inte klarar av ett mer nyanserat perspektiv än ”för” eller ”emot” sex. Lyra Koli Litteratur: Sons and Lovers, Penguin, 1999 (1913). The Rainbow, Penguin, 2001 (1915). Lady Chatterley’s Lover, Penguin, 2006 (1928). “A Propos of Lady Chatterley’s Lover”, i Lady Chatterley’s Lover, Penguin, 2006 (1929). “Pornography and Obscenity”, I The Bad Side of Books: Selected Essays, 2019 (1929). Silver Bronzo. "Cora Diamond. Philosophy in a Realistic Spirit. An Interview", Iride 26.2, 2013. Kate Millett, Sexual Politics, University of Illinois Press, 2000 (1970). Gary Adelman, “The Man Who Rode Away: What D. H. Lawrence Means to Today's Readers”, TriQuarterly 107 (2000). Elizabeth Ladenson, Dirt for Art’s Sake: Books on Trial from Madame Bovary to Lolita, Cornell University Press, 2007.

28 Apr 202110min

Kan gangsterrap ses som arbetarlitteratur? Krävs det en särskild moral eller ideologi? Litteraturvetaren Jimmy Vulovic ser hur frågor om arbetardiktens gränser ständigt återkommer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Stig Dagerman knackar på arbetarlitteraturens port. Han ser ivrig ut, som om han har något viktigt att säga. Och genom den på glänt öppnade dörren pratar han om förnyelse. Det är denna scen jag ser framför mig när jag läser Dagermans essä ”Diktaren och samvetet” från 1945. Författaren berättar där om när en diktare som fötts ur arbetarrörelsen plötsligt inser ”att alla de som med beundran läst hans resolutioner, reportage, enkätsvar och majdikter avvisar hans dikt som dunkel och oförståelig, extrem till formen och oklar till innehållet”. Essän är författad som ett inlägg i obegriplighetsdebatten, ett försvarstal mot kritiken som hade riktats mot den litterära modernismens komplexa formspråk, och senare även mot dess pessimism. I den andra ringhörnan talade konservativa krafter och rättroende marxister på ett likartat vis. För arbetarförfattaren Stig Dagerman, var ett svar till de ”snävmarxister, som menar att diktaren väljer form som typografen stilar” mest angeläget. Det var ett tydligt svar. Den begriplighet som tidigare hade tryckts med den litterära realismens typsnitt speglar inte längre arbetarnas själsliga nöd. Karin Palmkvist menar i doktorsavhandlingen ”Diktaren i verkligheten” att han såg sig själv som den nya tidens proletärdiktare med uppdraget att visa arbetaren, eller rättare sagt arbetarindividen, vad en nyvunnen social frihet hade för mål och mening. Men egentligen är allt det där bara en repris, på en repris. Arbetardiktens historia blir nämligen tidigt också en historia om gränsdragningar. Redan 1921 då litteraturhistorikern Richard Steffen lyfte fram termen proletärdiktning i den bredare offentligheten, drogs det en gräns mellan de som ville vara och de som inte ville vara proletärskalder. Vissa bar benämningen som ett adelsmärke. Andra ansåg att den reducerade dem från författare till arbetarförfattare. Senare ville den socialdemokratiske litteraturkritikern nummer ett, Erik Hedén, dra en gräns kring vad arbetarlitteraturen borde innehålla. I recensionen ”Om kräks själsliv”, där Eyvind Johnsons novellsamling De fyra främlingarna från 1924 värderades, gjorde han i hårda ordalag upp med de författare som han ansåg ständigt uppehöll sig vid pessimism och psykologiserande. Istället för att i bok efter bok, som han sa ”skildra samma eviga viljelösa förkomna kräk”, ville den uppläxande kritikern se uppbygglig litteratur för arbetarna. Ungefär så som den hade varit tidigare. Några år senare fick Harry Martinsons diktsamling Nomad från 1931 klä skott för ”det tomma esteteriet” i modern dikt. Det var den kommunistiske kritikern Ture Nerman som i debatten om så kallad busromantik gick till hårt angrepp. Han ville istället se mer tendens, vilja och kampanda i arbetarlitteraturen. Ungefär