Svampfobi: I Sverige åt vi hellre sågspån än ”paddehatt”

Henrik Nilsson besöker Borges gamla övergivna bibliotek i Buenos Aires och funderar över den intrikata frågan om hur man ska sortera sitt bibliotek. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 22 januari 2019. För en tid sedan besökte jag Buenos Aires för första gången. En dag gick jag till Nationalbiblioteket. Inte till det nuvarande nationalbiblioteket som uppfördes i brutalistisk stil på 70-talet i stadsdelen Recoleta. Utan till det gamla, på Calle México – det som författaren Jorge Luis Borges länge var chef för och som också förekommer i flera av hans berättelser. Det är en bedagad byggnad där det växer ogräs på taket och som idag hyser det lite bortglömda Nationellt centrum för musik och dans. Jag frågade en vakt om jag kunde få se mig om där inne. Han skakade först på huvudet, men efter en kort pratstund gick han med på att visa mig den stora läsesalen. En vit skyddsduk hängde från taket i det ståtliga men övergivna rummet. Längs väggarna och på balkongerna stod alla de höga bokhyllorna kvar. I sirliga bokstäver kunde man fortfarande läsa namnen på avdelningarna, som Historia, Geografi och Filosofi. Men det kändes som att träda in i ett bibliotek efter ett långvarigt krig eller en allvarlig naturkatastrof – för vart jag än vände mig gapade alla bokhyllor tomma. ... en hylla där böckerna blandas huller om buller utan några principer – den påminner om en utbrytarnation med omstritt territorium och opålitlig regering Den argentinske författaren Alberto Manguel, som också har varit chef för Nationalbiblioteket i Buenos Aires, berättar i sin bok Nattens bibliotek om hur han redan som sjuåring hade skapat ”ett Alexandria i miniatyr” och hela tiden organiserade böckerna i det på nya sätt. Ibland efter storlek, så att böcker med lika långa ryggar hamnade bredvid varandra. Andra gånger efter ämne, så att sagoböckerna placerades på en hylla och böckerna om vetenskap på en annan. Den vuxne Manguel skriver att han ibland har funderat på att ha en särskild avdelning som består enbart av hans mest tummade volymer. När man ska inrätta sitt privata bibliotek har man förstås en annan frihet än på ett offentligt bibliotek. Själv organiserar jag mina skönlitterära böcker enligt de språk som författarna skriver på, och sedan samlar jag andra böcker ämnesmässigt, till exempel reseskildringar och ordböcker för sig. Men jag har alltid åtminstone en hylla där böckerna blandas huller om buller utan några principer – den påminner om en utbrytarnation med omstritt territorium och opålitlig regering. I flera av den uruguayska författaren Carlos María Domínguez böcker finns en återkommande gestalt. Det är den excentriske bibliofilen Carlos Brauer som tillbringar sin tid på antikvariaten i Montevideo och sedan sitter hemma och sträckläser böckerna han köpt. I Domínguez mest kända roman La casa de papel – Huset av papper – får vi veta mer om den mystiske Brauer, som lever ensam i ett hus med 20 000 böcker. Särskilt då om hans egensinniga sätt att organisera denna väldiga boksamling. Brauer vågar aldrig ställa författare som blivit fiender bredvid varandra, till exempel García Márquez och Vargas Llosa. Han ändrar också hela tiden placeringarna på sina böcker, i takt med att han upptäcker nya släktskap eller avstånd mellan dem. Med tiden utvecklar Brauer ett avancerat matematiskt system för att organisera sitt bibliotek, som ingen annan förstår sig på. Efter att han en sen kväll glömt ett tänt stearinljus och en brand brutit ut, har Brauer spårlöst försvunnit. Innan dess har någon skymtat en samling böcker som organiserats på ett hittills helt okänt sätt i hans hem – enligt den överraskande formen av en människokropp. Men det finns också sådana böcker som drar sig undan alla försök till klassificering. En sorts särlingar eller udda figurer i böckernas persongalleri. De kan ha hamnat hos en på de mest skilda sätt – böcker som man kanske hittat kvarglömda i en tågkupé eller som man fått syn på i någon second hand-butik och som utövat en märklig dragningskraft just eftersom de tett sig så annorlunda. Ibland hittar man dem i trälådor utanför antikvariaten, där sådant slumpas bort som egentligen inte går att sälja. Där uthärdar de kylan och vinden tills någon förbarmar sig över dem. Men när man kommer hem vet man inte var man ska ställa dem, vilka andra böcker de hör samman med. De påminner om bekantskaper som har dykt upp på de mest oväntade sätt i livet. Det är inte utan en viss ömhet som jag tänker på egna sådana böcker som jag inte vet var jag ska placera men som jag heller inte kan göra mig av med. Som den där gamla reseskildringen jag haft nästan så länge jag kan minnas, Georg Stenlunds Señor Trampa från början av 40-talet. Den berättar om hans vagabondliv i Mexiko – men på internet hittar jag inte det minsta spår av varken författaren eller boken. Ändå kan jag inte låta bli att öppna den på måfå, slå upp ett av alla äventyr, som när han simmar bland giftormar i någon insjö eller hamnar i fängelse efter ett slagsmål i hamnstaden Tampico. Eller den där underliga boken som jag en gång fick av en turkisk författare på en litteraturfestival i Istanbul. Han hade inte bara gjort sig en förmögenhet i den kvinnliga underklädesbranschen, utan också skrivit en rikligt illustrerad bok – Sütyen – om behåns historia, där författaren poserar bland lättklädda skyltdockor på baksidesbilden. Bland böckerna jag inte vet var jag ska göra av finns också den gammalmodiga arabiska parlören som jag köpte i Syrien långt innan kriget bröt ut. Där får man lära sig hur man kan köpa Shakespeares samlade verk, eller hur man ber hotellpersonalen att skicka upp penna, bläck och papper till ens rum. Och hur skulle jag någonsin kunna göra mig av med Introduktion till spindelstudier från tiden som fältbiolog i tonåren, trots att ingenting tyder på att jag någonsin kommer att börja identifiera olika spindelarter igen. Eller reportageboken Nattens København från 1971, som jag en gång hittade på ett antikvariat i den danska huvudstaden, och som handlar om alla tusentals nattarbetare på tidningsredaktionerna och bryggerierna, sjukhusen och polisstationerna. Ändå händer det att jag fantiserar om hur de en dag ska slå sig samman, ta sig mod och bilda ett annat bibliotek, inne i biblioteket. Vissa av dessa böcker har jag ibland förpassat till någon kartong i källaren. En dag har jag fått syn på dem igen, när jag letat efter annat, och drabbats av dåligt samvete, dammat av dem och tagit upp dem i värmen igen. Sedan dess ligger de lite här och var i hyllorna, flyttar runt utan att hitta någon definitiv position. Ibland har jag funderat på att samla dem, låta dem stå bredvid varandra. Men jag låter bli. Jag vill inte ordna dem, utan behålla dem utspridda. Ändå händer det att jag fantiserar om hur de en dag ska slå sig samman, ta sig mod och bilda ett annat bibliotek, inne i biblioteket. Hur Señor Trampa slår följe med skyltdockorna i underkläder, spindlarna och nattarbetarna i Köpenhamn gör varandra sällskap, och tillsammans bildar ett hemlighetsfullt förbund, en särlingarnas kanon som spränger alla klassifikationer och kategorier. Och i samma stund vet jag att jag aldrig kan göra mig av med dem. Att inte gallra ut dessa böcker, att mot alla odds försvara dem, är kanske också att försvara det udda i sig själv, att inte gallra ut det omotiverade och överraskande inom sig. Vem – frågar jag mig – vill vara ett bibliotek där allting står i rätt ordning? Henrik Nilsson, författare och essäist Sändes första gången 14-1-2020

