Svampfobi: I Sverige åt vi hellre sågspån än ”paddehatt”

Fuskar jag om jag lyssnar på ljudbok i stället för läsa? Författaren och kritikern Elin Grelsson undersöker skillnaden mellan litteraturens olika spridningsformer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ursprungligen publicerad 26/11 2019.Det är sensommar när jag lyssnar på de över sjutton timmar som utgör Nina Wähäs roman Testamente. Berättelsen om familjen Toimi i finska Tornedalen följer mig i hörlurarna på skogspromenader, cykelturer till badstranden, kollektivtrafiksresor och i hemarbetet med disk och städning. Min värld och den litterära värld som utgör en stor del av min vakna tid blir allt svårare att skilja åt. När jag passerar en badsjö med cykeln är det samtidigt som ett par unga pojkar i romanen drunknar och vattnet jag befinner mig vid och deras lek vid älven går ihop. Och länge tänker jag på Siri, modern från Karelen, varje gång jag diskar eftersom delen om finska vinterkriget spelades i mina öron samtidigt som jag tog hand om en ovanligt stor disk. På samma sätt upplever jag någon månad senare Sally Rooneys Normala människor på en bussresa mellan Stockholm och Öland. Strax före rastplatsen i Ringarum berättar ena huvudpersonen Connell för sin kärlek Marianne att han kommer gå på skolans avslutningsbal med en annan tjej. I mörkret över Ölandsbron, då min ena fot börjat somna och jag äter ett äpple, har de båda börjat på Trinity College i Dublin. Slutet lyssnar jag på under en promenad då jag möter en hund precis när Connell börjat gå hos en psykolog och de två intrycken sammanflätas. En glad spanielhund och väntrummet hos studentpsykologen. Så går litteraturen in i min perception av världen, blir en del av min visuella och taktila vardag.Medan den tryckta boken under tjugohundratiotalet började dala på allvar ökade ljudboksstreamingtjänsterna stort. Under 2018 ökade antalet lyssnade eller lästa digitala böcker med 44,9 procent i abonnemangstjänsterna i Sverige. Samma utveckling återfanns i de andra nordiska länderna och även internationellt var det vid denna tid som ljudboken på allvar började bli det nya sättet att ta till sig litteratur. Utvecklingen har gett upphov till flera diskussioner. En rör de förändrade villkoren för författare och synen på det konstnärliga verket. En annan rör den kognitiva upplevelsen. Ljudböcker sägs kräva förenklingar, tydligare narrativ och rappare tempo för att lyssnaren – upptagen med annat samtidigt – ska kunna hänga med. Men vad skiljer egentligen läsandet och lyssnandet åt?Efter att i flera böcker ha utforskat den kognitiva process som är läsandet skrev forskaren Daniel T. Willingham, forskare inom kognitiv psykologi, under 2018 en längre artikel i The New York Times där han försökte besvara den fråga som allt oftare ställdes till honom: ”är det fusk om jag lyssnar på en bok i stället för att läsa den?”. Willingham lugnade med att det rent kognitivt i grunden inte skiljer sig särskilt mycket åt. Så fort du identifierat orden, oavsett om det sker genom läsande eller lyssnande, är det samma process för att förstå och bilda sammanhang. Skrivande och läsande är knappt 6000 år gammalt, men att lyssna på berättelser och göra dem begripliga för oss själva har människan ägnat sig betydligt längre åt än så.I september 2019 kom Svenska förläggareföreningen med en rapport om ljudboksmarknaden, som bland annat studerade konsumentbeteendet bland de som lyssnar på litteratur. I enkätstudien framkom en sällan uppmärksammad faktor i ljudbokslyssnandet: behovet av sällskap. På samma sätt som radion eller tv:n håller tystnaden och ensamheten på avstånd har nu ljudboken samma effekt. Andra fördelar med lyssnandet som brukar framhållas – som möjligheten att göra flera saker samtidigt eller att det är mindre ansträngande jämfört med läsandet – hade ingen statistisk signifikans alls. Ljudbokslyssnandet kan liknas vid att lyssna till högläsning, en aktivitet som många förknippar med trygghet och barndom, föräldrars röster vid godnattsagan eller spökhistorier vid elden på lägret. När amerikanska Audio Publishers Associations gjorde en liknande studie om motiv för ljudbokslyssnande rapporterade så många som 17 procent av respondenterna att de föredrog ljudböcker framför andra format just för att de tycker om att bli höglästa för.Själv upplever jag något liknande när jag senare tar fram de tryckta versionerna av både Testamente och Normala människor. Stumheten i pappret är påtagligt jämfört med rösterna som följer mig genom vardagen, jag känner mig fången i min egen röst och fjättrad till själva materian – att behöva sitta framför bokstäver och berätta för mig själv. Texterna känns på ett sätt mer platta och jag upplever mig utlämnad till att själv skapa mening. I andra läsningar är stumheten en lisa. Jag börjar lyssna på Sigbjörn Skådens roman Vaka över dem som sover, men när obehaget stegras i romanen går jag över till den tryckta text som jag enkelt kan lägga ifrån mig och inte kommer lika nära som rösten i mina öron.Samtidigt upptäcker jag när jag läser Normala människor att jag missat detaljer och saker jag missuppfattat i översättningen. Kanske var det när jag var upptagen med att titta på en karta för att se hur långt bussen kommit eller funderade på om min stolsgranne tagit orimligt mycket av vårt gemensamma utrymme till sitt förfogande? I Testamente kan jag plötsligt se hur texten är uppbyggd, gå tillbaka och långsamt läsa om vissa passager som jag behöver få mer grepp om. Och när jag vid ett senare tillfälle lyssnar på Tessa Hadleys roman Sent på dagen och vid tre upprepade tillfällen lyckas somna ifrån exakt samma nyckelscen ger jag upp försöken att spola tillbaka och bestämmer mig för att strunta i den scenen eftersom sammanhanget gett mig tillräckligt med information i alla fall. Lyssnandet ger ofrånkomligen en slarvigare läsning.Daniel T Willingham håller med om detta och stödjer sig bland annat på forskning där studenter fått ta till sig samma vetenskapliga text via tryckt källa och en 22 minuter lång podcast. När de två dagar senare tentade av kunskaperna de fått via texten fick läsarna 81 procent rätt och lyssnarna 59. Så även om det i grunden är samma kognitiva process verkar mer teoretiska och avancerade texter kräva ytterligare mentala strategier, där lyssnandet inte räcker till. Att i stället läsa ger ökat fokus och fokuset gör det möjligt för oss att läsa om, stryka under, stanna upp och betrakta orden. Likaså ger lyssnande inte samma utmaning i form av läsförståelse, eftersom den uppläsande rösten kommer avslöja hur texten ska tolkas. Som läsare behöver du själv räkna ut om dialogen är ironisk, om det finns en undertext, var betoningen i meningen ska ligga och hur den förändras beroende på kontext.Att lyssna på ljudbok är inte att fuska, konstaterar Willingham, men det är en annan typ av upplevelse än vad läsning är. Jag förstår vad han menar. Ljudboken ger dig mer närhet, sällskap, en sorts koppling mellan litteraturen och världen. Samtidigt går du miste om din egen texttolkning, aktiviteten att själv skapa röster och riskerar att missa en del komplex litteratur som fungerar bättre som läsning. Den trycka boken och ljudboken är helt enkelt olika sakeroch det är när vi börjar behandla dem som skilda, men jämlika medium, som vi verkligen kan börja använda oss av dess styrkor.Elin Grelsson, författare och kritikerKällorBokförsäljningsstatistiken. Helåret 2018. Erik Wikberg. Rapport från svenska bokhandlarföreningen och Svenska förläggarföreningen, 2018.Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden. Hedda Hanner, Alice O’Connor och Erik Wikberg. Svenska förläggareföreningen, 2019.Den läsande hjärnan. Daniel T. Willingham. Övers. Matilda Nagy och förord av Julia Uddén. Natur & Kultur, 2018.”Is Listening to a Book the Same Thing as Reading it?” Daniel T. Willingham. The New York Times, 8 december 2018.Omnämnda romaner:Sent på dagen. Tessa Hadley. Övers Amanda Svensson. Wahlström&Widstrand, 2019.Normala människor. Sally Rooney. Övers Klara Lindell. Albert Bonniers Förlag, 2019.Vaka över dem som sover. Sigbjörn Skåden. Övers David Vikgrenn. Teg Publishing, 2019.Testamente. Nina Wähä. Norstedts, 2019.