så som det hade varit. Många gränsdragningar alltså. Lyckligtvis är litterär kvalitet av ett segare virke än både moralism och ideologiska tvångströjor. Debatterna kring tre av arbetardiktningens allra främsta vittnar om att litteraturtraditionen är långt ifrån så självklar och stabil som den har kommit att bli i historieböcker. Den har tvärtom ofta ifrågasatts inom rörelsen. Inte ens blivande Nobelpristagare som Eyvind Johnson och Harry Martinson gick ju säkra från politiska kommissariers ideologi och idéer om hur litteratur borde vara. Väger man sedan in även den borgerliga sidans kritik så är det ett under att genren överhuvudtaget överlevde. Att få definiera vad arbetarlitteratur är tycks alltså redan från början ha varit viktigt för kritiker och andra förståsigpåare. Därför är det heller inte alls konstigt att det efter utgivningen av Rasmus Landströms välskrivna bok Arbetarlitteraturens återkomst från 2020 följde en debatt om vad arbetarlitteratur är och vem som får räknas som arbetarförfattare. Visst kan gangsterrap vara arbetarlitteratur, tyckte en del. Andra sa nej, det är det inte. Det räcker att en fattig stackare fattar pennan för att det ska skapas arbetarlitteratur, tyckte vissa. Medan andra tyckte att det krävs en särskild moral, som nog också skulle kunna stavas ideologi, för att få räknas till den traditionen. Så höll det på, ungefär som det alltid har gjort. Men en sak förenar i alla fall nästan alla som samlas kring begreppet. Det verkade mer angeläget att få skriva montertexten än att njuta av utställningsobjektet. Frågan om huruvida gangsterrap kan förstås som arbetarlitteratur är för min del inte alls lika intressant som debatten i sig. Särskilt som gangsterrapparnas ibland nihilistiska egoism ofta kontrasteras mot den traditionella arbetardiktens gemensamma värdegrund. Det är intressant eftersom just den konflikten mellan individen och kollektivet stod i centrum även i flera av de tidigare debatterna. Som när arbetarförfattaren Rudolf Värnlund i sin debutroman "Vandrare till intet" från 1926 lät den nihilistiske individualanarkisten Max Stirners idéer framträda i full blom. Romanen gestaltar en rad besvikelser och uppgörelser med kollektiven i den unge huvudpersonen Leo Fasts liv. Den utspelar sig till stora delar i vad vi idag kanske skulle kalla orten. Och händelseutvecklingen mynnar ut i en slutsats: ”Jag ska lära mig att säga: jag är själv den förste och siste, före mig är tystnaden, efter mig döden, jämte mig bara det som jag kan njuta. Var och en som kämpar för något som ligger bortom honom själv är sannerligen en vandrare till intet –––” Leo Fasts nihilistiska egoism provocerade såklart och kritiken från den kämpande rörelsen lät förstås inte vänta på sig. I den kommunistiska pressen brännmärktes Rudolf Värnlund i flera år som en renegat från den vänstersocialistiska rörelse han tidigare tillhört. Anledningen till att genren ständigt debatteras beror nog på att det finns många olika intressen i den, inte minst politiska. Konflikter är på sätt och vis inbyggda i själva begreppet. Vi vet sedan årtionden att den rågblont präglade och naivt homogeniserande litteraturvetenskapliga definitionen säger att arbetardiktning är litteratur om arbetare, av arbetare och för arbetare. Men redan i detta vid första anblicken tillsynes självklara antagande öppnas flera fallgropar. För vem är egentligen den där arbetaren? Är det min far och alla andra i detta avlånga land som har sin början i andra länder. För ingen, utom möjligtvis svenska förståsigpåare, kan väl rimligen tro att migranters och svenskars erfarenheter är samma lika. Eller är arbetaren den i LOs led allt större andel som nuförtiden hellre lägger sin röst på Sverigedemokraterna än på Socialdemokraterna? Vad skriver man i så fall för dessa arbetare, då livet ju minst sagt skiljer sig åt i gigarbetares utanförskapsområden och de lite lyckligare lottade fastanställdas innanförskapsområden. Och kanske är denna dagens mer komplexa situation en anledning till att svaret på nyfiket ställda frågor, till exempel om gangsterrap är en sorts arbetarlitteratur, ofta tvingas retirera in i formuleringar om vad arbetarlitteratur har varit istället för vad den är och kanske blir. Jimmy Vulovic

