Svampfobi: I Sverige åt vi hellre sågspån än ”paddehatt”

Om våra identiteter hela tiden förändras av faktorer utanför vår kontroll vad händer då med idén om personligt ansvar? Det resonerar författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén om. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången i september 2020. Jag har alltid tyckt om att fundera över vem jag hade varit om jag hade levt under andra omständigheter. Om jag hade vuxit upp i ett jägar- och samlarsamhälle – hade jag då haft samma törst efter att förstå och sätta ord på världen? Hade jag haft större eller mindre behov av att vara ensam om jag hade vuxit upp i en fattig torpstuga med tio syskon i stället för i ett relativt rymligt 70-talsradhus med bara två? Vem hade jag varit om jag bott på en annan plats, med andra grannar, en annan man, andra barn och andra vänner? Många vill nog svara att de trots vissa variationer hade varit ungefär samma personer som de är nu, att vår kärna ändå är fast. Men är det så? På senare år har man inom forskningsområdet epigenetik visat att vårt genetiska arv kan få helt olika utfall beroende på vilka liv vi lever, och att det inte bara påverkar vår fysiska hälsa utan också vår personlighet. Den ständigt växande medicinska forskningen om bakterierna i våra tarmar tyder på att de kan ha betydelse för exempelvis hur depressiva vi blir till vår läggning. Kattparasiten toxoplasma överförs lätt till människor via kattens avföring och studier tyder på att den kan göra män mer inåtvända och misstänksamma och kvinnor mer tillitsfulla och kontaktsugna. Men framför allt formas vi av andra människor. Vi anpassar oss efter situationer vi hamnar i och personer vi umgås med och anpassningarna blir en del av våra jag. Hur vi fostrats till att tala och föra oss som barn påverkar i sin tur vilket bemötande vi får och antingen öppnar eller stänger dörrar för oss i livet – vilket också det formar våra personligheter. Jaget, skriver filosofen Kwame Anthony Appiah i boken ”Identitetsillusionen”, är en produkt av hur vi svarar på andras sociala krav. Som exempel ger han bland annat ett socialpsykologiskt experiment från 50-talet då två grupper av pojkar fick leva lägerliv en sommar. Först när grupperna var för sig svetsats samman fick de vetskap om varandra och möttes i olika tävlingar. Snabbt växte en stark fiendskap fram mellan dem och trots att de alla hade liknande bakgrund och livsomständigheter började de definiera sin egen grupp utifrån den andra och skilja sig åt alltmer. Gruppen Rattlers utsåg sig själva till tuffingar som svor och då beslutade sig Eagles för att skärpa till sig eftersom de inte ville vara sådana lodisar som Rattlers. Appiah beskriver det som att etiketterna på grupperna kom först men att essenserna, det som utmärkte pojkarna i de olika grupperna, följde snabbt därpå. Han skriver ”Pojkarna utvecklade inte motsatta identiteter för att de hade olika normer – de utvecklade olika normer för att de hade motsatta identiteter.” Liknande processer pågår hela tiden, inte minst i våra i skolor. Flera forskare har pekat på att pojkar utvecklar en ovilja att anstränga sig i skolan eftersom det stämplats som tjejigt. Duktiga pojkar med låg status presterar till och med sämre med flit, för att inte ytterligare sjunka i hierarkin. Och eftersom våra handlingar påverkar hur vi ser på oss själva riskerar identiteten som ointresserad av skolarbete att sätta sig och bli en verklig del av personligheten. Till råga på allt har vi människor dåligt minne, vilket också bidrar till att forma oss. Vi gör som alla andra, tycker som dem vi umgås med, låter våra känslor påverkas av reklam, tv-serier och böcker, och glömmer snabbt att vi nyss tänkte och kände på ett annat sätt. Vårt dåliga minne kompenserar vi med fantasi, vilket kan resultera i allt från att en rätt medioker barndom i efterhand kan framstå som lycklig till att vi får falska minnen av att ha blivit utsatta för övergrepp. Våra jag är kort sagt oerhört föränderliga. Så vilka är vi egentligen, och vad styr våra handlingar – som ju är det som andra ser av oss och uppfattar som våra jag? Och hur ska vi se på sådant som rättvisa när så mycket i våra liv inte alls ligger i vår egen makt att styra över? Är det verkligen jag som gjort mig förtjänt av något, eller har jag bara tur som blivit arbetsam och fått förmåga att fokusera? Det finns också något motsägelsefullt i att straffa människor när deras handlingar i så hög grad beror på hur deras föräldrar betett sig mot dem när de växte upp, vilka gener de råkat få, vilka människor de har omkring sig och vilka situationer de hamnat i. Sällan ställs väl denna problematik på sin spets lika tydligt som i krig, där ofta mycket unga människor som under värnplikten tränats i att lyda order försätts i extrema situationer och med mycket lite utrymme för eftertanke ändå förväntas bete sig rationellt och moraliskt. I Niclas Sennertegs biografi över Auschwitz lägerkommendant Rudolf Höss, ”Allt jag känner är att mina fötter gör ont”, finns en talande scen återgiven. Höss förhörs i krigsförbrytarrättegången i Nürnberg om hur han såg på Himmlers order att mörda alla judar. Hade han inte kunnat vägra lyda order? ”Nej”, svarar Höss: ”utifrån hela vår fostran var det otänkbart att vägra lyda order, oavsett vad för slags order det handlade om … Jag antar att ni inte kan förstå vår värld. Naturligtvis var jag tvungen att lyda order och nu måste jag ta konsekvenserna.” Han tycks både anse att han var ett viljelöst offer för omständigheterna och att han är ansvarig för det han har gjort. Det går inte ihop. Det går att diskutera hur viljelös just Rudolf Höss egentligen var. Sennerteg menar i sin bok att han snarare agerade utifrån stark ideologisk övertygelse, men faktum kvarstår att det finns många studier som visar att vi kan förmås att göra saker som går helt på tvärs med våra normala uppfattningar, om bara auktoriteter och omständigheter driver oss att göra det. Vi kan emellertid inte se på människan som bara ett offer för omständigheter. Hela samhällsordningen skulle falla om vi slutade betrakta alla som i någon mening både fria och ansvariga för sina handlingar. Samtidigt är det ohederligt att inte beakta att yttre faktorer styr oss i väldigt hög grad. Hur ska vi lösa upp denna knut? Kanske räcker det inte att bara hålla människor rättsligt och moraliskt ansvariga? Kanske skulle vi också behöva aktivt efterfråga att människor skaffar sig insikt om hur de själva och andra fungerar - hur lättpåverkade och utifrånstyrda vi är. Vi lever i en tid då instrumenten för att manipulera oss förfinas hela tiden, av företag som vill sälja saker till oss och av stater och organisationer som vill styra oss politiskt. Men det finns ju inget som säger att vi inte kan göra motstånd. Kan man tänka sig att alla medborgare erbjuds en psykologisk värnplikt där vi lär oss grunderna i hur vi människor fungerar och hur vi kan bygga och freda våra egna psykologiska gränser? Det skulle kanske som bonus också kunna ge en hälsosam samhällsinjektion av ödmjukhet inför både våra egna framgångar och andras motgångar. Omständigheternas orättvisa märks på många sätt i vårt samhälle, i sjukjournaler, bidragsstatistik och i brottsregistret. Den klokaste vägen framåt kan inte vara att i efterhand försöka kompensera för alla dessa olikheter, utan att i möjligaste mån göra omständigheterna mindre orättvisa och människor mer medvetna om både dem och sina egna sköra och töjbara jag. Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