8 Feb 20219min

Under lång tid har vi funderat på vilka de tidiga människorna på savannen var. Sedan mitten på 1900-talet har bilden alltmer präglats av forskning. Erik Isberg ser hur den också präglas av sin tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I augusti 1947 stiger Julian Huxley ut ur Unescos nyinvigda högkvarter i Paris. Ett bländande solljus skiner över trappstegen, Huxleys kritstrecksrandiga kostym är oklanderligt struken. Han är på väg att börja sitt nya jobb som generalsekreterare för Unesco, FN:s underorganisation för utbildning, vetenskap och kultur, och, tänker han sig, bygget av en ny, mer kosmopolitisk värld. För biologen Huxley vilar detta bygge på evolutionsteoretisk grund: människan är till sin biologiska konstitution samarbetsvillig och demokratisk, något som kan spåras hela vägen tillbaka till våra förfäder. Det mänskliga ursprunget skrevs efter andra världskriget samman med drömmen om en annan världsordning. Om vi bara tittade närmare på mänsklighetens evolutionära bakgrund skulle vi förstå att vi egentligen var gjorda för att samarbeta. Detta var inte första gången mänsklighetens ursprung användes för att förstå den egna samtiden. Redan 60 år före Kristus spekulerade den romerske diktaren Lucretius om inte de första människorna var av starkare virke än den bortskämda civiliserade motsvarigheten och under 1700-talet gav filosofen Jean-Jacques Rousseau uttryck för en liknande tanke, där en idealiserad bild av ett harmoniskt naturtillstånd kontrasterades mot en korrupt samtid. Men efter andra världskriget fick teorierna om mänsklighetens ursprung en ny tyngd: de skulle beläggas vetenskapligt snarare än filosofiskt. Sedan dess har skildringar av savannen och de jägare-samlare som först befolkade den blivit en egen populärvetenskaplig genre. I dag är savannen ett återkommande motiv i bästsäljande böcker som Anders Hansens Skärmhjärnan och Anders Wallenstens Hälsogåtan. Där tas vi återigen med till mänsklighetens första stapplande steg, men nu verkar savannens invånare, som vi ska se, ha fått nya intressen. I sin bok Creatures of Cain: The Hunt for Human Nature in Cold War America, skriver idéhistorikern Erika Lorraine Milam ett slags savannens kulturhistoria från och med andra världskrigets slut. 1950-talets populärvetenskapliga berättelser om mänsklighetens ursprung betonade samarbete, allas gemensamma rötter och förmågan till kommunikation som ett essentiellt mänskligt karaktärsdrag. Ofta var de påhejade – intellektuellt och finansiellt – av Huxleys Unesco. Men i takt med att drömmen om en harmonisk värld började falna och kalla krigets terrorbalans ta vid förändrades också stämningen på savannen. Stanley Kubricks film 2001: Ett rymdäventyr från 1968 inleds med en scen där en människoapa slår sönder ett djurskelett med till synes meningslös våldsamhet. Den österrikiske zoologen Konrad Lorenz föreställer sig i sin bok om aggression från 1963 en utomjordings syn på mänskligheten, och landar i att denna utomjording sannolikt skulle tänka att människan varken var rationell eller moralisk, men däremot aggressiv. Kubrick och Lorenz var inte ensamma om att under 60-talet uppmärksamma människans inneboende aggressivitet. En ny generation populärvetenskapliga författare lyfte fram egenskaper som våldsamhet och dominans som definierande för de första människorna. Denna inneboende aggressivitet hade dikterat villkoren för tillvaron på savannen, där den som ville överleva var tvungen att etablera ett våldskapital. Och eftersom detta fungerat för våra förfäder, gick resonemanget, fanns det också moraliska incitament för att tillämpa samma logik på det politiska planet. Inte heller denna savann kom att bli särskilt långlivad. Milam placerar slutet för idén om The Killer Ape, den dominerande hannen som härskare på savannen, till 1980-talet. Vem var det som klev in och tog hans plats? Ingen, svarar hon. ”När våld och fördomar blev personliga” skriver Milam, ”kom biologiska teorier om aggression och den mänskliga naturen att framstå som otillräckliga”. Kollektiva förklaringsmodeller tappade status och när kalla krigets maktordning började luckras upp försvann även terrorbalansen hos våra förfäder. Tiden hade sprungit ifrån savannen, The Killer Ape ersatts av fria individer som lämnat stenyxorna i gräset och inte ville kännas vid någon gemensam förhistoria. Men savannens kulturhistoria tar ju trots allt inte slut här. På bokhandlarnas topplistor är den överallt, i SVT-produktioner och sommarprat utgör den en självklar fond. Snarare än att ha försvunnit verkar savannen bara ha bytt skepnad. Den förhistoria som framträder i hälsolitteraturen framstår som en fortsättning på de föreställningar som Milam beskriver i sin bok, men där det individuella är mer intressant än det gemensamma. Idag hänvisar vi inte till våra förfäder i frågor om våld och fördomsfullhet, utan de används istället för att besvara frågor om hur man ska leva ett bättre liv. På så sätt behåller savannen sina moraliska implikationer, men inte för samhället i stort, utan för den enskilda individen. Huxleys samhällsvision är ersatt av självoptimering. I Anders Hansens bästsäljare Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda, skiljer sig savannens invånare från sina föregångare på 1900-talet på flera sätt. De är varken särskilt samarbetsvilliga eller aggressiva, däremot är de ensamma i en instabil och otrygg värld. Hansen ger dem namn som Maria och Karin, de interagerar inte särskilt mycket, utan används som exempel på olika individers förmåga att överleva i en ombytlig tillvaro och deras individuella egenskaper speglar hur vi idag fattar beslut i vår samtid. På Anders Wallenstens savann är gemenskapen större och gruppens sammanhållning avgörande för dess fortsatta överlevnad. Men målet med gemenskapen är inte, som var fallet i 1950-talets utopiska beskrivningar, ett nytt samhälle, utan hur individer, genom gemenskapens stöd, ska skapa sig ett gott liv. Samarbete och gemenskap ter sig inte som mål i sig själva, utan som medel för att individen ska förverkliga sig själv. Och individens ansvar tycks närmast absolut. Sedan Julian Huxley stod på trappan i Paris har savannens invånare gång på gång bytt skepnad, och framtidens populärvetenskapliga författare kommer sannolikt att låta savannen befolkas av ytterligare nya invånare, där rekvisitan blir kvar men ensemblen byts ut. Kanske kommer de självoptimerande savannmänniskorna behöva göra uppoffringar för varandra när pandemier och klimatförändringar drabbar deras samtida motsvarigheter. Eller så händer något helt annat. Det mest intressanta är kanske inte vilka svar savannen kan ge oss, utan vilka frågor vi tror att den kan besvara. Erik Isberg, idéhistoriker Referenser Anders Hansen, Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda, Bonnier Fakta, 2019. Anders Wallensten, Hälsogåtan: Evolution, forskning och 48 konkreta råd, Bonnier Fakta, 2020. Erika Lorraine Milam, Creatures of Cain: The Hunt for Human Nature in Cold War America, Princeton University Press, 2019. Glenda Sluga, “Unesco and the (One) World of Julian Huxley”, Journal of World History, 21:3, 2010. Julian Huxley, Unesco: Its Purpose and its Philosophy, Preparatory Commission of the United Nations Educational, Scientific, and Cultural Organisation, 1946.