27 Apr 202110min

Malin Krutmeijer gör ett dna-test i släktforskningssyfte och funderar på om en ny syn på släktskap håller på att ta över. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I vintras tog jag och min familj varsitt dna-test i släktforskningssyfte på en av de stora genealogisajterna. Några månader senare kom det ett mail från en kvinna i Australien. Hon letade efter släktingar med ett visst namn och bifogade begeistrat ett dna-schema. Jag kände inte igen släktnamnet, men jag kunde se att kvinnan, jag och en för mig okänd man hade ett mycket litet dna-segment på precis samma plats på en kromosom. Eftersom jag inte begrep riktigt vad hon var ute efter med det där schemat, la jag mest märke till hennes upphetsade tonfall. Det kändes lite som om hon sa ”titta på våra horoskop, mars står i konjunktion med saturnus hos oss allihop!”. Till slut lyckades jag ändå utröna så mycket som att vår gemensamma dna-snutt måste komma från någon ur en myriad av människor i Bohusläns skärgård, där ett par av mina släktlinjer når långt tillbaka i tiden. Plötsligt blev jag rörd. En liten pyttebit från en fiskarson eller -dotter råkade följa med till oss genom många generationer. En gråtmild känsla av förbundenhet blixtrade till och försvann. Under tiden som gått sedan vi gjorde dna-testen och kastade oss ner i olika arkiv har jag ofta tänkt på släktforskning som en sorts modern anfäderskult. När man rotar i sin egen släkt utvecklar man nästan oundvikligen ett slags identifikation med sina anmödrar och anfäder. Det spelar mindre roll om de var adel, bönder eller kriminella. Man har de rötter man har, och man gör dem betydelsebärande. Det var själva laddningen av mening som jag kände i den australiensiska kvinnans brev, och den vibrerar genom släktforskningsforum och dna-sajter. Men vilket slags mening? Suget efter förfäderna idag är, tror jag, knutet till vår nära historia. Urbaniseringen och industrialiseringen drog ju människor bort från platser och sammanhang där de ofta levt väldigt länge, om inga krig kom och drev iväg dem. Anknytningen bakåt glömdes ofta snabbt bort när moderniseringen krävde en ny sorts människa, med nya lojaliteter bortom släkt och skrå och blicken riktad framåt. Vi befriades ur ett nät av släktband och traditioner till priset av en viss historielöshet. Vem du är blev ytterst en individuell fråga. Släktforskningen, betraktad som en modern anfäderskult, präglas av detta. Rötterna bestämmer inte utövarens plats i en religiös eller social ordning, utan är en fråga om personlig identitet. Här blir släktforskningen med hjälp av dna extra intressant, för den har givit upphov till en parallell, mer individualiserad definition av vad släkt innebär. Peter Sjölund, en av Sveriges ledande experter på dna-släktforskning, skiljer i sina handböcker noga mellan genetisk genealogi och det traditionella släktbegreppet. Låt mig konkretisera. När man gjort ett dna-test på en genealogisajt får man en lista över dem som man delar dna med, av dem som också testat sig. Dna-kusiner kallas de på släktforskningsjargong. På något sätt är man alltså släkt med dem, mer eller mindre avlägset. Saken är att inte ens biologiska helsyskon får identiska dna-matchningslistor. Kombinationsmöjligheterna är närmast oändliga när man får hälften av sitt dna från vardera av sina två