14 Jan 20219min

När algoritmer avgör hur en självkörande bil ska agera, så låser vi etiken i dåtiden. Skribenten och ingenjören Christina Gratorp funderar över den tekniska utvecklingens betydelse för människan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprunglingen publicerad den 15 oktober 2019. Vem är det som kör egentligen? frågar Musse Pigg sina medresenärer i Walt Disneys kortfilm Mickey’s Trailer från 1938. Det är ju jag som kör, svarar Janne Långben med sitt sorgfria höhö, medan bilens övergivna förarsäte gapar tomt genom husvagnens vindruta. Varje gång jag läser om utvecklingen av självkörande bilar hör jag den frasen som ett eko i min skalle. Vem är ansvarig om ingen håller i ratten, och vad innebär etik när tekniken fattar besluten åt oss? När vi bara följer protokollet. Ur ett samhälleligt perspektiv tycks protokollet utgöra en modern dygd. I effektiviseringens namn förlitar vi oss i allt större utsträckning på algoritmiserade beslut, i dag realiserade i datorprogram, där socialarbetaren, handläggaren eller juristen enkelt kan trycka på en knapp för att få fram ett beslut för sitt ärende. Vem får bostadsbidrag, hemtjänst eller böter? Besluten finns i ökande grad inkodade i programvaror utvecklade av tekniker, långt ifrån de verksamheter som utgör vårt sociala skyddsnät och de institutioner som vårt gemensamma samhälle vilar på. Om den globala trenden håller i sig innebär det att inrättningar som socialkontoret och åklagarmyndigheten på sikt inte behöver befolkas av socionomer och jurister utan kan reduceras till platser där någon trycker på en knapp. Möjligheten att tolka lagar och regelverk utifrån nya samhälleliga villkor försvinner – morgondagens beslut baseras på gårdagens föreställningar. För det är just vad ett algoritmiserat beslut innebär. Till skillnad från tekniska hjälpmedel som ett räkneprogram eller en vädersimulator, är program som används för att svara på hur vi ska agera något som binder oss till ett beteende. Om vi med teknikens hjälp kan förutspå vilken dag det kommer regna bestämmer det ingenting åt oss. För bonden kan regnet vara välkommet, för semesterfiraren troligtvis inte. Datorprogrammet Compas däremot, som används i domstolar i USA för att förutsäga vem som med stor sannolikhet kommer att bli en återfallsförbrytare, fungerar determinerande. Det knyter inte bara en individs öde till andras beteenden i en redan passerad dåtid, utan avskaffar också medmänniskans blick på individen som just sin egen. För den åtalade vars livsöde står på spel innebär det både att kategoriseras utifrån föreställningar om grupptillhörighet, som klass, kön och etnicitet, och samtidigt att berövas synen på sin domare som en egen, etisk instans. Överfört på en större del av samhället är frågan vilka vi blir för varandra om vi inte längre kan betrakta våra medmänniskor som etiska aktörer. Vem är det jag möter om det inte är hon själv som agerar och vad gör det med min syn på henne? Och vad innebär det i sin tur för min egen förmåga att handla etiskt att betrakta min nästa som förutbestämd? Den moderna byråkratins målrationella tänkande – att bara utföra de uppgifter vi åläggs – var enligt sociologen Zygmunt Bauman en förutsättning för andra världskrigets terror. Försvaret för de algoritmiserade besluten utgår ofta från argument om rättssäkerhet och likabehandling. Genom att eliminera den så kallade mänskliga faktorn ska inga fördomar slingra sig in, ingen behandlas orättvist. Den juridiska lagen upphöjs till naturvetenskap och ges samma status som gravitationen eller ljusets konstanta hastighet – som om lagens ursprung var en objektiv kunskapskälla, i sig fri från fördomar och statisk över tid. I själva verket har det visat sig att det som på pappret kan verka rättssäkert i praktiken ofta fått motsatt effekt. Datorprogrammet Compas har till exempel visat sig dra slutsatser i linje med rasistiska fördomar, vilket både beror på programkodens design och på den statistik som används. Men att se etiskt på sin omvärld är att värja sig mot tron att allt går att reducera till fakta. Kunskap är att äta, men människan får aldrig förbrukas som vetenskap; vi får inte göra den Andre till det Samma genom att tugga och svälja henne. Vår syn på detta andra som inte får objektifieras – kategoriseras, katalogiseras, kartläggas – är enligt moralfilosofen Emmanuel Lévinas avgörande för vår möjlighet att tänka bortom det totalitära. ”Att möta en annan människa är att hållas vaken av en gåta” säger han, och pekar på att det oförutbestämda också bär möjlighetens frö. Kanske mot helt nya samhällsordningar, kanske mot en hjälpande hand i en stund då man minst förväntar sig en. Kanske kan man kalla det en tillåtelse att frångå protokollet. Men kan inte ett automatiserat beteendet vid sidan av argument om effektivitet och ekonomisk vinning också vara av godo? För att ställa frågan på sin spets kan den självkörande bilen statuera exempel. Dessa skulle, sägs det, kunna rädda tusentals liv. Det amerikanska lärosätet MIT – Massachusetts Institute of Technology – har ett interaktivt test på sin hemsida. Testet heter Moral Machine och går ut på att jag som användare utifrån ett visst antal situationer ska avgöra hur en självkörande bil bör agera. Jag startar testet. Ett blått fordon och några röda människofigurer dyker upp. Det är inte utan obehag som jag tvingas peka och klicka på vem av dem som måste dö. I scen efter scen väljer jag sedan mellan gångtrafikanter, passagerare och djur. När testet är klart inser jag att det i varje scen funnits mer information än vad jag först trodde. Av sammanfattningen framgår inte bara hur många passagerare och gångtrafikanter jag dödat, utan också hur många män, kvinnor, vältränade, överviktiga och personer som beskrivs ha högt respektive lågt socialt värde som jag låtit stryka med. Detta är den verklighet programmeraren ställs inför. Utan denna kategoriserande verksamhet går det helt enkelt inte att skapa ett program. Etikens fråga sliter sig från nuet och forslas bakåt till en annan beslutsfattande instans. Ett sätt att se det är att framtiden blir låst – där kan helt enkelt inte ny information påverka situationen. Det jag möter i trafiken är en kunskap producerad i en svunnen tid – en redan uppäten bit av världen. Men om det räddar liv? På ett filosofiskt plan ställer frågan i stort en föreställning om ett utfall mot ett avsägande av oss själva som aktörer med etisk agens. För att ekvationen om etik ska gå ihop måste dock framtiden vara obestridligt ny, vilket bara kan ske om den också samtidigt är o-förutbestämd. Lévinas liknar ett nu där allt hopp om förnyelse har gått förlorat med ett tillstånd av sömnlöshet: där råder förvisso vakenhet men det är ”alltid samma nu eller samma förflutna som varar.” Vakenheten blir dröm, en o-personlig medvetenhet. I fallet med den självkörande bilen är det kanske rättvisare att inte ställa den mot en bil med chaufför, utan mot ett samhälle där vi strävar bort från bilism. Inspirerade av en annan moralfilosof, Immanuel Kant, skulle vi också kunna grubbla över intentionen med resan. Kan man kalla en maskin moralisk utan att samtidigt betrakta den struktur den opererar i? Är ett samhälle uppbyggt kring förbestämda beslut en plats där etiken är möjlig? Frågan om vem som kör verkar inte räcka till. Vi måste också fråga oss: vart är vi på väg? Christina Gratorp, skribent och ingenjör