4 Feb 20219min

Det finns en föreställning den intelligenta skrivande kvinnan som ren tanke utan kropp. Maria Andersson Vogel vill se skrivandet som ett sätt att göra motstånd mot myterna och ätstörningsdemonerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Strax innan jag fyller 40 gör jag det. Jag söker hjälp för något jag brottats med sedan jag var 15. Motståndet jag känner tar sig nästan fysisk form och i väntrummet får jag fokusera på min andning för att undvika en panikångestattack. I smyg ser jag ser mig omkring på de andra som väntar tillsammans med mig. Försöker räkna ut vilka som är där för egen del och vilka som är anhöriga. Konstaterar snabbt att männen i rummet alla är fäder till sjuka döttrar. Det kastar mig tillbaka till mina egna tonår, ett blixtminne av hur jag är på väg ut och kramar min pappa hejdå, hur tanken far genom huvudet på mig att ”såhär ser inte en dotter ut”. Mammahöfter. Mammakropp. Bredhöftad och stabil. Rejäl. Präktig. Ingen av döttrarna i väntrummet på Stockholms Centrum för Ätstörningar ser ut så. Och jag är numera en mamma. Jag borde med andra ord känna mig hemma i mammakroppen, ha funnit mig tillrätta. Men det gör jag inte, det har jag inte. Jag ska snart fylla 40 och jag söker hjälp för något jag brottats med sedan jag var 15. I hela mitt vuxna liv har jag jagat en illusion, byggt en förhoppning om en persona, ett intellekt vars näring är något annan än mat, en själ som står ovan kroppsliga behov av föda. Tack vare behandlingen hålls ätstörningsdemonerna oftast i schack, men ibland vaknar de till liv. Som när jag läser en intervju med Linda Boström Knausgård i The Guardian och journalisten beskriver den svenska författaren som ”slender, pale and serious” (”späd, blek och allvarlig”). Då märker jag hur de börjar röra sig i mig. På samma sätt reagerar de när jag läser en intervju med Joyce Carol Oates i Dagens Nyheter där hon återigen förklarar sin produktivitet med att hon arbetar ”varje morgon från sju till elva med ett glas vatten som bränsle”. Den kvinnliga konstnären, det kvinnliga geniet, har ingen kropp. Hon har inga behov, hon är ren tanke. Så här skrev idéhistorikern Karin Johannisson om de skrivande, kreativa kvinnorna: Överkänslighet, kroppslig abstraktion, ätstörningar och ritualiserat ätbeteende har [alltså] påfallande ofta knutits till den kreativa. Just därför är det möjligt att tolka det kvinnliga författarjagets (medvetna eller omedvetna) val av den anorektiska kroppen som en väg att erövra manligt kodad status. En tunn kropp är en tankekropp. För mig, som sedan tidiga tonår drömt om konsten, litteraturen, intellektet har denna dröm varit intimt sammanlänkad med en ständig kamp med och mot kroppen. Och i synnerhet mot den kvinnokropp jag befinner mig som i världen. Utan att ha haft andra ord för detta än ”så här ser inte en dotter ut” har jag stångats mot frågan om jag kan vara en kvinnokropp och ändå vara konstnärlig, intellektuell, klok och kulturell. Det är en kamp jag om och om igen har förlorat. Om och om igen har jag fallit till föga för dessa, i mina ögon högre värderade, definitioner av det kvinnliga konstnärskapet. Det som Joyce Carole Oates tycks personifiera. Hon är emellertid inte ensam, här finns fler. Karin Johannisson lägger också Virginia Woolf, Karen Blixen och Joan Didion till gruppen. Och hon beskriver hur dessa kvinnor iscensatte sig som sådana skrivande konstnärer vars själ och tanke krävde mer näring än kroppen. Den näring jag själv i många, många år sett som högre stående, finare, än den i naturen så tungt förankrade maten. Fascinationen för kvinnan som tar avstånd från naturen till förmån för intellektet vet inga gränser tycks det mig. Detta avståndstagande från kroppen innebär också, som Johannisson skriver, ett avståndstagande från sexualitet och reproduktivitet, från kvinnan som underställd naturlagarna. Det är destruktivt, men det behöver inte enbart handla om att förstöra utan kan också ses som ett försök att skapa. Nobelpristagaren Louise Glück beskriver uppkomsten av sin anorexia som att hon hade en stark vilja men inget själv. Genom att säga nej till mat kunde hon genom att motsätta sig andras vilja använda den för att skapa sin egen. Anorexians stora tragedi, skriver hon, är att dess avsikt inte är självdestruktiv, men dess konsekvenser blir det. Den amerikanska feministiska filosofen Susan Bordo menar i sin bok Unbearable Weight, att den kvinnliga anorektikerns förnekande av aptiten, av begäret, är att förstå som ett tecken på en dualistisk förståelse av världen i vilken hon har att välja på att antingen helt och hållet överskrida kroppen och därigenom bli vad Bordo kallar ”ren manlig vilja”, eller så måste hon kapitulera inför kvinnokroppen, denna förnedrande situation med dess vämjeliga hunger. Det finns inga gyllene medelvägar här, det är det manliga intellektet eller den kvinnliga kroppen. Mannen som kultur och kvinnan som natur. Denna berättelse, så enkel för patriarkatet att utnyttja, har alltså gått ut på att för att vara en skapande kreativ kvinna behöver jag förneka min femininitet, jag behöver bli “ren manlig vilja” manifesterad i en tunn tankekropp. Vilket alltså är vad jag försökt med i 25 år utan att lyckas. Och det är därför jag till slut sitter i ett av öppenpsykiatrins väntrum och andas i fyrkant för att inte drabbas av panikångest. För att lära om och tänka om, för att försöka kapa denna koppling mellan konstnärlighet och späkelse, intellekt och maskulinitet. Men som Louise Glück påpekar så innehåller sjukdomen ytterligare en paradox. Sättet som strävan efter oberoende och ren tanke manifesterar sig är kroppslig, det är kroppen och förmågan att inte följa dess signaler som står för bekräftelsen. Anorexian visar alltså inte själens överlägsenhet, utan dess beroende av köttet. Och varför kan inte detta kött vara en kvinnokropp. Det är det jag övar mig att tänka, att man kan vara en kvinnokropp och intellektuell, konstnärlig och skapande, vad än de dominerande föreställningarna fortsätter påstå. Vad jag successivt har börjat lära mig är att min hjärna, och därmed min kreativitet och mitt intellekt, nu faktiskt är mer min egen än den var innan, eftersom den inte längre i lika hög grad är kidnappad av tvångstankar om svält och försakelse. Och ätstörningsdemonerna som åter börjar rumla om när jag läser hur kvinnliga författare fortsätter porträtteras lugnar sig när jag kan sätta mig ned och skriva denna text. Ett tänkande och ett skrivande som kräver att mitt intellekt fokuserar på texten och inte svälten. Skapandet genom skrivandet blir på så sätt inte bara tillgängligt även för denna kvinnokropp, det är också vad som gör det möjligt att fortsätta befinna sig i denna situation. Här finns således inte längre den gräns som till exempel Virginia Woolf och Joyce Carol Oates tycks ha kämpat för att upprätthålla. Tvärtom är denna kropp själva min förutsättning för mitt skapande. Och mitt skapande i sin tur ett sätt att befinna sig i denna kropp. Maria Andersson Vogel, skribent och doktor i socialt arbete Litteratur Louise Glück: Proof & Theories. Essays on poetry. Ecco Press, 1995. Karin Johannisson: Får den kvinnliga kroppen närma sig makten? Artikel i Dagens Nyheter 27/9 2016.