biologiska föräldrar. Peter Sjölund har förklarat det ungefär såhär: tänk dig för sakens skull att ditt dna är ett pussel med en miljon bitar. Dina biologiska föräldrar har kastat in varsin miljon bitar i en hög, och ur den högen har du plockat en miljon. Inga konstigheter egentligen. Konsekvensen är att en matchning som dna-företaget gissar är ett sysslingbarn hos mig, kan avfärdas som nästan obefintligt släkt med min bror. En del av hans matchningar saknas i gengäld helt på min lista. Jag har helt enkelt inte ärvt just de dna-snuttar som min bror delar med dem. Man kan tycka att detta inte spelar någon roll. Enligt den traditionella synen på släktskap så är ju jag och min bror precis lika mycket släkt med alla som vi är släkt med. Ändå är det svårt att fullt ut frigöra sig från känslan att jag är ”mer” släkt med det där förmodade sysslingbarnet än min bror är. En dna-kusin är väl ändå en sorts kusin, även om ingen annan i min familj delar dna med henne? Kanske ser vi här början på en ny, individualiserad idé om släktskap. Ge människan en ny teknik och hon kommer att börja leka med den och skapa betydelser med utgångspunkt i det redan kända. Och när det gäller att tillskriva dna mening är de stora amerikanska gen-släktforskningsföretagen mer än behjälpliga, med siktet sentimentalt inställt på identiteten. Reklamfilmer frestar med möjligheten att ”ta reda på vem du verkligen är”. Kanske är du, och nu citerar jag, ”en ursprungsamerikan, en krigare, en prinsessa”. Det handlar om ”identity, essential self, oneness”, mässar speakerrösten i en film, lika suggestivt som svåröversättligt. Det som lockar många allra mest är utsikten att få veta vilka etniska ursprung de går och bär på, kanske utan att veta om det. Dna-företagen marknadsför stenhårt sin påstådda förmåga att analysera etnisk bakgrund. Deras metod är att jämföra dna från den som testar sig med ett antal så kallade referensbefolkningar runt om i världen. Forskningen är enig om att denna etnicitetsuppskattning inte är särskilt vetenskaplig, och inte bör tas på något större allvar. Jag kan ge ett exempel på hur vanskligt det är. När jag förde över mitt dna-test från sajt till en annan fick jag nya svar angående min etnicitet. Jag gick från noll procent ”finsk” till 14,5, men förlorade på kuppen de östeuropeiska och västeuropeiska procent som den första sajten hade tillskrivit mig. Den här osäkerheten hindrar givetvis inte folk från att frossa i etnicitetsmätningarna. Dna-företagen hejar på med reklam där folk dansar loss i Västafrika eller badar bastu för att ”fira sina etniciteter”. Det hjälper inte heller att amerikanska tidningar är fulla av artiklar med rubriker som ”ditt dna är inte din kultur”. Har någon upptäckt att den bär på några procent tysk etnicitet är det öl och bratwurst för hela slanten. Vad nu tysk etnicitet är, sist jag kollade var nationell identitet snarare en historiskt och politiskt motiverad konstruktion. Man kan föralldel se dna-företagens etnicitetsbestämningar som ett harmlöst nöje i stil med astrologi, och det är de, men inte bara. Det finns forskning som visar att ju mer vi pratar i etniska kategorier, desto mer börjar en del tro att etniska grupper är fundamentalt olika. Det finns med andra ord en risk att etnicitetstesten förstärker rasistiskt idégods. En annan aspekt av etnicitetsmätningen är att resultaten är strikt individuella. Min bror och jag bedöms inte ha exakt samma etnicitet, trots att vi i vanlig bemärkelse har samma ursprung eftersom vi har samma föräldrar. Dna-släktforskningen individualiserar alltså inte bara släktskap utan också etnisk bakgrund. Dna ljuger inte, heter det, och i sig gör det ju inte det. Men i det ögonblick som dna-testet lämnar laboratoriet och manifesterar sig i en etnicitetsuppskattning och en matchningslista över släktskap, så har det inträtt i det sociala livet. Kulturella förväntningar på vad släktskap, etnicitet och personlig identitet innebär flödar över de torra små dna-sekvenserna, för kultur är ofrånkomligen människans natur. Det är lika underbart som skrämmande. Nästan vad som helst kan hända. Malin Krutmeijer, kulturjournalist