12 Apr 20219min

Ovidius diktning tycks ha närmast evigt liv, men drev honom själv i evig exil. Kristoffer Leandoer reflekterar över "Metamorfosers" ständigt nya skepnader i ljuset av ny forskning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kan vi förvandlas? I Ovidius diktverk Metamorfoser sker det hela tiden. På femton sånger hinner han berätta tvåhundrafemtio förvandlingssagor och dessutom sammanfatta trojanska kriget och romarrikets historia. Kvinnor förvandlas till floder och källor, deras armar blir till trädgrenar, på ryggen växer det ut vingar. Stjärnbilder, blommor, vilda djur och tama, kräldjur och fåglar, klippor, havsskum och vattendrag – det finns ingen gräns för gudarnas makt, ett ord från dem och människor förlorar både form och talförmåga. Oftast sker det som straff, för att man trotsat gudarnas vilja, men ibland är det en sorts skyddad identitet, en räddning undan övergrepp. Någon gång sker rentav förvandlingen som belöning för lång och trogen kärlek, som när det äkta paret Filemon och Baukis på ålderns höst får stå träd intill varandra – han en ek, hon en lind – eller Kadmos och Harmonia förvandlas till ormar, och fridsamt sammanslingrade kan dra sig tillbaka och se fram mot en lugn ålderdom i Illyriens land. De nöjda hör till undantagen, långt vanligare är Ios reaktion inför sin förvandling till kviga: hon ”flyr från sig själv i förfäran”. Ovidius betonar reaktionen snarare än förloppet. Han är intresserad av den subjektiva upplevelsen, hur det känns att förvandlas. Det han vinnlägger sig om är att låta sina gestalter få ge ord åt själva förlusten – förlusten av mänsklighet, förlusten av en älskad, förlusten av hemort, av familj. Åtskilliga av dessa förluster kommer han snart att få uppleva i sitt eget liv, men det vet han inte än. Än så länge är förvandlingen en lek. Men vad innebär den? Kan man byta sitt väsen, eller är det bara den yttre formen som fås att bättre spegla ens inre? Ja, påfallande ofta blir den våldsamme en varg, den fogliga ett vattendrag. Men vad som förvandlas är inte det centrala för Ovidius, utan att det sker; att tillvaron förblir instabil och stadd i ständig rörelse. Shakespeare, som sätter stabilitet högst av allt, värjer sig mot tanken på förvandling. När han låter hantverkarna i En midsommarnattsdröm göra teater av Metamorfosers berättelse om Pyramus och Thisbe är det för att få gyckla med den: sitt väsen kan man aldrig dölja hos Shakespeare, på sin höjd förklä det en stund. Med eller utan öron är Botten en åsna som det är förnedrande för en drottning att förälska sig i. Vi är minsann inga gudar. Idag ger den tekniska utvecklingen oss illusionen att vi med silikon och skalpell kan bli våra egna gudar, få vår yttre form att sammanfalla med den föreställning vi har om oss själva, eller åtminstone den föreställning vi vill inge andra. Tidigare var det psykoanalysen, nu är det i stället plastikkirurgi, genetisk ingenjörskonst och hormonbehandlingar som ger Metamorfoser en plats på läslistan i en modern värld där även den egna spegelbilden är ställd inför det ständiga kravet att leverera eller uppdateras. Det påpekar Alessandro Barchiesi i antologin Metamorphic Readings, där redaktörerna Alison Sharrock, Daniel Möller och Mats Malm samlat ett urval av dagens ledande Ovidiusforskning. Man tycker att vi borde veta allt som är värt att veta om ett verk som låg färdigt år 8 efter Kristus. Men det går att hitta nya dimensioner även i en dikt som vätts av studenters svett och tårar i åtminstone åttahundra år, sen medeltiden upptäckte den på nytt. Det går till och med att diskutera vad som hör till själva texten, och vad som lagts till efteråt: det är en möjlighet Ovidius öppnat för själv. I exilen vid Svarta havet, i romarrikets absoluta utkanter, dit han förvisats av kejsar Augustus samma år, försöker Ovidius nämligen hålla alla vägar fria. Han vill så gärna tillbaka till Rom, han är redo att avsvära sig allt, även den dikt som skulle blivit hans biljett till odödligheten. I sina klagosånger från exilen hävdar han nu att Metamorfoser är oavslutad, vilket gör honom fri att beveka kejsaren och ta tillbaka vartenda ord: ”dikterna speglar / bättre mitt jag”, säger han, ”läs dem, vad deras värde än är / – jag menar verket som handlar om hur mänskor förvandlas / och som jag ej hann få klart innan jag gick i exil.” I Metamorphic Readings visar Mathias Hanses – med hjälp av en hundratjugo år gammal filologisk studie från Österrike – hur Ovidius med hjälp av radernas begynnelse- och slutbokstäver lagt in det dolda budskapet ”jag är en gud” i sin dikt. Bara gudar har makten att förvandla, och den makten demonstrerar Ovidius gång på gång i sin dikt. Men att framställa sig som Jupiters like är en sak – göra sig till kejsarens like en helt annan, och betydligt farligare. Metamorfoser bidrar till kejsar Augustus självmytologiska bygge, men undergräver det på samma gång diskret: att lyftas till den himmelska sfären var knappast lika mycket värt om man måste dela gudarnas hiss med en simpel versmakare. I klagosången från exilen talar Ovidius om ”dikten och misstaget”, carmen et error, som fått honom förvisad. Det brukar antas att han syftar på Konsten att älska, men jag undrar om det inte snarare var en metamorfos för mycket; metamorfosen av sig själv till gud och därmed till kejsarens like. Kan man alltså förvandlas? Den frysande skalden vid Svarta havet, beredd till vilka eftergifter som helst för att få komma in i värmen igen, är nog övertygad om det. Han tycks som en helt annan person än den jublande självsäkre poet som nyss satte punkt för Metamorfoser med följande ord: ”Det som är ädlast hos mig skall lyftas högt över stjärnor, / odödligt blir mitt namn och utplånas inte av glömskan. / Överallt i en värld som styrs av Rom skall jag läsas, / och om de ting som förutspås av poeter besannas / kommer, av ryktet buren, min dikt att leva för evigt.” Och det är möjligt att hans dikt för egen del har vad vi brukar kalla evigt liv, men sin upphovsman gav den snarare evig exil. Han kastar verket på brasan, men inte får han komma hem för det. Mathias Hanses menar att Ovidius och Augustus namn för evigt är knutna vid varandra i en härva av skuld, förvisning och förgudning. Om Augustus går till eftervärlden, blir det som fursten som förvisade Ovidius, menar Hanses. Det är vackert med en sån tro på skönlitteraturens kraft, men jag undrar om det ändå inte i första hand är en annan, något senare text som kommer att försäkra att Augustus namn aldrig suddas ut ur minnet. En text som är ännu kändare, ännu mer läst och begrundad än Metamorfoser. En text som också gör kejsaren till en bifigur i det egentliga händelseförloppet. Jag tänker givetvis på julevangeliet: ”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.” Detta är alltså vad som återstår av världens stora och mäktiga när tiden fått utföra sitt arbete: ett pekfinger. Ett pekfinger som skickar poeter till exil vid Svarta havet, som skickar timmermän till skattskrivning i Betlehem. Det är också en form av förvandling. Och det enda som är säkert om förvandling är att den aldrig blir riktigt klar. ”Allting ändras, men inget förgår”, säger Ovidius. Det gäller inte minst hans egna Metamorfoser. Litteraturen är outtömlig. Just dess förmåga att förvandlas gör att den finns kvar. Ännu efter tvåtusen år tycks dikten rymma lika många sätt att läsa som ett schackbräde rymmer spelmöjligheter. Som om Borges oändliga Babelsbibliotek rymdes i en enda bok. Nog är det tillräckligt skäl för viss optimism. Kristoffer Leandoer, författare och skribent Första sändning 29-9-2020 Litteratur Alison Sharrock, Daniel Möller, och Mats Malm (red). Metamorphic Readings: Transformation, Language, and Gender in the Interpretation of Ovid's Metamorphoses. Oxford university press, 2020.Publius Ovidius Naso: Metamorfoser. Översättning Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2015.