1 Feb 20219min

Vad är rättvisa? Vilket samhälle vill vi bygga om vi inte har en aning om vilken plats vi kommer att få i det? Dan Jönsson återvänder till filosofen John Rawls idéer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När mina tvillingar var mindre hade de en metod för att dela rättvist på någonting, till exempel en bit tårta, så att båda blev nöjda. Det hela fungerade förvånansvärt smidigt och gick helt enkelt ut på att den ena sa: ”du delar, jag väljer”. De hade förstås inte kommit på det där själva – faktum är att det egentligen är ett skolexempel på vad som i rättsfilosofin kallas för ren procedurrättvisa – men jag kom att tänka på det när jag för ett tag sen läste om en ny och nästan lika enkel metod som några forskare har tagit fram för att lösa komplicerade vårdnadstvister. Man tänker sig här att rätten bjuder ut barnets vårdnad på en sorts auktion, där föräldrarna var för sig får ange hur många procent av tiden man skulle låta den andra föräldern umgås med barnet, om man själv fick vårdnaden. Den som så att säga bjuder högst vinner, på villkor förstås att den andra får precis så mycket umgängestid som den har blivit lovad. Det finurliga med den här metoden är att ingen vet på förhand vilken position de kommer att befinna sig i när processen är över. Man skulle kunna säga att de befinner sig bakom vad den amerikanske filosofen John Rawls skulle kalla en ”okunnighetens slöja”. Rawls myntade uttrycket i sin klassiska bok ”En teori om rättvisa” från 1971, där han gör ett heroiskt försök att härleda de allmängiltiga principerna för ett rättvist samhälle genom ett stringent, moralfilosofiskt resonemang. Rättvisan, förklarar Rawls, är för politiken vad sanningen är för vetenskapen: den yttersta grunden, som hela idébygget står och faller med. Precis som en vetenskaplig teori måste förkastas om den visar sig vara osann, så blir den politiska ordningen omöjlig att försvara i samma ögonblick den visar sig vara orättvis. Problemet är förstås hur man avgör en sådan sak. Vetenskapliga teorier kan falsifieras genom empiriska experiment, men hur fastslår man egentligen en orättvisa? Rawls lösning har sina rötter i upplysningstidens filosofi – i John Lockes idé om människan som ett ”oskrivet blad”, i Jean-Jacques Rousseaus tankar om ”samhällskontraktet”, och kanske framför allt i Immanuel Kants kategoriska imperativ, alltså principen att vi bör handla på ett sätt som går att upphöja till allmän lag. Rawls tänker sig i samma anda en ursprunglig kontraktssituation, där medlemmarna i det blivande samhället svävar i total ovisshet om vilka de är. När de ska enas om rättvisans principer vet de alltså inte om de är rika eller fattiga, om de är män eller kvinnor, gamla eller unga, eller vilken religion eller hudfärg eller nationalitet de har. Ingen sådan situation har förstås någonsin existerat i historien, men för Rawls blir den en nödvändig utgångspunkt för att hitta fram till en sorts minsta gemensamma nämnare för den politiska rättskänslan, bortom alla snäva egenintressen. Rawls antar att människorna bakom ”okunnighetens slöja” skulle kunna enas kring två grundprinciper för en rättvis ordning. För det första: att var och en har rätt till samma grad av medborgerliga friheter. Och för det andra: att en social eller ekonomisk ojämlikhet bara kan tolereras om den gör att de minst gynnade i samhället får det bättre. Principerna är vad Rawls kallar ”lexikaliskt” ordnade, det vill säga att den ena föregår den andra: med andra ord får en ojämlikhet aldrig rättas till på ett sätt som innebär ett ingrepp i någon annans frihet. Den naturliga ordning som växer fram ur de här premisserna visar sig vara en social liberalism, eller liberal socialism, beroende på hur man tolkar argumenten – som i ”En teori om rättvisa” först och främst riktar udden mot den klassiska liberala utilitarismen och dess idé om ”största möjliga lycka åt största möjliga antal”. En princip som dragen till sin spets kan rättfärdiga slaveri, enligt Rawls, och därför knappast skulle verka särskilt lockande bakom ”okunnighetens slöja”. Rawls enkla teori fick ett enormt genomslag, men att han ägnar bortåt sexhundra tättskrivna sidor åt sin argumentation visar kanske att han också själv insåg att enkelheten var förrädisk. Till exempel gör han vissa grundläggande antaganden om människorna bakom okunnighetens slöja – han nämner själv att de inte drivs av avundsjuka. Han förutsätter också, får man tillägga, att de var och en faktiskt kan lita på att de andra är ärliga och konsekventa i sina avsikter. Ni som kan er Astrid Lindgren minns kanske hur Karlsson på taket lyckas kollra bort den väluppfostrade Lillebror när de ska dela upp några kolor. Lillebror låter artigt Karlsson välja först, varpå Karlsson helt fräckt snor åt sig den största kolan och sedan inför Lillebrors upprörda besvikelse ställer den självklara motfrågan vilken han själv skulle ha valt om han fått välja först. Den minsta förstås, snyftar den skenhelige Lillebror. Jaha, säger Karlsson, nu fick du ju den minsta, vad tjurar du för? Så får det givetvis inte gå till. Men vad Karlsson gör i det här exemplet är ju att han utnyttjar en sorts grundläggande social flexibilitet, som knappast några mänskliga sammanslutningar kan fungera utan. Ska människorna bakom slöjan verkligen tänkas utan sådana instinkter – eller omvänt, går det alls att föreställa sig en personlig identitet och därmed några moraliska grundvärderingar hos människor helt utan egenskaper? Invändningarna mot Rawls resonemang har varit många, både filosofiska och politiska – till exempel ansåg den nyliberale tänkaren Robert Nozick att det med Rawls principer inte finns några rimliga motiv för att minska ojämlikhet, eftersom den sortens åtgärder alltid begränsar friheten för någon annan. Från andra sidan kan det påpekas att Rawls förbehåll, att ojämlikheter bara får uppstå om de leder till förbättringar för de sämst ställda, med facit i hand låter som ett förebud om just nyliberalismens ”nersippringsteori”. Den idé som Rawls baserar sitt resonemang på i ”En teori om rättvisa”, att ojämlikheter har en tendens att jämnas ut över tid, har kort sagt visat sig vara historiskt felaktig. Till sist är det väl med ”okunnighetens slöja” som med alla stora idéer: det är förmågan att provocera till motangrepp som gör den levande. Strax före sin död 2002 återvände Rawls till frågan i sin bok ”Justice as Fairness” – ”Rättvisa som skälighet” – där han bemötte kritiken men också kritiserade det moderna amerikanska samhället för att i väsentliga delar baseras på orättvisor, till exempel vad gäller pengarnas roll i det politiska systemet, och den ojämlika tillgången till hälso- och sjukvård. Och säga vad man vill, det fina med hypotesen om ”okunnighetens slöja” är ju att den kan användas just så, som ett lackmustest på rättvisan. Alla brister till trots låter den oss i sin nästan cartesianska radikalitet ta ett steg tillbaka, se på vår egen tid, vårt eget samhälle utifrån, ur ett utopiskt perspektiv, och ställa frågan vilka värderingar och principer vi egentligen, i den bästa av världar, anser borde vägleda oss. Vilken form av ojämlikhet skulle du, handen på hjärtat, vara beredd att finna i dig i om du själv utsattes för den? Fundera noga på saken. Det kan hända att du är en flykting, på väg över ett stormigt Medelhav i en överlastad, sjunkande båt. Dan Jönsson, författare och essäist