26 Apr 202110min

Alla människor behöver tröst någon gång i livet. Men får att få tröst, behövs det väl någon som ger den till en? Bibliotekarien Elisabeth Skog funderar på om litteraturen kan vara denna någon. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag söker i Vårdguiden på begreppet tröst. Det ger 64 träffar, nästan alla handlar om barn. Barn som ska tröstas. Spädbarnskolik och mardrömmar. Plåster på såret. Tröstnappen. Nationalencyklopedin förestavar att tröst är det samma som lindring i sorg eller bekymmer. Ordet finns belagt i äldre fornsvenska. Etymologiskt är det besläktat med tro. Jaha ja.I Svenska Akademiens Ordlista hittar jag 13 sammansättningar med tröst: tröstekälla, tröstlöshet och tröstpris till exempel. Men vad är tröst egentligen och finns det någon definition? Forskning talar om att ”Tröst innefattar fysiska, psykospirituella och sociokulturella upplevelser, och leder till förbättrad hälsa.” Jag förstår också att det ska vara minst två människor inblandade: en som är ”tröstfärdig”, det vill säga mottaglig för tröst, och en givare. Med hjälp av tröstande samtal ska det då uppstå en citat ”djupt delad känsla av samhörighet.” Den tröstfärdiga ska härigenom få hjälp att se på sitt lidande ur ett nytt perspektiv. För att sedan kunna ägna sig åt annat. Kontentan verkar vara att trösten kommer via en annan människa. It takes two alltså. Precis som i tango. När jag var elva år (1974) var jag mycket berörd av Barbro Hörbergs melodiradio-hit ”Gamla älskade barn” det som grep mig mest var dessa rader: ”Vilken dag mister en människa barnets rätt till trygghet och tröst och förlåt? Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen och stor och får själv ta hand om sin gråt?” Att själv ta hand om sin gråt verkade så outsägligt sorgligt. Jag var nog rädd att mista barndomens tröstprivilegier och tänkte nog också på alla tröstlösa, både unga och gamla solstrålar på parkbänkar och annorstädes där ute. Barbro Hörbergs fråga har hängt med mig sedan dess. När måste man själv ta hand om sin gråt? Och ser man på, nästan 40 år senare dyker svaret upp i Beate Grimsruds bok ”En dåre fri”, en roman om skapande och sjukdom. Huvudpersonen Eli konstaterar att nu får hon värma mjölken själv när hon är vaken om nätterna. Hon säger: "Det är att vara vuxen. Att vara god mot sig själv när det behövs och ingen annan finns till hands." Att kunna trösta sig själv och själv ta hand om sin gråt, kanske inte måste vara något sorgligt eller ens något hotfullt. I psykologen Marta Cullberg Westons bok från 2012 ”Tröst och reparation – finn din egen tröstfunktion” finns mycket att hämta för den som vill bli bättre på konsten att ta hand om sin gråt. Det handlar om att bygga upp en ”inre tröstande instans som fungerar stödjande när det blåser i livet.” Marta Cullberg Weston varnar också för ”självtröst som går snett”. När vi tror att vi tröstar oss men är ute på fel spår. Eller fejktröst som vi skulle säga på nusvenska. Varningsflagg för överdrivet intresse för: mat alkohol tabletter droger omåttlig aktivitet shopping Några moderna bubblare att lägga till den listan skulle kunna vara: Manisk renlevnad träning och yoga heminredning Jag är dock inte den som ska kasta första stenen på dem som ägnar sig åt ovan nämnda sysselsättningar. Jag tror att överdrivet undvikande av företeelserna på listan i lika hög grad skulle kunna klassas som bedräglig tröst. Vår förmåga att trösta oss själva