8 Apr 202111min

1860 utkom en nederländsk bok som bidrog till mildra det koloniala förtrycket i Indonesien, men som också fick inflytande över svensk litteratur. Jimmy Vulovic berättar om en viktig bok om kaffe. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När pastorn talar känns allt bra igen. Församlingen sitter i det trygga koloniala Nederländerna, med ekonomiska intressen som sträcker sig långt ut i världen. I sin predikan mot allt annat än den egna kristendomen ger han klara besked. Det finns inget att ha dåligt samvete för. Tvärtom. Alla kristna är i själva verket skyldiga att omvända de icke-kristna. Uppdraget är heligt. Och hedningarnas väg till frälsning, förklarar han, går genom hårt arbete. Deras anletes svett är den enda vägen. Så talar han. Kyrkobesökarna, det vill säga kolonialismens vita vinnare, kan andas ut. De kan finna själsfrid i sitt värv, njuta frukterna av den lukrativa handeln. För deras profit är ju sanktionerad av Gud. Det har pastorn sagt. ”Multatuli är den sannaste bok jag läst – fast den blott är en bok om kaffe.” Så skriver Eyvind Johnson i ett brev till författarkollegan och vännen Rudolf Värnlund i juli 1921. Romanen han syftar på är den antikolonialistiska Max Havelaar eller Nederländska handelskompaniets kaffeauktioner som gavs ut i Nederländerna 1860. Multatuli är latin. Det betyder ”jag har lidit mycket”. Och bakom den pseudonymen döljer sig författaren Eduard Douwes Dekker som föddes 1820 och dog 1887. Efter flera år i tjänst för den nederländska kolonialmakten i Indonesien, bestämde han sig för att avslöja det förtryck som pågick där. Med Max Havelaar ville han visa både orättvisorna och den förljugna världsförbättrarsjälvbild som förtryckarna tog till sig för att slippa se och förstå kolonialismens negativa konsekvenser. Multatuli ekar länge i Eyvind Johnsons författarskap. Han lärde sig att det krävs ett nytt språk, en ny form, för att synliggöra ett förtryck som annars bara syns och känns underifrån, exempelvis de många orättvisor som även svenska arbetare upplevde. Och norrlänningen i honom såg och skildrade dessutom periferins underordning i relation till centrum. I den anarkistiska tidskriften Brand skrev han 1922 att Eduard Douwes Dekker ”var en av de stora plöjarna för den fria tanken, för den fria höga moral som bryta vanans udd”. Och när han romandebuterade med Timans och rättfärdigheten 1925 är sonen till en egoistisk och girig fabrikör huvudperson. Sonen heter Stig. Hans blick inifrån borgerligheten avslöjar de falska och självförhärligande motiveringarna till de överordnades makt i klassamhället. Ungefär som när Multatuli ger oss interiörer från kolonialismens förljugenhet. Ett nytt perspektiv eller en oväntad berättarteknik är grepp som kan bryta vanans udd, en strategi för att skaka om och synliggöra något nytt. Och Max Havelaar är unik i sin tid inte enbart på grund av den antikoloniala blicken. Även formen är unik. Inte minst därför att tre personer för ordet i romanen. Titelpersonen Max Havelaar gör det bland annat via avslöjande dokument som han tagit med sig hem till Nederländerna efter att ha avskedats från sin tjänst i den koloniala administrationen. Anledningen till avskedet var att han tagit ställning för de fattiga inhemska bönderna. Dokumenten vittnar om total rättslöshet under en vit makt. Men de visar dessutom att de rika lokala härskarna spelar en avgörande roll i det systematiska förtrycket. Begreppet rasism räcker alltså inte ensamt till för att förklara orättvisan. I grunden handlar det mesta i romanen om ekonomi och ekonomisk vinst. Max Havelaar lämnar i förhoppning om utgivning dokumenten till Betavus Droogstoppel. Han är en vän från skoltiden och affärsman på den internationella kaffemarknaden. Om det inte vore för att det kanske skulle kunna gynna affärerna, hade den snikne affärsmannen aldrig befattat sig med skrifterna. Men entreprenören i honom ser möjligheter att utveckla en sydostasiatisk kaffehandel. Med en bok om kaffebönans vidare vinstpotential i ännu outnyttjade jordområden hoppas han framstå som framsynt. Samtidigt som han hoppas att det ska leda till fler intäkter. Men någon författare är han ju inte. Därför engagerar han i sin tur en ung skribent, Stern, för att skriva boken. Men Stern, som visar sig vara idealist, väljer att fokusera på det Max Havelaars dokument berättar om kolonialismens orättvisor. Istället för att skriva den bok som Droogstoppel önskar sig. Sterns berättelse visar det systematiska förtryck där fattiga indonesiska bönder till svältpris tvingas odla varor åt en redan övergödd västerländsk marknad istället för ris till den egna svältande befolkningen. Dessutom beskattas de hårt. Svälttillvaron och skatterna gör det omöjligt för dem att bygga upp ett eget kapital. Därmed ges de heller inte möjlighet att bygga upp ett eget välstånd. Omöjliggjord social mobilitet är som bekant ett av klassamhällets allra tydligaste kännetecken. Bönderna är dessutom enligt lag förbjudna att flytta ifrån sina hemtrakter för att söka lyckan på annat håll. Slaveri är ett ord som ligger väldigt nära till hands. Det uppstår snabbt en öppen konflikt mellan berättarna. I själva romanen alltså, från det ena kapitlet till det andra. Den vinsthetsande affärsmannen Droogstoppel går i sina kapitel till hårt angrepp mot det som den humane Stern framför i sina. Konflikten är retoriskt effektiv. För genom den avslöjar Droogstoppel sig själv som den giriga egoist han är. Ingen behöver då ens påtala att affärsmannen, i allt han gör, enbart drivs av egenintresse. Och med den konflikten uppstår även en för romanen viktig diskussion om vad skönlitteratur är bra för, egentligen. Svaret är tydligt. Litteratur ska påvisa förtryck och påverka världen i en rättvis riktning. Udden riktas mot den högtravande parnassens navelskådande tomgångslitteratur. Och Eyvind Johnson tog starkt intryck av det resonemanget också. Det framgår av ett brev till Rudolf Värnlund i februari 1922: ”Han är min avgud – ty han har räddat min själ – han har räddat mig från vansinne och hopplöshet –, Å – Multatuli du ”litteraturens” föraktare och ändå en diktens konung!” Den förljugna självgodhet som är Droogstoppel och hans likars kännetecken säger att allt i världen är helt i sin ordning, att allt är exakt som det bör vara och dessutom går mot det bättre. Därför finns det alls ingen anledning att ifrågasätta den rådande ordningen. Men många läsare höll inte med. Idag är Max Havelaar en oförtjänt bortglömd roman, vilket är konstigt med tanke på den historiska påverkan verket har haft. I essän ”The book that killed colonialism”, publicerad i New York Times 1999, beskriver den indonesiske författaren Pramoedya Ananta Toer utgivningen som ”earth-shaking”. De nederländska liberaler som krävde en reformering av kolonialsystemet gjorde den till ett vapen i rättvisekampen. Det resulterade så småningom i lite bättre förhållanden i kolonierna, till exempel då det gällde möjligheter till utbildning. Det ledde i sin tur till att romanen på ett mer direkt vis kunde nå ut till och inspirera de förtryckta indoneser som skulle komma att leda en av 1900-talets största och viktigaste antikoloniala frihetskamper. Jimmy Vulovic, litteraturforskare, skribent och föreläsare Sändes första gången 27-02-20 Lästips Multatuli [Eduard Douwes Dekker], Max Havelaar. Or, the Coffee Auctions of the Dutch Trading Company, New York Review Books, 2019. Boken utgavs även på svenska senast 1979 som "Max Havelaar eller Nederländska handelskompaniets kaffeauktioner" i översättning av Ingrid Wikén Bonde. Bara genom breven till dig, vän! Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds brevväxling, red. Birgit Munkhammar och Magnus Bergh, Albert Bonniers förlag, 2018. Pramoedya Ananta Toer, ”The book that killed colonialism”, New York Times 1999-04-18. https://www.nytimes.com/1999/04/18/magazine/best-story-the-book-that-killed-colonialism.html