28 Jan 202110min

"Andante", "Vintermusik" och "Stoft". Så heter pjäserna i Noréns 10-talstrilogi. Mikael Timm ser hur dramatikern som faktiskt älskade julen flyttar scenen längre ut i tystnaden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 13 november 2019. En Norén-middag, en Norén-sommar, en Norén-jul. När en författares namn blir ett begrepp så behöver man inte fundera på om författaren är viktig. Den speciella form av erkännande som det innebär att få något uppkallat efter sig kan tyckas egendomlig när det gäller en författare som aldrig varit del av populärkulturen och inte sitter i diskussionspaneler eller skriver på kultursidorna, men Lars Noréns texter är så starka att hans namn blivit ett begrepp också för dem som inte läst en rad av honom. En julhelg när allting går åt helvete. När inte bara julskinkan bränns vid, utan även relationerna mellan rabiata släktingar fulla av lika delar hat och snaps. Ett begrepp som, trots att inte en enda scen i en Norénpjäs utspelas explicit under en julhelg och trots att Lars Norén själv enligt säkra källor älskar julen, har etablerats i folkmun som ett uttryck för en julafton där tomtens lösskägg är den minsta livslögnen. Ja, så definierar Riksteaterns nätlexikon begreppet ”Norénjul”. Julscener eller ej. Noréns pjäser handlar om familjens sammanbrott, ett tema teatern utforskat sedan 1800-talet. Urbilden för det borgerliga familjedramat är Ibsens Ett dockhem, välkonstruerat, effektivt, som med god fart och skarpa repliker tar oss till slutscenen. Formmässigt är Noréns dramatik Ibsens motsats: ordmassor, nästan utan början och slut. Men så är det också ett annat samhälle som ger näring åt Noréns texter. Han skriver på gränsen till det postindustriella Europa – det där alltfler människor hamnar utanför normaliteten – ett tema som blir allt tydligare i Noréns sena verk. Ett skapande på gränsen alltså. Lars Norén är både modernist, i bemärkelsen formförnyare, och traditionalist i val av teman. Det brukar sägas att Norén debuterade som poet, vilket stämmer om räknar till utgivna verk. Året var 1963 men vid den tiden lär han också ha skrivit sin första pjäs även om den inte nådde publiken. Jag säger ”lär ha skrivit” för trots att Norén i flera decennier varit en av Europas mest spelade dramatiker är han som privatperson osynlig och har inte givit många nycklar till sitt författarskap. Noréns första pjäser kom på 70-talet, själv minns jag Dramatens uppsättning av Fursteslickaren. Då hade jag sett tv-dramat Amala Kamala ett par år innan. Absurd och expressionistisk handlar den om två indiska barn som växt upp i djungeln, uppfostrade av vargar – alltså samma tema som i Truffauts Vilden och Werner Herzogs Kaspar Hauser. I det politiskt rätlinjiga 70-talet var Noréns text särpräglad. När andra författare skulle ha granskat fakta (förmodligen är fallet med de två flickorna mer myt än verklighet) är hans text ett språng in i det inre mörkret. Fursteslickaren gick längre. Pjäsen berättar om en kompositör, en påhittad elev till den verklige Carlo Gesualdo, madrigalernas mästare. Eleven ska skriva en opera som hyllar fursten som begått ett massmord. Mitt subjektiva minne är att jag var rätt ensam om att gilla uppsättningen. Aftonbladets Allan Fagerström skrev att uppsättningen borde läggas ned, P O Enquist kallade den för ”årets sämsta pjäs”. Helt uppenbart gick Norén inte i takt med sin samtid. Jag uppehåller mig kanske för mycket vid mitt eget minne, men impulsen är svår stå emot efter att ha tagit del av Noréns trilogi från 2010-talet som kretsar kring minnenas upplösning, alltså döden. För om man inte minns vem man är – finns man då? "Andante", "Vintermusik" och "Stoft" handlar alla om en grupp åldringar vars liv snart är slut. Trilogins första del utspelas på ett äldreboende med personal och besök av barn. I mellandelen, Vintermusik, är gruppen på någon form av gemensam resa i varmare land, förvirrade, uttråkade. Deras situation är fortfarande igenkännbar. I den sista delen, Stoft, är de åter vid en strand, kanske i Mellanöstern. De sitter bland cementblock, i fragment av en förgången värld som upphört i något krig. Personalen är försvunnen, utanför finns flyktingar – eller är de änglar som skall föra åldringarna över till dödsriket? Två av dessa pjäser har regisserats av Norén själv, han har med tiden blivit en driven yrkesman. Regipraktiken i olika teaterhus har också påverkat hans språk. Den absurda humorn finns kvar. Replikerna sägs rakt ut, utan att skådespelaren bäddar för skämtet. Det bygger på att vi i publiken förstår smärtan under humorn. Det liknar Buster Keatons stumma komik och Becketts ordknappa humor. Både i de tidiga och sena pjäserna talar personerna förbi varandra ut i rymden där vi i publiken förstås finns. Men språket är numera direktare, det finns ingen listig dramaturgi, inget slut med svar. Men det är nog säkrast att inte dra för tydliga linjer mellan den sene och tidige Noréns verk. Norén har själv sagt att de 23 pjäser som finns utgivna i volymen Terminal har samma personer och händelser. Vissa skiljelinjer kan dock urskiljas. Först kommer de experimentella pjäserna som Fursteslickaren, sedan följer de borgerliga dramerna med hög igenkänningsfaktor som fick publiken att skratta åt sina egna tillkortakommanden. Och så kommer de sena pjäser, ibland kallade Terminalpjäserna, som 3:31:93 i vilka Norén återvänder till de marginaliserade existenser som finns i hans tidiga lyrik. NU finns alltså en fjärde akt präglad av drömmens klarhet. Hur nådde Norén dit? När Norén slog igenom med Modet att döda och Underjordens leende överlämnade han pjäser som inte var färdiga – regissörer och dramaturger fick vaska fram manus ur ordmassorna. Norén var raka motsatsen till Eugene O’Neill och andra amerikanska dramatiker som han beundrade. Idag är det tvärtom. Han skriver och regisserar med stor precision. De sena pjäserna är täta ordvävar där replikerna går i och ur varandra tills det nästan inte har någon betydelse vem som säger vad till vem. Det är monologer med flera stämmor, ett körverk. Klangen, associationsväven är än viktigare när handlingen är borta. I dessa pjäser har gestalterna inga namn. De delar identitet med varandra, eller rättare sagt: de glider utför tiden, in i tystnaden. Det är en slags “Slutspel” för att associera till Becket – men mångtydiga. Norén har talat om sitt intresse för Swedenborg, framförallt dennes tanke att man kan ändra sig efter döden och flera av hans sena pjäser utspelas i ett personligt no mans land, mellan kropp och själ. Utplåningen är ett tema Norén varit inne på tidigare, ibland kopplat till ett livslångt intresse för Simone Weil och Primo Levis författarskap om koncentrationslägren. Det nya i denna trilogi är musikaliteten, i synnerhet i den avslutande delen ”Stoft”. Rytmen understryks av Noréns regi – som regissör är han tydlig, påfallande mån om att texten ska nå fram. Det är i hög grad dramatik post postmodernismen, där sammanhangen återstår att konstruera bland fake news, fakta, fiktion och filosofisk återanvändning. Vi åhörare får binda ihop tankarna, fylla i det som ätits upp av tiden. Och blir därmed delar av föreställningen. Norén har arbetat sig från marginalen – de utstötta i den tidiga poesin till – kärnfamiljen – och så ut i periferin igen. Den som följt med på resan är kanske inte muntrare, men lite klokare, lite mer förlåtande. Mikael Timm, kulturredaktionen