13 Jan 202110min

Vad innebär det att vara en moralisk person? Lars Hermansson menar att det alltför ofta ses som synonymt med att säga rätt sak och att vara emot rätt saker. Vi måste våga tänka och tala friare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 15 maj 2018. I tjugoårsåldern hade jag en period när jag bara med svårighet kunde avhålla mig från att sparka till duvor och små hundar när de kom så nära att det vore möjligt. Detsamma gällde människor på kryckor. Det var inte för att jag ogillade duvor och små hundar och människor på kryckor, utan för att det hade varit så lågt, så i allmänhetens ögon förkastligt. Ju mer jag tänkte på vilket kräk jag skulle vara om jag gav efter för trycket desto större blev trycket. Jag antar att jag led av en mild variant av det som på engelska brukar kallas ”call of the void”, den plötsliga insikten om att livet är oändligt bräckligt och att vem som helst, även jag, nästan när som helst, genom att bryta en överenskommelse, kan krossa det: det räcker med att vrida på ratten ett halvt varv när man möter en bil på landsvägen, eller att med kraft knuffa till en person som står och väntar på perrongen när tåget dundrar in. Eller att bara släppa ett spädbarn man fått i famnen. Ett ögonblicks verk, som det heter. Det är rätt obehagligt när man tänker på det. Det är väl därför vi inte gör det så ofta. Få västerlänningar skulle idag hävda att de handlar som de gör för att det är deras plikt. Men om vi aldrig tänker på det: vilka blir vi då? Om vi aldrig tvivlar på att vi är goda rätt igenom? Jag tror svaret är: vi blir moralister. Immanuel Kant menade i sitt första moralfilosofiska verk, ”Grundläggning av sedernas metafysik”, att den goda handlingen måste kännas lite som en uppoffring annars är den inte riktigt god. Att säga sanningen till exempel, är bara en god handling om du har något att förlora på att inte ljuga. Det går ju faktiskt att vara sanningsenlig av egoistiska skäl. Du ska handla av plikt, inte för att du själv eller någon annan eller samhället som helhet tjänar på det. Pliktetiken, som den här moralläran brukar kallas, är känd för att innehålla fler förbud än påbud. Du ska inte ljuga, inte stjäla, inte sparka undan folks kryckor och så vidare. Länge var förbuden förankrade i en kristen etik som till stora delar handlade om att inte bejaka sina begär, att avstå från världslig makt, köttets lust och andra fåfängligheter. Men när det kristna fundamentet relativiserades i och med sekulariseringen kom pliktetiken som morallära på skam. Få västerlänningar skulle idag hävda att de handlar som de gör för att det är deras plikt. Men pliktkänslan kan vara omedveten, det är en av de tankar den slovenske filosofen Slavoj Žižek blev berömd för genom otaliga föreläsningar och böcker som ”Njutandets förvandlingar” och ”Ideologins sublima objekt” på 1980- och 90-talen. Žižek menar att det senkapitalistiska samhället visserligen håller sig med en del gamla nedärvda förbud om att inte döda och så vidare, men att det som framför allt kännetecknar denna kapitalism utan kristendom är påbudet att njuta, unna sig, utforska driftslivets tidigare så mörka vrår och bli en fri människa – den ekonomiska tillväxten till fromma. Men påtvingad frihet är som bekant sällan upplevd frihet. Och det är svårt att njuta på befallning, i synnerhet om någon ska tjäna pengar på det. Chailatte var kanske en kul grej, men det där designköket: kostade inte det lite mer än det smakade? Och hur var det med moralen under dessa konsumismens glansdagar? Tja, Stig Larsson sammanfattade det ganska bra i en ofta citerad diktrad: ”God är den som smakar gott.” Fast inte bara så. Det var också en hederssak (fast man kanske inte använde just det ordet) att inte framställa sig som godare än man var: cynism stod högre i kurs än idealism, ironi högre än utopi. vi lever i en tid när moral och språk är intimt förknippade, när moral är språk, och språk moral. Och idag? För ett tag sedan fick jag hemskickat ett korrektur från en publikation jag ska delta i. Längst upp på en högersida, på egen rad, skild från resten av ordet som återfanns på föregående sida, stod stavelsen ”na.” ”Bilder-na” stod det helt korrekt, men ordet blev svårläst när det var uppdelat på två olika tidskriftssidor. Därför hade korrekturläsaren ringat in den ensamma stavelsen, ritat en pil till den och skrivit ordet ”horunge”. Men har de inte rensat ut den där typografiska termen för länge sedan, var det första jag tänkte. Jag googlade, och visst, men inte för så länge sedan. 2016 rekommenderade Svenska språkrådet att vi ska börja använda ”ensamrad” istället, och två år tidigare, 2014, utlyste Föreningen Svenska tecknare, som organiserar också svenska typografer, en tävling om vilket ord som borde ersätta den nedvärderande termen. ”Sladdis” vann, tätt följd av ”busunge.” Jag sitter där med korret och stirrar på den ensamma stavelsen, pilen och det nedvärderande ordet, och försöker föreställa mig hur jag skulle känna om jag faktiskt var son till en prostituerad. Skulle jag ta det personligt och tro att typografen kände till något om min familj, att ordet var en medveten skymf? Eller skulle jag känna mig ledsen och arg, inte bara för egen del, utan också å alla andra sexarbetarbarns vägnar? Eller skulle jag tycka att det var komiskt att den där ensamma stavelsen på något sätt skulle kunna representera mig? Jag vet inte. Men jag vet att vi lever i en tid när moral och språk är intimt förknippade, när moral är språk, och språk moral. Nästan så att somliga tror att det finns ett inneboende ont i vissa ord. Jag hör ofta människor använda det så kallade n-ordet i satser som ”Och då sade hon n-ordet” eller ”På den tiden man kunde säga n-ordet”, i situationer när det inte finns någon svart människa i rummet som skulle kunna ta illa vid sig. Vi måste också vilja andra saker, föra andra diskussioner, tänka att det samhälle vi vill leva i inte bara ska vara motsatsen till det vi inte vill leva i. Jag är inte den första att se likheten med medeltidens teologiska och filosofiska så kallade universaliestrid, som grovt förenklat stod mellan nominalister och realister, där nominalisterna – den mest kände är kanske Wilhelm av Ockham – menade att allmänbegreppen, de ord vi använder för att beskriva inte ett enskilt ting i världen, utan tinget i allmänhet – som stol, demokrat, horunge eller sanning – att de är tomma skal som vi kan fylla med vad som helst, medan de mest extrema realisterna verkligen trodde att det till exempel fanns en satanisk essens i ordet satan. Och att vi därför måste väga varje ord på guldvåg. Jag tänker att strävan efter moralisk renhet, då som nu, har med rädsla att göra. Det gäller att inte vackla, när det finns så mycket smuts därute, i Ungern, Polen, inuti Donald Trump, ja till och med på självaste Östermalm. Vi måste stå enade och starka nu, täppa till alla sprickor där ”the call of the void” skulle kunna höras. Det är inte läge för nyanser och självrannsakan. ”God är den som säger rätt”, skulle man kunna travestera Stig Larsson. Och det är förstås bra att vi står upp för alla människors lika värde och det fria ordet. Men när alla står upp på samma sätt. Allt högre ropar vi som till varje pris vill vara goda självklarheter eftersom en visserligen stor men dock minoritet, uttalar det för oss otänkbara. Allt vi vill är att de där 20 procenten inte ska växa och bli 30, 35, 40, 50. Men om det är allt vi vill, då kommer det att bli så. Vi måste också vilja andra saker, föra andra diskussioner, tänka att det samhälle vi vill leva i inte bara ska vara motsatsen till det vi inte vill leva i. Och vara oeniga, inte bara med varandra, utan också med oss själva. Jag ger kanske inte så mycket för Kants pliktetik, men jag tror ändå på det där att den goda handlingen inte ska vara alldeles lätt att utföra. Och att vi inte ska stirra oss blinda på ondskan hos andra, utan också erkänna att den har fäste djupt inom oss själva. Lars Hermansson, författare och kritiker