grundas, gissa när! Jo, i barndomen. Om föräldrarnas förmåga att trösta är bristfällig får barnet ingen god modell att ta med sig. Man blir då svårare att trösta och stressen kan då lätt citat ”stegras till en överväldigande känsla av nödställdhet.” En överväldigande känsla av nödställdhet. Jag vet inte varför denna mening slår an så djupt hos mig. Marta Weston Cullberg är säkert något viktigt på spåren i sin bok. Ledsamt bara att omslaget pryds av ett snyggt par i en softad omfamning i ljus och fräsch miljö.Budskapet blir lite dubbelt: Finn din egen tröstfunktion, javisst, men först ändå en rejäl parrelation. En gyllene medelväg mellan å ena sidan tröst via en annan person och å andra sidan självtröst måste vara litteraturen. I sin bok ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” beskriver Jeanette Winterson en fruktansvärd uppväxt och hur systematisk läsning av folkbibliotekets skönlitterära bestånd från A till Z räddade livet på henne. När allting är en trasa, när livet suger, säger Winterson så här: "Jag tror på skönlitteratur och på berättelsens kraft [ ... ] Vi kan vända oss till dikten. Vi kan öppna boken. Någon har varit där för vår räkning och dykt efter orden." Visst är det är en trösterik tanke. ”Någon varit där för vår räkning.” Och att denna person formulerat något som nu kan vara mig till tröst, när det är som värst. När jag är i beråd. Detta är en personlig läsning, ett tröstebrev från en författare till mig. Ibland används lyrik för att trösta många på samma gång. Vid stora naturkatastrofer, krigsutbrott, terrordåd händer det att dagstidningarna publicerar en nyskriven tröstdikt av en känd författare. När vi inte orkar mer reportage och faktarutor över antalet döda och skadade kan dikten ta en genväg till förståelse. Och till tröst. Jag tänker på döden varje dag. Vem gör inte det? Poeten Bodil Malmsten gjorde det säkert. Dagens Nyheter publicerade hennes dikt Sorg i början av januari 2005, strax efter tsunamin. ”Våra intetsägande armar. Vi vill bara hjälpa. Vi är här. Världen deltar i sorgen, står det. Så går det inte till. Sorgen är inte tillgänglig för världens allmänna deltagande. Sorgen är enskild och personlig, sorgen är bara din.” Sorgen är bara din skriver hon och just då, paradoxalt nog, delas den med den som läser. Och vi blir mindre ensamma. I någon mån tröstade. Just sådana finesser kännetecknar litteratur av bästa märke. Ingen är där, men från avlägsna orter och tider når oss ändå orden som stillar vår oro. Lägger sig som svalkande händer över våra hettande kinder och svidande ögon. Elisabeth Skog, bibliotekarie Sändes första gången 05-12-2017 Litteratur:Beate Grimsrud: En dåre fri, Albert Bonniers förlag, 2010 Marta Weston Cullberg: Tröst och reparation: finn din egen tröstfunktion, Natur & Kultur Akademisk, 2012 Jeanette Winterson: Varför vara lycklig när du kan vara normal?, översättare Ulla Roseen,Wahlström & Widstrand, 2012 Tua Forsström: En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, Albert Bonniers förlag 2012 (Santamäki Fischer & Dahlqvist, 2009, s. 115-135). Kolcaba (1991; 1994, 2001; 2003) beskriver tröst som ett stärkande tillstånd, i vilket människors behov av lättnad (relief), lindring (ease) och mentalt gränsöverskridande (transcendence) tillgodoses i fysiska, psykospirituella, 13 sociokulturella och miljöberoende dimensioner http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:369769/FULLTEXT01.pdf

15 Apr 20218min