27 Jan 202110min

I Sommar i P1 2004 så frågade Ingmar Bergman lyssnarna varifrån musiken kommer. Läkaren och evolutionsbiologen Matz Larsson har söker efter svaret i hav och på land. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Denna essä börjar i livmodern. Hjärnan formas av tidiga sinnesintryck. Nyfödda minns till exempel doften av sitt fostervatten. Det mamman ätit påverkar spädbarnets smakpreferenser. Mammans röst avlyssnas och gör liknande avtryck.När Ingmar Bergman ställt sin fråga strömmade svaren från lyssnarna in. Några lästes också upp i radio. Barnläkaren Stellan Håkansson gav uttryck för det som många tror, att ”det är ljuden från urmoderns hjärtslag och andetag som är musikens ursprung”.Moderns hjärtslag hörs ungefär 27 miljoner gånger under en graviditet, så det är en tilltalande hypotes, men den har brister. Vår närmaste släkting schimpansen är totalt omusikalisk trots ett hjärta som låter precis som vårt. Något som däremot skiljer oss från aporna är vår tvåbenta gångstil. Schimpansen kan gå på två ben men gör det väldigt sällan. De rör sig på andra vis. Deras knog-gång och trädklättring skapar svagare, ojämna rytmer.Hjärtljud stimulerar ett enda sinne – hörseln. Men när mamman går stimuleras inte bara fostrets hörsel utan även balans, känsel och ledsinne – det som läser av ledens läge. Böj och sträck, böj och sträck, gung, gung, allt synkroniserat med mammans steg!Med andra ord: När vi låg i magen fick vi alla en rejäl grundkurs i dans. Rytmen var kring 120 slag per minut, människans normala gångtakt. Samma takt är vanlig i pop, jazz, folkmusik, klassisk, ja all musik. Hjärtat slår cirka 70 gånger per minut – långsammare än nästan all musik.Frågan om musikens uppkomst gäckade även Darwin, som hade svårt att se dess evolutionära nytta. Han syftade förstås bara på den allra, allra första musiken. Franz Liszt förförde kvinnor, Beethoven fick floriner, Stickan Andersson och ABBA blev ordentligt rika. Men hur uppstod musik, innan det fanns instrument, noter, konsertlokaler? Den allra första musiken.Visst, musik stimulerar dopaminutsöndring, gör oss nöjda, men ren och skär njutning skapar inte evolutionära fördelar. Vi behöver en hypotes för hur rytmkänsla tog plats och kunde bevaras i vårt DNA. Låt oss blicka ner i havet. (Det var där grunden till vår hjärna anlades.)Vi härstammar från fiskar och i fiskstim synkar individerna, deltar liksom i en ändlös dans. Simma fel och du blir uppäten. Lurar dansen rovfiskens öga? Förmodligen, men rovfisken har ett ännu viktigare sinnesorgan – sidolinjen! En ensam mört skapar vattenrörelser, akustiska signaler när den simmar. Den hamnar som mitt i en darttavla - för gäddan. Gäddan känner mörtens rörelser med sin sidolinje – hugger. En klokare mört simmar in i ett stim – synkade rörelser, många individers signaler överlappar. Komplicerat för gäddan. Mörten gömmer sig i kollektivet. Fiskar som synkade överlevde, de klumpiga blev hajmat. I vattnet lönade det sig att vara synkroniserad.Några ryggradsdjur, tog sig upp på land. Synk-förmåga fanns kvar i DNA men mattades av, eller försvann hos arter där synkroni inte gav ökad överlevnad. På samma vis som ögonfärg, kroppslängd lagras i DNA, kan ett beteende som rytmkänsla, förmågan att synka, lagras i generna.Vår grupp, primaterna etablerade sig i trädkronorna. Prasslande löv, knakande grenar gjorde det svårt och onödigt att synka med grannens rörelser. Rytmkänsla fyllde ingen större funktion, tynade bort, men kunde kanske väckas till liv?Genom evolutionen utvecklades olika primater. Vår närmaste släkting schimpansen gick på fyra ben, eller bland prasslande löv, oregelbundna grenar. Sånt skapar inga förutsägbara ljud. Men våra föregångare blev tvåbenta. Vår tvåbenta gång ger rytmiska förutsägbara rörelseljud. Forskning visar att på plan mark brukar människan gå i förutsägbar, jämn takt, nästan likt en metronom. Ett promenerande par av samma längd har en stor tendens att hamna i takt, att synka stegen. En gängse förklaring är att beteendet skapar samhörighetskänsla. Mindre omtalat är att synkade steg faktiskt ger akustiska fördelar. I farlig terräng kan det vara nog så viktigt.Människor samordnar sina steg omedvetet – på något vis känns det bra. Dopaminutsöndring i hjärnans belöningssystem kan vara nyckeln. Men ren och skär njutning räcker inte. Ökad överlevnad måste till. Och synkroniserade steg skapar ju korta intervall av tystnad – mellan stegen. Bara bråkdelar av en sekund men det kan räcka för att upptäcka en fiende eller en sabeltandad tiger. Dessutom, om fotstegen är likartade lyckas vår hjärna gruppera ihop dem, särskilja dem från andra ljud. Ett par som går i takt lyssnar bättre. Uthålligt lyssnande och rytmisk gång kunde öka chansen att överleva.Under årmiljoner kan evolutionen på detta sätt ha selekterat fram rytmiska individer - sådana egenskaper som synkroniserade rörelser, nyfikna öron och rytmkänsla har fått en allt starkare ställning i vårt DNA. Om synkade rörelseljud (fotsteg) kan skapa dopaminfrisättning blir en tänkbar effekt: synkade rörelseljud kan alstra välbehag även i säker omgivning. I så fall var vår hjärna som klippt och skuren för musik när tidig sådan - så kallad protomusik – första gången kittlade våra sinnen.Hur gick det till? Låt mig gissa! Jag anar en grupp runt en lägereld, hör fötter som stampar, händer som klappar, taktfasta tjut, någon dunkar på en trädstam. Det sker i takt och dopaminet flödar. Steget till dans och musik var kanske kort? Säger bara gånglåt, marsch, allegro, foxtrot och step.Musiken gav sammanhållning, lust och glädje, blev en omistlig del av vår kultur.End of story?Nej, en essä om fötter och musik kräver nog en fot-not eller två.Fotnot 1: Vem var den främsta musikern? Bach, Mozart, Beethoven? Listan kan diskuteras men inte blir det många nutida musiker. Varför?Förr fanns varken tåg, spårvagn, bil, buss eller cykel. Nästan alla, även gravida fick ta apostlahästarna. Johan Sebastian, Amadeus och Ludvig fick därmed en rejäl grundkurs.Fotnot 2: Rullar Bergman runt i sin grav på Fårö om han hör detta? Beethovens femma från fiskstim och fotsteg! Eller kan eko av förfäders fötter ge musiken nya dimensioner?Matz Larsson, läkare och evolutionsbiologReferenserPopulärvetenskapliga artiklar med anknytning till essän https://www.thenakedscientists.com/articles/science-features/music-my-ears-how-language-evolved https://www.thenakedscientists.com/articles/science-features/why-do-birds-flock-and-fish-shoalVetenskapliga artiklarLarsson M, Richter J, Ravignani A. Bipedal Steps in the Development of Rhythmic Behavior in Humans. Music & Science. January 2019. doi:10.1177/2059204319892617Larsson, M. (2014). Self-generated sounds of locomotion and ventilation and the evolution of human rhythmic abilities. Animal Cognition, 17, 1–14. doi:10.1007/s10071-013-0678-zLarsson, M. (2009). Possible functions of the octavolateralis system in fish schooling. Fish and Fisheries, 10, 344–355.Larsson, M. (2012b). Why do fish school? Current Zoology, 58, 116–128.Larsson, M. (2012a). Incidental sounds of locomotion in animal cognition. Animal Cognition, 15, 1–13. doi:10.1007/s10071- 011-0433-2Larsson, M., & Abbott, B. W. (2018). Is the capacity for vocal learning in vertebrates rooted in fish schooling behavior? Evolutionary Biology, 45, 359–373. doi:10.1007/s11692-018-9457-8Larsson, M., Ekstrom, S. R., & Ranjbar, P. (2015). Effects of sounds of locomotion on speech perception. Noise Health, 17, 227–232. doi:10.4103/1463-1741.160711Meehan A., Abbot B, Larsson M, Movement is the Song of the Body: Reflections on the Evolution of Rhythm and Music and its Possible Significance for the Treatment of Parkinson’s Disease, Evolutionary Studies in Imaginative Culture DOI: 10.26613/esic/1.2.49