12 Jan 202110min

Vackra teorier har haft stor framgång inom fysikvetenskapen. Men kanske har det kommit till en punkt när vi måste ge upp skönheten? Helena Granström reflekterar över det sköna och sanna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Beauty is truth, truth beauty”, skaldade en gång den brittiske romantiske poeten John Keats – skönhet är sanning, sanning skönhet – men trots skönheten i denna poetiska formulering, är åtminstone jag benägen att ifrågasätta dess sanningshalt. Faktum är att Keats påstående borde betvivlas av alla som någon gång har låtit sig förföras av en vacker men otillförlitlig yta – och då har vi inte ens kommit in på skönhetens förgänglighet, som väl i sig måste anses sätta den i motsatsposition till den eviga sanningen. Men det är värt att lägga märke till hur dikten fortsätter, nämligen ”that is all ye know on earth, and all ye need to know” – att det sköna och det sanna sammanfaller är hos Keats inte bara allt vi människor vet, utan också allt vi behöver veta. Att skönheten utgör en kungsväg till sanningen är emellertid inte enbart en poetisk devis, utan sedan länge även en naturvetenskaplig. I synnerhet bland fysiker är det lätt att finna ståndpunkter som att ”en vacker teori inom den fundamentala fysiken har en större chans att vara korrekt”, och att naturen bäst beskrivs i ”ekvationer som är så enkla, vackra, kompakta och allmängiltiga som möjligt”. Den tyske 1900-talsfysikern Hermann Weyl beskriver hur han i sitt arbete ”alltid har försökt förena det vackra med det sanna”, men när han någon gång blivit tvungen att välja, ”vanligtvis valt det vackra” – ett val som i Weyls fall mer än en gång visade sig vara det riktiga. De ekvationer som deras upphovsman ansåg för vackra för att överge beskrev visserligen inte det de ursprungligen avsåg att beskriva, men i slutändan visade de sig ändå vara giltiga för någon aspekt av naturen. Historiskt har skönheten med andra ord erbjudit en värdefull vägledning i sökandet efter sanningen om verkligheten. Alla kända naturlagar svarar mot någon form av matematisk symmetri; en egenskap som är av central betydelse för att någonting ska anses vackert inom fysiken. Frågan är om detsamma gäller för den fysik vi ännu inte upptäckt – om Keats, det vill säga, faktiskt hade rätt. En som anmäler stark skepsis i frågan är den tyska fysikern Sabine Hossenfelder i boken ”Lost in math”. Att skönhetsidealen spelade en roll för tillkomsten av exempelvis den allmänna relativitetsteorin, innebär inte att de gagnar fysiken idag. I synnerhet inte som grundforskningens förutsättningar förändrats under det senaste seklet: Om den teoretiska fysikens uppgift tidigare var att förklara redan gjorda observationer, är det numera snarare teorierna som avgör vilka observationer som görs, i ofta både kostsamma och tidskrävande experiment. Om vi enbart är villiga att pröva de eleganta hypoteserna, är risken att vi inte hittar något alls. Dessutom har förkärleken för det vackra, menar Hossenfelder, alltmer kommit att byggas in i matematiken, så att det inte längre är tydligt vad den faktiskt är, nämligen en estetisk preferens. Vi förväntar inte bara av våra teorier att de ska ge korrekta förutsägelser, utan också att de ska ha en hög grad av symmetri, inte innehålla någonting till synes godtyckligt, och dessutom gärna kunna ge en gemensam förklaring till flera skilda fenomen – i slutändan inte av något mer stringent skäl än att vi tycker att sådant är fint. Effekten av allt detta är att det som fungerar kritiseras för att det inte är vackert nog: På samma sätt som vissa fysiker inledningsvis sade sig ha varit beredda att tro på den numera etablerade kvantelektrodynamiken ”om den inte hade varit så ful”, anklagas partikelfysikens standardmodell idag allmänt för att vara, med Stephen Hawkings ord, ”ful och ad hoc”. Samtidigt som samma fysiker vägrar avfärda det som inte fungerar, och istället justerar sina eleganta teorier för att slippa ta konsekvenserna av uteblivna resultat. De är ju helt enkelt så vackra att de borde vara sanna: Gud är subtil men inte ondsint, som Einstein en gång uttryckte det, med vilket han alltså ville säga att Gud är subtil men han har inte dålig smak. Fysikvetenskapens belägenhet påminner en hel del om biologins, som den beskrivs av ornitologen Richard Prum i boken ”Skönhetens evolution”. På 1990-talet rådde i princip konsensus i forskarvärlden om sambandet mellan ett symmetriskt utseende och god genetisk kvalitet – en uppfattning som så småningom visade sig sakna vetenskapligt stöd. Vilket inte innebär att idén övergetts – tvärtom. Inte minst lever den vidare i form av det så kallade kostsamhetsargument som gör gällande att estetiska uttryck i djurvärlden – allt ifrån ståtliga fjäderdräkter till invecklade parningsritualer – är en manifestation av fitnessöverskottet hos den som uppvisar dem: Jag kan inte bara överleva, jag kan dessutom göra det medan jag bär runt på en jättestor stjärt. Men, betonar Prum, Darwin själv insåg att det inte är så enkelt: Skönheten är inte bara en indikation på någonting annat, utan en evolutionär kraft i egen rätt. Istället för att vittna om förmågan till anpassning och överlevnad, tycks ett attraktivt yttre tvärtom kunna stå i direkt konflikt med den, särskilt som den som dras till den vackra ytan ofta nog är beredd att bortse från det som finns under. ”Begäret efter skönhet”, skriver Prum, ”kommer att hävda sig och underminera törsten efter sanning.” Det finns emellertid en uppenbar skillnad mellan fysik och biologi i detta avseende: Om vi tror att det existerar en djup koppling mellan skönhet och sanning – här i bemärkelsen funktion – är det i fallet med sexuellt urval lätt att föreställa sig att känslan för den skulle ha inpräntats i oss av evolutionen. Att vi skulle vara i besittning av samma genetiskt betingade intuition när det gäller den abstrakta matematiska beskrivningen av fenomen som vi aldrig haft och aldrig kommer att få någon sinnlig erfarenhet av tycks onekligen mer långsökt. Vad är egentligen den evolutionära fördelen med kvantgravitation? Men icke desto mindre tycks många forskare finna analogin oproblematisk: Nobelpristagaren Steven Weinberg liknar fysikerns förkärlek för skönhet vid den hos en hästuppfödare som känner igen en vacker häst. Uppfödarens erfarenhet säger honom, menar Weinberg, att den vackra hästen också är den sortens häst som vinner lopp. Hans kollega Frank Wilczek ser samma samband, men i omvänd riktning: Det har alltid funnits ett evolutionärt värde i att tro på det som är sant, och upplevelsen av skönhet är i grunden ingenting annat än de biologiska belöningssystemens reaktion när de ställs inför det sanna. Hossenfelder, å sin sida, förblir kallsinnig. Att fysiker och matematiker tycker att ekvationer är vackra är knappast mer betydelsefullt än att bilmekaniker gillar att betrakta en väloljad motor. Att dessa specialisters skönhetssinne skulle ha något att säga oss om universums beskaffenhet finns det helt enkelt mycket få skäl att tro. Kanske kommer den slutliga sanningen om universum, när vi väl finner den, visa sig vara precis så otymplig, stökig och bristfällig som verkligheten i stort. Eller kanske kommer vi inte att finna den alls – och bor det i så fall inte en sorts skönhet också i det? Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik Litteratur Sabine Hossenfelder: Lost in math. How beauty leads physics astray. Basic Civitas Books, 2019. Richard O Prum: Skönhetens evolution. Hur Darwins bortglömda teori om det sexuella urvalet formar djurriket – och oss. Natur & kultur, 2019.