7 Apr 202110min

Får monarkin sin legitimitet ur svenska hjärtans djup eller hålls den vid liv genom ironisk distans? Dan Jönsson reflekterar över en svensk paradox. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan skrev en gång att ”om en dåre som tror att han är kung är galen, så är en kung som tror att han är kung inte mindre galen”. Alltså borde enda sättet för en kung som vill få oss att tro att han inte är galen vara att abdikera, kan man tycka – men det var nog inte riktigt så Lacan menade. Det han ville var att sätta fingret på glappet mellan utanverket och identiteten, titeln och personen: hur bilden av den vi tror att vi är byggs upp av fiktioner som vi måste upprätthålla tron på, inför andra och inför oss själva. Uppstår det en rämna av tvivel i fiktionen kan det hända att den fullständigt spricker sönder. Frihet och galenskap är nära besläktade. Och en kung som förlorar sin kungavärdighet riskerar ju att bli galen på riktigt: i William Shakespeares pjäs Richard II till exempel tvingas kungen att abdikera, något som får honom att fullständigt förlora all självkänsla. ”Jag är ju ingenting”, klagar han. ”Vad ska jag kalla mig?” Den berömda scenen slutar med att han beställer fram en spegel för att se hur förlusten har förändrat honom, och när han inser att han fortfarande är densamme, slänger han spegeln i golvet så den krossas. ”Skört lyser äran över detta anlet, och anletet är lika skört som äran.” Jag har sett kungen i verkligheten några gånger, senast när min hemkommun firade hundra år och han och drottningen, för första gången någonsin vad jag vet, gjorde visit i den lilla staden. Besöket varade väl några timmar men för de flesta kommuninnevånare blev det inte mer än en hastig skymt när kungaparet defilerade genom centrum i en kortege av raggarbilar på väg till en mottagning i medborgarhuset. En äldre dam bredvid mig snavade mot en stenmur och slog hål på knät; i en korsning stod en handfull republikanska demonstranter med sina plakat men inte ens de, och knappast någon annan heller verkade ifrågasätta att det verkligen var kungen som kom åkande. Om kungen själv tvivlade så märktes det inte. För honom var det förstås en dag på jobbet; dessa rutinartade kommunbesök är en del av den kungliga vardagen, men för kommunerna innebär de en stund i glans och ära som kanske aldrig kommer tillbaka och som därför måste förberedas minutiöst så att inget går fel, inga fiktioner spricker: för då hotar som sagt galenskapen. Etnologen Mattias Frihammar berättar i sin avhandling från 2010, ”Ur svenska hjärtans djup”, om ett sådant här kommunbesök vars förberedelser han följer på nära håll: om den kommunala näringslivssekreteraren som efter ännu en dag av planering och nervösa repetitioner, och vid tanken om all annan verksamhet som skjuts åt sidan för denna offentliga teater, suckar att nu får han väl ta och anmäla sig till någon republikansk förening. Han är nära, men ändå inte riktigt där. Jag tror de flesta av oss har varit nära då och då. När Carl XVI Gustaf besteg tronen 1973 var det i ett samhällsklimat där ingen vettig människa trodde annat än att han snart skulle bli tvungen att stiga ner igen, eftersom han måste inse att hans jobb var meningslöst. Två år tidigare, i den så kallade Torekovskompromissen, hade kungen berövats de sista resterna av sin formella makt och statsminister Olof Palme fällde de bevingade orden om att det numera bara återstod ”en plym” av monarkin. Vad varken Palme eller någon annan begrep var att det var just denna ”plym” som var det väsentliga. Under det halvsekel som gått sedan dess har monarkin visat sig ha en envis förmåga att, som Frihammar kallar det, ”reproduceras”. Genom tevesända bröllop och folkliga födelsedagsfiranden, offentliga graviditeter och hovskvaller, upprätthålls bilden av en extraordinär familj, liksom bortom alla krav på jämlikhet och modernitet. Visst har ytan krackelerat ibland, som i skandalen med de så kallade kaffeflickorna, men galenskapen har aldrig riktigt brutit fram. Vi har vänt blad, låtit plymen sitta kvar. Denna plym, som vidmakthåller monarkin som något som knappast existerar någon annanstans i ett modernt samhälle – nämligen en institution utanför tiden, en evig konstant som oavsett den enskilda regentens person och eventuella kvaliteter förblir densamma, förblir den odödliga inkarnationen av nationens själ. Låter det förnuftigt? Inte direkt. Om ingen annan trodde på det skulle vi anse att dessa människor var galna. I Selma Lagerlöfs ”Kejsarn av Portugallien” går backstugusittaren Jan i Skrolycka in i en förtvivlad, rojalistisk fantasi när dottern Klara Gulla lämnat föräldrahemmet och rest till Stockholm. För att hålla den grymma verkligheten ifrån sig diktar han sin egen saga; dottern är en mäktig kejsarinna i ett rike där det inte finns någon fattigdom och inga råa människor, ett land där det råder ”ständig frid och goda år”. Med sin käpp till kejsarstav och med sin plymförsedda kaskett räknas han förstås som galen av byfolket, men hur galen är han egentligen? ”Kejsarn av Portugallien” är förstås inte skriven som en satir över monarkin som institution – verkligen inte: 1914 hade det nog klassats som majestätsbrott – men det är samtidigt ett faktum att berättelsen om Jan i Skrolycka helt saknar ironisk distans. Selma Lagerlöfs lojalitet med sin dåraktige usurpator sviktar inte för ett ögonblick – eller jo, kanske för ett ögonblick, när han ser ut att svepas med i sin inbillade ståndshögfärd – men mot alla de bondförståndets röster som skrattar åt honom framstår han till slut ändå som den klokaste av alla. Och ett år senare, i novellen ”Monarkmötet”, när kejsar Johannes, som Jan i Skrolycka kallar sig själv, får träffa självaste kung Oscar II på stationen i Kil, blir det ett möte som avlöper under ömsesidiga artighetsbetygelser – för kungen, skriver Lagerlöf, ”var inte av det slaget, som inte kan tåla sin like”. Sin like i vad, måste man fråga sig? I galenskap? Man kan, som Mattias Frihammar, fascineras och förundras av hur samtidens folkliga och ofta lite skämtsamma rojalism uttrycker sig: av sedvanan att pryda våra utedass med gamla kungaporträtt, av hur människor ömt vårdar en cigarett som de en gång blev bjudna på ur kungens hand, av hur en servett som kungen använt under en tevesänd galamiddag genom olika märkliga turer hamnar på livrustkammaren – men man kan knappast kalla det för galenskap. Galna är de som spelar upp en föreställning som ingen tror på. Fetischismen som omger kungliga föremål är ju i grunden precis densamma som får folk att betala tusentals kronor för Thore Skogmans tandborste, eller en bok signerad Selma Lagerlöf – men den är, om vi nu ett ögonblick ska prata allvar, en fetischism som fyller funktionen att upprätthålla en föreställning om evig, social överordning. Det är här plymen blir politisk: i ett samhälle som med läpparna ständigt bekänner sig till idén om ”allas lika värde” accepterar och reproducerar vi en institution som med sin blotta existens vittnar om motsatsen. Hör ni hur det knakar och krackelerar? Det är möjligt att dagens mer distanserade rojalism är ett sätt att hantera den paradoxen; att den är ett uttryck för vad filosofen Peter Sloterdijk kallat ”det cyniska förnuftet”, det vill säga en postmodern strategi som låter människor acceptera ojämlikhet genom att vara ironiska mot makten. Men cynism är i grunden inget annat än ett sätt att hålla samman en fasad som redan är på väg att rämna. Under ytan vidgas sprickan. Galenskapen, och befrielsen, är nära. Dan Jönsson, författare och essäist Litteratur Mattias Frihammar: Ur svenska hjärtans djup: reproduktion av samtida monarki. Carlssons, 2020 (originalutgåva 2010).