Författaren och psykoanalytikern Lou Andreas-Salomé (18611937) påverkade flera berömda manliga kollegor, men är själv svår att få grepp om. Anneli Jordahl söker svar i hennes noveller. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag blir aldrig färdig med den rysktyska författaren, kritikern och psykoanalytikern Lou Salomé, född 1861. Hon är en av de motsägelsefulla, traditionell och utmanande fritänkare i samma person. Hon ruskar om en med sina idéer om arbete, kärlek och erotik. Hennes tematik om mäns och kvinnors infantila föreställningar om varandra blir aldrig inaktuella. Jag minns inte om det var med en av Suzanne Brøggers essäer om henne som allting började. Eller om den var ungdomens idoga samlande på Nietzsches verk. Det var alltid detta om, inte av. De flesta som känner till Lou Salomé har läst någon av de oräkneliga biografierna, men inte hennes egna verk. På svenska finns ett urval med texter, men ingen av de drygt tjugo titlar hon gav ut under sin levnad. Och nycklarna till hennes livsproblematik finns i fiktionen som skrevs på tyska. I novellsamlingen "Menschenkinder" från 1899, som finns i engelsk översättning, möter läsaren kvinnliga resenärer, ofta i tyska alplandskap. De tar in på hotell eller väntar på ett tåg på stationen. En mans fantasier väcks. Kanske är den späda där borta en kärlekslängtande änka? Kanske vill unga flickan bli beskyddad av en fadersfigur? Besvikelsen blir stor när de inleder samtal och han förväxlar blygsel med följsamhet. Det visar sig att kvinnan är läkare, författare eller redaktör för en inflytelserik kulturtidskrift. Jag tänker på resenärer som Fredrika Bremer, eller Ellen Key som flyttade runt i Europa under sex år och för övrigt blev Lou Salomés nära vän. Hur ofta blev de på alla sina resor betraktade som utomjordingar? Ensamhet är en röd tråd, men den oroar inte kvinnorna, de har ju sitt arbete. Männens avbrutna förförelsekonster mynnar ut i anklagelser. En kall självupptagen kvinna. I sin tur är kvinnan besviken över männen som ser ett kön, inte ett intellekt. I ljuset av detta framstår Salomés hållning i kvinnokampen som paradoxal. I slutet av 1800-talet när Den nya kvinnan och Den nya mannen diskuterades, såväl i konsten som i den politiska offentligheten valde hon motrösten. Varför slogs hon inte med dåtidens kända kvinnosakskämpar om rätten till arbete och utbildning? Hon och Ellen Key sågs som antifeminister som menade att kvinnor inte skulle tävla på männens fält. Moderligheten var viktigare. Särskilt intressant med tanke på att de själva inte hade barn och arbetade jämt. I sin essä Der mensch als weib – Människan som kvinna - uppmanade Salomé kvinnor att framhålla sitt väsens särart. Inte för att underordna sig männen, utan snarare för att upphöja sitt eget väsen, liksom gona sig i att vara just kvinna. Hon såg kvinnan som det första könet, den verkliga människan, bättre lämpad att leva. Det var lätt för henne att odla excentricitet, kan en tänka. Uppvuxen i överklassfamilj i Sankt Petersburg där hennes älskade far var god vän med tsarfamiljen. Efter faderns död 1879 reste Lou och hennes mor till Zürich där kvinnliga studenter var välkomna på universitetet. Hon valde att läsa filosofi, konst och religionshistoria. Under tiden levde hon på sitt apanage från Ryssland och skrev skönlitterärt. I romanen Fenitschka säger den unga studenten ”Hem, familj, hushållerska och barn – det är mig främmande, främmande, främmande… Kärlek och äktenskap är inte samma sak. ” I positionen som ung akademikerkvinna av adlig börd öppnades dörrarna till de burgna och bildade hemmen i Europa. Dåtidens kända feminister blev till en början hennes vänner. En kväll i Rom mötte hon Friedrich Nietzsche. Eftersom hon hade studerat filosofi hade de en del att samtala om. Han blev tagen av hennes skarpa intellekt och bad henne att bli hans lärjunge. Hon blev hon förtörnad. Och det är detta hennes grandiosa NEJ till potenta kulturmän som skapat hennes berömdhet, inte hennes verk. Hon valde att bli först med att ge ut en bok om Nietzsches filosofi i stället. Enligt myten var det hennes nej till giftermål som