16 Dec 20209min

Sapfo var en av antikens allra mest lysande stjärnor men av hennes lyrik återstår bara spillror. Anna Blennow ser poesin frodas i ofullständigheten när vår fantasi blir Sapfos spökskrivare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 19/4 2017.Sapfo. Fragment 47Eros skakade mitthjärta liksom vinden drabbar ekarna på berget Fragment. Frånvaro. Förgängligheten hos det som varit helt. Spegelskärvan som inte längre reflekterar verkligheten. Och för den som sysslar med antikens litteratur är fragmenten den enda realiteten, den ofullständiga bas som vår kunskap balanserar på. Författare okänd. Texter förlorade. Det är som ett mantra, som upprepas för varje läsning: vi vet så lite. När vi läser antikens poesi har vi redan förlorat greppet om den, den faller ur våra händer, och vi samlar spillror och fotspår.Den grekiska poeten Sapfo, som levde på ön Lesbos sex århundraden före vår tideräkning, är kanske den författare som främst kommit att förknippas med fragment. Som en av den antika lyrikens absoluta förgrundsfigurer kallades hon den tionde musan och den kvinnliga Homeros. Hennes samlade verk omfattade kanske hela tiotusen versrader, men av dem återstår nu bara några enstaka kompletta dikter. Resten är fragment, ibland bara någon rad eller ett par ord långa.Fragment 48Du kom, som jag längtade!och kylde av mitt hjärta som brann av begärSapfos dikter ekar av begär till kvinnor, vilket genom historien satt ständigt fokus på hennes sexualitet. Men vem var hon? Hur var hon? Poeten Alkaios, Sapfos samtida, också han från Lesbos, beskriver hennes hår som mörkt violfärgat och hennes leende som honungslikt, och det är allt vi vet. Bilden av Sapfo är lika skör som den tvåtusen år gamla egyptiska krukskärva på vilken ett av hennes diktfragment återfunnits, där Sapfo åkallar Afrodite i en skuggig lund av rosor och äppelträd, med altare som ryker av rökelse.Fragment 177genomskinlig dräktVarje bok om och varje tolkning av Sapfo understryker dikternas fragmentariska tillstånd, trots att detta är långt ifrån unikt för just hennes poesi. Samtidigt har eftervärlden varit besatt av att försöka rekonstruera Sapfos biografi ur hennes dikter och ur långt senare textkällor. Det är som om det kroppsliga i hennes poesi – kärlekens alla plågsamma symptom från yrsel till svettningar – skapat ett behov av att mana fram den fysiska Sapfo. Hon förkroppsligas i sina dikter, och när textstyckena blir en metafor för hennes person görs Sapfo till en kropp i ruiner. Dikterna blir till en corpus i dubbel bemärkelse – Sapfos samlade verk, men också en anatomisk katalog som skymtar i fragmenten: kropp, känslor, klädesplagg.Och utgivare och översättare längtar efter att få fylla konturerna av Sapfo med färg, så att hon kan träda fram och personifiera den starka känsla av liv som dikterna förmedlar. Rekonstruktionen av dikten blir en konstruktion av Sapfo som person: delvis mytbaserade biografiska byggen som ofta uppkommit som försök till äreräddning, där den ansiktslösa, gudomligt undanglidande poeten porträtterats som heteronormativt förankrad, gift flickskolefröken.Fragment 46På en mjuk kuddelåter jag min kropp fallaDen utgåva och översättning av dikterna som gjorts av den kanadensiska poeten och Sapfoforskaren Anne Carson ser istället fragmenten som helheten. Bokens titel, ”If not, winter”, (”Om inte, vinter”) är ett citat ur fragment 22, och står som symbol för Carsons förhållningssätt till sitt material. En rad ryckt ur sitt sammanhang kan plötsligt bli till en ny dikt, en dikt i sig, när vår fantasi blir Sapfos spökskrivare. Carson betonar fragmenten genom att tydligt markera varje lucka i texten, och undviker att rekonstruera ett enda ord i dem. Hon beskriver i intervjuer hur hon själv dragits som magnetiserad just till frånvaron och fragmenten. Att presentera texten i sitt faktiska tillstånd istället för att, som vid mera traditionell textutgivning, försöka återskapa en trolig text, blir för Carson en poetisk akt i sig. Det ställer krav på läsarens elasticitet och aktivitet, men är kanske det enda sättet att som översättare försöka nå fram till ekot av Sapfo, som Carson kallar det, genom tolkningarna som liksom tidslager lagt sig tätt över dikten. Den tomma platsen för Sapfos förlorade ord blir i Carsons händer till ett anti-poem som lyser starkare än både tomrum och myt.Fragment 176lyra lyra lyraCarsons utgåva synliggör hur lite vi vet, såväl om Sapfo som om hennes verk. Men en av de få biografiska uppgifter vi faktiskt har är att Sapfo vid en viss tidpunkt tvingats i exil från Lesbos till Sicilien. Vi vet inte varför, bara att denna notis huggits in i marmor på ön Paros i en kalender över viktiga händelser från Athens mytiske kung Kekrops och framåt. Monumentet återfanns på 1600-talet och nådde så småningom Ashmolean Museums samlingar i Oxford. Noggranna avteckningar gjordes tidigt av den grekiska texten. Men den som besöker museet idag kommer att upptäcka att texten på stenens nedslitna yta är nästan helt oläslig. Väder och vind har slipat ner marmorn till ett glittrande hav, som svept fram över bokstäverna skrivna i den sicilianska sanden.Men det finns ett textspår till om Sapfo på Sicilien. Gaius Verres, girig romersk guvernör på Sicilien under första århundradet före vår tideräkning, stal med sig ett stort antal konstverk från ön, bland dem en bronsstaty av Sapfo som stått i rådhuset i Syrakusa. Vid återkomsten till Rom väntade rättegång. Den då unge och lovande advokaten Cicero kallade just denna staty till tyst vittne i sina tal mot Verres. ”Hur djupt den stulna Sapfostatyn saknats kan knappt beskrivas. Nu finns bara inskriften på den tomma statybasen kvar, som berättar om vad som funnits där, men samtidigt visar att det är försvunnet”, dundrade Cicero.Verres hade senare försökt dölja sitt brott genom att avlägsna även statybasen, som stod kvar som vittne till stölden, men överbevisades och dömdes.Vi vet att statyn var ett hellenistiskt arbete, men inte hur den såg ut. Hur såg Sapfo ut? Sokrates kallar henne skön, Ovidius kallar henne ful. Vad visste de? Och vad vet vi? Vår kunskap om Sapfo liknar den tomma statybasen på Sicilien: vi vet att hon funnits, men att hon är förlorad.Fragment 168 BMånen har gått ned nu ochplejaderna. Midnattär passerad. Tiden rinneroch jag ligger ensam.Den fragmentariska kroppen och den fragmentariska texten. Konstnären Anselm Kiefers verk ”Sapfo” visar en tom, böljande klänning som bär upp en hög hopslagna böcker av bly. Kroppens frånvaro, textens närvaro. Textens otillgänglighet speglad i den fysiska frånvaron. Är det inte detta som är poesins kärna?Dikten hjälper oss att hantera längtan och skräck, glömska och frånvaro, och den förlust som är inbyggd i våra egna kroppar. Kanske är det därför Sapfos poesi talar så starkt till oss: inte trots sin ofullständighet, utan på grund av den. Den längtan som drev fram dikten blir än mer betonad genom bokstävernas balansgång på randen till utradering. Dagens åtrå, morgondagens minne. Men dikterna andas på nytt varje gång en läsare sammanfogar dess kroppsdelar.Fragment 147Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtidenAnna Blennow, latinforskareLitteraturDe svenska översättningarna av Sapfos diktfragment är hämtade ur ”Sapfo – dikter och fragment” av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson (FIB:s Lyrikklubb 1999), utom fragment 175, 176 och 177 som inte finns i denna utgåva, men som finns översatta till engelska i Anne Carsons utgåva ”If not, winter. Fragments of Sappho (2002). Ett urval av Sapfos dikter har också översatts till svenska av Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson i ”Eros skakar mig – Sapfo och Alkaios” (Ellerströms 2013).