1 Apr 202110min

I takt med den artificiella intelligensens framväxt kommer de mänskliga förmågorna att bli mer efterfrågade. Så varför värderar vi dem inte högre? Eva-Lotta Hultén slår ett slag för praktisk kunskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den rättrådiga stenhuggarhustrun Gertrud vill inte bara att hennes sju barn ska bli duktiga på att hjälpa till hemma och få bra yrken; hon vill att de ska bli goda människor. Därför lär hon dem att läsa, skriva, räkna och uppöva yrkeskunskaper men också att reflektera och visa medkänsla. De får träna konkret på de kunskaper hon förmedlar. Matematik övas genom att stega upp avstånd i hemmet och jämföra olika väggars längd med varandra. Eftertanke uppmuntras varje lördagskväll när alla redogör för vad de kunde gjort bättre under veckan. Empati praktiseras genom att barnen får fundera över hur de kan hjälpa andra och sedan genomföra de goda gärningarna dagen därpå. De får dessutom lära sig att spinna garn och utövar denna syssla medan de repeterar bibelverser eller tränar stavelser. Learning by doing. Uttrycket har använts för att beskriva en skolundervisning som ger eleverna möjlighet att lära in och tillämpa sina kunskaper genom praktiska övningar. Begreppet förknippas med filosofen och pedagogen John Dewey. Han använde aldrig själv exakt de orden men utvecklade idéer i den andan på sin experimentskola i Chicago kring sekelskiftet 1900. Men andra hade gått före honom. En var Johann Heinrich Pestalozzi som utvecklade sina tankar i slutet av 1700-talet. Det var han som i romanen ”Lienhard och Gertrud” lät bondkvinnan Gertrud visa hur hans idéer om utbildning för yngre barn såg ut i praktiken. Gertruds praktik uppmärksammas i berättelsen av lokala myndighetspersoner som bestämmer att byskolan ska börja arbeta enligt hennes principer, inklusive spinnande på lektionstid. Lienhard och Gertrud handlar inte bara om fostran och utbildning av barn utan om livet i en schweizisk bondby i slutet av 1700-talet och var en populär bok i sin samtid. I den engelska upplaga jag hittar på nätet, och som kom ut 1895, alltså runt 100 år efter att boken först publicerats, konstaterar emellertid översättaren i sitt förord att berättelsen i sitt originalskick bitvis är så tråkig att den är omöjlig att läsa utan att gäspa. Det är inte för sina litterära kvaliteter den fortsatt att vara relevant utan för sina tankar om utbildning. Pestalozzi fortsatte utveckla både idéer och praktik genom att förestå, och själv driva skolor, med blandad framgång. En skola fick läggas ner på grund av bristande ekonomi, från en annan blev han bortkörd men en tredje var under en tid mycket populär bland rika och ansedda i Europa, som skickade sina barn dit. I en senare bok beskriver Pestalozzi sina idéer mer ingående och förklarar varför han anser att barn behöver utvecklas inte bara kunskapsmässigt utan också som medborgare och medmänniskor. Gertrud förekommer inte alls i denna bok, som är en samling brev skrivna till vännen Gessner, men Pestalozzi kapitaliserar med titeln på sin tidigare romans popularitet. Det var säkert klokt för ”Huru Gertrud fostrar sina barn” är rörig och tjatig och sannerligen ingen njutning att läsa. Man får verkligen vara intresserad av Pestalozzis idéer för att ta sig an den. Det var bland andra Otto Salomon, som var en av dem som utvecklade den svenska skolslöjden. Han drev kursverksamhet och slöjdseminarium vid Nääs, utanför Göteborg och lät 1896, 150 år efter Pestalozzis födelse, ge ut boken på svenska, med ett eget, förklarande och upplysande förord. Otto Salomon verkade i Pestalozzis anda. Han hade ett socialt patos, ville höja aktning och status för kroppsligt arbete och utveckla sina elever som hela människor. En annan person som tog intryck var Ellen Key som refererar till Pestalozzi i sin banbrytande bok Barnets århundrade. Hon lyfter främst fram hans betoning av att arbeta med barnets själsliv men det går att se många likheter dem emellan vad gäller exempelvis synen på de praktiska sysslornas betydelse. Barn bör få lära känna verkligheten omkring sig och själva bidra till den. I Sverige har idéer om att göra lärande konkret, stimulera alla sinnen, utbilda individen i sin helhet och främja värderingar och förmågor traditionellt haft en stark ställning men också alltid mött motstånd. Varför lägga tid på att grupparbeta eller teckna när katederundervisning är mer effektivt för faktaförmedling? Det finns nog heller ingen som sanningsenligt skulle kunna hävda att handens kunskap någonsin haft lika hög status som huvudets. Att ha kvar ämnen som slöjd, idrott och bild har allt som oftast motiverats med att de har positiv inverkan också på de mer akademiska ämnena, istället för att hävda deras värde i egen rätt. Något som också slagit mig som egentligen märkligt är hur viktigt många tycker att det är att alla gymnasieprogram ska vara studieförberedande, alltså ge möjlighet att läsa vidare på högskola; medan ingen propagerar för det omvända: att alla gymnasieprogram ska ge kompetens för att klara ett konkret yrke och bidra till samhället direkt efter gymnasiet. Men varför skulle inte alla som läser exempelvis naturvetenskapligt program också kunna få läsa till en undersköterskebehörighet på köpet, och alla som läser samhällsprogrammet ges kunskaper inom handel eller vaktmästeri? Vi är uppenbarligen inte särskilt angelägna om att höja statusen för praktiska yrken eller underlätta för alla att få jobb efter gymnasiet, utan nöjer oss med att möjliggöra klassresor. Dock bara åt det håll vi uppfattar som uppåt i hierarkin: från handens till huvudets domäner. Vilket bör tilläggas är en förenkling av hur det ligger till för många mer fysiska yrken kräver naturligtvis också stora doser tankeverksamhet. I tider av artificiell intelligens spås arbetsmarknaden komma att efterfråga framför allt de specifikt mänskliga förmågorna, som omdöme, samarbetsförmåga eller inlevelseförmåga. Men också kvalificerade hantverkskunskaper och omsorgskunskaper anses ha en lysande framtid. Robotar är dåliga på att efterlikna både mänskliga känslor och rörelser. En förskolepedagogs, rörmokares eller renoverande snickares arbetsuppgifter kommer troligen inte kunna tas över ens av den mest intelligenta maskin. Till det kommer att vi också i framtiden kommer ha behov av att känna mening och stå i relation till samhället och till andra människor. Forskaren Martin Lackéus och läraren Maria Wiman är några av de som nu börjat forska kring och arbeta med vad de kallar för värdeskapande lärande. Alltså lärande som ger eleverna möjligheter att konkret bidra och göra något för andra. Det kan handla om att läsa sagor för yngre barn, hjälpa gamla eller nyanlända eller rädda utrotningshotade djur. För den som undrar: ja, det ger också mätbara effekter på elevernas studieresultat, även om det inte är huvudpoängen. Det går att se en båge från Pestalozzis skola till dagens, där samma tankar och praktik stötts och blötts genom århundradena och det är en vacker båge. Den bär utbildningens roll för att utveckla det sant mänskliga hos oss. Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