26 Jan 20219min

Om vi ska delta i samhället på samma nivå måste alla ha tillgång till toaletter i det offentliga rummet. Sociologen David Wästerfors funderar över blåsans koppel och toalettens politik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Så hur får det dig att känna dig?” ”Jag känner mig generad och jag blir irriterad över att jag blir genererad eftersom jag inte känner att jag borde bli det … jag har inte gjort något fel men jag känner mig som en börda, jag känner mig som ett besvär och det innebär också att man får allas uppmärksamhet, människor lägger märke till en och det blir en prövning och det borde det inte vara.” Vad är det han pratar om, denne 26-årige Pete som intervjuas i Phillippa Wisemans avhandling Reconciling the ‘Private’ and ‘Public’ från 2014? Pete bor i Edinburgh och han pratar om att sitta på puben och behöva gå på toaletten. Han lever med ett amputerat ben och följaktligen en funktionsnedsättning, men det borde inte hindra honom. Han har lagarna på sin sida och moralen, men det hjälper inte. Pete kan inte räkna med att toaletten på puben är anpassad och tillgänglig, vare sig i Skottland eller i Sverige. Det han kan räkna med är uppståndelse och krångel. Toaletten kanske finns men den kräver en särskild nyckel, så man måste be om lov för att göra sina behov – och kanske är den också full med lådor eller skurhinkar som måste flyttas för att man ska kunna komma in med rullstolen. Så kallade handikapptoaletter har en tendens att bli förråd eller städskåp. Eller så finns de inte just här, men grannpuben har en. Den kan du väl använda och sen komma tillbaka hit? Det som är lätt och diskret för många blir genant och besvärligt för somliga. Folk i ens sällskap börjar engagera sig. En del vill ”hjälpa till”, de kanske vill ta strid eller kompensera, oavsett vad man själv önskar. Privata angelägenheter blir offentliga, personliga omständigheter blir föremål för mikropolitik – och nöjet i att sitta på puben blir avhängigt en särskild sorts oro som nästan alla personer med erfarenhet av funktionsnedsättningar känner igen. Finns det en lämplig toalett där vi ska vara? Om inte, hur länge kan jag då vara där? Wiseman talar om the bladder’s leash, blåsans koppel. Utan användbara toaletter blir människor underordnade detta ”koppel” – alla människor, förstås, med eller utan funktionsnedsättningar – ett koppel som bestämmer hur långt bort man kan ta sig och hur lång tid man kan spendera där innan det liksom börja dra i en och det är dags att vända hemåt till en fungerande toalett. Phillippa Wisemans informanter – unga personer med funktionsnedsättningar – pratar mycket om toaletter. Med stöd i sitt material hävdar hon att toalettbesök måste förstås som en del av vårt medborgarskap. Om vi ska delta i samhällslivet på samma nivå måste alla ha tillgång till toaletter i det offentliga rummet. Utan toaletter ingen jämlikhet. Förekomsten av en tillgänglig toalett blir ett lackmustest för frågan om inkludering och deltagande. Om vissa kroppar utesluts från toaletterna utesluts de också från offentligheten. Samhällets budskap blir besvärande och genant. Du får stanna hemma. Det är där du har din toalett. Att leva med funktionsnedsättning innebär i regel en hel del planerande. Man måste vara mycket organiserad – det förstår man utifrån Wisemans insamlade berättelser och även utifrån de berättelser jag själv samlat in i olika forskningsprojekt. Man kan inte ta för givet att det offentliga står på ens sida. Tvärtom – en person som lever med en nedsättning lever också med insikten om att det offentliga rakt inte måste hålla vad det lovar. Man lever med en ständigt pågående analys av undantag och bortförklaringar, som med tiden inte sällan ger näring till en bitvis resignerad men också stridslysten blick på hur den trilskande rumtiden bäst ska besegras. Toaletterna kan placeras i förgrunden av nästan all planering. Det är där äventyret står och faller. Säkrast blir att hålla sig till bekanta platser och sammanhang, men då blir det å andra sidan inte mycket till äventyr. Ytterligare en öl på puben i Edinburgh och frågan om den exakta utsträckningen av bladder’s leash blir kanske själva risktagandet för kvällen. Toaletten är också dramaturgiskt viktig. Vi går på toaletten även med regitekniska motiv, kan man säga. Vi går dit för att putsa vårt utseende, kontrollera det och besvara vår inre och ibland självkritiska röst. Jodå, vi ser okej ut, vi klarar den här kvällen, vi har rentav jävligt roligt, eller hur? En blick i spegeln kan räcka för att staga upp ett ängsligt självförtroende och säkra ett lyckosamt framträdande – utanför toaletten. En toalett som du inte kan använda är inte bara en teaterloge vars belysning och smink förvägras dig utan ett saknat rum för respit och andhämtning. En toalett i det offentliga rummet ingår även i denna del av vårt medborgarskap. Det handlar inte bara om formella rättigheter, om de lite gråa orden deltagande och tillgänglighet. Det handlar om möjligheten att fördelaktigt presentera sig själv, som sociologen Erving Goffman talar om. Det handlar om vardaglig intrycksstyrning och att kunna ordna med det utan rabalder och ståhej. Extra tragikomiskt, då, när den rymliga och tillgängliga toaletten existerar men visar sig sakna spegel. Det är inte svårt att tolka den signalen. Den här kroppen, just den här, har tydligen ett utseende som inte behöver kollas. Vi kan föreställa oss ett samhälle där handlingen ”att gå på toaletten” saknar vissa av de här betydelserna. Historiskt har våra behov minsann inte alltid uträttats i skymundan eller enskilt. Först i modern tid och bland högre klasser blev toalettbesöket en åtminstone skenbart hemlig och taktfull manöver – och alltså en pärs för den stigmatiserade. I ett historiskt perspektiv är det som om vissa inte fullt ut har välkomnats till modern tid. De får delvis nöja sig med gamla tiders toalettmoral, det vill säga att hanteras i klump och inte alls särskilt diskret. Pete gnisslar tänder. Ursäkta mig, ursäkta mig, får han säga när han ska leta upp sin toalett som kanske inte ens finns – och inte vill han protestera öppet heller. ”Jag säger inget för folk kommer att kolla på mig och tänka ’åh, han är bara en av de bittra funktionshindrade människorna som behöver skrika ut det hela tiden’”. Lagen placerar egentligen genansen hos pubens ägare – eller hos de ansvariga på skolan, arbetsplatsen, teatern, köpcentret eller var vi nu befinner oss – alltså en karakteristisk tillgänglighetsgenans som infinner sig närhelst dagens rättigheter inte materialiseras i praktiken. Men när väl situationen uppstår och toaletten inte fungerar eller existerar, då får Pete personligen känna den där genansen. Det borde inte vara så, säger han, det gör honom irriterad, men generad blir han likafullt. Nog är det talande att hans toalettbesök blir en praktisk, social och emotionell prövning – talande för den offentliga toalettens enastående kapacitet att fria eller fälla. Jag bläddrar i Phillippa Wisemans intervjucitat. Ingenstans läser jag att Pete tänker sluta gå på puben. Nej, det tänker han inte. Det kommer han aldrig ge dem. David Wästerfors, sociolog