15 Dec 202010min

John le Carré, spionromanens mästare, har avlidit. I denna essä från 2016 reflekterar Mikael Timm över författaren, spionen och hans verk. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 28/11 2016. I en tid när högljuddheten är norm utövar det lågmälda en särskild lockelse, inte för att det är lugnande utan därför att det får mig att lyssna bättre. Eller om man så vill: det lågmält sagda gör mig ännu oroligare. Duvornas tunnel kallas av sin upphovsman helt anspråkslöst för en minnesbok. Ända sedan genombrottet med Spionen som kom in från kylan i början av 60-talet har John le Carré fascinerat, både genom sina berättelser och genom det som skymtar av författaren själv i romanernas värld av skuggor och svek. Så när det för ett par år sedan talades om att David Cornwell skrev sin självbiografi växte förväntningarna. Jag är inte den ende le Carré-läsare som undrat vad David Cornwell verkligen gjorde som spion, innan han satte sig att skriva och blev John le Carré? Det får vi naturligtvis INTE svar på. En av John le Carrés förläggare berättade en gång om ett par dagar han tillbringade i le Carrés sällskap, dagar fyllda av märkliga berättelser. Och tillade: -Men vem han är vet jag fortfarande inte. Han spelade sig själv och han spelade så bra att vi inbjudna bara såg det han bestämt att vi skulle se. För något år sedan kom en tjock biografi om le Carré, men författaren hade uppenbarligen inte haft något vidare samarbete med sin huvudperson. Och efter läsningen av Duvornas Tunnel undrar jag om David Cornwell verkligen haft tillgång till John le Carré? Nja, redan detta att använda pseudonym i en tid när alla vill bli igenkända signalerar att detta är en författare med ett ambivalent förhållande till sin samtid. Och att använda en pseudonym alla vet är en pseudonym signalerar att detta handlar om en författare med ett ambivalent förhållande till sig själv. Och minnesboken är alltså skriven av le Carré, inte av Cornwell. Hmmm… Och krångligare blir det genom att Duvornas tunnel inte är en sammanhängande berättelse om Cornwells liv utan en samling scener ur en drömlik existens. Journalister vet sedan länge att Cornwell gör sitt bästa för att nyfikna inte ska kunna undersöka hans liv. Men han verkar också hålla sig själv på avstånd från sig själv. Så tolkar jag i alla fall raderna i Duvornas tunnel om att le Carré anlitade två privatdetektiver för att gräva fram material om sitt eget liv. Som skäl anger han att han som författare blandar ihop fakta med fiktion, men också att minnet är osäkert. Likt en spion misstänker jag att le Carré befinner sig så långt från sitt inre att han måste ha hjälp att få syn på sig själv. Kanske är David Cornwell en annan än John le Carré. Le Carré är förvisso en av samtidens mest drivna författare men författarskapet framstår i denna minnesbok som en biprodukt av slumpen. Eller är det möjligen så att hela le Carrés liv utspelas i någon sciencefiction-film där ett datavirus gör att människan aldrig kan känna sig själv. Distansen har måhända varit nödvändig, för det Cornwell låter framskymta om sin barndom räcker för att fylla en hel tv-säsongs gråta-ut-program. Modern överger David när han är fem, efter det sover han utanför styvmoderns rum med en golfklubba bredvid sig för att kunna slå ned fadern om denne skulle försöka misshandla sin andra hustru. David och brodern placeras i internatskolor men lär sig tidigt att leva på rymmen eftersom fadern inte kan betala avgifterna. Fadern bedrar alla han träffar, framförallt de som litar på honom – och han låter David hjälpa till. Han lurar dem på pengar, kärlek, vänskap. Och när sonen blivit en framgångsrik författare stämmer fadern honom för att han inte fått nog erkännande för sonens framgångar. Jag har läst få barndomsskildringar som rymt så mycket smärta som le Carrés men allt berättas med utsökt torr humor, som vore det anekdoter han läst i någon annans bok. En del av scenerna har skymtat tidigare, t ex i A perfect spy, den romanen har en intensitet som saknas i minnesboken där ironin dominerar. Översättaren Klas Östergren måste haft roligt. Också David Cornwells vuxna liv – som lärare i tyska och franska på det prestigefyllda Eton, tjänsteman på UD, spion och sedan professionell spänningsförfattare i världsklass - passerar som scener ur en film. Ändå – eller just därför – är le Carré en faktasökare. Är det något i minnesboken som förvånar är det hur verklighetsbaserat hans skrivande varit. Le Carré berättar med uppenbar förtjusning om egendomliga resor där han intervjuar alla från PLO:s ledare Arafat till oligarker, spioner och soldater. Han tycks vara i konstant sökande efter gestalter att hänga upp sin fantasi på. Han uppfinner sina romanfigurer, men han bygger dem på verkliga människor som han jagar, likt Vladimir Nabokov fångade fjärilar. Bägge var flerspråkiga, kyliga och briljanta. Det intressanta med le Carré är att han i sin diskreta minnesbok, där så många namn och konkreta adresser är utlämnade, antyder en tredje väg för litteraturen. Om romankonsten idag är utpräglat självbiografiskt som hos Norén och Knausgård å ena sidan och å andra sidan underhållande samhällstillvänd som hos de amerikaner som inte fick nobelpriset i år, väljer Carré en tredje väg där författaren är osynlig och samhällskritiken indirekt. Det som intresserar honom är de strukturer i vilka människan är fångad, här finns en koppling till1600-talets franskklassicism. Fast den nämns förstås inte. Och så något annat: Le Carré är i stor utsträckning en bildskapare. Han reser för att se människor och konflikter som kan omformas till fiktion. En metod som för tankarna till hur en målare i detalj studerar ett träd för att sedan, just därför att kunskapen finns, kunna förvandla det till en bild som ger känslan av ett träd snarare än den exakt visar ett träd. Och den känsla som dominerar är ångest. Fadern Ronnie hävdade att det var han som var orsaken till sonens framgångar. Och på sätt och vis verkar han ha rätt. le Carrés hela karriär kan ses som en besvärjelse av skräcken för att världen skall falla samman. Allt som förefaller stabilt kan i nästa ögonblick upphöra. Döden är bara ett förfluget ord bort. Mest av allt verkar le Carré beundra förmågan till förvandling. Ett av bokens roligaste avsnitt berättar om filmatiseringen av Spionen som kom in från kylan. Le Carré kunde inte föreställa sig Richard Burton i huvudrollen och än mer tvekande blev han när Elisabeth Taylor kom på besök i sin Rolls. Men Burton tyr sig till le Carré, det är som om skådespelaren vill suga all kunskap om berättelsen ur författarens blod. En vampyrs bildningsresa. Och så småningom är Burton den slitne Alec Leamas trots att inte en atom i hans kropp borde kunna vara det. Varpå le Carré inte behövs längre. Jag misstänker att le Carré i mörka stunder likt de filmproducenter och regissörer han träffar, tycker att författaren bara är någon står i vägen för berättelsen. Det är därför le Carré försvinner bakom sina figurer. Kvar av dessa 55 år av skrivande, dessa 25 böcker, finns sorgen, sveken och humorn. Vilken mäktig treenighet är det inte, en treenighet vars makt bevisas av le Carrés oöverträffade förmåga att skapa liv i sina romaner. Liv så skimrande att skuggorna är den enda tänkbara boplatsen för författaren själv. Mikael Timm