31 Mars 20218min

Hon blev en symbol för jazzåldern, men senare också för modernismens tystade kvinnor. Legenderna om Zelda Fitzgerald är många och Katarina Wikars kryssar mellan myterna och sorgerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. En av Hjältinnorna i den amerikanska författaren Kate Zambrenos hyllade hybridbok om modernismens tystade kvinnor är förstås Zelda Fitzgerald. I hundra år snart har Zelda varit det nav som alla de andra snurrar runt. Nintendospelet, klassikern Zelda, döptes efter henne sägs det. Först fick hon symbolisera hela jazzåldern via sin man Scotts hyllade romaner, hon var själva ur-flappern, och sen blev hon föremål för åtskilliga biografier och feministiska analyser för ingen blev lika förbjuden att skapa som Zelda som förlorade rätten att skildra sitt eget liv, för evigt dömd att vara materialet. Zelda gick sönder men som fortsätter att verka, varje generation lyfter fram henne på nytt, Zambreno kallar henne en spökmentor. Konsten har alltid spelat mindre roll än sammanbrotten i legenden om Zelda. De vars skapande inte är en linjär historia om framgång utan mer brott och punkter har svårare att hävda sig i historieskrivningen menade en av henne biografer, Sally Cline. Jag vill inte vara en komplementär intelligens, sa Zelda tidigt men ingen lyssnade. Scott Fitzgerald blev för alltid 1920-talets krönte skildrare och livet de levde blev fiktion redan medan det pågick, varje dag skulle det produceras ett visst mått av extraordinära händelser och katastrofpartyn. Vad skulle annars allt gå ut på? Scott antecknade, Zelda formulerade, och han knyckte hennes dagböcker från tonåren. Han var trots allt den som försörjde familjen på sitt skrivande. Det tog sedermera Zelda sex veckor att få ihop sin roman om åren i Europa, "Save me the waltz", som hon skrev instängd på mentalsjukhuset medan Scott mer eller mindre berusad höll på i nio år med "Tender is the night", Hon fick återfall när hon läste hans romanen och insåg att hennes allra mest privata brev från mentalsjukhuset hade bakats in i fiktionen. Hon var alltid amatören men det har sedermera visat sig att Scott ofta satte sitt eget namn under de noveller hon skrev. Det höjde arvodet. Zelda strök över hans namn, me me me skrev hon i marginalerna. Kan den gamla striden mellan striden mellan Scott och Zelda Fitzgerald fortfarande vara infekterad? Till och med i mitt eget huvud rasar den för jag har alltid älskat Scott Fitzgeralds melankoliska lite lillgamla iakttagelser över den tillvaro som långsamt bryter ner en i förtid. Alltid citerat ur hans sista bok "Sammanbrottet" där hans skriver: Jag gick sönder som en gammal tallrik. I den gamla tiden ansågs Zelda vara orsaken till Scotts förödda talang, hennes excesser och sedermera vårdräkningar kostade honom omåttliga summor och spädde på hans alkoholism. Zelda var dömd till att leva i ständig presens, åka på taxitaken, elda upp sina kläder i badkaret, inspirera, ingen kunde associera lika vildsint som Zelda sas det, men det var också det som i slutändan skulle fälla henne: språket. Långt senare skulle vännerna med facit på hand återkalla tidiga tecken. Vetskapen om vad som sedermera hände la sitt raster över det förflutna. Log hon inte konstigt redan hos Murphys på Rivieran, liksom åt fel håll? Indikerade inte hennes associationsmönster en disintegrerad tankeprocess? Kraschen - skrev Scott 1929 – Wallstreet och Zelda! Han hade blandat ihop henne med Amerika. En fråga som oavbrutet gnager: Varför tyckte Scott att han hade rätt att tysta Zelda? Hur användes diagnosen schizofreni mot kvinnor på trettiotalet? Allt jag läst om Zelda i årtionden flyter liksom samman i försvarstalet: Hon blev sjuk av hans kopiösa supande, hon hade svårt att anpassa sig till den förväntade modersrollen, hade ingen plats för det egna skapandet. Kanske blev hon helt enkelt feldiagnostiserad. Och jag kommer att tänka på konstnären Sigrid Hjertén där på Beckomberga när jag läser hur behandlingarna, insulinterapierna och elchockerna skadade henne mer än sjukdomen. I biografin Hennes röst i paradiset av Sally Cline finns tolv sidor utskriven familjeterapi mellan Scott och Zelda där han skrumpnar ihop mer än någonsin i sitt desperata egenintresse. Du tar mitt material, skrek han. Mentalsjukhusen, galenskapen, terrorn, är det ditt material? undrade hon. Men vad kunde han göra? Sa hans vänner. Hans utgifter var enorma, och han kunde inte hitta på. Han ville, vågade inte släppa ut henne igen. I en fas av denna hundraåriga legend om Zelda har hon setts som en sorts renässansmänniska, multitalang, som bara inte kunde välja mellan baletten, litteraturen och måleriet. Scott skyllde också hennes första sammanbrott på baletten och förbjöd all vidare dansträning, och sen förbjöd han henne också med läkarnas bifall att skriva om sitt eget liv. Det räckte väl med en konstnär i familjen. Zelda skulle rehabiliteras tillbaka till en mer passande kvinnoroll. Arton år ut och in på klinikerna. Först på mentalsjukhuset fick hon kanske trots alla våndorna en egen röst, tomma timmar och plats att utveckla sina egna talanger. De sista åtta åren efter det att Scott hade dött i hjärtinfarkt redan vid 44-års ålder, utbränd i Hollywoods manusfabriker, så skapade Zelda mer än någonsin, både hemma hos sin mamma i de amerikanska sydstaterna och på sjukhusen: androgyna klippdockor ur Alice i Underlandet, religiösa målningar, mängder av noveller och en oavslutad roman på 40 000 ord. Hon hade ingen utbildning, inga pengar och gick och la sig kl. 9 för att spara på elen. Sen brann hon inne, inlåst på vinden på Highland hospital och mamman eldade upp hennes målningar på bakgården. Hon begravdes bredvid Scott. Allt man kan göra är att rita om kartorna, flytta fokus, falla baklänges ner i Zeldas egenartade klippböcker och tvära tankekast. Hennes oavslutade roman "Save me the waltz" kom sedermera ut till och med på svenska under den tråkiga titeln Charleston. Den fick ljumma recensioner och jag minns att jag till min förtvivlan inte orkade läsa ut den. Alabama och David är på Rivieran på 20-talet när naturen luktar Chanel nr 5. Vad ska man göra i livet? Alabama, hon simmar, flirtar, dansar balett planerar en fest, ett stort skrik genom seklerna och sidorna. Ta en överdos sömnpiller? Tiden äter på henne. I barndomen i amerikanska södern hade pappan domaren portionerat ut den där tiden i små loja bitar. Genom total koncentration på baletten åtta timmar om dagen försöker hon alltför sent som det brukar heta dansa ihop ett förslösat liv. Men detta är som sagt hennes enda efterlämnade verk, hennes första roman och sista, och varför skulle det vara genialt? Hon hinner inte riktigt stanna upp och utveckla några situationer, människorna faller mellan festerna, briljant konverserande in i det sista. Den där associerande fria stilen var det som till slut skulle fälla henne, kategoriseras som stört språk. ”Jag är så rädd att du ska bli skräckslagen när du kommer och upptäcker att det inte finns något annat kvar annat än oordning och tomrum. Om jag får ett klart intellekt är jag säker på att vi kan använda det” skrev hon till Scott från sjukhuset. ”Jag kan inte göra något för dig längre. Jag försöker rädda mig själv”, låter Scott hjälten Dick Diver säga till sin sjuka fru Nicole i romanen Natten är ljuv. Och till Zelda skrev han:”Du höll på att bli galen och kallade det genialitet.” Och Kate Zambreno skriver om Zelda i "Hjältinnor" att hon hade blivit hjärntvättad att tro att hon var sjuk under decennier. Och att hennes konst kom ur hennes sjukdom och inte ur hennes begåvning. Hon fick eksem när Scott var i närheten. Och där finns också ett foto på en kvinna med grova drag i sjömansjacka. Botad! skriver Zelda under det första fotot från mentalsjukhuset, vad Zambreno kallar hennes haggfoto, för första gången ser hon ful ut. Botad från att vara objektet. Men tiden var alltför kort för att ta tillbaka sig. Det tycks mig, hade Zelda en gång skrivit i en recension av Scotts roman The beutiful and the damned, som om jag på ett ställe känner igen ett parti från en av mina gamla dagböcker som mystiskt försvann kort efter mitt äktenskap och också bitar ur brev som vagt låter bekant. Mr Fitzgerald tycks tro att plagiering börjar i hemmet. Och över i allt detta material ur minnet och böckerna finns Scott: för alltid bara 6 år, ingen kommer på hans födelsekalas, han äter ensam upp både tårtan och ljusen. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen Litteratur Kate Zambreno: Hjältinnor. Översättning Helena Fagertun. Modernista, 2016. Sally Cline: Zelda Fitzgerald: her voice in paradise. John Murray, 2002