21 Jan 20219min

I fotoblixtrarnas sken blev de gamla filmstjärnorna till, men vilka är det som skapas i dagens kameraljus? Thomas Steinfeld reflekterar över blixtens kulturhistoria och dialektik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Federico Fellinis film ”Det ljuva livet” från 1960 förekommer en scen, där Anita Ekberg lämnar ett flygplan. Hon spelar en filmstjärna, hon bär solglasögon och breder ut sina armar, hon stiger långsamt nerför landgången. Vid trappans ände sprattlar ett gäng pressfotografer. Allihopa är utrustade inte bara med tunga kameror, utan också med stora, blänkande reflektorer kopplade till sina apparater. Scenen utspelar sig mitt på dagen. Det kan inte finnas några hemligheter som måste ryckas ur mörkret. Det blixtrar ändå. Reflektorena är en del av en iscensättning, så som själva stegen ur flygplanet är ett spel inför publiken. Scenen visar att förhållandet mellan stjärnan och fotograferna inte bara är tätt, utan att de behöver varandra, ömsesidigt: Skådespelaren blir inte till stjärna, om den inte bjuder offentligheten på sig själv. Offentligheten ombesörjes av blixtfotograferna, med licens till alla möjliga kränkningar av privatsfären. De blottar och de lyser upp, ofta på en och samma gång. ”Paparazzo“ kallas en sådan stjärnornas fotograf, efter en rollfigur ur just filmen ”La dolce vita“. Denna figur är en italiensk uppfinning. Den skapades under femtiotalet, när de stora amerikanska filmbolagen flyttade en del av sina produktioner till Rom, för att det var så mycket billigare att spela in vissa filmer där, filmer som ”Ben Hur“ med åttatusen italienska statister utan anslutning till någon fackförening. I Hollywood, utanför dåtidens Los Angeles, hade denna tidens filmstjärnor varit skyddade. I Rom, där de brukade bo på ett av hotellen på Via Veneto, mitt i staden, blev de däremot ett lätt offer för “attackfotografen”, så som han heter på italienska: ”fotógrafo d’assalto“. Paparazzon övertog en amerikansk teknik. Det bländande ljuset som man kunde ta med sig, i en liten väska eller bara hängande över axeln, hade redan innan andra världskriget varit ett redskap för pressfotografer. De hade specialiserat sig på att försörja tidningarna med bilder på brottsplatser eller till och med på brottsoffer. Deras gärningar följde samma dialektik som paparazzons verksamhet. Så som fotografen formade stjärnan genom att bära dennes bild till offentligheten, så dokumenterade dess amerikanske föregångare inte bara brottsplatsen. Han skapade den också, för en publik av miljontals voyeurer. Förr hade det bara funnits en bit asfalt i storstadens mörker. Sedan kom blixten för att skära ut en bit av denna banala realitet. Blixten betydde: Här har det hänt. Mörkret omkring blev då ännu mörkare, liksom ingen människa blir så ensam som en stjärna som ingen vill se. Både detektiven och reportern tillhör demokratins pionjärer: Detektiven upptäcker brottet var än det har gömts. Reportern underrättar offentligheten om vad detektiven upptäckte. Tillsammans reparerar de tillvaron. Under femtiotalet fanns det en amerikansk tv-serie med titeln ”Man with a Camera“. I hjälten, spelat av Charles Bronson, förenas båda yrken: Han skaffar fram bilderna som ingen annan förmår att ta. Hans viktigaste redskap är en kamera med reflektor. Fotoreportern Peter Parker, människan bakom en ännu idag populär varelse med namnet ”Spiderman“, är en arvtagare till mannen med kameran, med garanti på att vara på brottsplatsen först. När många fotografer blixtrade samtidigt, förr i tiden, uppstod ett slags fyrverkeri, innefattande små explosioner och vit rök. På engelska kallas detta skådespel ”a flurry of flashes“. På tyska är ordet ännu vackrare: “Blitzlichtgewitter”. Rakt översatt: “blixtljusåskväder“. Uttrycket påminner inte bara om att blixten brukade markera en övergång till det övernaturliga, så som i de flesta historier om ”Frankenstein“, där monstret föds, medan blixtarna kommer från alla håll. Ordet bevarar dessutom en känsla för våldsamheten med vilken blixten slår till. Motivet användes i en av historiens mest berömda filmer, i Alfred Hitchcocks “Fönstret mot gården” från 1954. I slutet vinner hjälten genom att blända boven med hjälp av några fotoblixtar. Han hade lagt dem tillrätta som om de varit patroner för en revolver. Hjälten, trots att han spelas av James Stewart, är även han av tvivelaktig karaktär. Det finns för mycket fönstertittare i honom, för att man ska kunna tro att han är en helt oklanderlig man. De gamla blixtlamporna, de som kort fräste till för att sedan bli blinda, är numera försvunna. Dels behövs de inte längre, för att ljusstyrkan i moderna kameror är högre än de varit i analoga tider. Dels ersattes de med elektroniska, gasfyllda blixtlampor som kan användas tusentals gångar. I mobiltelefoner används lysdioder, som är svagare, och ljuset är svårare att styra. Men de förknippar minimal storlek med enkel användning. Visserligen blixtrar det fortfarande, när skådespelare skrider över röda mattan, eller när världspolitiker träder fram till mikrofonen. Blixtrandet är dock inget undantag längre. Det blixtrar numera alltid och överallt. Ibland ser man en öppen buss körandes genom Via Veneto i Rom. Medan guiden förklarar var exakt Anita Ekberg, Marcello Mastroianni, Elizabeth Taylor och alla de andra höll hus, blixtrar det från alla telefoner, mot ett utomhuscafé utan gäster, mot en hotellfasad, mot en tom plats på trottoaren. Det är mitt på dagen. Det finns ingenting som man inte kunde se utan blixt. Åskvädret har förvandlats till en vardagsföreteelse av beskedliga mått. Den blottar ingenting, och den lyser inte upp någonting, förutom fotografens självmedvetande. ”Jag var där“, säger denna fotograf till sig själv. Eller kanske ännu mer: ”tänk att det var jag som var på detta ställe“. I detta självförsäkrande upprepas hela dialektiken som kännetecknade blixtfotografiet från början. Men den tar en vändning till. Så som den gamla blixten skapade stjärnan, som utan denna upplysning enbart varit ett hål i luften, så skapar den moderna blixten fotografen själv, i mån som stjärna. Logiken som gäller för alla ”selfies“ kommer till användning även om fotografen själv inte skulle synas på bilden: ”Tänk att det var jag.“ Samtidigt återvänder brottsplatsen. Visst utmärker sig trottoaren inte på något sätt från oändligt många andra trottoarer i Rom. Men det var där det hände. Och det var där jag var. Och så börjar blixtarna och bilderna, stjärnorna och de okända, fotograferna och publiken bilda ett kretslopp, där alla positioner går över i varandra, i allt snabbare takt. Tänk hur opraktiskt det hade varit om blixtrarna, som i gamla dagar, enbart hade kunnat användas en enda gång. Thomas Steinfeld, författare, professor i kulturvetenskap och tidigare kulturchef på Süddeutsche Zeitung

19 Jan 202110min