13 Dec 20209min

Att läsa Clarice Lispector kan vara omvälvande. Författaren Zara Kjellner berättar om en vistelse på en skärgårdsö, i sällskap av en roman och flugor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det är en blåsig vecka i slutet av september och jag befinner jag mig på en öde ö i den yttersta skärgården. Den starka vinden och de många grunden gör att inga båtar kan lägga till eller lämna ön. Går jag rakt in i den tjocka skogen bakom huset får jag vandra i timmar innan jag når den andra änden. I marken syns spår efter klövar, i det iskalla vattnet längs stränderna ligger maneterna i tjocka klumpar och på himlen hovrar hela tiden två svarta rovfåglar. Men i huset är det tyst. Stilla. Jag är här för att skriva, men ligger istället och läser Clarice Lispectors bok ”Passionen enligt G.H” (i översättning av Örjan Sjögren). Romanen handlar om kvinnan som kallas G.H och som vandrar omkring i sin välvårdade lägenhet på en höjd i Rio de Janeiro, ensam och full av tankar, när öppnar hon en garderobsdörr och det plötsligt kryper ut en kackerlacka. Ögonblickligen sprider sig en skräck i kvinnan, hon står still, oförmögen att röra sig, oförmögen att tänka. Det mörka lilla djuret tittar på henne, blickstilla från garderoben. Ett mjukt surrande stör min koncentration. En fluga, nej flera flugor. Det är slutet på säsongen, sista rycket innan vintern och den oundvikliga dvalan, och de feta svarta insekterna är särskilt aktiva. Surrandet övergår snart i ett dunsande när alltfler flugor till synes mållöst studsar mot väggarna. Jag reser mig och stänger fönstret och börjar systematiskt att döda dem, en efter en. Dunsandet mot fönstren fortsätter medan jag dödar flugor med Lispectors lilla bok. Efter att den första skräcken har lagt sig slås G.H. av hur gammal kackerlackan faktiskt är. Uråldrig och ändå samtida har kackerlackan i sin befintliga form existerat på jorden genom alla tider. Kackerlackan som klarar att leva utan varken föda eller vatten och har på sätt har överlevt i hennes garderob, börjar nu långsamt och mödosamt krypa ut medan G.H står som paralyserad. ”Jag hade aldrig förr sett munnen på en kackerlacka: jag hade i själva verket aldrig sett en kackerlacka. Jag hade bara äcklats av dess uråldriga och ständigt närvarande existens – men jag hade aldrig betraktat en öga mot öga, inte ens i tankarna”, tänker hon. Jag har med mig för få cigaretter till ön men räknar ut att om jag röker två om dagen klarar jag mig i en vecka. Så jag går ut, röker några bloss i taget, fimpar och går in för att fortsätta arbeta. Så fort jag stiger in möts jag av åter av surrande och dunsande och surrandet. I ett aggressivt tillstånd rör jag mig omkring i huset och dödar fluga efter fluga. Men dödandet gör mig stissig och jagad och jag inser att jag inte har en chans att få tyst på dem alla. Jag resignerar. De får leva. Varannan timme går jag ut och röker de uträknade blossen. Då får livet en form igen, sedan åter in till surrandet, dunsandet, surrandet och den gemensamma kroppen vi bildat i det lilla huset. Insektskropparna är tjocka och blodfyllda. Är det i själva verket bromsar och vems blod är det de bär på? När G.H. till slut bestämmer sig för att döda kackerlackan kräks hon först av skräck men lyckas till sist ändå smälla igen garderobsdörren rakt på insekten. Men kraften räcker inte till för att ta livet av kackerlackan. ”Den levde och tittade på mig” konstaterar hon. En vit massa har sipprat ut ur kackerlackans mörkbruna skal. Det är livet, den mjuka vita livet som nu börjat rinna ut i rummet. Hon tänder en cigarett och sätter sig på golvet och tittar på den halvdöda insekten. ”Det är elva på förmiddagen i Brasilien. Det är nu. Det rör som ett exakt nu” konstaterar G.H. Det enda som finns är nu. Kackerlackans svarta, blanka ögon och det vita livet som börjar röra sig. Flugorna sover när jag sover, om natten är huset stilla. Sen vaknar vi alla när solen går upp. Då börjar åter surrandet och dunsandet. De är fler än dagen innan. Var tar de sig in? Föds de i huset? Vissa dagar är ljuden monotont regelbundna, andra mer mer desperata, som mina egna hjärtslag. Jag lämnar huset allt oftare. Jag lägger mig naken i ett lingonris och ser små insekter börja klättra över magen. I tanken: surrandet, dunsandet, Lispector, kackerlackan och flugornas blodfyllda kroppar, fyllda av mig. Fyllda av nu. När kackerlackans vita massa börjar rinna ut ur den mörkbruna skalet börjar kvinnan fundera över sina egna gränser: ”Vad är det som säger att jag inte är lika smutsig som kackerlackan? Varför gjorde jag mig inte lika smutsig? Vad fruktade jag?” […] ”Jag hade övergett min mänskliga organisation för att nå fram till detta – för att komma in i denna monstruösa sak som är min levande neutralitet.” Den levande neutraliteten som ett tillstånd där allting existerar på samma nivå, kvinnan, kackerlackan och allt annat. För att slutligen lösgöra sig ur skräcken bestämmer sig G.H för att hon måste äta kackerlackan. Hon måste förenas med den. Det får inte finnas några gränser kvar. Om allting befinner sig på samma nivå kan hon också vara en kackerlacka, äta en kackerlacka. G.H kräks igen, nu torrare, hon har suttit på golvet länge. Sedan tar hon steget och stoppar insekten i munnen. Om allting är neutralt är också kackerlackan det. Hon konstaterar: ”Äntligen hade mitt hölje brustit på riktigt, helt gränslös var jag”. Vinden håller i sig och maten börjar ta slut på på ön. Vad finns här jag kan äta? Jag skulle kunna äta jord, eller en manet. Till slut hittar jag några potatisar. Denna neutrala, tidlösa mat. Från jorden och upp i människan. När jag äter är det som att jag äter rummet. Det smakar ingenting. Utanför fönstret har himlen samma färg som havet. Jag sträcker ut min hand. Den syns knappt. Jag går ner till vattnet och lägger mig i sanden. Solen står i zenit. Från alla håll kommer de små och svarta insekterna. De kryper, klättrar och tar sig in. Allting är neutralt, allt är samma, jag sluter ögonen och öppnar försiktigt munnen. Zara Kjellner, förattare Musik: IB Sundström, Antropofagerna, 2020.