29 Mars 202110min

Med utgångspunkt i dikten Ansiktena, av den polske poeten Adam Zagajewski, vrider och vänder Marie Lundqvist på vad ett ansikte är. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 13 maj 2011. Att se en dikt i ögonen och avläsa den kan vara en alltför överväldigande upplevelse. Att nalkas en människa kan på samma sätt vara förödande. Ens eget jag kan sugas in i en annans kropp och försvinna. Som om man aldrig hade funnits. Det är därför blyghet, hur kamouflerad den än är, är en överlevnadsstrategi. Adam Zagajewskis dikt ”Ansiktena” är inte blyg. I alla fall inte till en början. Det finns ett jag i den, ett jag med lysten blick. En erövrarblick. Alla dessa ansikten. Hur ska de bli mina? Så här låter första strofen i dikten: Om kvällen på torget lyste ansiktena på människorjag inte kände. Jag tittade lystetpå människoansiktena: de var alla olika,vart och ett sade någonting, förfäktade,skrattade, led. Så långt Adam Zagajewski. Att nudda vid någons ansikte med sin blick är en vardaglig handling som man gör utan att reflektera. Ändå är det sällan man verkligen ser på en annan människa, också sig själv, avsöker anletsdragen som om man trevade sig fram i ett okänt landskap. Om jag rör vid detta landskap med min öppna hand är det antingen en provokation, eller så är det en mycket intim handling, förbehållen älskande och blinda. Det finns ett ansikte i dikten som vi inte ser. Jagets ansikte. Det som så begärligt betraktar alla dessa andra. Hur ser det ut? Det vet vi inte. Det enda vi vet är att det är ensamt. Därför att ensamheten är en förutsättning för betraktandet. För att se måste man ibland bli ingen. Också för att skriva om det man ser. Stå där ensam på torget och låta världen filtreras genom en, vara genomsläpplig, inte försöka fånga de bilder som strömmar förbi, men ändå anamma dem, förvandla dem till språk, utan att deras egenart går förlorad. Ibland måste man också blunda för att höra vad som sägs. Alla dessa ansikten i dikten talar. En kakofoni av röster, alla olika. ”Vart och ett sade någonting”, säger dikten. Gör de verkligen det? Kanske är det den dubbeltydigheten i ordet säger, som svenska språket tillåter, som ger mig det intrycket. Ett ansikte kan säga mig något också utan att tala. Ett ansikte kan tala till mig fast det tiger. Ansikte. Jag lyfter upp det välbekanta, nästan triviala ordet ur dikten och smakar på det. Plockar isär dess olika delar. Lägger helt enkelt an siktet in mot det. I Elof Hellquists etymologiska ordbok hittar jag ordet mellan Ansgarius och Ansjovis. Ser att det stammar från lågtyskans ansichte och att det sinne som utgör grunden för det är synen. Påseende och åsyn är besläktade ord. Ansiktet uppenbarar och avslöjar: känslor, identitet, släktskap. Kanske är det därför vi så ofta döljer det. Bakom en ansiktsmask kan man råna banker eller leka att man är en annan. Starka sinnesrörelser, det gäller gråt såväl som skratt, medför gärna att man slår händerna för ansiktet. Bara ljuden tränger ut mellan fingrarna och avslöjar vad som pågår där innanför. Ansikte mot ansikte är ett uttryck som i vår kultur har något rättframt och liksom hederligt över sig. Men det finns också andra sätt att nalkas en människa. Själv har jag alltid varit lika fascinerad av nackar som av ansikten. Av att betrakta människor bakifrån. En av mina egna dikter börjar ”Länge har vi begått misstaget att tro att ingången till en människa sitter på framsidan av ansiktet. Det är nacken som inte blivit öppnad på länge och vars gångjärn nästan rostat sönder som är den verkliga porten” (slut på citat) . Blicken bakifrån har ett perspektiv som tillåter ett långsammare närmande. Inte detta överrumplande nakna ansikte som så beredvilligt ställer sig öppet för omedelbar tolkning. Istället ges utrymme för gissningslekar och oförutsägbarheten får fritt spelrum när föreställningen om en människas fram och baksida inte går ihop. Det långa utsläppta hår som man trodde tillhörde en ung flickas bakhuvud visar sig ha ett ålderstiget rynkat ansikte och det tar en stund tills de båda bilderna flyter ihop till en och samma människa. Ett av ansiktets mest framträdande drag är tidlösheten. När liket av Tollundsmannen, det som så mirakulöst bevarats i den jylländska mossan, blev funnet i maj 1950, trodde man att det rörde sig om ett nyligen begånget mord. Ingenting i mannens välbevarade anletsdrag skvallrade om att det i själva verket handlade om en kropp som dödats genom hängning omkring 300 år före Kristus. Också med slutna ögon och med varje erfaren och knivskarp rynka talar detta ansikte till oss idag, som om det tillhörde någon av dem som med Tranströmers ord ”har spända anletsdrag / som om de låg i hård träning för evigheten”. Häromåret i Paris köade jag länge i duggregnet för att komma in och se på en utställning med Tizians porträtt. Jag minns att det var mycket mörkt där inne i salarna, och kallt från den utomhusliga fukten som lagt sig över mitt hår och mina axlar. När mina ögon vande sig vid mörkret var det som om porträtten börjar lysa av sig själva: huden, ögonen, det blanka håret, sammetskläderna, allt det där som skapats av hårfina penseldrag kom mig till mötes med en ljusstyrka som bländade mig. Hur kunde ett målat ansikte från 1500-talet förefalla så mycket mer levande än de verkligt levande ansikten hos besökarna som omgav mig i dessa salar? En annan gång i den lilla bokhandeln The Corner Bookshop, högt upp på Madison Avenue i New York, hittade jag en bok jag inte kunde låta bli att bläddra i: Fair face av den nederländske fotografen Koos Breukel. Omslaget, en bild tagen år 2004, visade en ung pojke, Maarten med hög panna, smala ögon, fylliga läppar, luggen klippt alldeles intill hårfästet. Nästa dag besökte jag en utställning med renässansmålningar. Stannade framför en florentinsk konstnär Agnolo di Cosimo, som vid 1500-talets mitt målade ett porträtt av en ung man, klädd i svart väst med trådklädda knappar. Intill målningen stod det att hans namn var Ludovico Capponi. Jag visste inte vad jag skulle tro. Han var till förblandning lik Maarten, den unge man jag nyss hade sett på det nutida fotografiet. Samma höga panna, samma amorbåge, samma veka haka och en smula undflyende blick. Kan ett ansikte gå igen, upprepa sig genom seklen, överbrygga tid och rum genom sin nästan retfulla spegling? Tillbaka till Adam Zagajewskis dikt: Jag tänkte att en stad byggs inte av hus,inte av torg, boulevarder, parker, breda gator,utan av ansikten flammande som lyktor,som brännare i händerna på svetsare,vilka på natten i moln av gnistor reparerar järn. I diktens andra strof har ansiktena tagit över. Också så fasta, orubbliga och bestående värden som hus, torg, boulevarder och gator har förvandlats, lösts upp i sina beståndsdelar och består nu av dessa ansikten. En stad, byggd av mänsklig materia där speglingarna skapar oräkneliga facetter. De ansikten som lyste i första strofen har nu börjat flamma. Som om språkets vindil gett dem syre. En flammande låga kan lätt slockna. Eller så kan den sätta eld på allting. I diktens två sista rader går det plötsligt mycket fort. Dikten antar den förtärande hastighet som är eldens. Ansiktets flamma, ännu instängd och kontrollerad bakom lyktans glas, förvandlas till ett verktyg, eller ett vapen om man så vill: en brännare, i händerna på en svetsare och jag minns plötsligt hur jag som barn alltid stod som fastfrusen på gatan när jag gick förbi en byggarbetsplats och såg en svetsare i arbete. Lika vettskrämd som fascinerad stod jag där. Stirrade på mannen med det sotiga visiret nedfällt framför ansiktet och armarna förlängda till en eldstråle. Den som i mötet med materien förvandlades till en gnistrande stjärnhimmel som föll ner framför mina fötter och slocknade. All denna eldkraft som krävdes för att löda samman eller skära isär. Vilka är då dessa diktens svetsare som ”i moln av gnistor reparerar järn”? De som har makten att omvandla ansikten till eld. Det säger inte dikten. Men kanske säger den något om den barnsliga hänförelsen inför ett gnistregn och om kraften hos ett ansikte, som också sönderbränt och splittrat, kan brukas för att reparera järn. Marie Lundquist, poet och översättare