bidrog till att han hamnade på mentalsjukhus och skrev "Så talade Zarathustra". I sitt liv valde Lou Salomé alltid sitt arbete före kärnfamilj och män som förhindrade henne att leva och arbeta. Fullt logiskt fastnade hon för Henrik Ibsens dramatik och skrev en bok om hans kvinnogestalter. Hon arbetade också som teaterkritiker och det teatrala präglar novellerna i Menschenkinder där författaren är regissören som placerat sina figurer på en scen där de i dialogen intar motstridiga livshållningar. Verklighetens självständiga kvinna utmanar. Männens sårade stolthet förbarnsligar. Nyckeln finns i titeln Menschenkinder – människobarn. Till slut går Lou Salomé med på att gifta sig med den nästan dubbelt så gamla språkforskaren Fred Charles Andreas. Kravet från henne var ett så kallat resonemangsäktenskap som tillät andra erotiska förhållanden. Så blev det. Lous femton år yngre älskare Rainer Maria Rilke gick som son i huset. Då var hon känd författare och han nybörjaren som lade stor vikt vid hennes manusläsning. I biografin Mannen från Prag framhåller Bengt Landgren hur betydelsefull Lou Andreas- Salomés idévärld var för Rilkes diktning, det två resorna i Ryssland satte spår. Det märks också i Rilkes Brev till en ung poet. Han skriver att männens värld är ”full av brunst rus och rastlöshet och belastad med gamla fördomar och den arrogans som männen vanställt kärleken med.” Det skulle kunna stå som baksidestext till novellsamlingen Menschenkinder. Vid femtio plus sadlade Lou Salomé om som yrkeskvinna och började 1912 studera för Sigmund Freud i Wien. De blev kollegor och vänner för livet. I antologin "Erotik och narcissism" – som rymmer ett urval av hennes texter och en grundlig introduktion av Ebba-Witt Brattström – finns de banbrytande akademiska uppsatserna om det anala och om narcissism. Det sistnämnda tolkade Salomé uppiggande nog på sitt eget vis som något positivt, inte alls världsfrånvänt, särskilt gällde det för kvinnan. Senare delen av sitt liv tog hon emot analysander i villan Loufried i Göttingen. Hon skrev en bok om Freud och en om Rilke, samt sina memoarer. ”Tråkiga”, ansåg Brøgger med rätta i en essä. Det autofiktiva var inte Lou Salomés kopp te, det är i fiktionen man kommer henne närmast. I novellerna blir kvinnan som väljer sin egen väg genom att skilja sig, avböja uppvaktningar en ständig projektionsyta. Vem är hon? Hysterika. Frigid. Egoistisk. Hennes värsta brott är att hon framstår som attraktiv. Under nazismen stämplades psykoanalysen som ett judiskt påfund och Lou Salomés böcker beslagtogs. Hon dog 1937 i Göttingen, men glömd är hon inte. I Tyskland ges brevväxlingen med Ellen Key ut. 2017 var det premiär för en musikföreställning om hennes liv, skriven av Suzanne Brøgger. En gång när jag intervjuade Brøgger frågade jag om Lou Salomé. Vad tog hon fasta på? När Lous liv ska berättas blir det lite Nietzsche här, lite Rilke där och så Freud. ”Hon är svår”, sa Brøgger. ”Svår. Hon speglade andra, men aldrig sig själv.” Kanske det. Men när jag i mogen ålder åter läser Lou Salomé tycker jag mig få syn på vad som var hennes drivkraft. Det är kärleken till arbetet som är den mest pålitliga passionen. Den varade för livet. Anneli Jordahl, författare Sändes första gången 22-08-2019Litteratur: Andreas - Salomé, Lou, The Human family, Menschenkinder, University of Nebraska press Andreas – Salomé, Lou, Erotik och narcissism, urval: Cia Wedin och Ebba-Witt Brattström Landgren, Bengt, Mannen från Prag, Gidlunds Livingstone, Angela, Lou, biografi med förord af Suzanne Brøgger, översatt från engelska till danska av Gordon Frazer, Rhodos Lou Andreas Salomé 1980, essä i Brygd 1965-1980, av Suzanne Brøgger, översättning Elisabeth Helms, W & W Rilke, Rainer Maria, Brev till en ung poet, Wolf & Theory

14 Apr 202111min