10 Dec 20209min

Varje dag dör 25 000 personer av hungerrelaterade orsaker, enligt FN. Kulturskribenten Kristina Lindquist reflekterar över en grundläggande rättighet som lätt glöms bort så länge magen är full. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”När man är mätt glömmer man att man ska bli hungrig igen.” Det är sextiotal i Stockholm, och Christo har kommit från Aten för att studera. Hungern gäller här en förbjuden kärleksaffär, men ordvalet för att beskriva denna djupaste längtan är väl valt i Theodor Kallifatides roman ”Kärlek och främlingskap”. Mat är liv, även den enklare sorten. Pasta, sill, knäckebröd, filmjölk med smulade pepparkakor – allt beskrivs med ett slags existentiell vördnad. På det oansenliga grekiska matstället Akropolis är det som att Christo får tillbaka sin kropp. ”O du min glupska grek! Även knullet förvandlar du till bröd” skrattar han när vännen talar om sin tjej som att ”varje tugga” är en välsignelse. I en avgörande passage tidigt i boken har Christo inte råd att äta och beger sig till Humlegården, där det finns män som är villiga att betala för ungt kött. ”Vad skulle hans far säga om han såg honom nu, darrande i kylan, redo att sälja sin kropp, klä av sig sin själ som en använd kalsong. Några män kom förbi, en av dem grep tag i hans förkrympta pung, skakade på huvudet och sa till de andra 'ingen är hemma här', de skrattade och gick vidare. Han luktade hunger och skam.” För Christo blir hungern något utdefinierande och skamligt, något som separerar honom från omgivningen och samhället. Men kanske är det precis tvärtom? Kanske är hungern den mest gemensamma av egenskaper, och ett bevis på det mänskliga? På ett plan är detta naturligtvis bara en banal biologisk realitet. Min glada bebis gråter efter mat när han vaknar på nätterna, helt enkelt för att överlevnaden är programmerad så. Men det är ett förhållande som också gör spår i kulturen. I Philip K. Dicks roman ”Do Androids Dream of Electric Sheep?”, som filmen ”Blade runner” delvis bygger på, avslöjas till exempel en så kallad replikant genom hur hon reagerar på en kontrollfråga om just mat och ätande. Äta råa ostron eller äta kokt hund, vilket är egentligen det mest mänskliga svaret? I Bibeln framträder ett spännande skifte i relationen till hunger mellan gamla och nya testamentet. I Psaltarens femtionde kapitel avböjer Gud brännoffer och frågar retoriskt, närmast med en viss ironi i tonen, om människan tycker att han (Gud!) verkligen ska äta kött och dricka blod. Han behöver inga tjurar eller bockar ur stall och fållor – ”ty viltet i skogen är mitt, alla djur bland de väldiga bergen. Jag känner alla fåglar i skyn, alla markens smådjur är mina.” Dels kan detta säkert tolkas som en varning för hybris, eftersom allt som skulle kunna offras redan tillhör Guds skapelse. Men det görs också en poäng av att mat och ätande inte tillhör det gudomligas sfär. ”Vore jag hungrig sade jag det inte till dig, ty min är världen och allt den rymmer.” Gud ber helt enkelt inte sin skapelse om mat, förhållandet är omvänt. När Gud blir människa inträder också hungern. I Lukasevangeliet berättas om hur Jesus efter 40 dagars fasta i öknen frestas av djävulen som hetsar honom att göra stenar till bröd. Jesus står emot, men poängen är att han faktiskt blir hungrig – som en människa. Därför vet han också att människor kommer att lyssna när han i Johannes sjätte kapitel säger att han är ”livets bröd” och att den som följer honom aldrig någonsin ska hungra. I verkligheten hungrar dock människor, mer än på länge faktiskt. När FN:s livsmedelsprogram oktober 2020 utsågs till mottagare av Nobels fredspris var det mot en situation i världen där 135 miljoner människor stod på randen till akut svält. Läget har förvärrats, främst på grund av krig och konflikter, där svält används som ett vapen mot civila. Maten i världen är inte slut. Ändå framställs svält inte sällan som ett beklagligt men naturligt tillstånd, där skördar slår fel eller det helt enkelt bara finns för många munnar att mätta. I den klassiska och utskällda jullåten “Do they know it’s christmas?” sjunger Bono, George Michael och resten av gänget i Band aid till exempel om ett Afrika där ingenting växer och inga regn faller – trots att det är tämligen etablerat att svältkatastroferna i Etiopien på åttiotalet snarast berodde på korruption. Människor hungrar, trots att rätten till mat är fastslagen i artikel 25 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna – som är ett av få ställen i deklarationen där kroppen och människans bräcklighet som fysisk varelse blir synlig. Rätten till mat svarar mot ett ursprungligt behov som inte går att förhandla med, i en tid där allt tycks förhandlingsbart och där distansen till den levande kroppen blir allt större. Det är ju så det fungerar i en begärsekonomi, att ingen önskan är objektivt mer värd än någon annan. En vill kunna äta sig mätt, en annan är redan mätt men längtar efter ett maffigt årgångsvin – och vilka är vi att säga att det ena är viktigare än det andra? Att det ändå är något särskilt med den mänskliga hungern blir tydligt genom att den så ofta får en normupplösande karaktär, rent dramaturgiskt. Den som är hungrig får frisedel. Först kommer maten, sedan moralen, som det heter i Bertolt Brechts ”Tolvskillingsoperan”. Alla håller nödvändigtvis inte med om det, men premissen att hunger står över lagen återkommer gång på gång i litteraturen. I Martha Sandwall Bergströms serie om Kulla-Gulla straffas till exempel en dräng som har stulit ägg från Herrgården med sju slag vinande över handen, sju slag för det sjunde budet. Drängens mor är sjuk och behöver mat, och trots att tjuven har brutit både mot statens och guds bud så vet läsaren i sitt hjärta att det var rätt att stjäla de där äggen. Den som är hungrig har helt enkelt rätt att stjäla. Detsamma gäller för den centrala stölden i Victor Hugos roman ”Samhällets olycksbarn” från 1862, där konsekvenserna av hunger pekar ut stora delar av intrigen. Den fattige Jean Valjean bryter sig in på ett bageri, stjäl en limpa och döms till fem års straffarbete. Den närmast perversa diskrepansen mellan brottet och straffet talar för sig själv, men omedelbart efter domen kliver Victor Hugo dessutom ut ur berättelsen med upplysningen om att engelsk statistik visar att fyra av fem stölder i London vid den här tiden är direkt kopplade till hunger. Litteraturvetaren David Bellos berättar om en episod där Hugo i verkliga livet såg en mager stackare klädd i trasor ledas bort av polis med en bit bröd i handen. Hugo såg inte en man, utan en symbol för ett samhällssystem – och skrev in Jean Valjean i sin stora roman. I Stig Dagermans novell ”Saltkött och gurka” stjäl i sin tur en hungrig klasskamrat den överblivna matsäck som huvudpersonen har för vana att slänga i en av skolans tomma bänkar. Kamraten avslöjas offentligt som en ”jävla tjyv”, men något händer i det ögonblicket också med vår huvudperson. Han fryser och svettas, känner ett tryck växa inom sig och vill sprängas. Han försöker förmå den utpekade förbrytaren att ta emot en smörgås för att själv få absolution, men förgäves. ”När man är mätt glömmer man att man ska bli hungrig igen”, skriver Kallifatides, och det är sant. Det är den trygga glömskan som störs inför åsynen av andras brist på mat och påminner om en ojämlikhet som är rent existentiell, som en reva i själva mänskligheten. Inför tomma magar är det den som är mätt som står där med skammen. Kristina Lindquist, kulturskribent Litteratur David Bellos. ”The Novel of the Century: The Extraordinary Adventure of Les Misérables” (Farrar, Straus and Giroux, 2017). Bibeln: Psaltaren 50:7-14, Lukas 4:1-4 och Johannes 6:35. Stig Dagerman: Saltkött och gurka ur ”Nattens lekar. Samlade noveller och prosafragment” (Norstedts, 2014). Philip K. Dick, ”Do Androids Dream of Electric Sheep?” (Random House, 1968). På svenska som "Blade runner", Bakhåll förlag. Victor Hugo, ”Samhällets olycksbarn. Del 1” (Niloe, 1981). FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Theodor Kallifatides, ”Kärlek och främlingskap” (Albert Bonniers förlag, 2020).

9 Dec 20209min