21 Mars 202114min

I den så kallade Wienkretsen söktes under 1920- och 30-talen gränserna för det säkra och meningsfulla. Mycket av filosofin kvalificerade inte. Olof Åkerlund reflekterar över denna strävan med hjälp av bland andra Ludwig Wittgenstein. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När jag en vinter för många år sedan drabbades av en allvarlig sjukdom hade de en dålig dag på lasarettet i den lilla universitetsstaden. Akuten och specialistavdelningen var båda överbelagda och de bråkade om vem som skulle behöva hantera ännu en patient. Till slut blev jag inrullad på ett kontor, och den enda information jag fick kom från en undersköterska som till svar på beredvilligt framsträckt pekfinger utbrast “nej, där sticker vi inte om du skulle bli blind sen”. Dagen efter flyttades jag till en helgöppen avdelning där jag fick dela ett rum med en bitter man som förlorat båda sina fötter till följd av sjukdomen. Det var av honom jag fick min första, mycket subjektiva, introduktion till hur mitt liv nu skulle gestalta sig. Det var kort sagt något omtumlande. Och som någon som främst alltid kunnat uttrycka sig och förstå saker genom skrift, så var jag mån om att få en anteckningsbok till sjukhuset. Jag antar att jag föreställde mig att jag skulle föra någon sorts dagbok, men det blev inte mycket skrivet. Jag gjorde bara några små teckningar, fram tills att jag vid ett tillfälle plötsligt tittade ner i anteckningsboken och såg att jag omedvetet hade fyllt sidorna med små uppställningar. Det tog ett litet tag innan jag insåg att det rörde sig som om de sanningstabeller som introduceras i Ludwig Wittgensteins "Tractatus Logico Philosophicus". Det handlar om grundläggande relationer i elementär logik, så kallad satslogik, och är på många håll än i våra dagar det sätt som filosofistudenter introduceras till logik som ämne. Enkel, skön och obestridlig sanning. När jag begrundade vad jag hade skrivit fylldes jag för första gången på flera dagar av något slags lugn. För den som har en vag bild av filosofi kan det låta märkligt att logik tillhör dess domäner. Men det går faktiskt tillbaka ändå till Aristoteles och handlar om det som alltid, på olika sätt och med blandad framgång, varit filosofins mål: att skapa klarhet. Och vad Aristoteles gjorde var inget annat än att systematisera grunden för allt detta - tänkandet självt. I hans verk “Första analytiken” som utkom på svenska år 2020 kan man själv studera denna alltför sällan uppmärksammade revolution i idéernas historia. Likt Euklides geometri skulle Aristoteles logik få ett längre liv än så gott som alla vetenskapliga teorier, det var egentligen först på 1800-talet som avgörande landvinningar skulle erbjuda en ny logik med nya möjligheter. Och då väcktes också hoppet om att kunna härleda hela matematiken ur logiken och ge det säkraste mänskligheten visste en ännu säkrare grund. Sjukdomen jag drabbades av var kronisk. Att säga att jag fortfarande lider av den är alltså en tautologi, ett påstående som uttrycker en utifrån förutsättningarna redan etablerad sanning om man talar om retorik, en sats som är sann oavsett vilket sanningsvärde man tillskriver dess variabler om man talar logik. Wittgenstein framhöll att hela satslogiken var tautologisk. Om man tycker att det får den att verka meningslös, så bör man fundera över om man även anser att datorprogrammering är meningslöst. Man kan kanske sammanfatta mitt nedtecknande av sanningstabeller på sjukhuset som att det i omskakande tider är en en tröst med tydlighet och klarhet. En period i behov av logikens tröst var onekligen tiden under och mellan de två världskrigen. Det var också då den så kallade Wienkretsen samlades. Matematikprofessorn Karl Sigmund ger sin högintressanta bok om dessa filosofiskt intresserade vetenskapsmän och vetenskapligt sinnade filosofer den passande undertiteln “Filosofi vid avgrundens rand” eller i original “exakt tänkande vid undergångens rand”. I kretsens kärna ingick framträdande samtida profiler som Moritz Schlick och Otto Neurath samt den framstående analytiske filosofen Rudolf Carnap. De såg sig som företrädare för den vetenskapliga världsbilden och ville göra sig av med alla sorters resonerande som inte stod på bergfast grund. Med i gruppen fanns också matematiska genier som Kurt Gödel – den främsta logikern sedan Aristoteles enligt Albert Einstein. Han skulle dock med tiden visa sig vara en metafysiker av platonska proportioner, och representerade alltså i hemlighet allt gruppen bekämpade. Filosofin hade ju genom årtusendena, i takt med att metoder och teorier utvecklats, knoppat av sig i olika vetenskapliga discipliner. Det som återstod torde antingen kunna omvandlas till vetenskap eller förkastas som nonsens. Och med de nyvunna framstegen i logik så kändes tiden inne för nästa steg. Wien var en god jordmån för dessa tankar. Härifrån kom fysikern Ernst Mach som hävdade att vi inte hade något “jag” bortom våra sinnesförnimmelser. Hans kollega Ludwig Boltzmann, tänkte i liknande banor, men i en berömd debatt dem båda emellan tog han ställning för atomens existens, vilken Mach förnekade. Och Boltzmann plågades av att de filosofiska problemen ständigt dök upp, hur mycket han än försökte göra sig av med dem. Särskilt frågan om varför något överhuvudtaget existerar gav honom mardrömmar. För Wienkretsen blev också Ludwig Wittgenstein snabbt en fixstjärna. Hans Tractatus förstods som ett försök att göra sig av med filosofisk spekulation, genom att med logikens hjälp visa på gränsen för det meningsfulla språket. De läste boken både ivrigt och ihärdigt och ur gruppen strömmade många olika försök att skilja på meningsfullt och meningslöst, pseudoproblem och verkliga problem. Svårigheterna med detta företag blev dock plågsamt tydliga. Vetenskapen är ju så mycket mer än matematik och logik, och likt Mach sökte många en fast grund i sinnesförnimmelserna. Olika förslag om att bara det som kunde kontrolleras empiriskt var meningsfullt, eller att meningen med ett påstående var identisk med metoden med vars hjälp man kunde bekräfta det, lades fram. Problemet med alla dessa antaganden är förstås att de själva inte går att bekräfta empiriskt och alltså bör betraktas som meningslösa. Men för vissa i gruppen fortsatte korståget mot filosofin oförtrutet och de såg metafysik och mystisk spekulation i var och varannan buske. Denna misstanke restes också mot Tractatus av vissa av Wienkretsens medlemmar. De gjorde en enkätundersökning där de före, under och efter sin noggranna läsning fick bedöma de mest centrala av bokens 526 numrerade påståenden enligt en färgskala. Blått betydde medhåll, rött oenighet och grönt att tesen var meningslös. Som Karl Sigmund krasst noterar utgjorde enkätsvaren en brokig palett. Wittgenstein kom att lägga så gott som allt i Tractatus bakom sig, men han upphörde aldrig att försöka göra slut på det mesta av det som genom århundradena kallats filosofi. Hans utsagor om disciplinen har blivit legendariska. Filosofins syfte, skrev han i “Filosofiska undersökningar”, är att visa flugan vägen ut ur den flugfälleflaska den lockats ner i. Det är språket som ständigt lurar in oss i dessa fällor och varje fråga måste filosofin behandla som om den vore en sjukdom. Yttrandet får mig att tänka på fysikern Boltzmann som alltmer kom att plågas av filosofins obeveklighet. Driften att filosofera liknar kräkreflexen vid migrän, menade han, den vill kasta upp något fast inget finns där, men, framhärdade han samtidigt, det är filosofins höga, majestätiska uppgift att bota mänskligheten från denna fruktansvärda migrän. Ja, kanske är filosofin i viss mån en sjukdom. Men efter 2500 år av försök med avancerad medicinering, huskurer, åderlåtning och andeutdrivning är det nog dags att vi accepterar att den är kronisk. Olof Åkerlund, producent för OBS Litteratur Aristoteles: Första analytiken. Översättning, inledning och kommentarer Per-Erik Malmnäs. Bokförlaget Thales, 2020. Karl Sigmund: Wienkretsen – filosofi vid avgrundens rand. Översättning av Jim Jakobsson. Fri tanke förlag, 2017. Ludwig Wittgenstein: "Filosofiska undersökningar". Översättning Anders Wedberg. Bokförlaget Thales, 1992.Ludwig Wittgenstein, "Tractatus Logico-Philosophicus". Översättning av Sten Andersson. Norstedts, 2014.

18 Mars 202110min